Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 57

En växande vrede

I dag återkommer signaturen Humanist som gästbloggare

[image error]

Jag tänker i denna text ta upp ett par olika tankegångar som har med invandringsdebatten att göra, och som kan sägas vara besläktade. Jag inleder med att förklara tankegångarna, varpå jag i slutändan ska försöka ”knyta ihop säcken” och förklara varför jag anser att dessa resonemang hör samman.

2018-01-10 publicerade författarinnan/debattören Katerina Janouch på sin webbplats Katerina Magasin en bloggartikel med rubriken ”Så radikaliseras en liberal”. I artikeln redogör Janouch för ett samtal hon haft med en person som är på väg att bli alltmer invandringskritisk. Personen är en akademiker med liberala värderingar, sannolikt i övre medelåldern, som efter hand börjat känna allt mer hat och vrede inför samhällsutvecklingen. Följande citat torde ge en viss antydan om innehållet i artikeln:

– Jag kan ligga och se scener framför mig när jag ska somna, säger min vän. Vad jag skulle göra om någon krökte ett hårstrå på mina döttrars huvuden? Det ger mig ångest. Att jag börjat bli som en primitiv jäkla populist. Den här radikaliseringen är så jobbig att bära på. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? Det känns så ibland. Som om jag höll på att förlora förståndet. Jag orkar inte läsa om en enda jävla handgranat till. Eller om en våldtäktsman som inte blir utvisad. Men samtidigt förstår jag mer och mer vad som kan hända när människor drivs in i ett slags utanförskap i sitt eget land. Jag förstår dem som går med i konstiga sekter och gerillagrupper. Frustrationen är sinnessjuk. Jag står inte ut.

När jag läste Janouchs text slog det mig att jag själv också ”radikaliserats” i min syn på invandring och islamisering. Det blev tydligt för mig att jag numera känner motvilja och vrede inte bara gentemot de invandrare som begår brott, förespråkar muslimsk fundamentalism eller på andra sätt utgör problem i det svenska samhället. Nej, numera är jag så medveten om massinvandringens alla negativa konsekvenser att jag även känner vrede mot välintegrerade, skötsamma invandrare.

När en kvinna i hijab står framför mig i snabbsköpskön vet jag förstås att jag inte kan beskylla henne för islamistiska terrordåd eller för att det finns IS-sympatisörer i Sverige. Jag inser mycket väl att varje enskild muslim inte kan hållas ansvarig för vad ett fåtal extremistiska galningar gör i islams namn. Jag förstår alldeles utmärkt att denna kvinna mycket väl kan vara en trevlig person, och att hon kanske bidrar till det svenska samhället, till exempel genom att arbeta i äldre- eller barnomsorg. När jag själv jobbade i äldrevården på 1990-talet jobbade jag ju ihop med en del muslimska invandrarkvinnor, och de flesta av dem var helt okej. Varför skulle kvinnan framför mig i kön inte kunna vara som någon av dem?

Men trots att jag förstår allt detta känner jag ändå vrede. Den hijab-klädda kvinnan blir för mig en symbol för något större. Hon representerar den tilltagande islamiseringen, det svenska samhällets undfallenhet inför muslimsk fundamentalism/extremism, och stora invandrargruppers uppenbara ovilja att anpassa sig till det moderna, västerländska samhälle i vilket de valt att leva.

Varför, tänker jag, kan inte denna kvinna visa en gnutta respekt för det land som generöst tagit emot henne och hennes familj och gett dem bostad, sjukvård, utbildning och allt annat som behövs för ett någorlunda drägligt liv? Det är inte fråga om att denna kvinna ska fråntas rätten till sin religion. Hon har naturligtvis all rätt i världen att fortsätta vara muslim. Men hon kunde åtminstone ta av sig hijaben, och på så sätt visa respekt för att den offentliga sfären i västvärlden ses som sekulär, och att religionstillhörighet i ett land som Sverige ses som en privat angelägenhet. Men nej, inte ens den lilla uppoffringen kan hon göra.

På motsvarande sätt känner jag inför den libanesiske busschauffören och inför ägaren till kvartersbutiken, som har sina rötter i Kosovo. De verkar båda vara skötsamma personer som bidrar till samhället genom att arbeta och betala skatt. Ändå kan jag inte låta bil att tänka: Varför har du ett jobb som borde ha gått till en arbetslös svensk? Det är väl länge sedan det var krig i Libanon – varför flyttar du inte tillbaks dit och kör buss? Och varför är det du, som kommer från Pristina, som driver den här närbutiken? Det finns säkert gott om svenska entreprenörer som gärna skulle starta en verksamhet i den här lokalen, med dess fördelaktiga läge. I så fall skulle verksamheten kunna ge arbetstillfällen åt infödda svenskar, istället för åt dig och dina kusiner från Albanien.

Det som skett är alltså att jag i allt lägre grad ser invandrare som individer och att jag i allt högre grad ser dem som representanter för ett kollektiv; ett kollektiv vars närvaro enligt min åsikt är skadlig för landet (och i en förlängning även för mig som enskild individ).

I inlägget ”Samhället överger ‘Orten’” på webbplatsen ”Ledarsidorna” resonerar den oberoende socialdemokratiske debattören Johan Westerholm ännu en gång kring gängkriminaliteten i invandrardominerade ”utanförskapsområden”. Det handlar bl.a. om den senaste tidens många skottdåd i Rinkeby och om granatexplosionen i Vårby.

I texten konstateras bland annat något jag själv förutspått sedan flera år tillbaks, nämligen att den grova gängkriminaliteten efter hand kommer att sprida sig från invandrarområdena till mera välmående stadsdelar där det i huvudsak bor etniskt svensk medelklass. Och när det sker lär reaktionerna blir starka.

Enligt Johan Westerholm kan en sådan utveckling redan skönjas i norra Stockholmsområdet. När polisen intensifierar sin närvaro i t.ex. Kista eller Tensta förflyttar gängen sig till Täby centrum. Westerholm skriver:

Lokalpolisen i Täby vittnar om att det just nu är väldigt stökigt kring Täby centrum. Ett stort problem är ökning av rån som begås av ungdomar mot ungdomar. /…/ Täby är en lukrativ marknad. Polisbevakningen är lägre och de boende är rikare än i Rinkeby. Mer varor att tillskansa sig med mindre risk än i Rinkeby. /…/ En rimlig analys är att polisen förr eller senare, med dagens resurser och de klanorienterade kriminella gängens tillväxt samt det latenta hot som IS-återvändarna utgör, tvingas att överge ‘Orten’. Medelklassen i Bromsten, Rissne i Sundbyberg eller i den mer välmående kommunen Täby, kommer inte acceptera en tilltagande närvaro av kriminella element. Medelklassen har muskler i form av högre inkomster, skattekraft, en handlingskraft i relation till myndigheter och röstsedlar.

Det verkligt intressanta i Johan Westerholms artikel kommer dock i slutet, när han diskuterar tänkbara åtgärder mot gängkriminaliteten. Westerholm länkar till en tidigare artikel, i vilken han citerade ett samtal han haft med en f.d. justitieminister i Libanon. Den libanesiske ex-ministern uppges ha sagt så här om Sveriges problem med gängbrottslighet bland unga invandrarmän:

– Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana.

Jag har själv i ett antal diskussioner om invandrarbrottslighet förespråkat snarlika åtgärder, om än inte lika långtgående. Till exempel har jag menat att om en minderårig utländsk medborgare döms för ett grovt brott i Sverige, så bör inte bara den minderårige utvisas, utan även hans föräldrar/vårdnadshavare.

Hur hör då de båda resonemangen samman, det vill säga min känsla av att bli mer och mer ”radikaliserad” och diskussionen om krafttag mot gängbrottslighet i invandrardominerade förorter? Jo, i båda fallen handlar det om i vilken utsträckning man ser människor som enskilda, självständiga individer och i vilken utsträckning man ser dem som representanter för ett kollektiv.

En av de grundläggande filosofiska/ideologiska principer på vilka moderna, västerländska demokratier bygger, är respekten för individens frihet och autonomi. En konsekvens av denna princip är att människor bara kan hållas ansvariga för sina egna handlingar och beslut.

I s.k. klankulturer ses människor i mycket högre grad som representanter för ett kollektiv (familj/släkt/klan) och i lägre grad som fria, autonoma individer. I sådana kulturer kan det uppfattas som fullt rimligt att en person kan straffas och t.o.m. dödas för handlingar som begåtts av en annan person ur samma klan. Exempelvis:

A tillhör klan nr. 1. Under ett bråk dödar han X, som tillhör klan nr. 2. Släkt och familj till den mördade X vill hämnas genom att mörda A. A har dock flytt från landet, och man får inte tag på honom. Istället mördar man A:s nästkusin C, som också tillhör klan nr. 1. På så sätt får en medlem ur klan nr. 1 betala med sitt liv för mordet på en medlem ur klan nr. 2. Detta kan – sett ur ett klankultur-perspektiv – uppfattas som att rättvisa skipats.

Sett ur ett modernt, västerländskt perspektiv är förstås ovanstående exempel orimligt, därför att det strider mot principen om individens autonomi och frihet, och mot den princip om personligt ansvar som följer därav. Vi anser inte att en individ kan sona brott som begåtts av en annan individ. Du kan inte avtjäna ett fängelsestraff för ett brott som begåtts av din son. På motsvarande sätt skulle du anses vara smått tokig om du sade dig avsky Anders Andersson för att du haft en konflikt med hans nästkusin Per Persson. Det är ju fråga om olika individer. Människor är, enligt vårt sätt att se det, i första hand fria, autonoma individer, och inte representanter för en viss familj, släkt, klan eller etnisk grupp.

Respekten för individens autonomi och de principer som följer därav är alltså, som jag visat med exemplet ovan, inte självklar. Man skulle till och med kunna säga att denna respekt är ett slags lyx som vi kan kosta på oss så länge vi har förmånen att få leva i ett någorlunda stabilt, välfungerande, modernt rättssamhälle.

I allvarliga krissituationer, till exempel i samband med krig eller naturkatastrofer, kan det emellertid vara väldigt svårt att respektera principer om individens autonomi och personliga ansvar. I sådana situationer kan det bli nödvändigt att dehumanisera människor genom att se dem som utbytbara delar av ett kollektiv, istället för att respektera dem som enskilda, unika individer. Med risk för att bli övertydlig tänker jag illustrera detta med ett exempel:

Om en rysk medborgare begår ett brott i Sverige kan naturligtvis inte alla ryssar som vistas i Sverige hållas ansvariga för detta. Den enskilde gärningsmannen är den skyldige. Det vore fullständigt orimligt att anklaga alla ryska medborgare eller personer med ryskt ursprung som bor i Sverige.

Men låt oss istället tänka oss att Sverige vore i krig med Ryssland. Det skulle i så fall vara Rysslands politiska och militära ledning som ”var skyldiga”, inte varje enskild ryss. I praktiken skulle dock sådana distinktioner vara nästintill omöjliga att upprätthålla. I en krigssituation skulle hela det offentliga Ryssland – det vill säga krigsmakten, regeringen och alla andra officiella samhälleliga funktioner – uppfattas som ”fienden”. I en förlängning skulle även rysk civilbefolkning ses som fiender. Till exempel skulle svenska myndigheter antagligen se sig nödgade att övervaka eller till och med internera ryska medborgare i Sverige, eftersom dessa ryssar skulle kunna misstänkas för att på olika sätt stå på sitt hemlands sida i den militära konflikten.

Den röda tråd som förenar de resonemang jag redogjort för är alltså frågor av följande typ: Hur länge har vi som samhälle råd att hålla oss med civiliserade, moderna principer om individens autonomi och personliga ansvar? När har samhällsklimatet blivit så hårt och motsättningarna så djupa att vi helt enkelt börjar se alla utomvästliga invandrare som ”fienden”?

Jag märker som sagt att jag själv numera tenderar att känna vrede mot väldigt många invandrare, inte bara mot dem som uppenbart missköter sig. Jag är ganska övertygad om att jag inte är den ende som känner så. När Johan Westerholm skriver om att man kanske under en period måste glömma rättssäkerhet och mänskliga rättigheter för att komma åt den grova gängkriminaliteten i förorterna resonerar han – möjligen utan att själv inse det – i samma banor.

Westerholm antyder att vi som samhälle inte längre har råd att behandla de unga invandrarmännen i förortsgängen enligt samma rättsliga principer som vi normalt behandlar brottslingar. Till exempel blir vi kanske tvungna att frångå principen om att man inte får döma människor kollektivt. Eventuellt är det enda sättet att bli av med dessa gäng, att kollektivt döma samtliga gängmedlemmar till långa fängelsestraff följda av utvisning, även om det kan innebära att någon/några straffas för brott de faktiskt varit oskyldiga till.

När man gradvis slutar betrakta människor som fria, autonoma individer med individuella rätt- och skyldigheter, för att istället i allt högre grad se dem som representanter för ett kollektiv, har man inlett ett slags dehumanisering av dessa människor. Dehumaniseringens yttersta konsekvenser är krig, folkmord och/eller fördrivning.

De resonemang jag redogjort för ovan kan alltså tolkas som små, men ändå tydliga symptom på att vi inom något decennium kan få se inbördeskrigsliknande tillstånd i Sverige. Vi har nått ett stadium där invandringsrelaterade samhällsproblem och motsättningar vuxit sig så stora att de inte längre kan hanteras inom gängse ”civiliserade” ramar, utan där vi tvingas ta till krigets tankefigurer och lösningar.

Humanist

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

#MeToo och massinvandring

[image error]

Under förutsättning att det sker i kontrollerad form är invandring vanligen positivt för ett land. Den arbetsinvandring som skedde till Sverige under efterkrigstiden var bra, såväl för svenskarna som för invandrarna. Detsamma kan sägas om de minoriteter som sökt sig till Sverige, för att genom sin egen arbetsinsats få ett bättre liv. Självklart är det också så, att Sverige bör ta ett, med hänsyn till landets folkmängd, proportionerligt ansvar för världens flyktingar.

Av detta följer emellertid inte att det är positivt med massinvandring från tredje världens sämst fungerande nationer, där en majoritet av nykomlingarna är unga manliga muslimer som saknar förutsättningar att hitta ett arbete på den svenska arbetsmarknaden. Att det, trots alla vackra ord om en berikande kulturell mångfald, inte skulle fungera, var inte särskilt svårt att förstå. I dag medger våra makthavare motvilligt att så är fallet, dock utan att stoppa massinvandringen. De undviker att tala om för oss att den fortsätter som förut.

Ekonomiskt har Sverige gått framåt efter millennieskiftet. Starka skikt i befolkningen har höjt sin levnadsstandard. Samtidigt har svaga grupper fått det sämre. Arbetarna har fått det sämre, vilket inte minst antalet sverigedemokrater inom LO-kollektivet skvallrar om. De har fått se hur enklare industrijobb försvunnit till andra länder plus att det kommit invandrare som gör deras jobb för lägre lön. Dessutom har ordningen blivit sämre på arbetsplatserna, i synnerhet byggarbetsplatser, vilket lett till att arbetsskadorna blivit fler. Pensionärerna är en annan grupp som fått det sämre, i synnerhet äldre kvinnor som inte har tjänstepensioner som komplement.

Men framför allt, vi har fått en underklass av invandrare, som bor i de ”utanförskaps­områden” som omringar våra större städer. Dyr, med hög arbetslöshet. Farlig, med hög kriminalitet och en skrämmande statistik när det gäller sexuella övergrepp. Missnöjd utav bara helvete, eftersom den jämför sig med hur svenskarna i gemen har det och ser ”orättvisorna”. Kravfylld, därför att det lönar sig att vara kravfylld.

Vi har fått politiker och journalister som inte längre är sams med folket och representerar dem. De mörklägger, vilseleder och ljuger om det som händer med vårt samhälle.

Vi har fått ett ”värdegrundssamhälle”. Har du inte rätt värdegrund riskerar du att förlora jobbet och få djupa konflikter bland släkt och vänner.

Vi har fått ett samhälle med tydligt totalitära drag, där kritikerna skändas och karaktärsmördas.

Vi har fått ett samhälle där makteliten och intelligentian förstår sitt eget samhälle allt sämre. Hur de ska klara att styra ett samhälle som de inte begriper, det övergår mitt förstånd. Ett exempel är häxjakten på ”främlingsfientliga” och ”rasister”. Rasism betyder att man ogillar folk som ser annorlunda ut, exempelvis om de har svart hår eller svart skinn. Det begreppet har utökats till att alla som har invändningar mot den förda invandringspolitiken är rasister. Tankemässigt är det rena härdsmältan.

För att kunna bekämpa rasismen måste man förstå den, vilket innebär att man ställer följdfrågor. Om vi håller oss till den ursprungliga versionen, varför, exempelvis, ogillar rasister svarta människor? Det är väl inte i sig för att de har annan hudfärg utan för att de uppfattas som annorlunda med avseende på värderingar, vanor, intressen, beteende etc. De representerar och signalerar något annorlunda – inte bara annan hår- eller hudfärg utan ett helt annat moraliskt universum. Det kan hända att detta inte är sant, eller bara delvis sant och överdrivet men ska vi förstå rasismen, så måste vi förstå vad den representerar. Man kan inte bekämpa ett samhällsfenomen om man inte begriper vad det handlar om. I Sverige ska rasisterna tvingas att inte vara rasister. Det är med andra ord en totalitär strategi.

Rasismen är inget stort samhällsproblem, inte i Sverige och i synnerhet inte i jämförelse med intoleransen. Vi har landat i ett samhälle som bejakar etnisk mångfald men bekämpar intellektuell mångfald. Att bekämpa intellektuell mångfald och kritik mot den förda politiken är liktydigt med att bereda vägen för dumhet.

Vi har fått ett samhälle där många medborgare inte klarar att skilja mellan det som de själva gillar och det som är bra för samhället. Ungefär hälften av befolkningen förstår att bryts inte utvecklingen, kollapsar välfärden. Av denna befolkningshälft är ungefär 20 procent öppet missnöjda, medan resterande 30 procent håller tyst, därför att de anser att kostnaden för att öppet visa sitt missnöje är för hög.

Om politiker och opinionsbildare hederligt och efter bästa förmåga redogjorde för de problem som landet, på grund av massinvandringen, står inför, tror jag att 90 procent skulle kräva en politisk kursomläggning och totalstopp för invandringen. Vi skulle förmodligen få en omvänd ”sjuklöver” i riksdagen, där ett parti – antagligen Vänsterpartiet – skulle stå för fortsatt globalisering och invandring.

Frågan är vad som kan få inte bara de i dag tysta trettio procenten att höja sina röster, utan en befolkningsmajoritet att ställa upp på att rädda välfärdssamhället. Gränsen går här inte mellan svenskar och invandrare, lika lite som mellan höger och vänster eller mellan ”rasister” och ”antirasister”. Gränsen går mellan dem som vill att Sverige också i framtiden ska vara ett fungerande välfärdssamhälle och de obotligt ”godhetsreligiösa”, som hellre låter landet gå under, än de överger sin ideologi.

Jag ser framför mig en #metoo-rörelse där folket reser sig ur rädslan och anonymiteten och säger ”jag har också blivit lurad till att tro att massinvandringen är bra”. Denna rörelse kan inte startas av oss som redan slagit larm på många olika sätt, utan att lyckas med att nå de breda befolkningsskikten. Den måste starta med en resning ur anonymiteten, bland medborgare som säger att de inte längre vill vara tysta, att de inte längre kan acceptera det som händer. Så vilka startar den? Vilka reser sig och säger: ”Jag har också blivit bedragen! Nog nu!”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av januari 2018

[image error]

Jag läser just nu Jukka Tarkkas bok från 2010, ”Max Jakobson. Kylmän sodan diplomaatti. (Diplomat under det kalla kriget)”. Max Jakobson (1923-2013) var av judisk börd, diplomat och Finlands ambassadör i Sverige 1971-74. Bland annat skrev han tal till president Kekkonen. Max Jakobson var också journalist av den gamla skolan, det vill säga, granskande, självständig och så objektiv som möjligt. Hans åsikter var väldigt uppskattade bland politiker, men också bland vanligt – konservativt – folk. Nedan några ur boken översatta satser, som jag tror kan vara av intresse.

Det finns två basförklaringar till att Finland kunde hålla sin självständighet (efter andra världskriget]: militäriskt försvar och politisk skicklighet. Men det finns också en tredje förklaring: det politiska systemets kontinuitet. Under kriget gick parlamentarismen på sparlåga och överlevde med nöd och näppe. Men den slocknade inte och av egen kraft aktiverades den genast efter freden 1944. Det finns inte många länder i Europa som kan visa upp en liknande systemkontinuitet som Finland. En förklaring kan vara att Finland aldrig blev belägrat, men det blev ju inte heller Sverige och där förändrades det politiska systemet radikalt under 1970-talet (s. 64).

Jakobson ser den symboliska skillnaden i de nationella identiteter bland annat på det sätt som Finland och Sverige 1986 gravsatte sina stora ledarfigurer, Palme och Kekkonen. När Palmes jordfästes härskade partiet, vars röda flagga trumfade över det blågula. Minnestalet hölls av partiledaren, den civila jordsättningen leddes av utrikesministern och kungen talade först som tredje person. På plats var representanter från den tredje världen, från Socialistinternationalen och från FN. Ordet fädernesland blev inte uttalat, och i stadshuset ekade inte ”Du gamla du fria”.

Kekkonen var också en radikal, som hade skakat det borgerliga samhället och sökt internationell uppmärksamhet. Han välsignades i Domkyrkan av ärkebiskopen, minnestalet hölls av presidenten och generalerna stod i givakt. Klangen från ”Narvas marsch” och den blåvita flaggan markerade sorgen. Kekkonen följdes till graven av staten, nationen och fäderneslandet. I båda begravningar fanns såväl kontinuitet som ett budskap. I Finland det statliga systemets, i Sverige partimaktens (s.131).

***

Statens första uppgift är, som du skriver, försvar och rättsväsen. Jag skulle vilja föreslå att statens näst viktigaste uppgift är att säkerställa att inga monopol uppstår inom media. En av de faktorer som fört oss till det problematiska läge vi har, är just den ägarkoncentration som finns inom de äldre medierna. Se t.ex. på genomslaget bilden av pojken som drunknade i medelhavet hade.

Problemet går egentligen mycket djupare (med vänsterindoktrinering av blivande journalister m.m.) men att säkerställa att flera röster hörs i samhällsdebatten borde kunna vara en uppgift för staten, av nästan samma rang som att säkra våldsmonopolet. I dagsläget kan det bl.a. handla om att motverka censur på nätet (som vissa krafter verkar för) och att inte Google och Facebook får alltför dominerande ställning.

***

Det var inte Israel som sände arabvärlden in i ett töcken av blod, förvirring och samman­fallande stater, det har de klarat av på egen hand. Det var inte Europa och den vite mannens kolonialism som sänkte tredje världen ned i ett moras av indolens, hat, svält och ständiga krig. Det som sker utanför Europa är inte Europas ansvar.

***

Ordet nyanlända är något svårtolkat, eftersom en nyanländ invandrare, flykting, asylsökande som redan vistats i landet i 3-5år får benämningen nyanländ när denne fått uppehålls­tillstånd. Hur länge räknas då invandraren som nyanländ? Kan den nyanlände fortfarande betecknas som nyanländ efter ytterligare 5-10 år? Då min egen uppfattning om nyanländ kanske sträcker sig kanske till förra veckan blir jag stött och trött på att media helt går på maktens beskrivning av ordets betydelse.

***

Många unga svenska kvinnor slåss för fel saker

De slåss för en utrotning av sig själva

De slåss för en snabb islamisering av Sverige

De slåss för att öka kriminaliteten

De slåss för att rasera välfärden

De slåss för en demonisering av svenska män, samtidigt som MENA-män sprider skräck i vårt land

De slåss även för att feminisera män, med muslimer har de ingen större framgång

De slåss för att till varje pris förneka att gruppvåldtäkter är ett importerat fenomen

De slåss för att till varje pris förneka att det finns en svensk historia och kultur

De slåss för att alla andra nationer och folkslag har en kultur – som är spännande och berikande

De slåss för att maximera inflödet av afrikaner och araber till Sverige

De slåss för att till varje pris bekämpa svenska män som vill rädda Sverige

Varför gör de det?

***

Kyrkan i Västerås stift har efter likabehandlingsarbete (bara det) bestämt sig för att inte ”könskoda” Jesus, säger domprosten Susan Senter. Genusvansinnet når nya orwellska höjder.

***

Så här lyder inledningen till den nya Jämställdhetsmyndighetens första regleringsbrev:

Myndigheten ska främja ett systematiskt, sammanhållet och effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken genom arbete med uppföljning, analys, samordning, kunskap och stöd i syfte att nå de jämställdhetspolitiska målen. Myndigheten öppnar den 1 januari 2018 och får bland annat i uppdrag att främja arbetsmetoder för våldsförebyggande arbete med pojkar och unga män i hederskontext samt att samla och sprida kunskap om sexuella trakasserier.

Ännu ett antal miljoner åt helvete. Kan knappast bli tydligare PK-infekterad plakatpolitik. En undran: Hur gör myndigheten när den ”främjar”?

***

I samma takt som Sverige har avkristnats har en ny ”religion” dykt upp. Det förefaller som om människor måste ha något att tro på. I brist på annat har ”flyktingar” blivit de nya husgudarna.

Det finns så många sjuka exempel på detta att man häpnar över hur annars så kloka människor tänker. Till exempel, den andra mars i år bestämde regeringen att allmän värnplikt skulle återinföras. Hoppa fram drygt 6 månader så vill regeringen att vuxna afghaner ska slippa åka hem. En fråga som jag då ställer mig är varför duger jag (har gjort värnplikt) och mina barn till kanonmat, men inte afghanska män?! Läser imbecilla journalister sina egna tidningar eller tittar de bara på bilderna? Det samma verkar också gälla politiker. Ena dagen debatterar de återinförandet av värnplikten och nästa dag ska ”skäggbarnen” slippa åka hem och hjälpa sitt land.

Visste du förresten att enligt totalförsvarsplikten är minimistraffet fängelse för någon som vägrar hjälpa till, i händelse av krig, Detta gäller alla svenska medborgare mellan 16-70. Vi skulle alltså sätta en svensk 16-åring i fängelse medan en afghansk tjugoplussare ska slippa hjälpa sitt land.

***

I radions lördagsintervju blev Ylva Johansson utfrågad av Monika Saarinen. Intervjun handlade mycket om integration, arbetslöshet och utbildning. Ylva J uppgav att regeringens mål om Europas lägsta arbetslöshet år 2020 numera inte skall ses som ett “mål” utan snarast som en “styråra”, mot vilken politiken skall föras. Begreppet “styråra” användes i sammanhanget tre gånger och kommer förmodligen att låta sig höras åtskilliga gånger under kommande valår. Vad hon egentligen sa var att ett “mål” numera inte är något man ska uppnå utan snarast nått man “styr mot” oavsett utfallet. Ingen har väl egentligen trott på det realistiska i projektet, utan det har naturligtvis varit tom retorik för att förhoppningsvis kunna lura en del väljare.

En fråga som även dök upp gällde utbildning. Monika Saarinen frågade hur vi i Sverige skulle klara av att utbilda alla nyanlända som kommit till Sverige och i princip saknade skolutbildning. Frågan fick Ylva Johansson att under det kommande treminutersintervallet använda ordet “utmaning” nio gånger. Hon förklarade att det måste gå, annars var vi illa ute.

På söndagen dök Ylva Johansson upp i SVT:s Agenda. Frågan gällde en debattartikel om svenska värderingar som hon skrivit. Ylva Johansson förklarade att det här med svenska värderingar var något närmast självklart. Att vi svenskar inte tordes hävda dessa berodde på vår “Jantelag”, som hindrade oss för att vara stolta. Hon uppgav att vi var bäst i världen på jämlikhet och rättigheter för barn och tog som exempel att i Frankrike var barnaga tillåtet. När hon konfronterades med en intervju med Veronika Palm från 2008, där Palm hävdade att “svenska värderingar” appellerade till extremhögern kände Ylva Johansson inte igen sig ett dugg, trots att båda damerna under åratal tillhört partitoppen i samma parti.

Att människor på olika arbetsplatser omplacerats, tvingats sluta mm för att man inte har “rätt värdegrund” eller hyllar “allas lika värde” förfaller vara ett helt okänt fenomen för Ylva Johansson. Att statliga utredningar, statens egna myndigheter, sekretariatet för genusforskning med flera ideligen påpekat att det vore rasistiskt att pådyvla nyanlända våra idéer och kultur, torde vara okänt för Ylva Johansson. Likaså att man under årtionden gjort allt för att dessa ska få behålla och leva efter sin kultur. Att Stefan Löfven hösten 2015 gick ut och proklamerade att “mitt Europa bygger inga murar” och att deras regeringskollegor i miljöpartiet i motioner gjort gällande att Sverige är en social konstruktion, där alla har samma rätt att vara och alla har samma rätt till försörjning och bostad av samhället, torde hon sakna förståelse för.

Säga vad man vill om Ylva Johansson, men utan vidare skulle hon få vilken skånsk hästhandlare eller romsk bilförsäljare som helst att rodna, när hon fått upp sin retoriska ånga.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Migrationsstatistiken 2017: Chockerande siffror

[image error]

När statistiken för 2017 idag redovisas fullt ut för Sveriges del kan vi konstatera att den socialdemokratiska regeringen inte hittills har ändrat något i grunden, när det gäller migration. Det är bara att kolla siffrorna för beviljade asylansökningar och uppehållstillstånd för asylsökande i Norden förra året i diagrammet ovan. (Kvotflyktingar specificeras inte på samma sätt i övriga nordiska länders redovisning, exempelvis säger Danmark helt nej till dessa).

Aldrig har skillnaden jämfört med våra grannländer varit så stor. Övriga Norden tar tillsammans bara emot en fjärdedel asylsökande jämfört med vad vi gör. Det är en siffra som förmodligen kommer att fördubblas med den påföljande anhöriginvandringen. 2017 beviljade Sverige totalt 135.459 uppehållstillstånd. Volymerna har i båda fallen historiskt bara överträffats av 2016, i efterverkningarna av den stora invasionen hösten/vintern 2015. Då fick totalt över 150.000 personer, till absolut största delen av manligt kön, stanna. Av dessa var över 71.000 asylinvandrare. Migrationsverkets prognos från juli 2017, som senare justerats ned något, räknar med att över en halv miljon personer kommer att söka olika former av uppehållstillstånd åren 2017 – 2021; över 800.000 om man räknar förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd, vilket nu sker i nio av tio fall. Det är också rekordsiffror, sett över en jämförbar tidsperiod. Alla dessa fakta gör att vi snarare har en fortsatt invasion att vänta än en återgång till EU:s miniminivåer, vilket politikerna försöker få oss att tro på.

Det är bara att konstatera: vi har idag två politiska block som inte ser till landets och folkets bästa. Lögnerna frodas och vansinnesfärden mot välfärdsstatens upplösning fortsätter. Inga allianser där Sverigedemokraterna får inflytande är i sikte. Inte heller någon självkritik från det politiska och mediala etablissemanget. Det är ett stort bedrägeri mot väljarna, eftersom det inte finns folkligt stöd för den förda politiken.

Det svenska välfärdssamhället har tidigare kännetecknats av tillit. Tillit är en social kvalitet som växer i små grupper, där människor har möjlighet att lära känna varandra. Den som luras, inte håller sina löften eller på annat sätt missbrukar sina medmänniskors förtroende förlorar sin heder, vilket kan vara värre än att mista livhanken.

För främlingar hyser de flesta bland oss historiskt sett ingen tillit, varför skulle man göra det? De har ju ingen heder att förlora, därför att i den egna gruppen vet man inte vilka de är. Så har det fungerat under större delen av människans existens, men för ungefär tiotusen år sedan ändrades spelreglerna. Religionerna gjorde entré och människor som tillbad samma gudar kunde bygga tillit, trots att de personligen varken var släkt eller kände varandra. Religionerna medgav en ”fiktiv gemenskap” och därmed blev det möjligt att skapa nationer och gigantiska riken. Majoritetsmedlemmarna kände samhörighet med varandra, därför att de tillbad samma gudar. Minoriteter förtrycktes, förslavades eller utrotades.

Därmed har vi nämnt de tre kvaliteter som kan smida samman människor i helt andra tal än stamsamhället: etnicitet, religion och nationalism. Med industrisamhället och urbaniseringen tillkom ytterligare en kvalitet: klass.

Förflyttar vi oss till 1900-talets Sverige, närmare bestämt till början av trettiotalet, när socialdemokraterna kom till makten, fick landet full pott. Frånsett några obetydliga inhemska minoriteter, var Sverige nationellt enhetligt, monoetniskt och protestantiskt kristet, med arbetarklassen vid makten. Tuppkammen växte och vi blev så stolta över att vara svenskar, att det kändes förmätet att skryta. Det är inte lätt att vara ödmjuk, när man vet man är bäst, men svenskarna jobbade hårt på det. Vi odlade en underlig form av självkritisk nationalism, där vi gärna ville framstå som blygsamma, men under ytan näst intill sprack av självbelåtenhet. Svenska lösningar var bäst när det gällde barnuppfostran, diskbänkshöjder eller storleken på kontorskuvert – you name it! Vi byggde bilar, vi byggde fartyg och flygplan, för att inte tala om vilka fantastiska vapen vi tillverkade och sålde till resten av världen.

Den svenska framgångssagan vilade på en exceptionellt hög tillit, som också inneslöt makthavarna. De hade ju inte lett Sverige in i något krig sedan 1800-talets början. Sverige presenterades som ett folkhem, där politikerna utan större invändningar axlade rollen som nationens föräldrar. Inget grus i det kullagrade svenska välfärdsmaskineriet! Makthavare och opinionsbildare – det gällde generellt i folkhemmets Sverige – ljög inte för svenska folket. Föräldrar ljuger väl inte för sina barn – i varje fall inte så att det syns.

Emellertid, när förutsättningarna försvinner, framträder en annan sida av myntet. Tillit kan också beskrivas med mindre smickrande termer, som naivitet och godtrogenhet. Med den mångkulturella ideologins entré under 1960- och 70-talet började tilliten vittra sönder. I dag är tillitens grund svårt sargad, inte bara därför att tillit är svårt att odla över etniska gränser utan också därför att politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare satsar på det mångkulturella projekt, som de förstår att de har svårt att få medborgarna att acceptera. Lögnen i stort format gör entré, vilket får svenska politiker att riskera sin heder.

Det borde svenska politiker tänka på, men det verkar de inte förstå. Hur ska man annars förklara att de ljuger för medborgarna/väljarkåren/skattebetalarna i en så viktig fråga som hur många asylsökande som får stanna?

De flesta politiska misstag kan rättas till, alternativt så förnekas de och livet går vidare med en vettigare politik, men mängden människor som tillåts bosätta sig i landet, går inte att trixa sig förbi. De som utan att vara anställningsbara beviljats asyl, lever på bidrag. Hur ska politikerna komma tillrätta med det? Drar de in bidragen försörjer sig nykomlingarna på svartjobb och kriminalitet. Det gäller också för dem som nekats asyl och borde lämna landet, men inte gör det.

Genom att släppa in ett stort antal icke anställningsbara människor som måste försörja sig och ha någonstans att bo, har sjuklöverns politiker, säkrat Sveriges framtid som en fattig nation med mycket svartjobb och hög kriminalitet.

Genom att släppa in ett stort antal icke anställningsbara människor som måste försörja sig och ha någonstans att bo, har sjuklöverns politiker, säkrat Sveriges framtid som en fattig nation med mycket svartjobb och hög kriminalitet. Det blir ju inte bättre av att konflikterna mellan olika etniska och religiösa grupperingar kommer att eskalera i takt med att bidragen sinar. När krubban är tom bits hästarna, som bekant.

Därför är det en allvarlig lögn när regeringen påstår att det massiva inflödet, efter massinvandringen hösten 2015 stramats åt. Visserligen kan dagens nivåer av asylsökande inte jämföras med de exceptionella volymer som det handlade om 2015, men 2017 vi ligger på samma nivå som 2016, mellan 25 – 30.000 årliga asylsökande (handläggningen av besluten, särskilt om de överklagas, kommer ju tidsmässigt senare, varför det ett år kan vara mindre antal asylsökande än det antal som får stanna). Jämförelsevis hade i Norge 3 378 personer sökt asyl till och med november, i EU-landet Danmark 6.266. Den största gruppen, som de närmaste åren kommer till Sverige, beräknas till runt ett par hundra tusen anhöriga till dem som de senaste åren fått asyl, en uppgift som inte nämns av våra beslutsfattare och bara undantagsvis av media.

Politiker, journalister, akademiker och myndigheter fortsätter alltså sin mörkläggning av vad som sker. Tillsammans med Migrationsverkets framtidsprognoser ger alla fakta vid handen att ordet ”folkbyte” inte är ett begrepp som är taget ur konspirationstankar, vanföreställningar eller fria fantasier. När tilliten är bruten, så faller nationen samman. Klansamhället återuppstår.

Karl-Olov Arnstberg

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap

[image error]

I dag är Jan Sjunnesson gästbloggare. Denna text är en kortad och redigerad version av en av de essäer som ingår i hans på eget förlag nyutgivna ”Livsvatten, en berättelse om alkohål och andra texter”. Se vidare http://www.Sjunne.com

***

Ola Larsmo är Dagens Nyheters och Bonniers älsklingsförfattare, en socialliberal och historieintresserad vänlig själ i den politiska mittfåran. Det tog ett par år in på 1980-talet innan han hittade ett engagemang som passade honom, som antirasist inte bara i samtiden utan också i historien. Alltid på de rättrådigas sida. Aldrig tappa bort sig angående nationalismen, som enligt honom leder till nazism. Ständigt kritisk mot svensk kultur. Vi är lika usla nu som vi var under andra världskriget och bara massinvandring kan betala av vårt rasistiska arv.

Att kritisera rasister var lätt, då som nu, och denna aktivism har gett honom en plats i medierna, författarskrået och debatten om den Sverigevänliga rörelsens framgångar. Att han nått så långt beror just på hans roll som demagogisk debattör och publicist, inte som sanningssägare eller framgångsrik romanförfattare.

Ola Larsmo skonar de regeringar som är ansvariga för det migrationspolitiska haveriet och förtalar dem som inte godtar maktens beskrivningar av verkligheten och dess lösningar. Hans kulturella meningsfränder heter György Lukács och Artur Lindkvist, som båda ursäktade Sovjetunionens diktatur.

Larsmo lever som om Eden i Bollhuset gäller än idag, det vill säga när svenska läkarstudenter 1939 samlades i Uppsala, för att rösta emot att ett tiotal judiska läkare från Tyskland beviljades asyl i Sverige. Han är en litterär arkivknodd som inte lämnat forskarsalarna på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Historien kommer att döma honom som en behjärtansvärd kämpe mot mellankrigstidens rasism och mot de rasistiska grupper som under 1980- och 90-talen slogs mot vänstern på gator och torg, men också som en författare som blev förbisprungen av det sedan millennieskiftet allt bredare folkliga missnöjet med massinvandringen och mångkulturalismen.

Romanerna ingen läser

1982 deltog Ola Larsmo i Bonniers Litterära Magasins kortromantävling med Vindmakaren, en litterär saga om en sällsam pojke i en kvarn. Det är en trälig historia som inleds med pretentiösa citat från Moseboken och T.S. Eliot. Den utsågs märkligt nog till ett av de bästa bidragen och publicerades 1983 tillsammans med tre övriga av Thorbjörn Lindhe, Stefan Skogelin och Marianne Sällström. Ingen av dem har gjort sig något namn utom Ola Larsmo. Året därpå började han skriva för BLM och 1990 blev han tidskriftens redaktör. 1988 hade Larsmo med Uppsalaskildringen Engelska parken hittat det spår som han skulle följa fram till Swede Hollow från 2016; antirasism, främlingsfientlighet, mångkulturalism och antisemitism, då och nu.

Som Uppsalabo försökte jag läsa Engelska parken då den kom ut men gav upp, trots att jag själv både rest i Iran och haft att göra med iranska flyktingar sedan 1970-talet, då min familj tog emot ett par som flytt från shahen. Vid 1990 var jag och min dåvarande hustru aktiva ”flyktingvänner”.

Handlingen: Rostam Bahrami flyr från universitetet i Teheran, fixar falskt pass och reser till Turkiet med hjälp av en vänlig chaufför. I Sverige bor han i studentområdet Flogsta, intill Hamberg i västra Uppsala, där Larsmo själv residerar. Rasister sprayar “GASA SVARTSK” innan de blir avbrutna. Rostam göms i en studentkorridor av svenska kamrater eftersom han slängt sitt pass, vilket tydligen inte var fördelaktigt då. Han flyttas till en lägenhet där han sitter vid matbordet och röker, talar flytande franska och har läst klassisk grekiska i Teheran. Tjafs uppstår och Rostam kastar en tändare mot sin husvärd som inte försvarar sig utan bjuder på en öl istället.

Rostam Bahrami ska överklaga utvisningsbeslutet och så slutar den alltför tjocka boken med sina oändliga beskrivningar och inflikade stilgrepp i växlande typsnitt. Lite händer men Larsmo stretar på, som en traktor på Uppsalaslätten, framåt, framåt i serier av tankar, intryck, dialoger, brottstycken.

Förrädare från 2012 handlar om det finska inbördeskriget 1917–18, norskt motstånd från 1940 och flykt till Sverige, svenskt inre spionage och utlänningskontroll samt en kärlekshistoria under beredskapsåren. Den är mer en reportagebok än en roman. Huvudpersonen Westerholm irrar runt bland engelska sabotörer, svenska kommunister, tyska judar och norska gränsgångare. 1939 är han i Bollhuset i Uppsala där studentkåren ska rösta om att ta emot tyska judiska läkare, denna händelse Uppsalabon Larsmo ständigt återkommer till. Där håller huvudpersonen ett vackert och medmänskligt tal som Larsmo själv skrivit:

I en tid då rashat och intolerans, som frukter av en fanatisk nationalism, hotar att breda ut sig över världen är det Sveriges uppgift att visa att frihet, humanitet och tolerans ännu är levande begrepp.

Mer uppmärksamhet fick nästa bok, Swede Hollow 2016, som kunde visa att svenskar minsann setts som smutsiga och laglösa sluminvånare. Boken har samma uppbrutna tidsintervall som vanligt, men visar ett ovant perspektiv på oss svenskar, de utstötta invandrarna som slåss, super och horar. Succén i detta självplågeri i att visa upp svenskar som misslyckade immigranter var given och Larsmo njöt av att berätta om vårt elände för sina egna goda kulturvänner på DN (15/8/2013):

Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas.

Debatt och kulturjournalistik

2007 gav Ola Larsmo ut studien Djävulssonaten: Ur det svenska hatets historia. Också den handlar om Eden i Bollhuset, Boken beskriver dels de studenter som vill ha en kompromiss, en mildare avvisning av läkarna, dels de hårdföra som helt vill stänga gränsen. Studentkårens interna manövrar skildras ingående och spännande. Ett argument som sällan hörs idag är att inflöde av invandrare, särskilt judiska, skulle frammana en rasism och antisemitism, vilket man inte ville uppväcka. “Släpp inte in dem, för då blir vi monster” skriver Larsmo.

Andra världskriget och dess inverkan på Sverige är Larsmos hemtama ämnen, som i denna historiebok tar sig intressanta uttryck, särskilt den sanna berättelsen om den judiske flyktingen och violinisten Leiba Wolfberg. Dock var vi knappast så undfallande inför nazismen som Klas Åmark, Maria-Pia Boëthius med flera velat göra gällande. Se tidskriften Respons nr 1–2/2014 och denna angående moraliserande efterkloka historiker, amatörer såväl som akademiker.

Några borgerliga ledarskribenters försiktiga erkännande av problem med invandring efter 2014 förknippas med ”1930-talets Unghöger” och “renodlat fascistiska rörelser” (DN 18/08/2015). Den utpekade Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på SvD, kallade Larsmo för självgod och skrev att det är föga hedervärt att nöja sig med att fördöma mordbränder på asylboenden, men inte försöka hitta orsakerna som gör att de kan förhindras (DN 19/08/2015).

Vid Dagens Nyheters kulturredaktion har Ola Larsmo fått en maktposition som han under åren utnyttjat för att driva sin tes om att allt tal om nation och invandring ofelbart leder till nazism, en ståndpunkt som också hans kollega Henrik Arnstad förfäktar. De har en radiopodd ihop och skriver i programförklaringen: “En svensk tiger: En podcast om historia, modernitet och sådant som stör din världsbild”, se sågningarna av Arnstad i Respons 3/2013 och 2, 4–5/2015.

Larsmo anser att den moderna Sveriges extrema position som världens mest individualistiska och rationellt/sekulära land, är den enda försvarbara nationalismen. En ahistorisk och kulturlös plats längst upp i World Values Surveys högra hörn där inget annat land befinner sig, vilket enligt honom tyder på en upphöjd moralisk stormaktsposition gentemot världen i övrigt. En fin nationalistisk chauvinism som låtsats vara anti-nationalistisk.

Enligt historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh är Sverige ett land där det civila samhället försvunnit (Är svensken människa? 2006). Kvar finns stat, myndigheter, kommun och landsting som vi förhåller oss till som individer. Vi litar mer på staten än på släkt, grannar och vänner. Det är en mjuktotalitär ideologi som den tyske journalisten och författaren Hans Magnus Enzensberger fann omänsklig i sin Sverigeserie i DN 1982, utgiven som bok under titeln Svensk höst. Enzenberger skriver:

Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.

Larsmo däremot försvarar denna totalitarism mot uppfattningen att ett land inte kan byta ut sin befolkning eller frånsäga sig sina traditioner hur som helst. Att inte bejaka moderniteten i alla dess delar och inte acceptera Sverige som världens mest extrema land är, vi får tro Larsmo, att gå tillbaka till 1910-talet:

De som mest aggressivt hävdar att de står för svenska värderingar är de som är mest fientligt inställda till dem. Att fiendebilden hos SD är just den sortens modernitet som dessa värderingar representerar är inget de hymlar med. ‘Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss’, skriver Jimmie Åkesson i sina politiska memoarer. Och låter som en röst ur 1910-talet. (DN 23/07/2017).

Nationalitet kan enligt Larsmo bara bygga på medborgarskap, som inte kan kvalificeras genom test på språk eller kunskaper, och definitivt inte genom uppväxt eller familjeband till landet ifråga. Att byta ut en befolkning betyder ingenting för Larsmo, eftersom ingen har mer rätt till Sverige än någon annan. Larsmo skriver “Därför borde det anses som ‘osvenskt’ att vara nationalist” (DN 28/1/2016). De 70 själar som bodde i byn Viskan när undertecknad hälsade på dem 2015 utanför Ånge har inte mer rätt till sin by än de 350 asylsökande som Migrationsverket inkvarterat där. Inte heller har tibetaner mer rätt till Tibet än den kinesiska majoritet som Kina skickat dit, enligt detta kulturradikala resonemang. Larsmo är oerhört stolt över att Sverige bara är en plats, inte ett land med en historia och ett folkslag där utlänningar har ingått i mindre och större delar men aldrig dominerat som idag.

Därmed landar vi i en strikt juridisk definition av medborgarskap, som inte kräver något alls förutom vistelse i landet, ett mycket ovanligt och generöst medborgarbegrepp. Larsmo har inte förstått vad etnologen Åke Daun slog fast på 1980-talet, nämligen att svenskar är ett kulturförnekande folk, som tror att de inte har några etniska egenskaper. Larsmo tycker det är fenomenalt men förstår inte vad det innebär. Svenskar existerar inte för honom.

I proklamationen “Rätten till platsen Sverige” (DN 28/5/2014) skrev han, apropå den skattefifflande sångaren Timbuktus passviftande i riksdagen:

I Sverige har vi inte diskuterat medborgarskapsbegreppet ordentligt på många år. Inte offentligt. Men om vi på ett egendomligt vis skulle röra oss tvärs emot andra länder och politiska riktningar i Europa är det, som jag ser det, en stor fördel. Man kan förstås avfärda sådana tankar om en svensk ‘otakt’ som chauvinism. Men så mycket pekar mot att Sverige, i just detta avseende, i allt högre grad är ett land präglat av en föreställd gemenskap byggd på en politisk idé. Och jag tvekar inte att säga att denna idé är jämlikhetens idé.

Denna jämlikhet har inte uppstått ur intet. Den bygger på våra fria självägande bönder sedan 1200-talet, på de svenska landskapslagarna, tinget och sedermera bondeståndet. Det är en jämlikhet som resulterat i att svenskar har en exceptionellt hög tillit till varandra, en tillit som nu lakas ur av massinvandringen, vilket Nima Sanandaji visat i flera rapporter. Det är lätt att rasera ett samhälles tillit men tar sekler att bygga upp den. Larsmo prioriterar nedbrytningen och är stolt över sin politiskt korrekta chauvinism.

Den produktive Ola Larsmo leder Svenska Pen, väljs in i Författarförbundets styrelse och får motta en mängd priser. Svenska Akademin är nästa naturliga steg. Men han är inte mer läsbar för det och inte folkkär, trots sin vänliga uppsyn. Jag har själv arrangerat föredrag med honom och han är genuint trevlig mot sina meningsfränder, men avog och sur mot dem som kritiserar hans stundtals befängda ståndpunkter.

Jan Sjunnesson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sista chansen att förskottsbetala för PRISET och få den fraktfritt till förmånspriset 190 kr

[image error]

Gör så här: Betala in 190 kr till Plusgiro 463 33 86-0 och maila mig adressen dit boken ska skickas: koa@arnstberg.se

Författare: K-O Arnstberg (red.), Ingrid Björkman, Julia Caesar, Ingrid Carlqvist, Mats Dagerlind, Kajsa Ekholm Friedman, Marika Formgren, Jonathan Friedman, Anna Hagwall, Jan Milld, Gunnar Sandelin och Jan Sjunnesson.

I PRISET berättar tolv av Sveriges mest kända och genomtänkta kritiker av massinvandringen om vad det kostar dem att stå upp för det egna landet och det egna folket – det självklara för de flesta folk i världens alla länder – men inte i Sverige. Här kallar överheten dem för främlingsfientliga, högerextrema och rasister, ja till och med nazister. Genom att protestera mot den katastrofala massinvand­ringspolitik som Sveriges både höger- och vänster­regeringar driver, visar för­fattarna att yttrandefriheten enbart gäller medlöparna. De ger bilden av ett land där många förstår vad som händer men är rädda och håller tyst. Protesterna sätter inte bara jobbet utan också äktenskap och familjer, kontakten med arbets­kamrater, nära vänner och släktingar på spel. Läs PRISET och se hur repressionen är satt i system. Möt i dessa berättelser en överhet som tappat verklighets­kon­takten och glömt sitt uppdrag att se till folkets bästa.

Läsarkommentarer:

Har nu läst boken till sista raden. Lysande! Jag känner igen raderna där du beskriver din relation till dottern. I mitt fall, jag har två döttrar. Den tidigare aggressiva attityden har falnat och ersatts av en milt överseende attityd gentemot mig och min uppfattning i det som jag kallar Sveriges ödesfråga.

Jag skall försöka få någon av mina anhöriga att läsa boken och största chansen finns kanske hos min fru som tjänstgör i trakten av XYZ. Hon verkar i en miljö vars budskap är ”locket på”. Jag kan tycka att våra respektive relationer till våra döttrar (utan att krypa under skinnet) är sorgesam, men jag tänker som varande 77 år, se till att leva så pass länge att sanningen kommer ikapp.

P S

I kapitlet av Ingrid Carlqvist, så blev jag aningen besviken på Ann Heberlein som jag följt på bland annat Ledarsidorna. Kanske även hon en ”vindflöjel”? Hörde just av min kusin i Skövde att Aschberg gråter ut i P1 då han fått mottaga diverse hot? Det kanske är hans tur nu, efter alla trakasserier han medverkat till?

***

Tack för att du kom ihåg och tog dig tid till att skriva en dedikation i de tre exemplar av din nya bok, som kom mig tillhanda i förrgår. Jag sträckläste boken omgående och gladde mig åt inläggen från olika författare. Det enda som gjorde mig nedstämd, var när jag läste brevet till din dotter i slutet av boken. Det måste vara en stor besvikelse för dig, att hon inte ser och uppskattar det oerhört stora arbete du lägger ned för att upplysa svenska folket om, vart vi är på väg med alla hycklarna i sjuklövern.

De två övriga exemplaren går till julklappar åt mina båda söner, som är 46 respektive 44 år. Jag hoppas att de ger dem en impuls att tänka rätt vid nästa val.

***

Igår dunsade ”Priset” ner på hallmattan! Tack för boken. Ser fram emot att ta in alla berättelser och sanningar om hur det är i Sverige att vara en tänkande person.

***

Har precis läst er oerhört tänkvärda bok, nonstop från pärm till pärm. Den boken kan man inte bara slå ihop och fortsätta med nästa dag. Det känns verkligen bra att få sina egna tankegångar verifierade av så kunniga personer. Man blir både glad och varm inombords över er mödosamma kamp för demokrati och yttrandefrihet och mot hyckleri och sanningsmanipulerande krafter.

***

Fick Priset igår. Har läst den nu, det är väldigt snabbt för mig, kunde inte slita mig från dessa starka skildringar. Jag blir bedrövad av vad ni får (fått) utstå, för era åsikter, i en demokrati med så kallad åsikts- och yttrandefrihet, fy fan för PK-elitens påhopp och förljugenhet. Har själv hoppats många gånger att detta är en mardröm som jag måste vakna ur, men nej tyvärr. Varför? Vad är motivet?

Att överge ett fantastiskt land som vi hade byggt upp, med ett flummsenario om ett multikulturellt samhälle i full skala, där alla slags kulturer går hand i hand (en utopi, galenskap) med ett leende på läpparna, tillsammans med djuren, som i Jehovas vittnes skrift Vakna, Har inget emot Jehovas Vittnen, bara som ett exempel. Har som du problem med en av mina två döttrar, ungefär som du beskriver ditt med din dotter, den andra säger inget, jag vet inte var hon står (snäll mot pappa) min son är nog på samma spår som jag. Blev starkt berörd av ditt brev på slutet till din dotter. Så tack KO för din bok, tack förstås till dom andra med, tack för att ni orkar kämpa för oss alla, för förnuftet.

***

Tack för denna unika bok – ”Priset!” Hoppas den blir en bestseller. En liten fråga: ”Sveket” – handlar den om din dotter eller om Sverige? Pendangen ligger nära. Hursomhelst – mitt djupt kända tack till dig och de övriga författarna. Det faktum att en av de inbjudna valde att hoppa av, visar ju också modet hos dem som vågade ställa upp. Priset för dem har varit högt – alldeles åt helvete för högt!

***

Hej! Har just läst ut Priset. Vill bara berätta att jag blev väldigt berörd, speciellt av din egen berättelse. Så sorgligt och ”kafkalikt” att vi haft den här utvecklingen i Sverige och det allra värsta är kanske att så många ännu inte förstår/vill förstå eller veta – trots gruppvåldtäkter, skjutningar och allt annat elände. Hur har vi hamnat här och vilka är ansvariga är väl frågor som var och en borde börja ställa sig och söka ärliga svar på.

***

Har fått den och redan läst den. Den individuella friheten har ett pris även i vår tid. Man tycker och säger inte ostraffat vad man anser riktigt. Men det är en skyldighet, inte minst   från dem som har kännedom om missförhållanden och förmåga att formulera detta i ord, att tala ut. Det är ytterst en fråga om moral men kräver förvisso mod. Belöningen är att kunna stå ut med och respektera sig själv.  Min tro är att detta snarare stärker immunförsvaret än försvagar det. I så måtto fördubblas belöningen.

***

Maktens propaganda går djupt, vem trodde på 70-talet att proggarna och alla vänstertroll skulle bli maktens lydiga boskap men nu är vi där. Alla Palestinasjalar och näbbskor till trots sitter de nu i olika kommunala nämnder och utskott och följer partipiskan stenhårt och inbillar sig att de gör något gott. Att ta ett arbete i näringslivet var det aldrig tal om, där krävs det kompetens. Detta förhatliga ord som bara står i vägen för Shangri-La. Det är samma sak överallt i Sverige, barnen ska ägas och programmeras av staten, du förstår inte pengars värde så vi tar hand om din ekonomi. Utbildningen är en djävulsk soppa av politiskt korrekt genusförgiftad värdegrundsinfekterad mischmasch av extremvänsterteorier som har visat sig vara utopiska pipdrömmar sammanställda av lågpresterande kretiner utan någon som helst värde för mänskligheten. Allas lika värde, den bärande principen i PK-sektens förvirrade värld, innebär att ingen är värd någonting alls, alla är utbytbara enheter utan varken personlighet, potential eller kommer ge bestående minnen i mänsklighetens historia. Där är vi nu, identitetslösa embryon färdiga för programmering av bidrottningens drönare via MSM, Facebook, Instagram och andra sociala media där statens och överstatens agenter ser till att eliminera fritt tänkande och agerande. Äntligen har Nirvana anlänt, befolkningen sover sina programmerade drömmar. Kanske var Matrix inte en fantasi, en dystopisk skildring av en ondskefull värld där vi människor bara är framodlade proteinlivsmedel utan verklighet?

***

Jag kan inte göra annat själv än att rösta, prenumerera på någon nättidning, köpa någon bok osv. Hela släkten tar avstånd från mig … Jag jobbar mest mot kommuner och minsta lilla antydan till att jag inte ”tänker rätt” skulle innebära att jag förlorade mina kunder. Vi har långt gångna realistiska planer på att emigrera. Det är väl ungefär det boken handlar om antar jag. Blir intressant julläsning

***

Har nu läst boken Priset och är skakad. Trodde jag insåg hur det var ställt i landet, men detta är ju som i forna DDR. Skrämmande läsning.  Berättelserna var ju samtliga om förlorade uppdrag och arbeten, vilket är illa nog, men några av er blev väldigt personliga. Julia Caesars berättelse var gräslig. Vilken utsatthet med sådan förföljelse. Man hade kunnat tro att det var unga gangsters som jagade henne, men det var ju journalister. Man tror knappast att det är sant.

Men din personliga berättelse om din dotter fick mig att nästan gråta. Så sorgligt. Och tyvärr blir detta vanligt att de unga stöter bort sina föräldrar och det kan räcka med en åsikt om invandringen, så kommer rasiststämpeln direkt. Min svägerska som bor i Malmö har synpunkter och säger till sin 35-åriga dotter att hon inte vill bo i ett muslimskt land, dessutom har det ju hänt en hel del även i Malmö. Rasist! Säger dottern. Min ena väninna som bor i Göteborg, precis som jag, har samma åsikter; att det räcker nu, kallas också rasist av sin son och sonen tar avstånd från henne. Rasiststämpeln har allt svartare bläck.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

När värdet går på grund

[image error]

I dag återkommer Rolf Oward

***

Är du ond eller god? Är du för eller mot demokrati? Så konkret ställs sällan frågan, men om man inte ställer upp som troende på dagens värdegrundsreligion hamnar man direkt på den negativa sidan och blir stämplad som en elak och ond avvikare, en som säkerligen också är fascist eller nazist.

Så – varifrån kommer religionen? En stor del verkar komma från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Den första meningen i den första artikeln lyder så här i sitt engelska original: All human beings are born free and equal in dignity and rights. Läs gärna det igen. Det står alltså dignity. Inget annat. Den svenska versionen: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Således en magnifik felöversättning. Om den är avsiktlig eller bara ett tecken på dåliga språkkunskaper kan man bara spekulera om. Oavsett det är värde inte detsamma som värdighet. Och värdighet har innebörden att människor sinsemellan ska behandla varandra med respekt.

Är den svenska felöversättningen unik? Det verkar faktiskt vara så. Mig veterligen är det bara Norge som lyckas lika dåligt som vi på att översätta dignity. Som exempel på motsatsen kan vi ta den franska versionen: Tous les êtres humains naissent libres et égaux en dignité et en droits.

Vi har alltså redan från början ett rejält bojsänke i värdegrundsreligionen – klassikern alla människors lika värde är inget FN-sanktionerat påfund. Men lika fullt används de fyra orden som tillhygge, inte minst på grund av att de aldrig definieras och därför betyder allt eller inget.

Just att det låter så bra med allas lika värde är troligen skälet till att uttrycket används så ofta. Den som försiktigtvis andas att det är svårt att förstå, kan direkt avfärdas som moraliskt defekt och en dålig människa. Uttrycket är därför en smidig vattendelare för en snabb svart/vit-uppdelning i goda-onda, demokrater-fascister, snälla – elaka … .

Men uttrycket faller helt isär vid närmare granskning. Det kanske betyder att alla ska tjäna lika mycket? Kanske att alla ska ha lika stora lägenheter, lika stora villor? Kanske att alla ska ha 15 veckors betald semester? Kanske att en seriemördare är värd lika mycket som ett dagisbarn? Eller att det är svenska skattebetalares skyldighet att ta hand om alla i världen som av olika skäl inte klarar sin egen försörjning – alla är ju värda lika mycket!

Som en pikant detalj kan noteras att felöversättningen satt sina spår även på andra ställen; i paragraf 2 i regeringsformen (från 1974) läser vi att ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde …”. Och att svenska kyrkan också gillar felaktigheten är självklart: ”Kyrkans ansvar /att/ ta ställning för allas lika värde”.

Religioner är bra på att värdera folk. Man kan lite spetsigt säga att det är religionernas affärsidé: vissa personer är onda och ska därför transporteras till helvetet eller rent av avrättas. En del är goda och för dem väntar himlen och sanslös lycka. Alla människor är uppenbarligen inte lika mycket värda.

Och bara för att en deklaration eller resolution kommer från FN, är det någon garanti för klartänkthet? Ett exempel: FN:s människorättsråd antog 2009 en resolution med innebörden att det är förbjudet att kritisera religion. Så mycket för yttrandefrihet och likvärdighet.

Åter till värdegrunden: Säkerligen skulle de värdegrundsreligiösa vilja omvandla delar av den svenska grundlagen till en värdegrundlag och införa värdegrundämnen på skolschemat så att dagens unga formateras i politiskt korrekt rättänkande. Just skolan är ett tacksamt område för värdegrundsfolket. Skolverket har lyckats mobilisera i stort sett alla honnörsord som detta värdegrundstötta område har att erbjuda. De skriver att värdegrundsarbetet sker överallt och hela tiden om att det handlar om de värden som vårt demokratiska samhälle vilar på:

människolivets okränkbarhet
individens frihet och integritet
alla människors lika värde
jämställdhet mellan könen
solidaritet mellan människor

Vad skulle det innebära i verkligheten? Vi går ut hårt och börjar med den första av de fem punkterna i Skolverkets värdeoutgrundliga lista – människolivets okränkbarhet.

Redan här går det över styr. Dagligen för att inte säga sekundligen kränks människor; de mördas, skadas, lemlästas. Människolivet kränks alltså ständigt. Troligen hyser Skolverket en from förhoppning om att sådant inte kommer att ske när man skriver om det i punktform på sin webbplats.

Med tanke på att Sverige – faktiskt – har ett försvar, torde det innebära att de vapen som landet besitter ska användas om vi blir angripna. Det bör innebära att våra soldater kan komma att kränka andras liv. Eller menar Skolverket att Sverige inte ska försvara sig utan bara låta sig kränkas?

Nästa punkt i Skolverkets ambitiösa lista är individens frihet och integritet. Låter mycket bra, men jag misstänker att PK-nyspråket är i full sving. Troligen menar inte Skolverket att vi ska vara fria från no go-zoner, våldskulturer och parallella samhällen med egna lagar och egen rättsskipning. Snarare att vi ska acceptera den frihet vi får när våra politiker bestämmer över oss; tänk inte själv. Vi gör det åt dig, för vi tänker så bra och så rätt. Det blir bättre om du lever ditt liv via ombud.

Som punkt tre kommer den felöversatta klassikern: Alla människors lika värde. Givetvis betyder det inget. Gör följande tankeexperiment: Varje dag dör många människor. Det kan bero på olyckor, ålder, sjukdom eller andra saker. Ska jag bära sorg efter dem på samma sätt som om de vore nära släkt? Eller är en obekant japan (hur än sympatisk och snäll) värd lika mycket för mig som mina egna barn? Eller har PolPot samma värde som den snälla skolfröken du en gång hade i första klass?

Vi värderar och värderas hela tiden. I skolan får vi betyg – olika betyg. När vi jobbar får vi lön – olika lön. Om vi är duktiga idrottare får vi prispengar – olika summor beroende på prestation.

Punkt 4 är den enda på listan som går att någorlunda begripa: Jämställdhet mellan könen. Dock förutsätter det att Skolverket menar jämställdhet baserad på kunskap och kunnande och inte på identitetspolitisk kvoteringsfundamentalism.

Sista punkten. Solidaritet mellan människor. Mäktigt oklar. För dem som söker bekräftelse på sin godhet kan en snabb frälsningsmetod vara att ge pengar till insamlingar eller rent av att stoppa sedlar i de ekonomiskt aktiva migranternas burkar. Man det kan lika gärna vara att visa solidaritet med det samhälle man lever i, genom att arbeta och inte ligga det till last.

Skolverket har alltså mäktat med en helt värdegrundlös analys. Fyra av fem punkter är bara vacker och politisk korrekt varmluft. Värdegrundstommen har visat sig vara helt murken. Kartan gäller. Verkligheten göre sig icke besvär.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Min samhällssyn

[image error]

För mig har det nog alltid varit självklart att det finns två grundperspektiv på tillvaron, det privata och det samhälleliga. Min privata värld är uppdelad i sådant som jag gillar respektive ogillar och det gäller allt mellan himmel och jord. Där är jag suverän och eftersom jag har ett bra självförtroende oroar jag mig nästan aldrig för vad andra människor ska tycka. Säkert underlättar det att jag är som de flesta andra. Jag ogillar vissa slags människor och tycker bra om andra (vem gör inte det?). Jag tänder sexuellt på unga kvinnor men inte på gamla gubbar. Jag gillar tyska bilar och är fördomsfull mot franska. Jag väljer whisky framför vodka och hellre arbetar jag på morgnarna än på kvällarna. Buddhistiska länder är mer lockande än muslimska, men en kul muslim har företräde framför en tråkig buddhist.

Den där listan över vad jag gillar och ogillar kan göras hur lång som helst. Det som syns och som jag själv är medveten om, är bara toppen på isberget. Det mesta ligger under ytan och är självklart, fram tills dess jag eventuellt provoceras och får syn på mig själv. Det kan tilläggas att det också finns sådant som är likgiltigt eller neutralt för mig, men som provocerar många andra. Jag bryr mig till exempel inte alls om mina medmänniskors sexuella läggning. De får ha vilka lustar de vill för mig, så länge det inte handlar om övergrepp. Jag bryr mig heller inte om ifall människor är svarta, gula eller gröna och jag tycker inget särskilt om kvinnor som chefer, för att ta något mer specifikt. För att gå vidare på det spåret så är könsroller ingen viktig fråga i mitt privatliv. Nu är det ju inte aktuellt längre, men om det är jag eller min fru som byter bäbisblöjor, tvättar eller lagar mat handlar inte om att män ska göra vissa saker och kvinnor andra. Jag föredrar den lösning som är mest praktisk.

I privatlivet är känslor viktigare och mer styrande än kunskaper. Livet kan se ut nästan hur som helst – det enda kriteriet är att jag är nöjd med att leva på det sättet. Konventioner betyder väldigt lite. Jag behöver inte följa vissa rutiner bara för att man ska göra det, om jag har lust att fungera efter något annat mönster. Nu är jag som sagt rätt ointressant i mina vanor, så jag kommer inte på något bra exempel, men om jag fördrog att sova i en tunna i garderoben istället för i sängen, ja då var det väl på det sättet. Min syn på egna och andras vanor och existenser är extremt tolerant. Eller, tolerant är fel ord därför att det verkar som det är tillkämpat, något som jag kan vara stolt över. Det är inte något direkt val utan jag bara är på det sättet och det är jag ingalunda ensam om. Väldigt många välutbildade svenskar följer samma mönster. Så länge jag inte blir involverad i något jag ogillar, får människor i min närhet ha vilka vanor och intressen de vill.

Beskriver jag mina värderingar med de begrepp som tillhör vår tids moraliska slagfält är jag feminist, i den klassiska betydelsen att kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter som män. Det betyder att jag är för jämställdhet, liksom naturligtvis jämlikhet. Jag är också multikulturalist. Miljöer med människor från olika länder och kulturer är attraktiva – det är en värld jag känner från universitetstillvaron och gillar. Går vi vidare i denna flora av goda och hallstämplade värderingar är jag naturligtvis både antirasist och globalist. Jag vill kunna resa vart som helst och även bosätta mig var som helst, så varför skulle jag inte tycka att alla människor borde ha den möjligheten? Vi kan spä på med sexuell frihet – några av de personer jag gillat bäst i mitt liv är homosexuella. Religion? Ja, fritt fram där också. Jag är varken kvinnopräst- eller gubbprästmotståndare.

Politiskt är det inte riktigt lika neutralt. Mina värderingar är allmänliberala och mera till vänster än till höger, efter ett långt liv i den akademiska världen. Eller jag kanske ska skriva att de har legat där. Vänskaper har svalnat när jag upptäckt att mina vänstervänners ideologiska förankring gör dem dumma. De klarar inte att distansera sig från sina personliga värderingar, vilket bland annat gör att det blir för tjockt med hyckel samt att de får det svårt med obekväma sanningar. Inte heller funkar logiken så bra. Ett exempel: oaktat att dessa vänstervänner till 120 procent är för allas lika värde, är de kritiska mot mig för det jag säger och skriver om det pågående samhällshaveriet. I deras ögon är det inte samhället utan jag som havererar, vilket gör mig mindre värd. En av mina vänner frågade till och med om jag tyckte illa om henne, därför att hon har valloner i sitt släktträd. Det var naturligtvis ingen äkta fråga utan ett sätt att markera att hon såg ner på mig. Sådant gagnar inte precis vänskapen.

Nu ska jag växla till det samhälle jag tillhör och lever i och då blir det annorlunda. Det handlar inte längre om mig som individ, mina preferenser och mina känslor, utan om sådant som jag ägnat större delen av mitt yrkesliv åt att studera och forska i – samhällsplanering och etnicitet är mina specialiteter.

Även om jag privat inte är särskilt konservativ, så måste samhällspolitiken vara det. Ett bra samhälle skapas genom ”trial and error”. Det som makthavarna infört och medborgarna mår bra av, det bör man fortsätta med, medan alla andra ingrepp i deras liv, hur välmenande och ideologiskt anständiga de än är, bör ransoneras. Det finns ingen anledning att vara orolig för samhällets förnyelse, den går inte att stoppa.
Politiker måste vara nationellt sinnade och patrioter. De måste, som det kanske viktigaste inslaget i yrkeskompetensen, älska sitt land och sitt folk och se sig som självklara och stolta representanter. De ska alltid och i alla sammanhang först se till det egna folkets och landets bästa. I annat fall missköter de sitt uppdrag och bör röstas bort eller avsättas. Det är inte överstatliga organisationer som EU och FN, lika lite som deras politiska partier, som är uppdragsgivarna. Politiker har undantagslöst i första hand ansvar inför det egna folket/väljarna/skattebetalarna, vilket bland annat betyder att de inte har medborgarnas mandat att skänka bort landet till andra människor. Sverige som moralisk stormakt? Blaj!
Politiker är i första hand samhällsbyggare. Det betyder att försvarsmakt och rättsväsen är de två överordnade uppgifterna. Det uppdrag de har, som valda representanter för sitt land och sitt folk, är att garantera dessa funktioner. För livskvaliteten fullkomligt avgörande kvaliteter, som sjukvård och skola, kommer i andra hand. Det betyder inte att de är mindre viktiga, utan det handlar om turordningen. Vidare, vilket jag aldrig hört någon svensk diskussion om, måste makthavarna ha en plan B, om de politiska motsättningarna hotar att leda till kaos, exempelvis i form av inbördeskrig. I praktiken betyder det militärdiktatur. Svenska politiker måste förstå att kaos och krig är värst, även om de avskyr militärdiktaturer aldrig så mycket.
För att gå vidare längs det kontroversiella spåret: kvinnor är sämre än män på att skilja mellan personliga värderingar och för samhället fungerande spelregler. Detta handlar inte om intelligens, många av dem jag känner och som är skarpast i sina iakttagelser av samhället, är kvinnor. Det handlar om att kvinnor har svårare än män med att sätta förnuftet framför sina känslor, vilket är nödvändigt för den som engagerar sig i samhällsbygget. Detta är inget fel, inget tillkortakommande eller underläge utan en rollfördelning. Evolutionens hundratusentals år har format våra hjärnor och gjort mannen till samhällsbyggare. Det är hans uppgift att kontrollera de yttre betingelserna. Kvinnans ansvar är barnen och den lilla världen. Våra hjärnor har formats under människans hela existens.

Enkelt uttryckt är männen bäst på att bygga samhället, medan kvinnor är bäst på att göra samhället beboeligt, humant och trivsamt. Männen står för styrkan och våldsmonopolet, som avser att skapa säkerhet och trygghet. Kvinnorna har blick för det svaga, medmänniskor som behöver stöd och omvårdnad. Den som tror att detta bara är fördomar, borde intressera sig för vad forskarna säger. Det finns flera vetenskapliga inriktningar – främst kanske antropologi, paleontologi och genetik.

Båda kompetenserna är nödvändiga, men samhällsbygget kommer först. Finns det inget fungerande samhälle med lagar, trygghet, konsekvensmedvetenhet bland beslutsfattare och erfarenhetsbaserade spelregler, går det inte att ordna till ett bra liv där, oavsett hur empatiska de styrande politikerna och opinionsbildarna är. Observera att här är språket förrädiskt, eftersom det inte handlar om män och kvinnor som individer utan om ”det manliga” och ”det kvinnliga”. ”Det kvinnliga” skapar svaga samhällen, samhällen som är goda i sina ambitioner och onda i sina konsekvenser.

Det goda samhällets nödvändiga våldsmonopol är ett bra exempel. Genom att bekämpa alla slag av våld öppnar ”det kvinnliga” dörren för det oreglerade våldet, vilket är något som sker i Sverige just nu. Antalet ”utanförskapsområden” växer och starka kriminella män tar makten i ett feministiskt Sverige. I Malmö har antalet våldtäkter ökat dramatiskt. Det rör sig om yngre män som överfaller ensamma och för dem främmande kvinnor. Den kritiska tidpunkten är mellan midnatt och klockan tre. En varning från den malmöpolis som utreder våldtäkterna:

Polisen har fortfarande ingen misstänkt gripen för den brutala överfallsvåldtäkten i Malmö. Den 17-åriga flickan utsattes för mycket grovt våld. Det är den tredje våldtäkten på kort tid. Polisen ser inget samband – men manar till extra försiktighet och avråder kvinnor från att gå ut ensamma i mörkret.

Så direkt får man emellertid inte skriva. I DN säger samme polis:

– Jag har förståelse för att det här väcker oro men jag vill inte uppmana folk att inte röra sig ute. Det man kan göra är att slå följe med kompisar, vara vaksam men försöka att inte känna sig begränsad.

Observera, varningen gäller inget särskilt avgränsat område utan Sveriges tredje största stad. För att använda ett av feminismens favoritbegrepp, så är Sveriges många våldtäkter ett strukturellt problem, inte någon soloprestation av en ensam galning. Likartade varningar finns för både Stockholm och Göteborg. Handlar det inte om våldtäkter, så handlar det om att bli rånad och risken för att bli misshandlad. Detta är numera ”normalt” i Sverige.

Det som media nogsamt undviker att tala om är, att det i en förkrossande majoritet av fallen handlar om invandrade män i första eller andra generationen. Inte heller svenska feminister vill förstå detta utan de trappar upp sin kritik av män i allmänhet och det patriarkala samhället. Med andra ord, de arbetar hårt med att förverkliga ett samhälle där de inte själva kommer att vilja leva. Är det inte dumhet, så vet jag inte vad som är det.

I ett bra samhälle är könsrollerna komplementära, inte konkurrerande. Det betyder att det har gått fel i Sverige när kvinnorna bekämpar männen och vänder sig mot patriarkatet. Konsekvensen för många män blir att de spegelvänder sin könsroll. De blir veka och angelägna om att vara till lags. De vill ju också få sig ett och annat ligg och alla ska trivas! Vi andra, som axlar vad vi uppfattar som vårt ansvar, vi är mindre värda. Med ett manligt samhällsperspektiv är denna eftergiftspolitik käpprätt åt helvete. Churchill begrep faran med eftergiftspolitik när han sa ”Man slänger åt krokodilerna stora köttstycken, i förhoppningen att man skall bli uppäten sist!”.
Nu ska jag säga något som jag aldrig läst i skrift förut och som kan verka konstigt, nämligen att ideologier bör betraktas som tillhöriga privatlivet, på samma sätt som andra fantasier om det perfekta samhället. Nazism, kommunism, mångkulturalism, globalism och islam, för att ta några av de mest aktuella ideologierna, skapar inga bra samhällen. De är dysfunktionella och leder till död, lidande, konflikter, totalitära och mer eller mindre svårlevbara samhällen. Verkligheten står i skarp kontrast till det Shangri-La som utlovas. Det privata ligger i att ideologierna är känslo- och identitetsrelaterade – i privatlivet är det viktigt att framstå som god och där har känslorna företräde framför förnuftet. För oss som har förnuftet som ledstjärna i samhällsbygget är det fullkomligt kokko att förespråka redan prövade och gång på gång havererade ideologier.
Familjen är samhällets byggsten och alla rörelser och ideologier som ifrågasätter familjens existens är samhällsfarliga. Det betyder att även om jag på ett personligt plan inte alls provoceras utan roas av pridefestivaler, så anser jag det fel av politiker, poliser och andra samhällsrepresentanter att lägga sina samhällsroller i pridevågskålen. Vill de traska nakna och skrika könsord, så får de för mig gärna göra det som privatpersoner, men som samhällsrepresentanter ska de förstå familjens nödvändighet, inte bara när det gäller att fostra goda samhällsmedborgare utan också för det långsiktiga projekt som går under namnet barnuppfostran. Där behövs både en pappa och en mamma samt ett harmoniskt familjeliv.

Bort med ideologierna och in med tre andra samhällsrecept som fungerar, utan att några framtida himmelriken utlovas: Demokrati, kapitalism och libertarianism. Här behövs inga långa teoretiska utläggningar och inte heller någon universitetsutbildning för att förstå vad det handlar om.

Demokrati betyder att folket i folkomröstningar och allmänna val väljer sina ledare och således styr via sina utsedda representanter. I en demokrati finns också ett antal friheter fastlagda. Viktigast är yttrande- och tryckfriheten. De flesta av Sveriges politiker är bara demokrater till namnet. De styrs av sina partier och/eller sina politiska identiteter/karriärer. De kämpar mot varandra om platserna vid köttgrytorna och behövs det, så har de inga problem med att, under sken av det motsatta, gravsätta demokratin.

Särskilt vänstern har ett demokratiproblem, därför att när vänsterideologin blir för dominant, vilket den blivit i Sverige, stöter den ut alternativa samhällstolkningar. Andra politiska positioner är felaktiga och företrädarna ska därför skambeläggas.

Särskilt vänstern har ett demokratiproblem, därför att när vänsterideologin blir för dominant, vilket den blivit i Sverige, stöter den ut alternativa samhällstolkningar. Andra politiska positioner är felaktiga och företrädarna ska därför skambeläggas. Och om folket inte är på samma linje som ideologin, så har folket fel och måste tuktas och fostras. Om det kan gagna partiet byter man väljarbas, som vänsterpartiet gjorde, när de redan på 1970-talet vände ryggen åt den svenske arbetaren och började gulla med invandrare.

Se särskilt upp med det av vänstern lanserade begreppet värdegrundsdemokrati. Det är fullkomligt livsfarligt, eftersom det vilseleder om vad demokrati handlar om. Demokrati är ett styrelseskick. Det är inte någon ideologi där endast de medborgare som bejakar den av makthavarna fastslagna värdegrunden, är demokratiska.

Kapitalism, denna hatade och älskade princip för utbyte av varor och tjänster. En av de samhällsbyggare som jag beundrar, i Sverige så gott som helt okänd, är Singapores Lew Kuan Yew. Få har varit så älskade som han och få, om ens någon, har som politisk ledare skapat ett välstånd som kan tävla med det han gjorde för Singapore. Någon gång ska jag skriva en bloggtext om honom. Ett av hans visdomsord: “You make profit into a dirty word and Singapore dies”.

Libertarianism är den minst kända och för Sverige mest obekanta principen. Den anses vara en politisk ideologi, vilket är felaktigt. Den är en reaktion mot det alltför starka samhället, en broms för en totalitär utveckling. Wikipedia:

Libertarianism är en politisk ideologi som förespråkar frihet från tvång och strävar efter att minimera staten och dess inflytande över människors liv. Libertarianer vill tillåta maximal självständighet och valfrihet, med betoning på politisk frihet, frivilliga sammanslutningar samt det individuella omdömet. Vanliga ståndpunkter inom libertarianism är förespråkandet av en begränsad stat, privat äganderätt och en minimalt reglerad laissez faire-kapitalism.

Starka stater får svaga medborgare och blir därmed för medborgarna farliga stater. Inte svaga, men begränsade stater lägger över ett större ansvar på medborgarna och skapar därmed starka medborgare. Jag vet på vilken sida av den gungbrädan jag helst vill sitta. En fråga är givetvis om libertarianer kan skapa välfärd. Jag vet inte, men låt oss istället för ”pappamånader” och ”vinster i välfärden” diskutera denna väsentliga fråga.

Demokrati, kapitalism och libertarianism – kännetecknande för samtliga dessa samhällsbyggarprinciper är inte att de är så fantastiskt bra, utan att de, bland de principer för att styra samhället som vi känner, är de minst dåliga. Alla tre kan göras till föremål för hård och berättigad kritik men såvitt jag vet, har ingen kritiker kunnat presentera någonting som fungerar bättre.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

ALLIANSENS BERIKANDE MÅNGFALDSPOLITIK

I dag är återigen Håkan Karlberg gästbloggare

[image error]

Kritik mot invandringspolitiken var tydligen för Alliansen detsamma som rasism

2009 erkände Andrew Neather, före detta talskrivare åt Labourpolitiker som Tony Blair, Jack Straw och David Blunkett att massinvandringen var planerad – för att förändra hela landets befolkning, utan att berätta det för väljarna. Ett allvarligare angrepp på hela den demokratiska processen är svårt att föreställa sig. Syftet var att förneka det brittiska folket rätten att leva i ett samhälle som definieras av en gemensam historia, religion, lag, språk och traditioner. ”Ministers were nervous and reluctant to discuss such a move publicly for fear it would alienate its ”core working class vote”. As a result, the public argument for immigration concentrated instead on the economic benefits and need for more migrants.” Känns det igen?

Nima Gholam Ali Pours reflektion efter TV-programmet Tvärvändningen;

”Jag kommer ihåg att alla partier förutom Sverigedemokraterna hade en tydlig politisk agenda för att skapa ett mångkulturellt samhälle. Och eftersom den svenska kulturen saknade vikt i ett sådant samhälle så skulle gränserna också öppnas. Invandringen var inte något problem eftersom vi ändå skulle få ett mångkulturellt samhälle där invandringen berikade Sverige. Det var ingen rädsla bland etablissemanget. Det fanns en tydlig avsikt att i grunden förändra Sverige.”

Sedan millenieskiftet har drygt 1,5 miljoner invandrare fått uppehållstillstånd i Sverige. T.o.m. 2021 väntas enligt Migrationsverket ytterligare minst en halv miljon, främst anhöriga. Våra samhällssystem bågnar och är i många fall inte i stånd till förväntad service. Värst är polisen som inte längre klarar av sitt uppdrag inför en ökande grov brottslighet. Bostadsmarknaden och sjukvården är allvarligt hotade. Vad händer när de människor kommit, som Migrationsverket prognoserat t.o.m. 2021?

Om man summerar ett antal observationer gällande migrationspolitiken framträder ett tydligt mönster: önskan att skönmåla, vilseleda, mörklägga problem, ovilja till utvärdering, ignorera fakta, ovilja till debatt, ge illusion av att allt fungerar som det ska, repressalier för visselblåsare samt avsaknad av insikt om de förödande och irreparabla konsekvenserna. Politikerna ville inte ha någon debatt eller diskutera andra motiv än moraliska. Tragiskt nog har pressen och Public Service lämnat sin granskande roll i denna fråga och spelat med.

Vittnesmål från riksdagsledamot (M) Jan Ericsson (Ericsson i Ubbhult 2017-11-02): ”Det jag upprörs mest över är alla moderater, både många av mina riksdagskollegor, moderater i regeringen, och ombud och debattörer på partistämmor, som tyst och stilla accepterade den ganska extrema politiken som trycktes på oss uppifrån (min markering), utan att protestera med ett enda ord och kräva förändringar. Och vi som luftade kritiska frågor blev ofta bryskt åthutade på alla nivåer.” Jan Ericsson i Aftonbladet 2012-05-21: ”I Sverige får man tydligen över huvudet taget inte prata om några som helst problem kopplade till invandringen.”

Detta förklarar varför, enligt Riksrevisionen, konsekvensanalys saknas eller är undermålig i 30-talet propositioner till Riksdagen under perioden 2005 –14, under vilken närmare 1 miljon fick uppehållstillstånd. Invandringens positiva fördelar, ”berikningen”, bedömdes som så stora, att dessa övervägde eventuella negativa konsekvenser. Som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i intervju i danska Politiken: ”Det är min övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa.” Reinfeldts idé om ett ”modernt, spännande och dynamiskt samhälle”, uttryckt i valdebatten 2014, hade ett starkt grepp om den moderata och därmed också om Alliansens politik.

Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mickael Sandström skriver i Kvartalartikeln ”Haveriet utan återvändo” att ”migrationskrisen sätter ramarna för svensk politik för decennier framöver, vårt samhälle kommer att förändras bestående”.  Inget av de för migrationspolitiken ansvariga partierna har gått till val för EU:s mest omfattande demografiska projekt. Sveriges regeringar har alltså genomfört en dramatiskt stor och irreparabel förändring av Sverige utan stöd av en majoritet och i strid med regeringsformens paragraf 1 och 4, som föreskriver att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare.

Vilken logisk förklaring pekar detta mot, varför har politikerna drivit denna politik? Är det enligt Nima Gholam Ali Pours slutsats för att det fanns en tydlig avsikt att i grunden förändra Sverige. Eller är förklaringen att politikerna är helt handlingsförlamade inför den galopperande utveckling som regeringen Bildt startade 1991 under mottot ”en human flyktingpolitik”? Eller är förklaringen att politikerna av demografiska skäl med en topptung befolkningspyramid anser att pyramiden måste jämnas ut med unga människor från MENA-länderna?

Ingrid Björkman, en av de genom åren ledande debattörerna i migrationsfrågan, i den nyligen utgivna boken ”Priset” (Debattförlaget):

”Två frågor har följt mig sedan början av nittitalet. Den ena är: Varför har regering och riksdag drivit en invandringspolitik som varit så uppenbart förljugen och destruktiv för både utvandringsland och invandringsland? Den andra är: Varför har media och kulturelit så aggressivt försvarat denna politik? Den tredje är: Varför har folk inte i större utsträckning kunnat stå emot etablissemangets hjärntvätt? Varför denna förnekelse av verkligheten, varför detta motstånd mot kunskap och dokumenterade fakta?

Efterhand började jag misstänka att det fanns en dold agenda. Att det inte handlade om att rädda flyktingar hade vi redan från början haft klart för oss. Men handlade det ens om att ta emot migranter? Var kanske avsikten i själva verket att genom okontrollerad massinvandring förändra Sverige demografiskt? Göra Sverige mångkulturellt? Men för detta hade politikerna ju inget mandat! Försökte de därför lura medborgarna att det var fråga om en ”human flyktingpolitik”? En sådan politik gick ju lätt att få stöd för – vem ville inte räknas till de goda? Vad har fått vår regering och riksdag att driva en politik som kan definieras som verklighetsfrämmande, odemokratisk och obegripligt ansvarslös?”

Kanske har vi förklaringen i det av en enig Riksdagen 1975 under regeringen Palme fattade grundläggande beslutet om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle, Proposition 1975:26? I riksdagsbeslutet drog man upp detaljerade riktlinjer för hur den mångkulturella politiken skulle bedrivas. Sedan har regeringen, oberoende av politisk färg, genomdrivit mängder av beslut, alla med samma mål; ett mångkulturellt samhälle. Den invandrarpolitiska kommittén fastslår i sitt betänkande (SOU:1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden) att ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”. Detta långsiktiga politiska mål kröntes med grundlagsändringen hösten 2010, som går ut på att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Inga debatter hölls, inga medier rapporterade om eller problematiserade frågan. Beslutet fattades i stor enighet utan att svenska folket visste om det. (Ref. Mångkulturens historia i Sverige)

Mot bakgrund av mångkulturens historia i Sverige, pekar observationer gällande politikernas förhållning i migrationsfrågan bara åt ett håll: hos regering och Riksdag fanns av allt att döma en avsikt att, utan debatt och på samma sätt som i England, i grunden förändra Sverige – oklart hur de tänkte sig att detta rimmar med Sveriges väl.

Detta har de lyckats med, resultatet av denna oerhört ansvarslösa politik ser vi nu. Utanförskapet växer och med den laglösheten, polisen räcker inte till och otryggheten ökar, sjukvården liksom socialtjänsten och skolan är pressad, bostadsmarknaden är i obalans och har lokalt ersatts med en sovplatsmarknad, hög arbetslöshet hos invandrare, ökande antisemitism, kommunernas ekonomi är hotad, den sneda könsbalansen med 123 pojkar på 100 flickor i åldersspannet 15-19 år är en social bomb. Mest tragiskt är att äldrevården får ge bidrag till den ökade försörjningsbördan. Och situationen kommer ytterligare att förvärras, eftersom några hundratusental asylsökande och anhöriga till dessa enligt Migrationsverket är att vänta de närmaste åren.

Johan Forsell, riksdagsledamot och Moderaternas migrationspolitiske talesperson: ”Moderaterna borde ha förändrat och styrt upp flyktingpolitiken redan 2010-2014, hade varit bättre för M men framförallt för Sverige”. ”Det fanns många kloka tankar i vår moderata integrationsarbetsgrupp med Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och Tobias Billström redovisade i deras rapport 2008”, skriver Jan Ericsson. (Ericsson i Ubbhult 2017-11-02). Men tydligen tystades de kloka tankarna ned.

Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström: ”Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”

Det som av Alliansen var tänkt som ”berikande” håller på att utvecklas till en samhällskatastrof. Finns det en väg tillbaka eller åtminstone för att hejda utvecklingen? Kjell-Olof Feldt i intervju i SvD: ”Det bor åtminstone en halv miljon människor i Sverige som vi inte vet vad vi ska göra av. Vi vet inte hur de bor eller hur de försörjer sig. Jag vet inte hur de här människorna ska bära sig åt för att komma vidare. Det är en tickande bomb.” På frågan vad politiken kan göra svarar Feldt: ”Jag vet inte. Jag tror knappt att någon vet det. Man försöker hålla locket på.”

Den moderatledda Alliansen hade 8 år på sig att likt våra nordiska grannländer utveckla Sveriges invandringspolitik till en för vår befolkning och framtid ansvarsfull nivå. Istället blev resultatet, och mot folkets flertal, EU:s mest extrema och kravlösa politik. ”Ett haveri utan återvändo”, som Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström uttryckt det, ”de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera och vårt samhälle kommer att förändras bestående.”

Håkan Karlberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mitten av december 2017

[image error]

Apropå ditt inlägg Vännerna där du drar parallellen mellan PK-folk och religiösa fanatiker väcker det en del tankar. Jag har själv använt den parallellen då likheterna ofta är slående. Men inte ens under medeltiden sjönk man till den låga nivån att man vägrade sätta sig in i kättarens eller meningsmot­ståndarens argumentation. Vid skolastiska disputationer var det ett oeftergivligt krav att den som debatterade skulle kunna, på ett för motståndaren godtagbart sätt, redogöra för dennes argumentation.

Från inkvisitionens protokoll vet vi att domstolarna var intresserade av att ta del av hur kättaren tänkte och argumenterade. Frikännanden var för övrigt inte alls så ovanliga som det har antytts i den protestantiska historieskrivningen.

Den nutida politiska korrektheten innebär i ljuset av detta en intellektuell tillbakagång. Hur denna ”utveckling” varit möjlig framstår som en av vår samtids absolut största gåtor.

***

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Till exempel känner jag mig tvingad att “lämna mina 70-åriga föräldrar åt sitt öde” då dom vägrar att förstå mig, trots att jag hänvisar till dina böcker, och YouTube-klipp, samt olika sändningar med Sjunnesson på “SwebbTV” och Engellaus “Det goda samhället”. Jag har också visat dem flera av Katerinas Janouch debatt-bloggar, utan att lyckats få dem att ändra ståndpunkt. Jag säger: “Ni behöver inte lyssna på mig, men läs böcker och bloggar som skrivits av dom som vet någonting! Den info ni får från gammelmedia är inte alls tillräcklig!”. Då svarar dom “Hur kan du vara så självsäker? Vi har väl varit med i 70 år och vet mycket väl vad som händer i samhället!” “Nej, det gör ni tydligen inte, när ni vägrar läsa dom böcker jag ger er!”

Jag gav dom Heberleins “Den banala godheten” som jag tyckte var ytterst lättläst och pedagogisk för alla “nybörjare”. Denna bok avfärdade dom efter första kapitlet som en “mycket förvirrad författare” och “Heberlein är ju bipolär, har vi läst på nätet …”.

Dissidenterna skall alltså icke lyssnas på och tas på allvar. Dom ska stämplas som oseriösa och intoleranta. Istället ska vi visa empati och solidaritet och hjälpa alla människor som vill ha vår hjälp – dom är ju människor för bövelen!”.

Så mina föräldrar får väl skylla sig själva, medan jag själv fortsätter att insupa allt vad du KOA och Gunnar Sandelin skriver och säger på YouTube. Jag läser och lyssnar även på Sanandaji, Heberlein, Janouch, Sjunnesson, Engellau, och nu på sistone även på Mohammed Omar och… Paul Lillrank!

Detta gör jag med ett enda syfte i åtanke – att kunna förmedla sanningen till min 11-åriga dotter om några år, då hon ska stå på egna ben. Förhoppningsvis har samhället förändrats radikalt inom de närmsta två åren så att fler har lättare att “öppna ögonen”. Har inte våra “högdjur” Lars Leijonborg, Tobias Billström, Kjell-Olov Feldt med flera öppnat några små dörrar nu på sistone?

***

Vad jag också tycker är märkligt att ingen, inte ens från Sverigedemokraterna, påpekar det faktum, när det gäller de s k ensamkommande afghanska barnen, att flertalet kommer från Iran. Ett Iran där många av dessa ”flyktingar” är både födda och uppvuxna. I Iran råder det inte krig, varför asylskäl i många fall helt saknas.

Då det är dags för utvisning, till Afghanistan, kommer dock sanningen fram. ”Vi kan inte skickas tillbaka till ett land, där vi aldrig har satt vår fot, där vi inte kan språket, inte har släkt, familj eller kontaktnät”… hörs då mer än en säga.

Vad har man uppgivit i sin asylansökan? Att man har flytt från Iran? Då föreligger ej asylskäl. Står det att man flytt från Afghanistan? Då handlar det om ren lögn. Jag har försökt lyfta frågan i bland annat Göteborgs-Posten, tyvärr utan resultat. Det är bara att konstatera att åsiktskorridoren fortfarande existerar. Tragiskt.

***

Förutom all skit som händer i landet hela tiden, drabbas vi just nu av denna tafs- och våldtäktpsykos. Just nu är det över 4000 kvinnliga journalister som måste berätta om att de är sexuellt attraktiva genom att bli aktivister.

Man tror inte det är sant med det som händer nu. Här har under decennier den fria sexualiteten varit mantrat som skulle förlösa alla människor. Tänk Pride, tänk HBTQ och allt snuskigt info-material från RFSL som ska lära förskolebarn att hitta sitt rätta kön och allt annat sjukt som har sköljt över oss.

Och nu, just nu upplever jag att vi befinner oss i någon form av situation där priorinnan i klostret piskar upp kvinnorna till att bikta sig. De ska helst visa upp sin oskuld med prydheten som den egentliga profileringen. Männen ska bannas och ställas vid skampålen för att de är sexuella varelser.

Kanske är priorinnan egentligen vårt kollektiva undermedvetna, som nu med kraft ger sig i kast med den västerländska själen. Något är galet, något måste göras. Och då blir det så här absurt och hysteriskt i landet.

Och var är all rapportering om våldtäkterna och gruppvåldtäkterna med anledning av massinvandringen? Finns det politiska motiv bakom metoo-kampanjen? Konspirationstankarna tar aldrig slut.

***

Tack för en krönika om MeToo. Jag har kliat mig i huvudet och försökt förstå denna störtflod av anklagelser – många banala, men också om allvarliga brott vad jag förstår. Är det kvinnorna i kampanjen som blivit tokiga, eller vi män som blivit vilddjur? Din krönika hjälper till att reda ut begreppen.

Jag vill bjuda på ett eget försök till förklaring, nämligen avsaknaden av Gudstro nuförtiden. Jag läste Jonathan Haidts ”The Righteous Mind” med stort intresse. Hans förklaring av GAL-kulturen som utgående från enbart två av människans ”moraliska smaklökar” – care/harm och fairness/cheating – är mycket övertygande.

Haidt kallar sig moralfilosof, eller moralpsykolog. Som sådan har han gett ett stort bidrag genom att visa på hur viktiga de övriga tre moral-faktorerna är, i detta sammanhang helighet/blasfemi. Jag tror det är Haidt, men också Steven Pinker, som lyfter fram vilken stor evolutionär betydelse moral sannolikt haft för människosläktets utveckling. Och moral fungerar i sista hand inte utan förmåga att uppfatta helighet och dess motsats helgerån/blasfemi, i praktiken en levande, allmänt (dock tillåtande minoriteter) förekommande religion.

Känslan av helighet, och dess organiserade form religion, är fullständigt omoderna idag. Kanske är dagens Sverige det samhälle där sekularism och hedonism brett ut sig allra mest eftertryckligt och obestritt. Moral utan religion är som kärlek utan kyssar – en rationell och genomtänkt hållning i en viss fråga kan säkert upprätthållas, men utan en djup, nästan atavistisk känsla för dess vikt och helighet, kan den inte upprätthållas. Och källan till denna känsla måste vara en religion. Min tanke är att det MeToo berättar är en följd av denna brist.

***

Polygamisten i Nacka är beviset för att svensken aldrig kommer resa sig.

En muslim ”invandrar” med sina tre fruar och 16 barn och får tre bostäder och bidrag – på bekostnad av invånarna i värdlandet. Tror ni verkligen att det hade accepterats i något annat land? Hans grannar i området hade tagit honom under behandling. Inte i Sverige. Där säger en gammal granntant bara ”Det känns ovant”, när jag ringer upp henne.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.