Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 67

Regeringsdugliga?

[image error]

Den 3 februari i år dömdes 49-årige Andrzej Mitkevich i Norrköpings tingsrätt till tre års fängelse för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri. Samtidigt förklarades en villkorlig frigivning från ett tidigare fängelsestraff förverkad. Mitkevich´ medbrottsling den här gången, den 40-årige polske medborgaren Slawomir Marek Plaskiewicz, dömdes till fängelse i två år och sex månader samt utvisning, med förbud att återvända till Sverige under tio år, efter straffets avtjänande. Plaskiewicz kom till Sverige permanent vintern 2015, dessförinnan har han befunnit sig i Sverige till och från sedan år 2010. I Polen har han en flickvän och en dotter. I deras planer inför framtiden ingick att flickvännen och dottern skulle flytta till Sverige. Plaskiewicz anser att utvisningen är ett alltför hårt straff. Han menar att den brottslighet han gjort sig skyldig till inte påverkat samhällets grundläggande ”intresse av ordning”. Med andra ord, han ansåg att de brott han dömts för var småkrafs.

Domstolen tyckte annorlunda. Den ansåg att Plaskiewicz´ och Mitkevich´ upprepade grova bedrägeribrott mot utsatta åldringar i 85-90 årsåldern var ett verkligt och tillräckligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. I domen kan man läsa:

Den brottslighet tingsrätten funnit styrkt att de båda tilltalade gjort sig skyldig till är såväl förslagen som hänsynslös. Den är förslagen på det sätt att de tilltalade via nätet fått ut listor på äldre personer och valt att ringa upp åldringar som företrädesvis är födda mellan 1925 och 1930 d.v.s. äldre personer mellan 85 och 90 år. Andrzej Mitkevich, som ringt upp samtalen, har utgett sig för att vara ett barnbarn och sålunda anspelat på anhörighetsaspekten, som i sig är känslig inte minst för äldre personer.

Förslagenheten har också visat sig i den systematik med vilken de båda tilltalade använt särskilda brottstelefoner med ständiga byten av värdebevis. Brottsligheten har varit hänsynslös på det sättet att den inte på något sätt tagit hänsyn till de äldre personernas fysiska eller psykiska status. Några målsäganden har berättat att de nyss förlorat sina respektive. Samtliga målsägande har inte getts någon som helst betänketid och samtliga målsägande har redan i sig på grund av sin höga ålder haft svårigheter att värja sig. Det är därför de utvalts som brottsoffer. Därtill har de tilltalade inte dragit sig för att låta målsägandena lämna ut guldsmycken utan hänsynstagande till affektionsvärde.

Andrzej Mitkevich påstod att han inte mindes alla telefonsamtal han ringt och han kunde därför varken erkänna eller förneka gärningarna. Slawomir Marek Plaskiewicz nekade till brott.

Eftersom gärningarna var väl dokumenterade så skulle man kunna tro att det för staten och skattebetalarna blev en enkel och billig affär. Men billig blev den inte. Mitkevich´ advokat Max Ahlgrens arvode landade på 569.494 kr. Plaskiewicz advokat fick 684.453 kr. Sju målsägandebiträden ersattes med sammanlagt 887.048 kr. Dessa jurister kostade alltså skattebetalarna 2.140.995 kr. Domstolen noterade att arvodena var betydande. Emellertid hade samtliga försvarare och målsägandebiträden tillvaratagit sina klienters intressen ”på bästa sätt”, varför fakturorna godkändes.

Googlar man på Andrzej Mitkevich så kan man under rubriken ”Det var zigenare som lurat ett hundratal åldringar” läsa ett inlägg på demokratibloggen från 2012. Också där redovisas en dom:

Åtalet omfattade 100 fall av grovt bedrägeri och 37 försök till grovt bedrägeri. Offren är mellan 81 och 100 år gamla och nästan uteslutande kvinnor. Totalt ska männen ha kommit över 950 000 kronor i kontanter och smycken till ett värde av 400 000 kronor. Bedrägerierna har skett i många svenska städer, totalt 32 orter, under hösten och vintern 2011/2012. Brotten anses vara grova eftersom de “utgjort ett led i ett systematiskt utnyttjande av äldre människors utsatta ställning”.

Gärningsmännen kartlade systematiskt åldringarna och deras närmast anhöriga och ringde sedan upp kvinnorna där man utgivit sig för att vara barnbarn eller nära släktingar. Om exempelvis ett offer hade ett barnbarn som hette Mikael använde man det namnet genom att säga ”Hej mormor, det är Mikael”.

Männen har sedan bett om att få låna pengar till bilaffärer och liknande. En 98-årig kvinna lämnade ut 40 000 kronor och ett guldarmband som var värt cirka 10 000 kronor för att hennes “barnbarn” skulle kunna köpa en bil. En 84-årig kvinna lämnade ut 25 000 kronor, som även det skulle gå till ett bilköp. När hon senare ringde sitt “barnbarn” och frågade när hon skulle få tillbaka sina pengar, fick hon veta att hon hade blivit lurad.

För att undvika eller göra det svårare att bli spårade via mobiltelefonerna bytte männen kontantkorten väldigt ofta. Polisen lyckades dock komma dem på spåren genom att jämföra de orter där bedragarnas telefonnummer varit aktiva med telefontrafik från andra nummer. Till slut kunde de se att de misstänkta männen använde sina privata nummer på samma orter och tidpunkter som bedragarna var verksamma.

Den 13 mars tog det slut. Då greps männen i Örnsköldsvik, där en av dem hade 60 000 kronor på sig. Det är också den enda tillgången polisen kunnat knyta till männen. De tillgripna 950 000 kr i kontanter och alla smycken för 400 000 kr är borta.

Andrzej Mitkevich dömdes till fängelse i tre år och tio månader. Han frigavs villkorligt den 30 september 2014, med en återstående strafftid om 1 år, 3 månader och 10 dagar.

Tillbaka till den färska domen, där mönstret är detsamma. Andrzej Mitkevich ringde upp utvalda personer födda på 1920- och 30-talet och utgav sig för att vara ett barnbarn som var i akut behov av pengar och därför behövde få ett lån från sin äldre släkting. Han och hans polske medbrottsling bytte ofta telefoner och använde sig av ett nytt simkort för varje brott. Slawomir Plaskiewicz´ uppgift var att hämta de pengar och smycken som de lyckades lura av de gamla. Totalt lurade de ett femtiotal äldre på sammanlagt mer än 400.000 kronor.

I de medier som tagit upp rättsfallet (inte många) kallas de för barnbarnsligan. Det låter ju lite gulligt. Begreppet liga är också vilseledande, eftersom det inte handlar om någon liga utan om en reguljär försörjning, som nästan helt kan knytas till en bestämd etnisk minoritet. Om en av alla målsägarna kan man läsa:

Hennes make dog den 2 januari och det här telefonsamtalet kom den 11 januari 2016. Hon ville skynda på samtalet för att linjen skulle vara ledig mellan henne och sjukhuset eftersom hon skulle på sjukhusbesök. Hon gissade till slut att det var barnbarnet Samir som ringde. Han sade att han behövde pengar och att han var i Eskilstuna och tittade på en bil tillsammans med en kompis. Han kom inte åt pengar och ville därför låna av mormor. Han frågade om hon hade pengar hemma eller kanske på kort. Han sade att hans vän kunde hämta pengarna. Hon hämtade pengarna på banken och tog sin bil dit trots att det var kallt och vintrigt. Telefonen ringde när hon kom tillbaka hem och det var personen som ringde igen. Kompisen kom direkt efter och kom in i hallen kanske en meter in på dörrmattan. Dörren ut var stängd. Kompisen var välklädd i vinterkylan och hade röda fina skor, en varm och skön jacka samt en luva på huvudet. Kompisen pratade i telefon hela tiden. Denne tog kuvertet nonchalant och stoppade det i sin innerficka. Sedan stack kompisen. Hon ringde därefter till Samir på en gång men denne lät nyvaken. Det dröjde några dagar då Samir ringde tillbaka och undrade vad hon ville. Samir sade att hon blivit lurad eftersom han inte bett henne om några pengar. Det kändes inte bra att hon blivit lurad och efter det har det blivit trassel i hennes huvud. Hon kan numera inte koncentrera sig på att läsa en tidning eller följa serier i TV, som hon brukade förr. Hon har tidigare tyckt om folk men det har hon svårare för nu. Första tiden efteråt tordes hon inte svara i telefon. Hon beskrev kompisen som arab eftersom denne var så fin till klädseln. Hon tyckte det var roligt att hennes barnbarn umgicks med folk som var så fint klädda.

Slawomir Plaskiewicz påstod att han aldrig förstod att det som de gjorde var kriminellt. Han trodde att det var betalning för mattaffärer. De personer som lämnade över pengar till honom var alltid glada och nöjda, hur kunde det då vara ett brott? Han använde alltid en speciell telefon när han pratade med Andrzej Mitkevich om att hämta pengar. Anledningen var att han ville ha sin vanliga privata telefon ledig så att andra personer skulle ha möjlighet att komma fram till honom. Den telefon som han använde vid samtalen med Andrzej Mitkevich hade han köpt han av en tiggare vid Systembolaget för 100 kr. Vid varje resa han gjorde för att hämta pengar trodde han att det var sista gången, varför han tog ur simkortet. Sedan skulle han åka en gång till och då han hade kastat det gamla simkortet fick han köpa ett nytt. Han förklarade att av de pengar, cirka 70.000 kr som fanns i hans lägenhet, kom 54.000 kr från den bilhandel som han sysslar med samt resterande del från en vinst på en lägenhetsaffär i Polen.

Första gången jag stötte på romer som ägnade sig åt åldringsrån var på 1980-talet, alltså för mer än trettio år sedan. Ingenting tydde på att det för dem var ett nytt sätt att tjäna pengar på. Inte heller var det begränsat till Sverige, utan praktiserades runt om i Europa. När jag på nittiotalet gjorde fältarbete i Tensta fick jag lite mer kött på benen. Då bodde där 96 polska zigenare, de flesta i kärnfamilj med ett eller två barn. Bostadsstandarden var hög. Alla hade moderna lägenheter med påkostade möblemang. Ingenting signalerade att de polska romerna hade det knapert på något sätt.

Det här var den grupp som var mest provocerande för det tiotal socialarbetare som på heltid arbetade med Tenstas och Rinkebys romer som klienter. Anledningarna var flera. En var att många bland de polska romerna hade specialiserat sig på åldringsrån, en annan att socialarbetarna ansåg att deras barn for illa. Så här berättade en av de socialarbetare som jag hade kontakt med och som hade stor erfarenhet (Observera hur hon skiljer mellan olika grupper i slutet av intervjuutdraget):

Vi säger åt dom att dom måste sluta, att dom förstör en generation av zigenare till genom att sno och åka i fängelse. Allt rasar ju omkring dom. Men dom tycker att dom måste, dom har inget alternativ, för vem vill leva enbart på socialbidrag i hela sitt liv? Man kan undra varför de inte börjar svartjobba, som andra. Varför de måste hålla på så här. Och att lura gamla tanter på deras besparingar, det är djävligt otrevligt. Kallt! De här tjejerna de kan vara jättetrevliga, inkännande och allt sådant där i sin egen krets. Men det är som om det har inget samband. Dessa gamlingar, dom skänker dom inte en tanke. Dessa turnéer, det funkar som ett jobb helt enkelt. Och männen kör dem i bilarna. Ingen tycks fatta konsekvenserna.

Det finns ett system, där kvinnorna har som yrke att åka på turné och råna gamlingar. Det är ju deras jobb. De är professionella tjuvar. Men dom som ändå åker fast sitter ju i fängelse regelbundet. Och så är ungarna regelbundet övergivna. Ungarna får ju mat och husrum hos släkten, men det är inget speciellt bra system. Dessutom, nästan varenda yngre manlig zigenare på den polska sidan är narkoman. Karlarna flyter omkring lite hur som helst och gör sina affärer medan kvinnorna är ute och stjäl och sitter i fängelse. Så att egentligen har dom inga föräldrar dom här barnen, utan de har lite olika vårdare, vilket leder till svåra separationsskador med symtom som psykosociala sjukdomar, nervösa besvär och, särskilt för männen, till missbruk.

Pojkarna måste väldigt snabbt bli små karlar. Redan i åtta-nioårsåldern så är dom ju män. Man får inte ta i dom, man får inte klappa dom på huvudet. Dom är hårda, små machokarlar, så där. Tänk att aldrig få gråta, aldrig få vara ledsen, aldrig få behöva någon, alltid klara sig själv. Det är klart att man sen börjar knarka. Och det är heroin dom tar. Det handlar inte om trevligt umgänge utan bort bara. Bort. Jag tycker det stämmer så bra, det där. Sådan är inte missbruksbilden i de andra grupperna. Hos finnarna är det alkoholen som är viktigast t.ex. De super så som karlar gör i brännvinsbältet. Och så blir de alkoholiserade vad det lider. Dom är så jättemycket karl och super därför mycket. De finska romerna har ju också mönster som gör de vuxna vilsna och ångestdrivna. De skjutsas runt som barn, eftersom det är vanligt med många skilsmässor och eftersom barnen följer mannen till den nya kvinnan, kan barnen byta vårdnadshavare upp till fem sex gånger innan de är vuxna. Medan det hos de spanskromska är ganska lite missbruk. Där är det karlarna som ska jobba och kvinnorna ska vara hemma. Vara fina och vackra och sköta hemmet. Där finns det alltid en mamma. Jag har mycket lättare för att acceptera den här spansk/franska varianten, där karln svartjobbar med att sälja grejor. Dom sitter inte i fängelse.

– Aldrig?

– Nej. Dom köper billigt och säljer dyrt men de begår inga direkta lagbrott mer än skattebrott. Om dom inte har socialbidrag, barnbidrag, bidragsförskott och allt det där, då kan dom inte försörja hela familjen. Så långt räcker det inte. Men dom kan alltså dra in tillräckligt för att han ska kunna ha en bil, för att frun ska kunna ha en päls och för att de ska kunna skaffa lite finare möbler. Så långt räcker det. Tillsammans fixar dom det så att det blir ganska bra. Men det drabbar ingen särskild, som det gör med de polska kvinnorna. Visst, de bedrar samhället, men det är något slags abstraktion.

Alla polska romer ägnade sig givetvis inte åt åldringsrån, men det går inte att trixa bort korten genom att exempelvis påstå att kriminalitet inte hänger samman med etnicitet, lika lite som det går att skylla på socioekonomiska faktorer, alltså att romerna är så fattiga och illa behandlade att man inte ska förvåna sig över att sådana här brott förekommer. Politikernas förhållningssätt brukar vara att ser man till att romerna får utbildning och arbete så att de kan försörja sig, så kommer den här typen av kriminalitet att försvinna.

Det fungerar precis tvärtom. När politikerna öser in pengar i gruppen restaurerar romerna sina egna livsformer och försörjningsnischer. I början av femtiotalet genomfördes en så kallad zigenarutredning, som visade att romerna var på väg att assimileras. Våren 1955 fanns det 560 ”helromer”, 5 ”trekvartsromer”, 152 ”halvromer”, 19 ”kvartsromer” och 4 ”åttondelsromer” i Sverige. Det var alltså en rätt liten grupp, där närmare en fjärdedel var av blandad härkomst. De romer som via äktenskap lämnat den romska livsformen hade inte räknats med. Tio av nitton familjer, som av andra pekats ut som romer, levde ”helt eller halvt svenskt” och deklarerade att de brutit kontakten med andra romer. Majoriteten av dem förefaller ha levt under små omständigheter i enkla bostäder och med lågavlönade arbeten. Mera siffror: 1954 var 99 av 440 romer arbetslösa. 56 romer levde på socialbidrag. I början av 1960-talet var 262 av 501 romer arbetslösa. Under samma period hade antalet romer som levde på bidrag stigit till 279.

När jag 1996 gjorde mitt fältarbete i Rinkeby och Tensta var samtliga romer som jag fick kännedom om bidragsberoende. Några blandäktenskap eller ”halvromer” stötte jag inte på. Det löpte en mur mellan svenskarna och romerna och det fanns nästan inga möjligheter att ta sig över den muren. Socialt var svenskar och romer helt avskurna från varandra. Den romska kulturen och identiteten hade blivit alltför stark för att tillåta smitningar. Även om metaforen är elak, så var det relevant att se den romska gemenskapen som ett fängelse. Romerna byggde på fängelsemuren från insidan och socialtjänsten från utsidan. Deras insatser gjorde att romerna inte behövde relatera socialt med några andra än romer.

I dag har vi kanske 50.000 romer i Sverige. Enligt en statlig utredning från år 2010 är 80 procent arbetslösa. Förre folkpartiledaren Maria Leissner, som lät göra utredningen, visade på att deras livstidsförsörjning kunde beräknas till 560 miljarder. Jämför det med Sveriges totala statsbudget för år 2017, som löper på 972,4 miljarder.

Hur vill då regeringen lösa det som en gång i tiden kallades för ”zigenarfrågan” men som numera kallas för ”romsk inkludering”, ”insatser för romsk kultur”, ”insatser för att förbättra romers hälso- och livssituation”, ”förändra orsakerna till utanförskap och fattigdom för romer” etc.? Naturligtvis genom ökade insatser. Den som vill se hur skattebetalarnas pengar, med romernas integration som argument, rullar in till välfärdsindustrin, föreslås ta del av det senaste regleringsbrevet från Ekonomistyrningsverket.

Bara för så kallad brobyggarverksamhet avsätts närmare fyra miljoner:

Anslagsposten får användas för utgifter avseende brobyggarverksamhet inom ramen för strategin för romsk inkludering. Av medlen ska:

1 600 000 kronor användas i enlighet med regeringens beslut den 21 april 2016 (Ku2016/00995/DISK), varav 1 550 000 kronor får användas av Statens skolverk och 50 000 kronor av Socialstyrelsen.


2 244 000 kronor användas för bidrag till Haninge kommun, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Upplands Väsby kommun, Västerås kommun och Örebro kommun för utbildning av brobyggare i enlighet med regeringens beslut den 20 juni 2016 (Ku2016/01030/DISK).

Vad är då brobyggarverksamhet? Svaret är att det handlar om att finansiera icke-romer i rollen som ”samhällsvägledare” för romer. Anslaget bara rullar på, trots att romerna själva för fem år sedan konstaterade att det saknades romsk delaktighet och att projekten bara var tillfälliga: ”Varje gång de gör sådana här projekt så är de tillfälliga. Även om man hittar bra lösningar så implementerar man aldrig dem. Det fattas.” Statskontoret var i sin utvärdering av samma åsikt, vilket betyder att ser vi till integrationseffekten så hade regeringen lika gärna kunnat kasta pengarna i sjön.

Nu tillbaka till åldringsrånen. För ett par år sedan telefonintervjuade jag den avgående chefen för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda. Det är en grupp som då hade elva anställda och som var specialiserad på åldringsbrott. Han ansåg att de borde vara dubbelt så många som utredda dessa ”seriebrott”. Han ville inte gärna tala om att det var romer som begick dem (det var politiskt olämpligt), men att vi båda visste hur det låg till, underlättade samtalet. Jag frågade honom om han någon gång haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt förde romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag? Nej, de hade aldrig kontaktat honom. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Den typen av politiker och journalister aktar sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Det kan tilläggas att jag är en av en handfull svenska forskare som vet något om hur romer tänker och agerar. Händer det någonsin att myndigheter och opinionsbildare tar hjälp av mig, eller ens visar att de läst sådant som jag skrivit och som skulle kunna vara dem till god hjälp? Det svar som är giltigt för det senaste kvartsseklet är: aldrig! Vid ett par tillfällen har rättsväsendet anlitat mig, det är allt. Det som makthavande svenska politiker har gjort sedan 1960-talets början, är att ösa skattepengar över en etnisk minoritet som absolut inte vill integreras och som har näst intill monopol på åldringsbrott. De underlåter att skydda en av samhällets mest utsatta grupper, det vill säga äldre hjälpsamma människor. Polis och rättsväsende gör vad de kan, men det är politikerna som är lagstiftare och straffen är låga. Likaså är skadestånden näst intill försumbara. I den dom som refereras ovan sattes de till 7.000 kronor var till målsägarna. Domstolen markerade särskilt att den var generös, som alls dömde ut något skadestånd. Narkotikabrottslingar får dubbla eller tredubbla straff. Kvinnor som våldtagits får ofta skadestånd på hundratusentals kronor.

Politikerna vill inte gärna tala om romer, det är minerat område. Journalister och andra opinionsbildare aktar sig också. Förutom att de undviker frågor där de kan anklagas för rasism, är de rädda för konsekvenserna, att romerna ska bli utsatta för diskriminering och förföljelse. Med tanke på att det här handlar om åldringsrån som näringsfång, är det ett omdömeslöst förhållningssätt. Min kritik riktar sig emellertid inte primärt mot romerna. Det kunde också varit en annan etnisk grupp. För någon månad sedan fick jag kännedom om en somalier som begått ett klassiskt åldringsrån. Vem är jag att moraliskt uppfostra mina medmänniskor? Däremot ställer jag i egenskap av svensk medborgare och skattebetalare krav på dem som har anförtrotts makten.

Huvudfelet ligger hos staten som inte skyddar sina mest utsatta invånare, de som genom långa arbetsliv lagt grunden för dagens svenska välstånd. Jag menar att hela helvetet borde trilla ner i skallen på dessa åldringsrånande romer. Dödligt förbannade politiker, opinionsbildare, poliser och vanliga medborgare borde se till att det blev direkt farligt och framför allt olönsamt att ägna sig åt denna form av kriminalitet. Och dra åt bidragskranen, därför att det skulle resultera i inre sanktioner bland romerna. Den som begick åldringsrån skulle få andra romer emot sig, därför att också dessa blev drabbade.

Nu är det dags för slutknorren i denna bloggtext. Även om jag aldrig skrev det i inledningen, så utgår den från något som ganska ofta sägs om Sverigedemokraterna, nämligen att de inte är regeringsdugliga. Eftersom de ännu inte fått chansen att regera, så vet vi inte. Man kan ju alltid hoppas att kritikerna har fel. Det är värre för Riksdagens övriga sju partier. Där vet vi att de inte är regeringsdugliga. Det är skillnad på tro och vetande.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

PK-kommentarer

[image error]

Min föregående bloggtext väckte uppenbarligen intresse, särskilt påståendet att när den så kallade begåvningsreserven i 40-talets stora barnkullar under senare delen av 1960-talet fick tillträde till landets högskolor, skedde ett paradigmskifte. Detta var ny mark för dem och ”identitetsarbetet” blev viktigt. De ville veta vilka de var och vilken roll de skulle spela för det framtida samhällets utformning. Det var dessa högskolevärldens nykomlingar som aktiverade marxismen både som analytiskt verktyg för att förstå samhället och som en ideologi att bygga en kollektiv identitet kring. Mest det senare. Därefter hängde ”de röda borgarbarnen” på och, som man nog kunde förvänta sig, norpade de viktiga samhällspositionerna.

De flesta kommentarerna är bejakande, som den här:

Jag och min man har med stor behållning läst det senaste inlägget på din blogg (Ett försök att förklara PK-vansinnet). En mycket bra förklaring och analys av hur vi hamnat i dagens situation. Pusselbitarna faller alltmer på plats. Det sorgliga är att så få inser hur det ligger till/ vill inte veta och kanske aldrig kommer att göra det heller. Gick själv på Socialhögskolan i början av 80-talet där marxismen frodades.

Media har ju som sagt stor del i detta. Ett litet färskt exempel på detta var när Kjell Östberg, professor i historia, efter lördagsintervjun av Jimmie Åkesson, skulle uttala sig om nazism och kommunism utifrån diskussionen om huruvida SD och Vänsterpartiet gjort upp med sin historia. Jag reagerade på hans försonliga inställning till kommunismen och kollade på nätet. Mycket riktigt – han är aktiv i Socialistiska partiet och deltog senast i somras i Rött form anordnat av Vänsterpartiet Skåne.

Två läsare anser att jag överdrivit marxismens roll. Där vill jag – som det heter på politikerspråk – förtydliga mig. Jag tror inte heller att särskilt många läste in sig på denna stelbenta teori. Det som lockade var inte marxismen som vetenskaplig teori utan ideologin. Som sådan var den lättillgänglig och omedelbart begriplig. Man behövde nog inte ens läsa det kommunistiska manifestet utan det räckte med att ta till sig klassmedvetandet, insikten om var man själv hörde hemma och vilka som var de ideologiska motståndarna. Kanske man hellre ska tala om revolutionsromantik än om kunskaper i marxism. Även om jag själv aldrig rycktes med i den ideologiska nyväckelsen, så visste jag ungefär samma saker som ”de väckta” – och det var inte så mycket.

Två läsare har invändningar mot att jag ser ”arbetarungarna” som drivande. De menar att väckelsen framför allt gällde för de röda borgarbarnen. Det är fullt möjligt att de har rätt och jag fel. Det stämmer inte med min minnesbild, men någon forskning som bekräftar eller går emot min uppfattning har jag inte tagit del av. Hur som helst, nedan den tydligast formulerade invändningen:

Vill komma med alternativ historieskrivning vad gäller 68-rörelsen. Om jag förstod ditt blogginlägg rätt menar du att det var de nya grupperna av studenter, de från de lägre samhällsklasserna, som i sitt identitetssökande drogs till marxismen. Min minnesbild är den motsatta. I de kretsar i vilka jag umgicks (i Uppsala, fr.o.m. hösten 68) var det inte arbetarbarnen som var marxister, utan marxisterna fann man bland dem som kom ur de välbeställda befolkningsskikten. Vi som hade lite enklare bakgrund såg i allmänhet med betydande skepsis på revolutionsspektaklet. Och vid lite eftertanke: Varför skulle vi vilja riva ned det bestående samhället? Vi var ju på väg att göra en klassresa, att lyfta oss ur den miljö från vilken vi kommit.

Jag vill hävda att 68-rörelsen var en revolt från de besuttna klassernas barn mot meritokratin. Före mitten av 60-talet var, som du skriver, universitetsutbildning i allmänhet tillgänglig endast för en mycket begränsad del av befolkningen. En universitetsutbildning var därför nära nog en garanti för en framtida hög position i samhället. När sedan tillträdet till högre utbildning breddades, fick de tidigare privilegierade konkurrens från grupper de förut inte behövt tävla med. Eftersom det nu var kompetens och inte börd som fällde avgörandet, riskerade ”rikemansbarnen” att konkurreras ut. På den läkarutbildning till vilken jag antogs var andelen barn från lägre tjänstemanna- och arbetarklass hög (och högre än vad som senare skulle bli fallet).

Studentrevolten var ett sätt för ”borgarbarnen” att återta initiativet. Det var t.ex. inte längre fint att ha skaffat sig höga betyg. De som hade ”läshuvud” förlöjligades. Det var andra kvalifikationer som var viktigare (”social kompetens”). På läkarutbildningarna avskaffades de graderade betygen (det är ju lätt att räkna ut vilka som gynnades av det i konkurrensen om attraktiva utbildningstjänster). Betygsintagningen reducerades till förmån för intervjuintagning (igen, lätt att förstå vilka som gynnades av det). Flummet bredde ut sig. Allt detta gynnade förstås de som från födseln var utrustade med stort socialt kapital (och med det en betydande självsäkerhet) på bekostnad av dem som hade mindre av den varan. Ordningen var således återställd.

Observera att kommentaren ovan är skriven av en ”arbetarunge” som kommit in på prestigeutbildning och i dag inte bara erövrat en topposition utan också är en väl påläst och klartänkt kritiker av PK- ideologin. Jag är rätt säker på att han inte heller som ung var lättlurad. Nå, så här lyder mitt svar:

Jag tror att, eftersom det var en yrkesinriktad utbildning, så var det annorlunda för dem på läkarlinjen än för dem som läste samhällsvetenskap och humaniora på Stockholms universitet, där jag höll hus. Dessutom, de som hade de kvalifikationer som krävdes för att komma in på en läkarutbildning, hade redan visat sig ha det som krävdes för det tidsödande och krävande memoreringsarbetet. Det är inte så svårt att förstå att en unge från enklare förhållanden som fick chansen att bli läkare, inte var ett lätt offer för någon revolutionsromantik. Det kan således ändå vara så som jag förmodar (men inte vet), att det finns ett samband mellan de nya högskolestudenterna och paradigmskiftet.

I en delfråga vill jag protestera och där har jag nog forskningen med mig, åtminstone den engelska. Förlöjligandet av plugghästarna var ett typiskt arbetarklassfenomen. 1977 kom Paul Willis mycket uppmärksammade bok ”Learning to labor”. Han beskriver där hur grabbarna hånade dem som trodde att skolan kunde ge dem en bättre framtid. Det som skolan hade att erbjuda, formell kunskap, skulle bara leda till ett uselt skrivbordsjobb och det var inget för riktiga män. Det var inte killarnas individuella kompetenser som avgjorde om det skulle gå bra för dem eller inte, utan det var arbetsmarknaden som ställde upp villkoren. Sedan kan man givetvis fråga hur relevant detta var i svenska skolor. I England betyder klasstillhörighet mer än i Sverige.

En kommentator utgår från hur schimpanser beter sig i flock, när de konkurrerar om honorna inom ett bestämt område. Är honorna inte tillräckligt många så börjar hanarna bita ihjäl varandra.

Eftersom vi fått ett ungdomligt mansöverskott genom massinvandringen så funderar han på om våldtäkter och konflikter mot svenskarna här får sin förklaring. Han ställer också frågor kring våldets legitimitet inom vänstern. Är våldet berättigat eftersom det handlar om konkurrens om makten över ”The Moral High Ground”? Marxismen ger en moralisk ursäkt till maktövertagande och våld. När makten är gripen så är det alltid dags för terror, utrensningar och ideologisk indoktrinering, till förmån för den nya gruppen. Jag vet inte om jag riktigt hänger med i svängarna, men så här skriver han:

Det säger sig självt att onda inte ska ges något massmedialt utrymme utan hela tiden ska förföljas och motarbetas. Detta var en första tanke som förklarar varför dissidenter omedelbart blir ihjälbitna av schímpansflocken om de försöker utmana. Det förklarar etablissemanget. Men folket då, varför detta inbördeskrig bland dem som egentligen inte har något att tjäna på saken? Ungdomar och idealistiska unga kvinnor förvandlas plötsligen från änglalika varelser till hatiska bestar. Min tanke är därför på samma sätt och grund, att det har med moral och göra, ”The Moral High Ground”. Man kan associera vidare inför vissa svårförklarliga företeelser och finna att förklaringen till dessa ligger i att vi är moraliska varelser. Oavsett vad man tycker om klimatfrågan så är det en moralfråga då det inte existerar en fri debatt. Människor delas också där upp i onda och goda. Opponenterna hånas och tillåts inte att yttra sig i det offentliga rummet. Varför? Vem tjänar på detta?

Vid närmare eftertanke så styrs hela vår idévärld och privata moral av goda gärningar. Självklart har vi U-hjälpen som aldrig avkrävs någon form av resultat eller ”avkastningskrav”. Pengar ska ges av moraliska skäl, som avlatspengen och vi får syndaförlåtelse. Industriodlat påstås av lantbruksuniversitet vara bättre för miljön och hälsan än kravodlat. Botgöring och egocentreringen gör att detta inte har den minsta betydelse, då kravodlat säljs mer och mer. Det går att diskutera utformningen för alla dessa ädla gärningar som sopsortering, släcka lampor, Röda Korset, Rädda Barnen, Kyrkobasarer etc. Sällan intresserar sig någon för vilken nytta saken har eller intresserar sig för alternativ. Precis så verkar invandringsfrågan behandlas. Man är ritualiserat god, moralisk i den svenska kontexten. Enligt prosten i Växjö så är det kristet att öppna sitt hem och hjälpa flyktingar. Någon annan tanke eller reflexion tillåts ej.

Resonemangets huvudpoäng tror jag är begreppet ritualiserat god. Gruppmoralen är överordnad alla andra intressen. Den som attackerar dogmerna och visar att de är tomma eller till och med rent dravel, den som visar att de godas påstådda godhet på lite sikt i själva verket är samhällsdestruktiv, den som med fakta och logiska resonemang visar att de har fel, den ifrågasätter också grunden för deras kontroll över ”The Moral High Ground”. Det är klart att då blir man djävligt förbannad. Råkar man då vara en schimpans, så är det dags att bita ihjäl sin motståndare.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sveriges demografi fortsätter att förändras med full fart

[image error]

Under 2000-talets 15 första år har Sveriges befolkning på idag 10 miljoner förändrats i en takt som saknar motstycke i historien. Personer med utländsk bakgrund har ökat med cirka en miljon, medan den svenskättade befolkningen minskar. Diagrammet ovan finns i Nötskalet, K-O Arnstbergs och min senaste gemensamma bok. (Debattförlaget 2016). Siffrorna är från SCB och avser personer som är folkbokförda i landet.

Diagrammet inkluderar inte konsekvenserna av den stora anstormningen under 2015 då 165.000 personer sökte asyl. 72.000 personer beviljades asyl under 2016. 67.000 anhöriga sökte om att få stanna på grund av anknytningsskäl. Totalt beviljades 152.000 uppehållstillstånd, en historisk siffra helt i en klass för sig för ett enskilt kalenderår. Trots försäkringar om att läget är under kontroll, så rullar den väldiga demografiska förändringen av Sverige på i stadig takt. Nu vid årsskiftet väntade drygt 70.000 asylsökande på beslut.

Hur ser det då framtiden ut? Migrationsverkets prognoser visar att väldigt många kommer att fortsätta att söka sig till Sverige, även om ”bara” 29.000 sökte asyl under 2016. Verkets prognoser är att vi kan vänta oss upp till 261.000 asylsökande de närmaste fyra åren, 2017-2020. Därtill ligger prognosen för anhöriga som vill komma hit på 307.000. för samma tidsperiod.

Det hela ger vid handen att närmare 600.000 personer som är knutna till asylprocessen vill komma hit de närmaste fyra åren. Därtill beräknas 123.000 personer utanför EU söka uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl.

Hur skulle befolkningsdiagrammet ovan se ut idag? Det får vi en vink om någon gång i mars, när nya siffror som inkluderar 2016 kommer från SCB. Under 2016 beviljades totalt 60 procent av asylansökningarna. Men att gå från att få ansökan prövad till att beviljas uppehållstillstånd och bli folkbokförd sker inte över en natt. De demografiska beräkningarna släpar efter och vi ser det slutliga resultatet först tidigast ett år i efterhand. Vill man vara misstrogen kan man säga att det ger politikerna en respit att motivera konsekvenserna av den förda invandringspolitiken tills vi står inför fullbordat faktum om befolkningsförändringens omfattning.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ett försök att förklara PK-vansinnet

[image error]

Jag tillhör den skara som har svårt att förstå varför motståndet mot den förda PK-politiken är så litet. De stolliga och direkt samhällsdestruktiva inslagen borde resultera i en storm av protester. Vi kan och bör diskutera varför det har blivit så, men den som inte inser att nedanstående verklighetsbeskrivning är på riktigt, bör leta rätt på dumstruten och smyga iväg till ett lämpligt hörn:

Massinvandringen leder till att vi förlorar det politiskt så omhuldade välfärdssamhället. Vi är redan på god väg. Snart lever en miljon människor i Sverige i så kallat utanförskap, vilket betyder att de är bidragsförsörjda.
Massinvandringen har fått bostadsmarknaden att haverera. Priserna rusar i höjden och väntetiderna på en hyresbostad i heta områden är absurda. En tonåring som ställer sig i Stockholms bostadskö riskerar att inte få en egen hyresbostad innan han eller hon är pensionär. Den svenska nationalekonomins top dog Assar Lindbeck kallar situationen för en social katastrof.
Mycket av det som LO och socialdemokraterna lyckats uppnå med löner som går att leva på, rimliga arbetstider, anställningstrygghet och arbetarskydd har slagits ut med EU-anslutningen. Se vad som händer inom transport och byggnäringen. Inte överallt men på många ställen är det ett kaos med underentreprenörers underentreprenörer, fuskjobb, svartjobb och andra lagbrott.
Regeringen driver, som den enda i världen, en uttalat feministisk politik. Här gäller det att skilja på kvinnor som makthavare, vilket det inte finns något att invända emot, och feministiska ideal som motor i den förda politiken. Det finns inga exempel på att samhällen som styrs efter kvinnliga ideal klarar sig.
Integrationen fungerar inte och kan heller inte fungera, annat än med en mycket blygsam invandring. Segregationen ökar och det en gång så monoetniska Sverige befolkas av diasporiska grupper som i vissa frågor hamnar i konflikt med svenskarna, men ännu mer med varandra.
Vi massimporterar människor som inte vill leva efter svenska ideal. Många undrar om framtiden blir muslimsk.
Vi beviljar asyl till människor som mest är intresserade av hur de på bästa sätt kan utnyttja de olika bidrag som välfärdssamhället erbjuder. Invandrarna har blivit en ny underklass.
Brottsligheten är hög i Sverige. Särskilt sexualbrotten och våldet växer. En majoritet av de åtalade är invandrare, invandrares barn eller utlänningar. Det gäller också för dem som sitter i svenska fängelser.
Antalet så kallade utanförskapssamhällen ökar i antal och blir efterhand allt farligare, inte bara för samhällsfunktionärer och andra besökare, utan också för sina egna invånare.
Antalet fattigpensionärer är på snabb tillväxt.
Sverige erbjuder – med tanke på de skatter som tas ut – dålig trygghet och lågt skydd för medborgarna: polismyndigheten är i kris och försvaret är nedmonterat.

Författaren och journalisten Jonas Vesterberg konstaterar:

Om vi tänker efter en sekund så vet vi alla innerst inne att det är så här det ligger till. Även våra politiker och förvaltningsbyråkrater vet. Men ändå driver de landet åt fel håll. Ändå löser de inte problemen – trots att de har världens bästa resurser till sitt förfogande. I ett så litet land som Sverige så klarade de inte av att upprätthålla vårt försvar eller omorganisera vår poliskår. Varför? Det måste vi ta reda på. Vi måste klä av dem nakna och tvinga ur dem sanningen. Är det bara ren inkompetens, eller finns det någon sorts plan för att skjuta Sverige helt i sank?

På Facebook syns desperationen allt tydligare. Nedan ett smakprov på ett slag av texter som delas i allt större kretsar:

Man blir tokig på alla hjärntvättade människor. Måste allting gå fullständigt åt helvete innan ni reagerar? Tror ni på fullt allvar att muslimer från Nordafrika kommer att integreras och bli en del av det svenska samhället? Är ni oförmögna att se hur det fungerar i stater som styrs av islam? Tycker ni verkligen att det är rimligt att betala tre miljoner om året för ett ensamkommande barn som i 75 % av fallen inte är ett barn? Hur kan ni försörja män som våldtar era döttrar utan att reagera?

Vad är det som gör er oförmögna att se fakta?

Är det för att inte er dotter har blivit våldtagen ännu?

Är det för att ni måste ha samma åsikter som era vänner?

Är det för att ni inte vågar ha en egen åsikt? /…/

Är ni verkligen beredda att offra det som vi och våra förfäder byggt upp för att ”hjälpa” muslimska män som ser er som otrogna och era döttrar som horor?

Mot bakgrund av ovanstående bild av det svenska PK-vansinnet så är det svårt att begripa varför inte bara en majoritet utan sisådär 99 procent av makteliten och opinionsbildarna ställer upp på en politik, som kör det tidigare så väl fungerande Sverige utför stupet. Alla varningslampor blinkar rött men eliten vill inte se det. Och om de ser det, så underlåter de ändå att agera. Mesta tiden använder de till nyspråkliga besvärjelser. Bloggaren Krister Renard skriver om en maktelit som drabbats av vad han kallar för godska, det vill säga en ”masshysterisk godhetsnoja”:

Kulturelit och politikeradel och journalister tävlar i att framstå som den godaste av alla genom att överbjuda varandra i att ösa förmåner över muslimska invandrare och hitta på olika krystade jämlikhetsprojekt. Ett ytterligare sätt att befästa sin position i godhetstävlingen är att så kraftfullt som möjligt ta avstånd från de ”usla” människor som t ex vill ha en seriös diskussion om en i praktiken ohållbar invandringspolitik. Ju värre tillmälen man öser över dessa ”vidriga” människor (rasister, nazister, värre än Hitler etc) desto fler godhetspoäng får man. Detta kallas ibland ”godhetssignalering” (ungefär som en påfågelhane signalerar sin potens till honorna genom sin vackra stjärt). Och precis som att det naturliga behovet av sexualitet kan bli till lust, dvs en karikatyr av sig själv (man blir fången i pornografi, mekaniskt sex, perversioner där det krävs starkare och starkare stimuli för att man skall bli tillfredsställd), så kan vårt naturliga behov av att göra goda saker också perverteras, där godhet blir till godska (dvs något som har ett yttre sken av godhet men vars konsekvenser är onda och destruktiva).

Läsaren minns säkert bilden som florerade i media i september 2015 på den 3-årige flyktingpojken Alan Kurdi, som låg drunknad på en strand i Turkiet. En fruktansvärd bild! Tyvärr blev bilden inte bara en gripande bild på ett dött barn, utan utnyttjades av kulturelit och kändisar för att signalera sin makalösa godhet (i stället för att visa medkänsla med ett dött barn och barnets familj). Jag läste ett inlägg på Twitter, där någon kändis (kommer inte ihåg vem) berättade om hur han satt på bussen ut till Värmdö och tänkte på den lille pojken. ”Då brast allt för mig, och jag började stortjuta.” Ungefär så skrev han. Och därmed visade han sin oerhörda, ofattbara godhet och sin enorma känslighet inför det onda. Och fick givetvis massor av ”likes” på Facebook.

Tid avsätts också för att förakta Sverigedemokraterna. När dessa har en åsikt, så gäller det för det politiska etablissemanget att inta den motsatta positionen. Så gjorde Fredrik Reinfeldt och så gör Stefan Löfven. Det gäller också för deras entourage. Våra makthavare vill absolut inte heller lyssna till den glesa skara av dissidenter som med sakargument och fakta visar att deras invandringspolitik är destruktiv för landet och dess invånare.

Efter denna ganska långa inledning, så vill jag söka besvara frågan varför så få sätter sig på tvären. Jag kommer att hålla mig till högskolevärlden, inte bara därför att den under större delen av mitt liv har varit min hemmaarena, utan framför allt därför att det är där makteliten och opinionsbildarna lär sig hur man ska tänka om Sverige, och om världen. Det finns de som anser att ”hjärntvätten” börjar redan i förskolan. Så kan det vara, men den fullbordas på högskolorna.

När jag i mitten på 1960-talet skrevs in som student vid Stockholms universitet hade jag två inte särskilt originella målsättningar. Den ena var att jag skulle lära mig de metoder och teorier med vars hjälp forskare söker förstå världen. Den andra målsättningen, inte mindre viktig, var att jag skulle skaffa mig en identitet, bli en av dem som hade rätt att titulera sig forskare. Med ett annat språkbruk: Jag ville lära mig att stå utanför, därför att det är det som riktiga forskare gör. Det andra var att jag ville vara innanför. Jag ville få tillträde till en gemenskap av välutbildade och tänkande människor, människor med åsikter i viktiga samhällsfrågor.

Att bedriva långvariga studier vid ett universitet eller annan högskola handlar med andra ord både om att lära sig stå utanför och att hamna innanför. Detta återspeglas i det som studenterna och doktoranderna gör. De ägnar sig åt att läsa efterhand allt svårare litteratur, memorera viktiga partier och lyssna på föreläsningar. De tenterar, de skriver uppsatser och tillägnar sig de kunskaper som de bedömer som nödvändiga för sina framtida professioner. Det är ett mestadels ett rätt tråkigt arbete som kräver memoreringstekniker, koncentrationsförmåga och gott sittfläsk. Under fritiden ges belöningen i form av umgänge med andra studenter och doktorander, som man oftast identifierar sig starkt med.

Lättast för denna kombination av två aktiviteter med skilda verklighetsperspektiv är det för naturvetare. De kan visserligen påverka de studerade processerna med sin forskning, men de befinner sig ohjälpligt utanför. Samhällsvetenskap och humaniora hittade också metoder för att behålla den utanförståendes kyla och analytiska blick. Etnologi var en historisk disciplin och, som det ibland sägs: det förflutna är ett annat land. Sociologer löste frågan genom att hålla sig till statistik och fakta. Alla slutsatser måste ha ett solitt kvantitativt underlag. Skittråkigt men invändningsfritt. Social- och kulturantropologer begav sig till andra delar av världen, gärna till stamkulturer som var så lite berörda av den västerländska civilisationen som möjligt. Där bedrev de långvariga fältarbeten som kallades för deltagarobservation och antecknade noga i sina fältdagböcker det som de sedan skulle göra sina akademiska karriärer på. Psykologer hade det svårare. De som tyckte det var viktigt att säkra sin ”vetenskaplighet” sökte sig till naturvetenskapen. Andra var mer lockade av vad de kallade för ett kvalitativt perspektiv och hamnade längre ner på den akademiska prestigeskalan. Inget snack om att olika discipliner var lika mycket värda!

Forskning handlar om att samla och analysera empiriska material. Forskares uppgift är att ta reda på vad som är sant respektive osant. Det betyder att forskare måste hålla sina känslor stången. Det gör de vanligen genom att undvika barrikaderna. De tar med sig sin empiri tillbaka till universitetsvärldens laboratorier och studiemiljöer, för att där tillämpa sina vetenskapliga metoder. De ställer upp hypoteser och konstruerar teorier. Sammanfattningsvis: Forskare lägger sig vinn om att vara objektiva i sin profession, att stå utanför, och att teoretiskt ordna mer eller mindre kaotiska material, så att de kan rapportera om något som tidigare var okänt. Att ”tycka till” är förbjudet. Subjektivitet är vetenskapens största fiende, en dödssynd.

Nu går jag inte längre med att försöka precisera vad vetenskap och forskning är. Nästa fråga gäller vilka som fortsätter sina studier på högskola, avlägger examina och stannar där i många år, några hela livet. Före 1960-talet var detta förbehållet samhällets högre skikt. Visst fanns det katter bland hermelinerna, men det var inte särskilt gott om dem. De som bedrev högskolestudier tillhörde över- och medelklassen. Det betydde att studenterna visste var de hörde hemma. Deras framtida positioner i den borgerliga gemenskapen var givna. De befann sig inte på högskolorna för att bygga upp sina politiska förankringar och identiteter utan studierna var vägen till välavlönade och respektabla yrken. Plus att man där lade grunden för sina sociala nätverk. Man kunde exempelvis studera för att bli läkare, ingenjör eller jurist. Att bli prideaktivist, hbtqbejakare, vegan, anarkist eller kanske gubbslemsprästmotståndare, nej det handlade universitetsstudierna inte om.

Under krigsåren föddes många barn i Sverige. Det brukar göra det under krig, men det var också ett resultat av det framväxande välfärdssamhället, mera specifikt av de åtgärder som blev konsekvensen sedan makarna Myrdal med sin rapport ”Kris i befolkningsfrågan” slagit larm om trettiotalets låga barnafödande. Som bekant gick det väldigt bra för både Sverige och Europa under efterkrigstiden. För det socialdemokratiska Sverige var det självklart att de begåvade ”arbetarungarna” skulle få möjlighet till högskolestudier – det som tidigare varit ett privilegium för borgarnas barn.

Politikerna ordnade med den nödvändiga finansieringen och vid mitten av 1960-talet började högskolorna fyllas på med studenter, vars föräldrar hade ett enklare ursprung. I synnerhet gällde detta för humaniora och samhällsvetenskap – på handels-, jurist- och läkarlinjerna var det svårare att komma in. Denna nya sort av högskolestudenter hade inte sina sociala identiteter säkrade. De befann sig i en för dem okänd farled. Deras föräldrar och familjer hade inte mycket till vägledning att erbjuda utan studenterna måste själva finna ut vilka de var och vad de ville uppnå med sina studier.

Den teoribildning som redan fanns vid universiteten, som en av flera, och som attraherade dessa identitetssökande arbetarungar, var marxismen. Var det något som dessa studenter var förtrogna med, så var det att befinna sig i klassmässigt underläge. Marxismen utgav sig inte bara för att vara en vetenskaplig metod för att studera samhället, den bästa, utan den försåg också sina bejakare med en samhällsroll, det vill säga en identitet. Det viktigaste var inte att förstå samhället utan att förändra det. Det gör man inte som kylig, objektiv och utanförstående analytiker. Det gör man som varmhjärtad aktivist.

Med de nya studentkullarna blev identitetsarbetet viktigare än inlärningsprocessen. Känslorna släpptes in i studierna och objektivitetskravet diskvalificerades. För marxisterna var all forskning som inte tog ställning för arbetarklassen borgerlig forskning. Vetenskapen måste för de nya studentkullarna kopplas till samhällsnyttan. Upp på barrikaderna!

Resultatet blir studentoroligheterna 1968. Kapitalismen identifierades som den fiende det gällde att besegra. Ett nytt samhälle skulle byggas. Hur detta skulle se ut visste ingen, utöver att det skulle vara rättvist och jämlikt. Fokus låg inte på det nya samhället utan huvuduppgiften var att i gruset störta det gamla orättvisa kapitaliska samhället, det förtryckarsamhälle som borgarsvinen byggt upp. Marx, Mao och i någon mån Marcuse blev några viktiga ledstjärnor, men det fanns fler i den politiskt sekteristiska värld som snabbt tog form. Vissa beundrade Ho Chi Minh, andra lät sig vägledas av Lenin.

För att komma vidare i detta resonemang behöver jag ett engelskt begrepp: The Moral High Ground. På svenska kan det översättas till ”moraliskt överläge”, men det träffar inte helt rätt. Det engelska begreppet utsäger att samhället har skilda moraliska nivåer – och ändå inte, därför att det finns bara en nivå, som är accepterad: The Moral High Ground. De som kontrollerar The Moral High Ground är herrar på täppan. De har rätten att bestämma över gott och ont, över vad som är rätt och fel i samhället. Det är på denna Moral High Ground som samhällets bästa medborgare befinner sig, i varje fall om man får tro dem själva.

The Moral High Ground är inte ett slagfält utan mer som en högplatå, där striderna står längs kanterna. Det gäller att hindra kritiker och konkurrenter från att komma upp på platån. Det är en maktstrid som utges för handla om moral. De som försöker ta plats där uppe på högplatån men företräder andra intressen är onda. Därför har de inte rätt att vistas på eller ens beträda The Moral High Ground. Det handlar om legitimitet och huvudfrågan är: Vad är det som ger dem som behärskar The Moral High Ground rätt att döma ut kritiker och konkurrenter som mindre värda, som underlägsna och till och med onda?

Söker vi oss längre tillbaka i tiden så är det mestadels prästerna som behärskar The Moral High Ground. De försäkrar folket om att de som tror hamnar i himlen, medan helvetet väntar på förnekarna. I dag är det politiker och opinionsbildare som befinner sig där. I likhet med forna tiders präster har de erövrat och söker behålla makten genom att avge löften. De lovar någonting som folk vill ha: ett himmelrike, ett bättre jordeliv, ett rättvist samhälle, mera välfärd, global frihet eller vad det nu kan vara. När det gäller löften är de oslagbara. Vad kan man lova som är bättre än himmelriket, evig fred, välstånd och frihet?

De som kontrollerar The Moral High Ground förlorar den inte i konkurrensen med en överlägsen moral utan på så sätt att deras utfästelser och dogmer allt sämre tål att konfronteras med verkligheten. Filippinernas president Rodrigo Duterte är ett extremt exempel. Med sitt språk, sin moral och sina handlingar skulle han förmodligen sitta fängelse i Sverige. Han jämför sig själv med Hitler och säger att han gärna dödar tre miljoner missbrukare och langare. Alla goda människor, här som i Filippinerna, vänder sig mot hans moral.

Vad är det då som gör att folket har valt denne moraliskt defekte praktbuse till president? Svaret är: Verkligheten. Väljarna känner igen det havererade samhälle Duterte beskriver och hoppas på att han har de hårda nypor som behövs för att göra Filippinerna till ett bättre land att leva i. Det betyder inte att han har moralen på sin sida utan endast att han med avseende på trovärdighet vinner över The Moral High Grounds företrädare. Med sina inte längre övertygande dogmer har de bundit ris åt egen rygg. Utan jämförelser i övrigt, så gäller detta generellt för hur de som befinner sig i moraliskt överläge mister makten. De kan inte besegras med andra och bättre ”dogmer”, därför att några sådana finns inte. De förlorar sin trovärdighet när deras verklighetsbeskrivningar inte längre är trovärdiga. I ett samhälle med någorlunda hederligt genomförda allmänna val blir de bortröstade. Frågan är bara hur mycket skada de hinner göra, innan det sker.

Det som 1968 års studentrevolt ledde till var att en ny kategori av studenter och framtida makthavare erövrade The Moral High Ground. De lyckades visa att de borgerliga makthavarna företrädde ett orättvist samhälle, och att de själva hade en bättre verklighetsförankring. Framför allt lyckades de övertyga borgarnas barn – därav uttrycket ”de röda borgarbarnen”. Marxismen sluter klyftan mellan den i sin yrkesutövning kyligt observerande forskaren och den nye vänsterpolitiskt engagerade studenten. Och tyvärr, likt jokern trumfar över esset i kortspel, så trumfar känslorna över förnuftet.

Ständigt pånyttfödd återkommer marxismen som det redskap med vars hjälp samhället ska förändras. Observera att det är ett redskap som prövats förr, med totalitära samhällen som resultat. Det spelar emellertid liten roll på universiteten, därför att där sysslar man inte med praktik utan med teori. Marxismens löften förblir förstklassiga. Definitionen på en bra framtida makthavare/opinionsbildare blir en politiskt vänsterorienterad och samhällsengagerad högskoleutbildad (nåja) person, som tolkar samhället med någon form av marxism som teoretiskt verktyg.

För forskarna och de mer avancerade studenterna är det här vänsterteoretiker som Gramsci och Foucault samt Frankfurtskolan och de efterföljande esoteriska och teoretiskt svårtillgängliga franska postmodernisterna får sin roll. De ”bevisar” att marxismen och dess mutationer inte är ideologi utan vetenskap, en ideologiskt ansvarstagande vetenskap.

Maktelitens förståelse av samhället vrids åt vänster. Det sker inte bara i Sverige utan snart sagt överallt i västvärlden. Detta är en process som föds vid universiteten men som växer sig stark i hela samhällseliten, alltså också inom medierna och inom den välfärdsbyråkrati, som i sin tur är på snabb tillväxt i socialdemokraternas ”starka samhälle”.

Nå, detta är väl i sig bra? Ett samhälle med god moral, som först sätter det arbetande folket och därefter de förtryckta minoriteterna i centrum, det kan väl inte vara dåligt? Nej, inte med den formuleringen, men man bör minnas att marxismen är en teori och ideologi som är fokuserad på att störta det gamla samhället, inte på att bygga det nya. Marxismens samhällsexperiment har gång på gång visat sig ha ett högt pris, räknat i människoliv och mänskligt lidande. Den goda politiken utgår från det existerande, det som visat sig fungera, och söker kontinuerligt förbättra det. Revolution må vara känslomässigt härligt medryckande, men revolutioner bygger inte samhällen. Revolutioner förstör samhällen.

Om vi återvänder till paradigmskiftet kring 1970 och vänsterpolitikens seger, så finns redan från början ett stort problem. Inte ens då gick det särskilt bra att identifiera ”arbetarklassen”, som utsugen och proletariserad av kapitalismen. Det var en i stort sett överspelad epok. Med lite god vilja kan vi visserligen säga att det fanns en arbetarklass, men denna attraherades knappast av dessa studentaktivister som politiska ledare. Efterhand som välståndet steg, blev det allt tydligare att ”arbetarna” inte tänkte ställa sig på några barrikader, utan föredrog ett materiellt välstånd. Visst ville de förbättra sina löner, få längre semester och allt sådant, men de kände sig inte utsugna av det kapitalistiska samhällsskicket, inte på allvar. De var inte rasande över att vara förtrycka utan, så länge de inte förlorade jobbet, var de ganska nöjda. Om de fick bestämma så var det starka fackföreningar och socialdemokraterna som gällde, det parti som föredrog revisionen framför revolutionen.

Med andra ord, den unga eliten riskerade att förlora makten redan innan de hunnit fram till köttgrytorna. Den växande invandringen kom som en räddare i nöden. Dessa vänsterstudenter hade själva hittat på att de representerade arbetarna. När detta inte fungerade såg de inga problem med att skifta. Dög inte den ena legitimeringen, så dög väl den andra. Det svensknationella projektet överges. Det blev finare att vara globalist än nationalist, finare att hjälpa flyktingar än tröga arbetare. Att ersätta arbetarna med invandrare och kalla alla för flyktingar, det skärpte motsättningen mellan de goda och de onda. Vem vågar säga att det är fel att hjälpa flyktingar (som flyr för sina liv). Vem påstår att alla människor inte är lika mycket värda?! Den som har invändningar är moraliskt föraktlig, någon som inte vill bidra till en bättre värld! Makten över The Moral High Ground konsolideras och makten betyder allt.

Nu är det dags att föra in ett begrepp som läsarna av denna blogg är väl förtrogna med: värdegrunden. Makteliten är snabb med att till sitt hjärta trycka detta begrepp från 1990-talets skolvärd. De som har fel värdegrund, de får inte komma upp på den moraliska högplatån. Och de som befinner sig där och visar att de har fel värdegrund, de måste sparkas ner. De är troll, hatare, rasister, fascister, främlingsfientliga, sexister, mörkermän, islamofober etc. Mister de sedan jobbet, så får de väl skylla sig själva. De borde ha vetat bättre. På den moraliska högplatån finns det inget som helst utrymme för aktörer med fel värdegrund.

Mycket har sjunkit in i historien. Där befinner sig den en gång så omhuldade arbetarklassen och ”flyktingarna” är på väg åt samma håll. Marxismen i sina muterade former ruinerar samhällsforskningen vid ett stort antal universitet och högskolor i västvärlden. Där härjar feminister, antirasister, globalister, mångkultursidealister och andra ”ister” lika glatt och obehindrat som vid midnatt gastarna på en kyrkogård. Universiteten fungerar som drivbänkar i studenternas identitetsbildning.

Anledningen till att vi inte ser några uppror i makthavarkretsar, trots att det en gång så välordnade Sverige havererar mitt framför våra ögon, är att det inte går att på det sättet besegra dem som kontrollerar The Moral High Ground. De förfogar över en överlägsen moral. Det kommer de vänsterpolitiska idealisterna att göra också i framtiden – om inte den västerländska civilisationen går under förstås. Vi dissidenter kan inte heller besegra dem, trots att vi har såväl förnuftet som alla fakta på vår sida. De flesta förstår det och håller käften. Vi som har tagit upp striden borde ha vetat bättre.

De som har makten över The Moral High Ground kan bara besegras i ett allmänt val. Det är bara demokratin som kan störta den moraliska makteliten. Sådana maktskiften är på väg lite varstans i västvärlden, efter Brexit och Trump. Moralisterna kan behålla sin höga moral, men när de förlorar verklighetskontakten så, med en viss fördröjning, förlorar de också makten.

Även om vi förhoppningsvis slipper makthavare som Rodrigo Duterte, så står vi inför ett dramatiskt maktskifte i Sverige. Alternativet är att de som styr Sverige tappar samhällskontrollen och det svenska välfärdssamhället havererar. I båda fallen vinner verkligheten. Till och med om svenskarna försvinner som ett eget folk, så har verkligheten vunnit. Det kan ta lite tid, men det gör den alltid.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Åsiktskorridoren lever och frodas, trots allt

[image error]Sveriges extrema migrationspolitik fortsätter. Politiker, media och myndigheter (läs Migrationsverket) försöker ge sken av att läget är under kontroll men det är inte sant. Förra året beviljade Sverige asyl till tre gånger så många som övriga Norden tillsammans. Sedan millennieskiftet har vi beviljat 1.5 miljoner uppehållstillstånd. Den största gruppen nu består av närmare 400.000 anhöriga, som väntas söka sig till Sverige under de närmaste fyra-fem åren!

De två senaste veckorna har jag försökt att i reguljära media få in en debattartikel om att det stora inflödet försätter. I vanlig ordning blev det nobben. Det har det nästan undantagslöst blivit de fem senaste åren från alla debattredaktörer. GP, SvD, SVT Opinion, Dagens Samhälle, Expressen och Aftonbladet avböjde denna gång, vilket knappast kom som en överraskning (DN med sin agendajournalistik var inte ens tänkbar). Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det här är siffror som helst inte ska komma ut och bli föremål för en offentlig diskussion.

Efter att 2014 ha fått avslag från många redaktörer flera gånger på opublicerade fakta, mejlade jag GP Debatt och frågade varför de kallade sig debattredaktion, när det var just debatt som de undvek. Svaret blev att det här var fakta som inte var obekanta för allmänheten. Precis som vilken person som helst skulle kunna göra sig bekant i Migrationsverkets sifferdjungel, konstaterade debattchefen Jannika Wasastjerna :

Antalet invandrare till Sverige är ingen nyhet och inget som hemlighålls. Dels är uppgifterna offentligt tillgängliga, dels förstår och vet var och en att antalet beviljade asylsökande stiger kraftigt när syrier ges automatiskt Put. Det framkommer även i nyhetsrapporteringen. Det du skriver i artikeln är således ingen nyhet. Att vi i Sverige tar emot väldigt många asylsökande samt anhöriga räknat per capita men även i reella tal jämfört med andra europeiska länder är heller ingen nyhet. Det vet de flesta vid det här laget.

Idag blir jag bemött på ett liknande sätt och när jag frågar den politiska redaktören Alice Teodorescu om hur det kan komma sig att en debattredaktion inte vill tala om volymerna, som ju är det som allt väsentligt utgår ifrån, så får jag inte något svar. I mina ögon stämmer det absolut inte att svenska folket är välunderrättade om asyl- och anhöriginvandringens omfattning. Ofta förvånas många av mina förmodligen mer insatta facebookvänner när jag lägger ut opublicerade fakta där. Inte heller får vi veta hur mycket Sverige skiljer ut sig från omgivande grannländer, samt vilka konsekvenser detta får på alla nivåer i samhället. Att det var nödvändigt att berätta om det extrema läget i slutet på 2015 kunde inte ens den svenska journalistkåren göra någonting åt, eftersom hela landet ställdes inför något som närmast liknade en invasion av unga män, däribland över 35.000 så kallade ”ensamkommande barn” (När jag skriver det här läser jag att två tredjedelar av dem som ålderstestades i Finland förra året visade sig vara vuxna). Till och med EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans konstaterade att en majoritet av dem som kommer till EU inte är flyktingar/skyddsbehövande utan välfärdsmigranter.

Nu dyker det upp diskussioner på Facebook där det påstås att åsiktskorridoren skulle ha rivits: Katerina Janouch fick ju fler likes på fejan och mer sympatier i media än Hynek Pallas och Kinberg Batra närmar sig Jimmie Å. Det är inte heller lika lätt att längre dra rasistkortet och ledarskribenter kan mer öppet berätta om skjutningar och bränder i förorten, otrygghet på gator och torg, bristande omsorg om våra äldre och gullande med eller flathet mot jihadister.

Visst! Men personer som repellerar eller närmar sig varandra innebär inte någon bredare korridor för den som vill diskutera demografiska förändringar och mångkulturens alla problem. För oss som är utanför boxen har i princip ingenting förändras. Vi är en grupp välutbildade och yrkeserfarna skribenter som befinner oss i en slags dissidentliknande tillvaro. Signalorden ”utanförskap”, ”integration” och ”allas lika värde”, får den här bloggens skribenter att på ren reflex rygga tillbaka. Vi talar hellre om ”volymer” och vill kartlägga invandrarrelaterad brottslighet. Diskriminering är inte den stora frågan. Det är att ursprungsbefolkningen är satt på undantag och får betala notan för massinvandringen. Hur skulle det kunna vara annorlunda när majoriteten av dem som sökt de senaste åren kommer från helt väsenskilda kulturer och har ingen eller kortare skolgång (max grundskola)? Bara cirka tio procent har högskoleutbildning i tre år eller mer. Lika många har passhandlingar i original. Detta samtidigt som Sverige har EU:s lägsta utbud (2.5 procent enligt Eurostat) av okvalificerade jobb.

Problemet är fortfarande att de av oss som inte är pensionärer måste passa sig, så att de inte stigmatiseras ännu mer. Själv blev jag tidigare nekad arbete på grund av mitt skrivande och fick se mina frilansuppdrag försvinna (det senare gäller också för Karl-Olov Arnstberg), liksom en inte obetydlig del av min vänkrets. Min kollega, ledarskribenten Marika Formgren, slutade med journalistiken när hon fick skrivförbud av sin chef, det är värt att påminna om. Jag har nyligen skrivit förordet till en svensk översättning av en bok om folkvandring av Václav Klaus (tidigare president och premiärminister i Tjeckien) på uppdrag av en förläggare som föredrar att inte sätta ut sitt namn.

I boken kan man också läsa:

”Översättaren önskar anonymitet för att undvika eventuella repressalier från offentlig arbetsgivare eller facklig organisation.”

Så där håller det på, jag vet inte hur många exempel jag känner till. Flera väletablerade facebookvänner, som åtminstone delvis tycker som jag, skulle aldrig göra tummen upp för någonting kontroversiellt som jag skriver där, eller länka till denna blogg. Bäst att hålla en armslängds avstånd och ta det säkra före det osäkra! Jag har tidigare varit med om att få träffa personer i min och närliggande branscher i smyg och några ville helst att vi inte längre sågs alls ifall vi skulle bli igenkända. Även om detta var flera år sedan, så dväljs de kafkaliknade känslorna i maggropen av ett Sverige där något i grunden har gått förlorat och kanske inte kan repareras: en öppenhet och tillit som försvinner. Jag vet många vettiga människor som går omkring med en känsla av att falluckan kan öppnas under deras fötter och att de kommer att bli utestängda från karriär och gemenskap på grund av deras avvikande åsikter om värdegrund, migration och genus. En av mina vänner, en mycket uppskattad medarbetare på en av våra största redaktioner, konstaterade helt nyktert i ett privat samtal: ”Skulle jag skriva vad jag tänker om invandringen så blev jag ekonomisk martyr!” Så ser Sverige under radarn ut!

En som inte har varit ängsligt konsensusinställd är debattredaktören Andreas Henriksson. Hösten 2014 publicerade han en (överallt annars refuserad) text av mig i Dagens Samhälle, tidningen för beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Där redovisade jag tidigare opublicerad migrationsstatistik.

[image error]Igår publicerade han min senaste text, den första som inte refuserats sedan dess av etablerade medier, och om vilken jag berättade om här i början, i finanstidningen Realtid. Jag är glad att det finns sprickor i muren någonstans!

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Åsiktkorridoren lever och frodas, trots allt

[image error]Sveriges extrema migrationspolitik fortsätter. Politiker, media och myndigheter (läs Migrationsverket) försöker ge sken av att läget är under kontroll men det är inte sant. Förra året beviljade Sverige asyl till tre gånger så många som övriga Norden tillsammans. Sedan millennieskiftet har vi beviljat 1.5 miljoner uppehållstillstånd. Den största gruppen nu består av närmare 400.000 anhöriga, som väntas söka sig till Sverige under de närmaste fyra-fem åren!

De två senaste veckorna har jag försökt att i reguljära media få in en debattartikel om att det stora inflödet försätter. I vanlig ordning blev det nobben. Det har det nästan undantagsvis blivit de fem senaste åren från alla debattredaktörer. GP, SvD, SVT Opinion, Dagens Samhälle, Expressen och Aftonbladet avböjde denna gång, vilket knappast kom som en överraskning (DN med sin agendajournalistik var inte ens tänkbar). Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det här är siffror som helst inte ska komma ut och bli föremål för en offentlig diskussion.

Efter att 2014 ha fått avslag från många redaktörer flera gånger på opublicerade fakta, mejlade jag GP Debatt och frågade varför de kallade sig debattredaktion, när det var just debatt som de undvek. Svaret blev att det här var fakta som inte var obekanta för allmänheten. Precis som vilken person som helst skulle kunna göra sig bekant i Migrationsverkets sifferdjungel, konstaterade debattchefen Jannika Wasastjerna :

Antalet invandrare till Sverige är ingen nyhet och inget som hemlighålls. Dels är uppgifterna offentligt tillgängliga, dels förstår och vet var och en att antalet beviljade asylsökande stiger kraftigt när syrier ges automatiskt Put. Det framkommer även i nyhetsrapporteringen. Det du skriver i artikeln är således ingen nyhet. Att vi i Sverige tar emot väldigt många asylsökande samt anhöriga räknat per capita men även i reella tal jämfört med andra europeiska länder är heller ingen nyhet. Det vet de flesta vid det här laget.

Idag blir jag bemött på ett liknande sätt och när jag frågar den politiska redaktören Alice Teodorescu om hur det kan komma sig att en debattredaktion inte vill tala om volymerna, som ju är det som allt väsentligt utgår ifrån, så får jag inte något svar. I mina ögon stämmer det absolut inte att svenska folket är välunderrättade om asyl- och anhöriginvandringens omfattning. Ofta förvånas många av mina förmodligen mer insatta facebookvänner när jag lägger ut opublicerade fakta där. Inte heller får vi veta hur mycket Sverige skiljer ut sig från omgivande grannländer, samt vilka konsekvenser detta får på alla nivåer i samhället. Att det var nödvändigt att berätta om det extrema läget i slutet på 2015 kunde inte ens den svenska journalistkåren göra någonting åt, eftersom hela landet ställdes inför något som närmast liknade en invasion av unga män, däribland över 35.000 så kallade ”ensamkommande barn” (När jag skriver det här läser jag att två tredjedelar av dem som ålderstestades i Finland förra året visade sig vara vuxna). Till och med EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans konstaterade att en majoritet av dem som kommer till EU inte är flyktingar/skyddsbehövande utan välfärdsmigranter.

Nu dyker det upp diskussioner på Facebook där det påstås att åsiktskorridoren skulle ha rivits: Katerina Janouch fick ju fler likes på fejan och mer sympatier i media än Henryk Pallas och Kinberg Batra närmar sig Jimmie Å. Det är inte heller lika lätt att längre dra rasistkortet och ledarskribenter kan mer öppet berätta om skjutningar och bränder i förorten, otrygghet på gator och torg, bristande omsorg om våra äldre och gullande med eller flathet mot jihadister.

Visst! Men personer som repellerar eller närmar sig varandra innebär inte någon bredare korridor för den som vill diskutera demografiska förändringar och mångkulturens alla problem. För oss som är utanför boxen har i princip ingenting förändras. Vi är en grupp välutbildade och yrkeserfarna skribenter som befinner oss i en slags dissidentliknande tillvaro. Signalorden ”utanförskap”, ”integration” och ”allas lika värde”, får den här bloggens skribenter att på ren reflex rygga tillbaka. Vi talar hellre om ”volymer” och vill kartlägga invandrarrelaterad brottslighet. Diskriminering är inte den stora frågan. Det är att ursprungsbefolkningen är satt på undantag och får betala notan för massinvandringen. Hur skulle det kunna vara annorlunda när majoriteten av dem som sökt de senaste åren kommer från helt väsenskilda kulturer och har ingen eller kortare skolgång (max grundskola)? Bara cirka tio procent har högskoleutbildning i tre år eller mer. Lika många har passhandlingar i original. Detta samtidigt som Sverige har EU:s lägsta utbud (2.5 procent enligt Eurostat) av okvalificerade jobb.

Problemet är fortfarande att de av oss som inte är pensionärer måste passa sig, så att de inte stigmatiseras ännu mer. Själv blev jag tidigare nekad arbete på grund av mitt skrivande och fick se mina frilansuppdrag försvinna (det senare gäller också för Karl-Olov Arnstberg), liksom en inte obetydlig del av min vänkrets. Min kollega, ledarskribenten Marika Formgren, slutade med journalistiken när hon fick skrivförbud av sin chef, det är värt att påminna om. Jag har nyligen skrivit förordet till en svensk översättning av en bok om folkvandring av Václav Klaus (tidigare president och premiärminister i Tjeckien) på uppdrag av en förläggare som föredrar att inte sätta ut sitt namn.

I boken kan man också läsa:

”Översättaren önskar anonymitet för att undvika eventuella repressalier från offentlig arbetsgivare eller facklig organisation.”

Så där håller det på, jag vet inte hur många exempel jag känner till. Flera väletablerade facebookvänner, som åtminstone delvis tycker som jag, skulle aldrig göra tummen upp för någonting kontroversiellt som jag skriver där, eller länka till denna blogg. Bäst att hålla en armslängds avstånd och ta det säkra före det osäkra! Jag har tidigare varit med om att få träffa personer i min och närliggande branscher i smyg och några ville helst att vi inte längre sågs alls ifall vi skulle bli igenkända. Även om detta var flera år sedan, så dväljs de kafkaliknade känslorna i maggropen av ett Sverige där något i grunden har gått förlorat och kanske inte kan repareras: en öppenhet och tillit som försvinner. Jag vet många vettiga människor som går omkring med en känsla av att falluckan kan öppnas under deras fötter och att de kommer att bli utestängda från karriär och gemenskap på grund av deras avvikande åsikter om värdegrund, migration och genus. En av mina vänner, en mycket uppskattad medarbetare på en av våra största redaktioner, konstaterade helt nyktert i ett privat samtal: ”Skulle jag skriva vad jag tänker om invandringen så blev jag ekonomisk martyr!” Så ser Sverige under radarn ut!

En som inte har varit ängsligt konsensusinställd är debattredaktören Andreas Henriksson. Hösten 2014 publicerade han en (överallt annars refuserad) text av mig i Dagens Samhälle, tidningen för beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Där redovisade jag tidigare opublicerad migrationsstatistik.

[image error]Igår publicerade han min senaste text, den första som inte refuserats sedan dess av etablerade medier, och om vilken jag berättade om här i början, i finanstidningen Realtid. Jag är glad att det finns sprickor i muren någonstans!

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Lika som bär?

[image error]

Att förneka rasers existens är liktydigt med självbedrägeri och/eller att ljuga. Alla kan vi se dessa skillnader, även om det snarare handlar om gränszoner än tydliga gränser. Enkelt uttryckt finns det tre människoraser: kaukasier (vita), mongoloider (asiater) och negroider (svarta). I en annan uppräkning finns det fyra raser, med australoider som en fjärde grupp. 1950 beslöt FN att slopa rasbegreppet och istället rikta strålkastarljuset mot ”etniska grupper”. Från rasbegreppets tre eller fyra grundformer steg antalet grupperingar till över 5.000. Kännetecknande för en etnisk grupp är att man föds in i den och förblir där under sitt liv. Det är mycket svårt att byta tillhörighet, ungefär lika svårt som att byta kön. Däremot är det fullt möjligt att spela ned sin etnicitet, att se den som oväsentlig. För den som är en framgångsrik forskare eller fotbollsspelare kan den etniska tillhörigheten vara av helt underordnad betydelse.

I anglosaxisk litteratur förekommer rasbegreppet fortfarande med referens till människor, även om det blir alltmer ovanligt. I Sverige är rasbegreppet så nära förknippat med rasism, att det i praktiken är utrensat ur språket, om det inte gäller djur.

Att skilja på raser handlar inte nödvändigtvis om rasism. De flesta bland oss vill veta vart vi hör och att göra distinktioner med avseende på ras och etnicitet handlar om att klargöra sin egen tillhörighet, sin identitet. Bland forskare är det välbekant och oomtvistat att all identitetsbildning är kontrastiv. I mötet med de andra får ett vi sin kollektiva gruppidentitet fastlagd. Oftast handlar det om att hävda den egna tillhörighetens överlägsenhet, men detta är inte självklart. Det förekommer att grupper ser sig själva som underlägsna ”de andra”. Det kan också vara så att ”de andra” är irrelevanta. Många stamfolk betecknar sig själva som ”människorna” medan de som är utanför gemenskapen inte är människor, i varje fall inte människor som räknas. Det gäller för romanitalande romer, där rôm betyder människa medan gadje ospecificerat är alla andra, de som inte är människor. På samma sätt förhåller det sig med inuiternas inuk, som helt enkelt betyder människa. Det finns mycket mer att säga om detta, hur människor hanterar sina kollektiva över- respektive underlägen, men jag släpper det temat här, för att inte hamna på ett sidospår.

Den fråga som många vill ha svar på är: Finns det skillnader mellan raserna? Speglar de yttre kännetecknen olika inre verkligheter? Det ideologiskt korrekta svaret är, att även om människor har olika hud- och hårfärg etc., så är vi alla lika under ytan. Många forskare anser att det ideologiskt korrekta svaret också är vetenskapligt korrekt. Emellertid, det är inte sant, inte ens trovärdigt. Det är inte bara så att ett tropiskt klimat ger mörk hud medan ett nordligt, kallare och solfattigare ger ljus hud, utan olika livsvillkor ger också olika anpassningsmönster, med åtföljande kompetenser. Det är lättare att överleva i ett tropiskt klimat än i ett land med långa och kalla vintrar. Varför skulle människor, som är uppvuxna på helt olika platser och under många tusen år levt under helt olika villkor och ser olika ut, inte vara olika också innanför skalet?

Det är inte ens så att människor är lika när de föds. Varje flerbarnsförälder vet detta. Om de skulle pröva experimentet att behandla sina barn exakt lika, så skulle resultatet naturligtvis inte bli särskilt bra. Varje klok förälder (och en del okloka också) söker relatera till sina barn individuellt. Det stämmer för övrigt också för den som har sällskapsdjur. Har du två katter eller hundar, så inte är de lika. Men kanske om du har ett par vandrande pinnar?

Det vetenskapligt korrekta svaret är att det för människor finns skillnader på alla nivåer. När det gäller raser så handlar den skillnad som forskarna mest övertygande påvisat, om intelligens. Ordningsföljden är att asiater är klyftigast, därefter vita, sedan svarta och sist aboriginer. Trots att forskarna vet detta, så är denna typ av forskningsresultat mycket kontroversiella, också bland forskarna själva. Anledningen är att intelligens, i konkurrens med skönhet, är det som vi sätter högst på rankinglistan över mänskliga kvaliteter. Intelligensskillnad är en möjlig legitimering av makt. De som är klyftigast bör styra landet. Nazisterna hävdade som bekant den ariska rasens överlägsenhet och därmed rätt att härska över alla andra raser. De ansåg också att det fanns undermåliga raser, det vill säga judar och romer, och att detta var ett fullgott skäl för deras utrotning.

Den etniska undergruppering, som forskningen visat är mest intelligent, är ashkenazijudar. För att bara ge ett av många möjliga exempel har sedan 1950 29 % av nobelprisen tilldelats ashkenazijudar, trots att de endast utgör 0,25 procent av mänskligheten. Bevisen för denna grupps överlägsenhet är många och det finns ett antal varandra kompletterande förklaringar till att det förhåller sig så. En delförklaring är det förtryck som judar utsatts för och som gjort att de varit tvungna att odla smartness för att överleva. En annan är att de i västerlandet inte varit tillåtna att äga jord och därför istället ägnat sig åt handel. De har också prioriterat teoretiska kunskaper och är den första litterata gruppen i mänsklighetens historia. Jag går inte längre i detta resonemang. Den judiska intelligensen har fascinerat och det finns mycket forskning som både belägger och förklarar deras överlägsenhet.

Den vita rasen har under mycket lång tid haft makten över andra folk, vilket lett till många övergrepp. Det vi i västerlandet oftast lyfter fram är nazismen och andra världskriget, men det finns fler, i synnerhet koloniala, att välja mellan. Därför är rasismen mer skambelagd i västerlandet än i andra delar av världen. Trots att svenskarnas koloniala försyndelser är blygsamma och trots att vi höll oss undan andra världskriget, anses den antirasistiska kampen här vara så viktig att den ibland tar formen av rena häxjakter, i synnerhet på de etniska svenskar, som med ett mindre lämpligt språkbruk uttrycker sin förtvivlan över det som händer med landet. Det hjälper inte att de flesta av de invandrare som bosatt sig i Sverige sedan landet år 1975 förklarades mångkulturellt, är mer rasistiska än den majoritet av etniska svenskar, som med modersmjölken insupit att rasism är liktydigt med ondska. Fråga kurder vad de tycker om etniska turkar och vice versa. Fråga iranier vad de tycker om irakier, och vice versa. Fråga invandrarungdomar i så kallade utsatta förorter vad de tycker om ”svennar” och om deras syn på svenska flickor som lever ett modernt västerländskt ungdomsliv med exponerande klädsel och fri sexualitet. Sådana motsättningar spelas ner i den offentliga debatten. När unga muslimer förföljer judar i Malmö, så sägs det i allmänna ordalag att antisemitismen i Malmö är ett svenskt problem.

Det skulle vara möjligt att vända bilden, det vill säga lyfta fram allt det positiva som den västerländska kulturen fört med sig för världen, samtidigt som man pekar ut de övergrepp som andra folk gjort och gör sig skyldiga till. När det gäller slavhandel, särskilt till sockerplantager, har muslimska länder en lika skamlig historia som västvärlden. Från Berberkuster utgick slavraider ända till Island. I Mauretanien, Saudiarabien och Sudan lär slaveri fortfarande förekomma, i muslimsk regi.

Motbilden skulle kunna kompletteras med besvärande jämförelser mellan olika länder. Varför plågar migrationstrycket inte det rika Saudiarabien? Har det verkligen blivit bättre för Sydafrikas invånare efter att det rasistiska apartheidsystemet skrotades och ANC tog över? Varför lyckas israelerna bygga och upprätthålla ett avancerat samhälle med hög standard, i en del av världen där grannländerna lyckas betydligt sämre? Hur står sig grekisk teknologi i jämförelse med tysk, syditaliensk med norditaliensk? Varför vill USAs president Donald Trump bygga en mur mot Mexiko, till en astronomisk kostnad? Är det möjligen därför att han tillhör den anglosaxiska kultur som gjort USA till världens förnämsta stormakt, en högkultur som hotar att gå i graven, om USA på grund av invandring förvandlas till ett nytt Mexiko?

Hur kommer det sig att Asien, Nordeuropa, Nordamerika och Australien är bäst på att bygga väl fungerande samhällen, och som en konsekvens måste värja sig mot människor från andra delar av världen, som vill emigrera dit? Man kan också välja teknologi. Var inte bara finns utan också skapas den mest avancerade teknologin? Var hittar vi de bästa universiteten och de institutioner som befinner sig vid forskningsfronten? Vilka konstruerar de bästa bilarna, vilka klarar att bygga de högsta och mest avancerade husen?

En sådan inversiv bokföring som skissats på ovan skulle antagligen dömas ut som rasistisk i västvärlden. Västerlandets koloniala/nazistiska/fascistiska historia har utlöst den antirasistiska ideologi, som bland annat antagits av FN och som hävdar att det, med avseende på intelligens, kompetens och kreativitet inte finns några skillnader. Inte mellan raser och heller inte mellan etniska grupper. Det är djupt egendomligt att en så totalt verklighetsförnekande ideologi har kunnat få fäste i den rationalitets- och vetenskapsbejakande västerländska civilisationen. I mitt nästa blogginlägg ska jag försöka förklara hur det gick till.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

30 år av mörkläggning

Här intervjuas Karl-Olov Arnstberg och jag i Svensk Webbtelevision om detta ämne. Bakgrunden är det program som jag gjorde för SVT 1989 om invandrare och brottslighet och som tidigare finns utlagd i sin helhet här på bloggen (scrolla ned till bloggposten ”Brå och Sarnecki tyckte tvärtom 1989”).

I det här programmet diskuterar vi bland annat utveckligen sedan dess vad gäller Brås och medias ovilja att tala om gärningsmännens etnicitet, vilken går hand i hand med politikernas besvärjelse att det egentligen bara är socio-ekonomiska faktorer som är orsaker till minoriteters kriminalitet. Vi berör också vilka skillnader som det är att verka som opinionsbildare utanför och innanför ”boxen”. De som vill värna sina karriärer fortsätter sitt mantra om ”integration” medan vi som inte får tillträde till den offentliga arenan istället fokuserar på de mycket stora ”volymerna” som fortsätter att komma. Det betyder att vi inte alls anser att åsiktskorridoren är riven, som det har blivit på modet att tycka.

Gunnar Sandelin

Intervjun i sin helhet på 36 minuter kommer här:

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare januari 2017

[image error]Bilden föreställer känd svensk politiker som tänker, gissa vem

I superstaten Sverige, som på fler och fler plan liknar tidigare DDR, har jag noterat att lojalitet inte verkar existera. Jag tror det är otroligt viktigt för ett fungerande samhälle. Lojaliteten ser jag som uppdelad på tre plan. Först jag och min familj. Jag kanske inte alla gånger gillar vad de gör, men utåt försöker jag hålla ihop oss och döljer svagheterna. Jag tror vi blir en starkare enhet om vi inte exponerar alla svagheter omedelbart! Plan två är lojalitet inom arbetet och lojalitet med företaget. Gillar man inte jobbet får man väl säga upp sig och leta rätt på ett annat jobb. Plan tre är landet man bor i. Nationen har ett ansvar för medborgarna men också tvärtom, vi har ansvar för det land vi bor i. Var finns detta nu? Ensam är inte stark.

***

Beträffande frågan om svenska politiker i en inte alltför avlägsen framtid kommer att ta till våld mot medborgarna, har man inte redan trätt in på den vägen? När folk på Gotland protesterade mot att åklagaren släppte de fem män som var anklagade för att ha våldtagit en rullstolsbunden kvinna, skickades inte mindre än ett 60-tal poliser från fastlandet till Visby. Det var en tydlig maktdemonstration, och ett tecken på vad man är beredd att ta till. Visserligen användes inte öppet våld, men väl trakasserier av några av dem som deltagit i protesterna. Vi lär få se mera.

***

Vansinnet fortsätter och jag tänker på alla som det är synd om. Dessa artiklar som säger att ”jag vill få hit min mamma” (20 årig pojke). Eller ”jag saknar att sparka boll med min bror!” ( 30-åring). Som jag minns det, är det inte så länge sedan vi svenskar uppmanades att flytta hemifrån och skaffa egen bostad när vi var 18 år. Bara för några år sedan fick man bosättningslån, därför att det inte är nyttigt att bo med mamma. ”Stackars Pelle, som är mambo!” Är de som kommer från Afghanistan annorlunda?

***

Sveriges karriärpolitiker försöker servera de globala toppolitikerna diverse godbitar. Såsom att Sverige är en humanitär stormakt, värnar om alla flyktingar, den långt utvecklade välfärden, det omfattande biståndet, jämställdheten, barnperspektivet. Att den politiska makteliten idag hellre refererar till världsmaktspelare än till de egna medborgarna är intressant. Liksom det tomrum som detta engagemang fört med sig. Vi är ju godast av alla, så låt oss vara med. Att det sedan är på väg åt helvete i det egna landet, får definitivt inte komma fram utrikes. Sådana som Katerina Janouch, som skämmer ut Sverige offentligt, måste snarast tystas. Och helst av en icke-svensk, så man inte riskerar rasiststämpeln. Åh vad jag har njutit av hur fel det slaget tog.

***

Jämlikhet har samma konsekvensprofil som socialism. Den felaktiga tanken är, att om någon får det bättre får jag det sämre. Bättre då att båda får det sämre. Så om alla har det lika dåligt råder fullständig rättvisa. Denna tankefigur är precis lika dum som den låter. Dumheten har dominerat länge i Sverige, men medan 70-talsvänstern åtminstone besatt en hel del kunskap, är dagens vänster en intellektuell sopstation. Det tycks ha uppkommit en kultur där det är viktigt att utplåna logiska, utvecklande och förutsättningslösa resonemang. Istället har vi fått ordsallad och angrepp på alla som inte är som etablissemanget.

***

Jag kontaktade Riksdagsförvaltningen för att efterhöra om riksdagsmännens hade sjukvårdsförsäkringar eller om de som de flesta andra står i vårdköerna, Europas längsta. Svaret var att riksdagsmännen två timmar i veckan hade tillgång till en läkarmottagning i riksdagshuset. Några sjukvårdsförsäkringar genom riksdagen fanns inte. Jag tillskrev nu partikanslierna hos M och S för att efterhöra om deras partitoppar hade sjukvårdsförsäkringar genom partierna. Socialdemokraterna hänvisade till sin pressekreterare, moderaterna har inte bevärdigat sig att svara. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, som också fick en frågan, passade. Därmed fick grävandet för min del vara. Är det någon som sett en kändis i en vårdcentrals väntrum?

***

När Main Stream Media tar upp det för Sverige mindre smickrande våldtäktsrekordet, så talas det bara om ”ökad anmälningsbenägenhet”. I en krönika av Nina Lekander kunde vi läsa att hon var stolt över att så många kvinnor anmälde övergrepp nuförtiden!

***

I min familj har jag fem ”falanger”. Det som förenar dem är att de är för EU och migration samt att de är mot Trump och Brexit. I övrigt tycker de inte lika och borde egentligen gå i klinch med varandra, men de väljer att inte prata politik, annat än där de vet att de är överens. Jag har alltid varit den flexibla och hjälpsamma i familjen, den med hög empati, den som man alltid kan lita på, den som alltid har försökt att förstå. Med fakta från vederhäftiga källor har jag försökt visa dem vad som händer med Sverige. Jag tror nämligen att svensken egentligen vill ha kvar sitt land. Svenskarna vill inte ha ett mångkulturellt land, som pulvriseras av islamister, radikalfeminister och globalister! Men att ändra på deras åsikter har visat sig omöjligt. De är rädda för att följa annan nyhetsrapportering än SVT:s och TV4:s. Nu är jag familjens bittra svarta får.

***

Jag läste med intresse din artikel på bloggen om Sveriges koloniala maktelit. Det slog mig då med vilken högst personlig rancune som svensk invandringspolitik har skötts under de senaste tre decennierna. När de borgerliga partierna vann valet 1991 lär Bengt Westerberg som ledare för Folkpartiet ha krävt att få invandringsfrågan på sitt bord som socialminister. Bildt gick med på det (han var väl tvungen för att kunna bilda regeringen). Vad Westerberg säkert hade i bakhuvudet var att utvidga invandringen till Sverige generöst, för att täppa till käften på Ny Demokrati, som ju kommit in i riksdagen på ett delvis invandringskritiskt program. Alla minns nog hur Westerberg lämnade TV-soffan på valnatten när segerherrarna Ian och Bert kom in i studion. Här började invandringen skena, snäppet värre än under

den förra socialdemokratiska regeringen.

På samma sätt kan man se på situationen efter valet 2010. Då kom som bekant Sverigedemokraterna in i Riksdagen. Det blev en stor besvikelse för Fredrik Reinfeldt, som därmed tappade den riksdagsmajoritet, som man haft i fyra år. Hans hämnd blev det ominösa avtalet med Miljöpartiet, som gav illegala invandrare rätt till sjukvård och kanske skolgång, jag minns inte exakt detaljerna i överenskommelsen. Den var väl också ett sätt att ställa socialdemokraterna offside, att man alltså bara gjorde upp med det i invandringsfrågor extrema Miljöpartiet. Ett avtal med sossarna hade nog blivit mer sansat. Detta erkänns numera som Alliansregeringens största misstag under de åtta åren vid makten. Det rörde sig alltså i båda fallen (Westerbergs och Reinfeldts) om arroganta beslut avsedda att platta till Ny Demokrati och Sverigedemokraterna. Vilka konsekvenser de kunde få för nationen var det ingen som funderade närmare över.

***

Rubrik i Dagens Nyheter för ett antal år sedan: Razzia mot svarta arbetare i Soweto. Min första tanke var att dom tydligen jobbar svart där också. Men när jag läste artikeln förstod jag att det var en razzia mot negrer som arbetade där. Martin Luther King sa ”We are negroes”. Vad hände med alla dessa negrer? Har de dött ut? De finns ju inte längre. När polisen sköt ihjäl en svart person utanför en port i New York kallades han för afroamerikan, men han var från Guinea Bissau. Är man afroamerikan då? Och hur är det med kubanegrerna? De är väl inte afroamerikaner? Fan vad fel det blir, när man inte använder de rätta benämningarna.

***

I veckan installerades Trump som president i USA och demonstrationer har ägt rum runt om i världen. Så även i Sverige där vänstern och olika kvinnoorganisationer visat sitt missnöje med Trumpen. Eftersom alla tycks eniga om att man inte riktigt vet vad han tänker genomföra eller fatta beslut om kan man naturligtvis tycka detta är märkligt. En sak vore om han hade startat ett krig, höjt eller sänkt skatter mm. Något sådant har naturligtvis ännu inte skett utan det hela handlar om “vem han är”, “vad han representerar”, att han uttryckt sig “sexistiskt” om kvinnor och så vidare. Fenomenet visar lite på den postmoderna cirkus som råder runt om i världen och där det inte handlar om vad folk “gör” utan vad dom “står för”, “representerar” etc. Utvecklingen är oerhört farlig, eftersom den leder till att vilka beslut som helst kan fattas och folk kan vara hur inkompetenta som helst bara de har “rätt värdegrund” eller “står för rätt värde”.

Sammanställt och redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tycker hit och tycker dit

Journalisterna är glada över att Sverige nu har tio miljoner invånare. Det är nog många som på ett diffust sätt tycker det finns anledning att känna sig stolta: ”Det här gjorde vi bra!” I teve gratuleras en nybliven mamma till att ha fött Sveriges tiomiljonte invånare, trots att ingen vet vem det är, därför att så individuellt inprickande fungerar inte statistiken. Hon ser lite förvirrad ut över hyllningarna, begripligt nog. Jag tänker att det hade varit kul om hon hade sagt, att hon och hennes familj medvetet försökt pricka in nyfödingen som nummer tio miljoner, ungefär som när man spelar på hästar.

Eftersom rekordnoteringen väcker så stor uppmärksamhet, kunde några svårflirtade politiker ha fått tycka till lite. Först en känslosam och argsint kvinna från Feministiskt initiativ (ilskan är nog inskriven i deras partiprogram) som vill veta könet på den tiomiljonte. Kan man befara att det är ännu en vit och så småningom medelålders man, en medlem av det förtryckande patriarkatet, som sett dagens ljus? Eller, mera positivt, är det möjligen en genuspilot i vardande? Därefter en miljöpartist, som beklagar folkökningen, därför att det betyder att transporterna av livsmedel till Sverige ökar. Vi är långt ifrån självförsörjande och miljön gillar inte dieselstinkande transporter. Så kunde någon sosse med rötterna i LO få förklara vilket hot mot den svenska transportnäringen alla dessa lönedumpande chaufförer utgör. Anna Kinberg Batra kunde få fråga om den nyfödda svensken var en intelligensbefriad landsortsbo eller en smart stockholmare. Birgitta Ohlsson, liberalernas egen globalaktivist, skulle ges chansen att rätta henne: ”Stopp och belägg, Sverige ska absolut inte ha några fler nationalister. Nykomlingen måste bli kosmopolit, en världsmedborgare!” En kristdemokrat kunde förklara att nyfödingen var ett levande bevis på vansinnet med aborter. Och Centern kunde kanske damma av sitt gamla förslag om att införa månggifte. Det skulle en dag i framtiden ge den nyfödde en bra förhandlingssituation i bröllopstårtebutiken. En vänsterpartist kunde säga att nyfödingen var ett bra argument för en skattehöjning. Så tycker nämligen vänsterpartiet om det mesta. Därefter kunde man låta en som vanligt mobbad sverigedemokrat få tala om hur vilseledande och galet det var att fira en bebis. Eftersom tre fjärdedelar av folkökningen består av invandrare, så borde man istället ha valt en ung afrikansk analfabet. Det skulle få de glada journalisterna att sätta sina hurrarop i halsen. Slutligen en finanssnubbe. Jag fantiserar om att han trasslar till det för sig när han förklarar att de tre fjärdedelarna handlar om en nyemission, att syftet är att få in nytt friskt humankapital i företaget Sverige.

Från den utsatta förort där jag bor åker jag tunnelbana till den stora stadens centrum. Tamejfan, dessa sjuttiofem procent nykomlingar åka tunnelbana! Jag kollar in passagerarna och jo, verkligheten stämmer rätt bra med statistiken. Ungefär 25 procent ser ut att vara etniska svenskar, de flesta av dem inte längre i fruktsam ålder. Nu förstår jag vad finanskillen menar med humankapital och en nyemission. Därefter undrar jag varför alla dessa arbetsföra människor sitter på tunnelbanan mitt på dagen, trots att jag vet svaret. Bostäderna har tagit slut och nu måste de sitta här i åtta år, därför att så lång tid tar det innan de kommer in på den svenska arbetsmarknaden. Därmed är dock inte bostadsfrågan löst. Stockholms bostadskö är lång som ett halvsekel. Men förhoppningsvis får de sova på jobbet. Nå, den dagen, den sorgen.

Av de fonem som terroriserar mina trumhinnor förstår jag att Sverige inte bara har blivit mångkulturellt utan också månggutturalt. Jag urskiljer spanska, arabiska och ryska. Ett mörkhyat par, med åtskilliga pluskilo innanför de bylsiga kläderna, grälar på ett för mig obekant språk.

Jag slutar stirra på mina medpassagerare och läser i den tidning jag tagit med. Svenska Dagbladets egen agendajournalist, den i Geneve bosatta kaviarsocialisten Gunilla von Hall, rapporterar från Världsekonomiskt Forum i Davos. Där förefaller många, till min glädje också miljardären George Soros, vara ledsna och oroliga. Trump tycker han inte alls om:

Jag har beskrivit honom som en skojare, bedragare och bondfångare. Och en möjlig diktator. Trump skulle vara en diktator om han kunde komma undan med det. Men det kommer han inte att klara.

Säger skojaren och bedragaren George Soros. Gunilla von Hall aldrig skulle drömma om att informera sina läsare om att Soros aktivt stött massinvandringen till Europa och byggt upp ett nät av tankesmedjor och organisationer, som har som uppgift att underminera nationalstaterna. Han bedriver också en aggressiv propaganda för invandring till USA. Det borde inte vara möjligt för en enskild person som George Soros att spela en så stor roll för Europas och västvärldens framtida öde, som är fallet. Att han är en av världens rikaste män har givetvis stor betydelse, men det som är viktigast är att han, med uppfattningen att företagens intressen bör vara överordnade nationernas, är representativ för världens finans- och företagselit. Istället för nationer med demokratiska val verkar de för en världsregering, styrd av företrädare för västvärldens finansfamiljer. Nu har Soros fått fis på tummen!

Hans ilska muntrar upp mig och får mig att hoppas ännu mer på Trump. Det fattas bara att Marine Le Pen vinner Frankrikes presidentval. Då ligger EU, detta maktelitens egna hybrid mellan korthus och tempel, verkligt illa till.

Gunilla von Hall ger oss också lite insyn i vad vår statsminister tycker och hur han uppfattar som sitt uppdrag vid detta möte mellan världens mäktiga. Om Trump tycker inte han heller, men framför allt är han skitsur på författaren Katerina Janouch, som berättat om det svenska förfallet i tjeckisk teve.

På Facebook frågar Katerina Janouch Stefan Löfven när hon blir inbjuden till Rosenbad, så att hon får ge ”herrarna en sann bild av hur landet ligger”. Hon får svaret att man kan ha olika uppfattningar om hur landet ligger. Statsministern talar om för henne att det inte finns någon absolut sanning. Som om det inte fanns något riktigt Sverige eller någon äkta kris bakom de olika ”berättelser” som finns om landet. Stefan Löfven är relativist. Han säger att man kan ha olika uppfattningar. Det finns inga absoluta sanningar.

Aha, det är förklaringen till den helt väsensskilda bild han gav av Sverige 2014:

Jag älskar Sverige och jag är väldigt, väldigt stolt över att bo i vårt land och just därför så måste vi också våga se och uttala att det är någonting som håller på att gå sönder i Sverige. 400 000 människor är arbetslösa, vi har mycket stora problem i skolan, det är dags att se allvaret.

Men nu är det Davos som gäller och då tycker han att svensk politik är en förstklassig exportvara. Till Gunilla von Hall säger han:

Det är inte så att alla människor är lyckliga i Norden. Men vi har kommit längre, och det finns en grundtillit i samhället. Man får hjälp med utbildning och stöd om man blir arbetslös, sjuk och när man är gammal. /…/ Många tittar på Sverige och vad vi åstadkommit med ökad sysselsättning, minskad arbetslöshet, investeringar i bostäder (sic!) och välfärd. Våra idéer har fått stöd från flera håll här i Davos.

På Google slår jag in sökorden ”Sweden refugees crisis”. På det får jag 659.000 nedslag. Jag snabbkollar och det är en skräckbild som målas upp. Jag öppnar slumpmässigt ett av de första. Det visar sig vara Express, en londontidning. Under rubriken ”Sweden at breaking point” skriver de den 6 april 2016:

In response to the crisis, which has led to increasing lawlessness and unrest, the Prime Minister of Norway Erna Solberg recently introduced an extension of the country’s border controls.

In a secret report by Sweden’s National Criminal Investigation Service, migrant attacks on officers are detailed including police cars being stoned by masked groups.

Jag skummar kommentarerna. De är inte heller uppmuntrande. I en läser jag ”In Sweden you are either in favour of mass immigration or you are a racist.” I en annan: “Sweden is past the point of no return.”

Men inte behöver vi vara oroliga. Det som den där londonblaskan serverar är bara tyckanden. Det som Stefan Löfven tycker är mycket mycket bättre.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

[image error]