Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 71

Politikerförakt del I:3

Vad är förakt, för vilka känner vi förakt och hur relaterar det till andra besläktade känslor? Snabbt kan man konstatera att förakt hör samman med svaghet, till skillnad från hat, som vi kan känna inför den som är stark och missbrukar sin makt. Stalin var hatad, medan begreppet förakt knappast träffar målet, därför att förakt kommer ovanifrån – från den som känner sig starkare eller ”bättre” och Stalin var inte en person som kunde attackeras från något överläge. Hitler var också mäktig, men inte på samma sätt. I sitt ämbete var Hitler stark och där fanns det inte mindre anledning att frukta honom än andra av världshistoriens omnipotenta ledarfigurer. Samtidigt var han som person föga imponerande och möjlig att förakta. Denna distinktion mellan ämbete och person är viktig och jag ska återkomma till den.

På en mäktig politiker, kejsare eller annan ledare kan medborgarna projicera sitt hat och sin kärlek; psykologiskt sett handlar det om identifikation. Olof Palme exempelvis, var värdig starka känslor. Det har talats mycket om Palmehatet, medan kärleken till Palme – som också fanns – inte var lika synlig. En svag ledare duger däremot sämre som identifikationsobjekt. Han eller hon klarar inte av att smida samman staten med den enskilde medborgaren, kan inte mobilisera känslor av tillhörighet hos medborgarna. Svagheten blir på så sätt föraktets fundament – svagheten bäddar för sönderfall och är därigenom samhällsfarligt. Tanken styrks när man ser vad som händer när en stark stat med en tradition av mycket starka ledare får en ”resonabel och hygglig ledare”. Gorbatjov visade sig vara en sådan i ett krisdrabbat Sovjetunionen. Många anser därför att han och perestrojkan bär skulden till sammanbrottet. Oavsett om detta är sant eller inte, så förefaller det som om en ledares första plikt gentemot folket är att visa styrka och beslutsamhet.

Hadrianus, en av Roms mest älskade kejsare, visste detta. Trots att han inledde sin regim med att hävda att staten inte tillhörde honom utan folket (populi rem esse, non propriam), så var makten hans. I sin gestalt, det vill säga i sitt kejsarämbete, knöt han samman folket med samhället, förkroppsligade Rom och i den gestalten var maktutövningen mera en plikt än en möjlighet. Det finns en vida spridd, antagligen osann men inte desto mindre intressant berättelse, som mycket tydligt visar detta (återgiven av senatorn och historikern Dio Cassius ett hundratal år senare).

Hadrianus ville bygga ett Venustempel öster om Forum Romanum och anlitade arkitekten Apollodorus. Hadrianus redogjorde för hur han hade tänkt sig templet och Apollodorus svarade med att i kraft av sin erfarenhet från tempelbyggen kritisera vissa av Hadrianus tekniska lösningar och föreslå andra. Han hade också synpunkter på storleken och på vilka statyer som skulle pryda templet. Hadrianus lät avrätta Apollodorus. Inte därför att han var förolämpad, utan därför att det var hans skyldighet. En kejsare som accepterade kritik visade svaghet och bröt därigenom sitt löfte att utöva makt i folkets namn. Underlät han att göra det som situationen krävde, så var han inte längre värd folkets förtroende.

Ytterst handlar makt om förmågan att kontrollera våld. En kejsare måste visa folket att han är kapabel att bestämma över liv och död. Om kejsaren aldrig dödar, så vet medborgarna inte om han har kapacitet att ”döda dem som dödar” – det vill säga stoppa ett smittsamt våld. För smittsamt våld och ledare som inte klarar att få slut på det, utgör det forna Jugoslavien och det nutida Syrien tyvärr två alltför slående exempel.

Kejsaren måste demonstrera absolut makt, i annat fall är hans garantier begränsade. Om kejsaren inte har all makt, vem har då den makt som kejsaren inte har och vad kan denna okontrollerade makt åstadkomma? Här finns en paradox som hänger samman med att kejsaren är en människa och samtidigt via sitt ämbete någonting annat. Kejsarämbetet förnekar det mänskliga. Kejsaren är uteslutande ”någonting annat”, det vill säga en gud som symboliserar samhället. Samma förhållningssätt finner vi i de förmoderna afrikanska kungariken, som tilldelade kungen absolut makt, men som också tillerkände hoven rätten att ta livet av konungen, när denne blev svag och sjuk – därför att kungens svaghet symboliserade ett svagt samhälle. Kungens absoluta makt (en enda står för alla) har sin antites, det vill säga utstötningen (alla dödar den ende). Det är möjligt att formulera tesen: ju större makt, desto större är risken att bli syndabock.

Maktutövningen är nödvändig för en kejsare, men också för en politiker. Skillnaden är att kejsaren kan utöva makt i egenskap av gud. En demokratisk politiker måste göra samma jobb trots att han bara är en människa, vilket begränsar hans möjligheter och leder till ett av demokratins inbyggda moment 22. En demokratiskt vald ledare som alltför hårdhänt utövar sin makt, riskerar att i påföljande val bli undanpetad. Men också motsatsen gäller. En politiker som inte utövar sin makt sköter inte sitt jobb och är därför heller inte värd ett förnyat förtroende. Makten skall utövas och ändå inte. Hur denna fråga ”löses” i TVåldern ska jag återkomma till.

Jesus är en fantastisk ”uppfinning” i det att han är såväl människa som gud. Han är kött samtidigt som han är ande. De kristna inför därmed en dualism i det västerländska tänkandet, som vi om och om igen återkommer till som problematisk. Konsekvensen av denna dualistiska tankegestalt är bland annat att det blir skillnad mellan världsliga ledare och andliga. Kejsare och påvar regerar över olika riken.

Det dualistiska tänkandet möjliggör också ett laborerande med dubbla roller, med avseende på de världsliga ledarna. Så här översätter medeltidshistorikern E.H. Kantorowicz en 1100talstext, som förklarar den medeltida teologins hållning. Kungen förses med två kroppar – en naturlig och en mystisk:

Vi måste således inse att kungen är två personer, varav den ena kommer från naturen, den andra från en högre dimension. Som underkastad naturens lagar hör kungen samman med andra människor medan den andra personen, i kraft av sin gudomlighet och sakramentets heliga styrka, är av annat och överlägset slag. I kraft av sin personlighet är han en människa, men till sin andra natur är han välsignad, en Kristus, det vill säga en människogud (The Kings Two Bodies. A study in Mediaeval Political Theology. Princeton University Press 1957).

Kungen är helig, men ändå inte helig. Kungen har makt i sitt ämbete, men när han är avklädd detta, så är han en vanlig person. Denna dualism nöts in i det västerländska medvetandet och når antagligen höjden av potens med Ludvig XIV som inte i sin person men (faktiskt) i sina kläder och yttre symboler förkroppsligar makten. Alla vet emellertid att därunder är kejsaren naken och när kejsaren visar svaghet, det vill säga landet står i en finansiell kris och finansministern Jacques Necker, som har folkets förtroende, avskedas, så kommer revolutionen. Den siktar inte på kejsaren utan på ämbetet och dess bärande budskap är som bekant att vi alla är likar, att kejsarmakten är orättvis. Privilegierna måste avskaffas och ett rättvisare samhälle upprättas. Kristendomens dualism gör det möjligt att flytta över intresset från det mystiska till det naturliga. Kravet på en medborgerlig rättvisa som innefattar ledarna är den moderna politikens grund.

Tillbaka till Rom. Hadrianus var en förelöpare till 1800 och halva 1900talets politikergestalt, i den meningen att han var en offentlig person. Rom var en stad som likt dagens Bombay kryllade av människor; där fanns en publik (publicum) med vilken kejsaren kunde samspela. Rom och världen kunde – vilket för övrigt också var Shakespeares perspektiv – förstås som en teaterscen (teatrum mundi), där kejsaren gjorde sitt bästa för att spela en trovärdig huvudroll.

Det är skillnad på kejsare och hövdingar. Kejsare och moderna politiker utövar sina ämbeten i ett politiskt kosmos, det vill säga i en kosmopolitisk värld. En hövding däremot representerar sin grupp. Han har makt och utövar den, men är ingen offentlig gestalt av det enkla skälet att det varken finns publik eller offentlighet. Balzac pekade i något sammanhang ut skillnaden mellan kosmopoliter och provinsiella som så, att den provinsielle medborgaren med avseende på makt bara tror på sådant som han via dagliga erfarenheter är bekant med och därför vet är sant, medan kosmopoliten är benägen att tro också på sådant som han endast kan föreställa sig, men saknar personliga erfarenheter av.

Vår tids politiker har andra spelregler än såväl stamhövdingar som Roms kejsare. De måste förvärva sin makt via förtroende från stora folkmassor. Kanske kan man därför säga att den moderne politikern föds med den franska revolutionen, men har en lång uppväxt och är färdig att träda in på scenen först vid 1800talets mitt. Den amerikanske sociologen och idéhistorikern Richard Sennett anger februarirevolutionen 1848 i Frankrike som en vändpunkt. Kungen drevs iväg, monarkin avskaffades, rösträtten utvidgades och politikern blev en folktalare – en person som offentligt redogjorde för sina politiska uppfattningar och blev bedömd med referens till hur bra han klarade sin roll.

Skillnaden mellan en romersk kejsare och en europeisk 1800talspolitiker kan kanske sägas vara att den senare gör anspråk på att få en gåva i utbyten mot löften. Hans budskap är: ”ge mig makten, så skall jag ge er rättvisa och välstånd i gengäld”. Det säger sig själv att detta är ett riskabelt företag . Den politiker som får förtroendet att inneha makten, men sviker samma förtroende, ruinerar sitt eget ämbete. För en modern politiker är makt och förtroende storheter som förutsätter varandra.

Det finns två sätt att missbruka och därmed ruinera makten. Man kan utöva för mycket makt. Det var detta som Talleyrand meddelade Napoleon när han sa att man kan göra allt med bajonetter utom att sitta på dem. Men man kan också utöva för lite makt – alternativt göra maktutövningen alltför osynlig. Här finns förmodligen grunden till det omtalade politikerföraktet. Om medborgarna anser att politikerna bara ljuger och pratar skit, så är det liktydigt med att de anser att politikerna sviker förtroendet genom att inte utöva den makt de fått sig tilldelad.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om språket som medel i den psykologiska krigföringen

Johannes Divinius återkommer med nedanstående text

Det råder ingen tvekan om att vi befinner oss i ett krig. Ett krig som vi, förenklat, kan beskriva som ett krig mellan nationalister och globalister, mellan folk och globala eliter inom ekonomi, politik och media. Liksom alla krig innefattar det användande av militärt och polisiärt våld. Länder som Libyen och Syrien skall tvingas ned på knä genom massbombningar och vapenunderstöd till terrorister och så kallade rebeller. Folkgrupper och minoriteter får på ett hårdhänt vis lära sig att den rätt till självbestämmande och autonomi som gäller för kosovoalbanerna, inte gäller för ryssarna i Donbass. Vad som i ett fall är oförytterliga mänskliga rättigheter är i ett annat fall ett brott mot folkrätten, osv.

I vår del av världen går det, än så länge, något lugnare till. Kriget är i huvudsak psykologiskt och därför också propagandistiskt. Detta krig förs av agendasättande spinndoktorer och opinionsbildare i globalistiska media, myndigheter, företag och tankesmedjor. I mycket stor utsträckning handlar det psykologiska kriget om att karaktärsmörda alla som offentligt vågar stå upp för traditionalistiska och nationalistiska idéer.

Metoden som används för att stämpla dissidenter är välbekant och har ofta liknats vid 1600-talets häxprocesser. Schematiskt kan den beskrivas på följande sätt: bemöt aldrig din motståndare med sakliga argument, utan avfärda henne/honom konsekvent som ”fascist”, ”sexist”, ”rasist” osv. Plantera detta budskap bland trendkänsliga och lättriggade opinionsspridare i massmedier och sociala medier. När din motståndare till sist ger upp och ber om ursäkt har du vunnit.

Tack vare de ytterst låga krav på bevisföring som finns i våra massmedier är det lätt att oskadliggöra nästan alla kritiker av det globalistiska projektet med hjälp av denna metod. Den som en gång blivit etiketterad som ”fascist” eller ”rasist” eller liknande kan i vissa fall ha rätt till ett begränsat försvar. Men ofta inte ens det. Den anklagades uppgift består snarare i att menlöst erkänna sin skuld och sedan lämna den offentliga scenen.

En del av den psykologiska krigföringen består i att stipulera nya semantiska regler som skapar nya synonymer och associationsbanor mellan orden. Ord som ”nationalist” eller ”fosterlandsvän” har steg för steg kommit att bli synonymt eller associerat med ordet ”fascist”.

Denna process underlättas också av det förhållande att ordens betydelse när som helst kan ändras för att passa de globalistiska eliternas agendor. Ordet ”barn” exempelvis, som tidigare betydde person som ännu inte är könsmogen och/eller omyndig, betyder numera också person från tredje världen mellan 0-45 år som önskar bli försörjd i Sverige och som påstår sig vara under 18 år. Ord vars betydelsedjup tidigare ansetts onödiga att definiera, såsom ordet ”svensk”, har plötsligt blivit oerhört vaga och riskabla att använda. Man kan inte definiera ordet ”svensk”, men det hindrar inte att ordets omfång är mycket stort, nämligen alla människor som befinner sig i eller utanför Sverige som tycker sig ha rätt att leva där.

En del av den psykologiska krigföringen består i att stipulera nya semantiska regler som skapar nya synonymer och associationsbanor mellan orden. Ord som ”nationalist” eller ”fosterlandsvän” har steg för steg kommit att bli synonymt eller associerat med ordet ”fascist”. Det finns helt enkelt inte längre enbart ett korrekt språkbruk, utan ett politiskt korrekt språkbruk. Det fina med denna nya politiska semantik är att den som använder ett ord på ett politiskt inkorrekt sätt också kan anklagas för att vara politiskt inkorrekt och ytterst också ”fascist” – det vill säga en oförbätterlig fiende till den nya globalistiska världsordningen.

Jämsides med detta tålmodiga och tillsynes ohejdbara mullvadsarbete pågår projekt ”omladdning”, vars syfte är att ändra ordens känslomässiga laddningar. Ord som ”rasist” och ”fascist” har redan en negativ känslomässig laddning, men genom att associera ordet ”nationalist” med ”fascist” så överförs den negativa känslan inför fascismen också till nationalismen.

Det finns också vissa ord som man inte helt lyckats ladda om, exempelvis ordet ”hembygd”. Denna typ av ord placeras därför i en särskild grupp av problematiska ord, som utsätts för ifrågasättande och semantisk normkritik. Helst av unga kvinnliga studenter med arg uppsyn och mycket rött på läpparna. En sådan normkritik anses särskilt förtjänstfull och intellektuellt meriterande – trots att språkpolisernas normkritik alltid utmynnar i domen: skyldig, fascistisk och rasistisk!

Med de förutsättningarna är det lätt att inse varför politisk semantik och semantisk normkritik är så effektiva vapen i den psykologiska krigföringen mot det svenska folket och de europeiska folken överhuvudtaget. För att oskadliggöra en folklig opinion räcker det helt enkelt med att etikettera dess offentliga företrädare som fascister eller rasister. En sverigevänlig politiker som bär folkdräkt är förmodligen hembygdsvänlig och den som är hembygdsvänlig kan i det närmaste sägas vara en anhängare av folkmord på färgade människor. Med hjälp av en generös politisk semantik och ett minimalt informationsunderlag kan man således dra mycket vittgående slutsatser om människors politiska sympatier och människosyn.

För att vinna i det psykologiska kriget behöver de globalistiska eliterna ingen utarbetad globalistisk och multikulturalistisk doktrin eller dogm – en sådan skulle dessutom lätt avslöja alla de inneboende motsägelserna och inkonsistenserna i denna ideologi – utan det räcker med ett envetet språkpolitiskt arbete. I själva verket är den politiska semantiken och semantiska normkritiken långt viktigare och effektivare än ett pedantiskt filande på den egna doktrinen. I vår tid behövs ingen motsvarighet till Thomas av Aquinos ”Summa Teologicae” eller Otto Ville Kuusinens ”Marxismen-Leninismens grunder” – ty vår tids opinionsbildare orkar inte läsa böcker och opinionen förväntas inte styras av idéer, utan av känslor som bärs av ord och bilder.

Den globalistiska ideologins opinionsbildare har dessutom fördelen att understödjas av en ihärdig grupp av opinionsspridare som drivs av moralisk indignation och en känsla av moralisk överlägsenhet. Detta gör den psykologiska krigföringen rätt så kostnadseffektiv. I närheten till varje svensk storstad eller mellanstor universitetsstad finns ett antal mindre satellitstäder, som hyser ett kotteri av gratisarbetande småstadsjournalister, biståndsarbetare och ungdomspolitiker, som vill likna sina mer glamorösa kollegor i de större städerna – genom att påpeka att det minsann finns än värre rasister, fascister, antifeminister och homofober i de mindre städerna.

Ytligt sett tycks det inte finnas något sätt att vinna det psykologiska kriget så länge reträtten från det sunda förnuftets semantik och politik fortsätter. Det är lätt att ge upp, i synnerhet om man lever i ett land som Sverige. Men trots allt finns det försiktiga tecken till hopp även detta dystra år. Visserligen inte i vårt land, men väl i USA.

När Hillary Clinton nyligen angrep Donald Trumps anhängare, genom att hävda att åtminstone hälften av dem kunde hänföras till den samling beklagliga figurer (basket of deplorables) som utgörs av ”rasister, homofober, sexister, islamofober”, så uteblev den önskade effekten. Istället för Trump så blev det Clinton som ursäktade sig.

I USA är det helt enkelt inte längre okej att offentligt förolämpa det folk man säger sig vilja företräda. Tidsandan håller på att ändras. De globalistiska eliterna och deras agenda möter allt större motstånd. Med detta motstånd följer också att etikettering och karaktärsmord blir en allt mindre effektiv och förutsägbar metod i den psykologiska krigföringen mot globalismens kritiker. Språkpolitik och semantisk normkritik blir då allt sämre verktyg att förändra det strategiska landskap i vilket det psykologiska kriget äger rum.

I fortsättningen bör nog opinionsbildare och politiker vara försiktiga med att använda etikettering och karaktärsmord som metod i den psykologiska krigföringen. Det är relativt enkelt att karaktärsmörda en eller annan dissident, men betydligt svårare att karaktärsmörda breda grupper av väljare och skattebetalare. När folken lär sig vad globalisering betyder i praktiken- kupper, krig, massmigration, avindustrialisering – kommer de allt mer sällan låta sig styras av den känslomässiga laddningen hos de ord som används för att beskriva dem och deras verklighet. Politiker vars främsta merit består i att använda språket i enlighet med den politiskt korrekta semantiken, men vars gärning i övrigt präglas av krigshets och likgiltighet inför folkens lidanden, har kort sagt att se fram emot en allt annat än bekväm framtid.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Brunråttor och lämlar

Torsdagen den 29:e september. Jag lyssnar till frukosten på propagandaradion, som gjort en lång intervju med Tina Morad, årets Raoul Wallenbergpristagare. Det är ett pris som ges till personer som arbetar mot främlingsfientlighet och intolerans. Hon fick etthundratusen kr för sin förmåga att organisera för medmänsklighet. De som betalar är du och jag. Priset finansieras nämligen med skattemedel via Arbetsmarknadsdepartementet. Hur Raoul Wallenberg Academy är finansierad vet jag däremot inte. En kvalificerad gissning är att grundplåten kommer från någon av familjen Wallenbergs stiftelser. Olle Wästberg är ordförande. I styrelsen hittar man kända mänskliga-rättighetsaktivister som F!-politikern Soraya Post och journalisten Martin Schibbye.

Tina Morad talar arabiska, kurdiska och lite farsi, i migrantsammanhang relevanta språk. När jag lyssnar på hennes svenska språkhantering hör jag ingen brytning, ingenting som tyder på att hon har ett annat modersmål. Jag gissar att hon kom till Sverige som barn, efter att hennes pappa avrättats av Saddamregimen i Irak. På Tina Morads meritlista finns att hon arbetat för hjälporganisationer i Afghanistan och Jemen. När hon hösten 2015 fick höra om alla människor som kom till Centralstation i Stockholm, hade hon just påbörjat sin mastersutbildning i statsvetenskap. Något måste göras för medmänniskor som befann sig i en så bekymmersam situation. Tina Morad ställde upp som volontär på Centralen. Hon ansåg att de som haft en så lång och svår resa gjort sig förtjänta av ett värdigt, respektfullt och hjärtligt välkomnande.

Det var inte nyheter på teve längre utan det var väldigt vanligt att du kunde se en mamma komma och det är många volontärer som återberättar traumatiska upplevelser där en mamma har ett barn som är medvetslöst och det är ett barn som går runt med trasor … den här krigsbilden blev plötsligt så verklig och det påverkade så många som passerade egentligen förbi och stannade upp och såg en helt annan verklighet på hemmaplan. Och så tror jag att många av oss märkte dom här bilderna som flackar förbi. En man kommer förbi och säger ”vad kan jag göra”, ”säg till mig vad behöver du mig till?” Det var bara att ge direkt information. Jag behöver en kasse av det här. Jag behöver kläder, jag behöver pengar! Det var inte ett tvivel på att du gjorde ett bra jobb där som volontär. Dom såg verkligen vilket slit det var och då kände dom att det går inte att gå hem och klicka på teven och fortsätta livet som det var innan. Så jag tror att man fick en sådan här verklighetskänsla. Jag är här, jag ser krisen här, jag kan inte bara vända blicken och det som många återberättar som sedan blev volontärer är att det gick inte att titta bort.

Tina Morad nämner inte att av dem som söker asyl är sjuttio procent unga män. Hennes blick är riktad mot kvinnorna och barnen. Dessa stackars utsatta flyktingar måste få hjälp, nu! Hjärtat bultar varmt i hennes kropp. Hon behövs! En stor uppgift har tagit henne i besittning och hon döljer inte att hennes liv fått en mening.

Tina Morad är en av dem som grundade Refugees Welcome Stockholm (RWS), en religiöst och partipolitiskt obunden hjälpverksamhet, som drog till sig närmare tvåtusen volontärer. Alla ställde upp gratis. Många bland dem lämnade sina jobb och sina familjer för att helhjärtat kunna ägna sig åt att hjälpa. RWS köpte in västar och snart spred sig ryktet söderut i Europa – att i Sverige man fick hjälp av folket i de rosa västarna. Inom bara några veckor hade de skapat en grupp som arbetade med transporter, en annan som organiserade boende och en tredje som samordnade alla volontärer. Snart insåg de att de också behövde en övergripande samordningsfunktion, för att lättare kunna hjälpa asylsökande i möten med kommunföreträdare och andra myndighetspersoner.

En av alla dem som ställde upp för och med Tina Morad var skådespelaren Kjell Bergkvist. Den 23 september förra året, sa han i en intervju i Sveriges Radio:

När du säger att volontärerna tar en stor del av ansvaret, jag skulle ju vilja säga vad jag har sett de här två veckorna, att volontärerna tar i princip hela ansvaret. Här (i Sickla) har ordnats med sovsalar för fyrahundra personer, ett jättelikt kök. Det kom just precis en lastbil med fyrahundra portioner mat till flyktingarna. Framför mig sitter en kille från Comvik. Chefen ringde mig i går och sa att du kan sluta köpa refillkort för cell (mobiltelefoner) för dina egna pengar. Vi kommer att se till att alla får ett startpaket. Så han har suttit här hela dagen i går och hela dagen i dag och delar ut gratis startpaket från Comvik och dessutom hjälper alla att programmera in sina telefoner. Det är doktorer här, det finns en barnavdelning, en sjukavdelning, det finns ett apotek, matsal naturligtvis och inte minst ett antal bajamajor som någon också haft vänligheten att köra hit. Och Carlsberg, det blir lite reklam här men det får bli det, dom har kört hit pallvis med Ramlösa och Pepsicola. Allt detta drivs enbart av volontärer. Inte en jävla krona, kan jag säga, har setts till från någon myndighet.

Tina Morad är en god människa, vilket jag konstaterar utan att lägga in ens en gnutta tvivel eller ironi i påståendet. Det går inte att misstänka henne för att hyckla. Inte heller tror jag att hon är beräknande, även om den här insatsen säkert är av stort värde för hennes framtida yrkesliv. I den svenska offentligheten har man förstått att hon är god. Därför har hon kraftig medvind och såväl välfärdsindustrin som andra aktörer med sig.

De har redan flera tunga samarbetspartners ombord. Cambridge University och Karolinska institutet vill arbeta med psykologiskt stöd, Handelshögskolan i Stockholm är intresserade av att fånga upp akademiker och ett stort sportföretag vill sponsra med fritidskläder och ordna idrottsaktiviteter för kvinnor och barn. Tina Morad fortsätter att rada upp företag som vill vara med och bidra på olika sätt medan de två representanterna från Svenska kyrkan sitter och nickar och ser rätt imponerade ut.

På Birkagården i centrala Stockholm och Dieselverkstan i Sickla har RWS startat språkkaféer. I dag har RWS pengar, lokaler, personal och volontärer som är beredda att gratis göra en insats. Vad det inte längre är lika gott om är migranter som behöver deras hjälp. Den kaotiska situation på Stockholms central, där allting började, tillhör historien. Visserligen kommer det fortfarande asylsökande till Sverige, fler än vad medierna och politikerna vill låta påskina, men numera har myndigheterna bättre kontroll över mottagandet. RWS hade att välja mellan att lägga ner eller styra om sin verksamhet. Det blev det senare och i dag är organisationen inriktad på att hjälpa människor som nekats asyl och de som befinner sig illegalt i Sverige. Jag undviker att kalla dem för flyktingar, eftersom den som av migrationsverket klassats som flykting eller skyddsbehövande också beviljats asyl. En flykting är ingen person som söker sig till RWS, av den enkla anledningen att han eller hon behöver inte organisationens hjälp.

Jag suger lite på uppgiften att Tina Morad läst statskunskap. Hann hon lära sig vad en stat är för något, innan hon uppslukades av volontärarbetet? Vad skulle hon svara om hon istället för att få berätta om sitt engagemang för människor på flykt, fick frågan vad massinvandringen betyder för Sverige. Det tillhör fulfrågorna. Också svaret hamnar på den fula sidan, i varje fall om man ger ett verklighetsrelaterat svar.

Den som pekar på sambandet mellan invandring och det pågående samhällshaveriet får inte priser från någon fin fond, inget stöd av volontärer och absolut inget mediautrymme. Det är en person som får räkna med risken att förlora både sitt arbete och sina vänner, om han eller hon inte håller käften. Och om den personen lägger sin röst på Sverigedemokraterna, det mest verklighetsrelaterade partiet i Sveriges riksdag, ja då djävlars! Får vi tro Expressenjournalisten Cecilia Hagen, så är sverigedemokrater brunråttor som borde avlivas med gift.

Jag misstänker att Tina Morad inte har något svar på frågan vad som händer med Sverige. Det är helt enkelt inte hennes bord. Eftersom alla tecken tyder på att hon fått ett mycket bra liv i Sverige, skulle hon förmodligen pliktskyldigast svara att visst var hon tacksam över det som Sverige gett henne, men mer skulle det nog inte bli. Sitt hjärta har hon redan lovat bort till migranterna. Det är inte troligt, men lek med tanken att hon sa att hon var en varm sverigevän. Att ta ordet sverigevän i sin mun kan vara lika drabbande som att säga neger. Sverigevän är ett ord som tillhör brunråttorna. Flyktingvän, det är något som är fint i Sverige, men sverigevän, det är ett begrepp som luktar lite nazism, eller åtminstone högerextremism.

Tina Morad anser förmodligen att vi inte ska ställa vi mot dom. Om hon skulle ta hjälp av Wikipedia för att förklara dogmen, så skulle hon kunna svara att vi mot dom är ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning och ett förakt för grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen. Den som tänker ett varv till inser att förbudet att ställa vi mot dom är sand i ögonen på den som vill veta vad som händer i Sverige. Vi ställs alltid mot dom. Alternativet är att dom ställs mot oss. Ett lands resurser är alltid knappa och någon gruppering har alltid företräde. Det insåg advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg när hon i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september tyckte att svenska pensionärer skulle ge avkall på sin välfärd. Det är viktigare att hjälpa flyktingar.

Jag tillhör dem som tycker att för landets medborgare är frågan hur det går för Sverige viktigare än frågan hur det går för dem, som av olika orsaker söker asyl i Sverige. Det är ingen bra idé att sänka Sverige. Då blir det nämligen inte så mycket flyktinghjälp för landet att leverera framöver. Det gäller därför att hålla isär frågorna. Svenska skattemedel är till för att bibehålla ett väl fungerande välfärdsland. De är till för att förhindra att medborgarna sjunker ner i fattigdom. Sverige har i dag en kvarts miljon äldre medborgare, många är invandrare, med en pension som inte når upp till EUs gräns för fattigdom. Rättsväsendet håller på att säcka, poliser slutar varje dag och såväl häkten som fängelser domineras av människor som har andra modersmål än svenska. Kvinnofriden är inte precis förstklassig, inte sjukvården, och inte socialvården heller. Ekonomin sägs gå bra just nu (något som jag inte tror på) men hur kommer det att se ut år 2020, då staten kalkylerar med att med skattemedel behöva försörja en miljon invandrare? Skolan är en katastrof. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding fredagen den 30 september om ett teveprogram som oavsiktligt visar upp svensk skola av idag:

På den första gymnastiklektion som tv-tittarna får följa är 17 av 34 elever frånvarande. Skolan vet inte var de befinner sig. En flicka har inte dykt upp på över ett år. Skolan vet inte var hon är.

I sin nyhetsrapportering meddelar medierna motvilligt vad som händer, till exempel förortsgängens exploderande kriminalitet. Samma dag som jag läser om skolan i Svenska Dagbladet läser jag i Dagens Nyheter att polisen prioriterar ner våldtäkter, grova rån och misshandelsfall, annan brottslighet att förtiga:

Just nu pågår utredningar av 156 mord och 317 mordförsök i Sverige. En stor del av dessa fall kan kopplas till ett ökat antal skjutningar i den kriminella gängmiljön. Inom polisens samtliga tre storstadsregioner är uppfattningen att siffrorna nått en rekordhög nivå.

Läget för Sveriges mest invandrartäta stad Malmö, är nu så utsatt att polisen där begär nationell hjälp för att få förstärkning till alla omfattande mordutredningar som tynger dem.

Kompetensen räcker inte. Den har hel enkelt tagit slut, säger polismästaren Stefan Sintéus till Sydsvenskan.

Vi som ser, hör och förstår den pågående samhällskollapsen ställer oss vid sidan. Vi pinglar på med våra varningsklockor, men nästan ingen bryr sig. Lämlarna muttrar något om människors lika värde. En och annan lämnar tillfälligt tåget för att pissa på oss som är mindre värda, och återgår därefter till flocken.

Jag suckar och undrar över alla ledar- och kulturjournalister som är oförmögna att se det svenska haveriet. Hur verklighetsresistent är det möjligt att vara? Hur långt ska det gå innan dessa skrivarskråets politruker tvingas erkänna att den mångkultur som de hyllar skapar en katastrofal verklighet? Läser de inte sina egna tidningar? Läser de aldrig utländska medier som lyfter fram svensk invandringspolitik som ett varnande exempel? Läser de aldrig den rapportering som sker på nätet? Dissidenternas rapporter och böcker? Den som inte fattat vad som håller på att ske med Sverige … ja vad ska jag dra till med för kraftuttryck? Hur blind kan man bli? Och döv. Många är dom, helvete, det är ju rena lämmeltåget!

Vi som ser, hör och förstår den pågående samhällskollapsen ställer oss vid sidan. Vi pinglar på med våra varningsklockor, men nästan ingen bryr sig. Lämlarna muttrar något om människors lika värde. En och annan lämnar tillfälligt tåget för att pissa på oss som är mindre värda, och återgår därefter till flocken. I denna svåra tid, är det viktigare än någonsin för lämmeltåget att rusa vidare. Jag får ännu en association, till första världskrigets sjungande rekryter. Glada och förväntansfulla marscherade de mot skyttegravarna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare slutet av september

Ovanstående bild visar på olika intresseområden. Det kvinnliga intresset är man och barn och det som är associerat. Till det hör förstås utseende, att pynta sig, själavård och kramande samt substitut som blomvård, keramikdrejande etc. Det är klart att annat också är intressant men inte med samma genuina nördiga intensitet. Ta ekonomi till exempel. Magdalena Andersson kör ju med rent önsketänkande i sin budget och Anna Kinberg Batra har främst sin egen agenda. Annie Lööf har noll koll. Pengar är något de vita männen ska skaffa fram. Kvinnor är helt enkelt inte intresserade av att fundera och reagera på sådant. Det räcker med att ”allas lika värde” har gett dom toppjobbet. Det är annorlunda för män. De måste ju generellt förstå Ebberöds bank och en begynnande katastrof, ekonomiskt och socialt, all inclusive så att säga.

***

FARC-gerillan i Colombia ska sluta kriga och omvandlas till ett politiskt parti. Sverige lämnar ett ”fredsbidrag” på mer än en miljard svenska kronor till Colombia. Våra politikers krav på motprestation från Colombia är att de måste lyfta fram genusperspektivet. På fredsavtalets 297 sidor används termen género (genus/kön) 144 gånger medan ordet Gud överhuvudtaget inte förekommer. Det upprör landets kristna höger. Enligt DN anser de att fredsavtalet är en förrädisk grundlagsfästelse av genusideologin. Detta är tydligen svensk moralisk stormaktspolitik i praktiken. Varför reagerar mig veterligt inte någon journalist och heller inte någon svensk politiker mot denna stöld av svenska skattemedel och hur dessa använts? Jag tar mig för pannan.

***

Antalet “utanförskapsområden” har ökat väsentligt. Debattens vågor går höga. Hur ska man bryta utanförskapet? Den ena experten och politikern efter den andra förkunnar hur det ska gå till. Vanligtvis är det frågan om “ökade resurser”, “bryta segregationen” eller att inte “integrationen fungerat”. Dessutom utlovas, i vart fall från politiker, att man ska ta frågan på allvar. Det förvånar mig att de aldrig frågar dem som bor där om de vill “bryta sitt utanförskap”. Det kanske är så enkelt att dessa vill bo i sina områden och i sitt “utanförskap”?

Själv har jag åtskilliga gånger träffat och hjälpt svenskar som vill flytta utomlands. Vad som är gemensamt för dem är att de vill bo i områden som sedan tidigare är belamrade med svenskar. Aldrig har det uppstått någon diskussion om att dessa bosätter sig i utanförskapsområden, vare sig de flyttar till Thailand, Vietnam eller Spanien. Snarare har varje individ som flyttar nogsamt sett till att hamna i ett område där det redan finns svenskar. Träffar man dessa personer igen efter att de flyttat, har det aldrig uppstått någon diskussion om de lyckats integrera sig i Spanien, Thailand eller vart de nu flyttat. Att ställa den frågan till dem skulle närmast kännas fånigt och inget tyder på att de ens själva reflekterat över saken. Snarast är intrycket att de levt på som vanligt och aldrig haft någon annan avsikt.

Kanske det är så enkelt att alla som kommer från Irak, Afghanistan, Syrien och andra länder inte har tänkt sig något annat än att fortsätta som vanligt, bara att det i fortsättningen kommer att ske i Sverige. Kanske är det så enkelt att de lagar och normer man levt efter i sina hemländer kommer man att fortsätta leva efter även i Sverige. Kanske är det så enkelt att man helst av allt vill bo tillsammans med sina landsmän och tillsammans leva med den kultur man alltid levt med. Slutsatsen är kanske därmed så enkel att med en ökad invandring får vi ett ökat antal “utanförskapsområden”, bara därför att de som kommer, vill bo och leva i dessa. Har man dessutom sin inkomst eller en försörjning säkrad av det svenska samhället finns det väl knappast skäl att förändra detta. Eller har våra svenska “förståsigpåare” förväntat sig att dessa människor skall börja äta surströmming och dansa folkdans?

***

Vi styrs idag inte av något ämbetsmannaansvar utan av en ideologi. Detta har många fördelar. Du kan klassa dem som är emot denna goda ideologi som onda rasister, homofober, sexister etc. Därför behöver du, om du tillhör etablissemanget, heller aldrig lyssna på logiska invändningar och kritik, eftersom sådant kommer från de onda. De är ju emot de godas ideologi och har inte den rätta värdegrunden. Det är samtidigt viktigt att inte definiera denna goda ideologi närmare, eftersom vi dels då kan ifrågasätta den och dels, och kanske främst, den då förlorar sin carte blanche-karaktär som maktmedel. Det är ju genom den du kan dreva, avsätta och skända motståndare. Titta bara på SD, Markus Birro och Nya Tider. Det kan ges otaliga exempel.

Du kan heller aldrig bli avsatt för inkompetens eller misskötsel, eftersom all kritik kommer från de onda, det vill säga de som inte har rätt ideologi. Säger en ämbetsman eller politiker högt att han eller hon har den rätta värdegrunden, blir den personen omöjlig att avsätta. Det skulle ju betyda att kritikerna är värda att lyssna på och kan ha rätt i sin kritik.

***

Den feministiska regeringen kämpar ju för, eller uppger sig kämpa för, utsatta grupper i samhället, som invandrare, kvinnor och HBTQ-folk. Detta ger dem rätt att omprogrammera populasen, för att få bort rasism, homofobi och den patriarkala strukturen, den vite mannens förtryck. Vid varje kritik eller opposition. Därför angeläget att peka ut kritikern som en person som vill ha ett sexistiskt, främlingsfientligt, homofobt samhälle. Offergrupperna invandrare, kvinnor och HBTQ är bufferten de alltid skjuter fram, när makten kritiseras. För det handlar om makt. Det borde vara uppenbart för var och en som prövat och upptäckt att logik och information är som att hälla vatten på en gås.

***

Paradoxalt är att det antirasistiska samhället nu skapat äkta rasistiska känslor med en avoghet mellan ”raser” definierad av skräniga ungdomsflockar från förorten och hukande svenskar från de vita isolaten. Dessa ”rasistiska känslor” är ett naturligt svar på den uppkomna intressekonflikten mellan svenskar och invandrare. Beteendet som dessa ungdomsflockar (liksom stenkastarna) visar är ett naturligt manligt beteende att skydda sin grupp och befästa den nya geografiska platsen. De svenska männen är kastrerade av den feministiska regeringen som visar en generell handlingsförlamning och inkompetens. Det enda de kan är att förskingra (i huvudsak den vite mannens) skattepengar och kvotera in en ökad inkompetens.

***

Nu i natt har det varit skjutningar i Malmö igen. Är det inte där de kriminella försöker ta kål på varandra, så är det i Göteborg eller Stockholm. Sverige är ett land där brottsligheten börjat löpa amok. Till en del beror det nog på att polismakten är helt under isen. Det som kommer att ske är att folk tvingas till att skipa rättvisa på egen hand. Att fotbollsfirmorna attackerar de marockanska gängen i Stockholms city riskerar att bara bli en försmak av det som väntar. Nu är det ju förbjudet för vanligt folk att ha vapen. Även om statens våldsmonopol inte fungerar, så får medborgarna inte beväpna sig. Till skillnad från USA blir Sverige ett land där bara de kriminella skaffar sig vapen. Sverige är nämligen ett feministiskt land och är det något som kvinnor tar avstånd från så är det våld. Allt våld!

***

Jag ser också att du hade tagit med min analys om ”högerextremism” i en artikel där du publicerat kommentarer från läsare. Det var kul att få komma med. I efterhand undrar jag dock om man inte hellre borde kalla vänsterextremister för oikofobiska (eller internationalistiska) vänsterpartier och ”högerextremister” för xenofobiska (eller nationalistiska) vänsterpartier. Ja, eller något liknande.

En av få politiker som förstått hur landet ligger är faktiskt Anna Kinberg Batra, som i SVT:s program från Almedalen placerade Jimmie Åkesson till vänster om Socialdemokraterna. OK, det var kanske inte helt rätt, men Sverigedemokraterna kan sägas ha hämtat sin politik från sossarnas och moderaternas partiprogram som de såg ut för cirka 25 år sedan (bland annat med en ganska restriktiv invandrings- och flyktingpolitik).

Det är alltså inte Sverigedemokraterna som är ett extremistiskt parti utan merparten av Sjuklövern som har gått mot att bli extremistiska. Men så har ju också identitetsvänstern (F!, Mp, V och stora delar av S), klasskampsvänstern och nyliberalerna/tokliberalerna/globalistliberalerna (C, L och delar av M) ersatt de gamla liberalerna och de socialkonservativa partierna. Det är väl bara vindflöjelspartiet Liberalerna, som man någorlunda känner igen.

***

Lyssnade nyss på en diskussion i Aktuellt mellan Fria Tiders chefredaktör Vávra Suk, och Henrik Arnstad. En märklig tillställning. Arnstad anklagade Fria Tider för att vara nazister och att deras åsikter och politik skulle leda till ett utrotande av judar, och då tydligen även i Sverige. Han hänvisade till nazisternas utrotande av sex miljoner judar under andra världskriget. Det mest antisemitistiska som förekommit i Sverige under senare tid är hur dessa behandlats i Malmö, av stadens muslimer. Detta har lett till att flera tydligen lämnat, eller i vart fall övervägt lämna Sverige och Malmö. Fenomenet har till och med väckt uppståndelse och reaktioner i USA. Snacka om att Arnstad är ute och cyklar!

***

Jag började morgonen med TV :s nyhetsmorgon, vilket man egentligen borde undvika. Tilde de Paula sitter med rosiga kinder och refererar inslag om det “mångkulturella Sverige” och visar olika exempel på detta. När man kommer till nyhetsförmedlingen får vi ett inslag om USA:s bombningar i syrienkriget, följt av ett referat av reportern på plats. Nästa inslag var från Manhattan i USA där det exploderat en bomb. I inslaget intervjuades en boende. Naturligtvis en händelse av vikt. Sedan nämndes närmast i förbifarten att det under natten skett bilbränder i Malmö, Simrishamn och Helsingborg. Bilar hade brunnit i Örebro också men det nämndes överhuvudtaget inte. Några intervjuer av boende fanns inte och någon reporter på plats fanns naturligtvis inte heller. Att vi skulle fått ett seriöst och genomarbetat inslag om vad som pågår runt om i vårt eget land, och som visar på en anarki och närmast krig mot samhället, det passar naturligtvis inte in i bilden av Sverige som ett “mångkulturellt paradis”.

Redigerat och återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vad säger feminister?

Jämställdhetsfeministerns blogg utger sig för att vara en blogg för jämställdhet ”och alltså en del i den feministiska kampen för flickor och mot gubbväldet”. Man behöver emellertid inte ägna många sekunder åt den, innan man upptäcker att det är en blogg som feminister tveklöst skulle klassa som en hatblogg. Här finns bland annat en feministisk ordlista. Några smakprov:

Fakta: En manlig härskarteknik, som vita män använder för att förtrycka kvinnor.

Genusdagis: En förskola där feministiska förskolepedagoger skyddar barnen från fri lek, eftersom den fria leken tvingar in barnen i gamla, hemska könsroller. På genusdagis styrs istället flickor att leka pojklekar och pojkar att leka flicklekar. Barnen blir på så sätt fria att välja de lekar vi feminister har bestämt att de ska leka. Barnen på genusdagis får också lära sig att ”han” och ”hon” inte finns, utan bara ”hen”. Ett viktigt led i det pedagogiska arbetet är att lära barnen att flickor ska ta för sig och kan göra precis vad de vill och känner för, medan pojkar ska maka på sig och sluta förtrycka de duktiga flickorna. Så att det blir jämställt.

Kön: Könet är en social konstruktion som Patriarkatet har hittat på för att förtrycka kvinnor. Vi feminister tycker att könet ska sakna betydelse för hur en människa behandlas och därför kräver vi att kvinnor och flickor alltid måste ha rätt till positiv särbehandling.

Patriarkatet: Alla män är medlemmar i Patriarkatet, ett ondskefullt, löst sammansatt nätverk som styr världen och förtrycker kvinnor. Patriarkatets mål är just att förtrycka kvinnor och säkerställa att män glider fram på en räkmacka i livet och har en massa privilegier.

Taharrush: Det arabiska ordet för när helt vanliga typiska svenska pojkar och män samlar sig i stora gäng ute på stan och begår massövergrepp och massvåldtäkter mot kvinnor. Feministisk forskning har visat att detta beteende är djupt inrotat i svenska mäns kultur och är något som helt vanliga svenska pojkar och män regelbundet har hållit på med i alla tider. Det har absolut ingenting med migrantmän från Mellanöstern att göra.

Yttrandefrihet: Yttrandefrihet är när vi vänsterfeminister på Södermalm har friheten att yttra oss precis hur vi vill utan att få mothugg. För att yttrandefrihet ska råda måste därför alla som inte håller med oss vänsterfeminister tvingas till tystnad. Det görs bäst med hot, mobbning och censur. Vi feminister är starka förespråkare för yttrandefrihet.

I måttliga doser är det här en nyttig blogg för dem som inte förstått hur manshatande svensk feminism faktiskt är. Tillhör du dem som tror att svenska feminister bara vill ha ett mer jämlikt samhälle, läs nedanstående reflektioner av mer och mindre kända feminister och få dig en tankeställare. Det fick jag. För er som drabbats av tillvänjningseffekten och tycker att ”asch, det där är väl inte så farligt”, byt ut killar/snubbar/män mot judar.

Zara Larsson, artist:

Fy fan för er killar som får tjejer att känna sig osäkra när de går på festival. Jag hatar killar. Hatar hatar hatar

Hej killar! Det vore verkligen asgulligt om ni kunde sluta våldta. Fattar om ni inte vill men det skulle vara snällt. Tack på förhand, kram!

Att snubbar inte förstår eller kan sätta sig in i en kvinnas situation eftersom de är så fucking priviligierade

Man hating is my hobby

Jag orkar inte fler som påpekar ”inte alla killar” eller ”jag är minsann en duktig kille, jag våldtar inte”

Alla män ska dö en plågsam död

Gudryn Shyman svarar Zara Larsson:

Good, good … let the hate flow through you

Gudryn Schyman säger också: män behöver direktiv från radikalfeministiska kvinnor för att kunna leva väl.

Jenny Bengtsson, ordförande för HRF:s största avdelning och ledamot i förbundsstyrelsen:

Niklas Svensson personifierar på något sätt allt som är problemet med män. Dryg, storhetsvansinne, testosteronstinn, dum i huvudet. Kräk

Någon föreslog mansskatt som ska finansiera taxi hem för brudar i och med att män uppenbarligen inte kan sluta våldta. Bra idé ju.

Lisa Andersson, journalist på Sveriges Radio:

Jag hatar män. Men det visste ni ju redan. Alla kloka människor hatar nämligen män. Speciellt en kväll som denna.

Män är terrorister. Män mördar. Män hatar femåringar med hjärta för utsatta. Män våldtar. Män trakasserar. Män är en samhällsfara.

Nina Rung, talesperson för polismyndighetens kampanj ”Tafsa inte”:

Jag har svårt att se att antalet sexuella ofredanden skulle ha ökat så mycket från ett år till ett annat, eftersom det inte är ett nytt problem. Så min väldigt försiktiga slutsats är att anmälningarna ökat på grund av att brottet i sig fått större utrymme i samhällsdebatten.

Veronica Palm, socialdemokratisk riksdagskvinna:

Den gemensamma kulturella nämnaren för de som begår sexuella övergrepp är (och har alltid varit) att de är män.

Magda Rasmusson, Grön Ungdom:

Grön Ungdom Norr är alltså den första regionen som väljer två tjejer till språkrör tack vare en progressiv könskvotering. Historiskt!

Esa Hacimehmet, språkrör för Grön Ungdom:

Feminismen har givit mig kunskap som får mig att känna mig privilegierad över vita män intelligensmässigt

Lady Dahmer, bloggare och twittrare:

Män är en sjukdom

Alla män är förtryckare

Inga män är oskyldiga till förtrycket, ni är alla en del av det o såvida ni inte aktivt motverkar det så upprätthåller ni det

Jag hatar definitivt män. Det är en naturlig reaktion på det förtryck kvinnor utsätts för. Av män.

Alexandra Pascalidou till Lady Dahmer:

Tack underbara du för din medverkan i P1Debatt. För ditt mod och din klarsynthet och rättframhet. You go my greek girl!

Anna Norling, journalist:

Den pågående debatten handlar nu om att övergreppen som skett de senaste veckorna handlar om kultur. Och, ja, till viss mån handlar det om kultur, en manlig kultur. Om patriarkatet. Detta att samhället är byggt av män, för män. Där kvinnan är en anomali, något som inte hör till mallen.

Kristina Fjelkestam, genusvetarprofessor:

I Sverige finns det fortfarande en fördomsfull syn om att kvinnor inte ska ta ton och käfta emot.

Åsa Romson, miljöpartiet:

För de allra flesta av oss är faktiskt inte just vita, heterosexuella män … utan människor

Alicia Dickner, socialdemokratisk skribent:

Om vi ska förbjuda rökning på uteserveringar borde vi försöka slå två flugor i en smäll och förbjuda män på krogen över huvudtaget.

Manlig rösträtt är en fin tanke som inte funkar i praktiken

Seher Ylimaz, krönikör på Nyheter 24:

Män ger mig kväljningar

Vintervittra, pseudonym på Facebook:

Groups of men surrounding women and femmes to grope them are nothing new. Ask women.

Hanna Fahl, journalist DN:

Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet

Lina Thomsgård, programledare SVT, om Johan Forsberg som sa: ”Män ligger bakom allt dåligt i världen:

Älskar denna hockeyspelare

Susanna Eriksson på Facebook:

Män utför vansinnesdåd. Män kommenterar vansinnesdåd. Män recenserar andras reaktioner på katastrofen. Ska vi prata om män istället?

Nina Möller på Facebook:

Alla muslimer är inte presumtiva terrorister. Alla män däremot. Pust, lite jobbigt för världen.

Kakan Hermansson, artist:

Män är som förståndshandikappade barn

Kämpa vita kränkta män, om er rätt till rasism, våldtäkt och manssolidaritet!!!!!

Avslutningsvis en man, Ulf Bjereld, socialdemokratisk professor:

Jag tror att kvinnor i grunden är bättre människor än män

Citerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politik som perverterad teater

I dag har vi en gäst, den norske journalisten Arnt Folgerø:

Uppslutningen kring Alternativ für Deutschland (AfD) vid valet i Mecklenburg-Vorpommern kan tolkas som att en opinion håller på att växa fram mot asylpolitiken i det politiska etablissemanget i Tyskland, en asylpolitik som fört över en miljon asylsökande till landet under loppet av ett år. Men den antagna politiken ligger fast och det finns inga tecken på att den kommer att ändras i första taget. Så gott som öppna gränser och en asylhantering som i realiteten välkomnar en hög tillströmning av ekonomiska flyktingar, är något som präglar Tyskland och som får stöds av asylaktivisternas ihärdiga arbete för att avlägsna alla restriktioner för asylinvandringen till landet.

Den vänsterradikala asylaktivismen i Tyskland nådde troligen sin höjdpunkt i mitten av juni då aktivistgruppen Zentrum für Politische Schönheit (ZPS) i Berlin ville låta fyra tigrar få frivilliga syriska flyktingar som middagsmat, om inte myndigheterna gick med på att ändra på asyl- och invandringslagarna. Fokus för aktivisternas kampanj var en bestämmelse som bestraffar tyska flygbolag med böter och sanktioner, om de för in asylsökande utan visum i landet. Gruppen samlade in pengar för att låta transportera 100 syriska asylsökande i flyg från Izmir i Turkiet till Berlin. Om inte den tyska förbundsdagen ändrade lagen och de 100 asylsökande släpptes in i Tyskland, skulle flyktingarna låta sig ätas upp av fyra libyska (sic!) tigrar i en bur i Berlin, som protest mot de tyska myndigheternas brist på humanitet, förklarade Cesy Leonard. Hon var talesperson för ZPS i denna fråga och hon presenterade gruppen som en stormtrupp för moralisk skönhet, politisk poesi och mänskligt storsinne. Till medierna sa hon också att det var Tysklands egen historia och skuld med Auschwitz och Holocaust som var utgångspunkt för aktionen, en aktion som blev väl mottagen, i varje fall i delar av opinionen. Ja, så väl mottagen att Leonard sa att hon kände sig lika välkommen som vilken mainstreamaktivist som helst. Aktionen ”Flüchtlinge Fressen” (Äta flyktingar) var så mainstream att några trodde att det var den tyska regeringen, med förbundskansler Angela Merkel i spetsen, som hade tagit initiativet till den. Det kunde man i varje fall läsa på tyska sajter under denna tid.

En person trädde fram offentligt och förklarade att hon tänkte låta sig ätas av de fyra tigrarna, om inte de tyska myndigheterna ändrade lagen så att flyktingar kunde ta flyget till Tyskland, istället för att utsätta sig för risken att drunkna i skröpliga farkoster på havet. Det var den syriska skådespelerskan, komikern och tevestjärnan May Skaf, som i Gorkijteatern i Berlins centrum förklarade att hon hade mist allt och inte hade något att förlora på att bli tigermat. Enligt Skaf så var det tysk lagstiftning som tvingat hundratusentals flyktingar till att bege sig ut på farofyllda båtfärder över havet till Europa.

Skaf var en av dem som år 2011 protesterade mot Assad-regimen och stödde upproret i landet, något som gav henne ett par dagar i häktet. Hon har också senare blivit arresterad för protester mot regimen, innan aktivisterna i Berlin lyckades hyra in henne som tigermat. På tigerburen vid Gorkijteatern i centrum startades ett urverk som skulle ticka mot nollpunkten den 28 juni. De var då den frist löpte ut, som aktivisterna gav de tyska myndigheterna, för att ändra lagen om flygtransport av asylsökande. Den 28 juni var också dagen då flyget från Izmir skulle landa i Berlin med 100 syriska flyktingar ombord.

Under de dagar då uret tickade mot noll samlades skådelystna framför buren till de fyra tigrarna vid Gorkijteatern, där det naturligt nog fälldes en del kommentarer från dem som hade mött upp. Någon påpekade att det inte fanns tigrar i Libyen och heller inte i Afrika utan att tigrarnas naturliga habitat fanns i Asien. Andra bekymrade sig över att tigerburen inte uppfyllde veterinärbestämmelserna för storleken på tigerburar i Tyskland. En undersökning drog slutsatsen att storleken klarade gränsmåtten, men representanter för djurskyddet i Berlin menade att aktivisternas bruk av tigrar till att äta människor var djurplågeri. Att sätta sökarljuset på flyktingarnas situation på det här sättet, på oskyldiga tigrars bekostnad, det borde inte ske, förklarade stadens representanter för djurskyddet. Andra, återigen, menade att aktivisterna istället för att kräva av flyktingar att de skulle låta sig ätas som tigermiddag, själva borde gå in i buren och erbjuda sig som tigermat.

Det var fullt med folk framför tigerburen och Gorkijteatern den 28 juni, då uret på buren tickade sina sista sekunder mot noll. Nollpunkten nåddes utan att något hände. Flygbolaget Air Berlins flyg från Ismir landade inte och inte heller kom det några flyktingar med flyg från Izmir under resten av dagen. Ingen lag ändrades och en stor publik väntade på att tigermiddagen skulle dyka upp. Det gjorde den också efter ett tag, då May Skaf ställde sig framför Gorkijteaterns port och gråtande förklarade att tigrarna inte ville äta upp henne.

Vad skulle väl mina skrik betyda i förhållande till de ohörbara ropen på hjälp från havet, sa Skaf. Enligt några medier fanns det ändå tio frivilliga som erbjöd sig som middagsmat, men de blev stoppade, troligtvis av aktivisterna. Kanske var det aktivister som stoppade sig själva? Om inte publiken förstått det tidigare, så förstod de nu: Det hela var teater, eller rättare sagt en politisk aktion, en tämligen förfelad aktion om man ser till vilken verkan den hade. Men aktionen var över och de fyra ”libyska” tigrarna skickades tillbaka till den zoologiska trädgård i Saarland som de, enligt nättidningen Mopo24, kom från.

Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung var May Skafs uppträdande framför Gorkijteatern storartat, eller rättare sagt, grandiost. Om det var skådespelet eller aktionens politiska legitimitet tidningens skribent tänkte på, är oklart. Det som är klart är att aktionen var ett manifest uttryck för den politiska korrekthet som är så dominerande i Tyskland. Det är en korrekthet som har gjort politik till teater, där aktörerna opererar med och deklamerar förnuftsvidriga historiska paralleller, där regin är starkt vinklad och utesluter vitala fakta och motföreställningar, därför att sådana fakta och motföreställningar är omoraliska. Man kan undra, när blev fakta omoraliska?

Zentrum für Politische Schönheit tillhör den politiska elitens och den politiska korrekthetens stormtrupper. De är aktivister som försvårar en rationell, offentlig diskurs. Politik ska, med en sådan förståelse, vara betingad och styrd av känslor, inte av förnuft. Men andra ord, politik ska vara skådespel, helst perverterad teater, för att hålla opinionen på rätt spår. Det är svårt att undvika att tankarna går till en av mästerregissörerna av politisk brutalitet och irrationalitet, den teatraliske effektmakaren Adolf Hitler. Då Tyskland och Ryssland hade bombats tillbaka till ”stenåldern” med miljoner och åter miljoner av döda, kunde den mannen säga att det tyska folket hade svikit honom. Men den som svek Tyskland och ödelade Europa, var ingen annan än Hitler. Förbundskanslern och prästdottern Angela Merkel vill införa en multikulturell utopi. Hon är också i färd med att ödelägga Tyskland och Europa, om än på ett annat sätt än Hitler, Kanske kommer också hon en dag att sucka över att folket svek henne. Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Översättning från norskan: Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det moralistiska felslutet

I den postmoderna malströmmen av lögner, tystnader och vinklingar växer behovet av en universitetsinstitution, myndighet eller kanske muskelstark tankesmedja med sanningsfundamentalism som huvuduppgift. Postmodernismens relativism har åstadkommit förödande och möjligen irreparabla skador, inte bara på våra högskolor utan också inom politiken, myndighetsutövningen och journalistiken. Jag drömmer om inledande obligatoriska kurser på högskolorna och fantiserar om ett klartänkt alternativ till värdegrundsseminarier, gränslöst idiotisk normkritik och kuriösa hbtq-certifieringar av svenska myndigheter.

I dagens DN läser jag att Sveriges försvarsmakt har en ny handbok som ska använda ett jämställdhetsperspektiv i militära operationer. Det svenska försvaret ska tydligen strida för genustänk istället för mot en fiende.

I ett av handbokens övningsscenarier ska en bataljonschef planera ett anfall mot fienden som intagit en strategiskt viktig hamn.

”Gör en stridsplan och redogör för hur du har integrerat genderperspektivet och vilken hänsyn du har tagit till mäns/kvinnors/pojkar/flickors situation i planeringen”, står det i handboken,

– Tänker du inte på jämställdhet och gender, till exempel vid en internationell operation, så kan åtgärder som ter sig bra slå helt fel ur ett jämställdhetsperspektiv, säger Jan Thörnqvist.

Så läser jag en bok av den engelske evolutionspsykologen Satoshi Kanazawa, med titeln The intelligence paradox. Kanazawa är känd för att förutsättningslöst söka svar på olämpliga frågor. Han är med andra ord politiskt synnerligen inkorrekt. Exempelvis prövade han för några år sedan i tidskriften Psychology Today en hypotes om varför svarta kvinnor är mindre attraktiva än andra kvinnor. Lögner är numera vardagsmat inom forskningen men skrivs det något som kan något tolkas som rasism, då djävlars! Texten sände chockvågor över bloggosfären och tidskriften tvingades till en canossavandring.

Kanazawa betecknar sig själv som vetenskaplig fundamentalist. Han ser människan utifrån, som ett bland många djur. Lika lite som han respekterar eventuella tabun bland pungråttor, så respekterar han de tabun som gäller bland människor. För Kanazawa finns det inga förbjudna frågor, om han anser att de är relevanta inom evolutionspsykologin. Som forskare är han endast solidarisk med sanningssökandet. En av hans formuleringar som jag gillar är ”Om människor blir förolämpade av sanningen, så är det forskarens jobb att förolämpa dem”.

Nå, sanningsfundamentalism. Även om det här handlar om forskning, så gäller sanningskravet också för makthavare. Utan fotfäste i en sann beskrivning av verkligheten virrar alla bort sig. Kanazawa konstaterar att det finns två fällor som forskare bör lära sig att inte gå i. Den ena kallar han för det naturalistiska felslutet och den andra för det moralistiska felslutet.

Den som till exempel säger att människor bör behandlas olika därför att de är genetiskt olika, det vill säga försedda med olika medfödda förmågor och begåvningar, har tagit steget från att konstatera hur någonting är till att säga hur någonting bör vara. Det är ett naturalistiskt felslut och inte forskarens uppgift. Forskarens uppgift är att tala om hur det förhåller sig, hur någonting är, men inte mer. Risken för naturalistiska felslut har uppmärksammats av flera stora filosofer, exempelvis David Hume och Edward Moore.

Det moralistiska felslutet (the moralistic fallacy) är ett uttryck som myntats av den framstående mikrobiologen Bernard Davis och motsatsen till det naturalistiska felslutet. Istället för att ta språnget från är till bör, så går felslutet från bör till är. Ett exempel: Eftersom alla människor är lika mycket värda, finns det inga genetiska skillnader mellan människor från helt olika platser i världen.

Dessa båda felslut sorterar sig politiskt på så sätt, att de som tänker konservativt riskerar att göra sig skyldiga till det naturalistiska felslutet medan vänstertänkare ofta kliver i den moralistiska fällan. Exempelvis kan en konservativ politiker säga så här: ”Naturen har skapat män för att konkurrera med varandra medan kvinnor är genetiskt instruerade till omsorg. Kvinnorna bör därför stanna i hemmet och låta männen ta hand om affärerna och politiken.” Den första meningen säger hur det är och är korrekt. Mening nummer två är normativ och tillhör inte forskarens uppgift. Det är en åsikt, inte en sanning. En vänsterpolitiker kan istället säga att ”män och kvinnor är biologiskt identiska. Varje studie som påstår något annat är felaktig.” Här blir det galet hela vägen. Ett felaktigt antagande kan inte leda till en korrekt slutsats. Eftersom akademiker, särskilt samhällsforskare och beteendevetare, med en förkrossande övervikt befinner sig politiskt till vänster, så är det moralistiska felslutet det större problemet.

Egentligen är det rätt enkelt att undvika båda misstagen, genom att aldrig yttra sig om något annat än det som är, alltså undvika att tala om hur tillvaron bör vara beskaffad. För en sanningsfundamentalist är det inte så att sanningen är en av flera viktiga målsättningar utan sanningen är det enda som gäller.

Sanningsfundamentalismen sätter upp två nödvändiga krav. Det första är att bevisningen alltid måste vara logiskt uppbyggd, steg för steg, från vad som är ett oomtvistat antagande. Det andra är att slutsatsen inte grundas i diverse allmänna påståenden utan i en solid empiri. Fundamentalismen gäller således inte slutsatsen utan de metoder med vilka kunskaperna produceras. Att sanningar kan kullkastas av bättre forskning och bättre analyser är självklart för en sanningsfundamentalist. Det betyder att sanningar är ad hoc. De gäller fram till dess att en bättre sanning har producerats, med samma kvalitetskrav. Det betyder däremot inte att sanningar är relativa, att det finns många sanningar. Det är åtskilligt fler än forskarna som bör lära sig detta.

Nu ska jag gå vidare till det överlägset största och mest skadliga moralistiska felslutet i vår tid, en drivbänk för samhällslögner, nämligen dogmen att alla människor är lika mycket värda. Jag har skrivit om den på olika sätt i tidigare bloggar och tänker inte upprepa mig här, utan endast demonstrera vilken formidabelt skadlig lögn det är.

Går vi tillbaka ett steg i den moralistiska ”logiken” så är utgångspunkten att alla människor bör vara lika mycket värda. Det låter attraktivt, så länge denna längtan efter rättvisa inte prövas, genom att sättas in i en kontext. Men det är ganska enkelt att se att attraktiviteten inte håller. Ta någon av världshistoriens gräsligaste figurer och sätta honom eller henne i relation till någon som är god på riktigt, eller helt enkelt bara älskad. Bör Hitler och min snälla dotter behandlas som om de är lika mycket värda? Naturligtvis inte.

Roddar man runt med dogmen på det här sättet, kommer man fram till att lika värde är ingenting som gäller för relationer mellan människor av kött och blod. Det är inte alls så att alla människor är lika mycket värda, det kommer aldrig att bli så och det är heller inte önskvärt att det blir så. Det är bara i ett sammanhang dogmen har en begränsad attraktivitet och det är för en demokratisk stats relation till sina medborgare. När nya politiska ledare ska väljas, är varje medborgares röst lika mycket värd. Men i övrigt, nej. Vissa kompetenser är med statens ögon mer attraktiva än andra. En läkares kompetens är mer attraktiv än en bankrånares. Alltså är en läkare mer värd än en bankrånare, också i statens ögon. Att de skulle vara lika mycket värda, det är det nog bara bankrånaren som önskar.

Det bör också tilläggas att likhet inför lagen är en attraktiv norm, även om den också där är ouppnåelig. En ung vacker flicka, snyggt klädd och med en bra försvarsadvokat behandlas i domstol annorlunda, än en sliten, långhårig och hårdtatuerad narkoman i t-tröja och trasiga jeans. Är det någonstans man bedömd och rankad, så är det just i en domstol.

Här släpper jag kritiken av dogmen och går över till dess konsekvenser. Om alla människor är lika mycket värda så kan inte syriska flyktingar, utfattiga somalier och muslimer som gjort sina egna länder obeboeliga vara mindre värda än svenska skolbarn och bönder, eller hur? Alla är ju lika mycket värda, det är utgångspunkten. Nästa fråga blir då vad den moraliska stormakten Sverige kan göra för att världen ska närma sig dogmens påbud? Svaret är att exempelvis syrierna eller somalierna är i behov av en insats, mycket mer än svenska skolbarn och bönder, som i jämförelse har det ganska bra. Dogmen anvisar således var hjälpen ska sättas in, vilka prioriteringar som bör göras, av en svensk överhet som respekterar dogmen. Den som sätter de svenska skolbarnen och bönderna i första rummet, går ju emot dogmen.

Hur ska vi då hjälpa dessa människor som är på flykt eller inte har det bra i sina hemländer? Vi kan naturligtvis skicka pengar och hjälpa dem på plats, men då blir det säkert si och så med det lika värdet. Det är bättre att låta dem komma till Sverige. Då har vi mycket större möjlighet att erbjuda dem jämlikhet. Och när de väl är i Sverige, vem behöver en bostad bäst? En ung människa som har eget rum i föräldrahemmet eller en asylinvandrare som inte har någon bostad alls. Svaret är att asylinvandrarens behov måste prioriteras, annars blir det ju orättvist.

Med dogmen om allas lika värde som utgångspunkt, blir det viktigt att alla krafter i samhället verkar för rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Det betyder att orättvisan måste identifieras. Var finns det orättvisa? Vilka är förtryckarna och vilka är offren? Svaret är att det vita västerländska samhället är boven i dramat, en superförtryckarhögkultur som överglänser och hittills också övervunnit och besegrat alla sina konkurrenter om makten. Vi västerlänningar har kolonialismen att skämmas för. Vi måste också skämmas för folkmordet på judar under andra världskriget, för den rashygien som drabbade samerna och rent allmänt för de fördomar som många har om romer. Eller vad sägs om förtrycket av muslimer, islamofobin? Och bögarna, vi får absolut inte glömma de stackars bögarna. Kvinnorna? Ja, kvinnorna för fan!

Vi får en offerhierarki. Vem är mest och vem är minst offer? Och vem är inte offer alls? Vi får också en förtryckarhierarki och högst upp, som tuppen på en dyngstack, befinner sig den vite mannen. Den som ger förtrycket ett ansikte.

Människors lika värde blir inte bara en ytterst verksam dogm för att skipa rättvisa, utan också fundamentet för olika organisationer och myndigheter. Så skapas en härva av lögner, som har det gemensamt att de ger makten legitimitet. Antirasismen blir nödvändig, därför att det gäller att skapa lika värde. Feminismen blir också nödvändig och går det inte tillräckligt fort med jämställdheten, så måste samhället tillgripa kvotering.

Politikerna lämnar verkligheten och bosätter sig i en fantasi. Det är moralismen som gäller, inte verkligheten. Vi får veta hur det borde vara, inte hur det är. Vad sägs om följande smakprov som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson frilägger i Stefan Löfvens regeringsförklaring den 13 september:

Äldrebostadsbristen ska byggas bort.
Långtidsarbetslösheten ska knäckas.
EU-samarbetet ska bättre svara upp mot medborgarnas förväntningar.
Överutnyttjande och felaktigt utnyttjande av våra välfärdssystem och socialförsäkringar ska förhindras.
Det ska vara tryggt i Sverige.
Unga tjejer ska inte behöva tveka inför att besöka festivaler eller konserter.
Var du bor eller vilken skola du går i ska inte avgöra din framtid.
Ingen ska behöva utsättas för hat eller hot på grund av sin tro, sitt kön, sin hudfärg, sin kärlek, sin identitet eller sin funktionsnedsättning.
Ingen ska behöva tigga i Sverige.
Alla skolor ska vara bra skolor.
Terrorismen ska övervinnas.

Som Per Gudmundsson påpekar är detta ingenting som kommer att inträffa. Det är bara besvärjelser, helt utan verklighetsförankring. Lögn är ett annat namn på löften som man vet att man inte kommer att hålla. I sin regeringsförklaring ljuger vår statsminister för svenska folket. Inte en utan många gånger. Det är ingen förolämpning utan ett konstaterande. Vi kan också konstatera att inte många bryr sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare september

Har mainstreammedias journalister och andra med makt inte kännedom om de problem som den alldeles för stora invandringen orsakar? Det handlar ju inte bara om ”utmaningar”, utan om reella problem, som säkert kommer att kvarstå under mycket lång tid framöver. Eller är det så att den politiska korrektheten har blivit en religion?

Det finns såklart även andra förklaringar, som att vänstern skymtar en ny målgrupp, som skall gödas upp, för att ersätta det proletariat som försvunnit i Sverige. Men jag lutar åt att den kvasireligiösa förklaringen är den främsta, eftersom det ligger något av religiös fanatism i förnekandet av de enorma problemen med invandringen. Stefan Löfven och de andra makthavarna i regeringen, i de politiska partierna, bland mainstreammedias journalister, i den statliga och kommunala byråkratin, i fackföreningarna, har alla uppfattningen att den stora belöning som väntar i framtiden är värd en liten ansträngning i nutid. Journalisterna är också det prästerskap som regeringen utsett till att missionera bland oss motsträviga vanliga dödliga om de välsignelser som vi kommer att få del av i framtiden, bara vi ger oss lite till tåls.

Den som är religiös kan man inte påverka, hur starka bevis man än har för att Gud inte finns. Gör man analogin med de invandringsreligiösa, så kan man inte heller få dem att avsvära sig sin tro, hur mycket statistik man än kör ner i halsen på dem. Den viftar de bara bort med argumentet att det är djävulens, det vill säga Sverigedemokraternas, verk och därför absolut inte något som man skall fästa någon tilltro till.

***

Ett regeringsskifte 2018 med Sverigedemokraterna som reell maktfaktor tror jag inte på. Det nuvarande etablissemangets informationsövertag är för stort. De små uppstickare som av och till vågar sig fram, tystas snabbt och effektivt av vänstern, se hur de attackerat papperstidningen Nya Tider. Folk med avvikande uppfattning i invandringsfrågan måste hålla sin åsikt hemlig av rädsla för repressalier. Min mamma t.ex. skulle vilja, men vågar inte prenumerera på Nya Tider.

Summa summarum så anser jag, att det enda man kan göra, om man vill stanna i Sverige, är att dra sig undan från storstäderna och bosätta sig på en plats som saknar förutsättningar för Migrationsverkets härjningar. Lite grann som den folkspillra som i en av Terminatorfilmerna bosatte sig i grottor, för att undkomma de dödsmaskiner som tagit herraväldet över jorden.

***

Jag önskar att någon en gång för alla hade kunnat ta tillbaka rätten till ordet ”högerextrem”. Om nu ”vänsterextrem” betyder planhushållning och det klasslösa samhället, det vill säga ett samhälle där staten tar hand om oss från vaggan till graven, så borde ”högerextrem” innebära att vi i stället har en nattväktarstat där staten bara står för polis- och rättsväsende. Man kan kanske säga att Margaret Thatchers och Ronald Reagans politik är det som kommit närmast att vara högerextrem och att det alltmer ultraliberala Centerpartiet i dag är det riksdagsparti som är mest högerextremt. Många ”högerextrema” är ju dessutom motståndare till globalism och EU.

Anledningen till att beteckningen ”högerextrem” missbrukas i Sverige är antagligen att vänstern har varit ”de goda” och under många år haft tolkningsföreträde i debatten. Alla vet ju dessutom att nazismen var en ond ideologi och att Hitler och Stalin inte var bästa vänner precis. Därför gällde det att skapa en motpol till kommunismen / vänstern och där passade nazismen som hand i handske.

***

Polisen är en av de myndigheter som neutraliserats i vår postmoderna tid, vilket naturligtvis är avsiktligt. Man använder termer som ”dialogpoliser” och satsar på jämställdhet. Det hela handlar om att polisens auktoritet skall monteras ned och myndigheten uppfattas som en medborgarvänlig ”serviceenhet”. Begrepp som att ”upprätthålla lag och ordning” har förmodligen skorrat illa i mångas öron. Att lagstiftning har till syfte att ”styra medborgarnas beteende” är väl heller inte något som slår. Här har man inmönstrat begrepp som att brott har olika ”straffvärden” och ”artvärden”. Vidare har man inom rättsväsendet infört olika ”bemötandeprojekt” där det handlar om att se parterna som ”kunder”. De skall bemötas ungefär som när man köper en bil. Naturligtvis skall folk inte behandlas illa när de kommer i kontakt med rättsväsendet, men det handlar om att agera som professionella aktörer och inte som någon daghemsföreståndare.

Samma sak kan sägas om andra myndigheter, exempelvis försäkringskassan och skatteverket. Under mycket lång tid har de sett medborgarna som ”kunder”. Det gäller för dem att få så många ”likes” som möjligt, vilket är ett tecken på att man är en ”bra” myndighet. Synsättet kan förefalla märkligt, eftersom myndighetsutövning inte syftar till att man ska bli populär. Exempelvis kan väl kronofogdens verksamhet inte inhösta beröm och ”gillamarkeringar” från många. Verksamheten är en nödvändighet för att vi ska kunna ha en fungerande kreditverksamhet i samhället. Annars vore det väl att bara att låna pengar och skita i att betala tillbaka.

Försäkringskassan har under mycket lång tid helt tagit avstånd från begrepp som att ”kontrollera”. Det har gällt att utbetala olika förmåner till sina ”kunders” belåtenhet. Att det rör sig om pengar som folk betalat in i systemet talas det inte om.

***

I Göteborg har det under många år pågått ett gängkrig mellan norra och södra Biskopsgården, som främst handlat om narkotikaförsäljningen och där de ledande figurerna varit somalier. Att deras agerande skulle kunna tillrättaläggas genom nyöppnade fritidsgårdar eller samtal med dialogpoliser eller socialsekreterare begriper väl alla att det är fria fantasier. Polisen utför för närvarande en omlokalisering av sina LKC-enheter, vilket innebär att dessa centreras till färre orter. Ett arbete som leds från Uppsala kan ligga 40 mil bort. Detta kommer inte att fungera. Studerar men den enligt Jerzy Sarnecki sjunkande brottsligheten lite närmare finner man att det numera inte är ovanligt under en helg med två-tre överfallsvåldtäkter i Skellefteå, skjutningar i Strömsund eller bostadsinbrott i Töcksfors; orter där man tidigare knappast hittat en cykeltjuv eller i värsta fall grep en rattfyllerist.

***

En debatt har uppstått som gäller om pojkar och flickor skall få ha separerade gymnastiklektioner. Gustav Fridolin har nu gett sig in i debatten och förklarat att detta är oacceptabelt. Ett självklart ställningstagande från en minister i en “feministisk regering”, som hyllar principen om “allas lika värde”. Det rör sig om en muslimsk friskola vars föräldrar kommer från en kultur där kvinnor inte vistas i det offentliga utrymmet ensamma eller, om så sker, är helt täckta av klädespersedlar. När flickorna gift sig blir de männens egendom och ställs under deras förmyndarskap, utan möjligheter till skilsmässa. Att tro att dessa föräldrar tillåter sina döttrar att ha gemensam gymnastik med halvnakna med pojkar i samma ålder är helt världsfrånvänt. Jag förväntar mig nu en “forskaranalys” från “Sekretariatet för genusforskning” i denna fråga. Här förutser jag att frågan är “problematisk” men att de kommer att konstatera, att om det ställs krav på gemensam gymnastik i dessa skolor, riskerar man att “exkludera personer” med annan kulturell bakgrund och etnicitet. Ungefär som när en forskare sa, att gjorde man yttrandefrihet till “norm” exkluderade man grupper där detta inte var norm. Att yttrandefrihet är “norm” enligt konventionen om mänskliga rättigheter och Sveriges grundlag kommenterade inte forskaren.

***

En KD-politiker i Småland kommer att uteslutas därför att han ifrågasätter “Pride”. Han riskerar att “skada partiet” och hans uttalanden strider mot partiets politik och “värdegrund”. För egen del har jag ifrågasatt “Pride” under mycket lång tid och kommer att fortsätta med detta. Inte för att jag har något emot homosexuella. Vad jag vänder mig emot är att “Pride” har kommit att bli elitens halleluljaprojekt, där man får springa runt med flaggor och ge uttryck för sin mycket fina värdegrund och bygga sina varumärken. I min hemkommun har de varit ledande och hela kommunen är “certifierad”. Om det finns någon eller några hbtq-personer i landskapet vet nog vare sig politiker eller andra ett dugg om.

***

Vår nuvarande riksrevisor Margareta Åberg befinner sig i skottlinjen för DNs organiserade så kallade granskning (häxjakt) av Riksrevisionen. Detta efter att hon har granskat Läkemedelsverket och kritiserat den mycket osunda kopplingen mellan Läkemedelsverket och läkemedelsindustrin. Marknaden är global och summorna ofattbara, tusentals miljarder per år. I stället för att tillvarata allmänhetens intressen och lyfta fram rapporten ”Säkra och effektiva läkemedel – hur hanterar staten läkemedelsindustrins inflytande” angriper massmedia, med DN i spetsen, den riksrevisor som visat kurage och intresse som ingen annan för det som verkligen angår skattebetalarna. Bonniers har det senaste året genom uppköp i branschen (Sjöströms Nordic; Netdoktor) påtagligt har förstärkt sina kommersiella intressen i den med åtskilliga miljarder årligen skattesubventionerade läkemedelsindustrin (mer än 20 miljarder årligen för den så kallade läkemedelsförmånen, vilket bara utgör en del av omsättningen), där Bonniers nu i högsta grad är jäviga genom sina vinstintressen.

Ska en för Bonniers, på väg att kassera in stora pengar, potentiellt besvärande instans som Riksrevisionen nu definitivt skadeskjutas? Var är journalisterna som ska granska makten? Vem granskar Bonniers? Det stinker i Sverige.

***

Det är anmärkningsvärt hur svårt det är att ta sig fram med en akademisk karriär inom humaniora, om man betvivlar de rådande förklaringsmodellernas möjlighet att förklara någonting över huvud taget. Samhällsvetenskap och humaniora är huvudsakligen till för att utbilda det globala samhällets apparatchiks. Allt det här handlar om icketänkande. Det handlar om att främja sig själv och vara god enligt den outtalade förståelsen av godhet. Det handlar om att vilja tro (eller inbilla sig att man tror) på det som alla andra verkar tro på. Vi stöttar varandras livslögner och galna villfarelser för må bra. Det spelar ingen roll om det är godheten, själen, storsjöodjuret, svenskheten eller fotbollsregler vi pratar om.

***

En polsk kvinna från Gävle köpte skolan här i vår skånska by. Hon tänkte bygga bostäder. En grupp bybor som ville hyra lokalerna och starta en friskola kunde därmed inte göra det. Kommunen placerade barnen i andra större skolor längre bort. Innan skolan såldes investerade kommunen två miljoner. De satte in en hiss och ett ventilationssystem som inte fungerade. Den polska kvinnan betalade 1,8 miljoner. Ganska snart efter köpet ändrade hon sig och berättade att hon istället för att bygga lyxbostäder i skolan, skulle hjälpa stackars ensamkommande ”barn”. Hon ville starta ett HvB-hem, ta hand om barnen, lära dem baka och spela cricket. Kommunen delade ut tillfälligt bygglov och ett HvB-hem blev det. Vi bybor som lämnat in ett gemensamt klagomål över det som hänt med vår skola kördes över. Nu springer det runt ett antal ”pojkar” här i byn, varav det är svårt att tro att alla är under 18 år. När jag ser dem gå på gatan framför mitt hus, verkar de mest intresserade av att gå catwalk, röka och prata i telefon, inte baka lussekattar eller spela cricket(oklart, vilka de skulle spela mot, när de är enda laget i området). Jag har sett kontraktet med kommunen. Varje pojke kostar 1900 kr per dygn. Det ger henne 55 miljoner under nästa fyra år.

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Klyftiga dumskallar

Under ett långt forskarliv har jag till och från läst äldre forskningsrapporter – i synnerhet avhandlingar i humaniora och samhällsvetenskap – som inte klarat tidens tand. Ju mer teoretiska de har varit, desto sämre har de stått sig. Det gäller för min egen forskning också. Som ung skrev jag ett och annat teoretiskt som jag då var stolt över men som jag inser är rätt värdelöst i dag. Jag hanterade också empiriska material på en lägre teoretisk nivå. De texterna har klarat sig bättre. För att säga som det är, så har mina och många andra teoretiskt intresserade forskares rätt avancerade utläggningar visat sig vara inte bara pretentiösa och svårtolkade utan skrämmande ofta också direkt felaktiga eller vilseledande. Det är egentligen rätt konstigt. De klyftigaste och teoretiskt bäst pålästa forskarna har, när tiden löpt ifrån dem, visat sig ha presterat den sämsta forskningen. Inte alltid naturligtvis, men det är så förbluffande vanligt, att man kan vara ganska säker på att det inte handlar om slumpen.

Denna iakttagelse vill jag koppla samman med en fråga som har med invandring och invandringspolitik att göra. Enkelt uttryckt: Mycket klyftiga människor borde ju genomskåda den politiska korrektheten direkt. Även om de måste ligga lågt för att inte förlora jobbet och det sociala anseendet, så borde de mellan skål och vägg stöna över att de tvingas hålla god min i det elaka spel som pågår i den politiska korrekthetens landskap. Så verkar det emellertid inte vara. Flera av de mest klyftiga är också de som är mest hängivna den politiska korrektheten. Jag känner några och har tänkt men inte frågat: ”hur kan du som är så smart vara en sådan godtrogen och praktfull idiot?” I en tidigare bloggtext kritiserade jag detta förhållande. Jag skrev:

Det som är intelligentians största synd är dess oförmåga att koppla samman olika fenomen. De säger att islam är en fredlig religion, det är islamisterna som är problemet. Några flagellanter tar till och med på sig skulden för denna ”islamism”. Det är den västliga majoriteten som bär ansvaret, som skapat islamisternas, terroristernas och jihadisternas utanförskap. Man måste tillhöra ett västlands intelligentia för att dra så knäppa slutsatser. Ingen vanlig människa vid sina sunda vätskor är någonsin så korkad.

Reflektionen fick en bloggläsande forskare att skicka mig en liten uppsats, som jag förmodligen annars inte skulle ha läst. Det är numera sällan jag stöter på tankar som är helt nya för mig. Den här gången var det så. Jag tyckte att jag fick svaret på de båda frågorna ovan. Författaren, Bruce G. Charlton, är förre huvudredaktören för tidskriften ”Medical Hypothesies”. Den åtta sidor långa texten publicerades 2009 under titeln Clever Sillies – Why the high IQ lack common sense.

Det finns en populär schablon som visar upp den knäppa professorn, som är genial i sin kreativitet och forskning men tankspridd, socialt oskicklig och rent allmänt oförmögen att ta hand om sig själv. Den bilden är inte helt tagen ur luften. Många av oss har mött vad som skulle kunna kallas för klyftiga dumskallar (clever sillies), som visar sig leva helt i sin egen värld. En och annan av dem sprider gärna hopplösa idéer om hur vardagliga problem ska lösas. De saknar helt enkelt sunt förnuft. Bruce Charltons förklaring till detta fenomen är att dessa klyftiga personer krånglar till det för sig. De använder sin höga intelligens också för att lösa vardagliga frågor, som så gott som alla vanliga människor inte har något större problem med. Och så hamnar de långt bort i tok. Livet är nästan aldrig så knepigt som de föreställer sig. Eftersom de mestadels umgås med andra smartisar så kan de tillsammans bygga upp en världsbild där det sunda förnuftet saknas.

Bruce Charlton menar att vi har två slag av förnuft. Det ena är det som utvecklats under mycket lång tid och som avser att säkra vår överlevnad. Det gäller tekniker för att skaffa mat, det gäller socialt umgänge, det gäller det mesta i vardagen. Detta är ett slags instinktivt förnuft som inte kräver någon större mental ansträngning, ett slags vardagsförnuft. Inte bara vanliga normala människor har ett sådant utan också folk som inte skulle få några guldstjärnor i ett IQ-test. De vet också att björnen skiter i skogen, att cykel är ett vingligt fordon och att havet är fyllt till brädden med vatten.

Eftersom vi människor är sociala primater är det viktigt att vi klarar av den sociala samvaron, det vill säga förstår, kan förutsäga och någorlunda styra andra människors beteenden. Man skulle också kunna säga att detta är det djuriska i människan, grunden för suntförnuftligt beslutsfattande. Minns ni det där teveprogrammet ”Så här gör djur”. Tänk er ett program med samma grundtema: ”Så här gör människor”.

Det andra slaget av förnuft är det högre förnuft, som i synnerhet forskare, matematiker och schackspelare är särskilt bra på. Det är det förnuft som befriat människor från religionens tyranni. Det är på detta förnuft som vårt nuvarande samhälles fantastiska framsteg vilar. Det är ett kritiskt förnuft som gör att utövarna istället för att göra ”som de alltid gjort” synar korten. Detta tänkande har resulterat i att mänskligheten under de senaste kanske tretusen åren tagit ett språng. Evolutionärt sett är det en mycket kort tid. Den första människan verkar ha dykt upp för ett par miljoner år sedan och homo sapiens, vår art, har funnits i ungefär 125.000 år.

Evolutionärt är således detta högre förnuft rentav ett nyförvärv för mänskligheten. Och det är här det riskerar att gå fel. De högintelligenta gillar att påstå att verkligheten inte är så enkel som det verkar, utan att det finns bakomliggande krafter som det är viktigt att frilägga. Vi har alltså två system att tänka med. Ett högre som är specifikt för mänskligheten och som smartisarna odlar. Och så ett lägre som visserligen är mer utvecklat men ändå ligger på samma linje som det många andra däggdjur förfogar över. Frågan är när vi använder det ena respektive det andra.

Dumskallar som försöker använda det högre förnuftet slås ut, om de nu ens försöker. De klarar inte av det. Men åt andra hållet fungerar det. Smartisar tenderar att tillämpa det högre förnuftet på den vardag vi alla delar. De använder ett evolutionärt ungt tankesystem för att få svar på frågor där de borde använda det äldre instinktsorienterade förnuftet. Det blir kort sagt ofta fel och alla vi som respekterar hög intelligens, men inte blandar samman avancerad problemlösning med det sunda förnuftet, undrar varför dessa smartisar, som ägnar större delen av sina liv åt att lägga pannan i djupa veck, är sådana formidabla vardagsidioter. En författare som hade koll på de klyftiga dumskallarna var Fernando Pessoa som dog 1935. I ”Orons bok” skrev han:

Jag skulle vilja införa en lag som förbjuder de andligen högstående i de moderna samhällena att utöva någon som helst verksamhet. Samhället skulle styras spontant och av sig självt om det inte fanns känsliga och intelligenta människor. Det är nämligen just de som är till skada för samhället, tro mig. I de primitiva samhällena hade man en tämligen lycklig tillvaro. Tyvärr skulle fördrivandet från samhället av denna kategori resultera i att de dog, för de kan inte arbeta. Och kanske skulle de dö av leda för att det inte fanns något utrymme för dumhet hos dem. Men jag säger detta med hela mänsklighetens bästa för ögonen. Alla högstående individer som påträffas i samhället skulle förvisas till en särskild ö. Där skulle de matas som djur i bur av de vanliga samhällsmedborgarna.

För att förstå det som händer räcker det naturligtvis inte med att dela in medborgarna i de klyftiga dumskallarna och resten av oss, på gott och ont prisgivna det sunda förnuftet. De superintelligenta är en pytteliten klick. Det skrämmande är att de drar upp riktlinjerna för en majoritet av befolkningen. Det är exempelvis svårt att tro att svenska opinionsbildare som Alex Schulman och Lena Mellin tillhör de superintelligenta. Flertalet bland de politiskt korrekta är vanliga medelmåttor.

Att PK-ideologin fått ett så starkt genomslag beror på att vårt samhälle inte längre har en majoritet av jordnära bönder och hantverkare. Bönder är det för övrigt inte alls gott om längre. I Sverige finns det ungefär 16.000. Jordbruket står för 1,5 procent av sysselsättningen och då är de knappast bönder längre utan det handlar om rationellt jordbruk och boskapsskötsel, på vetenskaplig grund. Samma rationalitet och vetenskaplighet genomsyrar hela samhället. I Sverige är det svårt att få jobb om man bara gått grundskolan. Vi har extremt ont om jobb för okvalificerad arbetskraft, 2,5 procent av jobben, att jämföra med snittet i OECD som ligger på 17 procent.

Politiskt försökte först Ny Demokrati och därefter Kristdemokraterna att med begreppet ”verklighetens folk” lyfta fram det suntförnuftliga perspektivets värde. Verklighetens folk var de som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand”. Dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund skrev år 2009:

Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv.

Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt. Och den som vill starta ett företag skall inte tro att han eller hon själv får bestämma vilka som skall leda det utan att först fråga Mona Sahlin – anser Sahlin själv.

Minns också den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas kvinnosyn också för den delen. På Lunds universitet ligger man redan i framkant på detta populära område: Där skall miljöerna certifieras ur ett genusperspektiv

Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har för sin del förklarat att Sverige behöver en myndighet för normkritik. En myndighet som bland annat skall svara för opinionsbildning och bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de normer och föreställningar som präglar folkflertalet.

Bara några exempel på den slags verklighet som med djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att den egentligen hör hemma i Monty Pythons repertoarer. Man förundras.

För detta synsätt blev Göran Hägglund hånad vilket bland andra Jens Lundberg redogör för i en rätt bra kandidatuppsats i ”Journalistik med samhällsstudier” vid Södertörns högskola. Han gick igenom 39 opinionsartiklar som publicerades under sommaren och hösten 2009. Det är läsligt men när Jens Lundberg sammanfattade vad han tyckte var mest värdefullt i sin granskning så blev det så här:

Artiklarna har tolkats utifrån Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori och deras tankar om diskursens manöverutrymme och politisk förändring. Jag använder även Mouffes senare postpolitiska teorier, inte minst begreppet antagonism är viktigt. Till sist använder jag mig av Zygmunt Baumans teorier om den intellektuella rollen och dess förändring. Resultatet visar att debatten rörde sig kring några teman där flera diskurser slogs om att definiera centrum för debatten. Dessa var populistdiskursen, en ganska snäv kulturdebattsdiskurs samt tre politiska diskurser starkt påverkade av den postpolitiska diskursen. Hägglunds angrepp på de intellektuella kan förstås som en reaktion mot förlorad politisk makt över kulturdebatten.

Jag undrar vad Göran Hägglund tänkte när han tog del av den analysen. Om han nu gjorde det. Aningslöst exemplifierar Jens Lundberg det synsätt som Göran Hägglund riktar sin kritik emot.

Bruce Charlton ser också dessa högintelligentas ständiga sökande efter nya svar på klassiska frågor (neophilia) som en viktig drivkraft. Den som använder sitt sunda förnuft kommer ständigt fram till samma svar och det blir tråkigt. Femtiotalets kvantitativa sociologi fungerade på det sättet och vi som tyckte så kallad kvalitativ forskning var viktigare frågade vad det var för poäng med en forskning som visserligen levererade tillförlitliga svar, men det vi fick veta var inte värt att veta, för alla visste det redan. Det som var sant var inte intressant. I dag skulle jag inte vara lika spydig. Det är forskningens viktigaste uppgift: att leverera tillförlitliga svar.

Bruce Charlton menar att det är så den politiska korrektheten uppkommit i Västerlandets civilisation. Intressanta och avancerade, men felaktiga och korkade, föreställningar sprider sig, därför att en välargumenterad elit för fram dem.

Problemet är att med det sunda förnuftet i högsätet så stagnerar allting, inte minst samhällsutvecklingen. ”Det gamla vanliga” är heller ingenting som man kan göra en personlig karriär på, ingenting man kan intressera sin omgivning med. Nej, det nya måste till vilket pris som helst vara nytt. Se hur konstigt modellerna på catwalken brukar vara klädda. Eller Lady Gaga med sin klänning av flankstek och hattar av människohår. Nytänkande är nödvändigt! Någonting är ständigt på modet, vilket gör ett tidigare mode omodernt. Det handlar inte bara om kläder, bilar och arkitektur utan också om tankesystem. Det gäller att ständigt pröva nya tankar, nya förklaringsideal, nya sätt att vara på. I den processen finns det inte mycket plats för sunt förnuft. Hellre en ny, oprövad och riskabel tanke, än en gammal och beprövad, det vill säga omodern och förbrukad.

Bruce Charlton menar att det är så den politiska korrektheten uppkommit i Västerlandets civilisation. Intressanta och avancerade, men felaktiga och korkade, föreställningar sprider sig, därför att en välargumenterad elit för fram dem. Den som protesterar gör det från ett intellektuellt underläge och klarar inte konkurrensen. Se till exempel på de högintelligenstillämpande politiska partierna och opinionsbildarna. När de ordinarie makthavarna tappar kontakten med verkligheten, så växer de populistiska partierna med sina ”enkla” budskap.

Invånarna i ett framtidsland som Sverige är högutbildade och inte bara makthavarna utan hela samhället drivs av intelligenta proffs. Det gäller politiken, hela den kommunala och statliga byråkratin, vetenskap och teknologi, massmedia och utbildning. Nästan allt inom detta befolkningsskikt hanterar med den högre formen av intelligens. Det är en drivhusmiljö, där det sunda förnuftet inte bereds särskilt mycket utrymme. Det är ju sådant som alla redan kan, självklarheter, alltså inte mycket till yrkeskunskap. Som Bruce Charlton skriver (min översättning):

Jag misstänker att det är den ständiga fokuseringen på intelligens som har lett till att det moderna samhällets mest intelligenta personer håller sig med idéer om sociala förhållanden, som inte bara råkar bli fel ibland (beroende på misstag i de abstrakta analyserna) utan genomgående blir fel. Jag talar om det fenomen som vi känner som politisk korrekthet (PK), i vilket enfaldiga och felaktigt moralistiska idéer drivs av den regerande intellektuella eliten. Dessa idéer har invaderat den akademiska, politiska och sociala diskursen. Medan den hårda vetenskapens stereotypa knäppa professor är en briljant forskare men korkad rörande allt annat, så är den stereotypa knäppa professorn i samhällsvetenskap och humaniora inte bara korkad rörande ”allt annat” utan också i sin profession.

Hur kan de styrande tro att det går att bygga ett fungerande samhället på pk-fantasier? Under de senaste fyra decennierna så har denna ohederliga fantasivärld av politiskt korrekta men biologiskt ohållbara påståenden kommit att totalt dominera hela länders offentliga arena i västvärlden. Felaktiga och idiotiska idéer har inte bara blivit reguljära utan till och med tvingande. Dessa idéer fungerar som en legitimering av dem som har makten, men maktperspektiv är alltid kortsiktiga. Det som ger utslag i det långa perspektivet är om de fungerar biologiskt. Eftersom de kolliderar med det sunda förnuftet, så kan vi vara rätt säkra på att de inte fungerar. Kan inte PK-terrorn stoppas, så går vår samhällstyp under.

I Sverige och stora delar av västvärlden växer en förtvivlan över det förlorade förnuftet. Jag lever med denna förtvivlan och denna blogg är ett utryck för den. Jag är rätt säker på att sisådär hundra procent av bloggens läsare i grunden är rasande, förtvivlade eller djupt oförstående inför den nationella självmordspolitik som iscensätts inför allas våra ögon. Några bland oss protesterar men vad hjälper det? Makthavarna och opinionsbildarna klarar inte av att bemöta våra protester och argument. Det gör dem inte så mycket, för vi är oviktiga. De tiger om vår existens, när de inte blåljuger och kallar oss för det fulaste de kan hitta på. De säger att vi som reagerar med vårt sunda förnuft är de onda. Vi som bekänner oss till en verklighetssyn som är testad och prövad under en ojämförligt längre tidsrymd.

Säkert är det så att många av de hatmejl viktiga opinionsbildare i Sverige påstår att de får, också har denna förtvivlan som drivkraft. Vanligt folk i besittning av sunt förnuft frågar varför journalisterna ljuger och varför politikerna inte ser konsekvenserna av sin egen politik? Jag får inga hatbrev men dagligen får jag mail som uttrycker denna förtvivlan. Vad är det för idioter som inte kan räkna bilbränder, utanförskapsområden, gangstermord, tiggare och sexuella övergrepp och skenande budgetkostnader? Vad är det för idioter som inte ser att sjukvård, rättsväsen och skola havererar? Att det offentliga samtalet stryps och yttrandefriheten begränsas. Varför flirtar svenska kyrkan med islam? Varför växer antalet fattigpensionärer i Sverige? Varför offrar våra politiker det land där allas våra barn ska växa upp? Som Almqvist diktade:

Varför är den gode dum?

Varför är den kloke ond?

Varför är allting en trasa?

Hur dum kan man vara på en skala ett till tio? Det är en inte helt lätt fråga att besvara. Vi kanske ska fråga någon av Sveriges mest lysande tänkare, någon riktigt kvalificerad professor. Kanske Stefan Jonsson? Kanske Ulf Bjereld? Vad säger bloggläsarna? Det måste ju inte vara professorer. Vad sägs om Olle Svenning, Lena Andersson och Maria Ferm? Kom gärna med motiverade förslag.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Allt fler asylsökanden får stanna

Tvärtom mot vad som sägs från regering och migrationsverk, att Sverige skulle ha stramat åt sin asylpolitik, så får i praktiken allt fler asylsökande stanna i Sverige. Det visar den senaste statistiken från Migrationsverket idag.

I januari 2016 fick 38 procent av dem som sökte asyl här bifall, i juli var det en nästan fördubblad andel, 71 procent, som fick ja, i augusti 61 procent. Vad gäller antalet personer som beviljades asyl, så fick 1.840 bifall i januari mot drygt tre gånger så många, 6.881 i juli, och i augusti 4.603. Hittills i år har sammanlagt 32.032 asylsökande fått bifall, vilket kan jämföras med 36.645 från hela ”rekordåret” 2015.

Detta rör sig om permanenta uppehållstillstånd till dem som kom före 24 september 2015, vilket också innebär att de har rätt att ta hit sina närmaste anhöriga. Det betyder att siffrorna fördubblas eftersom det i snitt kommer en anhörig per person.

Med tanke på att endast 62.000 ansökningar behandlats och att det kom 165.000 asylsökanden förra året lär siffrorna för bifall stiga ordentligt under resten av året. Därutöver har det inkommit 20.000 asylansökningar för 2016, till och med augusti.

Hur många som får avslag lämnar landet? Den frågan har vi inte fått något godkänt svar på. När migrationsminister Morgan Johansson i början på året aviserade att 80.000 personer som fått avslag skulle lämna landet, fanns ingen egentligt plan för hur det skulle gå till. Under förra året var det knappt 10.000 som nekats asyl som återvände frivilligt.

Den svenska asylhanteringen har accelererat och lagt sig på en nivå som tidigare skulle tett sig obegripligt hög. Innan regeringen Reinfeldt kom till makten 2006 och de permanenta uppehållstillstånden ökade till 35.000 under ett år, låg antalet beviljade asylansökningar mellan 1995-2005 på mellan 5-10.000 per år. I runda tal innebär det att lika många då fick bifall under ett helt år som bara under en av de senaste månaderna 2016.

Efter anstormningen av asylsökande förra året har regeringen och moderaterna tävlat i att framställa sin linje som den mest restriktiva med tillfälliga uppehållstillstånd och skärpt anhöriginvandring. Gränserna skulle säkras, men värt att notera är att bara ett hundratal personer sökte asyl vid gränsen under sommaren. Gränskontrollerna har i stort sett upphört i praktiken. Det görs bara sedan flera månader stickprov där enligt Polisen.

Regeringens omvändelse under galgen kontrasteras mot Migrationsverkets kalla siffror. Verket har näst intill panikanställt ung och oerfaren personal i stor omfattning och mycket tyder också på att många handläggare har känslomässiga svårigheter med att avslå asylansökningar.

Med så gott som oskyddade gränser, över 100.000 ärenden i pipeline och med fortsatt nuvarande inflöde på 2-3.000 asylsökanden i månaden, är det en lång bromssträcka innan vi över huvudtaget kan börja tala om att vi i praktiken skulle ha övergått till en restriktiv asylpolitik.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.