Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 74
June 6, 2016
Bloggläsare början av juni
I Kalmar län är var femte kvinna på BB asylsökande. Lägger man till de folkbokförda gravida kvinnorna som är utlandsfödda respektive ”av utländsk bakgrund” så kan inte slutsatsen bli en annan än att de svenska kvinnorna är i minoritet bland dem som föder barn. Den som går och inbillar sig att Sverige går att bevara som ett svenskt land är inte optimist, utan helt enkelt dum.
***
Offentliga personer får inte kritisera dogmer. Exempel:
Förut var det en helt legal åsikt att barn skulle ha både en pappa och en mamma. Idag är du homofob och skulle aldrig bli inbjuden till media om du hade den åsikten.
Ett försök att säga att klimathotet är överdrivet gick bra att säga förr men nu ses du som en fiende.
Att skjortan har blivit trång har med värdegrunden att göra. Förut var den som inte hade samma åsikt som majoriteten någon som tyckte annorlunda, vilket kunde vara bra. I dag är den som tycker annorlunda ett hot mot värdegrunden och bör därför inte komma till tals. Resultatet blir ett starkt grupptryck. Jag märker det också på hemmaplan. Min hustru tycker exempelvis ungefär som jag i många frågor, men hon kan också bli orolig för att inte passa in. Om jag exempelvis säger att jag tycker att klimathotet är överdrivet, så säger hon ”Du ska alltid vara oppositionell. Tror du inte alla experter vet bättre än du. Du försöker bara hitta ett argument för att slippa göra något för klimatet.” Hon säger däremot inte: ”Vad intressant, hur tänker du då? Det vore jättebra om hotet inte är så allvarligt, jag är så orolig för framtiden.”
***
Här i Mariestad, och än mer i Töreboda där jag just nu arbetar, har stadsbilden under det sista året förändrats av hundratals ”nyanlända”, varav många drar runt kring centrum dagtid. I Töreboda är de betydligt fler än pursvenskarna, som inte alls syns på gatorna, undantaget några pensionärer som är ute med rollatorn. I Mariestad krävdes ett första offer för det huvudlösa mottagandet av ”ensamkommande” i april. En 13-årig flicka våldtogs. Gärningsmannen var en 19-årig ”ensamkommande” från Jemen. Det blev en notis i Mariestads-Tidningen.
***
Vi har under några generationer lärt oss att söka efter våra problem med omvärlden i våra egna psyken. Om vi bara tänker positivt, blir vi gladare och känner mindre anledning att klaga på ”inbillade problem”, som Gustav Fridolin kallar invandringsproblemet. Detta förläggande av ansvaret för regeringens politik på medborgarnas psyken, som de kollektivt, liksom Freud, diagnostiserar som psykiska åkommor, är naturligtvis ett lätt sätt att rättfärdiga sin egen politik och att försöka få medborgarna att grubbla över sin egen mentala hälsa.
***
I Arbetarbladet kunde man den 27 maj läsa att Gävle, som en av fem kommuner, ska få en halv miljon kronor för att inkludera romska minoriteter. Syftet är att den romska delen av befolkningen ska våga vara öppen med sin kulturella identitet.
Eeva Östberg, strateg, social hållbarhet med inriktning på nationella minoriteter, säger att stödet omfattar romer som är bosatta i Sverige – och alltså inte utsatta EU-medborgare som söker sig till Sverige.
– Man har sett att romerna har haft svårt att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, säger Eeva Östberg.
Hon säger att det är viktigt att kommunen bedriver ett icke-diskriminerande arbete.
– Många kanske döljer sin kulturella identitet för att man är rädd för att möta fördomar. Vi måste säkerställa ett gott bemötande och att romer i Gävle vågar vara öppna med sin romska identitet, säger Eeva Östberg.
Hur arbetet ska gå till rent praktiskt är i nuläget oklart.
– Vi kan inte säga något om det konkreta arbetet än. Grunden är att det ska drivas tillsammans med den romska minoriteten, säger hon.
En bloggläsare kommenterar:
Hypotesen visar hur en fantasi och verklighetsförvrängning skapas. Är det något romer verkligen vill visa och framhålla så är det sin “romska identitet”. Intressantare vore om man gjorde en satsning för att får romerna att bryta, eller i vart fall luckra upp, sin romska identitet, för att kunna “inkludera” dem i samhället.
***
Nationella sekretariatet för genusforskning har ett program för att hjälpa myndigheter att integrera ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet. En tjänsteman vid en myndighet ger följande kommentar:
I veckan gick min chef igenom vår “likabehandlingsplan”. Vi fick veta att vi inte får diskriminera personer med “könsöverskridande identitet”. Det rör sig om personer som tydligen inte definierar sig tillhörande något av våra två tidigare kön. För egen del hyser jag inget förakt eller hat mot den typen av personer. Detta handlar om ett av många moment för att bryta ned samhällets grundläggande strukturer och uppfattningar och ersätta dessa med något annat. Husguden är Judith Butler. Att akademiskt utbildade människor skall bibringas uppfattningen att “kön” är något “konstruerat” och att biologin totalt saknar relevans, är närmast obegripligt men visar vad det hela handlar om.
Sammanställt och något redigerat av
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
June 4, 2016
Som svensk är man inte mycket värd
Från lite olika håll skickas domar gentemot romer till mig. Den som redovisas nedan kommer från Stefan Pettersson, journalist på den lilla rakryggade papperstidningen Nya Tider. Det juridiska språket är knöligt och jag kanske borde ha skrivit om det på begriplig svenska. Det har ändå sitt värde att se hur domstolen formulerar sig. Nya Tider är för övrigt unik i svensk press, när det gäller att redovisa romers brottslighet. Det är inget som etablerade medier vågar sig på.
De tiggande romerna tillhör en av samhällets offergrupper. Det finns alltså uppenbara risker förknippade med att skriva sådant som är mindre fördelaktigt om dem. Den bakomliggande motiveringen är att journalister inte ska medverka till att rasismen ökar i Sverige. Det är nog det enda jag skulle kunna berömma svenska journalister för. När det gäller att undvika obehagliga sanningar ligger de i världsklass. Nej förresten, långt över världsklass.
Dom vid Linköpings tingsrätt 2016-05-26 Mål nr: B 1490-16
Två rumänska romer, 34-åriga Lidia Drgomir och Elena Ghiocel dömdes för en dryg vecka sedan till sex månaders fängelse för misshandel och grov stöld. Vad rättegången kostade svenska skattebetalare redovisas inte särskilt. Däremot vet vi att kvinnornas försvarare ersattes av domstolen med 31.006 kr respektive 30.411 kr. Målsägande Nils Hansson företräddes av åklagaren. Vad han kostade vet vi inte, men det betyder inte att han arbetade gratis.
Utdrag ur domen:
Av utredningen har inledningsvis följande framgått. Lidia Drgomir och Elena Ghiocel,
som är rumänska medborgare som vistas tillfälligt i landet, gick fram till Nils
Hansson ute på stan. Meningarna har gått isär om hur detta gick till och vad som
sedan hände. Nils Hansson ropade emellertid efter hjälp att ta fast Lidia Drgomir
och Elena Ghiocel under påståendet att de bestulit honom. Tommy Sandberg var
behjälplig och grep Elena Ghiocel. Elena Ghiocel bet då honom i handen. Hassan
Ahmad Abikar var åsyna vittne till händelsen och ringde polisen. Även Kevin
Rothman gjorde iakttagelser på plats. Polisen kom till platsen och grep Lidia
Drgomir och Elena Ghiocel. Joakim Lundgren gjorde då iakttagelser av betydelse
för bedömningen.
Nils Hansson har sammanfattningsvis uppgett att Lidia Drgomir och Elena Ghiocel
ingick i ett större sällskap med cirka fem rumänska kvinnor som dansade runt honom
och blev närgångna, att Elena Ghiocel rörde vid honom varpå han efter någon
sekund märkte att hans plånbok var borta, att han gjort större kontantuttag och hade
cirka 9 000 kr i plånboken samt att han följde efter Lidia Drgomir som släppte
pengar på marken lite då och då.
Tommy Sandberg har sammanfattningsvis uppgett att Nils Hansson ropade efter
hjälp och pekade ut Elena Ghiocel och sade att denna stulit hans pengar, att han
grep Elena Ghiocel samtidigt som Lidia Drgomir drog i Elena Ghiocel och försökte
få loss denna samt att Elena Ghiocel bet honom i knogen vilket orsakade ett märke
utan större smärta.
Kevin Rothman har uppgett i huvudsak att sju till åtta kvinnor dansade runt Nils
Hansson som bad dem att sluta, att Nils Hansson sade att plånboken var borta och
följde efter kvinnorna, att kvinnorna slängde pengar och att kvinnorna skrek ”jävla
rasist” till Nils Hansson.
Joakim Lundgren har uppgett i huvudsak att vid gripandet försökte Lidia Drgomir
att gömma undan en femhundrakronorssedel genom att släppa sedeln bakom
ryggen.
Lidia Drgomir, som förnekat gärningen, har uppgett i huvudsak att hon och Elena
Ghiocel är svägerskor och kommit till Sverige samtidigt för att tigga, att hon fick
pengar av Nils Hansson som hon trodde var en allmosa men att Nils Hansson därefter
gjorde tecken utvisande att han ville ha sex med henne varför hon gav tillbaka
pengarna.
Elena Ghiocel, som förnekat tillgrepp och erkänt att hon bitit Tommy Sandberg
men bestritt ansvar för brott, har uppgett att hon kramade om Nils Hansson eftersom
hon trodde att denne ville köpa en tidning, att det var tre andra kvinnor i närheten
och att de stulit plånboken, att hon fick plånboken från en av dessa eller plockade
upp den från marken och gav den till Nils Hansson samt att hon bet Tommy Sandberg
men att hon hade rätt att göra så eftersom hon blev utsatt för ett brottsligt angrepp.
Tingsrätten gör följande bedömning
Nils Hanssons och Kevin Rothmans tillförlitliga och trovärdiga utsagor ger övertygande
stöd för att Lidia Drgomir och Elena Ghiocel ingick i ett större sällskap kvinnor
som dansade runt Nils Hansson och var närgångna. Nils Hanssons uppgift att
Elena Ghiocel i samband med detta tillgrep hans plånbok ger ensamt och i förening
med övriga omständigheter kraftfullt stöd åt åklagarens gärningspåstående i denna
del. Av samma uppgifter och av vad som i övrigt förekommit, inte minst Tommy
Sandbergs och Joakim Lundgrens utsagor utsägande att Lidia Drgomir försökt befria
Elena Ghiocel och att hon vid gripandet släppt en sedel bakom ryggen, är det
klart att gärningen begåtts gemensamt och i samförstånd. Vad Lidia Drgomir och
Elena Ghiocel uppgett, vilka uppgifter i övervägande del haft en låg ursprungssannolikhet
i sig och varit inbördes svårförenliga, har inte förmått förta styrkan av den
utredning som talar för deras skuld i enlighet med åtalet. Tingsrätten är därför övertygad
om deras skuld i enlighet med gärningspåståendet innebärande att Lidia
Drgomir och Elena Ghiocel skall dömas för att ha tillgripit den plånbok som Hans
Nilsson bar på sig som innehöll cirka 9 000 kr med uppsåt att tillägna sig pengarna.
Mot bakgrund av att det således rört sig en så kallad fickstöld är stölden att bedöma
som grov. Det är också utrett att Elena Ghiocel bitit Tommy Sandberg i knogen.
Även om gärningen anses ha åsamkat denne en inte flyktigt övergående smärta
är skadan mer eller mindre obetydlig. Gärningen bör med hänsyn till detta och
omständigheterna i övrigt bedömas som ringa misshandel.
Kommentar:
Detta är en extremt mild dom. Kvinnorna ska inte utvisas och målsägaren får inte något skadestånd. Påföljden för ringa misshandel är upp till sex månaders fängelse. För grov stöld ligger påföljden mellan sex månaders och sex års fängelse. Domstolen motiverar sin dom med formuleringen:
För grov stöld är föreskrivet fängelse. Rätten skall dock om möjligt välja en lindrigare påföljd. Den typ av grov stöld som Elena Ghiocel skall dömas för är dock av sådan art att påföljden som regel skall bestämmas till fängelse.
Varför domstolen ska välja en lindrigare påföljd förklaras inte. Det är hur som helst anledningen till att kvinnorna döms till mildast tänkbara straff.
Domstolens motivering till att ogilla utvisningen:
Beträffande yrkandet om utvisning noteras att eftersom Lidia Drgomir och Elena
Ghiocel är medborgare i Rumänien och därmed EES-medborgare krävs mot bakgrund
av rörlighetsdirektivet för bifall till åklagarens talan om utvisning att – utöver
att gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas
att de kommer att göra sig skyldiga till fortsatt brottslighet här i riket eller att brottet
är särskilt allvarligt – deras personliga beteende utgör ett verkligt och tillräckligt
allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går
utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär.
Lidia Drgomir har 2013 dömts för stöld i Rumänien och Elena Ghiocel har 2015
mottagit ett strafföreläggande för snatteri. Denna bakgrund i förening med deras
levnadsomständigheter i övrigt ger anledning att befara att de kommer att göra sig
skyldiga till fortsatt brottslighet. Det kan dock inte anses proportionerligt att utvisa
dem då den brottslighet de nu döms för i förening med vad som i övrigt är känt inte
kan med tillräcklig styrka anses visa att deras personliga beteende utgör ett verkligt
och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen
och som går utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse
innebär. Talan om utvisning ogillas därför.
Domstolens motivering för att ogilla Nils Hanssons skadeståndsyrkande:
När det gäller Nils Hanssons yrkande om ersättning avser detta kränkning. För att
kränkningsersättning skall dömas ut vid stöldbrott krävs dock en påtaglig kränkning
av den personliga integriteten. Att bli frånstulen något har inte med den personliga
integriteten att göra utan är istället ett angrepp på någons förmögenhetsmassa. Endast
om stölden innefattar ett påtagligt fysiskt inslag kan därför ersättning utgå. Även
om det är visat att Lidia Drgomir och Elena Ghiocel varit närgångna anses detta inte
utgöra en sådan kränkning av den personliga integriteten att ersättning för kränkning
bör utgå.
Kommentar
Att kvinnorna snor Nils Hanssons pengar, påstår att han försöker köpa sex från dem och kallar honom för ”djävla rasist”, är tydligen ingen kränkning, med domstolens ögon.
Pröva att se domen med ett offerperspektiv. Romerna är dubbla, kanske till och med tredubbla offer. De är kvinnor, de är romer och dessutom så fattiga att de måste tigga. Det är mycket mycket synd om dem. Domen måste därför bli så mild som det bara är möjligt. Nils Hansson är en vanlig svensk man, 57 år gammal. Etniskt svenska män är ingen offergrupp. Tvärtom, de är ju medlemmar av patriarkatet, förtryckarna. Det finns ingen anledning att tycka synd om Nils Hansson. Han är inte kränkt. Och att de stal hans plånbok med 9.000 kr, det är ju bara ett angrepp på hans ”förmögenhetsmassa”.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
June 2, 2016
Gruppaccessoarer
Johannes Divinius återkommer:
Alex Jones driver en kanal på internet. Honom följer jag inte ofta. Men det finns ett videoklipp från hans kanal som mer än andra fångat mitt intresse. Ja, fascinerat mig. Här en länk.
Filmklippet återger en scen tidigare i år i S:t Louis, Missouri, i anslutning till ett möte med Donald Trump. I mitten av scenen en ung man, med blont hår och skägg, iförd flanellskjorta. Han är kanske lite för tunn och vältvättad för att förväxlas med, säg, en skogsarbetare från Västerbotten. Men jag kan gott föreställa mig honom som jägmästare eller kanske student från skogshögskolan i Umeå. Han hojtar och står i. Han har gett sig själv den otacksamma uppgiften att nästan ensam försvara Donald Trump och dennes politik. Runt honom en växande skara av motståndare, med det gemensamt att de avskyr Trump.
Tre av dessa motståndare är mer framträdande än de andra. De har till och med blivit så kända att internet förärat dem med var sitt öknamn: Safe Space Sally alias Banshee, Aids Skrillex och Carl the Cuck. De är alla i tidiga 20-årsåldern, förmodligen studenter vid något college eller universitet. De är dessutom aktivister – kämpar för social rättvisa, så kallade Social justice warriors. Ett slags 2010-talets svar på 1968-års studenter. Hippien utbytt mot hipster. Låt oss granska de tre arketyperna litet närmare.
Safe Space Sally – alias Banshee. Hon är en i mobben, men en av dem som sticker ut. Hon liknar på många sätt en ekorre eller annan gnagare; med sina kvicka rörelser, sina snabba blickar och sin nyfikenhet. Det finns ingenting i mobben, som undgår henne. Tänderna är stora, framträdande och vita. Ibland skjuter hon upp tungan under överläppen, som för att kolla att tänderna är kvar. När hon blir aggressiv sticker hon ut hakan och blottar den övre tandraden.
Hon har stora hipsterglasögon och färgat, svart hår. Svarta byxor och jacka. Också naglarna är svarta. I ena handen en mobiltelefon som hon använder för att dokumentera pöbelns framfart. I den andra handen har hon en bit brun kartong som hon har skrivit sitt budskap på – något i stil med ”Trump out of S:t Louis”.
Trots sin beskäftighet är hon behagsjuk, fåfäng kan man ana. Ibland ler hon och drar i sitt hår. Nu använder hon sina manipulativa förmågor för att provocera. Hon är rapp i käften och ger svar, som känns väl inövade, nästan instinktivt snabba. Det gäller också hennes ilska. Hon njuter av sin aggressivitet, av den ilska hon väcker hos motståndarna. Hon ironiserar över dem, med överdrivna ansiktsuttryck och gester.
”Bygga en mur” säger hon, och markerar med överdrivna gester ett citattecken i luften. Med huvudet på sned, halvöppen mun och himlande blick – som om hon ville imitera en debil person. När någon säger att även vita kan utsättas för förtryck grimaserar hon och låtsas torka sina tårar. De är ”vita tårar”: Snyft, snyft, snyft, buhuuuu.
Aids Skrillex är Safe Space Sallys manliga själsfrände och motsvarighet. Också han har svart hår och svarta hipsterglasögon. Svarta byxor, svart luvtröja. Istället för det obligatoriska hipsterskägget har han en väl utvuxen hockeyfrilla. Han är också aggressiv. Inte någon ekorre utan mera en surikat, som står på tå för att få överblick. Han har placerat sig längst fram och vevar med armarna. Det som kommer ur hans mun är ofta svordomar. Eller enkla enstaviga satser. Ofta liknar de välinövade paroller.
Till skillnad från flickvännens utbrott levereras de utan ironiska grimaser. De känns som något som kommer från ledarsidorna i vänsterliberala tidningar eller från föreläsningarna i genusvetenskap vid universiteten. Om dessa paroller någon gång haft den nya tankens fräschör – vilket jag tvivlar på – så är den sedan länge förlorad. Vägen från säck till påse är lång och nu har de nått slutstationen.
”Du är ju för fan en vit man!” ropar Aids Skrillex, som bevis på att mannen i flanellskjortan aldrig kan förtryckas.
Vi tar resonemanget igen. Vita pojkar som föds idag och som växer upp till vuxna män kommer under sin livstid aldrig att förtryckas eller ens ha rätt att känna sig förtryckta. Varför? För att de är vita män. När Aids Skrillex vill debattera polisvåld mot afroamerikaner och möts av påpekandet att även vita dör av polisvåld replikerar han: ”Det är ju för fan inget problem i jämförelse med de svarta som skjuts ner!”
Carl the Cuck är är det tredje aktivisten. Betydligt lugnare än de övriga i mobben. Med stora glasögonbågar, lika de som var på modet i början av 60-talet. Blå fleecetröja. Om man bortser från omgivningen kan man mycket väl föreställa sig honom som student vid något college i början av 60-talet. Kanske med företagsekonomi eller administration eller engelsk litteratur som huvudämnen. Han har inte svart hår, utan blont, rätt kortklippt hår. Hans främsta insats är hans replik när han förstår att det finns människor som faktiskt tvekar inför ekvationen Trump = Hitler: ”Va, skoooojar du?!”
Hans förvåning, överraskningen, det långa ansiktet, munnen ner till hakan, det misstrogna leendet blandat med känslan av moralisk överlägsenhet, är äkta. Ja visst, det är inte spelat. Om man hade presenterat bevis för att Drottning Elisabeth är en rymdödla hade han förmodligen sett mindre förvånad ut. Det är obetalbart komiskt och har förärat honom status som meme – denna internetvärldens satiriska motsvarighet till den kristet ortodoxa ikonen.
Många som arbetar i gymnasier och universitet eller har barn i övre tonåren eller 20-årsåldern känner igen typerna. I den åldern är åsikter sällan välövervägda och personliga, utan gruppaccessoarer. De är en del av en gruppidentitet, ett komplement till hårfärg, kläder eller smink. Så varför bry sig? När allt kommer omkring spelar inget av detta någon roll. Det är bara ett korkat tidsfördriv, något att skratta åt – även om jag hellre skrattar åt makthavare än ungdomar.
Men det finns något annat som får skrattet att fastna i strupen. Och det är känslan av att ha hört och sett allt detta förut. I Sverige. Inte bland ungdomar, utan bland självutnämnda småpåvar på arbetsplatser och i offentliga miljöer. Bland journalister och högt uppsatta jurister och politiker. Som för bara drygt ett år sedan ansåg att de inte behövde besvara några frågor om invandring, budgetunderskott och bostadsbubblor. Att de hade en moralisk skyldighet att tiga ihjäl debatten om vad som händer med vårt land. Som också gav dem rätt att bemöta befogade frågor med personangrepp och etiketteringar. Och dessa människor var inte i övre tonåren – de var vuxna, medelålders män och kvinnor med höga löner och arvoden. Fega mobbare och hycklare. För dem finns inga ursäkter.
Johannes Divinius
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
May 31, 2016
Den nödvändiga feminismen
Nedanstående text bygger helt på reflektioner från den bloggläsare som antagligen oftast mailar sina synpunkter till mig. När han är inspirerad kan det komma flera mail om dagen. Till skillnad från de flesta som jag har kontakt med är han rätt ung och ännu inte klar med sina akademiska studier. Eftersom kärnan är en kritik av feminismen, kan det vara lämpligt att tillägga att han är gift och att hans fru verkar förstå och i stort hålla med honom om hans synpunkter.
I Sverige, liksom i andra demokratier, är numera moralen maktens fundament. Politiker, journalister och tjänstemän på olika myndigheter har anförtrotts makten därför att de utfäster sig att verka för det goda samhället. Deras jobb är att förbättra välfärden. Kan vi bara komma tillrätta med rasismen och kvinnoförtrycket, för att nämna två mycket viktiga moralfrågor, så måste rimligen Sverige bli ett bättre land att leva i.
När politikerna säger att de kämpar för alla människors lika värde, ska det förstås som att det nu är dags för alla de minoriteter, som tvingats leva med det patriarkala samhällets förtryck, att få upprättelse. Det gäller också för de nyanlända. De har flytt till ett land där de självklart ska ges samma chanser till en bra framtid, som landets övriga medborgare. Alla är ju lika mycket värda.
Här finns två tolkningsmöjligheter. Den ena säger att det inte finns någon dold agenda, utan kampen gäller just jämlikhet och rättvisa och för att det ska bli rätt, så måste regeringen vara feministisk. Männens tid är över. Det var en ond tid, en förtryckartid. Nu måste kvinnorna få ta vid. Det betyder givetvis inte att männen är diskvalificerade. Däremot betyder det att det kvinnliga omsorgsperspektivet lägger ut kompassriktningen för den svenska skutan. Det är inte längre testosteron utan östrogen som gäller.
I teorin blir konsekvensen att den manliga aggressiviteten får stå tillbaka för omvårdnadsprincipen, vilket ju passar bra för ett välfärdssamhälle. Så enkelt fungerar emellertid inte verkligheten. Om den kvinnliga principen inte förmår upprätthålla ordning och rättvisa utan mest visar sig vara godhetsmättat tomprat, så växer konflikterna och ett land som Sverige kan, om det vill sig riktigt illa, landa i ett inbördeskrig – vilket inte betyder att den manliga aggressiviteten begränsats.
Manlig aggressivitet är inte bara något i sig skrämmande, något som män olyckligtvis dras med, utan nödvändigt i skyddet av den egna gemenskapen. Som jag ska återkomma till finns det en orsak till att det inte är kvinnor som kastar sten på blåljusfunktionärer. Dessutom är den manliga kreativiteten testosterondriven. Ett samhälle skapas och återskapas ständigt, det är männens uppgift. Det fungerar inte att försvara, upprätthålla och utveckla ett samhälle med feminismen som metod, bland annat därför att det feministiska samhället inte klarar konkurrensen från omgivande och mer vitala manligt styrda samhällen. Det kunde som bekant inte heller värja sig mot den massinvandring som ägde rum i synnerhet hösten 2015. Ungefär sjuttio procent av de som kom och nu söker asyl är unga män. Det syns dåligt i mediernas rapportering, eftersom fotograferna och de intervjuande journalisterna föredrar att exponera kvinnor, barn och barnfamiljer. Det är en kvinnlig och hjärteknipande journalistik, som spelar på våra känslor och därmed försvårar en seriös debatt om hur Sverige ska försvara sig. Det är ju så synd om dem som kommer! Hoppas nu bara att de känner sig välkomna!
Den feministiska bild som är självklar för politikerna, och som medierna för fram, är att Sverige måste ställa upp för människor på flykt, även om dessa kommer från dysfunktionella stater på andra sidan jordklotet. De som inte tycker att detta är någon bra idé och gör invändningar, kallas för främlingsfientliga och rasister. Därför måste de tystas. Ibland gör en eller annan politiker, journalist och myndighetsföreträdare ett övertramp, men det sker ju i den goda sakens namn, eller hur?
Om det första syftet med den feministiska offerretoriken är att ge makten legitimitet, så är det andra syftet att tysta meningsmotståndarna. De som kämpar för det goda ska inte behöva klyva näbb med dem som inte tycker likadant. Motståndarna är ju onda! ”Våga vägra debatten”, som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg sa i en diskussion på publicistklubben år 2013. Vi som är onda, vi som inte håller med journalisterna och politikerna, vi ska inte tro att våra åsikter betyder något. Istället ska vi skämmas!
Problemet är att den förda politiken inte förbättrar välfärdsstaten, eller på något annat sätt gör Sverige till ett bättre land. Tvärtom, förfallet går snabbt. Sverige är ett land där välfärden, ekonomin och tilliten rasar. Det kvinnliga känslo- och omsorgsperspektivet leder till kaos i många institutioner och myndigheter.
I Australien kan stenkastning mot samhällets ”blåljusfunktionärer” leda till upp till fjorton års fängelse. I Sverige vill polis och sociala myndigheter bjuda stenkastarna på kaffe, grilla korv med dem och prata om hur alla tillsammans ska lösa problemen. Men detta handlar inte om sysslolösa ungdomar som är ledsna därför att ungdomsgården stängt.
Män som tänker som män begriper allvaret. Det som de unga männen gör, är att hävda sitt revir och försvara sitt samhälle mot inkräktarna/blåljusfunktionärerna. De säger att detta samhälle är inte ert utan vårt och ni kan stoppa upp era rosa drömmar om integration och gemenskap i häcken. I grunden är upproret biologiskt betingat. De ser ju att svennarna inte längre finns kvar i deras bostadsområden. Svennarna har retirerat, så nu är det dags att ta över.
För att spä på med ett annat av många möjliga exempel på handlingsförlamning och oförmåga att omvandla de vackra orden till handling, så förväntas vi stillatigande betala för bostäder åt främmande människor, istället för åt svenska ungdomar. De stackars flyktingarna måste ju ha någonstans att bo! Invandringen har sugit åt sig allt som är ledigt och i dag är väntetiden ungefär femton år på en hyresrätt i en någorlunda beboelig förort. Är du flykting kan det gå snabbare, därför att då har du möjlighet att få förtur.
Trots att Sveriges skatter hör till de högsta i världen, så protesterar inte medborgarna mot vanstyret. Varför? Varför finner vi oss i att makthavarna gör Sverige till ett sämre land? Ett av svaren har redan nämnts, den kvinnliga omsorgsretoriken låter ju bra! Det är inte verkligheten som gäller utan idéerna. Ett annat svar är att det kostar att gå emot det som makten vill. Om makten säger att vi ska vara passiva och tänka snällt, så gör de flesta bland oss det. I annat fall sätts den personliga karriären på spel. Som den mailande bloggläsaren formulerar det:
Blunda hårt, ni män som har förmågan att styra den svenska skutan bort från skäret. I annat fall kanske ni blir uteslutna ur facket. Eller ni som sitter några pinnhål högre i samhällshierarkin, ni kanske inte längre får delta i elitens självgoda spektakel, inte får gå på nobelfesten.
Tolkat och redigerat av
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
May 29, 2016
Bloggläsare mors dag
1. I natt avslutade jag läsningen av en bok som stått oläst i min bokhylla i fyrtio års tid. Som pensionär har jag äntligen fått tid att ta itu med en del olästa verk som stått och pockat på läsning i alla dessa år. Boken är ”En kalv med eken stångades” av Alexander Solsjenitsyn och redan när jag tog ner den från bokhyllan anade jag att jag skulle finna en rad likheter mellan förtrycket i Sovjetunionen och det nuvarande kulturmarxistiska förtrycket i Sverige. Som du kanske känner till skildrar boken den kamp Solsjenitsyn fick föra mot det sovjetiska systemet för att få sina verk publicerade och den försvarsstrid han fick föra efter att vinden vänt och tövädret upphört och gått över i en kampanj mot honom. Även alla säkerhetsåtgärder och manövrer han tvingades till för att skydda sina ännu icke publicerade verk, de som i början på 1970-talet slog ner som bomber i västvärlden. Det hela slutade som bekant med att han landsförvisades i februari 1974, med hänvisning till artikel 64 i den sovjetiska strafflagen om landsförräderi.
Olikheter finns naturligtvis men något som slår en är likheterna i de metoder som överheten använder för att tysta och förfölja dissidenter. Här är några svar som Solsjenitsyn ger i en intervju med AP och Le Monde i augusti 1973.
Fråga: Vad kan Ni säga med anledning av de senaste angreppen i sovjetpressen mot akademiledamoten Sacharov?
Svar: /…/ ”Ingen i detta land tillåts över huvud taget uttala seriös kritik på någon nivå och med någon grad av konstruktivitet – om man undantar en snäv krets av personer, vilka nått sin position efter många års lydighet, vilken föga uppammat den kritiska förmågan hos dem. Sacharov är tyvärr alltför berömd; man tvingas därför krossa honom offentligt /…/. Men de okända kritikerna krossas en masse i tysthet, i landsorten, i avkrokarna, och ingen vet hur många anonyma människor som försmäktar och går under på de psykiatriska distriktssjukhusen. Ni kan själva undersöka om det de senaste 10, 20 eller 30 åren har framförts argument mot någon enda oliktänkande. Nej, inte mot någon – eftersom inga finns. Man svarar alltid med svordomar och förtal. Sådant är ”svaret´ till Sacharov”./…/
Endera administrativ, rättslig straffpåföljd eller okvädinsord eller tystnad – de tre utvägarna för dem som ingenting substantiellt förmår svara.
Citaten återfinns i Bilaga 26 på sidan 429 i ovan nämnda bok. Det sista citatet kan även användas som en beskrivning på det svenska ”debattklimatet” i invandringsfrågan under de senaste decennierna. Det är både skrämmande och beklämmande på en och samma gång!
***
2. Wolodarski torgför i dagens DN tanken att de som stödjer Orban, Trump, Åkesson, Le Pen och andra konservativa krafter önskar se ett nytt 30-tal med fanor, marscher och flammande tal till massorna i auktoritär miljö.
Analysen är nog lite väl banal.
Ett mer korrekt synsätt är att folk helt enkelt vill slippa. Man vill slippa att betala för människor som inte försörjer sig, man vill slippa att få sitt samhälle förändrat i snabb takt och man vill slippa allehanda mästrande inslag från den politiska klassen. (Vem hade kunnat drömma om att vuxna kvinnor och män i Bryssel med obscent höga och skattefria löner skulle ägna sin dyrbara tid åt att fastställa den maximala effekten för dammsugare inom EU till 900W? Bara för att de kan.)
Att koppla denna önskan till att slippa med en 30-talsmiljö förstår jag inte utan det vi ser är snarare en önskan att slippa det auktoritära styre som politikerklassen idag står för. Visst är det så att de styrande är framröstade i allmänna val och därför har folket röstat för tingens ordning, men även den synen är väl förenklad. Särskilt i Sverige kan vi se hur den politiska klassen (med hjälp av partistöden) har isolerat sig och i princip gjort sig oberoende av partimedlemmar.
Människor blir naturligtvis vansinniga över sakernas tillstånd när de märker hur de saknar praktiskt inflytande, politikerklassen gör vad den vill. Resonemanget är hårdraget men principen finns ändå där. Hur skall jag överhuvudtaget kunna påverka ett parti där partiledningen efter eget skön disponerar de inkommande slantarna och gynnar sina kloner inom organisationen? Partier fungerar närmast som stiftelser, äger sig själva och utser sina egna förmånstagare.
Systemet genererar två typer av politiker, poserande lallare och lallande posörer. Och de är knappast skickade att styra ett land.
Politiciens sans frontières är verklighet. Dels känner de sig manade (av vem kan man undra) att peta i allt möjligt som de petar i bara för att de kan, dels saknar de känsla för vilket uppdrag de har när det gäller den egna befolkningen och landets gränser. En svensk politiker av idag skulle nog behöva betänketid för att besvara frågan om vilket den sätter främst, den egna befolkningen och dess väl och ve eller godtycklig arab som betalat 50 000 och tvingat sig över den svenska gränsen. Svaret skulle nog (efter rundlig betänketid) bli pass … till araben.
Att som Wolodarski dra hitlerkortet när vi inte längre finner oss i att betala – både pekuniärt och socialt – för allehanda politiska stolligheter är svårförståeligt. Vad är det för nazistiskt i att ett lands befolkning inte vill utsättas för diverse märkliga experiment, om vilka de inte tillfrågats? Sammantaget så upplever jag att det är dagens styre som är auktoritärt och samhällsskadligt och det är det jag vill slippa.
***
3. Vi har kunnat ta del av hur polis och räddningspersonal i svenska bostadsområden bemöts med stenkastning och vandalisering av deras bilar. I en del fall har till och med raketer och handgranater kastats mot dem. I teve kan vi se hur en polis som försöker vara artig möts av kommentarerna: Tror du jag är rädd för dig? Fucking pajas! Kom utan bricka, så ska jag visa dig. Fucking tönt.
Många svenskar flyr nu sina tidigare bostadsområden medan hot och tillmälen som ”Svennejävel” och ”Svennehora” yr kring deras huvuden. I reportage i Expressen kommenterar en invandrad man: ”Gillar ni inte att bo här, så är det ju bara att flytta.”
Det var verkligen en sann och klarsynt analys den mannen lämnade. Om vissa grupper av invandrare avskyr Sverige och svenskarna och inte gillar att bo här, så är det ju bara att flytta. De kan ju fortsätta med sina samhällsbyggen i de delar av mellanöstern eller Afrika som de kommer ifrån.
Fina ord kan skymma sikten en tid, likt pråliga lövverk i träden. Men man kan alltid döma ett träd efter dess frukter. Själv förfördes jag länge av de fina orden, men frukterna av den berikande mångfalden med dess mångkulturella välsignelser har nu börjat falla.
***
4. Så här står det i policyförklaringen för Sveriges Radio från år 2008, under rubriken ”Sveriges Radio och mångfald”:
Sveriges Radios program ska som helhet präglas av demokratins grundidéer och principen om alla människors lika värde. Vi ska till exempel ta ställning för fri åsiktsbildning och ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa grundidéer. Att hävda principen om alla människors lika värde innebär bland annat att ta avstånd från rasism liksom all form av diskriminering. Sveriges Radio vill främja arbetet med mångfald inom företaget, både inom programutbudet och i personalarbetet. Den kulturella mångfalden ingår numer som en naturlig del i såväl verksamhetsplanering som uppföljning.
Att ta ”avstånd ifrån” i samma mening som ”fri åsiktsbildning” är ju en självmotsägelse i den mening som avses. Vi vet ju att ordet rasism kan betyda vad som helst och framförallt betyda att halva svenska folket ska vägras denna fria åsiktsbildning och inte inräknas i denna mångfald. Men det står ju inget om logik och vår kritik är ju rasism, så häpp!..
Sammanställt och något redigerat av
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
May 27, 2016
Den svenska krisen
Det här är en av de viktigaste bloggtexter jag skrivit. Den riktar sig till alla er som absolut inte vill läsa den här typen av texter och med stor sannolikhet inte heller kommer att läsa den här.
Och till bloggläsarna: Många av er har säkert förstått att mitt bloggskrivande är ett slags terapi. Ni och jag delar insikten om att vi lever i ett land där den politiska klassen, journalisterna och opinionsbildarna har vänt sig mot landet och dess invånare. Genom att skriva, så försöker jag att förstå vad det är som sker. Det lugnar lite och gör det möjligt att fortsätta att leva i Sverige, trots att mitt förnuft säger att det är dags att sälja kåken och fly, medan det ännu går.
Jag misstänker att för en del bloggläsare fungerar det på ett liknande sätt. Att läsa dissidenternas bloggar rör visserligen upp känslorna, men är samtidigt ångestdämpande. Man förstår att man inte är ensam om att registrera vansinnet. Den totalpessimistiska slutsatsen blir att vi på så sätt, om är indirekt, accepterar och finner oss i en situation där vi istället borde resa oss och säga: Nog nu, så här får det inte fortsätta!
Under de senaste fyra åren har jag skrivit och gett ut fyra böcker, som har det gemensamt att en majoritet av Sveriges läsande befolkningsskikt inte känner till dem. En bok, ”Romer i Sverige”, är jag ensam författare till, tre av böckerna har Gunnar Sandelin som medförfattare. Anledningen till att de inte är kända i bredare kretsar är, att den svenska journalistkåren kommit överens om att dessa böcker inte får recenseras eller diskuteras på den offentliga scenen. Däremot har böckerna blivit positivt uppmärksammade i etablerade media i såväl Danmark som Norge. I svenska dissidentkretsar är de välkända och uppskattade.
Dessa skrifter har också det gemensamt att de handlar om den fråga som är mest infekterad i Sverige i dag, invandringspolitiken och dess konsekvenser. I samtliga böcker har Gunnar och jag bemödat oss om hållbara sakliga resonemang, korrekta siffror, hederlig statistik och källredovisning. Ingen av böckerna är en pamflett eller stridsskrift, Nötskalet minst av allt. Vi har varit intensivt medvetna om ingenting skulle glädja våra fiender mer, än om vi hade gjort misstag i form av ohållbara resonemang och felaktig eller missvisande statistik. Jag skriver ”fiender” istället för ”kritiker”, därför att det är svårt att tro att motståndarna läst någon av böckerna. Jag tror inte de vet vad som står i dem. De vet bara att de är ”förbjudna”.
Alla fyra böckerna säljer bra och är flitigt lånade från biblioteken. När detta skrivs har just en av de näst intill dagliga beställningarna kommit in från Bibliotekstjänst. Den här gången vill de ha fyra Nötskal. Mitt intryck är att dock att biblioteken inte särskilt ofta köper in dem på eget initiativ utan därför att läsare önskar det.
En äldre dam i Karlskoga vände sig till det lokala biblioteket och bad dem att köpa in Nötskalet, därför att det var en bok hon ville läsa. Efter långt om länge fick hon följande svar:
Hej XYZ,
Du har lämnat ett inköpsförslag till oss på boken Nötskalet av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Vi har tagit beslut om att inte köpa in boken på grund av att den inte uppfyller kraven för våra inköpsrutiner. Enligt vår inköpspolicy ska bibliotekets facklitteratur ha säkra källor och vara tillförlitlig. I våra efterforskningar har det kommit fram att Nötskalet har vinklade faktauppgifter, och därför inte ger en tillförlitlig bild av invandringen till Sverige
Med vänlig hälsning
Andreas Brage
Bibliotekarie
Karlskoga bibliotek
0586-61444
Andreas.a.brage@karlskoga .se
http://www.bibliotek .se
Eftersom kvinnan i Karlskoga förstod att detta var ett rent ideologiskt beslut och för övrigt också noterade att det inte gavs något exempel på de vinklade faktauppgifterna, så skrev hon:
Hej!
Era åsikter kan jag ju inte påverka. Jag kommer dock att läsa vad jag anser vara viktigt för mig och göra min egen bedömning. Ni behöver naturligtvis inte köpa in boken. Den har ett ISBN 978-91-981855-1-5-. Den kan alltså lånas in från andra bibliotek. Vilket jag emotser att ni gör.
Med vänlig hälsning
XYZ
Hon fick följande svar:
Hej igen,
Vi har även bestämt att det vi inte köper in av kvalitetsskäl lånar vi heller inte in från andra bibliotek. Så i det här fallet är det inte aktuellt att göra ett fjärrlån.
Med vänlig hälsning
Andreas Brage
Bibliotekarie
Från läsekretsen får Gunnar och jag en stadig ström av beröm och hyllningar, det mesta i form av mail. Många av dem är anonyma. Skribenterna vet att det finns risk för att Expo eller någon obskyr kvällsblaska som Expressen eller Aftonbladet hackar in sig på min eller Gunnars mail, i syfte att hitta medborgare som kan hängas ut. Det är numera allmänt känt att i Sverige har det blivit riskabelt att offentligt skylta med sina åsikter. Man kan förlora jobbet, annat elände onämnt.
För Gunnar och mig är det oerhört värdefullt att veta att läsarna uppskattar våra böcker. Den som det gått bäst för, första delen av ”Invandring och mörkläggning”, har tryckts i fyra upplagor och sålt i ungefär 11.000 ex. Därutöver finns den sedan länge som E-bok och kan laddas ner gratis från nätet, vilket betyder att det är åtskilligt fler som läst den. I den senaste boken ”Nötskalet” har vi avsiktligt skruvat upp saklighetsambitionen, med förhoppningen att nå en publik som annars inte läser denna typ av böcker. Anledningen: vi har viktiga saker att tala om för dem, som de inte får veta av svenska media.
Men det hjälps inte. Eftersom böckerna redogör för invandringspolitiken och dess konsekvenser för Sverige, en utveckling som makthavande politiker inte vill ta ansvar för, och medierna vill berätta så lite som möjligt om, så är vi stämplade. Vi och våra böcker får inte synas, än mindre diskuteras, på den offentliga scenen. Det är ett klassiskt fall av ”Om budskapet inte passar – skjut budbäraren!”
Innan vi skrev dessa böcker hade såväl Gunnar som jag tillgång till den offentliga scenen. Gunnar var en återkommande skribent på DN Debatt och jag skrev i Axess och under en tid i Svenska Dagbladet. Jag deltog ofta i radio. Mindre i teve, eftersom jag har radioutseende. I dag har ingen av oss någon som helst chans att publicera oss i svensk press. Detta trots att vi båda är etablerade i våra yrkesroller, skriver professionellt och har viktiga saker att säga. Gunnar prövade häromdagen med att till Axess skicka in en recension av den norska journalisten Hege Storhaugs kioskvältare som nu kommer på svenska: ”Landsplågan Islam”. I Norge är den mycket debatterad och har sålt i närmare 50.000 exemplar. Chefredaktören för Axess, PJ Anders Linder, tackade nej med vändande post: ”Vi väljer att avstå”.
Det har sitt pris att under eget namn skriva ”dissidentlitteratur”. Det är emellertid inte det jag vill lyfta fram med denna text. Det finns ingen anledning att ömka Gunnar och mig. Det är inte just oss det är synd om. Vi gör vårt jobb, vi får mycket uppskattning och en slant för det (den senare inte så stor). Det handlar istället om det pris som svensk debatt och svensk litteratur får betala. Det som hänt efter massinvandringen av asylsökande hösten 2015 är två saker. Dels har den gentemot Sveriges befolkning ansvarslösa invandringspolitiken förändrats. Politikerna har slagit till bromsarna. Välfärdssamhället är hårt pressat från alla håll och det finns varken jobb eller bostäder åt alla dem som söker asyl. Den första maj i år bodde 169.134 personer i något av Migrationsverkets system, i väntan på beslut. Väntetiden är över ett år, kanske två, ingen vet riktigt. Även om den politiska inbromsningen sker för sent och är en omvändelse under galgen, så har den skett. Det som också skett är att nyhetsrapporteringen blivit bättre, vilket alla vi, som oroas av det som händer med Sverige, uppskattar.
Kursändringen beror naturligtvis på att verkligheten går den väg som Gunnar och jag skrivit om i våra böcker. Det är bara att konstatera, vi inte bara fick rätt utan vi har rätt, hela vägen. Det ligger emellertid ingen glädje i det konstaterandet. En jämförelse: den som misstänker att en släkting har cancer, blir knappast glad över att få det bekräftat. Att vi och andra dissidenter skulle få upprättelse finns inte ens som en tanke i offentligheten. Vi är lika giftiga och lika utestängda som tidigare. Trots att politiker och nyhetsjournalister jämkat på spelreglerna, så stannar svenska opinionsbildare och kultureliten kvar i sitt fantasiland, i sin tro på icke fungerande visioner som ”Det mångkulturella samhället”. Inte en enda betydande svensk författare eller kulturperson rätar på ryggen och säger ”Nej för helvete, det här går inte längre”.
Antirasisterna fortsätter att härja. Nu senaste är det den underfundige författaren och serietecknaren Jan Lööf som nagelfars. Inte för något han sagt. Nejdå, i det här landet vågar ingen säga något ärerörigt. I Sverige finns inga betydande kulturpersonligheter av den franske rabulisten Michel Houllebecqs typ. För Jan Lööfs del handlar om några teckningar i ett par böcker som han skrev för många år sedan. Dessförinnan var det Tintin, Barna Hedenhös och Stina Wirsén som fick inkvisitionen efter sig.
Det pris som offentligheten får betala för sitt städande i vår historia och kultur, för att den skändar dem som har invändningar mot Sveriges extrema och extremt ansvarslösa invandringspolitik, är en brant kvalitetsnedgång. Finns det någon författare av Vilhelm Mobergs frispråkighetskaliber i dag? Jag känner inte till någon. Det viskas och tasslas i PK-korridoren men framför allt hålls det käften. Om någon skulle vilja skriva en dissidentroman, finns det något etablerat förlag som skulle ge ut den? Det tror inte jag. I det land som delar ut Nobelpriset kan inte längre kontroversiell litteratur tryckas på de etablerade förlagen. Inte om den är kontroversiell på riktigt. Inga ”houllebecqare” här inte.
Det är den nationella självförståelsen som tar mest stryk när debatten kvävs, kritiska röster tystas och visselblåsare skändas. Så här skrev till exempel DN:s kulturskribent Malin Ullgren häromdagen om äldre personer, som fått nog av det offentliga ljugandet.
När det rör sig om människor man har känt som motsatsen till högerextremister eller högerpopulister börjar man faktiskt inte söka svaren i den politiska trenden; man funderar över det privatpsykologiska.
Det är ju just kombinationen som gör dessa kovändningar så kompletta – hur kvinnohat förklätt till ”kritik av feminism som har gått för långt” med självklarhet ingår i samma idékomplex som aggressionerna mot romer, muslimer, Margot Wallström, asylinvandring /…/
Var det en tung skilsmässa? En älskad dotter han plötsligt känner sig omseglad av? En låg pension som tankekopplats till syriska flyktingar? /…/ Jag tror att de hatar att lämna över. Hatar att inte längre härska över den politiska framåtrörelsen. Hellre då gå bakåt, klafsa rätt ner i ett gammal brunt dike. Hellre det, än att lyssna och vara nyfiken, delaktig men inte suverän.
Tycker ni att Malin Ullgren gjort en analys värdig de svenska morgontidningarnas flaggskepp? Det tycker inte jag. Exempelvis är det väl klart att den syriska massinvandringen påverkar våra pensioner. Över 50.000 syrier sökte asyl förra året. Alla kommer i princip att få stanna. Tror hon att folk inte fattar att det finns en kostnadspost för det?
Också andra och mer kvalificerade ordvrängare har beretts plats vid köttgrytorna, trots att ”de rätta orden” är den enda talang de har. Se Mona Sahlin, se Dan Eliasson. Och på en lite lägre nivå, se Erik Ullenhag. Under sin ministertid kunde han på nätet kallas både för floskelspruta och Bagdadbob. För sina insatser har han nu belönats med en ambassadörspost i Jordanien. En del av hans gärning har jag skrivit om i min bok ”Romer i Sverige”. Det som står där borde inte leda till Jordanien utan till konstitutionsutskottet. Men sådant händer inte i Sverige. ”Romer i Sverige” tillhör den förbjudna litteraturen. Det jag skriver tillåts inte nå offentligheten. Det spelar ingen roll att jag har forskat i åratal om romer och skrivit fyra böcker i ämnet. En gång i tiden var jag flitigt anlitad som föreläsare, ena dagen i Högsta Domstolen, nästa för sjuksköterskor, som behövde få veta varför romerna bar sig åt som de gjorde. Men det var länge sedan. Nu är den typen av kunskap rasistklassad och förbjuden.
Hörni, som inte läser den här texten: Er idé om det goda samhället fungerar inte! Samtidigt som svenska politiker gärna skryter om Sverige som en moralisk stormakt blir det allt tydligare att vi för vår omvärld utgör ett varnande exempel. Så är det för våra nordiska grannländer, där den svenska storebrorsrollen har sjunkit undan: ” Vi måste se till att det inte går som i Sverige”. Den bilden formas också runt om i världen. Stora nyhetsbyråer visar upp stenkastarförorter och bilbränder från det land som de tidigare beskrivit som en av världens bäst fungerande välfärdsnationer.
Ni som inte kommer att läsa denna text, ni skriver och talar om en flyktingkris. Gunnar och jag skriver om en svensk kris, det är den stora skillnaden. Ni riktar blicken mot världen, vi riktar den mot Sverige. Vi har synat korten och vet det som ni vägrar att förstå: att Sverige redan är långt inne i den totalitära dimman. Släpp in kritikerna, släpp in de seriösa samhällsdebattörer som nu bara skriver på nätet. Ja, jag vet att ni gärna skulle vilja sätta stopp där också. Och ge fan i att vifta med rasistkortet stup i kvarten. Om inte annat så för er egen skull. Det finns ett gammalt bra svenskt uttryck för det som ni borde ägna er åt: komma till sans!
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
May 25, 2016
Plikt- respektive konsekvensetik
Två debattinlägg.
Vi normala människor i Sverige, vi som fortfarande har ett sunt förnuft och reagerar på vad som händer i landet, lider sannolikt alla av kronisk frustration; en psykisk smärta som temporärt kan lindras av att läsa intelligenta siter och bloggtexter. Förmodligen kan textförfattarna också känna lindring genom att skriva ner sina tankar. Att ibland också aktivt ge sig in i kommentarsfälten kan ge viss hugsvalelse.
I allt detta pågående vansinne finns det anledning att påminna om den glömda plikten, riksdagsledamöters plikt mot Sverige och dess befolkning. Den plikten har man glömt, inte förstått eller ger man fan i. Varför har vi ingen ed som talmannen förestavar inför varje nytt riksdagsår och som riksdagsmännen högtidligen förbinder sig till att följa? En sådan ed borde innehålla ett starkt avståndstagande från politiskt rävspel, decemberöverenskommelser, trohet mot parti och partiledare ( vi minns 8 år med Fredrik R., man lydde Hitler också) och skyldigheten att ta politiskt ansvar/regeringsansvar när en sådan situation föreligger.
Att bli vald som riksdagsman borde väl vara bland de finaste uppdrag man kan få. Man har fått uppdraget att vara folkets röst. Då borde ju rimligen också folkviljan synas i ledamöternas arbete och beslut. Folkviljan går i alla lägen före parti- och partiledartrohet.
Under många år har vi sett hur svensk politik i oerhört viktiga frågor kört över den svenska folkviljan. Man har inte gjort sin plikt, man har istället ställt upp för andra krafter som inte vill Sverige och dess befolkning det bästa. Undra på att vi är många som föraktar och ser ner på våra folkvalda. Det borde förstås finnas möjligheter, utöver de allmänna valen, att på något sätt bli kvitt de politiker som uppenbarligen inte företräder folket. Vi kan knappast lita på några politiker. Ibland ser vi rena farser: vänsterpolitikern säger t.ex: ”om sverigedemokraterna tycker som vi i en röstningsfråga då röstar vi inte som vi tycker.” Man kan tänka sig en vardaglig situation: sverigedemokraten i matsalskön frågar om dagens rätter som visar sig vara slottstek och pölsa. Han tar slottsstek medan vänsterpartisten som följer efter tar pölsa, något han hatar. Inga politiker tycks tänka tanken: konsekvenser. Om några årtionden kommer man att prata om ”fornstora dar” från en låg position i rännstenen. Personligen blickar jag ner mot dagens journalister och politiker och känner mig överlägsen, helt berättigat.
Alltså en liten reflexion över din plikttext.
Tack för den!
Stig Rydmark
***
KOA, jag brukar läsa det du skriver med stor behållning, men inlägget ”Plikt- respektive konsekvensetik” gjorde mig faktiskt lite besviken. Som jag ser det är dagens svenska politik extremt genomsyrad av just konsekvensetiskt tänkande och i princip inte alls av någon kantianskt pliktetik. Att svenska politiker gör en annan värdering av konsekvenserna än t.ex. de som vill hjälpa i närområden, gör inte politikers och medias etiska grundsyn pliktetisk, det betyder bara att de värderar konsekvenserna på ett annat sätt, vilket jag hoppas kunna visa.
Själva flyktingkonventionen och, skulle jag hävda, de flesta svenska politikerna, utgår från att den förda migrationspolitiken leder till maximal lycka för maximalt antal människor. Att svenskar offras och får ett sämre liv av den är ointressant, då fler får ett så mycket bättre liv. Besluten styrs alltså inte av någon plikt att hjälpa, utan av en utilitaristisk/konsekvensetisk grundtanke. Att politikerna gör en annan värdering av konsekvenserna än t.ex. de som vill hjälpa i närområden, gör inte heller politikers och medias etiska grundsyn pliktetisk, det betyder bara att de värderar konsekvenserna på ett annat sätt.
Ur ett visst perspektiv kan deras handlingar bedömas som konsekvensetiskt oetiska, men det kan handlingarna även vara ur ett pliktetiskt perspektiv, det beror helt enkelt på vad man anser vara en plikt och mot vem. Några exempel på fundamentala plikter i klassisk pliktetik skulle kunna vara:
Vara rättvis
Tala sanning
Lyda lagar
Bevara livet
Om vi gör en värdering av ovanstående plikter i nuvarande svensk kontext skulle man kunna komma fram till följande:
Är det rättvist att unga svenska flickors livssituation kraftigt försämras genom t.ex. ökad risk att utsättas för våldtäkt, för att välbärgade unga män från fredliga länder skall kunna få fri försörjning i Sverige? Är det rättvist att svenska skattebetalare skall behöva betala för att icke-skyddsbehövande skall få fri sjukvård i Sverige? Är det rättvist att döma miljontals människor i flyktingläger till en säker död, för att några få skall få en bekväm tillvaro i Sverige? Man kan nog i många fall anta att framför allt journalister och andra asylaktivister sannolikt tänker i termer av det som kallas den konsekvensetiska likhetsprincipen när det gäller rättviseaspekten. Den stadgar att alla har samma rätt till allt och således samma rätt att leva i Sverige. Alternativt följer de istället den konsekvensetiska behovsprincipen, som säger att det mest rättvisa är att den som har störst behov av något, är den som har moralisk rätt till det. Om man frågar sig vad som skulle vara rättvist för en pliktetiker så skulle det kunna vara något som ligger i linje med principen om att ingen människa får användas som medel, utan att varje människa skall vara ett mål i sig. Alltså får man inte använda PUT till migranter för att man själv skall få ett bättre samvete och migranterna får inte använda svenskarna som ett medel för att kunna bosätta sig i Sverige.
Om man påstår att man är yngre än man är, vilket många s.k. ”ensamkommande” gör, så har man klart brutit mot plikten att tala sanning. Om man som politiker eller journalist mot bättre vetande upprepar dessa lögner så ljuger de själva och bryter således även de mot plikten att tala sanning. Om t.ex. journalister hade styrts av pliktetik så hade de följt den gamla devisen ”Sök [och säg] sanningen! Om det så leder dig till helvetets portar.”. Att de inte gör det beror på att de **inte** rapporterar konsekvensneutralt, d.v.s. att plikten att tala sanning värderas lägre än de eventuella negativa konsekvenserna för de som far med osanning.
Om man som anställd i det offentliga medverkar i det ovannämnda spelet, och såldes också ljuger, för att medverka till att en icke-skyddsbehövande får stanna, då vederbörandes livssituation skulle bli bättre här än i hemlandet, så har man medverkat till lagbrott och således brutit mot minst två klassiska plikter inom pliktetiken. Vi hade då inte haft enbart en ”Migga-X” som hade rapporterat från Migrationsverket och andra myndigheter, utan ett otal myndighetsföreträdare som dagligen hade översköljt oss med rapporter om oegentligheter och missbruk. Antalet anställda inom sagda myndigheter som hade sparkats ut, då de känt sin plikt att avslå mycket fler ansökningar om uppehållstillstånd hade sannolikt också varit högt. Men då plikten att följa lagar värderas lägre än konsekvenserna för de asylsökande som kan tänkas få ett avslagsbeslut om lagarna följs så är rapporter av det slaget dock alltför få.
Den sista plikten är lite klurigare och antagligen den enda där dagens svenska konsensus kan sägas vara pliktetiskt influerad, i alla fall bland de mer naiva aktivisterna som fortfarande tror att alla asylsökande flyr från en säker död. Dock är nog de flesta som är lite mer insatta, som handläggare på Migrationsverket, polis och socialtjänst, väl medvetna om att dagens politik dömer fler till döden än den räddar, varför de rimligtvis inte kan drivas av plikten att bevara liv.
I de fall det finns spår av pliktetik hos vissa så får man här hålla i minnet att det då handlar om en ”socialliberal” plikt som inte sträcker sig längre än näsan räcker. För t.ex. handläggaren på Migrationsverket blir således inte plikten att bevara liv något universellt, utan omfattar enbart den asylsökande som sitter på andra sidan bordet.
Sammanfattningsvis skulle jag säga att den motsättning som du identifierat inte handlar om plikt- eller konsekvensetik, utan om synen på vem/vilka något skall vara bra för och hur man skall bedöma rättvisa inom utilitarismen. Du anser, som jag tolkar det, att meritprincipen bör styra vid rättvisebedömningen, alltså att t.ex. den som mest förtjänat rätten till svensk välfärd har mest rätt till den. Som tidigare sagt så följer den andra sidan snarare likhetsprincipen alt. behovsprincipen när de bedömer vad som är att betrakta som rättvist eller inte. Vidare utgår den andra sidan från en helt annan utgångspunkt när det gäller vem/vilka en handling skall vara positiv för för att kunna anses vara moraliskt god.
En utilitarist kan utgå ifrån någon av följande grupper/individer vid bedömningen av en handlings konsekvenser:
1. Det egna jaget eller den egna gruppen (utilitaristisk egoism)
2. Alla andra individer eller grupper (utilitaristisk altruism)
3. Jag själv och alla andra (utilitaristisk universalism)
Nummer ett skulle i dagens Sverige tveklöst fördömas som ondsint rasism. Att göra moraliska bedömningar utifrån vad som är bäst för en själv eller den grupp man tillhör kan leda till uthängningar i media, avsked från jobb och andra långt mer negativa konsekvenser. Även nummer tre anses som mycket tveksam, då det bland etablissemanget anses som suspekt om man ens vågar tänka tanken att välbefinnandet för en själv eller den egna gruppen alls har någon moralisk relevans. Däremot passar nummer två väldigt väl in i tankemönstren hos de som sjunger mångkulturens lov.
En annan skiljelinje inom konsekvensetiken är den mellan ”regelutilitarismen” och ”handlingsutilitarismen”. Regelutilitarismen stadgar att en handlings moraliska status beror på konsekvenserna av att en regel omfattas generellt, d.v.s. alltid och av alla. Att tala sanning antas med det synsättet alltid leda till största möjliga lycka för störst antal människor och skall därför antas som generell regel som inte får brytas. Det är alltså inte konsekvenserna i det enskilda fallet som är det avgörande för regelutilitaristen, utan att regeln antas leda till störst generell lycka. Handlingsutilitaristen gör istället en bedömning i den konkreta situationen vilket gör att en lögn kan vara moraliskt riktig om det leder till största möjliga lycka i den speciella situationen.
För att exemplifiera: Om man är en altruistisk handlingsutilitarist som anser att likhetsprincipen skall råda kan det mycket väl vara moraliskt försvarbart att som handläggare på Migrationsverket medverka i en lögn om att en 40-årig afghan är en 16-årig syrier, då man anser att alla har samma rätt att leva i Sverige (likhetsprincipen), att andras väl går för den egna gruppens välbefinnande (altruismen) och då lögnen man medverkar i får den (enligt den egna uppfattningen) moraliskt goda konsekvensen att vederbörande får stanna.
Om man å andra sidan är en ”egoistisk” regelutilitarist som anser att meritprincipen skall råda så skulle ovanstående handläggare agera moraliskt förkastligt om vederbörande medverkade i lögnen och inte avslöjade den. För det första då det skulle bryta mot den universella regeln om att man inte skall ljuga, för det andra då man kanske anser att det är de som medverkat till att bygga Sverige som har rätt till henne och slutligen då konsekvenserna av att ytterligare en bidragsförsörjd invandrare utan skyddsskäl tillåts bosätta sig i Sverige vore negativa för den egna gruppen.
Personligen är jag inte förtjust i utilitarismen över huvud taget, då den leder till konstiga konsekvenser som jag har svårt att svälja. Intuitivt måste en morallära inte bara bedöma handlingar utifrån sina konsekvenser, utan även väga in avsikter och motiv hos den som utför en handling. Jag finner det t.ex. svårt att säga att någon handlar moraliskt gott om en persons handling leder till goda resultat trots att vederbörande har onda avsikter. Säg att en person t.ex. skulle vilja utrota hela mänskligheten genom att sprida ett gift i luften, men tar fel och istället sprider något som gör alla människor lyckligare och mer produktiva, utan att det har några negativa konsekvenser. Enligt konsekvensetiken/utilitarismen skulle vederbörande gjort en moraliskt god handling, vilket intuitivt framstår som väldigt märkligt. Konsekvenserna må vara positiva, men det tycks som att bedömningen av en handlings moraliska värde inte enbart styrs av dess konsekvenser.
Daniel J. Karlsson
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
May 23, 2016
Uppsamlingsheat Bloggläsare
1. Kort mailväxling
Hej, mitt förhållande med min flickvän tog precis slut. Ett av problemen, jag vet inte om man ska skratta eller gråta, har varit att jag tagit era böcker ”Invandring och mörkläggning” i försvar. Jag stöder inte något speciellt politiskt parti. Det finns bra och dåligt att peka på, åt vilket håll man än tittar. Hon, min sedan igår före detta flickvän, menar att ni är främlingsfientliga, och att er litteratur bara gynnar högerpopulismen och i förlängningen blårandiga brunskjortor. Hon menar att ni hetsar mot minoritetsgrupper och banar väg för diskriminering, hat och nationalism. Yttermera, att era siffror, tal och fakta inte stämmer helt – samt att ni inte står för några humanistiska värden.
Jag avskyr att låta det politiska ha ett sådant inflytande på privatlivet. Jag vill hävda min rätt att ”verka” i en sokratisk anda, utan att nödvändigtvis behöva bekänna politisk färg.
Svar: Tråkigt för dig med flickvännen. Det enda jag kan säga är att den kraschen hade nog ändå kommit. Jag tar för givet att din flickvän just inte läst något av det Gunnar och jag skrivit, än mindre begrundat det.
Verkligheten hinner ifatt också henne. Tyvärr kommer hon förmodligen aldrig att förstå att det var hennes identitetspolitiska hållning som sänkte det välfärdssamhälle hon tror sig värna om.
Det kan tilläggas att mitt eget förhållningssätt liknar ditt. Jag avhåller mig från att ta ställning, tycker sämre och sämre om ideologier, alla ideologier, men vad hjälper det. Jag förblir ändå utloggad från den offentliga scenen.
Vill du ge din f.d. flickvän ytterligare en chans att bekanta sig med verkligheten så föreslår jag att du ber henne läsa den här texten.
***
2. DN pixlar information som de påstår är oviktig. Men om de tycker att den måste pixlas, så anser de väl att den är viktig? Varför hindrar de oss annars från att ta del av den?
***
3. Vi var i New York på studieresa och jag delade hotellrum med hemspråksläraren i arabiska. När hon en dag hade varit på shoppingrunda och öppnade den ena förpackningen efter den andra, hamnade allt papper och plast på golvet, som strax var helt översållat med skräp. Papperskorgen stod alldeles bredvid henne, där hamnade dock inte ett enda av skräpet. Jag förstod med en gång att här handlade det om hennes ”värdighet”. Någon annan, en ”lägrestående” person, såsom en städerska, skulle städa upp efter henne, själv skulle hon inte nedlåta sig till en sådan ”låg” syssla. Inte ens det att jag delade rum med henne fick henne att inse att hon på detta sätt tvingade mig att bo i detta av skräp översållade rum. Och ändå hade hon bott i Sverige i flera årtionden.
Ytterligare ett exempel på ”finhet”: En av mina elever hade skadat sig lindrigt och blödde. Då jag redan var sen till lektionen, bad jag en extra personal som var ledig och aldrig hade några bestämda tider, att ta hand om killen. Det visade sig dock lite senare att hon inte alls hade brytt sig om att göra som jag bett henne om. Tyvärr befolkas den svenska skolan i alldeles för hög grad av personer som, vad ska jag kalla det, har en viss tendens till bekvämlighet. Att killen inte blivit hjälp fick jag veta när en äldre syster ringde. Hon skällde ut mig, för att jag inte visste att den familjen tillhörde en ”fin familj” från Libanon. Också denna kvinna talade bra svenska men hade definitivt inte förstått hur illa man tycker om klassmarkeringar i Sverige, i synnerhet om de åtföljs av krav på specialbehandling.
De arabiska länderna var de sista att lagstifta mot slaveri; Saudiarabien först i början på 60-talet. Inte så konstigt att djupa spår av över- och underordning finns kvar i den kulturen. Tänker man på hur illa gästarbetarna behandlas där idag, med alla begränsningarna vad gäller deras frihet, så förstår man att detta måste vara rester av det slaveri kulturerna där levt med i hundratals/tusentals år.
Det vore inte helt fel om vi här hade lite bättre kunskap om de kulturer våra migranter/flyktingar kommer ifrån.
***
4. Nedan mitt bidrag till sång med alternativ text. Måhända något inaktuell nu när Mona avgått, men det var trots allt hon som upprättade den famösa telefonlinjen. Kopplingen blev i mitt sinne genast uppenbar och texten skrev mer eller mindre sig själv.
Mona
(Melodi: Larz-Kristerz – Jag måste ringa Carina)
Fyra gamla kompisar på väg på äventyr
Vi har bokat flygbiljett till Turkiet som var dyr
Ahmed har en polare som bor i Kobané
Men morsan bad mig om en sista sak innan jag lämnade:
Jag måste ringa till Mona, får inte glömma det
Prata ett par minuter, sen så får vi se
Och hon hoppas jag får svar, och hon hoppas att jag ser
Att om jag ringer till Mona, så kanske allt blir bra.
Hemma såg man bara samma förortsgrå betong –
då är det inte konstigt att man längtar bort nån gång!
Istället får vi underhållning i lägret här ikväll
tillfångatagna kuffar som skall åka på en smäll
Borde jag ringt till Mona? Vad skulle hon ha sagt?
Lyssna ett par minuter på deras trötta snack:
jag är “ett offer för rasism” och att det “inte är mitt fel”
Jag skulle sagt till Mona: du fattar noll om jihad!
För massmord, bön och våldtäkt, ja det är min melodi,
försök inte lura på mig nån post-marxistisk teori!
Jag kanske ringer till Mona, berättar hur det går
Ge dom ett par minuter och säga hur jag mår
Vi har roligt ska ni veta, vi har kläder och får mat
Det kunde inte bli bättre här i vårt kalifat
Jag måste ringa till Mona, när vår turné är klar
När kosan hemåt vi vänder jag några frågor har:
får man bidrag och en bostad om man lovar att bli snäll?
Jag ringer nog till Mona, shahidens bästa vän!
***
5. Förnuftet. Melodi: Ove Thörnqvists Loppan
Långt däruppe i Sveriges land
Satt dom och surrade mest hela dagen
Om genus, kvotering och värdegrund
Det var Gustav och Stefan och resten av vänstern
Vart tog det sunda förnuftet vägen? Ingen som vet ingen som vet
Vart tog det sunda förnuftet vägen ingen som vet ingen som vet
I den svenska regeringen
Hade man nog fridolina krabater
AKB lade större vikt
vid att ej bli förknippad med sverigedemokrater
Vart tog det sunda förnuftet vägen, ingen som vet ingen som vet
Vart tog det sunda förnuftet vägen, ingen som vet ingen som vet
Antirasister och tårtkvinnan,
ledsna i ögat och bittra i själen
Afa, Expo researchgruppen
Skandera och skräna på alla de ställen
Vart tog det sunda förnuftet vägen, ingen som vet ingen som vet
Vart tog det sunda förnuftet vägen ingen som vet ingen som vet
Illegala och tiggare
Får både pengar och mer rättigheter
Än dom urdumma svenskarna
Som röstat för detta dom senaste valen
Vart tog det svenska förnuftet vägen, ingen som vet ingen som vet
Vart tog det svenska förnuftet vägen, ingen som vet ingen som vet
***
6. Efter andra världskriget dömdes ett ganska stort antal nazistiska krigsförbrytare till döden och avrättades. Det var både högt uppsatta personer i nazistpartiet, aktivt stridande och fånglägervakter. De straffades för att godtyckligt ha avlivat så många människor att det ansågs vara ett brott mot mänskligheten.
Nu har det anlänt ett antal människor till Sverige som man vet har begått brott som i Nürnbergrättegången skulle ha betraktats som massmord och de skulle där ha dömts till döden. Dessa kan inte skickas tillbaka till sina hemländer därför att de riskerar att där dömas till döden.
Om vi direkt efter andra världskriget skulle ha haft samma regler som nu, skulle ett stort antal nazistiska krigsförbrytare ha kunnat ta sig till Sverige, sökt asyl och härigenom räddat livet, därför att de inte kunde sändas tillbaka till Tyskland och riskera en dödsdom i Nürnberg.
Skall man med modernt svenskt synsätt betrakta Nürnbergrättegången som rättsvidrig och nuvarande hantering av anlända massmördare som önskvärd?
Sammanställt av
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
May 21, 2016
Det mest hjärntvättade folket
Alla människor är lika mycket värda
Vi ska inte skilja mellan vi och dom
Nationalism är högerextremism
Sverige måste ta sitt ansvar för världens flyktingar
Invandringen är lönsam
Vi får inte tala om volymer
Vi ska inte se till kostnaderna, när människor flyr för sina liv.
Vi bör sträva efter fri invandring
Islam är en fredens religion
Invandringen är nödvändig för demografin
Ovanstående tio punkter är hastigt nedskrivna, utan inbördes ordning. Jag kan med lätthet fylla på med ytterligare ett tjugotal påståenden och förhållningssätt, som inte bara det senaste decenniets regerande politiska partier – höger eller vänster spelar ingen roll – utan också en majoritet av Sveriges medborgare håller för sanna, kloka, goda etc. Skulle jag sedan be läsarna av denna blogg att ge fler förslag, så skulle jag förmodligen kunna komplettera med lika många till.
Tänk er nu två fotbollslag, PK-laget och Dissidenterna. De möts i en kraftmätning, med verkligheten som domare. Då åker PK-laget dit så det bara stänker om det. Dissidenterna vinner med sisådär 60 – 0. Men det spelar ingen roll. PK-lagets uppfattningar är inte verklighets- utan ideologiförankrade och det är inte verkligheten utan ideologin som dömer.
För dem är dissidentlagets alla mål föranledda av offside, PK-frisparkar, gula eller röda kort.
Då vinner PK-laget. Lätt som en plätt.
Alla har inte klart för sig vad det handlar om för ideologi. Är det kanske det vi brukar kalla för postmodernism?
Det är marxismen, som likt Fågel Fenix rest sig ur askan. Hur var det möjligt? I Kambodja ställde de röda khmererna till med ett folkmord så sent som på 1970-talet och ser vi till helheten, så har kommunismen det gällande världsrekordet i mord. Marxism-leninism, stalinism, maoism och alla de andra ideologiska varianterna – inte en enda av de kommunistiska lärorna har klarat att bygga något attraktivt samhälle. I Ryssland, Östeuropa och Albanien har de gått i graven. Kina, Nordkorea och Kuba är diktaturer. Vi har hånat dem, beklagat dessa länders invånare och också sökt göra motstånd för deras del, åtminstone lite grand. I vårt land kallas sig inte ens kommunisterna för kommunister längre. Kommunismen som statsbärande ideologi är lika död som nazismen.
Men det finns en avgörande skillnad, en paradox. Paradoxen är att kommunismen visserligen har totalkraschat som politisk realitet, men samtidigt segrat som tankesystem. Utan att veta om det, tänker Sveriges maktelit kommunistiskt, när de hyllar mångkulturen, vår tids version av det klasslösa samhället. Men trots att de totalt kontrollerar den offentliga scenen, trots att de förfogar över de tyngsta slagorden, det mest förföriska språket och hela marxismens vackra tankekatedral, så kommer det inte att fungera, inte den här gången heller. De flesta förstår det inte, utan traskar bara på i godhetens ullstrumpor. Och de som förstått, för dem spelar det ingen roll. Marxismen har fört dem till köttgrytorna och det är ingen plats de godvilligt tänker lämna.
Vad var det som hände?
Gårdagens kommunism var något för släggviftande karlakarlar. I dag är det de gråtfärdiga fruntimrens ideologi. Men trots att det politiska arvet är svårt att känna igen, så finns det där.
Det som hände var att kommunismen ändrade taktik. Marxisterna gjorde sig av med sin revolutionslängtan, drömmen om arbetarnas solidariska kamp mot kapitalismen och hatet mot borgarna. Bort med KGB, Stasi, de fejkade rättegångarna och avrättningarna, allt som var hårt och oförsonligt inom kommunismen. Det som blev kvar var godheten: strävan efter rättvisa över alla gränser, jämställdhet och jämlikhet. Svenska kommunister gör inte längre upp några listor över vilka som ska hängas i lyktstolparna, när revolutionen fört dem till makten. Om vi bortser från att de är lögnaktiga och hycklande – det är en ofrånkomlig konsekvens när man sätter ideologin framför verkligheten – så är de pacifistiska, välmenande, kärleksfulla, idealistiska, feministiska och naiva. Gårdagens kommunism var något för släggviftande karlakarlar. I dag är det de gråtfärdiga fruntimrens ideologi. Men trots att det politiska arvet är svårt att känna igen, så finns det där.
Hur hålls denna extrema ideologi ihop när kampen försvinner? När arbetarna försvinner, när revolutionen inte längre är målet? Svaret är att eliten behöver offergrupper, människor att hjälpa och på så sätt legitimera sitt eget maktinnehav. Ingen grupp, inte ens de av den vite patriarkale mannen skändade och förtryckta kvinnorna, passar bättre in i offerrollen än lidande flyktingar. Alla asylsökande har flytt för sina liv och har de ett ungdomligt utseende så blir de barn. Är det några som måste hjälpas så är det barnen!
PK-laget behöver också en fiende och här kommer nästa paradox. Det är det svenska folket som är fienden. Det är nämligen den väg kommunismen alltid tar. Folket måste fostras i den rätta läran. I värsta fall måste det stängas in. Svenskarna beskrivs som ett folk som inte lever upp till idealen; ett främlingsfientligt och fördomsfullt folk. Ett värdegrundsbehövande folk. Särskilt farliga är de högerextrema. En inkvisition byggs upp, som jagar nazzar (påstådda), som jagar rassar (påstådda) och jag får väl vara glad över att man inte jagar frassar också, eftersom en av mina söner heter Frasse. I synnerhet förföljs den minoritet urinvånare som inte låter sig luras, som är berättigat skeptisk och förstår att denna politiska process slutar i ett inbördeskrig, om den inte stoppas. De som har förstått att fnoskerierna leder till välfärdssamhällets undergång.
Det som skiljer ut Sverige från andra länder i den västliga civilisationen är att vi är de mest fnoskiga (synonymer: tokiga, rubbade, vrickade, knasiga, knäppa, dumma, tossiga, nippriga, prilliga). Eller som det brukar vara med svenskarna: Vi har ett obotligt behov av att vara bäst i klassen: ”Jaha, nu ska vi tydligen vara fnoskiga. Då ska vi minsann slå alla andra i fnoskighet.”
Vi som hyser de värderingar som våra förfäder har hyst i många generationer, de som handlar om hårt arbete, familjeliv, hederlighet och måttfull konsumtion, vi beskrivs som intoleranta extremister. Det är numera bortglömt att det var dessa värderingar som skapade det välmående Sverige. Vi vaktas nu av en överhet som slår ner på oss för det vi tänker och det vi säger, skriver, tecknar och målar. Vi måste vakta våra tungor, så att vi inte råkar haspla ur oss något av de ord som överheten klassat som de mest förbjudna. Vilken svart man som helst har rätt att kalla en annan svart man för neger eller nigger – ibland berömmande, ibland förklenande, ibland retfullt, ibland för att markera samhörighet; det beror på kontexten. Men det gäller bara inbördes. När den svarte konstnären Makode Linde höll vernissage på Kulturhuset i Stockholm för sin utställning ”Negerkungens återkomst” då protesterade PK-eliten med plakat som beskyllde honom för att vara rasist. Ett annat exempel: vi får inte kalla zigenare för zigenare. Det är den enda samlande beteckningen som de själva använder utan större bekymmer (Zigeuner, Gypsies). ”Rom” är en beteckning som refererar till en minoritet, en viss sorts zigenare. Våra makthavare har fastnat för beteckningen EU-migranter. Det är så löjligt att man baxnar. Inte fan går zigenarna runt och kallar varandra för EU-migranter.
Så där håller de på och förstör språket. De flesta i överheten uttrycker sig numera med ett svåruthärdligt floskulöst politiskt lingo. Den retoriska förmågan har gjort sällskap med tankeskärpan och lämnat den offentliga scenen. Vill man säga något snällt förlåtande, så kan man kanske säga att det är oturligt. Makteliten har inte bara en formidabel otur när de tänker utan också när de pratar. Vi är ett antal medborgare som tar oss för pannan.
Konsekvensen är att Sverige går från att vara ett av Västvärldens mest välskötta och bäst fungerande länder, till ett land där beskattningen tillhör de högsta i världen, men ändå inte räcker till för att täcka de skenande kostnader, som är ett resultat av massinvandringen. Medierna ljuger i oss alla att mångkultur är en berikande och bra idé, trots att landet befolkningsmässigt faller isär. Tätorterna förfulas, bostadskostnaderna skjuter i höjden och trångboddheten växer. Landsbygden överges och de enda riktigt attraktiva bostadsorterna som finns kvar, är den makthavande elitens och överklassens, i de större städerna. Där släpps inte gärna några bidragsförsörjda blattar in, hur ivrigt och positivt dess välbeställda invånare än talar om integrationens betydelse.
För landet som helhet rusar allt som är dåligt i höjden: våldtäkter, mord, kriminalitet, bostadsbrist, bidragsförsörjning, laglösa bostadsområden, bilbränder, svenneföraktet etc. Allt som är bra rasar mot botten: välstånd, tillit, fasta anställningar, ungdomars välbefinnande, kvinnornas säkerhet på allmänna platser, skolresultat. Det som i går var omoraliskt och skamligt är i dag progressivt (sexuell lösaktighet, hbtq, pride). Det är bara att konstatera: i dag lever vi i ett samhälle utan värdighet, ett skitsamhälle. Allting pekar på att det kommer att bli värre. Mycket värre!
I de tre böcker som Gunnar och jag har skrivit finns det förmodligen ett och annat fel, men inga större eller mer graverande sådana. Vi har blivit beljugna och skändade av PK-laget, men faktum kvarstår: genom att hålla ideologierna på avstånd och med fokus på verkligheten har vi trovärdigt berättat om hur det står till med Sverige.
Därför har vi fått möta två former av hjärntvätt. Den mildare kan exemplifieras med reaktionen från en av mina närmaste vänner. Eftersom vi är nära vänner läser hon det jag skriver, dock förmodligen inte bloggtexter som den här. Hon brukar säga något berömmande – vi är ju vänner – men när första delen av ”Invandring och mörkläggning” kom ut blev hon förbannad. Undertiteln på Gunnars och min första bok är ”En saklig rapport från en förryckt tid”. Det var givetvis fel, tiden var inte alls förryckt och vi var våldsamt osakliga. Hon kunde visserligen, även när hon ansträngde sig, inte ge ett enda exempel på att vi hade fel, men antagligen ansåg hon sig inte behöva göra det. Hur det stod till med verkligheten var inte viktigt. Det viktiga och skamliga var att vi hade ideologiskt fel.
Hon påstod att invandringen är lönsam, för det hade hon läst i Sveriges största och mest envetna propagandablaska: Dagens Nyheter. Det låter sig sägas. Allt möjligt låter sig sägas, om man inte bemödar sig om sanningen. Grälet bestod mest i att hon skällde på mig, medan vår vänskap i mitt inre kyldes ner till en temperatur där vänskaper har svårt att överleva. Hon blev allra som mest förbannad när jag sa att hon var hjärntvättad. Det var naturligtvis jag som var det.
Okunniga och vilseledda kan vi alla vara. Men den som värjer sig mot obehagliga ”sanningar” därför att dessa framstår som ideologiskt felaktiga, den är hjärntvättad. Begreppet hjärntvättad är smädande, det är en ohjälplig bieffekt av att det är korrekt. Om verkligheten talar emot den ideologiska versionen, så är det verkligheten som det är fel på – för den hjärntvättade.
Vi är fortfarande vänner, men vi pratar inte om invandring, absolut inte! Hon tycker nämligen precis detsamma som innan hon läste mörkläggningsböckerna, men vet förmodligen att hon saknar argument som biter. Eller också gör hon inte det, jag vet inte. Jag misstänker att detta bara handlar om ett moraliskt anständigt förhållningssätt för henne. Hon sitter säker i familjens fina hus, beläget i en av de mest överklassiga villaförorterna som Sverige kan uppvisa. Inte behöver hon erkänna att Gunnar och jag trots allt hade rätt.
Jag är också tyst därför att det inte är någon idé att tala om invandring med henne. Tystnaden är ett pris vi två inte är ensamma om att leva med. Den har drabbat många svenska gemenskaper. Många, många! Tystnaden är som ett tunt istäcke över en bottenlös klyfta. Den som prövar dess bärighet löper stor risk att rasa ner i klyftan.
Den andra och svårare versionen av hjärntvätt är att inte ens ta del av verklighetsbeskrivningar som förmodas att inte stämma med ideologin. Flera av mina vänner, som annars läser mina böcker, har förmodligen inte ens öppnat de fyra senaste (Mörkläggning I & II, Romer i Sverige, Nötskalet). Det gäller också för många av Gunnars och mina hätskaste kritiker. De vet att våra böcker är vedervärdiga och det vet de utan att behöva läsa dem. Hjärntvätt!
Häromdagen talade jag i telefon med en man i södra Sverige, som köpt fem ex. av Nötskalet. När han träffade sina vänner brukade han, utan att säga något, diskret lägga ett ex. på ett synligt ställe hemma hos dem. Några dagar senare hade de vanligen lika diskret återbördats, olästa. Så gör de svårast hjärntvättade. Varför bry sig om hur det går för Sverige? Man vill väl inte bli beskylld för att vara / fyll i med lämpligt invektiv /.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
May 19, 2016
Rörelsen för social rättvisa
Johannnes Divinius återkommer. Är det nästa pinne på den ideologiska stegen?
***
Rörelsen för social rättvisa har blivit en mycket omdebatterad företeelse i USA. Deras medlemmar brukar beskrivas som kämpar för social rättvisa, ”Social justice warriors”, förkortat SJW. Vi känner igen deras terminologi från den allmänna debatten, även här i Europa. Exempel på termer som sprids från denna rörelse:
Dispriviligierad rasifierad transkropp
Priviligierad vit cis-kropp
Intersektionalitet
Mikroaggression
Vita tårar
Kulturell appropriering
Trigger-varning
Hatpropaganda (hate speech),
Säkra platser” (safe spaces)
Vithetsnorm
Vitt privilegium
Heteronormativitet
Funkofob
I Sverige är SJW-rörelsens föreställningsvärld etablerad högt upp i partiapparaterna, traditionella massmedia, gymnasier, högskolor och tankesmedjor. Ändå är det svårt att få ett samlat grepp om varifrån dess termer och teorier kommer. De är som ett ogräs i debatten, som bara sprids och sprids.
Exempelvis finns det märkligt nog knappast några akademiska studier om SJW-rörelsen, trots det betydande genomslag den har, inte minst genom dess högljudda försök att tysta de kritiska röster, som bland annat hörts i amerikanska campusmiljöer. Märk väl, i amerikanska campusmiljöer, inte svenska, ty i Sverige är självfallet oppositionella studenter tystade redan innan de ens hunnit öppna munnen.
Enligt SJW-rörelsen är social rättvisa inte något som vinns genom lagstiftning eller ens genom omfördelningar av inkomster och egendom. Därigenom skiljer den sig från den klassiska amerikanska medborgarrättsrörelsen. Social rättvisa kräver att priviligierade grupper berövas sina privilegier på ett mera radikalt sätt. En medlem i den priviligierade gruppen kan bara absolveras från sitt privilegium, genom att självmant ”förkasta” (repudiate) det, på ett så förödmjukande sätt som möjligt.
Till de priviligierade grupperna hör de kapitalistiska, heteronormativa vita männen som enligt SJW-rörelsen dominerar samhällslivet och kontrollerar dess resurser. De vita männens mentalitet är präglad av en psykopatologisk fördomsfullhet. Den heteronormative mannen är således, normalt sett, inte bara sexistisk, rasistisk, utan också funkofob, afrofob, islamofob, antisemitisk och främlingsfientlig. Litterärt gestaltas denna normaltyp kanske bäst av den seriemördande, torterande nazistiske brukspatronen Gottfried Vanger, som dyker upp i Stieg Larssons realistiska mästerverk ”Män som hatar kvinnor”.
Till de dispriviligierade grupperna hör däremot kvinnor, transsexuella, rasifierade, homosexuella, handikappade och olika sexuella, religiösa och etniska minoriteter. Inom dessa grupper kan man sedan identifiera undergrupper och individer som är mer förtryckta än andra. En rullstolsbunden, transsexuell, lesbisk, afrikansk, muslimsk, arbetslös och rasifierad kvinna skulle exempelvis sägas vara förtryckt på alla plan.
De flesta människor befinner sig dock i den mindre lyckliga positionen att vara både förtryckt och förtryckare, både herre och slav. Det ger en rätt svårtolkad position hos dess mest potenta förkämpar, SJW-rörelsen. Det har även välmenande antirasistiska och feministiska kämpar från 68-rörelsen, såsom exempelvis Paul Ronge, fått erfara, när de bryskt avvisats av mera färgstarka, rasifierade antirasister som Carolina Farraj: ”Vita antirasist [sic] och feministiska Män som gör ALLT för att ta all plats i kampen. DE ÄR HELT JÄVLA VÄRDELÖSA.”
Den klassiska marxistiska vänstern förhåller sig kritisk till SJW-rörelsen, eftersom den suddar ut det som de anser är de verkliga motsättningarna i samhället: klassmotsättningar. Förtrycket är inte en relation mellan priviligierade och icke-priviligierade, utan mellan kapitalister och arbetare. Exempelvis hävdar Candace Cohen i den trotskistiska nättidningen Socialistworker.com att Ted Allen och den famöse Noel Ignatiev hade nyckelroller i spridandet av teorin om ett vitt privilegium. Typiskt för deras version av teorin, som presenterades i pamfletten ”White Blindspot” från 1967, är att vita amerikanska industriarbetare måste avvisa sitt vita privilegium. I annat fall står de i klasskampen på samma sida som de vita industriägarna.
Men SJW-rörelsen är också svårförenlig med den vänstertradition som förknippas med Frankfurtskolan. I Frankfurtskolan spelar föreställningar om ideologikritik, demokrati, rationalitet och öppen debatt en stor roll. En betydande del av Frankfurtskolans kritiska teori är således präglad av de värden som format Västerlandets och Europas filosofi.
Den tidiga Frankfurtskolans borgerligt akademiska miljöer gav liten status åt känslopräglade utbrott; det är välkänt att en av dess mest berömda företrädare, Theodor Adorno, såg med rädsla och avsmak på det sena 60-talets studentuppror. Den kulturpessimistiske Adorno skulle heller knappast ha gett utrymme åt några ”säkra platser”, där man inte behöver lyssna på andras argument. I synnerhet om de enbart motiveras av att alternativa världsbilder kan trigga obehagliga känslor hos medlemmarna i den förtryckta gruppen.
Frankfurtskolan erkänner att värderingar uttrycker känslor, men understryker att debatten om vilka normer som bör råda måste präglas av prövbar argumentation. Rörelser som SJW-rörelsen präglas istället av en strävan att undandra sig en sådan offentlig debatt. Man debatterar på sina egna villkor, på tryggt avstånd från de priviligierade gruppernas riggade
debatt.
Inte heller anser sig SJW-rörelsen behöva problematisera sin egen ideologi, vilket också är ett centralt tema inom den kritiska teorin. SJW är en ideologi som snabbt låtit sig reduceras till en serie stereotyper av den sort som lätt låter sig spridas i massmedia. Ideologier är ofta förtäckta, de uppträder som om de beskrev verkligheten, trots att de uttrycker värderingar. Denna insikt tycks utsuddad bland SJW-rörelsens företrädare.
Om SJW-rörelsens medlemmar alls är medvetna om något sådant som ideologi, tycks man vara starkt övertygad om att man själv inte företräder någon ideologi. I den meningen är de ett skolboksexempel på en av marxismens teser, nämligen att ideologer utmärks av att de inte är medvetna om att de är just ideologer. Medlemmar av SJW-rörelsen behöver därför inte kritiskt granska sig själv och heller inte lyssna på andras argument. SJW-rörelsen brukar därför också beskrivas som kämpar för det som ibland kallas ”den nya politiska korrektheten”.
Till detta kommer också något annat, som enligt min mening sällan lyfts fram i debatten, nämligen moraliskt ansvar. Så långt jag kan bedöma har SJW-rörelsens företrädare inget behov av att granska sitt agerande och sina karaktärsegenskaper. Detsamma gäller också de dispriviligierade grupper man säger sig försvara. En dispriviligierad människa (”kropp”) kan inte förtrycka någon annan människa (”kropp”). En sådan människa kan inte göra något moraliskt ont. Den har därför inget ansvar för sina karaktärsegenskaper och handlingar.
I praktiken betyder detta också att de förtryckta inte längre tillskrivs någon frihet, alltså själva kännetecknet för en moralisk agent och ytterst en person, med förmåga att reflektera över sig själv. Den förtryckta reduceras därmed till samma nivå som ett husdjur eller kanske ett barn. Cirkeln sluts: de förtrycktas försvarare förvandlas själva till förtryckare.
Johannes Divinius
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Karl-Olov Arnstberg's Blog
- Karl-Olov Arnstberg's profile
- 6 followers
