Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 78

Hatet

Jag är rasande över svenska politiker, såväl till höger som till vänster. De är samma förnuftsbefriade sektmedlemmar hela bunten. Ingenting kan de om invandring, ingenting om etnicitet, ingenting om kulturkrockar och segregationsprocesser, ingenting om hur de behåller medborgarnas förtroende, ingenting om hur man styr eller ens vidmakthåller ett bra samhälle. De tar råd från rena bedragare och dilettanter som Henrik Arnstad och Philipp Legrain, för att bara nämna ett par medlemmar av det pseudointellektuella hovpatrask som alltid är berett att klia makthavarna på ryggen. De är totalt odugliga! Värre än så: samhällsfarliga.

Vilka, politikerna eller rådgivarna?

Hela bunten!

Makthavare kunde frågat mig, som forskat och skrivit om invandring, svenskhet, romer, etniska minoriteter och samhällsplanering sedan 1970-talet. Inte nog med det, jag har också försett mig med hela den akademiska grannlåten: fil. kand, doktor, docent, professor. Men inte en endaste gång har jag blivit tillfrågad. Tvärtom, trots att jag tydligt markerat att jag inte sysslar med ideologi annat än möjligen som forskningsobjekt, så är jag rasiststämplad och totalförbjuden att beträda den offentliga scenen, annat än för att skändas. Ett idealiskt objekt för den svenska demokraturens hela jävla utsorteringskonkarong.

Inte så att det måste vara jag som ger makthavarna råd. Jag är varken särskilt makt- eller ärelysten. Men om de inte tyckte att jag passade, så kunde jag ha föreslagit riktiga tänkare och forskare, sådana som vet vad de talar om och har fötterna på jorden. Då hade Sverige klarat sig betydligt bättre.

Rasande? Visst är jag rasande! Mer än så, jag hatar, dubbel- och trippelhatar de okunniga, skygglappsförsedda och självgoda sekterister, som styr Sverige.

Medan jag ändå är igång, så kan jag lägga till att jag också hatar Sveriges lögnaktiga, moraliserande och hycklande journalistkår minst lika mycket. Ert folkförakt är vidrigt. Nedan är ett smakprov från DN-journalisten Po Tidholm. Han är förbittrad över att Sverigedemokraterna fick elva procent i Söderhamn i valet 2010. I en lördagskrönika i hälsingetidningen Ljusnan skriver han den 24 september om den pöbel (ja, han skriver så!) som röstat på Sverigedemokraterna:

Över en natt har de förvandlat Sverige till ytterligare ett land med ett högerextremt rasistparti och Söderhamn till en kommun som under veckan stämplats som en nerkörd bruksort med obildad befolkning. Fet chans att något företag vill etablera sig här eller att någon familj väljer att flytta hit de närmaste fyra åren. Kommunen kan omedelbart sluta med att lägga pengar på turism. Ingen jävel kommer att vilja flytta hit.

Po Tidholm, när du kallar väljarna för pöbel visar du hur ni journalister tänker. Med ert folkförakt, ert brunsmetande, ert nyspråk och era inkvisitoriska häxjakter har ni lyckats med bedriften att både strypa samhällsdebatten och hjärntvätta en majoritet av befolkningen. Värst är de licens- och skattefinansierade Sveriges Radio och Televisionen, vars uppdrag det är att vara allsidiga, men stora drakar som DN, Expressen och Aftonbladet ligger inte långt efter. Är det några som gjort sig förtjänta av hatet, så är det ni.

Det är för mycket att säga att jag också hatar medborgarna, dessa godtrogna, hyggliga och lättlurade svenskar, mitt eget folk. Men: jag är upprörd över fegheten, över tystnaden, över att det är så få dissidenter. Minst av allt vågar de högutbildade diskutera massinvandringen och dess konsekvenser. Förstår de inte att det svenska välfärdssamhället är på väg att begå självmord? Sådant har hänt förr och nu är det vår tur.

Jag är inte ensam om att se det som håller på att hända. Det finns en anledning till att de utmobbade, odemokratiskt hanterade och skändade sverigedemokraterna numera är en folkrörelse och, om det var val idag, förmodligen skulle visa sig vara Sveriges största parti. Men det är inte på grund av egen förträfflighet. Jag betvivlar starkt att de är regeringsdugliga. Anledningen till deras framgångar är att den formidabla idiotin hos de övriga av riksdagspartierna inte längre går att dölja.

Trots att de styrt om politiken lite och medierna redovisar något mer av den extrema politikens förödande konsekvenser, så aldrig i helvete att någon ansvarig ber om ursäkt, vittnar om hur fel de hade.

Det är fler än jag som är upprörda över hur landet styrs. De är förtvivlade, de känner vanmakt, de plågas och de hatar. Hatet är vanmaktens språk. De vill inte för allt smör i Småland ha det Sverige som växer fram. De ser ett farligt samhälle, ett fattigt samhälle, ett framtida Sverige som politiskt behärskas av kravfyllda medborgare med noll ansvarskänsla för landet. De skräms av och skäms för att lämna över detta framväxande skitsamhälle till nästa generation.

Och hur reagerar politiker, journalister och opinionsbildare när deras fraseologi kraschlandar i verkligheten? Trots att de styrt om politiken lite och medierna redovisar något mer av den extrema politikens förödande konsekvenser, så aldrig i helvete att någon ansvarig ber om ursäkt, vittnar om hur fel de hade. Så gör man inte i Sverige. Här kallar man kollapsen för en utmaning och yrar om att den humanitära stormakten Sverige måste ta ansvar för ”flyktingarna”, alla dessa syrier som bland andra vår statsminister påstår flyr för sina liv. Enligt EU:s statistikorgan Eurostat kom 29 procent från Syrien, av de som förra året sökte asyl i EU-länderna. Hittills i år har 24 procent av de beviljade uppehållstillstånden i Sverige gått till syrier. Massinvandringsåret 2015 var det i stort sett likadant. Hur många av dem utgav sig för att vara syrier, därför att det förbättrade deras möjligheter att beviljas asyl? Hur många av dem tror ni kom från flyktingläger i Turkiet, eller kanske från Jordanien eller Libanon. Hur många direkt från Syrien? Hur många är det som flyr för sina liv?

Sådana frågor ställer ni aldrig. Ni föredrar att mörklägga, att inte veta och att kackla upp er i godhetsfalsett. Ansvaret för Sverige och den egna befolkningen kommer så gott som alltid i andra hand. Istället kallar ni massinvandringen för ett ansvarstagande. Och vad har ni att säga om att det går 125 tonårspojkar på 100 flickor, efter vågen av ”ensamkommande”, något som lett till våldtäkter och ofredande på badhus (och inte bara där)? Är det underligt att ni blir hatade?

Nu tror jag inte det hat ni känner för oss är av en lägre dignitet. Det är oss ni har utnämnt till främlingsfientliga, islamofober och rasister. ”Vi måste stoppa rasismen” säger ni och vill ha tyst och städat på nätet. Ni släpper inte fram oss i den offentliga debatten, hur rätt vi än har. Ni tvingar på oss era verklighetsfrämmande värdegrunder och protesterar vi, så kan vi förlora jobbet, vilket inte precis är någon småsak i ett genomorganiserat land som Sverige. Det är ett öde som aldrig drabbar er på grund av all skit ni kastar på oss. Ni föraktar och hatar oss, men inte som ett svar på att vi föraktar och hatar er. Ni var nämligen först. Ni genomförde den politik och det stasivälde, som utlöst föraktet.

Ni hoppas få tyst på oss. Det betyder inte att ni vill att vi ska föra ett anständigt samtal utan bara att vi ska hålla käften. Det är därför ni utreder förbud och om det är möjligt att åtala dem som ni kallar för näthatare.

Nu ska jag tala om något för er som ni inte vill förstå. Hatet grundar sig inte på någon rasism utan på ert vanstyre. I takt med att välfärdssverige rasar samman kommer den folkliga vreden att växa. Och växa. Det är en process som ännu bara befinner sig i sin inledningsfas. När verkligheten visar medborgarna vad ni gjort med landet, då kommer ni att längta tillbaka till ”det gamla hederliga Sverige”. Det land där det visserligen fanns ett något besvärande näthat, men där ni ändå hade kontrollen.

Det finns ett begrepp som allt oftare syns i ”näthatet”: landsförräderi. Smaka på det.

Eller, se det som en utmaning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Jämförelser

Jag har varit på den thailändska semesterkobben några veckor. Nog hade jag tänkt mig att skriva åtminstone en krönika, men så blev det inte. Redan efter ett par dagar gav min laptop upp andan och den dator jag lånade för att åtminstone kolla mailen hade inte ens ett wordprogram.

När man jämför vardagslivet i helt olika samhällen, så får man ofta syn på sådant som man tidigare varit blind för. Den svenska jämförelsen mellan Thailand och Sverige brukar vanligtvis utfalla till Sveriges fördel, så länge det inte handlar om stränder, soltimmar och hur mycket en mojito kostar. Thailand är en militärdiktatur och Sverige en demokratur (nej, jag har inte stavat demokrati fel), Thailand har utbredd prostitution och korruption. Thailand har en av världens sämsta trafikkulturer, med en skrämmande hög olycksstatistik. Återigen, ungar som sitter på flaket på en pickup verkar gladare och friare än de svenska ungar som sitter fastspända i baksätet på familjebilen.

Överhuvudtaget är människor i den myllrande vardagen mer levnadsglada än sin svenska motsvarighet. Mycket gladare. De är nationellt stoltare också. Jag frågar min thailändska svärdotter vilken som är världens starkaste ekonomi. USA, svarar hon. Näst starkast? China, svarar hon lite osäkert. Trea då? Thailand föreslår hon.

Jag läser någonstans att thailändare i en undersökning fått frågan vilka de helst umgås med. Tio olika nationaliteter räknas upp. Det vanligaste svaret är att de helst vill umgås med andra thailändare. Bara, att det alternativet fanns inte med bland förslagen.

Inga kuriösa idéer om att nationalism är skamligt. Faranger (västerlänningar) och kambodjaner ska inte inbilla sig att de kan få samma rättigheter, som naturligt tillkommer thailändare. Eller att de på något sätt skulle få försteg framför landets egna invånare. När det gäller bostäder, jobb eller vad som helst. Jag har inte frågat någon, därför att det skulle bli så konstigt. Motfrågan skulle givetvis bli ”varför det”. Jag skulle inte veta vad jag skulle svara då. Det räcker nog inte med att svara att ”så gör vi i Sverige”.

Det blev inte bli mindre konstigt om jag började ställa frågor om rasism. Den finns i många former. En burmes är inte lika mycket värd som en thailändare, varken på arbetsmarknaden eller i något annat sammanhang. Och på äktenskapsmarknaden är den som är mörk i skinnet mindre värd än den som är ljusare. För män kompetenseras det av pengar och makt. Den man som har det ena, andra eller båda får se ut hur som helst. Men det gäller inte för kvinnor. En vit överviktig kvinna med ett alldagligt utseende vinner på äktenskapsmarknaden ledigt över en mörkare och skitsnygg kvinna. Taskigt? Ja. Orättvist? Absolut! Men sånt är livet, inte bara här ute i större delen av världen. Också i mörkaste Afrika.

Främlingsfientlighet? Jadå. Den som inte är främlingsfientlig (bakom en vänlig yta) är naturligtvis en idiot. Man kan väl inte lita på folk som man inte känner och definitionen på främlingar är att det är folk som man inte känner. Bäst att ta sig i akt!

Den största skillnaden, när inte religionen krånglar till det, är att thailändare uppfattar verkligheten ungefär som den presenterar sig, medan den svenska verkligheten helst bör tolkas genom ett moraliskt raster. Att vi är en moralisk stormakt är bara löjliga politikerdrömmar, men tveklöst är vi i alla möjliga sammanhang benägna till moraliska tolkningar. Om thailändsk prostitution har det skrivits så mycket i svensk press att många svenskar tror att semester där är liktydigt med att besöka en bordell. Och män som reser ensamma till Thailand. Fy!

En thailändsk kvinna som går in på en bar där några prostituerade kvinnor sitter och hoppas på napp, blir inte upprörd. Det betyder inte att hon accepterar prostitution, lika lite som hon tycker de prostituerade kvinnorna är lika mycket värda som hon själv. Men hon dömer inte, hon börjar inte utgjuta sig över patriarkatets förbannelse, hon anser sig inte förpliktad att redogöra för sin egen moraliska förträfflighet. Allra minst tycker hon synd om de fallna damerna. De är inte offer.

På semesterkobben finns inga tiggare. Jag ser inga heller i lite större orter som Krabi och Koh Samui. Däremot har jag stött på några – inte så många – i Bangkok. Men antagligen har jag inte rört mig på rätt platser. I vissa delar av centrala Bangkok lär det finnas fler tiggare än både prostituerade och poliser. Det finns gäng som sätter ut handikappade att tigga, på ungefär samma sätt som förekommer bland romska tiggare i svenska städer. Men i Bangkok handlar det inte om romer utan om kambodjaner. Det händer också att utslagna västerlänningar tigger. Thailändare är generösa mot tiggare. Dock är bakgrunden en annan. I buddhismen ger det bra karma att vara givmild, vilket är något annat än den västerländska egokicken, glädjen över att tillhöra ”de goda”.

Nu förbjuder militärjuntan tiggeri. Thailändska tiggare kommer att få arbetsträning och om de inte är thailändare utvisas de. Barn, äldre och fysiskt handikappade ska tas om hand och placeras på olika institutioner. De som organiserar tiggeri och tiggare som smiter från de institutioner de placerats i, kommer att straffas.

Den här typen av politiska beslut klarar inte politikerna i Sverige att genomföra. De klarar inte ens att hantera de massivt kriminella marockanska unga män som lever på gatan i flera större svenska städer, bland annat i Stockholm. Jetlaggad lyssnar jag till morgonnyheterna i P1 och får veta hur synd det är om dessa ungdomar. Svenska myndigheter står handfallna och en organisation vid namn Barnrättsbyrån pekar ut det svenska ansvaret.

Många av ungdomarna har inte på många år haft stöd från någon familj eller andra vuxna, och när de förstår att de ändå inte kommer att få stanna i Sverige känner de att det inte är någon idé att ens försöka få ordning på sitt liv.

– När de hamnar här med någon form av förhoppning om att de ska få hjälp och får höra att de kommer att bli utskickade, då tappar de allt. De har inget förtroende för myndigheter, vuxna eller någon alls, säger jourhemsmamman Sulamith Schneider.

Därför behövs andra boendeformer som bättre kan fånga upp de här barnen, säger Babak Behdjou på Barnrättsbyrån.

– Det går alltid att hjälpa barn, det går alltid att hjälpa människor som är utsatta. Det handlar mycket om inställningen till barnen och ungdomarna.

Skulle jag kunna få en thailändare att förstå hur synd vi i Sverige tycker om de marockanska gatubarnen och hur totalt makthavarna och de som behärskar den offentliga scenen skiter i brottsoffren? Tjejerna som marockanerna rånar, tafsar mellan benen och ger en lavett när de protesterar, folk som blir av med sina mobiler och plånböcker, ordningsvakter som åker på stryk? Skulle thailändarna förstå socionomen Jenny Sonesson, tidigare politiskt sakkunnig inom Folkpartiet? Hon tycker att lösningen är att Sverige hjälper Marocko till en jämställdhetsrevolution och nämner Elise Ottesen-Jensen som en förebild:

Tack vare kämpar som Ottar har Sverige förändrats. Hennes vision måste bli politik även i Marocko. ”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”

Hur som helst, jag gillar att vara hemma igen, trots att jag lever i ett land där makthavarna snor det mesta av medborgarnas pengar, föraktar dem för deras påstådda rasism och främlingsfientlighet samt ägnar sig åt olika samhällsinsatser, som har det gemensamt att de försämrar välfärden och gör Sverige till ett farligare land.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Offerliturgin

I dag blir det en ”tänka-högt-text” igen. Den är ganska lång men det kanske kan ursäktas med att det framöver nog blir lite glest. Under de närmaste veckorna vet jag inte riktigt hur mycket jag hinner och vill skriva om vårt svenska elände. Jag kommer att vara på resande fot, i en annan del av världen.

En liturgi är en gudstjänstordning. Den fördelar rollerna mellan aktörerna. Det här gör gud, det här gör änglarna, det här gör satan, det här gör en god människa, det här gör barnen (alltid oskyldiga), det här gör en ond människa etc. En liturgi är alltid rigid och därför är det nödvändigt med ett prästerskap, som visar de troende hur livet ska förstås med hjälp av liturgin. Man kan också säga att liturgin är ett slags formspråk, med vars hjälp tillvaron tolkas, i synnerhet genom gudstjänsten.

Varje samhälle har en liturgi, i den meningen att den anger hur människorna ska behandla varandra, oftast konfirmerat med gudsord, även om dessa inte i sig är nödvändiga. Det är i det sammanhanget som bilden ovan ska tolkas. Den kritiserar den svenska offerliturgin. Mona Sahlin och Dan Eliasson tillhör offerliturgins prästerskap. För dem är de ”ensamkommande flyktingbarn” som misshandlat och rånat kvinnan på bilden offer, per definition. De ser inget stötande i det, eftersom offer är ett begrepp som pekar på samhällets ansvar och deras roll är att företräda samhället. Föreställningen om vilka som är offer och vilka som är förövare är så stark att de inte vill se det uppenbara, nämligen att ”offerpojkar” också kan vara förövare.

Det som inspirerade Jan Erik Ander till denna grova satir var säkerligen det som Dan Eliasson sa i teve, efter knivmordet i januari i år på 22-åriga Alexandra Mezher. Hon arbetade ensam på ett boende för ”ensamkommande flyktingbarn”:

Man blir ju förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och hennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår den här förskräckliga handlingen. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen vuxit upp under? Vad är det för trauma som han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får hjälpa till att försöka lösa det här efter bästa förmåga.

Teckningen visar också på något annat som är utmärkande för en liturgi, nämligen att dess trossatser ligger på en abstrakt och generell nivå. I den kristna liturgin kallas detta för teodicéproblemet, eller ondskans problem. Hur kan ondska förekomma när guds godhet är oändlig? Svaret är att guds vägar är outgrundliga. Vi människor mäktar inte att besvara frågan, men postulatet är inte desto mindre att Gud är god.

I offerliturgin är gud ersatt med samhället. Samhället är inte oändligt gott, men målsättningen är att bli perfekt, just oändligt gott. För att detta ska vara möjligt så är det samhällets uppgift att via sitt prästerskap och dess kyrka – medierna – styra och forma de troende – och ännu mer de otrogna – så att de inte begår onda handlingar.

Tillämpar vi det perspektivet på bilden ovan, så möts två offerperspektiv. Det vi som befinner oss utanför de troendes trollkrets ser, är en misshandlad kvinna, ett offer. Också förövarna syns. Mona Sahlin och rikspolischefen ser något annat. Det är pojkarna som springer som är offer. Trots att de så uppenbart presenterar sig som onda, så är de goda. Eller mer preciserat: de har blivit onda genom ett samhälles tillkortakommanden. De har inte något eget ansvar för att de misshandlat, kanske dödat, och rånat kvinnan. Ansvaret faller på samhället. I egenskap av prästerskap gestaltar Mona Sahlin och rikspolischefen offerliturgins teodicéproblem.

I offerliturgin är gud ersatt med samhället. Samhället är inte oändligt gott, men målsättningen är att bli perfekt, just oändligt gott. För att detta ska vara möjligt så är det samhällets uppgift att via sitt prästerskap och dess kyrka – medierna – styra och forma de troende – och ännu mer de otrogna – så att de inte begår onda handlingar. Samhället liknar gud främst genom att vara moralens yttersta instans. Medborgare begår onda handlingar, inte därför att de är onda utan därför att de på grund av samhällets tillkortakommanden har hamnat i ondska. Det är därför det med offerliturgins språk inte heter straff när rättssamhället träder in, utan kriminalvård. Samhället måste göra en extra ansträngning så att den som inte klarat att vara god, via vård bibringas sådana egenskaper att han eller hon inte fortsätter att vara ond. Därmed föds den terapeutiska staten.

Det är förklaringen till att det empatiska perspektivet odlas i medierna. Den mycket empatiska medborgaren tål inte att vara ond, efter de kriterier som prästerskapet anger. Men empatin räcker inte för att hålla ondskan på avstånd. Det krävs ett offerreligiöst språkbruk och det krävs fostrande myndigheter och institutioner. Expo är ett mycket aktivt exempel på det senare. Dessutom krävs det att enbart de goda får tillträde till predikstolen. Den som definieras som ond måste förbjudas. Enda tillfället då medierna släpper fram de onda är, när de kan visas upp som varnande exempel, när medierna inte tror att de ondas retorik kan få något som helst gehör. De goda måste styra de onda, så att alla hamnar på den goda sidan. Då kan det inte tillåtas att den onda sidan släpps upp på den offentliga scenen. Den terapeutiska staten leder till demokraturen, det vill säga det tillstånd som Sverige nu befinner sig i.

En liturgi innehåller en allsmäktig gud samt onda och goda varelser. Detta är nödvändigt också inom offerliturgin, men den behöver ingen himmel och heller inget helvete, eftersom belöningarna för goda handlingar inte ligger hinsides utan i detta livet. Detta är för övrigt offerliturgins problem, att den saknar starka moraliska incitament.

Låt oss nu gå ett par tusen år tillbaka i tiden. Kristendomen innehåller fröet till dagens offerliturgi. Judendomens och gamla testamentets ”öga för öga och tand för tand” ersätts med nya testamentets ideal, som det gestaltas av den barmhärtige samariten. Jesus berättar om samariten när en laglärd frågade vad han ska göra för att få evigt liv. Så här lyder storyn:

En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd.

En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi.

På samma sätt var det med en levit.

Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi.

En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom.

Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka.

Det är svårt att tänka sig en mer pedagogisk berättelse om empatins födelse. Jesus säger att den som inte är empatisk kommer inte till himlen och får inte evigt liv. Detta är ett nytt sätt att relatera till främmande människor. Observera att inte ens en präst anser sig manad att hjälpa mannen.

Ser vi till det romarrike som Jesus levde i, blir empatibristen påtaglig. Om bronstjuren i Akragas verkligen funnits är väl inte helt säkert. Det var hur som helst en stor ihålig tjur, gjord av brons eller mässing. Genom en dörr stoppade man in offret och tände eld under tjuren. När det döende offret skrek, så fördes skriken i ett rörsystem upp i djurets huvud. Det sägs ha låtit som när en tjur brölar, vilket ansågs vara mycket underhållande.

Första steget mot dagens offerliturgi finns i Jesu lära. Nästa steg ligger nära vår egen tid. Om vi förflyttar oss till Sverige, före ståndssamhällets och skråväsendets upplösning inletts i slutet av 1700-talet, så är det ett samhälle som skiljer på folk och folk. Vissa är finare än andra. Adel är finare än bönder och vissa adelsmän är finare än andra. Visst finns både avundsjuka och längtan efter rättvisa, men den kristna liturgin accepterade detta samhälle och utlovade kompensation efter döden.

Med industrialismen så ändras befolkningens sammansättning och med Marx föds klass- och rättvisetänkandet. Det är orättvist att kapitalägare får suga ut arbetarna. Arbetarna måste ta makten och via proletariatets diktatur så kan människorna skapa ett himmelrike här på jorden: det klasslösa samhället. Observera, det är en orättvist hanterad majoritet som via en revolution ska tillskansa sig makten. Exploatörerna utgör en minoritet och offren en majoritet.

Proletariatets diktatur förverkligas med ryska revolutionen 1918, men det som därvid föds är mera retorik än praktik. Det förtryck som den nya maktens män utsätter folket för sker i rättvisans namn, men har föga med rättvisa att göra. Den kommunistiska diktaturen går under därför att klyftan mellan liturgi och verklighet visserligen kan bli skrämmande stor, men inte hur stor som helst, utan att den rådande ideologin går i kvav – vilket var det som skedde.

Nu hoppar vi tillbaka ett halvsekel i tiden. Under mellankrigstiden skapas välfärdssamhället, i Sverige av socialdemokraterna i form av ett folkhem. Till grund ligger den kristna empatin och marxismens rättviseideal. Välfärdssamhället sorterar inte medborgarna i några fyra stånd och inte heller egentligen i arbetare och kapitalister, utan i vinnare och förlorare. Majoriteten, i form av vinnare, måste vara solidariska mot en minoritet av förlorare. Välfärden är ett slags försäkringssystem i statlig regi. Vid makten sitter socialister som inte tror på revolutionen och heller inte på att proletariatets diktatur leder till det klasslösa samhället. De tror på solidaritet och de tror på ett samhälleligt ansvarstagande för förlorarna, det vill säga offren. I samhällets ögon är alla lika mycket värda och det goda välfärdssamhället tillåter ingen att gå under. En välfärdsindustri börjar ta form. Myndigheterna växer i såväl antal som storlek. Levnadsstandard blir ett viktigt begrepp och den ska höjas år från år. Från en veckas semester till två veckor. Från ett rum och kök som en arbetarbostad till två rum och kök. Sjukkassa, pension, barnbidrag. Ta från de rika och ge till de fattiga. ”Arbetare i alla länder – förenen eder!” Och senare ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet. ”

Andra världskriget kommer som ett slags Tysklands motrevolution. Bort med arbetarnas makt, bort med marxismen, bort med internationell solidaritet. Bort med lika-värdetänkandet. Bort med svaghet och bort med demokrati. Bort med det gryende offertänkandet. Judar och romer är inte förtryckta utan anledning. De är undermåliga och bör därför utrotas. In med det tusenåriga riket och den ariska rasens överlägsenhet.

Nå, det gick åt helvete det med. Därför: bort med nationalismen, den är ond! Bort med allt rastänkande. Och in med judar och romer i en ny roll, som offer. Socialismens rättvisesträvan och klasstänkande finns kvar. Det är den goda retoriken. Jämlikhet och jämställdhet är framväxande ideal. Företrädarna har fötterna förankrade i verkligheten och i ett land som Sverige, där makten inte i mannaminne svikit medborgarna, där socialdemokraterna står för en ideologi som medborgarna begriper sig på, följer ett antal lyckliga år under parollen ”Ökad jämlikhet”.

I välfärdssamhället finns det emellertid ett hot som ännu ingen anat, därför att det var så föga troligt: välfärden. Välfärden gör att den majoritet av arbetare som legitimerar offertänkandet, försvinner. Vad ska alla politiker och alla välfärdsinstitutioner göra, om själva offertillgången sinar? För att göra en lång historia kort, så fylls den rollen av nykomlingar: flyktingarna (de asylsökande och deras anhöriga). Inte arbetarna, inte arbetsinvandrarna utan flyktingarna. De blir bensin i den tomma tanken på det fordon som ska föra folket mot framtidens himmelrike, det samhälle där det inte finns några orättvisor.

Nu är vi framme vid det fjärde steget i denna process. Det första är empatin, det andra är marxismens rättvisetänkande och det tredje är välfärdssamhällets behov av offer. Nu förflyttas politikens strålkastarljus från en rättvisa för majoriteten, till en rättvisa för de minoriteter, som axiomatiskt alltid är förtryckta. Dörren har öppnats för den patologiska postmodernismen, och nu är det verkligen befogat att tala om en patologi.

Det är nämligen majoriteten, i det här fallet den etniskt svenska majoriteten som i liturgin påstås vara förtryckarna, medan minoriteter, allt ifrån kvinnor till muslimer, lappar och bögar, utgör de förtryckta, de som samhället måste hjälpa. Vi måste därvid tillämpa kristendomens antietniska perspektiv. Här är icke jude eller grek, vi är alla människor och likt den barmhärtige samariten så måste vi känna ansvar och ta hand om varandra, i synnerhet hjälpa de svaga. Vi måste föra över marxismens klassperspektiv på den nya ordningen. Majoriteten är de onda, förtryckarna. Minoriteten är offer, och i den rollen hamnar minoritetsmedlemmars försyndelser i skugga.

I den nya liturgin finns det sex huvudroller. De två synliga är offer och förövare. Offer är goda och förövare är onda. Detta postuleras och kan inte ifrågasättas. Men det finns också en möjlighet för aktörer bland de definitionsmässigt onda att agera gott, det vill säga ställa sig på offrens sida och försöka utverka rättvisa. Vi får inte bara goda och onda utan också goda/goda, onda/onda , onda/goda och goda/onda.

För att ge några exempel så tillhör Gudrun Schyman de goda/goda, därför att hon ställer sig ju på de förtryckta kvinnornas sida. Det gör inte Blondinbella, Isabella Löwengrip Spångberg. Hon tillhör ju i egenskap av kvinna de förtryckta, offren. Emellertid, på sin blogg meddelar hon att hon inte är feminist. När hon skriver att hon tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklasskvinnor som sitter runt ett bord, dricker rödvin och hittar på frågor att strida för, utbryter en twitterstorm. Hon vill inte ta på sig offerkoftan, därför att hon har förstått att det kommer mera skit än fördelar med offerrollen. Offerrollen är på sikt destruktiv, en exploatering av föregiven svaghet. Ett offer säger ”tyck synd om mig”. ”Ok, det är synd om dig!”. Empatin är tröstande men den anger också en hierarki. Den som tycker synd om den andre hamnar i ett mentalt överläge, är den starke som delar med sig. Den som blir ömkad är svag, det ligger i själva offerrollen. Blondinbella vill naturligtvis inte heller se sig som god/ond. Hon dissar hela liturgin.

Feministiskt initativ är det tydligaste offerpartiet. De gör anspråk på att företräda kvinnorna som förtryckta, i rollen som offer. De ger därför en helt vriden beskrivning av männen, som alltid måste beskrivas som förtryckare och härskare. Och eftersom feminismen är en vit rörelse så ser de den vite mannen som sin huvudfiende. Givetvis står de på alla offers sida, också när offren har en kvinnosyn som går på kollisionskurs med Feministiskt initiativs vision.

Enligt receptet ”vi är vänner därför att din fiende är också min fiende”.

Män som i rollen av män är onda, kan kompensera detta genom att kalla sig för feminister. Det gör Stefan Löfven och andra män i regeringen. Män som inte kompenserar sin manliga ondska, som exempelvis Gunnar och jag, vi inte bara tillhör de onda, utan blir dubbelt onda. Vi vägrar ju att följa liturgins påbud och ställa oss på offrens sida.

Som tidigare nämnts är de två starkaste offerkategorierna judar och romer. I Israel spelar judarna inte någon offerroll, men i västerlandet medför offerrollen fördelar. Därför är det särskilt viktigt att aldrig glömma Förintelsen. Också romer kan givetvis dra fördelar av att tillhöra offerliturgins elit.

Den officiella bilden av romer som offer för svensk diskriminering är såväl osann som vilseledande. Om man för svenskar respektive romer ställde upp en statistik som skiljer på förövare och offer och väger dem mot varandra, så skulle man upptäcka att det var väldigt sällan som svenskar var förövare och att offerkolumnen för deras del skulle vara helt dominerande. För romerna gäller det motsatta, de skulle mycket oftare visa sig vara förövare än offer. Det är emellertid en sanning som liturgin inte kan hantera.

En av romernas främsta talesmän, Thomas Hammarberg, kan inte ens snudda vid romsk kriminalitet. Hans roll i offerliturgin är att peka på de övergrepp som drabbar romer, visa på dem som offer. Han får absolut inte ställa frågan om diskrimineringen är självförvållad bland romerna, därför att då bryter han mot den roll som han har i detta spel. Detsamma gäller för diskrimineringsombudsmannen.

Muslimer är i underläge i Europa. De är färre än de kristna och har en annan religion, som gör att de riskerar att bli förtryckta. Den som inte förstår att de är offer utan kritiserar dem på olika sätt är islamofob. Det är ett begrepp som vaktar offerrollen.

Mängden av ensamkommande ungdomar har gjort att kommunerna placerat dem i hem, utan att hinna kontrollera hur lämpliga dessa är. ”Barnen” är offer och därför sipprar bara stora händelser igenom skyddsnätet, som när någon av dem begår ett mord exempelvis. I rollen som offer måste deras egen verklighet förnekas. Så här skriver en bloggläsare och observera att det här inte är något rykte utan förstahandsinformation:

Jag arbetar inom psykiatrin och tar ofta emot så kallade ensamkommande pojkar från Afghanistan. I princip alla visar sig komma från Iran (de är födda i Afghanistan men har bott i åratal med sina familjer i Iran). De berättar att de är familjens pengamaskiner (som en uttryckte det) och trivs sällan i Sverige trots materiellt överflöd. De saknar asylskäl och det är svårt att fatta vad Migrationsverket sysslar med. Många är betydligt äldre än vad de säger – men åldern kontrolleras ej (röntgen, tänder och handleder). Dessa unga män berättar även att i Afghanistan är de vuxna från tolv års ålder. Här blir de barn. Absurd situation.

Använder Du detta vill jag vara anonym. Detta med tanke på situationen i vårt amerikaniserade DDR.

Familjehemmen däremot, är inte skyddade av någon offerroll. Det är fritt att hoppa på dem. Det är också fritt att kritisera kommunala politiker. Då står man på offrens sida och där står så gott som alla journalister. Deras vinst blir dubbel. De tillhör segrarna, överheten, och kan leva det goda livet, samtidigt som de demonstrerar att de i sitt agerande står på offrens sida.

På det politiska fältet är verkliga offer, som de förtalade och mobbade sverigedemokraterna, helt i sin ordning. Inom eliten tycker ingen synd om dem. Ingen vill låtsas om att deras framgångar beror på att de har en folklig förankring som andra partier förlorat. Liturgins förtryckande språk körs på högsta volym: De är rasister, nazister, fascister, islamofober, främlingsfientliga, xenofober etc. De är satan själv!

Så här kan man försöka förstå en kaotisk verklighet med hjälp av liturgibegreppet och vår tids offertänkande. För mig har begreppet förklaringskraft, även om det naturligtvis inte ger svar på alla frågor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ingen mardröm

Gatestone Institute har nyligen offentliggjort material från en hemlig polisrapport, som visar på en ökning av ”migrantbrott” i Tyskland med 80 procent från 2014 till 2015. Antalet stölder hade dubblerats år 2015, jämfört med föregående år. I Hamburg är polisen hjälplös inför ensamkommande unga från Nordafrika, som är många fler än poliserna:

Ungdomarna blir snabbt iögonfallande, framförallt ägnar de sig åt ficktjuveri och gaturån. De gör också inbrott i hem och bilar, men brotten rapporteras ofta som hemfridsbrott eller vandalism, eftersom ungdomarna bara letar efter någonstans att sova. Snatteri som en metod att skaffa mat är vanligt. När de grips gör de motstånd och överfaller [polismännen]. Ungdomarna har ingen respekt för statliga institutioner.

Svenska Dagbladet har i sin bilaga ”Näringsliv” beskrivit hur det planeras flyktingkvarter i Stockholm. Stockholmshem har en huvudroll och uppdraget är att inhandla fyratusen flyttbara nyckelfärdiga lägenheter, som ska forma hela kvarter i två till tre våningar. De minsta bostäderna blir enrummare med kokvrå på 13 kvadrat, de största uppåt 55 kvadratmeter. Östermalm, Bromma och Djurgården kan komma ifråga, men för att undvika lokala protester ligger politiker och tjänstemän lågt med var dessa kvarter ska hamna. 1.500 lägenheter ska placeras ut redan i år och resten under 2017 och 2018. Kostnad? Mer än en miljard. Att bygga är alltid dyrt, även när det handlar om billigast tänkbara bostäder. Hyrorna kommer väsentligen att betalas med bidrag, alltså en rundgång i ekonomin. Det ger jobb åt många inom välfärdsindustrin, sätter fart på handeln och signalerar att det går bra för Sverige.

Ingenting i Svenska Dagbladets båda artiklar andas att det kan finnas några problem med dessa nödbostäder för asylsökande och flyktingar. En reporter frågar folk på stan vad de tycker. Fem personer yttrar sig. Ingen är missnöjd, ingen tycks förstå riskerna:

21-åriga Elin Westerling från Uppsala säger: ”Ser inga problem med det. Eftersom det kommer så många flyktingar hit och de behöver någonstans att bo, så är det självklart att de ska kunna bo i innerstaden också.”

24-åriga Adam Fleber från Lidingö säger: ”Det är väldigt uppdelat och segregerat nu. Jättebra att det blir en heterogen blandning av människor. Det kan underlätta integrationen. Men jag tror att det absolut kan väcka debatt.”

Passiva som möbler förväntas de sitta där på sina tretton kvadrat i flera år och vänta på att få veta om de alls får stanna i Sverige.

Men hujedamig då! Varför reflekterar varken politiker, tjänstemän, journalister eller vanligt folk över vilka som kommer att bo i dessa barackstäder? Är de lika-värde-drogade eller finns det någon annan förklaring? Kanske blir det några familjer, kanske blir det en och annan ensamstående kvinna, men gissningsvis kommer åttio, möjligen nittio procent att vara ensamstående och arbetslösa unga män, från muslimska länder med könsapartheid, män som aldrig levt i något välfärdssamhälle, män som talar andra språk än svenska. Dessa män är de som inte lyckas ordna med eget boende, vilket betyder att de saknar relationer med släktingar i Sverige. De har med andra ord inga sociala gemenskaper som kan styra dem, utan de tvingas att starta från scratch i dessa barackvarter. Majoriteten av dem kommer inte att hitta något jobb, inte ens ett svartjobb. De som ännu inte beviljats asyl kommer heller inte att få någon reglerad undervisning i svenska. Passiva som möbler förväntas de sitta där på sina tretton kvadrat i flera år och vänta på att få veta om de alls får stanna i Sverige. Det finns inte en chans att detta kan fungera.

Nödbostadskvarteren blir extremt olyckliga platser och de som placeras där kommer att känna sig lurade. Olika grupperingar kommer att strida om makten, med mycket våld som resultat. De, som trodde att de skulle få ett bättre liv i Sverige, kommer att anklaga de politiskt ansvariga för att de inte varnat dem från att söka sig till Sverige. De kommer att undra varför landet släppt in ett så stort antal människor, när vi inte kan erbjuda något utöver bostaden och 61 kronor om dagen i försörjningsstöd per person.

Redan nu har vi samhällen av besläktat slag runt om i Sverige, bostadsområden där den här typen av unga män tagit kontrollen och där inte ens en ambulans riskfritt kan åka in utan poliseskort. Samhällen där männen ser till att muslimska kvinnor följer en muslimsk klädkod när de befinner sig utomhus – där de för övrigt ska vistas så lite som möjligt. Så här beskriver polisen Jacob Ekström Rinkeby och Tensta:

Vi håller på att tappa greppet. Den sista banken flyttade när någon skickade in raketer så att den brandskadades. Apoteket rånades gång på gång, och de tröttnade till slut. Försäkringskassan har flyttat därifrån. Det kastas sten på polis, ambulans och brandmän flera gånger i månaden – men det blir inga nyheter av sånt längre.

Det som aningslöst – som det förefaller – planeras, är ett slags turboversion av den samhällstyp som i dag är Sveriges mest problematiska. Frågan är om den svenska polismyndigheten är beredd att anta den nya ”utmaningen” med nödbostadskvarter för flyktingar? Knappast. För det första är det inte särskilt gott om poliser i Sverige. Snittet i Europa ligger på mellan tre och fyra poliser per ettusen invånare. Sverige har två. Svenska polisen har också uppgifter som stjäl tid från det egentliga polisarbetet, som passhantering och arrestbevakning. Till detta kan man lägga att svenska poliser är bra på att fixa till ”inre tjänst”, vilket betyder att vi nästan aldrig numera ser några poliser på gatorna. Svensk polis är ungefär så långt från engelska ”bobbies” som man kan komma. Uppklarings­procenten är inte heller imponerande. Ett av 25 bostadsinbrott klaras upp. Det kan jämföras med Finland, där vart fjärde bostadsinbrott blir uppklarat. Läget blir inte bättre av att landets poliskår är i uppror mot en ledning som vill slå samman de 21 polisdistrikten till en enda myndighet. Plus att den politiska korrektheten terroriserar polismakten. En bloggläsare ger följande bild från ett möte med polischefer, som uppmanats att öka den ”inre utlänningskontrollen”:

Detta skulle gå till så att man “stickvis” gjorde IDkontroller. Man fick således inte välja ut dem som man kontrollerade utifrån vad man uppfattade som deras etnicitet. Oklart om exempelvis “etniskt svenska pensionärer” kunde bli kontrollerade. När man då påträffade någon som saknades handlingar eller id skulle dessa “uppmanas söka asyl”, om vederbörande inte gjort detta.

Endast ifall personen förklarade att han inte avsåg att söka asyl skulle man ingripa. Eftersom ett asylförfarande i Sverige tar åratal, så innebär det att dessa personer i väntan på ett asylbeslut kommer att “skvalpa runt” i landet. Naturligtvis är detta en parodi på hur ett land ska skötas. Man monterar ned det som en gång byggts upp och fungerat.

I ett svenskt högskattevälfärdssamhälle kan medborgarna kräva att det finns en polismakt som skyddar dem. Det skyddet får de inte i Sverige. Medborgarna får inte bara betala kalaset utan kommer också att få ta smällarna. Vi vet naturligtvis inte hur det kommer att gå, men här är ett skräckscenario:

Kvarteren riskerar att bli rena drivbänkarna för terrorister och muslimska aggressioner. Här kan också IS-krigare rekryteras. Så fungerar det runt om i Europa, i synnerhet i Frankrikes muslimska förorter.
Gängkriminaliteten kommer att öka. Den mesta gängkriminaliteten är knuten till invandrartäta områden, vilket gör att Malmö och Södertälje är särskilt plågade. Hösten 2014 rapporterade Rikskriminalpolisen om 55 stadsdelar i 22 städer i landet, där kriminaliteten var så omfattande att man kan säga att svensk lag inte längre gäller där. Det finns anledning att tro att dessa nödbostadsområden går samma väg.
Den kvinnofrid som redan nu hotas kommer att bli än mer skadeskjuten. Unga svenska flickors självklara frihet att klä sig som de vill och röra sig fritt på offentliga platser hotas av alla dessa unga muslimska män, som kommer från länder där de aldrig vare sig umgåtts eller ens kunnat se unga lättklädda flickor, utöver sina systrar och nära släktingar inomhus. Redan nu är det oroligt runt skolor, i badanläggningar, vid ungdomskonserter. Sverige har dessutom en mycket dyster våldtäktsstatistik. Det kommer att bli värre, mycket värre.
Många asylsökande och flyktingar är afghaner. 92 procent av allt heroin som kommer till Sverige importeras från Afghanistan. Det finns en klar risk för nya smuggelvägar till den svenska marknaden. Dessutom, nätverken av människosmugglare har nära band till narkotikasmugglarna, liksom till olika militanta muslimska grupper.
Svensk landsbygd med sin åldrade befolkning och polisiära frånvaro är redan nu svårt hemsökt av stöldraider. Räkna med att det blir mer av den varan, mycket mer.
Svartarbete med slavlöner ökar. Handlar om tillgång och efterfrågan.
Personrånen kommer att öka. Det som stjäls är pengar, mobiltelefoner, klockor och andra värdesaker. I Göteborg hade antalet personrån dubblerats i januari i år, jämfört med föregående år.
Våld mot svenskar. Det finns en typ av invandrarvåld som riktar sig mot ”svennar”, dels därför att förövarna hatar etniska svenskar, dels därför att de anser att ”svennar” är mesiga. Den här typen av hatbrott rapporterar vanligtvis inte svenska media om. De passar inte in i ”offerliturgin”.
Många svenskar har redan förlorat tilltron till den svenska överheten. Det är bara början. Vi kommer att få se mer av medborgargarden och gatupatruller i Sverige.

Nu kommer vi till det riktigt allvarliga. Resonemanget så här långt har för Sveriges del handlat om fyratusen bostäder under en treårsperiod i Stockholm. Det är inte ens i närheten av att lösa de problem som massinvandringen leder till. Förra året sökte 162.877 personer asyl i Sverige. Därutöver tog sig ett okänt antal personer in i landet utan att söka asyl. Under perioden 1 september till 10 oktober beräknas de till 40.000 personer. Hur många kan det då röra sig om för hela år 2015?

Av dem som sökte asyl meddelar regeringen att mellan 60.000 och 80.000 ska avvisas och således inte kommer att få stanna kvar i landet. På bloggen ”Det goda samhället” har företagsledaren Arne Weinz jämfört den utlämning som planeras med baltutlämningen.

Den så kallade Baltutlämningen den 25 januari 1946 är en av de största skamfläckarna i Sveriges moderna historia. På begäran av Sovjetunionen tvingades 150 skräckslagna och desperata balter ombord på det sovjetiska fartyget Beloostrov som angjort Trelleborg. Utvisningen föregicks av internering, hungerstrejker, självstympningar och minst sju självmord.

Det som den socialdemokratiska regeringen planerar är 533 baltutlämningar. Om man, som Anders Ygeman föreslagit, ska använda sig av charterplan i skytteltrafik, ska man söva ner passagerarna då, för att det ska gå säkert till? Vad ska man göra med alla dem som inte har några legitimationshandlingar och alltså inte kommer att släppas in i de länder de säger sig komma ifrån? Och vilken jätteuppgift att jaga rätt på de avvisade och sätta dem i interneringsläger, i väntan på avvisningstillfälle. Som Arne Weinz skriver skulle ett förverkligande av detta politikerbabbel leda till att rättsstaten gick under. Sverige skulle förvandlas till en brutal polisstat.

Samtidigt som svenska politiker, myndigheter och kommuner talar om vilka utmaningar de står inför (läs haverier), så räknar migrationsverket med att det i år kommer mellan 100.000 och 170.000 asylsökande till, varav 16.000 till 33.000 är så kallade ensamkommande barn. Om vi utsträcker regeringens syn på vilka som ska avvisas, så handlar det om mellan 50.000 och 85.000 personer. Sedan kan vi addera med en lika okänd summa, nämligen de som tar sig in i landet utan att söka asyl.

Konsekvenserna kommer att väcka svenska folket och jag är rädd för följderna. Det är libertarianen Lars Bern med. Han har på sin blogg i ett antal texter utförligt beskrivit hur den svenska överheten omvandlat Sverige till en demokratur. Formellt har vi fortfarande fria val och åsiktsfrihet, men eliten tillåter varken en fri debatt eller ser sig som företrädare för medborgarna.

Tänk er att jag försökte publicera den här artikeln i en svensk dagstidning. Det har jag inte gjort därför att det skulle inte gå. Är det fel, det jag och andra dissidenter varnar för? Nej, inte ens det får vi veta. Ingen etablerad på den massmediala scenen går i seriöst svaromål. Ingen stjäl texten och skriver om den som sin egen. Ingen etablerad opinionsbildare får skriva så här, därför att sådana texter får inte finnas i demokraturen Sverige. Om den katastrof som väntar ska ingen skriva. Inte på riktigt. För övrigt är det nu dags för Mellos nästa deltävling. Sent denna kväll kommer många journalister att sitta och skriva om den. Mycket skriva blir det.

Viktiga sanningar förtigs eller förvrängs. De valda politikerna lyssnar hellre till de globalister som vill riva ner nationalstaterna, än till väljarna. Nätet blir räddningen. Där sägs det som politiker och journalister inte vill höra. Där finns kunskapen, där finns debatten. Lars Bern skriver:

Det ursinniga folkliga missnöjet har vaknat och det somnar nog inte om i första taget. Vi får väl hoppas att det inte går så långt så att man släpar ut de värsta översittarna på gator och torg och hugger huvudena av dem. Det gjorde man under franska revolutionen och det gör man i arabvärlden idag. Det är inte så långt borta, så etablissemanget får nog passa sig.

Allting i landet kommer att drabbas av massinvandringen. Det är meningslöst att räkna upp alla haverier, pågående och förväntade. Framtiden ter sig som en mardröm. Eller, om det ändå vore en mardröm, så att man kunde vakna och känna sig lättad. 2016 blir ett ödesår. För EU, för Europa och för Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

You Can’t Stump the Trump

Låt mig först redovisa vad jag tänker om Trump. Vad mitt förnuft säger mig. Trump är en oligark, alltså en penningälskare, men kanske mest av allt en segerälskare. Som alla segerälskare är han utrustad med ”thymos”, en term som den förträfflige Jan Stolpe översätter med ordet ”segerlystnad”. Segerlystnaden är en mäktig kraft, ty den är inte bara ett begär efter seger, utan också efter erkännande. När det rättmätiga erkännandet uteblir då väcks vreden.

Om det är något jag ser hos Trump så är det just detta – vrede och aggression. Jag pratar nu om den sorts objektiva aggression, som marxisterna en gång talade om. Denna aggression kommer att riktas mot Kina och Japan. Det kommer att bli konfrontationer. Och det bekymrar mig. Det är vad mitt förnuft, mitt prefrontala cortex, säger mig. Konfrontationer också med Europa. Kanske blir han mannen som initierar det tredje världskriget – om det nu inte redan börjat.

Som i november 1980. Reagan hade vunnit. Den vackra Anna L., balettflickan som jag aldrig flörtade med, trots att jag var så tänd på henne, sitter i skolkorridoren, med ryggen upptryckt mot väggen. Hon sitter där bredvid sin politiskt ointresserade pojkvän, som plötsligt utbrister: ”Nu har Reagan vunnit, nu blir det krig”. Det blev inte så. Ryssarna vek ner sig och störtade sig samtidigt ner i en avgrund av kaos och förstörelse – som hade kunnat pågå än idag, om det inte hade varit för Putin. Men kommer kineserna att vika ner sig som ryssarna gjorde?

Helt klart är Trump en oligark som fattat att klockan är slagen. Som fattat att finanskapitalismen nu inte bara lämnat nationerna bakom sig, utan börjat förbereda deras förstörelse. Som Soros i större skala – och Poroshenko i mindre skala. Trump är något nytt. En nationalistisk oligark. Som har större delen av sin förmögenhet i form av byggnader, ”immobilier” som fransmännen kallar dem. Ett kapital som inte låter sig flyttas lika lätt som det finansiella kapitalet, och blir värdelösa om arbetarna inte har råd att bo i dem. Trump har inte råd att köpa frihandelsliberalernas allra mest hjärndöda argument.

Trump är på många sätt en slags omvänd spegelbild av Ukrainas president Poroshenko, en av Ukrainas rikaste män – en oligark som främst lyssnar på sina utländska uppdragsgivare. Trump däremot är en nationalistisk oligark. En oligark som talar om arbeten och investeringar i USA. Som talar om oligarkernas makt över staten, om hur bankerna, läkemedelsbolagen och vapenföretagen får de ledande politikerna i kongressen att verka för förslag och överenskommelser som är skadliga för USA som land. Som säger att det inte finns några länder utan gränser – en självklarhet som inte längre gäller i Sverige.

Inför Trump känner jag mig som Faust vid mötet med Mefistofeles. Nej, jag känner mig som en försvuren skolpojke, tillsammans med andra skolpojkar. Eller som Jack Nicholsson när han plötsligt förstår att indianen, ”Hövdingen”, både kan tala och höra. En stor, två meter lång man som hela tiden hört allt, förstått allt och som står på hans, på min och din sida.

– You fooled them, Chief. You fooled them. You fooled them all!

Där finns också något annat som – måste jag erkänna – tilltalar mig starkt. Och det är att Trump inte ber om ursäkt för sin vrede, sin thymos.

– Ja vi är arga. Över våra korkade och inkompetenta politiker, som förolämpar oss.

Jag känner igen mig hos Trump – trots mina invändningar. Han känns som en av oss. Jag gillar hans slagfärdighet. Hur han pekar mot journalisterna, rakt in i deras kameror och säger: ”Ni är de mest ohederliga som finns”. Och publiken jublar – amerikaner i sina basebollkepsar, jobbare, tjänstemän, företagare. Okej, det är lättköpta poänger. De begriper jag. Men det är sant: journalisterna är ett _____.

Trump. Tysk till fädernet – skotsk till mödernet. En man av samma stam som Adam Smith. En renlevnadsmänniska, en presbyteriansk asket, trots lyxen i Trump Tower. Ingen sprit, inga droger, inte ens tobak. Bara kvinnor, vackra kvinnor. Det kan man lätt förlåta honom. Där finns inte bara thymos hos Trump, utan också eros. Det ligger långt under det medvetna och förnuftiga – att som man erkänna en man som väcker respekt hos andra män och beundran hos kvinnor. Jag har mina invändningar, men det är svårt att motstå honom. Här finns ingen livsleda, bara livslust och segerlystnad.

Han vet hur man gör för att trycka ner sina motståndare, genom att försätta dem i situationer där de gör bort sig oavsett hur de svarar. Det är den demagogi som vi återfinner hos försäljare och sofister, och som Platon understryker är sofisten just detta: en försäljare av ord. Trump upprepar sitt budskap om och om igen: vinna, vinna, vinna, vinna. Han använder auktoritetsargument, argumentum ad verecundiam. Men när Trump använder sin försäljarpsykologi för att försvara europeiskättade människors rätt att leva med andra européer på vårt vis, inom säkra gränser, då kan jag inte se något fel med det.

Han var och är emot kriget i Irak. Han är för goda förbindelser med Ryssland. För att USA fullt ut bekämpar ISIS. För att man löser migrantkrisen, genom säkra zoner i Syrien – inte ”flygförbudszoner”, utan säkra zoner för civilbefolkningen. Som skall betalas av de korrupta arabstater som inte släppt in en enda syrier. Det är ljusår från den självförintande Merkels: ”Vi klarar det!” Som om det inte fanns alternativ till den storskaliga förödelse av liv och säkerhet för det tyska folket som hon accepterat.

Trump nämner ofta Tyskland och Sverige som avskräckande exempel på en vansinnig, suicidal migrationspolitik. Och när han nämner Sverige, då märker jag att han har medkänsla med oss. Mordet i Ljusne dök snabbt upp i Trumps tal. Det är första gången som en amerikansk presidentkandidat visar större medkänsla med ett europeiskt folk än med Israel. Om Trump är den han säger sig vara, då kommer han inte att trappa upp kriget i Ukraina. Nej han kommer att ge stöd åt de nationalistiska regeringarna i Centraleuropa.

Förutsättningarna finns därmed att bryta den cordon sanitaire som USA under Clinton, Bush och Obama byggt kring Ryssland. En zon som finns där, inte för att skydda Europa eller ens USA. Den finns där för att förhindra en allians mellan Berlin och Moskva, den naturliga alliansen för Europa. Den allians som britterna försökt förhindra, allt sedan Tyskland steg fram som en nation att räkna med i Europa. För den som rest i Tyskland och Centraleuropa vet hur konstgjord denna zon är, vet att slaviska språk talas överallt i de större tyska städerna, vet att ryska var andraspråk i DDR, vet att det är lättare att göra sig förstådd på tyska än engelska i länder som Polen och Tjeckien.

Trumps storhet märks också genom hans populärkulturella inverkan. Han har otaliga gånger medverkat i talkshows, humorprogram som SNL och i reklamfilmer. Han är en scenpersonlighet, en komiker och kunde lätt själv lätt platsa som värd i en egen talkshow. När han står omgiven av två kloner som brukar driva med honom i SNL, så är han helt bekväm, som om han var en av dem. Han står lugnt kvar när Larry David skriker ”Trump är en rasist”. ”Varför då?”, frågar Trump. ”Jag vet inte” svarar Larry David, ”Jag hörde att jag får fem tusen dollar om jag ställer mig här och skriker det.” Den postmarxistiska medievänsterns alla argument och hela logik sammanfattad i en enda rad. Tvetydig, dubbelriktad humor som garanterat aldrig hade varit möjlig i Sverige, humor som den humorlöse Schyffert aldrig hade kunnat leverera eller ens begripa.

Trump behärskar sina ansiktsuttryck, som en skådespelare. Han ändrar sin röst och imiterar sina motståndare. Han har inte en stel mask, utan en levande mask. Han tvålar till presidenten, han tvålar till påven. När påven säger att det inte är kristligt att bygga murar, behöver Trump bara påpeka att påven själv har en mur – kring Vatikanstaten. Den datorspelsinspirerade serien ”You can’t stump the Trump”, som samlar ihop scenerna då han trycker till sina motståndare, är redan uppe i hela sjutton avsnitt på You Tube.

Trumps inflytande märks också i den subkulturella sfären, den icke-rumsrena ”manosfären” där Trump hyllas som alfahannen. Trump och kvinnorna, som sagt. Hans replik till Megan Kellys ”Du har kallat kvinnor feta grisar” är klassisk: ”Bara Rosie O’Donnell” (USA:s svar på Kakan Hermansson). I Sverige skulle det förstås kallas ”sexism”. Okej. Låt gå för det då.

Men det hindrar inte att Trump visar hän mot något viktigt: låt dig inte styras av kvinnor. Nu pratar jag inte om hustrur, flickvänner, mödrar osv. (Ligg lågt.) Jag pratar om massmedial påverkan av kvinnlig typ. Den sortens manipulation som dagligen använder skam för att skuldbelägga vår vrede, och som gestaltas av Syster Rached i filmen Gökboet:

– Aren’t you ashamed?

Den sorts skam som används av våra media och av våra kultureliter för att vi stillatigande skall acceptera ännu mer kaos, laglöshet, ekonomiskt förfall och nedmontering av sjukvård, skola och allmän anständighet.

Det är därför Trump svarar den manipulativa Kelly: ”Vi behöver inte mer politisk korrekthet i det här landet. Vi behöver intelligens, kraft och snabbhet.” De klassiska manliga dygderna.

Det finns något hos Trump som är svårt att finna annat än i våra sagor. Jag tänker på berättelserna om Oden, om Wotan – berättelser som inte bara kom från andra folks myter, utan som inspirerats av berättelserna om våra egna hövdingar och kungar. Det finns något av hövding hos Trump, det gör det. Och än så länge har jag bara blivit positivt överraskad av denna hövding – precis som Jack Nicholsson i Gökboet.

Johannes Divinius

Något redigerat och förmedlat av

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bygga samhälle

Den här gången är det inte pang på rödbetan utan mera som ett brev, där jag inte riktigt vet hur det ska sluta. En gång i tiden föreläste jag på det här sättet på universitetet, ett slags ”tänka högt”. Jag slutade när flera studenter klagade. Det jag sa stod inte i kurslitteraturen . Vad kunde de lära sig av det här? Hur skulle de veta vad som skulle komma på den skriftliga tentan?

Min grundidé är att tänka och skriva antiideologiskt. Jag tycker illa om ideologier. De till vänster och de till höger, de som skiljer mellan himmel och helvete och de som skiljer mellan trogna och otrogna. Och för den delen alla andra ideologier också. Fanns det någon ideologi som hette ”påläst och verklighetsförankrat förnuft”, så skulle jag känna mig lockad, men så är det ju inte.

Ideologiallergin är för min del inget nytt påfund. I en forskargrupp jag tillhörde på åttiotalet diskuterade vi den franske ädlingen Antoine Louis Claude Destutt de Tracy. Det var han som några år efter franska revolutionen skapade ideologibegreppet. Vi kallade honom bara för Destutt och tillskrev honom diverse korkade idéer: ”Redan Destutt ansåg …” Antagligen var det djupt orättvist. Vi hade ingen koll på honom utan hakade nog mest upp oss på namnet, som vi tyckte var stuttit.

Vänster-höger-skalan kommer jag emellertid inte undan. Jag har en naiv förhoppning att mina uppfattningar om vad som är rätt och fel, klokt och dumt, sorterar sig ungefär som rösterna vid ett val ofta gör, dvs. hälften till vänster och hälften till höger. Det handlar emellertid inte om att jag har någon längtan efter att sortera, utan om att det statistiska utfallet i så fall skulle visa att jag hade ett genomsnittligt politiskt förstånd. Men så är det inte.

De flesta av mina uppfattningar ligger till höger på den politiska skalan. Det kan verka som om jag först kollar vad högern tycker, och sedan tycker jag likadant. Vilket inte bara irriterar mig, utan också reser frågan varför det blir så. Beror det på att högern är klokare? Jag har ju ändå en grundläggande uppfattning av välfärdssamhället som ett bra samhällsbygge och det borde placera mig till vänster. Även om högern, åtminstone i retoriken, har accepterat välfärdssamhället, så är det i Sverige vänstern som förvaltat arvet från Bismarck.

Varför hamnar jag då mest till höger? Jag tror att för mig är det avgörande felet med vänstertänk, att företrädarna inte vill förbättra det samhälle vi tog över från föregående generation utan de vill ha ett annat samhälle än det vi redan har. De vill ha ett befriat samhälle. Befriat från den hierarkiska ordning som utan undantag utmärker mänskliga samhällen, befriat från den patriarkala kvinnosynen, befriat från nationalismens tvångströja. Och givetvis: befriat från rasism. Vi är ju alla lika mycket värda. Eller kanske: politiken måste utformas efter lika-värde-principen. Sympatiskt, men det fungerar ju inte.

Vänsterpolitiken är ganska långt kommen med att i Sverige skapa det där framtidssamhället. Jag kan bara konstatera att detta sluttande-plan-samhälle är ett mycket sämre samhälle än det jag växte upp i. Det är med bedrövelse jag är delaktig i att lämna det vidare till nästa generation. Där tror jag faktiskt att det inte handlar om vänster och höger, utan om att se hur det blir och därefter dra den enda möjliga slutsatsen, nämligen att mångkultur är en skitdum ideologi. Det var väl Destutt som hittade på den förstås!

Det finns lokala världar där mångkulturen är en totalt omöjlig tanke. Tänk er att den kurdiska minoriteten i Sverige – som för övrigt har starka talespersoner för ett mångkulturellt Sverige – bestämde sig för att göra den egna minoriteten mångkulturell. Nej, det går ju inte! Den tanken är otänkbar, i synnerhet bland kurder – ett kurdiskt självmord. Eller, ett mångkulturellt Kurdistan, är det något att kämpa för? Fråga kurderna.

Och motsatt finns det lokala världar där mångkulturen fungerar utmärkt – vilket är liktydigt med att den inte är särskilt synlig. Inte ideologiskt programmatisk utan tagen för given. I exempelvis universitetsvärlden är mångkulturen bara problematisk när det visar sig att den sänker kvaliteten på studenternas insatser, annars inte. I lärar- och forskarmiljön är mångkultur snarare ett plusvärde. Det blir brokigare och intressantare än med pursvenska miljöer. Men observera, det är bara när man ser till vilka människorna är, som befolkar denna värld, som den är mångkulturell. Frågar vi oss hur spelreglerna ser ut så är de stenhårt svenska, om än internationellt kalibrerade och inspirerade.

Där kan jag hålla med Reinfeldt. När han talade inför finska kommunpolitiker och tjänstemän för några veckor sedan sa han:

Eftersom jag nu talar för finländare, ska jag förvarna er. Jag är väldigt mycket för invandring. De starkaste samhällena är öppna och blandade. Samhällen där alla tror på samma gud och gör samma saker är urtrista.

Så kan jag också tycka, som privatperson. Men som samhällsforskare tar jag mig för pannan. Reinfeldt säger att de starkaste samhällena är öppna och blandade och kopplar påståendet till invandring. Det land han tänker på är givetvis USA, ett land där problemen fördjupas, just på grund av blandningen (the unmelting pot). Eftersom Reinfeldt, med tanke på att han under åtta år var Sveriges statsminister, är chockerande obildad, är jag inte säker på att han vet att det starka och demokratiska USA alls inte skapades med några mångkulturella ideal utan av kristna puritanska européer, som under uppbyggnaden för övrigt var så föga mångkulturella att de tyckte att svarta människor passade bäst som slavar.

Att USA som samhälle är öppet och blandat betyder att landet, med ett svenskt trygghetsknarkarperspektiv, är ett farligt land. Vilket det är. I det öppna och blandade USA sitter väldigt många invånare i fängelse. Som jämförelse: I det slutna och homogena Japan sitter väldigt få invånare i fängelse. Det är lätt att hamna på farliga ställen i USA, vilket inte är att rekommendera. I Japan får man anstränga sig för att hamna på ett farligt ställe.

Privata preferenser är fel perspektiv för en samhällsbyggare. Att skapa ett gott samhälle handlar ju inte om vad jag, Reinfeldt eller kanske Gudrun Schyman tycker är urtrist. Det handlar om hur man går tillväga för att bibehålla och förbättra ett samhälle som redan är väldigt bra (om vi talar om Sverige).

Det goda samhällets nyckelord är tillit. Ju fler gudar och ju större mångfald desto bättre, tycker Reinfeldt. Samhälleligt sett är det inget att sträva efter. Ju större blandning, desto lägre tillit, såväl mellan medborgarna som mellan medborgare och politiker.

En politiker som inte kan skilja på sina personliga preferenser och hur det går till att bygga ett bra samhälle, bör inte anförtros någon ledande position. Det var nog bland det mest omdömeslösa svenskarna gjort, när de lät Reinfeldt leda landet i åtta år. Med stadig hand styrde han rätt mot den kollaps som vi nu befinner oss i.

Var finns alla de socialarbetare, lärare och poliser som behövs i dagens mångkulturella Sverige? Var finns bostäderna? Var finns jobben? Det politikerordbajsas i alla medier, men var finns de politiska verkstäderna? I morgonnyheterna hör jag att arbetsgivare raggar svart arbetskraft till och med inne på arbetsförmedlingarna. Och priset på svart arbetskraft har sjunkit till hälften på bara ett år. Det är många som konkurrerar om svartjobben. Så går det till i dagens mångkulturella Sverige.

Ibland gör jag något som Reinfeldt aldrig gör, nämligen sent en kväll tar jag tunnelbanan hem till min mångkulturella förort. Då hamnar jag i ett helt annat slags samhälle än den politiska retorikens attraktivt mångkulturella värld. De svenskar som sitter i vagnen är ofta lite äldre och vanligen inte de som varit mest framgångsrika i sina liv. De är inte särskilt många och de gör absolut inte något väsen av sig. Det gör däremot de mångkulturella passagerarna.

Språken ramlar över varandra. När som helst blir några av resenärerna förbannade på varandra. Visserligen är jag inte särskilt rädd av mig, men jag inser att här är det klokast att ligga lågt, absolut inte tillrättavisa någon som lagt upp fötterna på sätet mitt emot, undvika att möta blickar. Visst, jag gillar tanken på en mångkulturell tillvaro och i vissa miljöer fungerar det. Ändå, i tunnelbanan kan jag inte undgå tre känslor. Den första är väldigt förbjuden och kan fångas in i ett enda ord: drägg. Den andra är sorgen. Detta är inte längre mitt land, inte mitt folk. Och den tredje är mera sakligt konstaterande, att det här är knappast de medborgare som kommer att vilja bära den tunga skattebörda som är välfärdssamhällets förutsättning.

Reinfeldt säger till sina finska åhörare: ” Jag har träffat folk som har sagt att vi lever i ett land som kollapsat, men jag har då inte märkt några sådana tecken”.

Det här resonemanget började med att jag deklarerade att jag var mest kritisk mot vänsterpolitik, varefter jag kastade mig över den forna högerledaren Reinfeldt. Kanske är det förvirrande. So be it.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Priset är för högt

Försommaren år 2015 publicerade norska forskare resultatet av en intervjuundersökning som de gjort med 1.269 romska tiggare i Oslo, Köpenhamn och Stockholm. De hittade ingenting som tydde på att det fanns exploatörer eller kriminella nätverk bakom tiggeriet. Undersökningen gick visserligen inte djupt in i frågan men den gick heller inte emot den oreflekterade och vanliga uppfattningen att tiggarna tar sig till Sverige på egen hand och att de gör det därför att de befinner sig i en akut nödsituation.

Jag tvivlar starkt på den beskrivningen. Det är självklart att gadje inte tillåts någon insyn i hur tiggeriet är organiserat. Det må vara att romerna är fattiga men de är inte dumma. Däremot går det inte att undvika att gadje emellanåt får tydliga tecken på att det inte bara råkade bli så här. Exempelvis syns det på de välorganiserade transporterna, liksom på hur boendet ordnas. Det tiggeri vi möter på gator och torg är förmodligen styrt av andra och mer välbeställda romer i Bulgarien och Rumänien.

I Göteborg finns en spaningsgrupp inom polisen som arbetar med människohandel. I början av juli 2015 började de spana på en grupp tiggare som väckte deras misstankar. Exempelvis satt det utanför Nordstan en ung rullstolsbunden kvinna som, på grund av deformerade fötter och armar inte kunde ta sig till och från platsen på egen hand. Någon körde henne dit varje morgon och hämtade henne på kvällen. Poliserna talade med vakterna som bekräftade att hon brukade sitta där tio till tolv timmar varje dag. Ibland hade hon med sig något att äta men det hände också att hon inte åt någonting under dagen. När tiggeriet gick som bäst fick hon påfyllning i sin mugg varannan minut, när det gick som sämst fick hon ett tiotal gåvor i timmen. Muggen tömde hon i en väska som hon hade bredvid sig.

Poliserna följde efter bilen som plockade upp kvinnan på kvällen och det visade sig att hon bodde i en lägenhet i Bergsjön. Polisen började spana på lägenheten och såg att det bodde flera tiggare där, så många att alla inte fick plats att sova där. Ett par brukade sova över i en bil utanför porten. En granne berättade att det kan ha varit tolv personer som bodde där och att en man har framstått som ledare för gruppen. De förstod att det var romska tiggare, men eftersom tiggeriet inte är olagligt, så gjorde de ingenting åt det. På morgnarna tog sig vissa själva till sina tiggarplatser. Andra kördes ut i bil.

Den här verksamheten drevs av två bröder, Ivan Benov och Simeon Ivanov, deras mamma och den yngre broderns fru, Hristina Grigorova. Samtliga är bulgariska romer. Med fanns också Ivans och Hristinas lilla dotter. Kvinnornas jobb var att åka runt bland tiggarna och ta hand om de pengar som dessa tiggt ihop samt att sköta hushållet, det vill säga i första hand laga mat och tvätta. Det var bröderna som styrde verksamheten. Lägenheten lånade de av en annan rom från Bulgarien, Musli Halil, som i sin tur hade lånat den. Efter att bröderna placerat ut tiggarna på morgonen, så åkte de tillbaka till lägenheten. De gick just inte ut förrän det var dags att hämta hem sina utplacerade tiggare. Emellanåt besökte de ett växlingskontor.

Efter en tids spaning och efter avlyssning av mobiler hade poliserna klart för sig att de båda romska bröderna från Bulgarien ”ägde” tiggarna, som de placerade ut om morgnarna och hämtade på kvällarna. I månadsskiftet oktober november 2015 slog polisen till och samtliga häktades. Några av de tiggande romerna bara ”försvann”. Det fanns fem tiggare kvar:

Vasilka Varbanova som var rullstolsbunden

Dimitar Iliev som var blind

Toni Trifonov som hade 4 procents syn kvar

Angel Tonchev, rörelsehindrad och närmare sjuttio år

Georgi Dragiev som också han var gammal och sliten

Rättegången ägde rum i februari i år. Det visade sig att tiggarna levde ett hårt liv. De hade rekryterats i Bulgarien och förts till Sverige för att tigga. I domen kan man läsa att de tiggt varje dag, utan uppehåll för helger eller vilotillfällen. Det var inte självklart att de skulle få något att äta under dagen. Det var också svårt med toalettbestyren. Den blinde Dimitar fick kissa i en flaska i skydd av en regnrock. Hristina Grigorova hjälpte honom. Vid åtminstone ett tillfälle kissade han på sig. I domen kan man läsa:

Vasilka Varbanova och Tonchev har överlämnat insamlade pengar till Ivan Benov och Dragiev har överlämnat insamlade pengar till en annan person som i sin tur redovisat till Ivan Benov. Under tid Ivan Benov i mitten av september till 18 oktober befann sig i Bulgarien har de överlämnat insamlade pengar till annan person som Ivan Benov anvisat. I ersättning har de tre tiggarna fått logi – en plats på golvet i ett gemensamt rum i lägenheten tillsammans med andra, ytterligare tiggare, samt viss tillgång till hygienutrymmen – mat, enklare frukost och middag, och en osäker utfästelse att pengarna ska fördelas gemensamt i en oviss framtid. Ivan Benov har tillägnat sig hela överskottet av insamlade medel som han använt för egen konsumtion, egna inköp och egen försörjning avseende sig och sina anhöriga här och i hemlandet. /…/

För att hålla dem under sitt inflytande har Simeon Ivanov dels vid i vart fall ett tillfälle i lägenheten misshandlat Toni Trifonov genom att slå honom i ansiktet med knuten näve varvid smärta uppstod och Toni Trifonov tappade och förlorade en kontaktlins, dels utdelat örfilar mot honom, och också hotat Toni Trifonov med ytterligare misshandel. Eftersom Dimitar Iliev inte kan se och Toni Trifonov har svårt att se och ingen av dem pratar andra språk än sitt eget har de båda varit helt utan möjlighet att bege sig från varken lägenheten, bilen eller de platser där de utplacerats.

Förtjänsten verkar ha varit god. För att ställa lägenheten till förfogande fick Musli Halil en bruttointänkt på upp till 20.000 kr eller mer i månaden. Åklagaren påstod att den yngre brodern hade dragit in 120.000 och den äldre 180.000. De åtalade hade inga invändningar. Ingen av tiggarna hade fått del i de insamlade pengarna utan enbart kost och logi. Intressant är att ingen av dem var särskilt pigga på att sätta dit bröderna. I rättegången sa de att de gillade bröderna och hyste förtroende för dem. I domen kan man läsa:

Men människohandelsbrottslighet kännetecknas av att brottsoffret ofta är en svag person som inte fullt ut inser sitt människovärde. Här kan också erinras om att offrets eventuella samtycke inte befriar från straffansvar. Målsägandena i målet får anses tillhöra nämnda kategori av brottsoffer.

Kanske förstod inte domstolen att dessa människor på gott och ont tillhörde samma gemenskap. Hur mycket de än bråkade internt och trots att dessa tiggare hårdexploaterades, så håller romer ihop utåt. Utanför den romska gemenskapen finns det inget liv att leva för dem, i synnerhet inte med tanke på deras grava handikapp. Det är bara att gilla läget.

Den äldste av bröderna, Simeon Ivanov dömdes till fängelse i tre år och sex månader. Ivan Benov fick tre års fängelse och hans fru Hristina Grigorova fick sex månaders fängelse. Brödernas mamma blev frikänd. Musli Halil som hyrde ut lägenheten fick åtta månaders fängelse. Det sammanlagda skadeståndet som gruppen dömdes att betala till sina offer var 335.000 kronor.

Tiggeriet, den kompetenta polisspaningen och rättegången reser ett antal frågor, som inte behandlas i Main Stream Media. Där rapporteras visserligen om domen men det är försiktigt och pliktskyldigast. Detaljerna glider man förbi och som bekant är det i detaljerna som djävulen gömmer sig. De skriver exempelvis inte ens att det handlar om romer. Det får man läsa mellan raderna. Hade det varit ”vanliga svenskar” som exploaterade dessa blinda och lytta kan man vara rätt säker på feta rubriker, i synnerhet i kvällspressen.

En av de frågor som media inte tar upp är vad ”kalaset” kostade i skattemedel. Dyrast är fängelsevistelsen, även om jag kortat strafftiden, eftersom två tredjedelar vanligen är den tid man faktiskt sitter av.

Spaningsarbetet (här hugger jag bara till, men knappast i underkant):
1.000.000:- kr


Dito rättegångskostnader exklusive advokatsarvoden
1.000.000:- kr


Arvoden till försvarsadvokaterna
1.014.277:- kr


Fängelsekostnader 5.975 kr per dag och intern
12.425.934:- kr


Summa
15.440.211:- kr

Här finns också kostnader som inte går att beräkna. Till exempel måste svenska myndigheter ta ansvar för den lilla flickan under tiden föräldrarna sitter i fängelse.

Om vi fortsätter att bolla med siffror, så kan man konstatera att de 300.000 kr som domstolen bedömde att godhjärtade göteborgare stoppat i tiggarnas bössor, medförde en dold kostnad för svenska skattebetalare på mer än 51 kronor per skänkt enkrona. En guldtia drog således med sig en skattekostnad på 510 kr. Det var med andra ord synnerligen dyra allmosor, som inte ens hamnade i rätt fickor utan var själva incitamentet till en mycket hård exploatering av svaga och utsatta människor.

Den fråga som väldigt många svenskar brottas med, också jag, är om man ska ge tiggarna eller om man ska förhärda sig och gå förbi. Att deras misär och lidande är verkligt behöver man inte tvivla på, men vart går pengarna? Varför är det just romer som sysslar med detta? Varför är det inte ett etniskt sett slumpmässigt urval, ett samhällets nedersta skikt som tigger?

Svaret är att tiggeriet är en romsk födkrok, precis som åldringsrån och kopparstölder är det. Det är en verksamhet med vinnare och förlorare bland romerna. Men till skillnad från åldringsrån och kopparstölder, är tiggeriet en legal affärstransaktion. Den som stoppar en guldtia i en tiggares mugg köper sig en dos ”må lite bättre”. Sedan, att det är åsynen av tiggare som fått köparen att ”må lite sämre”, det ingår i spelet.

Detta konstaterande leder vidare till frågan om det är moraliskt föredömligt att på det sättet köpa sig ”må lite bättre”. Är dessa pengar en solidaritetshandling, till hjälp för människor som har det svårt? Då blir det mer komplicerat. Ser exploateringen ut som i exemplet ovan, så bidrar man visserligen till ett antal fattiga människors omedelbara försörjning, men samtidigt befrämjar man människohandel. Troligtvis stoppar man också en del pengar i fickan på en mera välbeställd rom i Bulgarien. Och hur ser det ut på sikt? Hjälper allmosorna romerna ur deras misär?

Svaret är ett entydigt nej. Romer som kan försörja sig på tiggeri hålls kvar i misären. Tiggeriet kombineras, när det är möjligt, med vardagsbrottslighet av alla möjliga slag. Butiksstölder, mobiltelefonsstölder, ta-tillfället-i-flykten-stölder etc. När romer från Bulgarien och Rumänien på olika sätt utnyttjar svenskars ovana vid att möta misär, sänker det livskvaliteten hos många svenskar. Det handlar inte bara om ekonomi, utan också om andra händelser som försämrar livet, som gör Sverige till ett sämre land att leva i. Ett exempel: Häromveckan besökte Gunnar den minneslund där hans mor ligger begravd. Då kommer en tiggare med sin rullvagn, drar ned brallorna och sätter sig helt öppet och ogenerat inom synhåll i ett hörn på kyrkogården och bajsar.

Det var ansvariga politikers uppgift att i första hand se till att dessa romer inte släpptes in i Sverige och i andra hand att införa ett förbud mot tiggeri. De gjorde inget av detta, trots att Sverige redan tagit ett långtgående ansvar för landets egna romska medborgare. Svenska romer levde i början av femtiotalet i djup misär. De fick del av välfärden och har sluppit att sitta i gathörnen och tigga. Det betyder inte att Sveriges romer i dag lever i harmoni med majoritetsbefolkningen och försörjer sig på eget arbete. Det finns naturligtvis de som gör det, men en majoritet är livstidsförsörjda via bidrag. Inom vissa grupperingar finns det också en kriminalitet som är djupt stötande.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nätet

Jag tillbringar större delen av min vakna tid framför fyra stora skärmar, alla kopplade till samma dator. På en av skärmarna finns nätet, fönstret till världen, på en annan mailen, där alla de som vill nå mig kan ta kontakt, alltifrån spelbolag som vill ge mig förmåner, över potensmedelsnasare till folk som läst något jag skrivit och vill kommentera. Telefonen ringer inte särskilt ofta. Brevlådan är ett ställe där jag hämtar dagens tidning, reklam och räkningar. Privata brev dyker sällan upp, trots att jag har en skrivande vänkrets. Och även om jag alltifrån sjuårsåldern levt i böckernas värld, så ägnas numera långt mer lästid åt nätet än åt böcker. Nätet är det som gäller.

Nätet är friheten, kunskapen, missbruket, perversiteterna, mobbningen, ondskan, arbetet, förtvivlan, hatet, knasigheterna, glädjen. You name it!

Makten tycker inte om nätet, utom när det gäller den egna tillgången förstås. Mer preciserat: Makten vill alltid ha kontroll och nätet är en arena där allt möjligt som makten ogillar förekommer. Kommunistiska diktaturer som Kina, Kuba och Nordkorea är mest angelägna om censur, tätt följda av muslimska stater som Iran och Saudiarabien. I vissa länder övervakas epostmeddelanden, webbfora och bloggare, i andra har medborgarna inte ens möjlighet att koppla upp sig. Filtreringen ökar för varje år.

När det gäller nätcensur skiljer sig inte svenska makthavare från makthavare i andra länder. Det syns bland annat på bemötandet av de aktivister som mailar sina politiska åsikter till ledande politiker och andra offentliga personer. Om de överhuvudtaget får något svar, så är det ofta att adressaten vill slippa mail i framtiden. Det vanligaste är dock en kompakt tystnad. Politiker och opinionsbildande journalister kombinerar sin lust och längtan efter att uppträda på den offentliga scenen med att aldrig någonsin delta i de debatter som förs på nätet. Visst, olika dekret kan basuneras ut, men dialog? Njet! Via nätet kan folket nästan aldrig nå opinionsbildare och makthavare.

Fick makten bestämma fritt, så kunde det gärna bli helt tyst på nätet. Om det är priset för att slippa hatmailare, dissidenter och whistleblowers, då får det väl bli så. Det kan emellertid inte någon politiker säga, inte i Sverige, i varje fall inte ännu. Det de säger att de helst vill komma åt och reglera eller förhindra är hatmail, pornografi, mobbning och spelsajter.

Just nu snabbutreder regeringen frågan om spel på internet. Det som övervägs är filtrering, så att spelsugna inte kan besöka andra spelsajter än sådana som myndigheterna godkänt. Förmodligen handlar det mer om pengar än moral. Är det något som den svenska staten är superkompetent på, så är det att beskatta svenska folket. De är också så skickliga i att argumentera för högskattesamhället, att många medborgare tycker det är bra ju högre beskattningen är. Ju längre ut till vänster, desto mer älskas beskattningen.

Tillbaka till spelmarknaden. Den är lukrativ och det som den svenska staten vill är nog i första hand att alla spelbolag som är verksamma i Sverige också ska betala skatt här. Frilansskribenten Henrik Alexandersson skriver på sin blogg:

Detta ställer många andra frågor på sin spets, av vilka den viktigaste är: Skall svenska staten censurera internet? Nätcensur innebär, till sin natur, att folket hindras från ta del av viss information. Vilken information som drabbas kommer att bestämmas av politiker och byråkrater. Och när man väl börjar censurera internet – då är risken överhängande att man kommer att fortsätta med andra saker som våra makthavare ogillar. Därför skall den dörren hållas stängd.

Journalister har en närmast schizofren relation till nätet. De gör sin mesta research på nätet, vilket möjliggör för dem att slippa direktkontakt med de verkligheter som finns utanför redaktionerna. Journalisten är inte längre den som är på plats där det händer, om det inte handlar om en pressrelease eller händelser som de kan lägga in i sina planeringskalendrar. På nätet kan de ta del av all världens nyhetskällor, vilket de också gör.

Deras problem är att det kan medborgarna också göra, vilket bland annat gör dyra prenumerationer på allt tunnare tidningar överflödiga. Kunskaps- och informationsmässigt behövs inte media längre. Det finns andra och bättre vägar att få veta det som händer, såväl på hemmaplan som i världen. Det finns också utmärkta tidningar och nyhetsmedia, som enbart är verksamma på nätet.

Media har med andra ord problem med, att den vara de säljer till medborgarna inte längre är exklusiv. Det sänker antalet prenumeranter och det minskar deras annonsintäkter. Nätet är en konkurrent, en så farlig konkurrent att den på sikt hotar hela branschen, och allra mest tidningarna.

Journalisterna och redaktionerna måste med andra ord tala om för sina konsumenter att den information som sprids på nätet inte bara är opålitlig utan också förkastlig. Det märks tydligast för invandringspolitiken, som är det område där journalistiken såväl lyckas sämst med att vinna förtroende, som uttalar sina hårdaste bannbullor. Pressen jagar nättroll, hänger ut dissidenter och ömsom försöker tiga ihjäl ömsom vrålhatar konkurrenter som Avpixlat och Fria Tider, andra av nätets nyhetsmedia onämnda. Den som någon gång har skrivit där – det kan räcka med att bli citerad på en misshaglig sajt – kan fetglömma tanken på att få tillgång den offentliga scenen. I det avseendet är medierna i nordens övriga länder friare än i Sverige. Det är inte överord att säga att medierna driver ett krig mot sina nätkonkurrenter.

Tidningar, radio och teve talar givetvis inte om för sina konsumenter att dessa nätsajter finns och frodas, på grund av den ideologidrivna censur som medierna ägnar sig åt. Avpixlat och Fria Tider säger det som Dagens Nyheter och Aftonbladet varken kan eller vill säga till medborgarna. Inte heller kan Main Stream Media någonsin erkänna att dessa nätmedia troligen skulle vinna, om man utsatte pressen för en granskning och jämförelse av hur sanning och lögn förhåller sig till varandra. Anledningen är givetvis att de som behärskar den offentliga scenen skoningslöst attackerar nätmedia, när de får korn på felaktigheter. Det gäller därför att nätmedia ser till att rapporteringen håller. Nätmedia är inte bättre, de nagelfar det som de kallar för ”gammelmedia”. De har emellertid inte alls samma möjlighet att nå ut med sina budskap, eftersom den gode och rättänkande medborgaren inte följer nyhetsflödet på nätet utan håller sig till tidningar, radio och teve.

Dagens Nyheter har just dragit igång en av sina återkommande kampanjer mot nätet –rubricerad som kampen mot näthatet. Björn Wiman inledde för några dagar sedan med att attackera Facebook och andra stora nätföretag. Han anser att det är obegripligt att de inte ”rensar upp i träsket av sexism, rasism och grova våldshot”. Eftersom man kan hitta precis vad som helst på nätet ger han några riktigt chockerande exempel (”… hård kula i nacken den satans piss horan”) och skriver sedan, som om den typen av debattföring är utmärkande för nätet:

Jag ber om ursäkt om jag spolierar den goda smaken på söndagskaffet, men så ser umgängesformerna ut i dagens digitala storstuga – exemplen är nämligen inte hämtade från någon av nätets anonyma hatsajter eller avloppstunnlar, utan från vårt numera mest älskade sällskapsrum, Facebook.

Märk begreppet ”avloppstunnlar”. Det är vad en etablerad kulturjournalist anser om nätets diskussionssajter. Undrar om Björn Wiman någonsin funderat över sitt eget och sina kollegors hat?

Tänk tanken att ”gammelmedia” lyckas tysta nätdebatten. Inga dissidenter, inga whistleblowers, inget Flashback eller Facebook, inga bloggare som ger andra perspektiv, inga alternativa nyhetssajter. Skulle svenska media då axla något långtgående ansvar för åsiktsfrihet och debatt? Med tanke på de återkommande mediedreven mot fritänkare, är det föga troligt. Det finns ett antal dissidenter som tycker att den offentliga svenska debatten är så hårt censurerad, att det påminner om Östtyskland. Den största skillnaden är tveklöst det nät som östtyskarna aldrig hade tillgång till. Där sägs det som inte får sägas i gammelmedia. Om Makten lyckas tysta de misshagliga, då hamnar vi där, i ett svenskt Östtyskland.

De som använder sig av nätet på samma sätt som jag, vet att det förhåller sig så. Vi inte bara ser och hör propagandan, vi ser också resultatet och det skrämmer oss. Vi hör hur de bland våra vänner som begränsar sig till att hämta informationen via tidningar, radio och teve resonerar. Jag kunde väl aldrig tro att så många i andra sammanhang klartänkta personer kunde låta sig luras på det sättet. Vi ser också resultatet när hyckleriet, tystnaden och lögnerna blir för stora och en eller annan journalist tar bladet från munnen. Vi blir glada och tacksamma, men det som sägs har sällan något större nyhetsvärde. Det är sådant som vi länge varit på det klara med. När det gäller invandringspolitiken så kan de bästa dissidenterna mer än gammelmedias journalister. De skriver också bättre.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vi som är alldeles normala

En bloggläsare skickar mig en länk till en youtubeinspelning med Tjeckiens president, 71-årige Miloš Zeman.

Om Zeman vet jag inte mycket, utöver att han är socialdemokrat och att han var politiker också under den kommunistiska eran, men något år efter ryssarnas invasion i Prag blev utkastad ur partiet. Jag vet också att han, i likhet med många andra politiker från Central- och Östeuropa, gör sitt bästa för att hindra att landet sänks av massinvandringen.

Inspelningen är från den 12 februari i år och består av tio minuter klippta ur ett längre tal inför en publik på kanske ett par hundra personer. Zeman sitter på ett podium tillsammans med fyra andra kostymklädda män, som jag inte vet vilka de är. Språket är tjeckiska men det finns en engelsk textremsa. Zeman talar ganska långsamt och knarrigt. Ibland sveper kameran ut över publiken och man kan se att de gillar det han säger. Ibland får han en applåd.

Jag skulle också applådera honom, om jag förstod tjeckiska och satt där. Det han säger är alldeles normalt och vettigt för en politisk ledare och i stort sett håller jag med honom, eftersom min självbild är, att jag också är alldeles normal och vettig. Det är väl bara när han nämner Sverige, som det blir lite för enkelt. Han tror att vi klarat oss från det nationella självmordet och det tror inte jag. Men det hindrar inte att här talar en förståndig och erfaren europeisk ledare. Jag bestämmer mig för att återge talet på svenska. Det här är vad han sa:

Nu har vi en punkt kvar och det är migrationen. Vänner, vi har tillåtit högerflygeln, tidvis den extrema högerflygeln, att stjäla en fråga som historiskt tillhör socialdemokratin. Det är den här frågan: skyddet av nationella intressen och försvaret för europeiska värden. Vi möter människor som har glömt sitt förflutna. Som Santayana (spansk filosof) sa: De som inte minns sitt förflutna är dömda att upprepa det.

Socialister har alltid varit internationalister, i den meningen att de har välkomnat invandrare från kulturellt likartade regioner, invandrare som klarade att assimilerats. I den tjeckiska republiken finns det exempelvis ett vietnamesiskt minoritetssamhälle som på ett lysande sätt klarat att assimileras. Deras barn studerar vid universiteten och de talar perfekt tjeckiska. Dessa vietnameser är – och nu gör jag mig skyldig till en förolämpning mot mitt eget folk – mer företagsamma än tjeckiska medborgare i genomsnitt. Varför inte erkänna det, när det är sanningen? Omkring 110.000 ukrainare bor här. De arbetar hårt. De har tagit sig över språkbarriären. De har lyckats bra med att integreras i storsamhället. Slovakerna nämner jag inte särskilt, eftersom jag betraktar dem som vårt folk. (Applåder)

Vi är således inte främlingsfientliga. Fem procent av befolkningen är utlänningar som integrerats i vårt samhälle. Men när det kommer till begreppet invandring så glömmer vi ett adjektiv, den islamiska invandringen. Politisk korrekthet, mina vänner, är synonymt med att ljuga. Om du vill veta den osminkade sanningen så är muslimska invandrare inte möjliga att integrera och de går inte att assimilera in i den europeiska kulturen. Låt mig ge ett enda exempel: Socialdemokratin har under hela sin historia kämpat för kvinnors rätt, inbegripet kvinnors rätt att rösta. Islamsk invandring är detsamma som en kultur som – enligt koranens fjärde sura – ger mannen rätt att slå sin hustru. Kanske en del män inte provoceras av detta, men jag hoppas det inte gäller för majoriteten. Islamsk civilisation anser att kvinnorna bör nekas tillträde till utbildning och offentliga ämbeten. Islamsk civilisation menar att kvinnors vittnesmål i domstol bara är värda hälften mot männens. På det här sättet kan jag ge exempel på exempel.

Det enda sättet att lösa invandringsfrågan på är deportation av de ekonomiska migranterna och de som förespråkar religiöst våld och religiöst hat. Sammanfattningsvis, de som förbereder terrorism. Den svenske statsministern har, efter att en tjugoårig muslimsk asylsökande mördat en tjugoårig socialarbetare, bestämt att 80.000 migranter ska deporteras. Och då vill jag påminna om att Sverige tidigare hade en så liberal invandringspolitik, att den förde nationen mot ett självmord. Tack och lov har detta självmord i sista stund undvikits.

Den europeiska unionen, som jag stöder, har totalt misslyckats med att lösa invandringsfrågan. De var inte förberedda och när migrationsvågen kom så slösade de tid med ett ändlöst pladder, som de kallade för diskussioner. Det påstods att vi skulle välkomna migranterna eftersom vi har brist på arbetskraft. Det verkade inte som de hade läst på och förstått att den europeiska arbetslösheten ligger på 11 procent. Men naturligtvis så kan en eritreansk dataforskare höja kvaliteten på den europeiska arbetskraften (ironiskt). Så detta argument håller inte.

Låt oss inte ljuga för oss själva och påstå att det inte finns jihadister bland migranterna. Sådana kan skapa sovande celler som förbereder terrorhandlingar av det slag som vi nyligen sett i Paris. Min sista kommentar om migration är – och här vill jag upprepa vad Robert Eico (trol. tjeckisk politiker) sa: Om den europeiska unionen inte klarar att försvara sina yttre gränser, vilket är den första och mest grundläggande skyldigheten för varje stat, då har den ingen rätt att skapa meningslösa omflyttningar och fördelningskvoter. Dessa inte bara inkräktar på medlemstaternas suveränitet utan att lösa problemet, de skapar också en ny kategori av kringflyttande människor, som söker sig till Tyskland för att stanna där, eftersom de sociala förmånerna är störst där.

Angela Merkel inviterade syrierna att komma till Tyskland. Det ledde till att alla migranter blev syrier. De har falska pass, ibland inte ens det. De som sett filmen ”Four Murders are Enough, Darling”(tjeckisk film från 1971) minns kanske frasen ”We are all Gogo” (ett citat som refererar till hur migranter kan luras). Så nu är alla syrier. Och nu har Tyskland, på grund av sina illa underrättade migrationspolitiker, självförvållade problem.

Det räcker inte med att vi stänger våra egna gränser. Det är nödvändigt men inte tillräckligt. Det är också nödvändigt att deportera alla de som kommit hit, inte som flyktingar från ett inbördeskrig, utan som ekonomiska migranter. De vill inte ens arbeta här utan vill försörja sig på sociala bidrag. I vårt land är den försörjningen reserverad för en annan befolkningskategori, nämligen de som ibland kallas för utslagna. Varför skulle vi förstora den kategorin?

Sammanfattningsvis, socialdemokrater ska försvara nationella intressen. Och de måste försvara inte bara sina egna historiska rötter utan också Europas. De måste inse att vår kultur är inkompatibel med en hatkultur gentemot otrogna; mot en kultur som byggts upp på att förtrycka de otrogna och förvandla dem till slavar. I detta har jag stöd av en av deras heliga skrifter. Minns att i Paris skrek inte mördarna ”Pris ske Jesus Kristus” utan ”Allahu Akhbar!”

Kära läsare, tycker ni också att det här var ett bra politiskt tal av en nationell ledarfigur? I så fall betyder det att ni nog bör ligga väldigt lågt i Sverige, därför att här tillhör de som tycker så här den onda sidan. Det som en socialdemokratisk president säger i Tjeckien kan nog inte ens en sverigedemokratisk ledare säga i Sverige. Håll därför käften eller, om ni inte riktigt klarar det, se till att sprida er hatpropaganda anonymt. Ett avslöjande kan leda till att ni blir skändade i Expressen. Eller i Aftonbladet. Eller av Sveriges Radio. Eller av Dagens Nyheter. Eller … ja …

En bloggläsare skriver till mig om hur svenska politiker fungerar, och inleder med att presentera sig själv:

Jag är en medelklassig, bilkörande, värdegrundslös, liberal, flygplansflygande, ofeministisk, sekulär, heterosexuell, orasifierad, klimatateistisk, köttätande, medelålders vit man och jag måste säga att mina karaktärsdrag faktiskt bereder mig en viss njutning, boende mitt på Södermalm och omgiven av fackeltågstörstande do-gooders som jag är. De skulle bara veta.

Med all denna skändlighet konstaterad så kan jag också i förbifarten notera att, trots alla dessa inte helt negligerbara tillkortakommanden, vill alla bo hos mig. Det gäller svarta, kvinnor och muslimer, alla vill de bo i det anständiga samhälle som domineras av mig och andra vita män. Visst är det märkligt! Särskilt muslimerna förvånar, att de som är så uppfyllda av viktiga regelverk, finner en tillvaro hos oss otrogna hundar och strukturella rasister uthärdlig, är för mig lite svårförståeligt. Men det finns kanske annat som drar?

Det är inte bara en kul motvindsbeskrivning utan jag är övertygad om att denne man, precis som jag, tycker att han själv är helt normal och har vettiga åsikter. Hans sarkastiska reflektion för tankarna till den franske författaren och filosofen Pascal Bruckner som berättar att efter avkoloniseringen av Nordafrika så ropade talkörer av algerier vid dåvarande presidenten Jaques Chiracs första statsbesök: ”Visum, visum!”. Bruckners träffande kommentar: ”Först slänger de ut oss, sedan vill de komma och leva hos oss.”

Bloggläsaren skulle nog också gilla Zemans tal. Så här skriver han nämligen om svenska politiker, som borde lyssna av folkdjupet och traska i avlyssnad riktning:

Utvecklingen har dock tyvärr snarare gått i motsatt riktning. Politikerklassen har näst intill isolerat sig i ett parallellt ideologiskt universum. Den tämligen enkla mekanism som medgett den möjligheten är partistödet. I och med partistödens tillkomst så behöver faktiskt partierna i praktiken inte fler medlemmar än de som går åt för att bemanna köttgrytorna. Själv brukar jag beskriva det som att partierna har fått karaktären av stiftelser. De äger sig själva och utser själva sina förmånstagare.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Feminismen är samhällsdestruktiv

Människan är ett flockdjur och stamsamhället är den naturliga flocken. Riken och nationalstater blir möjliga att förverkliga först när det skapas ett tillräckligt överskott, så att folket med eller mot sin vilja klarar att försörja en härskare och hans hov, och en överklass. Det är ett snäpp mer kvalificerat att bygga riken och nationalstater än stamkollektiv, men ändå möjligt för många folk att klara av.

Runt om i världen finns ett antal nationalstater som är totalitära, i den meningen att makten baseras på ledarens eller ledargarnityrets våldsmonopol. När ledarna tappar kontrollen, så sker det via en mer eller mindre blodig kupp eller genom ett inbördeskrig. Nationalstater som misslyckas återgår inte till fungerande stamsamhällen, utan till kaos – de faller sönder och blir så kallade ”failed states”, se till exempel Syrien. Oftast rekonstrueras de som ett nytt totalitärt samhälle.

Än mer krävande är det att bygga demokratiska samhällen, där ledarna tillsätts och – ännu viktigare – avsätts genom allmänna val. Tidskriften The Economist har tagit fram ett demokratiindex där graden av demokrati mäts med fem indikatorer:

1. Valprocess och pluralism

2. Medborgerliga rättigheter

3. Politiskt deltagande

4. Politisk kultur

5. Väl fungerande regeringar

Enligt The Economists index från år 2007 var det bara 28 länder som klarade kvalgränsen till fullständiga demokratier, av de 153 länder i världen som The Economist tog med i sitt index. Sverige rankades som världens mest demokratiska land. De värsta länderna listades av The Economists två år senare och det visar sig vara just där som svenska politiker rekryterar ”nya svenskar”, det vill säga i Mellanöstern och Afrika. Somalia hamnade på första plats.

Den som inte begriper att detta medför ett mycket allvarligt hot mot den demokratiska välfärdsstaten Sverige bör sätta på sig dumstruten, så att omgivningen förstår att här handlar det om en person, som vi visserligen ska vara snälla emot, men som absolut inte bör anförtros någon makt.

Vill man veta hur många välfärdsstater det finns i världen blir det lite mer tveksamt, eftersom det inte finns någon övergripande definition av begreppet. En viktig gränslinje kan dock dras mellan generella och selektiva välfärdsstater. Om de generella välfärdsstaterna skriver Wikipedia:

De mest utvecklade välfärdsstaterna i världen är bland annat de nordiska, men även övriga industriländer har välutvecklade välfärdsstater.

Är vi generösa och plockar med lilla Island, så handlar det om fem nordiska stater i topp bland världens säg tvåhundra länder (Beroende på hur man räknar, så ligger spannet mellan 324 och 193 länder). I dessa fem nordiska länder bodde det förra året 26,61 miljoner invånare. I världen fanns det då 7.3 miljarder invånare. Om jag inte snurrat till det med de höga talen, så betyder det att 0,36 procent av jordens befolkning bor i ett land av Sveriges utvecklingsgrad.

Det krävs mycket hög kompetens och extremt goda villkor för att bygga upp ett samhälle av svensk modell. Av det kan man också dra slutsatsen att detta är ett mycket ömtåligt land, vilket svenskar i allmänhet inte har klart för sig. De verkar tvärtom tro att den svenska välfärden och demokratin står pall för vad som helst.

Mest avgörande för möjligheten att bygga upp en avancerad välfärdsstat är förmodligen att landet inte plågas av etniska motsättningar. Etnisk homogenitet är grunden inte bara för tillit mellan invånarna utan också för invånarnas tillit till sina politiker: ”Vi är ju alla av samma slag”. Ytterligare en viktig förutsättning är att landets makthavare vårdar sitt ledarskap och inte utsätter befolkningen för krig, förtryck, svält eller någon annan form av landsomfattande nöd. Är det sedan så, som det var i Sverige, att befolkningen är arbetsam, sparsam och inte särskilt konsumtionsorienterad, då är förutsättningarna ideala.

Slutsats: Sverige ligger i den absoluta toppen av länder som lyckats väl med att bygga en demokratisk välfärdsstat.

Eller kanske man hellre skulle skriva lyckades väl, eftersom vi bor i ett land där välfärden är på snabbare reträtt än Antarktis isar. Svenska politiker, opinionsbildare och myndighetsföreträdare har förlorat kompetensen att upprätthålla och bygga vidare på det synnerligen avancerade svenska välfärdssamhället. Med ett statsbyggarperspektiv är Sverige på dekis och nedförsbacken är brant. Den fråga som pockar på ett svar är ”Vad var det som hände?”

En av de bloggläsare som ofta ger värdefulla kommentarer till mina texter har en förklaring, som han hela tiden återkommer till: orsaken är att det kvinnliga tänkandet har tagit herraväldet över det manliga. Inte minst visar det sig i regeringen, som skryter med att den är världens första feministiska regering. Så här ser presentationen ut på regeringens hemsida:

Sverige har världens första feministiska regering. Det innebär att jämställdhet är avgörande för regeringens prioriteringar – i beslut och tilldelning av resurser. En feministisk regering ser till att jämställdhetsperspektivet finns med i politikens utformning på bred front, både i det nationella och internationella arbetet. Att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv är en mänsklig rättighet och en demokrati- och rättvisefråga. Jämställdhet är också en del av lösningen på de utmaningar som samhället står inför, och en självklarhet i ett modernt välfärdssamhälle – för rättvisa och ekonomisk utveckling. Regeringens viktigaste verktyg för att genomföra en feministisk politik är jämställdhetsintegrering, där jämställdhetsbudgetering är en viktig del.

I detta korta stycke förekommer begreppet jämställdhet fem gånger! Vad betyder då jämställdhet för regeringen? Svaret ges på samma hemsida:

Jämställdhet handlar om jämlikhet mellan kvinnor och män som ska ha samma möjlighet att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat frågor som makt, inflytande, ekonomi, utbildning, arbete och fysisk integritet.

Går man därefter vidare och läser hur statsråden presenteras, så blir det nästan parodiskt tydligt att jämställdhet och jämlikhet är nyckelbegrepp för Sveriges feministiska regering. Den ovan nämnde bloggläsaren skriver:

Jag kan inte låta bli att sätta upp en teori. Allt handlar om jämlikhet, det begrepp som styr hur svenska politiker tänker och hur världen ska beskrivas. Jämlikheten förutsätter en marxistiskt/feministiskt tolkad världsordning med förtryckare och förtryckta. Rollfördelningen är given: Vita män är onda, vita kvinnor förtryckta. Mörkhyade kvinnor dubbelt förtryckta etc. ”De godas” uppgift är att rädda de förtryckta. Det är den rollfördelningen som avgör vilken historia som skall berättas. Verkligheten är underordnad.

Jag tror att allt handlar om en Idée fixe, av det slag som Berlioz använde till sin

”Symphonie fantastique”. En Idée fixe är ett återkommande tema eller karaktärsdrag i musik och litteratur. Termen används också inom psykologi för att beteckna en irrationell tvångstanke, så stark att den styr en individs tankeliv och läggs till grund för handlandet. Begreppet var på modet kring sekelskiftet 1900. Det begreppsliga tvillingparet jämställdhet/jämlikhet är en Idée fixe hos socialdemokratiska politiker i Sverige.

Han är på rätt spår. Regeringens deklaration av jämställdhetens och jämlikhetens avgörande betydelse ter sig egendomlig, med tanke på de gigantiska svårigheter som Sverige står inför. Krisen har sedan andra världskriget aldrig varit så stor som nu och vad gör riksdagspolitikerna? Jo, de hugger gärna in på frågor som en tredje pappamånad, vilket definieras som en viktig jämställdhetsfråga. Bloggläsaren igen:

Varför är det så här? En förklaring är att Sveriges politiska partier är inriktade på att styra, inte på att representera sina väljare. ”Politik är att vilja”, som Palme sa. Politikerna är folkhemmets föräldrar, medan vi är barnen, de som ständigt måste fostras men aldrig blir riktigt vuxna. Vi får det som politikerna kallar för trygghet i välfärden, men till priset av ett förlorat självbestämmande, i den meningen att vi inte kan styra våra politiker.

Vill svenska folket verkligen först och främst satsa på jämlikhet mellan könen? Är jämlik behandling av HBTQ-personer en angelägen politisk fråga? Speglar det folkviljan att de som befinner sig illegalt i landet, också de ska få sin beskärda del av den skattefinansierade välfärden? Är det självklart att arbetsmarknadens ingångslöner ska vara lika för alla, när man vet att det inte bara stänger arbetsmarknaden för många invandrare utan också göder den svarta låglönemarknaden? Sverige styrs av en elit som inte brytt sig om att fråga folket om vilka rättigheter och förmåner som invandrare ska medges. Det är självklart att det ska vara jämlikt.

Bloggläsaren:

Demokrati betyder i Sverige att rösta om pappamånad, husläkare och skolformer, men den etiska grund varpå makten vilar får inte ifrågasättas. Jämställdhet och jämlikhet blir givna målsättningar. Föreställningar som ”lika värde” får inte diskuteras. De utgör fundamentet för den makt som eliten gör anspråk på. Vi som försöker opponera oss beskrivs som onda människor, sådana som inte vill ha jämlikhet. Därför opponerar vi oss inte. Detta har fungerat i över 20 år. Elitens oändliga godhet blir en form av förtryck.

Sverige är som bekant en humanitär stormakt. Löfven åker nu jorden runt och leker

jultomte, delar ut pengar och är moralisk överdomare. Det sker med regeringens goda minne. På så sätt inte bara stärker svenska politiker sina egon utan de säkrar också sin makt. Förklaringen till att vi går mot vattenfallet är att de ideologiska strömmarna är så starka att de inte ens själva kan styra skutan längre.

Den kanske viktigaste frågan: varför sprider svenska makthavare ekonomiska bidrag till människor, som inte alltid ens vet var Sverige ligger. Här kommer retoriken om alla människors lika värde in, som ett slags perverterad legitimering. Är den extremt generösa asylpolitiken och de internationella ambitionerna med svensk jämlikhets- och jämställdhetspolitik ett resultat av att man lyssnat in vad folket vill? Eller handlar generositeten om att samla prestige i EU och FN, att få axelklappar från Bilderbergarna och andra elitgrupperingar i världssamfundet?

Den modell som beskriver människans tillvaro i termer av förtryckare och förtryckta är i grunden kvinnlig. De förtryckta lider och det kvinnliga förnuftet har empatin som sitt kanske viktigaste fundament. De som lider måste hjälpas! Definitionen på ett gott samhälle är att det står på de förtrycktas sida. Här får det inte spela någon roll på vilken sida om en nationsgräns de lidande befinner sig, lika lite som vad för slags pengar som används. Sverige är ett rikt land och om vi inte använder vårt välstånd till att hjälpa flyktingar, så är vi omoraliska.

Bloggläsaren påpekar att lika viktigt som det är att identifiera och hjälpa dem som lider, lika viktigt är det att utse förövarna, fienden och skurkarna. Här ligger den vite köttätande bilkörande mannen bra till. Politikerna, i synnerhet inom ett parti som ”Feministiskt Initiativ”, kan peka på honom och säga att här är grundproblemet till din oro.

Medierna och politiken domineras av feminister, som försvarar den feministiska världs-ordningen utan att ens snudda vid tanken att den är inkompatibel med det demokratiska välfärdssamhället.

Bloggläsaren menar att evolutionärt skapade ”manliga” värden efter andra världskrigets slut efterhand ersatts med ”kvinnliga” värden. Detta har inneburit att försvar (som nationalism) av det egna landet mot yttre attacker, har ersatts med omvårdnad av de svaga (offergrupperna). Den feministiska världsbilden är väldigt framgångsrik. Opposition mot denna blir den ideologiska frälsningens antites. Att inte ställa upp på teserna om jämställdhet, jämlikhet och allas lika värde är helt enkelt att bli samhällets fiende. Där finns rasisterna och patriarkatet, det vill säga den manliga värld som vi efter andra världskriget lärt oss att till varje pris bekämpa. Det går bra att publicera SCUM-aktivister medan en opinionsbildare som Mats Dagerlind på Avpixlat är en ”väldigt väldigt väldigt kontroversiell” person. Han får absolut inte får komma till tals.

Medierna och politiken domineras av feminister, som försvarar den feministiska världsordningen utan att ens snudda vid tanken att den är inkompatibel med det demokratiska välfärdssamhället. Ja, värre än så: samhällsdestruktiv. Den kvinnliga arketypen maka och mor är den mest förbjudna. Kvinnor ska sätta sina barn på förskolan och konkurrera med männen i den av en feministisk tankefigur dominerade världen. Resultatet blir inte bara föraktade män utan också olyckliga kvinnor, se på utvecklingen av psykiska sjukdomar. För att uttrycka sig brutalt: Under dagens svenska åsiktsparadigm får inte kvinnan vara kvinna och mannen inte vara man. Våra grundläggande identiteter, förvärvade genom evolutionen, förnekas.

Det är män som bygger samhällen. Onda maktberusade män, goda demokratiska män. Män! Det gäller för totalitära samhällen, det gäller för demokratier, det gäller för välfärdssamhällen. Kvinnorna har sin roll, den ska varken förringas eller förnekas. Men det är ingen tillfällighet att det kvinnliga förnuftet inte sitter vid rodret. Matriarkatet, i synnerhet ett fungerande modernt matriarkat, är inget annat än en fantasi.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.