Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 81

Året som gick

Tio reflektioner från bloggläsare:

Feminism inom rättsväsendet

Inom rättsväsendet har det bildats familjevåldsrotlar och området är ett av de mest prioriterade. Att män slår kvinnor är oförsvarligt, men eftersom området har ockuperats av feministerna och deras läror blir utfallet många gånger huvudlöst. Huvudteorin är att våld mot kvinnor härrör från de maktförhållanden som råder mellan män och kvinnor i samhället. Då det gäller hedersvåld hävdar de mest militanta att begreppet inte existerar utan det är maktrelationen man/kvinna som är styrande. Att män och kvinnor kan bli osams, som folk rent allmänt, finns inte på kartan utan varje övergrepp av en man mot en kvinna sorteras in under feministernas världsbild. Så fort en kvinna anmäler en skada av sin make/sambo blir dessa teorier relevanta och det gäller att få dem bekräftade. De mest aktiva åklagarna lyser av glädje när de lyckas få en man fälld, trots att kvinnan tagit tillbaka sin anmälan, kanske för att hon anmält överilat, i berusat tillstånd eller att man några dagar senare försonats. Våldet kan ha varit i det närmaste försumbart men sådant spelar mindre roll.

Hispanics

Huntington var ju nära nog profetisk i sina analyser. Hans diskussion av Ukraina som ett land vars västra delar präglas av den gamla tillhörigheten till Österrike-Ungern och de östra till Ryssland är ju ett aktuellt exempel. Hans sista verk, “Who are we”, mycket mindre känt än ”The clash of civilizations”, är också mycket läsvärt. Det diskuterar vad invandringen av hispanics till USA kommer att innebära för den nationella identiteten och kulturen. Han konstaterar, vilket svenska politiker aldrig skulle förstå, att anledningen till att USA ser ut som det gör, och Mexiko som det gör, inte beror på geografiska förhållanden (klimat) utan helt kan hänföras till vilka det var som ursprungligen koloniserade de båda länderna (engelska kväkare respektive spanjorer).

Infiltration

Med utnämningen av Dan Eliasson till polischef har nu även Polismyndigheten infiltrerats av invandringsanhängare. I en artikel använder sig Eliasson av religiös retorik när han vill uppmuntra invandringen: ”Sverige har välsignats av stor invandring”. Det behöver inte tilläggas att när brottsligheten berörs, nämns ingenting om invandrares andel. Jag kan inte tolka detta som annat än som en politisk signal att polisen skall se genom fingrarna.

Det magiska ordet

Lagen om alla människors rätt att söka asyl i Sverige blev på något konstigt sätt Sveriges viktigaste lag. Med hjälp av denna lag kan en islamistisk armé utan problem tåga in i Sverige, den ena soldaten efter den andra. När de kommer till gränsen uttalar de det magiska ordet ”asyl”, då bockar polismakten på huvudet och säger ”välkommen.”

Välkommen!

Den senaste IPSO-undersökningen redovisar att 56 procent av befolkningen utan ersättning vill ta emot flyktingar i sina hem. 25 procent av dessa kunde dock inte av praktiska skäl medan 31 procent tydligen kunde ställa upp omgående. Naturligtvis kan ingen vettig person ta dessa svar på allvar, att i Sverige anno 2015 runt en tredjedel av befolkningen skulle vara beredda att utan ersättning ta emot helt främmande människor och låta dessa bo i sina hem. Dessutom personer från en helt främmande kultur. Det skulle vara intressant att höra om samma individer är beredda att ha sina gamla föräldrar boende hos sig fram till deras frånfällen. Naturligtvis inte! Undersökningen borde leda till att Migrationsverket lastar bussar fulla med flyktingar och släpper av dem i vart tredje hushåll, och på så sätt ganska snart löser alla problem med överfyllda flyktingboenden. Dessutom blir det inga kostnader för det svenska samhället.

Svaren visar på den fantasivärld som råder i samhället och inte finns förankrad i någon verklighet. Jag läste en gång om en studie där olika individer fick se två tavlor, varav den ena mycket vacker och visade en soluppgång och den andra en träpinne. Frågan löd vilken av dessa man föredrog? Individer ur medel- och överklass hade en benägenhet att föredra “pinnen”. Genom sitt ställningstagande ville de förmodligen visa på en högre intellektuell nivå och att de var mer sofistikerade.

Begreppen hegemoni och diskurs

Hegemoni innebär att det finns ett antal basaxiom, som styr offentligheten. Exempel: Rasism är dåligt, allas lika värde är bra, feminism är angeläget, mångkultur är bättre än etnisk homogenitet etc. Dessa påståenden utgör basen för diskursen och får inte ifrågasättas eller diskuteras. Diskursen är basaxiomen satta i arbete, själva praktiken.

Det etablerade Sverige har en diskurs som kräver att alla säger samma sak om exempelvis mångkultur, vilket förklarar varför det offentliga samtalet ser ut som det gör. Denna diskurs är just nu under attack. Det är liktydigt med att mångas positioner står på spel. Emellertid, för att en ny diskurs ska ha framgång, måste basaxiomen bytas ut. Exempelvis kan man inte ha som huvudpoäng att det inte bara är invandrare utan också etniska svenskar som diskrimineras, och att det därför är lika synd om dem som om invandrare. Då har man accepterat basaxiomet om diskriminering. Inte heller bör man bry sig om anklagelser för rasism, fascism och fel värdegrund, därför att basaxiomen har inte med sanning utan med hegemoni att göra. Exempelvis kan den obegripliga och odefinierade tesen om allas lika värde bara tolkas av översteprästerna inom det härskande etablissemanget. Att någon anklagas för att inte ställa upp på tesen om allas lika värde betyder inte att den personen har moraliska defekter utan att han eller hon inte bejakar den rådande diskursen och hegemonin. När de gamla axiomen byts ut, så är det inte detsamma som att de motsägs. De nya är bara nya. Förslag på nya basaxiom kan vara att biologiska skillnader mellan könen bör respekteras, att svenska intressen har företräde och att det är i den offentliga debatten som åsikterna ska brytas.

Mindre värda?

Det jag tänkte skriva om var det knasiga med att påståendet om allas lika värde används för att skilja mellan människor som är mer respektive mindre värda. Enligt dagens svenska värdegrund är den mera värd, som är övertygad om att alla människor är lika mycket värda, än den som tvivlar på dogmen.

Räddad hund

En kvinna var på systembolaget och band sin hund utanför. När hon kommer ut står en rom med vovven utan koppel och säger att han räddat den från att bli stulen och kräver 100 kronor. Hon betalar. Hennes man blir arg och säger senare att det är för djävligt det här. När han går ut med hunden vid Zinkensdamm måste han ta upp hundskiten, men romerna får låta sin ligga kvar!

Angiveri

I förorten ser många ögon vad som händer, men när poliser söker vittnen har ingen sett ett skit. Här ligger lojaliteten hos gruppen och att tjalla eller gå emot den lojaliteten kan kosta knäskålarna och även livet. Man gör ett val vad som är bäst för en själv. Vi brukar säga att vi lever i ett rättssamhälle. Men hela systemet är uppbyggt på angiveri. Den som anmäler först brukar få polisens sympatier och utredningen följer hans utsaga trots att han kanske själv utdelade första slaget.

Overkligt

All denna desinformation, felaktiga påståenden och även direkta lögner från journalister. Det är svårt att förstå denna agendajournalistik som vägrar ta in fakta, vilket även gäller en del forskare, för att inte nämna politikerna. Jag trodde för min egen del att jag aldrig skulle känna sådant förakt och misstro mot media eller den politiska eliten. Ibland tänker jag att jag blir galen. Hur är detta möjligt och varför är det inte fler som ser? Är det mig det är fel på? I förlängningen skapar förljugenheten en djup splittring i samhället. Att inte kunna ta upp och diskutera samhällsproblem utan att riskera bli uthängd som rasist, fascist och nazist skapar en känsla av overklighet. Händer detta verkligen? Hur har detta blivit möjligt?

Redigerat och sammanställt av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tio nyårslöftesförslag

I år ska vi

För journalister:

För rikspolitiker:

För kommunalpolitiker:

För kristna präster:

För samhällsforskare:

För moderater:

För feminister:

För vänsterpartister:

För miljöpartister:

För svenska folket:
riva PK-muren

i första hand ta ansvar för Sverige och svenska folket

lyssna mera till kommunens invånare än till det egna partiet

dra en tydlig gräns mot islam

sparka ut ideologerna och avideologisera forskarutbildningen

återupprätta värdekonservatismen

sansa oss och arbeta för bättre villkor för alla kvinnor i Sverige

prioritera svenska arbetares intressen

sätta miljöarbetet i främsta rummet

se till att nästa generation får överta ett fungerande välfärdssamhälle

Karl-Olov Arnstberg & Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gott om pengar

Jag hade svårt att hitta på julklappar till mina ungar. De har drivor med leksaker och elektronik. Och ännu svårare var det för dom att hitta på presenter till mig. Det kan jag förstå, vill jag ha något så köper jag ju det.

I mina kretsar äts det fint kött, färsk fisk och skaldjur. Det dricks dyra viner och snobbas med vinprovning som present (ja, va fan ska man annars hitta på?). Det has villa eller bostadsrätt, skärgårdsstuga kanske, eller fjällstuga. Det has också bilar, en för honom, en för henne och en för lilla vickevire. Det has ljudanläggningar och teve, kanske flera. Det reses, på kulturresor i Europa, över en förlängd weekend till New York, på badsemestrar i tropiska länder.

Och nu i julhelgen läser jag en artikel som DN för säkerhets skull återpublicerar. Första gången var i maj. De vill förstås pränta in i oss att det går att få svartjobbare för en timlön under tjugo spänn. Fy fan va bra! Jag tycker visserligen att det är lite konstigt att just DN beskärmar sig. De är ju en av de främsta tillskyndarna av detta nya Sverige. Kan det möjligen handla om krokodiltårar? Men spelar roll! De här människorna hjälper oss ju att leva våra goda liv. Tack för det DN!

De städar din mataffär, packar din frukt, tar hand om din kemtvätt. Jobbar evighetslånga arbetspass för 19 kronor i timmen under hot: ”Jag kan skicka tillbaka dig!” Sveriges nya underklass lever mitt bland oss – men i en parallell värld. En slavliknande tillvaro där lagar som skyddar oss andra inte gäller. I dag lanserar DN en artikelserie om de osynliga migranterna: fattiga människor som saknar flyktingskäl men kämpar för ett drägligt liv i det svenska samhällets bottenskikt.

Den ekonomiska katastrof som vissa kraxkorpar varnat att Sverige står inför är synnerligen frånvarande i min vardag. Den finns heller inte i mina vänners. Vi är inte överklass, vi är välbeställd men inte burgen medelklass, vilket som sagt betyder att vi har det väldigt bra! Krubban är inte alls tom och inte behöver just våra plånböcker bli tunnare bara för att vi tar emot många flyktingar i Sverige. Det där bekostar ju för övrigt inte vi personligen, utan det gör staten!

Vi vet att det går bra för oss. Och så får vi nu veta att det också går bra för Sverige. Konjunkturinstitutets prognos visar en tillväxt på över tre procent, arbetslösheten minskar och landet är på väg in i en högkonjunktur. Svensk export väntas kommande år att öka med fem procent och året därpå blir det nog likadant. Borta är den katastrof som Reinfeldt varnade för. Glömt är Magdalena Anderssons bekymmer med att vid socialdemokraternas regeringstillträde få ta över en tom lada. Det finns olyckskorpar förstås. Det finns det alltid! Se till exempel det här mailet jag fick för några dagar sedan:

Ursäkta att jag stör i julefriden, men jag blev så provocerad av finansministerns tal: ”Sveriges ekonomi är urstark, tillväxten ökar och arbetslösheten sjunker.” Det sa finansminister Magdalena Andersson vid en pressträff där hon presenterade regeringens prognoser för arbetslöshet, tillväxt och finanser. Samtidigt kunde man i Länstidningen Östersund läsa att snart är de utomeuropeiskt födda den största gruppen inskrivna på Arbetsförmedlingen i länet. Orsaken till att de utomeuropeiskt födda inte arbetar i samma utsträckning som inrikes födda är deras utbildningsnivå. Över 60 procent av de utomeuropeiskt födda har högst grundskoleutbildning med sig från hemlandet.

http://www.ltz.se/jamtland/ostersund/fortsatt-svart-for-nyanlanda-att-komma-i-arbete-insatser-racker-inte

Sex procent får jobb efter två år och då med 80 procents lönesubvention från staten. Samtidigt ökar endast efterfrågan på de yrken som krävs för att ta hand om invandrarna. Magdalena Andersson är finansminister med en hel stab av sakkunniga runt sig. Det är som en roman av Kafka.

Irriterad, eller kanske snarare förbryllad över denna plump i protokollet, svarade jag som nedan. Observera det artiga medhållet i inledningen. Högkonjunkturen måste väl bero på att ett lands ekonomi inte alls fungerar på samma sätt som medborgarnas? Jag skrev:

Nej, visst är det konstigt. Ändå är det ju så att Sverige är ett rikt land som har råd! Dessutom, det är väl bättre att folk får jobb efter tio år än att de inte får jobb alls. Och då betalar de ju tillbaka. Men jag blir också osäker, därför att makroekonomi tycks följa andra regler än mikroekonomi.

På det fick jag följande svar:

Dessa människor, de som har lov att komma till tals i radio, är de duktiga mönsterelever som alltid satt längst fram i klassrummet och var stolta över att kunna ge det svar som läraren ville ha. Nu svarar dom: mer massinvandring behövs!

Apropå att du sa att du kände dig osäker på ekonomidelen – jag hörde på Sveriges Radios ekonomibevakning. Den gjorde mig dyster och det jag blev dyster av var deras optimism, som jag finner totalt obegriplig. Dessa människor från Arbetsförmedlingen som lovprisade invandringen. De ansåg att nu behövs det en jättehög invandring. Detta kommer att uppmuntra politiker och media att fortsatt springa mot stupet.

Jag känner mig inte det minsta osäker på att vi närmar oss en katastrofsituation och det är mycket enkelt att förstå. Det handlar om att 150 000 jobb behövs under de närmaste två åren. Efter att flera gånger blivit tillfrågade om mer info om vilka jobben var, så fick vi till slut den mycket relevanta informationen att det var inom sjukvård, bygg, kommunal och statlig service. Det behövs framför allt socialsekreterare och poliser samt mera folk inom detaljhandeln. Summa summarum invandringsorsakade kostnader. Undantaget var industrin, där man inte såg någon ökning av behovet, det vill säga de som ska betala konsumtionen.

Invandringsförespråkarna säger att det kommer att ordna sig bara ekonomin stimuleras, men allt detta är ju till hundra procent kostnader! De har ju totalt missuppfattat vad stimulans är. Stimulera kan man göra i en situation där den befintliga befolkningen så att säga under en lågkonjunktur lånar av sig själva, för att ta lite av ett tänkt framtida överskott, då lånen betalas tillbaks. Men så är det ju inte nu. För det första befinner vi oss inte i en lågkonjunktur. För det andra så lånar vi alltså inför en framtida lågkonjunktur, för att betala andra människors kostnader idag. Det medför att vi kommer att få dubbla problem med att behöva försörja oss själva och invandrarna, den dagen krisen kommer. Då måste vi också betala av på de lån som vi tog under nuvarande goda tider.

 Självbelåtet sa man att det visserligen fanns ett ”matchningsproblem”. Det behövdes insatser (läs: mer pengar, det vill säga mindre till svenskarna) så att nykomlingarna kan hitta sina jobb. Men det går ju inte att matcha folk som inget kan. Nyanlända kan inte språket. En majoritet är studieovana och studieovilliga outbildade vuxna. De har inte den kulturella kunskapen som behövs för att bli användbara. Men de behöver inte bara en allmän utbildning i att vara svenskar. De behöver också förhållandevis avancerade yrkesutbildningar. Man blir exempelvis inte byggjobbare på en nödtorftig svensk allmänkompetens. De insatta vet att det handlar om en decennielång resa för dem som ska klara att konkurrera om reguljära jobb på den svenska arbetsmarknaden.

Att svenska ekonomijournalister inte förstår så elementära fakta är en gåta. Är det fortfarande viktigare att bekämpa oppositionen – med lögner till skattebetalarna som konsekvens – än att stoppa den krasch som är på väg? Behövs kraschen innan folk begriper? Man sliter det hår som redan nu är tunt.

Ja, det är ett djävla olyckskraxande. Vad är det som gör att människor blir så där dystra? Eftersom det är en kille som skrivit så kan det ju inte handla om mens. Jag ger mig fan på att han också har en bra bostad, är välutbildad, har familj, jobb och kör omkring i en schysst bil. Så vad är problemet?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det fria ordet?

På Bloggen publicerar vi egna bidrag och emellanåt kommentarer från våra läsare. Den här gången gör vi ett undantag. Det är i rollen som tystad kritiker av svensk journalistik vi bereder Jan Sjunnesson utrymme på bloggen.

KOA & Gunnar

Varken min fackförening Svenska Journalistförbundet eller SVT värnar om tryck- och yttrandefriheten. Den slutsatsen drar jag efter att förgäves ha försökt få in debattartiklar i min facktidning Journalisten. Det som denna gång fick adrenalinet att strömma till, var en kommentar från SVT:s vd Hanna Stjärne i branschtidningen Resumé. Ämnet var Sverigedemokraternas syn på utnämningen av Aftonbladets Jan Helin till programdirektör vid SVT:

Det var i en intervju med DN som Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof gick till angrepp mot rekryteringen. Han ställde sig frågande till att Helin i egenskap av publisher för Aftonbladet tidigare har kallat SD fascistiskt och stoppat annonser från SD.

– Jag kan inte påstå att jag har något större förtroende för Jan Helin beroende på hur han agerat. Jag är tveksam till om han kan företräda public service objektivt, om jag uttrycker mig snällt och milt, säger Richard Jomshof till DN.

Hanna Stjärne anser inte att Jan Helins ställningstagande mot Sverigedemokraterna är graverande. Hon säger:

I sin nya roll som programdirektör på SVT kommer han att svara för public service-uppdraget, som både innebär opartiskhet och att markera alla människors lika värde och det demokratiska statsskickets grundidéer.

Liksom många andra på den offentliga scenen tar Stjärne till brösttoner, för att hålla sverigedemokrater och likasinnade dissidenter borta. Dessa onda personer antas inte stå upp för ”människors lika värde” och sägs vara emot det ”demokratiska statsskickets grundidéer”, påståenden som det inte finns något som helst stöd för i Sverigedemokraternas partiprogram. Om det förhöll sig på det sättet, hur klarade Sveriges snabbast växande riksdagsparti häromåret att ta sig in i riksdagen med nästan 13 procent i väljarstöd?

Journalistförbundet har anammat samma försåtligt demokratiska syn. Förra året förde förbundet in i stadgarna att de medlemmar som kan antas till förtroendeuppdrag måste omfatta uppfattningen om alla människors lika värde.

Detta är en formulering som avser att stänga sverigedemokratiska medlemmar ute. Många LO- förbund har än skarpare regler, men av tjänstemannaförbunden är det bara Journalistförbundet och Unionen som vill använda värdegrunden som vapen mot eventuella sverigedemokrater. Akademikerna i SACO antas kunna tänka själva. Deras stadgar saknar detta slag av styrande formuleringar.

I ett ledarstick i Journalisten kallas Jan Helin för en ”erkänt duktig publicist” och SVT gratuleras till denna tidiga ”julklapp”. Jag tar mig för pannan. Det är mycket illavarslande att statstelevisionen ska ledas av en person som öppet kallat 800 000 väljare för ”nyfascister” och anlitat den kriminellt belastade vänsterextrema Researchgruppen för att jaga oliktänkande.

Att Hanna Stjärne skulle tillåta sig kritik av Aftonbladets Jan Helin för hans samarbete med Researchgruppen är otänkbart. Tvärtom hyllar hon dem. Våren 2014 satt Hanna Stjärne i Grävande Journalisters jury, som belönade Researchgruppen med den prestigefyllda Guldspaden. Därmed är cirkeln sluten och inga nya kritiska röster kommer höras.

Eller? I en intervju i Dagens Samhälle säger nationalekonomen Tino Sanandaji följande till journalisten Lars Åberg:

– Det som gör människor arga är inte invandringspolitiken i sig, det är alla lögner. /…/ De ser att en myndighet som SCB ger en helt annorlunda bild än den som ges på kvällsnyheterna. De läser utländska medier. Det kommer att ta några år, sedan är det slut.

Vad är det som är slut?

– Masspsykosen. Det kommer att bli en öppen debatt. 

Karl-Olov Arnstberg har samma uppfattning. Han skrev på denna blogg strax innan jul att

PK-muren är på väg att falla, även i medierna.

Allt fler journalister runt om i Sverige vägrar att ställa upp för tjänstgöring och skriver fritt. Nåja, det kanske var att ta i, men friare.

På Journalistförbundet på Vasagatan är dock den politiskt korrekta muren intakt. Inget kan rubba tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta i hennes uppfattning om vad som hotar journalistiken. I en ledare med rubriken ”Hot mot journalister är hot mot demokratin” skriver hon fint om sin far, en modig journalist som fick utstå hot från höger. Hon citerar Martin Schibbye, med förflutet som redaktör för Revolutionär Kommunistisk Ungdoms tidning (RKU är en extremvänstergrupp som förespråkar politiskt våld). Schibbye säger att det är skottpengar på journalister i världen. Även om det är en överdrift, så är absolut det fria ordet hotat. 2014 höll jag ett föredrag om hotet mot yttrandefriheten och lade liksom Helena Giertta tyngdpunkten vid världen. Men läget är illavarslande även här och i våra grannländer. Varför inte också beskriva det motstånd journalister, författare och fotografer möter här hemma?

Ingrid Carlqvist och jag skickade en debattartikel till Helena Giertta i somras. Där redogjorde vi och andra skribenter och fotografer för vad vi upplevt sedan 2013, när den stridbara veckotidningen Dispatch International började ges ut under Ingrid Carlqvists ledning. Vi visar hur kritiker mot i synnerhet Sveriges extrema invandringspolitik hindrats från att komma till tals. Giertta refuserade vår artikel. För att ändå få den publicerad skickade vi den till nättidningen Axpixlat. Innehållet är synnerligen relevant för Journalisten, men vår analys var för besvärlig att ta till sig.

Sedan dess har fler liknande händelser tillkommit. Ta de åtal som drivs mot de vänsterextremister som anföll fotografer i samband med en demonstration mot SD:s kampanj i en tunnelbana mot tiggeriet. Journalisten och Journalistförbundet tiger om dessa övergrepp. Och för att ge några egna exempel: Uppsala Nya Tidning (liberal!) har hetsat mot mitt föredrag vid Uppsala stadsbibliotek, SVT Stockholms reporter Anna Klara Bankel har uppmanat Stockholms stads lokalansvarige på Södermalm att avboka min föreläsningsförening Fri Folkbildning.

Danmark har en friskare journalistkultur. Där har tryck- och yttrandefriheten en reell innebörd. Jag lyssnade nyligen till Flemming Rose, kulturredaktör vid Jyllands-Posten. Hans bok Hymn til friheden är en genomgång av den bräckliga tryck- och yttrandefriheten, som ständigt naggas i kanten, inte minst av EU. Att medborgarna måste skyddas mot kritiska och kontroversiella yttranden används ofta som argument för att inskränka grundlagsfästa friheter, en paternalistisk hållning som är särskilt stark i välfärdsstater som Sverige.

Avslutningsvis så har svenska journalister nästa år en unik möjlighet att stå upp för tryckfriheten. Den 2 december 2016 är det 250 år sedan Sverige antog den första tryckfrihetsförordningen, troligen världens äldsta. För att bevaka tryckfrihetsjubiléet har SVT engagerat journalisten Lena Sundström, som tidigare i sin rapportering gjort sig känd för att inte vilja behandla Sverigedemokraterna opartiskt och neutralt, något som till och med Journalisten uppmärksammat.

Tillsammans med några skandinaviska kollegor tänker jag anordna en alternativ internationell konferens, där modiga försvarare av tryck- och yttrandefriheten får tala fritt. Inbjudna talare är Richard Dawkins, Salman Rushdie, Sam Harris, Douglas Murray, Maryam Namazie med flera. Kulturhuset har avböjt samarbete och vill inte hyra ut lokal. Detta är givetvis ett tillfälle för svenska journalister att markera det fria ordets betydelse. På riktigt.

Jan Sjunnesson, folkbildare och skribent

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Identitetsbyggen

Ett tema jag tagit upp i flera blogginlägg är den extrema svenska individualismen. Det vanligaste ”beviset” som jag, och andra som ger sig in på det temat brukar hänvisa till, är den Word Values Survey, som visar att Sverige skiljer sig från samtliga övriga länder som deltog i undersökningen. Svenskarna är det överlägset mest individualistiska av alla folk som bedöms i undersökningen. Låt oss slippa alla band helt enkelt! Den engelske sociologen Anthony Giddens kallar detta slag av frihet för posttraditionell. Hans tyske kollega Thomas Ziehe har lanserat begreppet kulturell friställning.

Vad är det då svenskarna varit så duktiga på att befria sig ifrån? Om vi går tillbaka till före industrialismen och ståndssamhället, så fanns det fyra bindningar – primära identiteter – som vanliga människor föddes in i: sitt kön, sin släkt- och familjetillhörighet, sin etniska och slutligen sin religiösa tillhörighet. Att dessa identiteter betecknas som primära betyder att man inte väljer dem. Däremot kan man under mer eller mindre stort besvär välja bort dem, till förmån för en eller flera medvetet valda, sekundära, identiteter.

I det förindustriella Sveriges breda folklager gjordes sällan några särskilt dramatiska val. De sekundära identiteterna hakar i de primära, i det att en man vanligen ”ärvde” sin fars yrke och blev bonde, dräng, smed eller kanske hantverkare. För en kvinna var den sekundära identiteten främst att byta status från ogift till gift. Identiteten var inte särskilt ofta ett individuellt livsval och heller ingenting som folk i gemen gick och funderade över: Vem är jag? Vad ska jag bli? Däremot blev identiteten synlig vid gränsen mot andra gemenskaper. Etnologen Börje Hanssen skriver i sin doktorsavhandling Österlen om byarna på det förindustriella Österlen:

Varje by utgjorde ett i hög grad slutet socialt aktivitetsfält, liksom en myggdans om våren, och där utbildades specifika handlings- och tankemönster. Genom att den enskilde åbon ekonomiskt och med hänsyn till släktskapsförbindelser var inkapslad i sin by och bedömde omvärlden utifrån dess horisont, blevo attityderna ofta fientliga gentemot andra byar och därvid inte minst de närmast liggande. Det var utomordentligt vanligt med slagsmål, vilkas huvudsakliga orsak var att finna i den geosocialt betingade aversionen mellan folk från olika byar (Österlen 1952:85).

Till resonemanget ovan vill jag lägga begreppen grannskap och lokalitet. Grannskapet är, som vi alla vet, en plats som är lokalt definierad. Det kan vara en by, några kvarter i en stad, ett villaområde eller kanske en stadsdel, i en liten stad. Det kan inte bo hur många som helst i ett grannskap, på sin höjd några tusen personer. Engelskan har ett bra ord, community. Människor som är medlemmar av en community behöver i dag givetvis inte bo på samma ställe, men beteckningen är relevant, därför att det signalerar att de som tillhör en community känner sig samhöriga. Society är samhället i stort.

Lokala gemenskaper producerar insidor och medföljande gränser gentemot omvärlden. Innanför varje sådan gräns pågår ett vardagsliv med sina specifika byggnadstraditioner, sin reguljära klädsel, sina språkvanor och lokala idiom. Här får barnen namn efter lokala traditioner, här anordnas giftermål och begravningar, med referenser bakåt i den lokala historiken. De stora hoten är för tidig död, nöd och krig. Då utgör religionen ett slags ”vaccination” mot mental undergång.

I grannskapet kan det ha utvecklats en lokalitet (eng. locality) mellan dem som bor där, men detta är inte självklart. Lokalitet kan uppfattas som positivt laddat, men jag vill egentligen inte lägga in någon sådan värdering i begreppet. Lokalitet betyder här bara att folk är relaterade till varandra. Också två grannar som upprätthåller en fientlig tystnad och icke-kommunikation sins emellan, kan mycket väl vara förtrogna med varandra. Som bekant kan fiendskap ibland vara lika sammanbindande som vänskap. Lokalitet betyder framför allt att de inte är främlingar för varandra.

Detta att låta lokaliteten vara en empirisk fråga, någonting som finns eller inte finns i ett grannskap, skulle med ett förmodernt perspektiv antagligen inte vara begripligt, eftersom äldre samhällsbildningars grannskap utan undantag utvecklade lokaliteter – grannarna hade i det avseendet knappast något val. De var tvungna att samarbeta på många olika sätt och hålla någorlunda sams, med en lokalt bunden gemenskap som resultat. Man skulle också kunna säga att lokalitet är liktydigt med de sociala processer som leder till en kollektivt uppfattad insida, där invånarna förfogar över en gemensam kunskap om såväl platsen som om varandra.

Det är mycket som måste göras för att förse ett grannskap med lokal gemenskap. På sätt och vis är denna gemenskap ett slags kolonisation. Det handlar om att erövra en plats och markera de gränser innanför vilka det sociala handlandet är såväl arteget och begripligt som ständigt återskapat. Invånarna blir medvetna om vad de äger tillsammans när denna insida på ett eller annat sätt är hotad.

Jag kan undra om det är svenska språkets trubbiga gränsdragning mellan grannskapet och samhället i stort, som gör att politiker inte förstår att ett grannskap oftast innehåller viktiga kvaliteter som riskerar att gå förlorade, om man fyller på det med främlingar. Några som förmodligen vet det, är de som var och varannan natt sätter eld på tilltänkta flyktingförläggningar.

Allt detta specifika liv som bäddar in de lokala invånarna, skapar också de andra, människor som inte nödvändigtvis är fiender men inte tillhöriga. Deras rättigheter och skyldigheter är definierade någon annanstans. De andra har andra livsvärldar, andra åskådningar, en annan kollektiv självförståelse. Kort sagt, de är annorlunda, de är främlingar och som sådana hotar de att dra det som bör befinna sig utanför, in till den lokala gemenskapen. Det är just detta som är främlingskapets själva essens.

Det som gav moderniteten den kraft som behövdes för att besegra äldre och lokalt definierade gemenskaper var industriarbetet och den klyfta som detta skapade mellan boende och arbete. Förlusten av hembygden, den plats där arbete och boende inte bara utgjorde en helhet utan denna helhet också utgjorde en normalitet, var en avgörande händelse, som en majoritet av oss urbana medborgare inte har några egna minnen av.

Erfarenhetsmässigt vet de flesta av oss stadsbor egentligen inte vad en hembygd är, utan fenomenet återvänder som ett slags fantasi om en harmonisk och gnisselfri liten värld av gemenskap. Det är en värld där ett antal människor lever i ekologisk harmoni med jorden, vattnet, luften och husdjuren. Det är ett någorlunda självförsörjande samhälle med invånare som inte är plågade av någon tyrannisk övermakt. Bylivet regleras av traditioner och ett lokalt definierat ansvar. Det viktigaste tycks vara att upprätthålla den lokala ekonomin och att leva livet på ungefär samma sätt som många generationer gjort tidigare. Lokala gemenskaper är problematiska för ett samhälle som vill vara mångkulturellt, eftersom de förutsätter gränsdragningar.

När folk känner sig bofasta och identifierar sig med en plats, så stabiliserar de därigenom grannskapet. Emellertid, med samma försändelse kommer också avståndstagandet och gränsdragningen gentemot nykomlingar. Politiskt sett föreligger ett val. Antingen befrämjar den förda politiken grannskap med outvecklade gemenskaper. Dessa har bäst förutsättningar att integrera nykomlingar, av det enkla skälet att det inte finns just något socialt liv där dessa skall introduceras och antas. Eller också strävar politiker efter att bygga upp lokala gemenskaper, vilka under särskilda omständigheter kan välkomna nykomlingar och har kraft att integrera dem, men som ändå i de allra flesta fall kommer att hålla nykomlingar utanför och behandla dem mer eller mindre som inkräktare.

Nutida urbana samhällen utvecklar sällan någon lokalitet. Stockholmsförorten Skärholmen, det samhälle där jag själv bor, har en svagt utvecklad insida. En majoritet av invånarna är numera invandrare eller har föräldrar som är invandrare. För dem är det en fördel att Skärholmen som helhet är ett slags gemensamt främlingsland. Det innebär att de ohotade kan utveckla egna etniska och religiösa gemenskaper.

Vi kan också se hur tyngdpunkten i vårt eget samhälle förskjutits från primära till sekundära identiteter. Den som växer upp förväntas göra ett ”tonårsuppror”. Det gäller att ”bli vuxen” genom att klippa eller försvaga banden till den egna familjen. Likadant när det gäller att lära sig ett yrke. Det gör man inte genom att ta efter en förälder utan man beger sig till en annan ort och väljer studieinriktning. Man lämnar alltså inte bara hemmet, utan också hemorten. Råkar det vara ett litet samhälle är det långt ifrån självklart att återvända. Det kanske inte ens går, därför att där finns inga relevanta jobb för den som tagit examen. Också religionen är ett eget val. Etnicitet och nationell tillhörighet spelas ner. Det viktiga är den eller de sekundära identiteterna, de som man själv har valt. Under det senaste decenniet har vi kunnat se hur också den biologiskt sett tyngsta primära identiteten, könet, har attackerats. I genusdebattens frontlinje diskuteras manligt och kvinnligt som ett problem. Det finns ju flera kön!

I den urbana miljön, främlingslandet med sina friställda invånare, snickras det samman nya identiteter. Johan Hassen Khemiri ger i sin självbiografiska debutroman ”Ett öga rött” (2003) en skönlitterär beskrivning av Halims kamp för att inte svennifieras, för att inte bli en duktighetsblatte av samma slag som sin farsa. Halim kallar sig revolutionsblattefilosof, renodlar sin blattesvenska och föredrar Skärholmen framför det Södermalm, dit han med sin pappa efter moderns död flyttat från förorten. Världen är uppdelad i blattar och svennar, men lika relevanta är undergrupperna, det vill säga skinsen, flummarna, bratsen, syntarna, maffiawannabeerna, hiphopparna, gotharna, svartrockarna, AFA-aktivisterna och alla andra unga identitetssökare, i full färd med att skapa sig själva i en svensk värld som det vore gravt vilseledande att beskriva som lagom.

I sin viktiga bok” Postmodern Ethics” använder sociologen Zygmunt Bauman rubriken Exit the nationstate, enter the tribes. Det är en oerhört mättad formulering. När Bauman använder begreppet ”stammar” (tribes) syftar han på små lokala grupper med i stort sett jämlika medlemmar och militära drag. Han lägger till suffixet neo (neo-tribes) och vill på så sätt skilja dem från stammar i sin gängse betydelse. Det postmoderna samhällets neotribes är knutna till sina medlemmar och överlever dem inte som institution.

De flesta bland oss har på känn att vi lever i en slags uppbrottstid. Det moderna/postmoder-na samhället tycks nå sin final och vi undrar vad som kommer sedan. Vi kan se hur de urbana livsstilarna vinner terräng, hur stora städer som Stockholm konkurrerar ut sitt omland. Men det är svårt att se nationalstaten vittra ner, eftersom den globalt sett är starkare och mer täckande än den någonsin varit i människans historia.

Pröva istället tanken att grupper i samhället helt enkelt lägger nationalstaten med alla dess regler ”åt sidan”; att Sverige inte längre finns för många av dem som bor i Sverige. De är inte ens ”motborgare” utan snarast ”oborgare”.

Är det då stammen som väntar? Baumans svar är ja. Begränsar jag mitt eget svar till att gälla marginaliserade ungdomar i förorterna, så är jag på samma linje. Den del av samhället som finns kvar för deras del framstår som repressiv, oavsett om den är det eller inte. Polisen och socialtjänsten finns kvar, likaså arbetsförmedlingen – institutioner som har föga av framtidshopp att erbjuda, men däremot gott om underbetyg och stor skändningkapacitet.

Här är det viktigt att förstå att denna typ av kategorisk kunskap, som vi i urbana miljöer skaffar oss om ”den andre”, inte i första hand bör tolkas som rasism, oavsett om etnicitet tillhör kriterierna eller inte. Snarare handlar det om att de större städernas invånare behöver stereotyper och enkla kategoriseringar för att kunna orientera sig och fungera i en värld där främlingar som kommer att förbli främlingar, ständigt är närvarande. För att klara att hantera denna situation krävs det att viktiga inslag i främlingskapet är avlägsnade. Enkelt uttryckt: ”Det där är en taxichaufför och det vet man ju ungefär hur dom är”, ”Det där är en jugge och om dom tror jag mig också veta vissa saker”, ”Det där är en hårdrockare, om dom vet jag andra saker”.

Förenklingarna är ytterst inte till för att jag utifrån mina egna schabloniseringar ska kunna hålla andra på avstånd utan de är till för att jag själv för egen del skall kunna upprätthålla illusionen av att behärska storstadslivet. Eftersom främlingskapet redan finns där, saknas motiv för att bygga upp ännu mer främlingskap och därigenom göra världen till en än farligare och okontrollerbar plats. Det handlar om att skapa illusionen av bekantskap.

Därför spelar också namnet på den plats som folk bor på, en oerhört mycket större roll i stora städer än i små gemenskaper, där invånarna klarar att hålla rätt på varandra som individer. Den som säger sig bo i Örgryte eller Hammarkullen, ger därmed ett knippe standardiserade upplysningar till omvärlden om vem han eller hon är.

De som allra lättast finner sig tillrätta i den urbana mixen är den välutbildade och kosmopolitiskt orienterade elit som kan såväl exploatera som avnjuta blandningen. De försörjningsplikter som tvingar så många av de mest bofasta till att bli de mest rörliga, är inte på samma sätt tvingande för dem och de tolkar gärna rörligheten i hyllande och romantiserande termer. Att vara kosmopolit är renodlat positivt. Att vara polsk svartjobbare på kosmopoliternas hemmaplan medan dessa rör sig ute i världen är något helt annat.

Det finns rentav ett missionerande inslag i denna brygd. Tanken är att de goda västerlänningarna skall stå modell och ha ett förädlande inflytande. Tag som exempel begreppet euroislam, som innebär att de i västvärlden bosatta muslimerna skall anamma västerländska idéer om demokrati och frihet. Förhoppningen är att det skall växa fram ett islam med samma friställda ideal som den kosmopolitiska medelklassen bejakar. Ett berikande islam, klätt i vackra vita kläder, med god mat och en spännande hetta i musiken.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Två berättare

Jag får en del långa mail från bloggens läsare. Många av dem har högt läsvärde och det känns på något sätt slösaktigt att det bara är jag som läser dem. Nedan två stycken som kom som reaktion på samma bloggtext:

Första berättaren:

Det senaste inlägget på bloggen, Spiralbrytning – strategiförslag fick mig att reagera positivt. Några av de föreslagna strategierna har jag med växlande framgång försökt att tillämpa i mitt eget liv. Vad jag märkt är att det inte behövs särskilt mycket nuförtiden för att många som tidigare hållit tyst, nu öppnar sig och öser ut sin vrede. Som min mors kontaktperson på äldreboendet. Undersköterska, ensamstående kvinna 50+ med dotter i 25-årsåldern, som inte kan få egen lägenhet utan tvingas bo hemma hos morföräldrarna. Mycket uppdämd vrede där och säkert många tysta tankar och iakttagelser som rör sig i hennes huvud. Att en kommunalt anställd person på det sättet tar bladet från munnen och öppet säger vad hon tycker skulle ha varit i stort sett omöjligt för endast ett halvår sedan.

Men nu till min egentliga berättelse och som anknyter till frågan om varför kvinnor agerar som de gör när ämnet kommer på tal och det med en osedvanlig häftighet. Och frågan om ”varför denna känsla av skuld?” Den frågan ställde jag mig också våren 1972 då jag var med om en händelse som fick mig att börja tänka.

På den tiden arbetade jag som timanställd kontorist på Uppsala stadsbibliotek. Arbetet var dåligt betalt och det gällde att skaffa sig så många timmar som möjligt, helst helger och kvällar. Ett trevligt arbete var att fredagskvällar och under helger spela grammofonskivor för hugade lyssnare. Då satt man i det inre läsrummet med lite ”finare” böcker, det vill säga med vackra band och gärna kulturellt innehåll som konst och musik. Samtidigt som man då skulle ordna grammofonskivelyssnandet kunde man själv botanisera i hyllorna och var det lugnt, ägna sig åt en eller annan godbit. Ofta kom det trevliga studenter, både svenska och utländska, som man kunde prata med. Många lyssnare var riktiga original, som fortfarande förnöjer mitt sinne när jag tänker på dem. Jag och mina kollegor i samma ålder visste dock att placeringen i detta bakre rum inte kunde vara utan sina faror. En av flickorna med stiligt Greta Garbo-utseende jagades runt i rummet av kärlekskrank utlänning. Hon köpte till slut en falsk förlovningsring för att få vara ifred. Jag låg väl utseendemässigt också i farozonen men var tyvärr med min bakgrund som familjeflicka och sträng flickskola dåligt förberedd på att bita ifrån ordentligt.

En kväll uppenbarade sig i rummet att bastant neger, talande amerikansk men för mig nästan oförståelig engelska. Han började prata med mig, jag svarade snällt och vänligt. Atmosfären runt mannen var inte trevlig och hade jag inte varit förankrad vid min arbetsplats hade jag gått därifrån. Så småningom började han prata om att han ville bjuda ut mig, något jag absolut inte kunde tänka mig. Dels på grund av atmosfären runt honom, men också för att han var neger. En familjeflicka går inte ut med vem som helst! Till och med en italienare eller spanjor hade varit suspekt! Jag sa nej. Han blev envisare och envisare. Till slut började han köra med: It is because I am black … och så vidare, upprepandes detta i all oändlighet. Delvis var ju detta sant, men lika mycket spelade den otrevliga atmosfären en stor roll. Tyvärr visste jag inte hur jag skulle förklara en sådan sak, min engelska räckte inte till att på ett artigt men tydligt sätt avvisa honom.

Jag föll till föga och tillät honom att nästa förmiddag, innan mitt pass på stadsbiblioteket började, klockan ett att bjuda mig på Ofvandahls. Det hela blev en mycket pinsam historia. Dels förstod jag knappast hans engelska, det visade sig att det var en Bronx-dialekt, dels kunde jag överhuvudtaget inte hantera situationen. Kände mig bara generad. Han skulle följa mig tillbaka till stadsbiblioteket och jag kände mig som en fånge. Så ville han träffa mig nästa dag men jag kunde sanningsenligt säga att jag skulle ut och segla med några kamrater. Tydligen hade jag då ändå förmedlat någon sorts styrka, för sedan undvek han mig. Jag hade berättat för mina arbetskamrater om hans ovälkomna uppvaktning och de skyddade mig. Han talade med dem om mig och sa att han var ”embarrassed”. Det kunde han gärna vara, tyckte jag.

Denna historia har två slut. I slutet av sommaren kom en artikel i UNT om denne man. Det visade sig att han kommit till Sverige på falskt pass, sökte asyl, hade fru och barn i New York. Han hade fått hjälp att rymma ur det fängelse han satt i, efter att han blivit dömd för att han planerat att mörda Robert Kennedy! Min känsla att mannen var obehaglig var alltså riktig. Inte ville jag umgås med sådant folk, oavsett hudfärg!

Det andra slutet (som egentligen är en början) var att jag direkt efter besöket på Ofvandahls började fundera över varför jag inte kunnat säga ifrån. Ett studentfyllo på Norrlands nation hade jag klarat av! Varför kunde han få en sådan makt över mig bara genom orden ”because I am black”? Skuldkänslor så klart, men varför hade jag sådana? Jag hade aldrig umgåtts med negrer överhuvudtaget, var inte intresserad av Afrika eller ANC (men kände av min studentomgivning att jag borde vara det), inte heller av medborgarrättsrörelsen i USA. Tyckte allt detta bara var tröttsamt. Jag hade ingen del i slaveriet, även om jag tyckte det var fruktansvärt och naturligtvis hade berörts av Onkel Toms stuga. Min uppfostran hade naturligtvis innehållit en dos skuldkänslor. Var inplanterandet av skuldkänslor hos barn allmängiltigt? Med andra ord, om skuldkänslorna fanns, omfattade de då allt och alla, oberoende av ämne eller situation?

Fanns skuldkänslorna i hela landet Sverige, omkring mig, osynligt, och i så fall varför? Var det omgivningens vänsterengagemang(FNL) som jag alltid måste värja mig emot. Där fanns alltid en stor dos av skuld och anklagelser i deras argumentation.

Dessa frågor krävde sina svar och jag håller fortfarande på och letar efter dem! Mina egna skuldkänslor krävde sin bearbetning en efter en och ju fler jag tog itu med och synade hos mig själv desto starkare blev jag.

I mitt yrkesliv som bibliotekarie var jag omgiven av politiskt korrekta vänstermänniskor och reagerade ofta på deras syn på saker och ting. Jag reagerade på deras tankar och åsikter, deras självrättfärdighet och självgodhet. Intressant nog hade de sällan acceptans, så kallad tolerans, för vad andra tyckte och tänkte, och att man kunde dra andra slutsatser av livserfarenheter än vad de gjorde. Många var också sprungna ur gamla högborgerliga familjer och jag anade ett klassförakt riktat nedåt mot vanliga Svenssons. Samtidigt som man höjde sin romantiska bild av den proletära arbetaren till skyarna!

Jag kunde dra paralleller mellan gamla tiders klassamhälles nedlåtande syn på fattig allmoge och fattiga arbetare. Likaså kyrkans monopolställning vad gällde religion och åsiktsförtryck, särskilt på landsbygden. Fanns det någon koppling mellan högborgligheten, för länge sedan ofta sprungen ur prästfamiljer och synen på ”folket”? Och hur arbetade inte den gamla sockenstämman? För att få folk att rätta in sig i ledet använde man straff kopplade till skuld och skam. Prästen var ordförande. Har metoden fortplantat sig i senare generationer för att användas för att få folk att rätta in sig i ledet, det vill säga åsiktsförtrycket?

Andra berättaren:

Jag har läst dina senaste inlägg med stort nöje och inser att jag inte är den enda som bedriver någon sorts lågmäld revolt. Första gången jag skrev till dig var jag djupt förtvivlad och jag funderade på allvar på om jag var galen, eftersom jag inte köpte bilden om den lönsamma invandringen. Tack vare alla fantastiska, som aldrig gett upp och som riskerat både rykte och karriärer när de förmedlat en annan bild, har jag inte känt mig så ensam. Lyckligtvis har jag också en familj som i stort sett är rörande överens om att det är galenskaper som pågår. Så jag har kunnat ventilera sorgen och frustrationen, även om det varit bakom stängda dörrar. Men till slut orkade jag helt enkelt inte vara tyst längre. Alla tårar jag gråtit för att mina barns Sverige kommer vara ett sämre land än det jag själv vuxit upp i, har bytts mot en ilska.

Ett tag pratade jag och min man på allvar om att flytta till Danmark, men jag vill faktiskt inte ge upp. Inte än. Det här är mitt land och jag tänker inte tvingas härifrån. Jag varnade min man för att det fanns risk för att jag kunde göra mig själv arbetslös, men att jag inte längre stod ut. Sedan har jag delat artiklar och blogginlägg, skrivit och pratat högt om vad jag tycker. Nu har jag visserligen ett litet ”alibi” eftersom jag arbetar inom vuxenutbildningen med just invandrare, men jag har fått en del ”välmenande” meddelanden om att jag borde vara tyst. Fast det har varit betydligt många fler som viskat att de håller med, fast inte vill prata om det högt.

Trots en viss frispråkighet har jag inte tappat mer än en enda FB-vän och inte en enda bekant eller arbetskamrat har kritiserat mig öppet. Jag tror att det beror på att jag faktiskt har varit väldigt strategisk i hur jag har agerat. Egentligen känner jag mig ganska feg, för jag vill helst bara skrika ut vad jag tycker. Jag har aldrig länkat till så kallade hatsajter, utan bara till sådana som haft riktiga argument och belägg för dessa. Inte heller har jag någonsin delat eller hyllat något från Sverigedemokraterna, även om de haft både argument och belägg, eftersom det är ett rött skynke för så många. Jag har varit väldigt noga med att aldrig uttrycka mig rasistiskt, aldrig skrivit något negativt om invandrare som grupp och har någon delat ren rasistpropaganda har jag ifrågasatt källan, aldrig personen som delat. Varje inlägg jag skrivit på FB har jag läst och skrivit om flera gånger innan jag delat det, för att minimera risken för att bli ”missförstådd”.

I lunchrummet på jobbet har jag tagit upp många saker, men jag har aldrig bara vräkt ur mig utan varit lika strategisk där. Till exempel när kollegor satt och grät över bilden på pojken Aylan, så sa jag att det kändes som om det handlade om känslomässig utpressning och att det var konstigt att bilden fick så stor spridning exakt samtidigt som hundratusentals lämnade Turkiets stränder. Jag har tagit upp att det är märkligt att ett av världens rikaste länder, Saudiarabien, inte tagit emot en enda syrisk flykting och jag har kritiserat systemet som göder asylbaronerna. Precis som någon annan hade skrivit till dig, så har jag också ibland ställt frågan ”Vill du höra vad jag verkligen tycker eller en mer tillrättalagd variant”, som en antydan till att det är skillnad på saker man säger och saker man tycker.

Det är ganska mödosamt att hela tiden vara på vakt med vad man säger och hur, men det är faktiskt värt det. De senaste veckorna har vi haft väldigt frispråkiga luncher på jobbet, vilket egentligen är helt otroligt med tanke på att de flesta kollegor är lärare. Jag tar inte åt mig äran för att ha öppnat upp för de här diskussionerna eftersom vi på min arbetsplats ser en del av verkligheten som inte ”vanliga Svensson” gör, men jag har i alla fall inte bidragit till någon tystnadskultur. Jag hoppas att dessa nu frispråkigare kollegor tar med sig diskussionerna till middagsborden och julfesterna, så att fler vaknar och vågar säga ifrån.

Jag vågar inte riktigt ännu hoppas på att det håller på att vända. DNs desperata artiklar de senaste dagarna tyder dock på det och jag misstänker att vissa redaktioner och journalister nu ”städar ut” för fullt. Lyckligtvis glömmer aldrig internet. Jag har förhoppning om att kanske nästa år kunna säga vad jag verkligen tycker: Att Sverige är svenskarnas land och att jag med svensk inte menar medborgarskap, utan etnisk och kulturell identitet. Kanske kan jag till och med i framtiden, utan att känna mig som en nazist, stolt deklarera att jag är svensk.

Förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söders hjältar

Innan du läser den här texten föreslår jag att du går in på Youtube och ser Söders hjältar, de åtta videosnuttar, som humorgruppen Idiothem producerat och lagt ut där. Sketcherna är korta, så det tar inte mer än drygt tjugo minuter att se dem alla. Har du ont om tid föreslår jag att du ser avsnitt sex, som jag tyckte var roligast – vilket inte betyder att något av de andra avsnitten är dåliga. Alla hittills gjorda avsnitt spinner på samma tema, men det är ingen följetong utan de kan ses självständigt. Mest rättvisande är det kanske att kalla dem för scener ur en ung (nåja) och ideologiskt mycket renlärig mans liv. Räkna med att det kommer fler.

Pelle Karlsson, som ibland förkortar sitt namn till PK, bor i en liten bostadsrätt på Bastugatan på Södermalm i Stockholm. Som sällskap har han två undulater i bur, den ena är Gudrun, som har fått sitt namn efter gissa vem. Den andra heter Henrik och är döpt efter Pelles andra idol, Henrik Arnstad. Förmodligen är såväl bostad som undulater inköpta till Pelle av mamma Karin. Han ringer ofta till henne. Deras relation utspelar sig i telefonen, där han ömsom gör sig liten och gullig – Karins lille Pelle – ömsom blir väldigt upprörd, skäller på henne och slänger på luren. Man förstår att hon är irriterad över att bli tilltalad med förnamn, men kan inte göra så mycket åt det.

Mamma, det är bara ett sätt att utöva makt på, jag tar ingen skit från nån. Det vet du.

Jag är aktivist, jag är ingen Svenne Banan. Jag har aldrig tolererat orättvisor

och tänker inte börja med det nu.

Även om det i två avsnitt dyker upp andra personer – en är den underbart trovärdiga migrationsverksbyråkraten Veronica Palmsvärd – så står Pelle helt i fokus. Han snackar med någon i telefon och vanligtvis slutar det med att han skriker att den han pratar med är brun, nazist och heter Hitler. Pelle skriver också upprörda mail på sin dator och säger samtidigt högt vad han skriver, som ett barn som nyss lärt sig läsa. När han är klar är han mycket nöjd med sig själv. Sådärja, nu har han sagt det som var nödvändigt!

Pelle är antirasist, vänsteraktivist och vegan, barnbarn till 68-generationen. Rasister, sionistfascister (judar) och sverigedemokrater förpestar hans liv. Även om han förmodligen inte är särskilt klar över det, så är han en äkta postmodernist – verkligheten är relativ och han bestämmer själv hur hans verklighet är beskaffad. Den ena versionen är lika mycket värd som den andra.

Pelle gör sin insats för samhället genom att gå en kurs i ”menskonst” på Konstfack. När han smetat lingonsylt i ansiktet (lingonvecka) men inte riktigt tycker det blev bra, så ringer han till Karin och vill ha mensblod av henne. Hon talar om för honom att det inte går, därför att hon passerat klimakteriet. Pelle kräver att hon ska fixa det med hans syster. Med henne vill han inte tala, på grund av den man hon gift sig med. Som vanligt slutar samtalet illa. Pelle skäller ut sin mamma och slänger på luren.

Ständigt är Pelle upprörd över de motgångar och orättvisor som livet bjuder. Han klarar inte att betala sin bostadsrättsavgift, vilket han tycker att Karin har skyldighet att hjälpa honom med. Karin vill emellertid inte, inte förrän lille Pelle har skaffat sig ett jobb och en flickvän. Det leder till krav från bostadsrättsföreningen och så småningom också från kronofogden.

Den humor vi möter i Söders hjältar ligger långt ifrån de rättrådiga ståuppare och punchline-leverantörer som dominerar svensk humor. Här finns inga markeringar om att det bara är skådespeleri, inget moraliserande, ingen pekpinnar. Söders hjältar fungerar som en skrattspegel, som visar upp en samtida ung verklighet, mycket lätt att orientera sig i. Jag har två vänner vars döttrar med pojkvänner har ungefär samma inställning till livet. De är veganer eller vegetarianer, närmast religiösa antirasister och mycket rättviseorienterade. Det där med försörjningen fungerar väl lite bättre för dem än för Pelle, men nog behöver de emellanåt sina föräldrars ekonomiska support. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur de klarar att se ”Söders hjältar”. Om de kan skratta lika förtjust och befriat som jag, eller om de blir provocerade. Jag lär inte få veta. Nyfiken är jag hur som helst.

Det räcker emellertid inte med att klassa Söders hjältar som samtidssatir. Den politiska udden finns där, i den meningen att de lyfter fram ett ideal som såväl media som vänsterpolitiker blåser under, ja rentav skapar. Jag minns nu inte vad Pelle röstar på, om det är FI, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, men det spelar inte så stor roll. Det är i det lägret han hör hemma. Borgarna är fiender och sverigedemokraterna tycker han så illa om att han inte ens kan använda ett minneskort som det står SD på, därför att han uppfattar det som politisk propaganda. Sammafattningsvis kan man säga att Söders hjältar driver med politisk korrekthet. Hittills har de mest cirklat kring rasism och invandringspolitiska begrepp som ”ensamkommande flyktingbarn”, men vi kan nog vänta oss att de också angriper den politiska korrekhetens två andra grundbultar: feminismen och miljöengagemanget.

Det är viktigt att inse att humorgruppens medlemmar därmed inte blir reaktionära eller högerextrema. Jag är övertygad om att medlemmarna ogillar rasism, att de är för jämlikhet mellan män och kvinnor och att de tycker att miljömedvetenhet är viktigt. Det är inte där skon klämmer. Det som de sätter fingret på, och där det ömmar, är när den politiska korrektheten tvingar fram ett totalitärt klimat och förföljelse av dem som inte tycker värdegrundskorrekt. Pelle är inte bara en arketyp utan också en omogen och alldeles gräslig människa, det kan nog de flesta oavsett politisk tillhörighet enas om.

Idiothem är varken den första eller sista humorgruppen som visar upp svenskt liv i en skrattspegel. Svenska Ord med Hasse Alfredsson och Tage Danielson som humorankare är väl efterkrigstidens största namn. Solsidan, som nu går på sin fjärde säsong i TV4, är ytterligare ett exempel. Men det finns en fullkomligt avgörande skillnad. Idiothem är en grupp som är subversiv på riktigt. Inget kokett poserande utan här rör sig skådespelarna på minerad mark. I den meningen är Söders Hjältar absolut inget skämt.

Bland kulturarbetare råder det nog i det närmaste total uppslutning kring svensk migrationspolitik och att invandringen ska vara så fri som möjligt. Rasismen måste bekämpas på alla möjliga sätt, galainsamlingar till flyktingar köar i våra teveapparater och vi försäkras på tusen och ett sätt om det mångkulturella samhällets överlägsenhet. Bland svenska aktörer, skådespelare och konstnärer kan man inte vara något annat än vänster, i varje fall inte om man vill försörja sig på sitt yrke. Man kan driva med kapitalismen men absolut inte med antirasismen. Det är därför fullt möjligt att humorgruppen Idiothem gör sig totalt omöjliga inom den svenska skådespelar- och filmvärlden. Kanske är det redan nu kört för dem att få jobb på en svensk teaterscen.

Men det kan också vara så – jag hoppas det – att de utgör en prolog eller inledning till nästa tidsperiods humorkonst. Jag vill tro att det är så. Det borde vara så! Konstnärer ska vara fria, de ska inte vara maktens lakejer. Idiothem bjuder på fri skådespelarkonst. I dagens Sverige är det inte ofarligt.

För att avsluta på rätt sätt: framför allt är Söders hjältar roligt elak underhållning. Väldigt rolig och viktigt rolig!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Spiralbrytning – strategiförslag

Med sin öppet samhällsdestruktiva agendajournalistik skriver morgontidningen Dagens Nyheter i dag under rubriken ”Regeringen tillsätter utredning efter DN:s artiklar om flyktingkrisen”:

Nu ska regeringen under våren tillsätta en oberoende utredning av hur myndigheterna agerade under flyktingkrisen. DN:s granskning visar att beredskapen var dålig för att ta emot de över 100.000 som sökte asyl under hösten.

Det är en på flera sätt intressant ingress. För det första kan man konstatera att det är en lögn. Den invasion som medierna envisas med att felaktigt kalla för ”flyktingkris” är inte på något sätt överstånden. Kanske betyder valet av tempusform bara att DN i fortsättningen tänker skära ner på nyhetsbevakningen? Detta är emellertid ingenting som i sig självt är värt en bloggkommentar.

Malligt biter DN huvudet av skam och skriver att regeringen ska utreda ”flyktingkrisen”, efter att DN slagit larm. Som om ingen i Sverige kan förstå någonting förrän DN rapporterat. Så fungerar inte bara DN utan svenska media överlag. De ändrar kurs, men talar inte om att det sker på grund av att de har haft fel. Inga ursäkter men skryt: DN först som vanligt! Inga rehabiliteringar av de dissidenter som de antingen tigit ihjäl, hindrat från att delta i den offentliga debatten, skändat och mobbat. Vi vet ju hur det sedan många år ligger till med DN. Deras journalister har som ett av sina viktigaste uppdrag att vakta att medias PK-mur inte faller.

Men den faller. Allt fler journalister runt om i Sverige vägrar att ställa upp för tjänstgöring och skriver fritt. Nåja, det kanske var att ta i, men friare. Också: Allt fler svenskar inser att det enda politiska parti som man kan lita på, när det svenska sönderfallet inte längre går att dölja, är Sverigedemokraterna. Bland svenska män (ja, det finns sådana som inte tuktats av statsfeminismen) blev Sverigedemokraterna, enligt Yougovs mätning i september, största parti med över 36 procent.

En bloggläsare berättar att hon i sitt jobb besöker många små arbetsplatser. Efter att det som har med jobbet att göra är avklarat, glider samtalet vanligen lite försiktigt över på invandring, EU-migranter, flyktingförläggningar och sådant. Åsikterna är samstämmiga men man är ändå lågmäld och börjar gärna med att tala om att man inte är sverigedemokrat eller kanske att man inte är rasist. Sedan visar sig oron inför Sveriges framtid. Vi har fått ett ”viskande folk”, säger hon. Begreppet ”viskande folk” myntades av författaren och historikern Orlando Figes i sin bok ”De som viskade”, som beskrev det mentala tillståndet i det skräckslagna Sovjetunionen under stalinterrorn.

Media följer efter. De vill inte, med de måste, om de inte totalt ska förlora läsarnas förtroende. Förmodligen får journalisterna skrämselhicka av den här typen av kommentarer, som det finns allt flera av på nätet:

Men är det någon i Sverige som bryr sig om vad Aftonbladet skriver? Eller Expressen eller DN? (SVT förtjänar en egen nekrolog). Deras tid är ute och deras förtroende förbrukat för all framtid. Sedan flera år inhämtar jag vitala nyheter från utländsk media men framför allt bloggar, varav denna är en. Jag skulle idag inte öppna en svensk rikstidning annat än under hot om grovt våld!

PK-muren håller på att falla. Masspsykosen släpper. Tabun kan petas på. Tystnadsspiralen får allt svårare att spirala. Det blir möjligt för allt fler i Sverige att öppet diskutera det självförvållade svåra läge som Sveriges befinner sig i.

I en tidigare text på bloggen ställde jag följande frågor.

Hur väcker man dem som inte ens vet att de sover?

Vad säger man?

Hur säger man det?

Vid vilka tillfällen har man en chans att nå fram?

Jag har fått ett tiotal svar. Dessutom har jag själv funderat vidare på hur frågorna kan besvaras. Vi kan börja med några bloggläsare, som också insett att verkligheten skrämmer allt fler. Det gör anslaget mycket viktigt. En bloggläsare anser att följande inledningsfras är en bra öppning för ett seriöst meningsutbyte:

Varför vill du lämna över ett sämre Sverige till dina barn och nästa generation?

Kanske kan det också fungera med ett utpekande av godhetens absurditet, som en bloggläsare lite i förbigående gör, i en generalattack på postmodernismen:

Det är fantastiskt att en LO-general utsätter sitt arbetarkollektiv för denna mördande konkurrens från invandrare, och kommande skattehöjningar, kommande lönedumpning, havererad bas-välfärd. Likaså att svenskarna röstat fram en ideologi som sätter svenskarnas sist, som anklagar dom för rasism, sexism etc, som går ut på att ge bort svenskarnas skattepengar till vilt främmande människor, som förtalar den normala familjen och den naturliga sexualiteten. Så tiotusenkronorsfrågan blir: vad är det för fenomen som gör att folket röstar på folkföraktande politiker? Det måste ha något med skuld och dåligt samvete att göra.

Möjligen går det att tvinga fram ett förnuftsperspektiv på det sätt som följande bloggläsare föreslår:

En i mitt tycke framgångsrik väg när invandringsfrågan har kommit på tal har varit genom att säga: ”Ska jag säga vad jag tycker eller vad man måste tycka i frågan?” Den ingången har fungerat avväpnande och har ställt övriga ”mot väggen” och tvingat dem att antingen skamset hålla käft eller verkligen säga vad de anser.

En bloggläsare som ser det som en argumentation där det inte är motståndaren som ska övertygas utan en publik:

1. Var saklig och artig, undvik nedsättande epitet och andra pejorativ – låt motparten bli arg och göra bort sig, det är ju publiken som skall vinnas.

2. Var påläst på relevanta data – en modern mobil kan med fördel användas som länksamling till databaser. Vill man så kan man skapa ett dokument med referenser innehållande sidhänvisningar, och erbjuda sig att e-posta detta till diskussionspartnern.

3. Rekommendera utländska media och välformulerade bloggar (dock inte ens egen, om man har någon). Westerholms Ledarsidorna exempelvis.

4. Eftersom en debatt om invandringspolitiken kan spreta betänkligt, där allt från korståg till kollektivtrafik tas upp, gäller det att behålla initiativet via frågeställningar syftande till att framtvinga ställningstaganden hos motparten. Detta bör också organiseras retoriskt för att skapa logik-fällor.

En annan av bloggläsarna skriver om hur han skulle vilja förklara för sin familj:

Kära svägerska, kära familj, låt mig redogöra för hur jag hamnat i min åsiktsfålla, så att ni kan få en inblick i hur ett vanligt får blir svart i vår blågula hage. Jag tänker svara i form av filosofins tes, antites, syntes.

Först ställer man upp ett påstående, detta påstående kallas för en tes. Denna tes skall sedan försvaras med så många sakliga argument som möjligt. Därefter prövas samma tes hållbarhet genom att man ställer upp en antites, som för fram ett helt annat perspektiv, belyser en helt annan synvinkel och även detta påstående skall sedan utrustas med så många och starka och sakliga argument som möjligt. Principen är enkel: Allt skall upp på bordet!

Därefter krävs det blott sunt förnuft, ett logiskt tänkande, en ärlig utvärdering samt ett rimligt konsekvenstänkande och simsalabim har vi en mer eller mindre given konklusion att draga. Denna slutsats kallar vi syntesen.

Nå, jag läser ständigt MSM (main-stream-media) och utsätts dagligen för etermediernas ensidiga rapportering. Tesen blir: Omsorgsinvandring är gott.

Numera läser jag även de fria oberoende dissident-medierna på nätet såväl som samizdat-litteraturen. Antitesen: Omsorgsinvandring kostar mer än den smakar för majoriteten/värdfolket.

Min syntes känner ni, är ni redo att ärligt nå fram till er syntes?

Målet är att få en publik, alternativt den egna familjen, att se att godheten är ett nollsummespel. Det som är förbättringar för en befolkningskategori resulterar i försämringar för en annan, det vill säga svenskarna.

Den kategori som jag tror är svårast att nå – och där är kvinnor mer drabbade än män – är den där godheten och viljan att hjälpa ”flyktingar” är en av grundbultarna i den egna identiteten. En dissident som jag har kontakt med beskriver i ett långt mail hur kvinnorna i hans närhet blir starkt provocerade av honom. De vet var han står och han kan nätt och jämt öppna munnen innan de reagerar.

Männen i min närmaste omgivning kan jag som regel prata med, även om de som fortfarande är marxister tycks vara hopplöst förlorade. Inte för att de håller med mig om allt, men de är resonabla och förmår att diskutera i sak. Kvinnorna är däremot alltför ofta oresonliga och blir emellanåt hysteriska, rent fientliga och ställer personliga ultimatum. De till och med vänder sig emot det man aldrig sagt, som om man sagt det. Och än värre, även vägrar att ta emot fakta.

Det är några ytterligare saker som jag noterar. Det första är att kvinnor i betydligt större utsträckning än män framstår som offer för en självbild av godhet. Jag tvekar att skriva det, men det framstår som religiös fanatism. Lite mildare uttryck kan vi kalla det för ”snällism”. Problemet med männen är snarare varför de inte gör någonting med sina kvinnor? Har hetsen mot ”vita medelålders män” gjort dem till tofflor i äktenskapen, utan samhälleligt ansvar?

För att jämföra med ett helt annat och mansdominerat intresse, har jag en kompis som inte bara är fotbollstokig utan också mycket starkt identifierar sig med Hammarby. Han går på deras matcher, har både halsduk och mössa i deras färger och när det går riktigt bra för hans lag, firar han det på något sätt och skickar iväg ett antal laghyllningsmail till utvalda personer. Jag ironiserar vänligt över hans bindning till Bajen, fotbollsresistent som jag är, men det biter inte alls. Han är en saktmodig kille, så han går inte i svaromål. Ändå, jag ser att han inte tycker att man ska skämta om så här viktiga saker. Hur kan jag få honom att heja på Djurgården istället? Eller kanske AIK?

Det mest näraliggande svaret är att det är omöjligt. Det spelar ingen roll vad jag tar till för argument. Det är Bajen som gäller, punkt slut! Det är för övrigt också en bloggläsares svar till mig:

Jag läste just det du har skrivit: ”Hur väcker man dem som inte ens vet att de sover?”

Bra fråga – och mitt svar blir att det är näst intill omöjligt

Ja, så är det väl. Att få min kompis att byta klubb är näst intill omöjligt. Men, han älskar ju inte bara Bajen utan också fotboll. Låt oss säga att han var ung – det är han inte – och att jag var den som bestämde i Djurgårdens fotbollsklubb. Med denna utgångspunkt, om jag skulle erbjuda honom ett jobb som tränare för Djurgården, skulle han då nappa? Svaret är inte bara ja utan JA!!! Då skulle han kunna lämna sitt bussförarjobb och på heltid syssla med det han älskar mest i världen, det vill säga fotboll. Men inte nog med det, han skulle också vara tvungen att byta ut sin kärleksrelation mot ett professionellt synsätt. Visst skulle han kunna fortsätta med att ha Bajen närmast hjärtat, men det skulle bli mindre viktigt, i jämförelse med den tränarkompetens, som han måste bygga upp. Därmed skulle också en väg till mig öppnas. Han och jag skulle kunna prata fotboll utifrån hans kunskaper. Rent allmänt är det intressant med människor som kan någonting, medan deras kärleksobjekt är privat och ibland obegriplig egendom, om jag inte har samma kärleksobjekt förstås.

Den som dels vill befinna sig tillsammans med majoriteten på den rätta sidan av det moraliska staketet, dels praktiserar sin godhet genom att på olika sätt engagera sig för ”flyktingar”, går inte att locka över till min sida, i varje fall inte direkt. Det skulle nämligen betyda att byta förhållningssätt, inte från känslomässigt till professionellt utan från god till ond. Den goda sidan har tolkningsföreträdet och där påstås att sådana personer som jag är onda. Ska jag lyckas med mitt projekt måste jag därför skapa en situation där godhetspersonen är mottaglig för rationella argument. Men hur gör man det när de som man vill tala med vägrar att resonera sakligt, inte vill lyssna till de rationella argumenten?

Flera bloggläsare har tagit sig an detta problem och menar att det gäller att spela på godhetens planhalva:

Majoriteten argumenterar känslomässigt, i syfte att markera sin sociala tillhörighet. Därför måste man kritisera från till synes samma position. Man kan till exempel säga ”Det är horribelt att man inte ålderstestar! Tänk på alla de barn som blir utan hjälp för att hänsynslösa lycksökare nu kan smita in ohindrat! Det är rent rasistiskt att låta bli att kontrollera ålder!” Här kan man sedan fylla på med jämförande kostnadsexempel, och också framhålla de tämligen säkra metoder för åldersbestämning som finns.

Eftersom SD är paria i samhället, inte minst därför att de för fram en ideologi som hotar makten, kan man inte utgå från att ta på sig en SD-hatt. Folk är då upptränade till att gå till attack och inte lyssna på vad man säger. En smartare ideologi är att ta på sig en kanske lite missfärgad PK-hatt men att vara bekymrad över något utvalt: kostnaderna, brottsligheten, ISIS. Tar man ett problem i taget så är min erfarenhet att folk delar oron. Med rätt hatt kan man föra fram den information som media inte ger och utså tvivlets gift i motståndarens själ. Det gäller särskilt i den intellektuella världen, därför att där kan man få sin meningsmotståndare att framstå som dum, genom de nonsenssvar som han eller hon levererar. Med fördel kan man ta upp saken vid fikabordet och låtsas som att man inte förstår PK-korridoren. Diskussioner med bara en i taget ges lätt en aura av mörkrets krafter och subversiv verksamhet.

För att knyta samman med fotbollsresonemanget. Det handlar om att bygga upp sin argumentation i två steg. Först gäller det att få sina meningsmotståndare att lyssna, vilket betyder att de mentalt är beredda att argumentera utifrån sitt förnuft istället för utifrån sina känslor. Det andra steget är inte att sätta in en allmän bredsida utan diskutera något som man tror att man kan få gehör för. Lyckas man med det, då har man med sitt artilleri ytterligare försvagat PK-muren.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Rasbegreppet

Den här texten är skriven som en reaktion på Dagens Nyheters hyllade vetenskapsjournalist Karin Bojs´ avståndstagande från begreppet raser. Av kända skäl önskar forskaren vara anonym. Karin Bojs vann årets Augustpris i fackbokskategorin med ”Min europeiska familj: de senaste 54.000 åren”. Hennes påstående:

Det finns inga mänskliga raser. Men det finns genetiska variationer som är mer eller mindre vanliga på olika håll i världen.

Människor är olika. De största och viktigaste olikheterna finns mellan geografiskt åtskilda kluster. Skillnaderna handlar om genfrekvenser mellan dessa populationer. Många är helt uppenbara, eftersom de uttrycks i ansiktsform, kroppsform, och hudfärg med mera, medan andra inte syns alls. Oavsett om de syns eller inte, är många genetiska skillnader kopplade till risker att drabbas av olika sjukdomar och andra besvär, liksom till effektiviteten av olika läkemedel och behandlingar. Det är alltså viktigt för människors hälsa och livskvalitet att vi beaktar dessa genetiska skillnader. För att kunna göra det behövs ett ord för dem.

Ordet ras är väl etablerat och används rutinmässigt för alla levande organismer, från växter till människa, vilket varenda biolog vet. Det är däremot tyvärr vanligt att personer utan ämneskompetens påstår att raser inte finns. Någon påstod till och med att forskare har bevisat att raser inte existerar.

För det första är det rent logiskt omöjligt att bevisa att något inte finns, för det andra beror det på hur man väljer att definiera ras, och för det tredje är det fullständigt fel. Web of Science är en internationell sökmotor för vetenskapliga arbeten. Söker man där på ”race” och ”human”, hittar man 453 artiklar som publicerats bara under ett år. Undersöker de något som inte finns? Naturligtvis inte. För att ta ett exempel skrev Gregory M. Walton och Geoffrey L. Cohen år 2011 i den välrenommerade tidskriften Science: ”Multiple regression, with student gender controlled, tested the effect of student race and condition…”

Hur kan man påstå att raser inte finns, när begreppet rutinmässigt används av världsledande forskare?

Det lustiga är att det som Bojs anser finns, genetiska variationer, exakt utgör definitionen av biologisk/genetisk ras, det vill säga det som hon påstår inte finns. Så här står det i läroboken ”Biotechnology Fundamentals”:

In biology, races are distinct genetically divergent populations within the same species with relatively small morphological and genetic differences. [] If sufficiently different, two or more races can be identified as subspecies, which is an official biological taxonomy unit subordinate to species. If not, they are denoted as races, which means that a formal rank should not be given to the group, or taxonomists are unsure whether or not a formal rank should be given.

Det finns i stort sett två definitioner av ras. Den som ges ovan bygger på en statistisk skillnad i sammansättningen av gener, som är meningsfull i ett visst sammanhang. Det spelar alltså ingen roll om den genetiska variationen inom en ras är större än medelvärdesskillnaden mellan två raser, något som ibland förts fram av icke-biologer och icke-genetiker, som ett argument mot rasbegreppet. Om det argumentet hade haft någon tyngd skulle man inte kunna tala om olika arter heller, eftersom vi delar de flesta gener med allt från bakterier och träd till katter, och frekvensen av specifika genvarianter (alleler) skiftar inom respektive art. Med samma resonemang blir väldigt mycket självklart orimligt. Man skulle till exempel inte kunna påstå att gruppen män är längre än gruppen kvinnor, eftersom variationen inom respektive kön (40 cm för kvinnor) är större än skillnaden mellan könen (13 cm).

Den andra definitionen av ras utgår från det motsatta hållet, det vill säga en kategorisering utifrån fenotypiska egenskaper (de som faktiska, levande organismer har). Detta kallas i dag också kladistik, en kvantitativ metod som främst används för att besvara evolutionära frågor. Att bara utgå från fenotypiska egenskaper innebär förstås en risk för felaktiga kategoriseringar i förhållande till genotyp, eftersom liknande selektionstryck i liknande habitat kan driva fram liknande fenotypiska egenskaper, även om olika gener kan ligga bakom dem.

Wikipedia säger:

Race is a classification system used to categorize humans into large and distinct populations or groups by heritable phenotypic characteristics, geographic ancestry, culture, history, language, physical appearance, ethnicity, and social status. In the early twentieth century the term was often used, in a taxonomic sense, to denote genetically differentiated human populations defined by phenotype.

Denna definition behövs om man inte har tillgång till genetiska data, och även om tekniken gjort det möjligt att idag analysera en hel del av genomet, så är det av praktiska och ekonomiska skäl inte genomförbart att göra det i alla situationer där en kategorisering utifrån genotyp behövs, t ex inom sjukvården eller för att ta fram signalement på brottsförövare. Före gensekvensieringstekniken var man helt hänvisad till den senare definitionen, även om man på gruppnivå kunde inferera genetisk påverkan med hjälp av bland annat familje- och tvillingstudier, samt indirekta biomarkörer som blodgrupp. Enligt båda dessa definitioner är dock världens vanligaste rasindelning helt korrekt: Afrikaner, mongoloider och kaukasier, med flera, skiljer sig åt genetiskt, utseendemässigt och beteendemässigt.

När vi nu har slagit fast både att det finns genetiska gruppskillnader, att dessa i hög grad visar sig i psykologiska egenskaper och yttre karakteristika, och att dessa har konsekvenser för bland annat att ge patienter rätt behandling vid sjukdomstillstånd, återstår frågan: Vilket ord bör vi använda för detta? Vi är alla mycket medvetna om att rasbegreppet genom historien har använts på felaktiga sätt, att personer och grupper ibland har tillskrivit raser egenskaper som det inte finns stöd för, och har använt det i nedsättande syfte. För det första är detta inte unikt för ras, utan detsamma gäller många andra ord som vi fortfarande använder. För det andra är det högst sannolikt att vilket ord vi än använder, så kommer det att drabbas av ett liknande öde. Den mest uppenbara anledningen är, att eftersom det finns faktiska skillnader mellan raser kan dessa upplevas som positiva eller negativa, beroende på intressen och egenskaper hos den som upplever. Därför kan dessa egenskaper övergeneraliseras eller överdrivas och användas pejorativt, beroende på de aktuella preferenserna i relation till kulturella skillnader och traditioner. Slutsatsen är att vilket nytt begrepp man än kommer att vilja ersätta ras med, så kommer det att fungera på samma sätt som ras.

De senaste decennierna har vi framförallt i Europa övergått till eufemismen etnicitet och redan nu kan vi se att det används för att definiera gruppers beteende och deras önskvärdhet. Det har alltså inte hjälpt, lika lite som ”lokalvårdare” höjt statusen på städyrket. Det är vad vi gör som spelar roll, inte vad vi kallar det. Om städare med tiden blir kunnigare och har större ansvar ändras betydelsen av ordet man betecknar dem med, oavsett vilket ord det är.

Dessutom är etnicitet ett mycket luddigare begrepp än ras. Det är ett behövligt begrepp, men det kan inte ersätta rasbegreppet, eftersom det i grunden är en bestämning utifrån kulturella, sociala och historiska faktorer. Det kan också ha genetisk relevans men detta är inte självklart. De viktigaste skälen till att fortsätta använda ordet ras är enkelhet, tydlighet, och transparens, i och med att biologer, genetiker och naturvetenskapliga forskare faktiskt använder rasbegreppet i sitt dagliga arbete. Alla vet vad det betyder. Rasbegreppet fyller en central funktion i designen av forskningsstudier och analysen av data, och har med andra ord ett stort förklaringsvärde. Det största problemet för professionella användare av rasbegreppet är att vissa personer, som inte använder det i sitt arbete, har bestämt att det är politiskt inkorrekt. Denna bestämning ligger emellertid inte i själva rasbegreppet. Ingen skulle komma på tanken att påstå att det inte är någon skillnad mellan en tax och en schäfer, eller att blotta omnämnandet av denna skillnad skulle vara kränkande mot antingen taxen eller schäfern.

Det är troligt att rasbegreppet kommer att rehabiliteras och tappa en del av sina oönskade associationer, om man börjar använda det mer och lägger sig vinn om att använda det korrekt. Det är ju så ordens mening skapas, i ständig interaktion mellan oss som använder dem. Att förbjuda ord löser inga problem, men skapar en hel del nya.

Förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bryt tystnadsspiralen!

1984 gav statsvetaren och sociologen Elisabeth Noelle-Neumann ut boken ”Spiral of Silence: Public Opinion – Our Social Skin”. På svenska Wikipedia finns en enbart påbörjad artikel, som ändå fångar vad begreppet syftar på:

Teorin går ut på att man är mindre benägen att framföra en åsikt om man tror att man är i minoritet. Och om ingen uttrycker en åsikt så tror man att den är i minoritet. Det blir som en spiral. Medier är viktiga eftersom många åsikter framförs där.

Tio år senare publicerade juridikprofessorn Jacob Sundberg en bok med titeln ”Tystnadsspiralen. Ett bidrag till den juridiska massmediaforskningen.” Perspektivet var likartat. Sundbergs tanke var, att när makten över massmedia hamnar hos ett nätverk med andra syften än att informera folk, så måste motkrafter se till att kompensera den demokratibrist som uppstår.

Med Sundbergs definition går min egen tanke omedelbart till Dagens Nyheters öppet deklarerade agendajournalistik och hur vi dissidenter på nätet försöker att vrida bilden rätt. Om man anser att det är en demokratisk rättighet att via den offentliga debatten få en någorlunda opartisk och sanningsenlig bild av invandringspolitiken, så är det absolut ett demokratiarbete vi utför, också när det av våra politiska motståndare kallas för främlingsfientlighet och rasism.

Det finns två – eller kanske tre – sätt att förstå tystnadsspiralen på. Det mest grundläggande är att se den som en allmän socialpsykologisk iakttagelse. När människor tror att deras åsikter i en bestämd fråga inte överensstämmer med omgivningens eller den allmänna opinionen, så ligger de lågt. Eftersom människan är en social varelse, kanske de till och med låtsas att de tycker ”som alla andra”. Tänk er att ett antal människor är samlade – säg ett tiotal. De hamnar i ett samtal där samtliga låter de övriga förstå att fri invandring till Sverige är eftersträvansvärt, trots att de innerst inne vet vilka förödande konsekvenserna det skulle medföra för välfärdssamhället, och därför absolut inte tycker så. Problemet blir således att de alla på grund av ett socialt tryck, som kanske inte ens finns, argumenterar mot sina egna intressen.

I synnerhet undviker grupper med närstående att politiskt ta strid. Vi vet inte alltid ens vad släktens, kontorets eller vängruppens medlemmar tycker om invandringspolitiken, men vi är fullkomligt på det klara med att det är en laddad fråga. Alltså håller vi tyst. Några av mina mailkontakter har i sina familjer tagit risken, talat klarspråk och fått känna på hur farligt det kan vara. En kvinna får på grund av sina ”rasistiska åsikter” inte fira jul med sina barn och deras familjer. I ett annat fall skar det sig mellan två syskon, som dock lyckades lappa ihop relationen. Jag tror inte att de kommer att ta upp invandringspolitiken en gång till.

Anledningen till att processen kallas för en spiral är, att när vi fångas av denna tystnad så riskerar vi att bli tystare och tystare, vilket medför att kostnaden för att bryta tystnaden blir högre och högre. Ett exempel är när moderatpolitikern och migrationsministern Tobias Billström i februari år 2013 sa att volymen för både asyl- och anhöriginvandring måste ändras. Alla politiker, politiska journalister och de som intresserar sig för invandringspolitiken vet att efter det är begreppet volymer tabu i debatten. De vet antagligen också att det är nödvändigt att diskutera volymerna för asyl- och anhöriginvandringen. Klockan är inte fem i tolv utan fem över. Emellertid, så gott som ingen i offentligheten tar på allvar upp den diskussionen och när det väl händer har jag svårt att tro att det sker med begreppet ”volymer”. På så sätt har en tystnadsspiral under de snart tre år som gått sedan Billströms uttalande, förmodligen förvärrat problemet. För att komplettera med en annan metafor, så har tröskeln till en volymdiskussion blivit högre och högre.

Därmed kommer vi in på det andra sättet att förstå tystnadsspiralen, nämligen att se den som ett politiskt vapen mot oliktänkande, en metod. Medierna bestämde sig efter Billströms påpekande för att – om möjligt – bli ännu tystare om volymerna. Tystnadsspiralen spärrade behövlig kritik mot den förda invandringspolitiken.

Ett annat exempel är när medierna konsekvent undviker att publicera material som visar vad Sveriges extrema invandringspolitik kostar och istället påstår att den är lönsam. De håller tyst om det problematiska, i det här fallet sanningen, och för istället fram det önskvärda. På så sätt blir tystnadsspiralen en metod för att styra människors åsikter.

Det finns också vad som skulle kunna ses som en tredje metod, nämligen att tystnad påbjuds i vissa frågor. Den som har makten bestämmer öppet att ett visst ämne inte får diskuteras. Ett tydligt exempel ges i Magdalena Ribbings råd om hur julen ska skötas ”med hyfs och stil”. Med ett självvalt exempel på en ”julmiddagstölp” drar hon en parallell med folk som inte klarar att hantera spriten utan hinkar i sig på julmiddagen.

Den kalkonvideo där Magdalena Ribbing hjälper oss att hantera ”smygrasister” finns på DN och består av ett samtal där hon och kocken Monika Ahlberg ”reder ut hur man bäst ska bete sig under julen”. Magdalena Ribbing inleder:

– Det finns ju problem med alla människor naturligtvis, kanske inte alla men det finns problem i alla kretsar. /…/ och sen människor som säger hemska saker om andra människor ändå, det som du säger då, som rasistiska saker. Då får man, då kan man, det blir ju en väldigt trist stämning om man börjar slåss vid bordet (skrattar) och … du säger inte det här en gång till! Man måste kunna komma åt sådana saker. Sitter man och tiger så här (markerar passiv kroppshållning) då samtycker man och det är förödande för ens egen moral och alla andras också. Man måste kunna säga någonting. Och då säger man, tycker jag, till att börja med säger man ”vad var det du sa för någonting?” Ja då kommer någon av dom här vanliga hemska fördomarna om folk som uppför sig på si eller så sätt, som man tror sig ha hört. Då säger man ”Vad har du för belägg för det?” Och då kommer det sura kommentarer: ”Värst vad du var …” någonting då. Då säger man att det är faktiskt inte ok!

– Den här julen ligger ju lite risigt till för just den diskussionen, det får vi väl erkänna (Monika Ahlberg skrattar och tittar mot kameran).

– Jo, det kan vi väl absolut men då kan vi väl säga från början att den här julen talar vi inte om någonting annat än … och så ….

– Vi talar inte om flyktingar och terrorister!

Observera det hierarkiska i den situation som Magdalena Ribbing skissar upp. Det är inte bara så att den till julbordet inbjudne tar upp ett opassande ämne utan han eller hon är en hopplöst underklassig person som naturligtvis både har fel och saknar argument. Jag misstänker starkt att Magdalena Ribbing inte riktigt vet vad hon talar om. Som äldre adelsdam boende på Östermalm är hon nog inte helt medveten om vilka asylproblem Sverige brottas med. Det är begripligt att hon vill att julmiddagen ska vara trevlig och konfliktfri, men hon kunde ju också ha målat upp en person som ansåg att detta var något som de måste tala om, därför att ämnet är så viktigt. Hon verkar inte förstå att i verkliga livet är frågan ”Vad har du för belägg för det” riskabel, därför att det förmodligen är den klumpige julmiddagsgästen som har beläggen, medan värdinnan är okunnig. Mitt råd i Margareta Ribbings position skulle ha varit: ”Laban/Lisa, det här är viktiga frågor och jag tycker att vi ska prata om dem, men det här är fel tillfälle.”

Observera också att situationen är fiktiv. Detta är inget äkta råd utan ett budskap riktat till den som tar del av videoklippet. Antingen kan man, som Magdalena Ribbing, visa att invandringspolitik får man inte tala om. Då gör man bort sig, på samma sätt som man gör bort sig om man super sig full på julfesten. Eller också kan man markera att detta är en viktig fråga som man både kan och bör tala om, om än inte just under julmiddagen.

Efter denna ganska långa utläggning vill jag få förslag på hur man bryter tystnadsspiralen.

Jag vill inte veta hur man övertygar de kunskapsresistenta eller hur man startar konflikter utan:

Hur väcker man dem som inte ens vet att de sover?

Vad säger man?

Hur säger man det?

Vid vilka tillfällen har man en chans att nå fram?

Jag vill också veta vilka som inte håller på och tassar runt utan ignorerar tystnadsspiralen? Det verkar som om många LO-anslutna pratar ganska fritt med varandra. Vilken är anledningen till att SD blivit näst största parti i LO? Inom min folkstam – akademiker – är detta absolut inte fallet. För oss gäller att de som är klyftigast inte nödvändigtvis håller tyst. Men de har vanligtvis det sämsta vettet när det gäller invandringspolitik.

Så är det också bland det som förr kallades kulturarbetare. Uj så mycket godhet det finns där!

Kanske går det att ta upp frågan hur man bryter tystnadsspiralen i din Facebookgrupp?

Givetvis har du möjlighet att ta en anonym kontakt med mig. Ingen lämnas ut och ingen får något oförskämt svar. Det senaste löftet är det lättaste. Det var så länge sedan jag fick ett ”hatmail” att jag nästan har glömt när det skedde.

Skriv direkt till mig: koa@arnstberg.se Jag kommer att redovisa svaren på bloggen, på mitt sätt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.