Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 79

Ingen återvändo

En bloggläsare skickar mig länken till en lång artikel i den ansedda tidskriften Foreign Policy, utgiven i Washington. Den är skriven av James Traub, som inte bara författat ett antal prisade böcker utan också skriver för The New York Times Magazine och The New Yorker. I höstas besökte James Traub Sverige och skaffade sig underlag för en artikel om landets extrema invandringspolitik. Han gjorde egna iakttagelser och intervjuade ett antal nyckelpersoner.

Traubs artikel ”The Death of the Most Generous Nation on Earth” har alla den goda journalistikens kännetecken. Den bygger på solid egen research, den är måttfull och nyanserad I tonen, samtidigt som den lyckas sätta strålkastarljuset på rätt frågor. Jag skulle vilja sticka den i händerna på ett urval av mina vänner och närstående, som vägrar förstå den katastrof som svenska politiker och opinionsbildare försatt landet i. Men det kommer jag inte att göra. Jag har prövat tidigare och de läser inte det jag skickar till dem. Antingen är det bara tyst eller också blir de förbannade på mig, ungefär som om jag tillhörde något slags snurrig sekt och ville omvända dem. Det spelar ingen roll att jag ägnat lejonparten av mitt professionella liv åt invandrar- och etnicitetsfrågor och skrivit åtskilliga böcker i ämnet. Inte heller spelar det någon roll att jag nog allmänt anses omdömesgill. I kraft av sitt – som de anser – moraliska överläge vill de varken läsa eller lyssna till mig.

Ett annat exempel på hur det går till i vårt svenska stasiland är det som en internationellt känd svensk naturvetare över en kopp kaffe i Liljeholmen berättar för mig. Hon har två döttrar, tolv och sexton år, som hon förmanar, så att de inte i skolan för vidare sådant, som hon och hennes man säger vid frukostbordet till varandra om invandringspolitiken och dess konsekvenser. Dels är hon orolig för hur det kan drabba döttrarna, vars hjärtan klappar för de stackars flyktingarna, men också för att det på mer eller mindre krokiga vägar kan komma fram att hon inte är helt synkroniserad med den svenska värdegrunden. Det i sin tur skulle kanske göra att hon fick svårare med forskningsanslagen i framtiden. Samtalstonen är låg. Vi är båda intensivt medvetna om att vi behöver den här typen av möten, som säkerhetsventiler.

Lite elakt tänker jag att verkligheten kommer att göra uppvaknandet smärtsamt för dem som vägrar förstå vad som sker med Sverige – det är bara en tidsfråga innan de mer eller mindre tvingas förstå det som händer. Men det hjälper föga mot mitt tungsinne, eftersom haveriet drabbar oss alla. Möjligen med undantag för en liten överklass, som i kraft av sina kontakter och förmögenheter kan skydda sig.

För att återvända till Traub, så intervjuar han bland andra Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi. Efter en lång tid med garderobsdörren på glänt skriver Arpi nu öppet om den svenska katastrofen. För det blir han påhoppad av vänsterskribenter, till exempel DN-journalisten Po Tidholm, som twittrar att Arpi måste sluta med att vara extremhögerns favoritskribent: ”Det är extremt oansvarigt. Du skänker legitimitet åt extremister. Men du kanske går igång på det?”

Det är en klyfta som löper rätt igenom vänkretsar, släkter, familjer, mellan makar, till och med mellan föräldrar och barn.

I Traubs intervju pekar Ivar Arpi på något som sällan skrivs om i svensk press, men som jag tror gör mest ont bland vanligt folk, nämligen den klyfta mellan kritiker och bejakare, som svensk invandringspolitik skapat. Det är en klyfta som löper rätt igenom vänkretsar, släkter, familjer, mellan makar, till och med mellan föräldrar och barn. Ivar Arpi konstaterar att han med sitt konsekvensneutrala sätt att skriva om svensk invandringspolitik hamnat i konflikt inte bara med en nationellt sett skrämmande ansvarslös vänster utan också med sin mamma och lillasyster. Han exemplifierar inte utan nämner det lite i förbigående.

Detta är något som jag har egna erfarenheter av och som jag dessutom fått berättat om från såväl bloggläsare som dissidenter. Oftast slutar konflikterna med tystnad. Det är viktigare att rädda äktenskap och vänskaper än att få rätt om invandringspolitiken. Däremot, att komma fram till en gemensam ståndpunkt är för de allra flesta omöjligt. De få gånger jag vet att det har skett, så har det tagit formen av ett uppvaknande. Den som förstår vad den svenska invandringspolitiken lett och leder till, har lyckats få en eller annan närstående att också förstå. Det har då skett med draghjälp från verkligheten. Det är till exempel svårt att fortsätta att beskylla islams kritiker för att vara islamofober, efter terroristdåd som det nu senast i Paris. Och i synnerhet efter höstens massinvandring med åtföljande problem, är det svårt att hålla fast vid uppfattningen att Sverige bör fortsätta med sin extrema flyktingpolitik, allra helst ha fri invandring. Men klyftan gör också att många går skilda vägar, efter att ha känt varandra i decennier.

Att propagandan blivit alltmer svårsmält, med journalistiska avhopp som följd, har naturligtvis också haft betydelse. Till och med P1 har sänkt garden och släpper fram kritik – även om den fortfarande i första hand riktas mot ett välfärdssamhälle, som får allt svårare att leva upp till sina ideal. Det handlar då inte enbart om vad det hela kostar, utan om att välfärdsfunktionärerna inte räcker till. Många av de ensamkommande ungdomarna hamnar i familjehem som inte har just mycket mer än misär att erbjuda. Ändå, för dem som vaknar till handlar det sällan om några dramatiska sidbyten. utan snarare om motvilliga erkännanden typ ”det här blev bestämt inte så bra”.

Däremot har jag inte sett ett enda exempel på att dissidenter bytt åsikt. Vad det beror på är inte särskilt svårt att räkna ut. För den som genomskådat den snärjande godhetsretoriken, så finns det ingen väg tillbaka in i dimman. Tag till exempel påståendet att vi alla är lika mycket värda. Visst, det låter ju bra och så kanske man ska tycka, men den som förlorat sin barnatro kan inte ångra sig, typ ”förresten, jag tycker nog att alla är lika värda i alla fall ”. Så grovt går det inte att lura sig själv.

Detta med det lika värdet, som jag med bloggläsares hjälp flera gånger tagit upp, tycks vara väldigt viktigt för dem som vill skydda sin självuppfattning som goda människor. Två närstående har beskyllt mig för att inte tro på människors lika värde. Jag har svarat att det är helt korrekt, det gör jag inte. Det är generande lätt att påvisa att sådana satser inte utgör någon vägledning för handlandet. Den här gången tänker jag ta lite hjälp av psykologen Jörgen Oom, som i ett mail till bland andra mig, reflekterar över det lika värdet. På frågan om det spelar någon roll varifrån människor kommer till Sverige, svarar han:

Det politiskt korrekta svaret är givetvis: Absolut inte. De är alla människor med samma värde. Ja, men 200 invandrade israeliska kemiingenjörer bidrar sannolikt mer till att vi kan upprätthålla en välfärdsstat i Sverige, än 200 marockanska gatubarn. Så är det. Vilket alla vet, men de flesta LÅTSAS som om det inte är så.

Det är också svårt att hålla fast vid uppfattningen att de ensamkommande ungdomarna flyr från brinnande krig, när man vet att ungefär 75 procent av dem kom från Afghanistan förra året. Eller att kalla alla för flyktingar när inrikesminister säger att mellan 60.000 och 80.000 av dem som sökte asyl förra året kan komma att avvisas, därför att deras asylskäl inte räcker till. Eller när EU:s gränspolis Frontex i ett internmeddelande nyligen konstaterade att en majoritet av dem som vill komma in i EU inte ens är i närheten av att ha asylskäl.

På det här sättet kan man stapla information och kunskaper på varandra, men att föra det vidare till sina vänstervänner, det blir som att hälla vatten på gäss. Inte ens den fråga som jag tycker är mest drabbande, nämligen om de tycker det är ok att lämna över det konkursade välfärdssamhället till nästa generation, tycks få dem att känna sig osäkra på sina höga hästar.

Vänstervännerna befinner sig i en annan verklighet. Där påstår de att Sverige måste ta sitt ansvar, vilket ska uttolkas som att den flyktingpolitik som sänker Sverige måste fortsätta. De kan också säga att vi inte får skilja mellan vi och dem. Nähä, tänker jag, som åtminstone bor i ett mångkulturellt område, vilket dessa vänner absolut inte gör. Jag vill säga ”Ni är praktlurade, hjärntvättade, malliga och kunskapsresistenta”. Men det säger jag naturligtvis inte. De är ju mina vänner.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Lögnerna

Språk handlar om kommunikation, om att vi ska kunna överföra kunskaper och information till varandra. Vid alla överföringar finns det risk för missförstånd. Dels kan det utsända budskapet vara luddigt formulerat, dels kan mottagaren missförstå även mycket tydliga budskap. Detta förvrängningsproblem är minst acceptabelt inom forskning. Ju mindre risk för förvrängning, desto bättre. Matematik är därför det optimala vetenskapliga redskapet. Men det finns givetvis också andra språk, exempelvis kemins formelspråk.

Varje vetenskaplig specialisering utvecklar sitt eget språk, varav läkarvetenskapens latin är det som kanske syns tydligast utanför forskarnas verklighetsbubblor. Genom att vara ett dött språk är latin ett lydigt kommunikationsredskap. Begreppens betydelse förändras inte genom dagligt bruk. Sammanfattningsvis: vetenskapen strävar efter att hålla den levda verklighetens språk på avstånd, därför att de är alltför inexakta, alltför konnotativa. Vardagsspråk kan både missförstås och vantolkas.

För humaniora och samhällsvetenskap är kommunikationen svårare än för naturvetenskap. Humaniora kan inte överleva utan ett värderande språk, något som är en dödssynd inom naturvetenskap. Samhällsvetenskap gör sina försök, men här finns risk för att barnet kastas ut med badvattnet. Ett alltför tekniskt och – vanligen – kvantitativt språk ger en torftig bild av samhället. Det finns en klyfta mellan det som i vetenskaplig mening är ”vetbart” och det som är ”värt att veta”. Om exakthets- och sanningsribban läggs alltför högt, så blir det man får veta alltför trivialt och strängt taget inte värt att veta. Det kan också vara så att de flesta redan vet det, utan vetenskapens hjälp.

Det vetenskapliga språket spänner således över ett brett spektrum, från den exakta matematiken till humanioras ofta (men inte alltid) värderande språk. Det finns dock två krav som är gemensamma för alla som gör anspråk på att syssla med forskning och vetenskap. Det ena kravet är själva strävan efter exakthet. Bara för att det inte alltid går att vara absolut entydig, så får man inte ge upp det kravet. Det gäller dels att själv vara så tydlig (entydig) som möjligt, dels att vara mycket seriös också som mottagare av budskap; risken för missförstånd måste minimeras. Det andra kravet är att man kan definiera sina nyckelbegrepp och ofta också gör det, givetvis för att inte bli missförstådd.

Med denna utgångspunkt vill jag kommentera fyra begrepp i det pejorativa språk, som i medierna används som ett vapen mot dem som är kritiska och ifrågasätter den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. De fyra begreppen är mycket välbekanta för oss alla: nazism, fascism, rasism och islamofobi.

Nazism eller nationalsocialism är Hitlers och det tyska rikets ideologi, som styrde Tyskland mellan 1933 och 1945. Den har följande ideologiska grundbultar:

Den som är nazist tror inte på demokrati och allmänna val. Det är nationens ledare som förkroppsligar folkviljan.
Kollektivet är överordnat individen
För nazister är den ariska rasen den förnämsta. Den judiska och den zigenska rasen är mindervärdiga och bör därför utrotas.
Antikommunism
Antikapitalism
Kvinnans roll är att vara hemma och föda barn.
Heterosexualitet är den enda tillåtna sexualiteten

När politiker, journalister och opinionsbildare kallar politiska motståndare för nazister, så påstår de med andra ord något som går att reda ut och som så gott som alltid bevisligen visar sig vara fel. Om jag ser till mig själv – jag har vid flera tillfällen kallats för nazist – så skedde det första gången i slutet på nittio-talet i en DN-debatt. Jag hade skrivit en bok baserad på eget fältarbete: ”Svenskar och zigenare” (på den tiden var det ok att skriva zigenare). En debattör som just ingenting visste om romer, men ogillade min bok, kallade mig för en övervintrad nazist.

Nu visste han förstås ingenting om mig heller. Han drog bara till med något, som huvudsakligen baserades på att jag inte beskrev romer enbart som offer i en rasistisk och fientlig omvärld.

Om jag nu med vetenskaplig noggrannhet gör det som min meningsmotståndare inte gjorde, och prövar om beteckningen nazist är relevant, så är det väl endast beteckningen ”antikommunist” som stämmer. Möjligen skulle jag också kunna bejaka att kollektivet är överordnat individen, men det beror på vad man lägger in i detta påstående. Jag bejakar exempelvis rättssamhällets legitimitet, vilket kan uttolkas som att jag sätter kollektivet före individen. Återigen, om kollektivets rätt formuleras som ett dödsstraff, så är jag emot kollektivets rätt. Dessa värderingar kan emellertid inte anses tillräckliga för att jag ska klassas som nazist. Således, när jag kallas för nazist, övervintrande eller ej, så är det i sak felaktigt, en lögn.

Om det nu hade varit så, att jag hade bejakat den totalitära idén, med en ”allsmäktig” ledare plus att jag hade ansett att judar och romer var mindervärdiga raser, då hade det kanske varit rättvisande att peka ut mig som nazist. Men återigen, med sådana värderingar hade jag nog också själv kallat mig för nazist, vilket betyder att beskyllningen hade förlorat sin laddning. Likväl som man kallar en spade för en spade, så bör man naturligtvis kalla en nazist för en nazist. Också följande sats gäller: likaväl som man inte kallar en spade för en dynggrep, så bör man undvika att kalla icke-nazister för nazister. Skälen är fem:

Nazistbeteckningen är skändande och därigenom konfliktgenererande.
Beskyllningen dödar debatten mellan meningsmotståndare.
Det är språkdestruktivt, i den meningen att verklighetsreferensen saknas.
Det undergräver tilltron. Den som bevisligen ljuger kan man inte lita på.
Det dödar kunskapstillväxten, det går inte att bygga kunskap på lögner.

Slutsats: Ge fan i att kalla människor som inte är nazister för nazister.

Fascism och nazism är inte samma sak, vilket en del debattörer tycks tro. De är visserligen båda totalitära ideologier, men en viktig skillnad är att fascismen inte ställer upp på nazismens rasteori. En annan är att fascismen är korporativ, vilket betyder att samhället ska bestå av av självstyrande korporationer, ledda av arbetare och ägare tillsammans. Fascismen är också tydligare uppbyggd med en militär hierarki som förebild.

Henrik Arnstad heter en historiker som har maktens öra. Han anser att sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Det är i sak är osant och omöjligt att argumentera för, utan att blåljuga. Han har därför fört in begreppet ”nyfascister”, men utan att tillräckligt klart redogöra för vad han lägger in i begreppet. Förmodligen vill han därmed fräscha upp beteckningen. Mussolini och hans fascism börjar ju – precis som Hitler och hans nazism – kännas lite överspelat i vår tid.

Henrik Arnstad hävdar att sverigedemokraterna är nyfascister därför att de vill avskaffa det pluralistiska och multikulturella samhället, till förmån för ett etniskt homogent samhälle. Några sådana krav ställer emellertid inte sverigedemokraterna. De förespråkar assimilering av de invandrare som är här. Vidare hävdar han att ”nyfascismen” och därmed också sverigedemokraterna vill ersätta den västerländska demokratin – baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – med en demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”. Vad han menar är dunkelt. Inte desto mindre är det fel, eftersom sverigedemokraterna reservationslöst står bakom den parlamentariska demokratin.

Mera: till skillnad från fascisterna är sverigedemokraterna inget revolutionärt parti, som vill omkullkasta den rådande politiska, ekonomiska och sociala ordningen.

Med en forskares perspektiv kan jag bara konstatera att Henrik Arnstad är en total katastrof. Han för in ett nytt pejorativt ideologibegrepp och utan att på ett tillfredsställande sätt klargöra vad begreppet betyder, så definierar han Sverigedemokraterna som företrädare för denna ideologi. Det är en skam för svensk debatt att Henrik Arnstad släpps upp på den offentliga scenen. Men här som i så många andra sammanhang utanför vetenskapens domäner gäller att en för makthavarna attraktiv lögn slår ut en obekväm sanning.

När det gäller rasism, är det tveklöst det mest hårdexploaterade av de fyra nämnda begreppen. Uj vad rasister det jagas i vår tid! Och uj vad många det finns som är rasister, trots att de inte är det. Till begreppen raser och rasism kan också knytas andra problem. I den politiska debatten förnekas att det överhuvudtaget finns raser och även om det finns synliga yttre skillnader (hudfärg), så finns det inga andra skillnader. Alla människor är samma oskrivna blad när de föds och har därför samma kapacitet. Emellertid, vetenskapen har starka invändningar. Det är inte bara så att rasbegreppet behövs inom vetenskapen utan det är också så att till olika raser går det att knyta olika egenskaper. Detta har emellertid ingenting med rasism att göra. Rasism är en lära som förkunnar att olika raser är olika mycket värda och att därför den vita rasen är överlägsen andra raser. Så säger inte vetenskapen utan den begränsar påståendet till att raserna har olika egenskaper, men av det kan man inte med vetenskapens hjälp legitimera vare sig en makthierarki eller något apartheidsystem.

Således, om jag säger att det finns raser och att till rasbegreppet kan olika kvaliteter och egenskaper knytas, så är jag inte rasist, utan då är jag vetenskapligt uppdaterad. Om jag däremot förnekar detta faktum, så befinner jag mig i samma kategori som människor som påstår att homeopati är medicinskt verksamt och att det finns små gröna varelser på planeten Mars. Jag påstår något som går emot det som vetenskapen håller för sant. Rasist blir jag först om jag med stöd i rasbegreppet argumenterar för en makthierarki baserad på ras. Det kan inte legitimeras med vetenskapens hjälp. Men så finns det heller inte särskilt många som förespråkar rasistisk världsordning.

Det sista av de begrepp som jag härmed sätter giftstämpel på är islamofobi. Att sjukdomsförklara politiska förhållningssätt är ett arv från den Frankfurtskola, som så många vänsterpersoner anser inte haft något inflytande på vår tids mentala gestalter. Att sjukdomsförklara dem som kritiserar islam, är tveklöst ett politiskt övergrepp av skamligaste slag. Islam är den ideologi som orsakar mest bekymmer i vår tid, inte bara i västerlandet utan också i och mellan muslimska länder. Det framstår som mer legitimt att sjukdomsförklara den som inte vill se detta, än den som ställer sig kritisk.

Emellertid är jag inte av den åsikten att någon annan än den som är sjuk på ett sätt som kan beläggas med läkarvetenskapens hjälp, också ska diagnosticeras som sjuk. Jag anser istället att de som är kritiska gentemot islam bör ställa upp de argument som de anser gör kritiken berättigad. Samma sak bör de göra som tycker att islamkritik är en sjukdom. De bör redogöra för varför man inte ska ställa sig avvisande gentemot islam. På så sätt kan man jämföra argumenten och nå en högre nivå i debatten.

Det finns ett viktigt ställningstagande som jag anser att svenska journalister bör ha klart för sig. Antingen står de kvar på maktens sida och distribuerar och implementerar missvisande begrepp som nazism, fascism, rasism och islamofobi. På så sätt blir de debattdödare och vägröjare för ett totalitärt samhälle, det vill säga ett samhälle där de som har invändningar mot den förda politiken ska skändas och tystas. Eller också ställer de sig på vetenskapens sida och vinnlägger sig om att vara hederliga och rättvisa. De som väljer det senare alternativet kommer att finna inte bara att debattnivån höjs utan också att de hatmail som tycks plåga så många journalister avtar drastiskt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Elva reflektioner från Bloggläsare

1. Jag lutar mer och mer åt uppfattningen att journalister varken är så väldigt vänster (de lever ju i varje fall inte så) eller särskilt rabiata. En journalist är en hantverkare som gör sitt jobb, och hans jobb är att berätta en historia med en given rollbesättning. Denna rollbesättning är som i Opera comique inte verkliga sammansatta människor utan karaktärer. Barnet, den flyende kvinnan, den förtryckande mannen, den rasistiske lantisen etc. Likaså den rättskaffens krönikören, den ansvarstagande ledarskribenten, den utsatta och förtryckta kvinnan som säger ifrån. Rollen ”Arbetaren” är dock ute i kylan, eftersom han dels är man och dels röstar på Sverigedemokraterna.

2. Vårt modersmål har impregnerats, ja förgiftats, med ideologiskt betydelsebärande, för tanken närmast betungande och definitivt styrande faktorer. Dessa förskjuter ständigt fokus från en redig verklighet till en önskad illusion. Vi har tillåtit politiker- och medieklassen att utveckla värdegrundens dogmatismer till den grad, att vi som väljer terrängen framför kartan känner oss övergivna, vilsna och i en del fall desperata.

3. I natt hamnade svärfar på akuten med njurstensanfall (på lasarettet skär de ständigt ner på, så det är väl mest ett stort hus kvar). Akuten var full med utlänningar till 95 %. Övriga var två svenska tjejer, som hade suttit där sedan tidig kväll, en tant och mina svärföräldrar. Det blev en brits i korridoren under den natten. Ingen frukost i morse när han skrevs ur. Detta trots att han är diabetiker. Mina svärföräldrar hade åkt bil, men då tydligen sjukresorna är indragna för svenskarna fick tanten de träffat sätta sig på bussen, när hon skulle hem. Medan en afghansk kvinna kunde sätta sig i taxi för 40:-, när hon skulle hem till sin förläggning.

4. Du har väl sett hur den nya idén med anställning av nyinvandrade är utformad? Jag kollade upp med myndigheterna och blev helt chockad. Svenskar utesluts från skattefinansierade jobb som storbolag kan tjäna grovt på.

5. Oavsett ekonomiska incitament för att öka barnafödandet kommer fruktsamhetstalet i Västerlandet att förbli för lågt, så länge den normgivande familjen är två barn. Två barn kompenserar inte för den delen av befolkningen som inte skaffar barn eller för överdödlighet. Majoriteten av alla människor önskar inte en ”liten” eller ”stor” familj utan en som anses normal eller rättare sagt komplett. Vad som är en ”komplett” familj (dvs varken stor eller liten) är kulturellt betingat och är för det mesta två barn i Europa (med undantag av den tyskspråkiga världen där ett barn blivit en accepterad komplett familj). I Sverige är tvåbarnsfamiljen hårt inpräntad som det normala.

6. Jag noterar hur semantiken används för hjärntvätt och indoktrinering, helt i Goebbels anda, på just det sätt som lingvisten Viktor Klemperer beskriver det i sin bok ”Tredje rikets språk.” I vårt dagsaktuella Sverige ser jag hur språket omformuleras för att dirigera vårt tänkande: Zigenare ändrades till romer, till tiggare, till EU-migranter. Och?

Det femte alternativet kom fortare än jag trodde: “Privata penninginsamlare.” Denna beteckning dök upp i S-tidningen ”Aktuellt i Politiken” denna vecka.

7. Jag har länge undrat över föräldraförsäkringens utformning, som mer eller mindre tvingar unga människor att vänta med att skaffa barn ganska långt upp i åren. Systemet kunde ju enkelt förändras för att underlätta för de unga. Det borde vara så att studenter får den föräldraförsäkring som deras utbildning leder till, förslagsvis baserad på ingångslönen. Då skulle de ha råd att skaffa barn och behöver inte vänta tills de fått sitt första jobb och kvalificerat sig för en föräldrapenning. Bra för alla; de unga som vill skaffa barn, arbetsgivarna som inte behöver räkna med att alla nyanställda blir föräldralediga inom ett år, och för Sverige där ambitiösa unga människor skaffar fler barn.

8. Hur ska man få folk att förstå att demokrati och nationer hänger ihop? Minns hur jag under en paus i filosofiföreläsningen ville diskutera denna fråga med en kompis. Ville höra med just honom, då han varit historielärare på gymnasiet. Jag kammade noll. Så kunde man inte säga. Att frågan var mycket mera komplicerad och krävde långt resonerande. Denna makalösa hjärntvätt om nationsgränser som självaste hin håle!

9. Poli-medias folk är extremt noga med att välja ”vita” dyra bostadsområden, där de kan odla sina maktambitioner över svenska folket. På sikt blir konsekvensen att Sverige utvecklas med ännu skarpare segregation. Vi kommer nog att se en uppdelning de facto i vita och färgade områden där badhus, bibliotek, skolor etc. blir ”rasuppdelade”. Likaså nöjesliv där konserter och opera också i fortsättningen blir ett nöje för etniska svenskar. Även ökad uppdelning på krogen tror jag blir en trend. Semestrar kommer att vara uppdelade med sommarstugor, vintersemestrar och natursemestrar som de etniska vita sätten att semestra (och isolera sig). SVT kommer att fortsatt hålla fanan högt med muslimska högtider och inkvotering av våldsvänster, radikalfeminister och HBTQ. Två samhällen kommer att byggas upp samtidigt som transfereringar kommer att minska (det finns inga pengar). Följden blir att vi i samhället får en vit lågmäld elit med pengar och en krävande rasifierad underklass. Antirasisterna på Södermalm är i färd med att skapa det ultimata rasistiska samhället.

10. Det “postmoderna projektet” brukar, till det yttre och då man exempelvis undervisar statligt anställda eller i skolorna, hävda att man verkar för “ökad jämlikhet”. Det kan de flesta acceptera. Bakom deras idéer finns dock mera grundläggande teser som avser att montera ned det mesta av våra föreställningar om kön, föräldraskap, etnicitet, länder, välfärd mm. Allt syftar till att påvisa att inget av det som vi vanligen uppfattar som gällande har någon betydelse. För att påvisa att den heteronormativa familjen är en social konstruktion hyllas rätten för kvinnor till insemination, man hyllar homopars rätt till adoption och hävdar att familjer kan se ut hur som helst. Vissa förskolor har infört begreppet förälder i stället för pappa och mamma. Barnen skall förstå att de inte har några som helst bindningar till sina föräldrar.

11. Jag känner verkligen hur det kryper i skinnet när jag hör ”propagandan” forsa ur folks munnar, får nästan samma flyktkänsla i kroppen som när man möter någon läskig person i en mörk vägtunnel. Kunskapsresistensen som breder ut sig är fruktansvärd.

Något redigerat och sammanställt av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Pompadourpolitiker

På 1960-talet genomfördes ett enkelt experiment på en förskola i USA. Ett antal fyraåringar fick en marshmallow av en försöksledare, som sa att den som inte åt upp sin marshmallow skulle få en till, när försöksledaren återvänt från ett kort ärende. Vissa barn klarade att vänta, medan det var omöjligt för andra. De åt upp godisbiten. När barnen blivit tonåringar så kollades de upp. De som det gick bäst för var, föga förvånande, de som hade klarat att vänta på den andra godisbiten.

Konflikten mellan kortsiktiga och långsiktiga mål är nog välbekant för oss alla, vare sig det handlar om barnuppfostran eller hur man klarar av sitt vuxna liv. Barn tvingas av förnuftiga föräldrar att slita med tråkiga läxor istället för att spela datorspel. Man bör hellre träna sin kropp än att stoppa den full med mat, om man ska må bra. I äktenskap krävs trohet, att man inte hoppar i säng med vem som helst, när möjligheten erbjuds. Och det kanske allra största: väldigt många bland oss ägnar timme ut och timme in åt tråkiga jobb. Gör vi inte det så får vi ingen lön och allt går åt helvete.

För de flesta av oss är det alldeles självklart att man bör tänka långsiktigt, oavsett hur bra vi klarar av det. Det är vanligen det som nyårslöften handlar om. De flesta floppar. Så är det inte för djur och så var det nog inte för stenåldersmänniskan. I sin bestseller ”How The Mind Works” skriver harvardprofessorn Steven Pinker att för stenåldersmänniskan gällde det att passa på att äta eller ha sex, när tillfälle erbjöds. På stenåldern skulle uttrycket ”Fånga dagen!” vara obegripligt. Vad ska man annars göra?

Protestantismen är den religion som mer än någon annan satt de långsiktiga behoven i första rummet. Den människa som Gud gillar och frälser är den som arbetar hårt och är ytterst måttlig i sin konsumtion. Den tyske sociologen Max Weber skrev i början av 1900-talet om den protestantiska etiken. Det är fortfarande bland det bästa man kan läsa, om man vill sätta sig in i ämnet. En av de teser som Weber utvecklade var att protestantism och kapitalism hör samman.

Något som han emellertid inte skrev om och som är värt att reflektera över är hur kapitalism och överkonsumtion hänger samman. Kapitalismen lägger inga moraliska aspekter på konsumtion utan ju mer folk konsumerar, desto bättre. Det ligger inte inom kapitalismens ansvarssfär att folk äter sig smällfeta, därför att de inte klarar att prioritera sina långsiktiga intressen. Överkonsumtion är ok. Däremot är det farligt om folk drar ner på konsumtionen. Det hotar den produktion som är välståndets motor. Detta är för övrigt ett av argumenten för invandringens lönsamhet. Alla dessa behövande nykomlingar gör att produktionen och välfärdsindustrin går på högvarv.

De två krafter som kämpar om herraväldet kan också benämnas förnuftet och begäret. Kapitalismen står på begärets sida. På rak arm kan jag inte säga vilken kraft som står på förnuftets sida, annat än att vi alla innerst inne vet att förnuftet är den kraft som vi bör bejaka. Begären måste hållas tillbaka. Man ska inte röka, inte knarka, inte käka lösgodis, inte vara otrogen, inte vara lat etcetera etcetera.

Ser man till skatten av talesätt och metaforer, så stöder också de förnuftet. Att frossa är att ge efter för begäret. Frosseri tillhör därför de sju dödssynderna. Mera: man ska inte ta ombord så många i en livbåt, att den sjunker. Inte heller ska man pinka på sig, även om det till en början blir varmt och skönt.

En av de mera berömda varnande sentenserna, ”Efter oss syndafloden”, yttrades som bekant av madame de Pompadour några år före den Franska revolutionen. Povel Ramel står för en av de mer subtila kommentarerna. I ”Var är tvålen” beskriver han hur den kungliga mätressen badade i champagne: ”32 när hon klev i och 33 när hon klev ur”. En kombination av stötande slöseri och omedelbar behovstillfredsställelse.

Slut på kåserandet och över till politiken, där dessa båda krafter kämpar med varandra på liv och död. Jag är ingalunda ensam om uppfattningen att en kortsiktig europeisk invandringspolitik gör Medelhavet till Dödens Hav. Sverige är en av de mest utstuderade bödlarna. Vi säger att de som lyckas ta sig till Sverige och söka asyl här har goda chanser att få den beviljad, i synnerhet om de är syrier. Det betyder att syrier, som sitter i tröstlösa flyktingläger i Turkiet, tar sig över Medelhavet till Grekland. Som bekant lyckas inte alla. Denna politik är en skam för Sverige men det sägs aldrig i gammelmedia. Även om en eller annan politiker i Europa och Sverige rimligen förstått sambandet, så håller de tyst. Istället skickas räddningsfartyg till Medelhavet. Besättningarna intervjuas återkommande i svenska nyhetsprogram och talar om hur meningsfullt deras arbete är. De räddar liv! Ingen i ansvarig ställning säger att det finns bättre sätt att rädda liv på.

Måtte en dag en svensk haverikommission tillsättas och de ansvariga ställas till svars.

Det här perspektivet går att tillämpa på väldigt mycket av det som händer i svensk och europeisk migrationspolitik. De långsiktiga behoven får vika för de kortsiktiga. Moderna politiker tar högst ogärna impopulära men nödvändiga beslut. De klarar inte ens särskilt bra att diskutera hur den pågående massinvandringen ska hanteras, trots att alla signalsystem larmar. Det finns inte bostäder, inte jobb, inte tillräckligt med poliser för att upprätthålla ordningen. Sjukvård, skolor och sociala myndigheter klarar inte sin uppgift. Kvinnofriden är allvarligt hotad. Mycket har redan hänt, värre kommer det att bli. Det var inte svårt att förstå att det skulle hända. Och lik förbannat …

Det mest omoraliska inslaget i denna den långsiktiga politikens härdsmälta är, att de europeiska politiker som inte klarar av att göra sitt jobb, kritiserar de europeiska politiker som gör ett seriöst försök. Jag tänker i första hand på den kritik som riktas mot Ungerns och Tjeckiens presidenter. De har också mage att kritisera Australien, som har satt stopp för de indonesiska migrantbåtarna. De indonesier som ändå försöker, bordas av australiska fartyg och förs framför allt till den självständiga örepubliken Nauru, till Julön och till Manus, som tillhör Papua Nya Guinea. Därifrån kan de föras vidare till Kambodja eller Filippinerna. För detta kritiseras de av europeiska opinionsbildare och politiker. I synnerhet anses det skamligt att australiska myndigheter betalar människosmugglare för att styra om sina båtar och dumpa migranter i läger i andra länder. Om det nu är sant förstås. Amnesty kräver att förfarandet utreds.

Det finns också en stark australiensk kritik:

– De människor som söker sig hit är inte illegala migranter utan har rätt att komma hit och få sina flyktingskäl prövade. Australien bryter mot den internationella konventionen när man vägrar dem den rätten utan skickar dem till läger utomlands i stället, säger Stephen Castels, professor vid Sydneys universitet till SVT. /…/

– I praktiken är det samma sak som att hålla någon fängslad i åratal utan misstanke om brott. Vår nation utnyttjar misären i lägren som ett sätt att avskräcka människor från att söka asyl här, säger Stephen Castles.

Det sägs att Australiens invandringspolitik är omänsklig. Antagligen är det sant – tillvaron i lägren verkar helt vidrig. Vad som inte sägs så mycket om är, att Australien på så sätt räddar liv. Det är givetvis inte det främsta syftet, utan vakthavande politiker vill skydda landet från en invasion av det slag, som nu håller på att sänka Europa. De kritiker som vänder sig mot Australiens ”Operation Suveränitet” borde rimligen komma med förslag om hur den australiska politiken hellre borde sett ut, inte bara kräva att Australien ska följa Europas kortsiktiga politik. Och gå under.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kartan och terrängen

Knut Carlqvist hette en historiker och intellektuell som dog för snart sex år sedan. Vi hittade fram till varandra några år dessförinnan, mailväxlade, deltog i en del webbdiskussioner och träffades en enda gång, bara några veckor innan han dog. Tankemässigt kände vi oss närstående. Vi visste båda att en ideologisk utgångspunkt innebar att avstå från att tänka klart. Ideologi är mental lättja; det är att använda en ledstång i sitt tänkande.

Knut kombinerade stor beläsenhet med intellektuell frihet. Jag tror att många som hamnade i ett meningsutbyte med Knut tyckte att han var farlig och lite opålitlig. Hans penna var vassare än min och han skrädde inte orden. För en ideologiskt skolad omgivning framstod det som han kunde attackera från vilket håll som helst. Ibland från höger, ibland från vänster. Men så var det ju inte. Politiska ideologier må vara sorterade i höger och vänster, men den bistra verkligheten är osorterad. För intellektuella är kartan något preliminärt, något mindre viktigt som ständigt omskapas. Det som gäller är terrängen, verkligheten.

Nu menar jag inte att det är lättare att hålla sig till terrängen än till kartan. Det är människans öde att inte ha tillgång till någon oförmedlad förståelse av verkligheten. Vi är alla hänvisade till att fånga in och begripa verkligheten via våra värderingar och tidigare gjorda erfarenheter. Det bör också sägas att intellektuell inte är liktydigt med intelligent. De ideologiskt skolade kan vara mycket klyftigare. Ändå är det så, att de intellektuella har ett överläge. När som helst riskerar de som är bundna av ideologier att deras agenda syns, att få brallorna neddragna. De vet detta och avskyr därför de intellektuella. De hyllar åsiktsfrihet, men bara om det handlar om åsikter som de gillar, vilket är huvudleden mot det totalitära samhället. Detsamma med begreppet demokrati, som för dem betyder att ha rätt värdegrund. Så här skriver den i den svenska journalistkåren mobbade journalisten Marika Formgren:

I den svenska värdegrundsdemokratin kan man göra karriär på att ogrundat anklaga andra för att vara antidemokrater, och man kan få karriären förstörd genom en sådan anklagelse. I värdegrundsdemokratin är skolans viktigaste uppgift inte att förmedla kunskaper, utan att förmedla värdegrunden. 

I värdegrundsdemokratin måste idrottsföreningar bekänna sig till värdegrunden för att få verksamhetsbidrag. I värdegrundsdemokratin skickas personal på särskilda värdegrundsutbildningar. I värdegrundsdemokratin blir skandalen större om polisen ”brister i värdegrund” än om den misslyckas med att upprätthålla lagen. I värdegrundsdemokratin får chefer som är ansvariga för allvarliga misstag inte journalistfrågor om hur och varför, utan om sitt värdegrundsarbete.

De ideologiskt skolade för sin kamp mot det fria tänkandet med bannbullor. För att ge några egna exempel: Om jag ställer några rätt försiktiga frågor om hur Frankfurtskolan påverkat västvärldens tankemönster, eller kanske hur det ligger till med judiskt ägande och makt, i Sverige liksom i andra delar av världen, då klassar ideologerna mig som nazist. Om jag utifrån min samhällsvetenskapliga skolning och forskning ifrågasätter den mångkulturella ideologin, då är jag främlingsfientlig och rasist. I varje fall befinner jag mig till höger, minsann långt ut till höger. Så ser nämligen det ideologiska och pseudointellektuella klassningssystemet ut i Sverige. Vissa frågor är förbjudna och den som ställer dem måste prickas in på den politiska kartan. De ska placeras bland de politiskt vanartiga och skändas.

Själv undviker jag att klassa mina meningsmotståndare i politiska termer. Jag ser visserligen var på den politiska kartan de befinner sig, men i sakfrågorna föredrar jag att beskylla dem för att vara okunniga, idioter, hycklare eller hjärntvättade. Mina meningsmotståndare kan ju ha rätt också, tänka bättre än jag. Om jag tycker det, så har jag förhoppningsvis inga problem med att erkänna det och lära mig av dem.

En av de tänkare som Knut och jag diskuterade hette René Girard. I ”Violence and the Sacred” (1977) konstaterar han att stamsamhällen endast kan växa till stater om rättssystemet träder in som tredje part och tar hand om hämnden, när parter tvistar. I annat fall följer hämnd på hämnd och mycket snart har alla inblandade parter fullgoda skäl för att hata och söka förgöra varandra. Blodshämnden, som vi känner från nästan alla folkslag, är det äldre system som försvann när rättstaten infördes. För inte så länge sedan fortlevde blodshämnden på Korsika som vendetta och ännu i dag förmodas den förekomma i vissa delar av Albanien. Girard skriver:

Hämnden är en ond cirkel vars effekter för stamsamhällens del endast kan anas. För oss har cirkeln brutits. För denna lycka kan vi framför allt tacka en av våra sociala institutioner: rättssystemet, vilket avvärjer risken för hämnd. Systemet undertrycker inte hämnden; snarare är det så, att det begränsar den till en enstaka vedergällning, utförd av en suverän auktoritet som är specialiserad i denna funktion. Rättvisans beslut presenteras alltid som sista ordet i hämndfrågan (s. 15, min övers.)

Rättssystemet är särskilt strängt mot medborgare, som tar rättvisan i sina egna händer. Anledningen är att detta är samhällsfarligt. Med denna viktiga insikt om att rättssystemets auktoritet måste upprätthållas, följer emellertid ett problem. Vilken rätt har samhället att straffa medborgare som axlar ett ansvar för ordningen upprätthålls, när staten varken förstår eller klarar att fullgöra sitt uppdrag?

Lite varstans i Sverige är medborgargarden på gång. Exempelvis i Nora där ”Gruppen för grannsamverkan för alla i Nora kommun ocensurerad” vill ha några stormavdelningar på det blivande modulboendet för ensamkommande ungdomar. De vill också ha ”ett smidigt system där vi kan mobilisera oss snabbt i stort antal och vara redo för konfrontation om så krävs.”

Det vi nu upplever i Sverige är en stat där såväl makten som medierna håller på att förlora sin auktoritet. Det blir allt tydligare att de tillsammans driver landet mot ett haveri. Jag erinrar mig ett påstående från Knut som jag emellanåt ser citerat på nätet:

Svenska medier har aldrig insett att deras uppgift är att hålla ögon på staten och på makten. De tror att deras uppgift är att hålla koll på folket.

Att det förhåller sig så, blev särskilt tydligt när medierna kommenterade fotbollshuliganernas attack på marockanska gatubarn. Det lär finnas så osannolikt många som 800 i Sverige, de flesta i Stockholm. Den vetgirige medborgare som via nyhetsflödet och på nätet silar fram vad det handlar om, får veta att marockanerna har tagit sig till Sverige på egen hand, men inte för att söka asyl och ta hit sina familjer. Några sådan finns nämligen inte. De var gatubarn också i Marocko. I Stockholm hänger de flesta kring Sergels torg. De försörjer sig på droghandel, att sno mobiltelefoner och annan kriminalitet. De antastar unga tjejer. Polisen kan inte hantera situationen, därför att killarna säger att de är barn och barn får polisen inte kasta i finkan, inte i Sverige. Inte heller finns det några familjer eller andra ansvariga att kontakta. Statens våldsmonopol fungerar med andra ord inte.

Därmed bäddas för aktioner från medborgare, som vägrar att finna sig i att det blivit farligt för i synnerhet unga tjejer, att vistas i Stockholms centrum. För en vecka sedan gjorde ett gäng en samlad attack. Så här skrev exempelvis Svenska Dagbladet om efterspelet:

Sent på måndagskvällen meddelade Stockholmspolisen att de avsatt resurser för att jobba mot självutnämnda ”gatupatruller”. Insatsen görs efter att uppskattningsvis 70 – 100 maskerade män gått samman för att attackera flyktingbarn i fredags.

Observera att de kriminella killarna kallas för flyktingbarn och att polisens uppgift är att skydda dem mot ytterligare attacker. Med andra ord, de marockanska killarna är offer (och goda). Svenskarna är onda huliganer. Så skriver den som går maktens ärenden.

Svenska journalister skriver inte att staten har försatt medborgarna i en oacceptabel situation.

Svenska journalister skriver inte att politiker och myndigheter har svikit sitt uppdrag.

Svenska journalister skriver inte att detta är den mylla i vilken medborgargarden växer.

Svenska journalister skriver inte om medborgares förtvivlan och oro.

Svenska journalister utgår alltmer sällan från terrängen. De föredrar kartan. De skriver utifrån en agenda där invandrare av olika slag alltid är offer och där svenskar regelmässigt beskrivs inte bara som onda utan också som roten till det onda, genom att utöva sitt strukturella våld (ja … eller nå’t). Det är oanständigt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Höga tal

Sedan några månader tillbaka finns det ytterligare en akademiker som fått nog av ljugandet om invandringen. Göran Svensson, professor vid Kristiania University College i Norge, har sällat sig till Sveriges dissidenter. I ett inlägg på bloggen Det goda samhället retar han sig på hur svenska journalister i sin rapportering och samhällskritik systematiskt utgår från enskilda exempel och människoöden. Journalisterna lurar svenska folket med följande påståenden:

Invandringen är lönsam
Invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden
Fler har högskoleutbildning än vad som är fallet
Att det tar i snitt sju år för immigranter att få arbete (tar längre tid)
Att integrationen löses genom politiska satsningar (antalet utanförskapsområden ökar)

Göran Svensson menar att politiker och media måste överge sin anekdotiska bevisföring och i stället stödja sig på forskning och officiell statistik. I kommentatorsfältet finns en särskilt bra reflektion av signaturen ”Drutten”. Observera kravet att illustrationerna bör spegla en generell verklighet:

Anekdotiska exempel för att illustrera enskilda individers situation är en metod som lärs ut på journalisthögskolorna och verkar vara en metod som får ökad användning även inom politiken. Man verkar dock ha glömt bort att exemplen helst bör vara illustrationer av en generell verklighet. De har ofta karaktären av tycka-synd-om-den-drabbade utan djupare analys av bakgrund och konsekvenser eller ens bry sig om att exemplet är representativt. Att metoden används är graverande för avsändaren och avslöjar dennes elitistiska uppfattning av mottagarens förmåga till kritiskt tänkande.

Den anekdotiska bevisföringen har tveklöst fört inte bara medborgarna utan också politikerna bakom ljuset. En bloggläsare pekar ut att en av mediernas viktigaste uppgifter är att förse politikerna med trovärdiga verklighetsbeskrivningar. När det fungerar kan politiken justeras så att den är i fas med samhällsutvecklingen. Det som hänt i Sverige är att medierna förhindrat denna självreglering. De har inte bara levererat felaktiga bilder av hur invandringen påverkar Sverige, utan de har också fått politikerna att tro att de har folkets stöd för den extrema invandringspolitiken. Nu, sent omsider, justerar medierna – åtminstone ledarredaktionerna – sin verklighetsbeskrivning. Så här skrev Anna Dahlberg för några dagar sedan i Expressen:

Alla ledarsidor med nationell spridning står nu bakom huvuddragen i Sveriges skärpta flyktingpolitik. Det som för bara några månader sedan utmålades som en historisk strid mot fascismen har förvandlats till ett stilla försvar för välfärdsstaten.

Anna Dahlberg är hederlig nog att erkänna att hon inte har en susning om hur krisen ska lösas.

Det är bra att mediernas samhällslögn krackelerar, men det är tio till tjugo år för sent. Nu sitter vi med skägget i brevlådan och den självförvållade svenska krisen kan räknas i siffror med fem nollor efter: antalet migranter, antalet icke existerande jobb, antalet bostäder som måste till men som inte finns. Lägg till ännu en nolla och få ett begrepp om hur många av Sveriges medborgare som förts bakom ljuset. Kläm sedan dit ytterligare tre nollor, så kan vi börja diskutera vad detta kostar i kronor – per år! Det är hög tid att ta de höga talen på allvar.

Norge, Danmark, Sverige, Finland och Island hade i börjat av år 2015 tillsammans en befolkning på ungefär 26 miljoner människor. Det är mindre än Egyptens befolkningstillväxt under en generation. Landet hade 1996 59 miljoner invånare. 2014 var antalet 87 miljoner. 2015 ökade världens befolkning med mellan 70 och 80 miljoner människor. Utgår vi från 73 miljoner så är det mer än sex miljoner på en månad, 1,4 miljoner per vecka och nästan 200.000 människor per dag.

Ser vi till vad som händer i Afrika så är prognosen att folkmängden där under de närmaste trettio åren kommer att öka med en miljard. Fokuserar vi Afrikas stormakt Nigeria, visar statistiska undersökningar att fyra av tio nigerianer gärna vill flytta till ett västligt land. Även om det inte är troligt att över 70 miljoner nigerianer kommer att söka sig till Europa, så är det ingen som vet. Afrika kan sända en tio gånger högre ström av migranter till Europa än i dag, utan att därmed lösa världsdelens fattigdomsproblem. Däremot leder det med stor trolighet till en samhällskollaps i de länder som drabbas.

Eller ta de EU-migranter, nästan alla romer, som svenska myndigheter är så ivriga att hjälpa till ett drägligt liv i Sverige. Låt oss säga att ett par miljoner av dem kommer överens om att det är mycket bättre att bo i Sverige än i Rumänien, Bulgarien, Ungern, Frankrike och Spanien? Kan det hända? Ja, det kan mycket väl hända! Den som tror att Sverige klarar en sådan anstormning är totalt vilse i pannkakan.

Det finns en föreläsning från år 2010 på youtube där journalisten Roy Beck visar vad höga tal handlar om.

Han utgår från att det i världen finns ungefär tre miljarder människor som är fattiga, vilket betyder att de tjänar under två dollar per dag. Varje miljon representeras av en tuggummikula. Han har alltså tretusen tuggummikulor samlade i sex plaströr och två karaffer. Det är fruktansvärt många! Han tar en tuggummikula och skramlar runt med den i en konjakskupa. Det ser väldigt fjuttigt ut, i jämförelse med alla kulor han samlat i plaströren och karafferna. Den där kulan representerar en miljon människor, det antal massinvandrare som sökte sig till Tyskland förra året, minus en tiondels tuggummikula.

Den där miljonen, som Tyskland tagit emot, gör varken till eller från för världens fattiga. Under samma år som Europa avlastar den fattiga världen med några miljoner, så föds ytterligare 80 miljoner människor, som kommer att leva i samma fattigdom som sina föräldrar. Immigration minskar inte världens lidande och minst av allt utgör den någon lösning. Människor måste hjälpas där de lever, inte genom att beviljas asyl i Europa.

Det enda politiska parti i riksdagen som har förstått det är Sverigedemokraterna. De har stöd av en sådan auktoritet som Hans Rosling, världsberömd professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han säger:

”Höj skatten, skär ner på operan, men ta inte från de fattigaste barnen i världen för att finansiera dyr flyktingmottagning”

Att regeringen på alla plan bekämpar Sverigedemokraterna, det vet vi. Däremot har det inte varit lika klart att de också vänder ryggen till Hans Rosling. För det gör de. Ungefär en femtedel av 2015 års biståndsbudget går till asylhanteringen i Sverige. I år räknar regeringen med att använda 13 procent, som år 2017 beräknas ha stigit till 21 procent. Snittet i OECD-länderna ligger på 2 procent. Den svenska politiken är med andra ord lika extrem som vanligt. Det måste vara ett av Sveriges mest vilseledande påståenden, att vi är Landet Lagom. Magnus Walan vid biståndsorganisationen Diakonia kommenterar:

Konsekvensen blir att alla aktörer inom biståndet snabbt kommer att få skära i inplanerade verksamheter för nästa år. Det drabbar miljontals människor. Det handlar om flickors utbildning, vaccinering, stöd till demokratier – saker som inte kan genomföras.

När Sveriges statsminister talar om att vi ska ta vårt ansvar och hjälpa människor på flykt, så är det ändå inte de som har det djävligast som han talar om. De som kommer till oss har det något bättre. De har haft råd att finansiera sin migration, de är företagsamma och de har ofta (men långt ifrån alltid) en högre utbildning än dessa tre miljarder som tjänar under två dollar om dagen. Vi blir jätteglada om läkare och dataingenjörer söker sig till Sverige. Vi skummar med andra ord grädden av befolkningen i fattiga länder, som så väl skulle behöva dem. Vilket ändå inte betyder att särskilt många platsar på vår arbetsmarknad. Det kallar vår statsminister för ett ansvarstagande.

De må vara att de som söker asyl i Europa är de mest företagsamma, men några hjältar är de inte. En del av de unga männen har lämnat kvar kvinnor och barn. Många av dem flyr från det krig där de borde stannat och deltagit i organiserandet av ett försvar. De verkliga hjältarna är de som vägrar att underkasta sig, de som gör motstånd. Vill vi vara helt säkra på att ha optimerat vår godhet så är det dem vi ska prioritera, inte dem som vill bo i vårt land. Jag undviker avsiktligt att skriva ”bo med oss” därför att det är endast undantagsvis de vill bo med oss. De vill trygga sin framtid, de vill ha del av vår välfärd, men helst vill de bo och leva med varandra. Det är inget konstigt med det. Så fungerar människor. Sedan får integrationsromantikerna tro vad de vill.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nyspråk

En vän skickar mig en lista med definitioner på några svenska nyspråksord. När jag läser igenom den, så tycker jag först att några av definitionerna blir för grova. Det borde gå att göra en mer korrekt lista, tänker jag, och förstår först inte hur katastrofal den tanken är för det svenska nyspråket. Han har gjort satir av ”det verkliga”. Jag vill göra tvärtom, korrekta definitioner av något som borde vara satir – men är verklighet. Här är vännens lista, oredigerad:

Ensamkommande barn = yngre ensamkommande män i åldrarna 17 till 40 år, som påstår sig vara barn för att få en säker (och oerhört dyrbar) gräddfil in i det svenska bidragssamhället.

Flyktingar = människor som söker en ekonomisk trygghet resten av livet för sig, sin familj och gärna hela sin släkt, på de svenska skattebetalarnas bekostnad.

Rasist (alternativt “fascist”) = person som önskar bevara det trygga svenska välfärds­samhället.

Främlingsfientlig = person som inte bedömer det som realistiskt att den svenska socialvården kan försörja miljoner människor från Asien och Afrika.

EU-migranter = vanligen romska eller zigenska tiggare från Balkanländerna.

Papperslösa = personer som vistas illegalt i Sverige och som ”tappat” sina pass, det vill säga slängt eller gömt eller sålt dem.

Utanförskapsområde = invandrardominerad förort, dit få utomstående vågar sig in efter mörkrets inbrott.

Volymer = länge tabuord för den numerära omfattningen av invandringen i Sverige.

Hatsajt = sajt på nätet där man kritiserar den godtrogna invandringspolitik, som numera

även Sveriges regering sent omsider har underkänt.

Rätt värdegrund = belåten självuppfattning inom den hjärntvättade delen av den svenska befolkningen.

Det finns också ett annat nyspråk, som lättare halkar förbi i mediaflödet. I går morse läste jag nedanstående i Svenska Dagbladet om polisens särskilda flyktingkod och tänkte att det här är prologen till allvarliga oroligheter. Det kommer att formeras ett svenskt motstånd.

Under de cirka fyra månader som ärenden förts in under koden så har det rapporterats flera typer av brott och incidenter. Här syns många fall av våldsbrott och hot; 450 rapporterade bråk, 559 registrerade fall av misshandel, nio rån, 194 fall av olaga hot och fyra våldtäkter.

Dessutom finns här 37 fall av självmordsförsök, 26 sjukdomsfall, 42 ärenden registrerade som ”psykiskt sjuk” och tre dödsfall. Ärendena är spridda i hela landet, alla tidpunkter på dygnet och under alla veckans dagar.

Under koden 291 ingår även två bombhot, 58 bränder, 239 fall av automatlarm från brand och 96 försvunna personer.

Att polisen står under hård press framgår tydligt. Utöver de incidenter som redan nämnts finns även 161 polisinsatser, 912 ”bevakningsuppdrag”, 109 fall av ”utredningsarbete” och 869 kontroller av person eller fordon.

Tomas Wallberg, kommenderingschefen vid Noa, polisens nationella operativa avdelning, säger flera gånger i SvD:s intervju med honom att det är en jättestor utmaning. Ytterligare ett nyspråksord. Utmaningar, det är positivt. Det är sådant som får människor att uträtta stordåd. Men det här är ingen utmaning, det är en katastrof. Han säger också att det handlar om traumatiserade människor. Mera nyspråk, därför att det gör dessa asylsökande till offer, vilket är något passivt. Men de som begår brott, som det här handlar om, är inte offer. De är förövare. När man säger att de är offer, så säger man ingenting om det som de har gjort, utan man söker förklara varför det gjort det som de gjort. Det är inte en beskrivning utan en hypotes. Tomas Wallberg talar också om att de är oroliga och osäkra och att de inte mådde bra. Snälla svenska ord, som knappast fångar in de aggressioner det handlar om.

Journalisten frågar ”Hur ser du på att informationen i kod 291 inte skulle nå ut till allmänheten?” och får svaret:

Det är tråkigt att det blivit så, vi kan säkert utveckla vår förmåga att kommunicera. Vi är väldigt positivt inställda till att ha dialog med media. Men att handlingen inte lämnas ut är något som finns i förvaltningslagen, handlingen finns helt enkelt inte. Alltså finns inget att lämna ut. I dialog med er så har vi varit öppna, så det är olyckligt att det kallats för en mörkning, säger Tomas Wallberg.

Kan det som Orwell kallade för nyspråk bli tydligare? En handling har naturligtvis ägt rum alldeles oavsett om polisen registrerat den eller inte. Sedan, att mörkning kallas för att vara öppen, är ju lika orwellskt som att påstå att alla människor är lika mycket värda och att vi inte får göra skillnad mellan vi och dom, att krig är fred, frihet är slaveri och att okunnighet är styrka.

Här fastnar jag igen. Okunnighet är styrka … jamen, det är ju inte så dumt! Det är ju så åtminstone en mina vänner tänker. Hon säger att hon absolut inte vill läsa det jag skriver, därför att hon vill behålla mig som vän. Först gick jag på det, men sedan, när hon antydde att vi kanske skulle sluta vara vänner, varför kunde hon inte läsa då? Hon är klyftig, så kanske hon skulle upptäcka att trollen sprack i solskenet.

Det verkliga svaret var inte att hon var rädd för att upptäcka vilken hemsk människa jag egentligen är utan hon ville skydda sin identitet som god och rättänkande. Hon ville inte ta risken att upptäcka att hon hade fel. Okunnighet är styrka.

Ett annat exempel är de vänner som verkade aningens öppna för att få veta mer om invandringspolitiken. Jag sa att jag kunde skicka dem länkar till en och annan särskilt bra text, som gav en sannare bild av det som händer i Sverige, än den de blir serverade av Dagens Nyheter. Jag menade då inte mina egna skriverier. Jag fick inte ens ett svar på erbjudandet. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de inte ville få sin världsbild, sin värdegrund och sin sinnesfrid rubbad. Okunnighet är styrka.

Jag skulle vilja skriva en riktigt bra text om det svenska nyspråket. Kanske kan du hjälpa mig? Ge mig förslag på nyspråk. Du kan också putsa på de exempel som ges ovan, om du tycker det behövs. Skicka till mig så ska jag försöka att redigera samman en text och lägga ut den på bloggen: koa@arnstberg.se

Som avslutning en liten norsk läsövning från Sidsel Nesse, en norsk dissident som emellanåt förser mig med inspirerande texter, inte så sällan i rimmad form.

Konfiskere, manipulere, deportere

Hvis du vil ta styringen, vil ha litt makt,

Så bruk rette ord om det du vil ha sagt.

La ”hjemsending” bli til ”å deportere”.

La ”egenbetaling” bli ”å konfiskere”.

Ditt viktigste våpen er din retorikk

Med den kan du skape stor dramatikk

Slik oppildnes fölelser som du vil vekke

Som makthaver kan du i trådene trekke

Vi bör stille spörsmål ved det som blir sagt

Og ikke gi andre for mye makt

Du blir veldig lett å manipulere

Hv is du ikke evner å selv resonnere

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Var kommer barnen in?

I Sverige odlas två föreställningar som redan nu står oss dyrt och förmodligen kommer att stå oss än dyrare i framtiden. Den ena har behandlats rätt utförligt här på bloggen, föreställningen om alla människors lika värde. Den andra har också tagits upp, om än inte lika utförligt, nämligen tabula-rasa-föreställningen, som utsäger att varje människa föds som ett oskrivet blad (tabula rasa betyder ”tom tavla”). Nyfödda har inga särskilda förutbestämda egenskaper utan dessa lagrar människor på sig under livets gång. Med andra ord, om inget sätter hinder i vägen, så växer ”nysvenskarnas” barn upp och integreras i Sverige. De är som alla andra barn och grundtanken är att en svensk omgivning gör dem till svenskar. Ett exempel är när skolborgarrådet Olle Burell i Stockholm föreslår att elever från segregerade skolor ska bussas till bättre skolor och på så sätt förbättra sina resultat. Han verkar inte ha reflekterat över att det likaväl kan gå åt andra hållet, att resultaten i de bättre skolorna försämras. Med tanke på vad PISA-undersökningarna visat för svenska skolresultat borde han kanske ha gjort det.

Ungefär samma grundsyn finns för de ”ensamkommande flyktingbarn” som söker asyl i Sverige. De har visserligen vuxit upp i helt andra kulturer, men eftersom de är unga och vill skapa sig en framtid i Sverige, borde integrationsprocessen i stort sett vara rena transportsträckan. Så verkar det emellertid inte fungera. På ett HVB-hem har en femtonåring mördat en ung kvinna i personalen. På ett annat har 19 ”barn” gått bärsärkagång och det är allmänt känt att polisen får avsätta mycket tid för att ta hand om bråk och oroligheter på asylboenden. Eftersom den svenska synen är att de ensamkommande är barn, så finns det anledning att fråga sig dels hur vi i Sverige uppfattar barn, dels varför ”de ensamkommande barnen” inte passar in.

Det finns många rötter som leder till det nutida Sverige. En av de viktigare är industrialismen. Då skapades inte bara den samhällstyp vi har i dag utan också den västerländska kultur, som är uppbyggd av individer och kärnfamiljer. Lönearbete och industriell produktion drog upp en tidigare okänd vallgrav mellan familjeliv och arbete. Därmed delades tillvaron: den offentliga sfären (arbetet) fick sina regler och den privata (familjen) sina. Familjeforskaren Edward Shorter kallar detta för den romantiska revolutionen (The making of the modern family. London 1976).

Den romantiska revolutionen födde mamma-pappa-barn-familjen, där fadern bestämmer över familjen. Kärnan i barnens uppfostran är uppskjuten behovstillfredsställelse och självdisciplin. De ska lära sig en inre kontroll över begären. Samhällets yttre kontroll ersätts efterhand med en inre. Individen kommer att ersätta släkten som den mest giltiga sociala enheten.

I efterkrigstidens svenska idealfamilj har utvecklingen fortsatt. Tanken är att varje medlem äger och utvecklar sig själv. Barnuppfostran blir liktydigt med att fostra barnen till oberoende, alltså en knepig uppgift, eftersom uppfostran ju i sig innebär att skapa beroende och utöva auktoritet. Barnen uppfattas som individer och uppfostran handlar om att vårda och odla deras individuella egenart, så att de mognar till det nämnda oberoendet. Om barnen blir till ett slags kopior av sina föräldrar, så uppfattas detta närmast som ett misslyckande.

Familjens uppgift är inte att förse barnen med kunskap i form av kompetenser; det är samhällets uppgift att göra via skolan. Inte heller bör familjen förse barnen med egendom och kapital, annat än i form av arv. Familjens uppgift är att forma barnen till självförsörjande samhällsmedlemmar. Det föräldrarna skall ge sina barn för att de skall klara detta är främst:

autonomi, dvs föräldrarna skall göra barnen till självägande individer med klara gränser gentemot omvärlden. När ett barn uppmanas ”var en stor pojke nu” eller ”en stor flicka”, så är innebörden vanligen att han eller hon skall göra något självständigt – utan att kinka och utan hjälp.

empati, dvs barnen skall bibringas förmågan att leva sig in i andra människors känslor.

självförtroende, vilket innebär att de har tilltro till sin förmåga att lyckas i världen där ute.

självkontroll, som betyder att de skall veta vad som är förnuftigt och inte falla för olika frestelser, utan ”genomskåda” marknadens stora utbud av lockade erbjudanden.

flexibilitet, dvs förmågan att kunna hantera ständigt förändrade villkor

moral, dvs förmågan att växla mellan den individuella och den sociala viljan och veta vad som är rätt och fel i respektive sammanhang.

Det som i denna grannlaga uppgift är lättast att bibringa barnen är autonomin, därför att denna presenterar sig som en rättighet: rätten för barnen att själva bestämma över sina liv och bejaka sina egna intressen. Och motsatt, det som är svårast är självkontrollen, därför att den består i en förnekelse av begären. Autonomi och självkontroll är dessutom rent allmänt svårförenliga egenskaper, eftersom de tenderar att kollidera med varandra.

Empatin är nödvändig, därför att komplicerade moderna samhällen bygger på individens förmåga att göra ständiga rollbyten och kunna se sig själv i den andre. Fungerar inte empatin, så kan heller inte den sociala viljan fungera, utan samhällsbygget reduceras till motstridiga intressegrupper, vilket i sin tur leder till konflikter och stridigheter. Se hur olika intressen står emot varandra i Syrien.

Självförtroendet återigen är en eld som kloka föräldrar gör sitt bästa för att blåsa under och syresätta. Dessvärre är familjens möjligheter här begränsade. Det barn som inte lyckas bra i skolan eller ”därute” i samhället, har svårt att skaffa sig tillräckligt med självförtroende. I ett samhälle som delar in sin befolkning i en privilegierad kunskapsproducerande klass och en lågavlönad lågstatusklass, som har till uppgift att svara för service, i den mån det alls finns jobb för dem som befinner sig där, får skolan större betydelse än någonsin. Att misslyckas med skolan är katastrofalt. Det är därför en paradox att så många unga i dag tycker sig ha råd att ”strunta i plugget”.

Också flexibiliteten blir en samhällsfråga. Samhället presenterar sig vanligen som mera flexibelt än familjen. Det är främst ”därute” som flexibiliteten inte bara krävs utan också fostras in. Detta ger i sig barnen ett ointagligt försprång framför den äldre generationen, vilket bidrar till deras självförtroende och lösgörande från föräldrarna. Barnen blir de som ”bäst hänger med” medan föräldrarna hamnar på efterkälken. I synnerhet med avseende på teknologi är detta ett standarddrag för alla moderna samhällen.

Moralen, slutligen, är en ytterst komplicerad fråga. Alla de stora religionerna kan beskrivas som moraliska system. Den som gör rätt kanske inte får sina belöningar i detta livet, men väl därefter. Hinduismen har sitt kharma för människorna att klättra i, buddhismen sitt nirvana att sträva mot, kristendomen och islam sin himmel att meritera sig för ett inträde i. Men var finns belöningarna för en god moral i ett sekulariserat samhälle?

Samhällets fortbestånd förutsätter visserligen medborgare som är moraliskt fostrade, men marknaden lär ut något annat, nämligen att den som är smart och kan relativisera den egna moralen och spela på andras, har större möjligheten till ekonomisk framgång än den som lydigt följer påbuden.

Familjen tillhör emellertid inte marknaden utan samhället. Dess uppgift är därför att förankra moralen psykologiskt, det vill säga skapa medborgare som har så starka inre spärrar att de är oförmögna att mörda, utöva allvarligt våld, ljuga, stjäla etc. Också som helhet gäller detta psykologiska perspektiv. Det som en äldre generation skall ge till de yngre är inte yttre villkor utan en synnerligen sinnrikt uppbyggd inre gestalt.

Barnuppfostran blir därmed en ytterst krävande uppgift, ett slags projekt där kraven på de vuxna blir i det närmaste oändliga. Föräldrar kan lyckas mer eller mindre bra med sin barnuppfostran, men det finns i detta sammanhang ingenting som heter ”perfekt barnuppfostran”; inte något svar på frågan hur den perfekta individen skall skapas.

Om vi nu övergår till de 35.369 ensamkommande ”barn” som förra året anlände till Sverige och sökte asyl så hör de hemma i andra slags samhällen och har därför genomgått helt andra socialisationsprocesser. Det är därför naivt att tro att de någorlunda smärtfritt kan integreras i det svenska samhället. De är inte alls möblerade i skallen på samma sätt som sina jämnåriga svenskar. Deras samhälle har aldrig industrialiserats och familjen har därför aldrig utsatts för ”den romantiska revolutionen”. Deras moral har vanligen internaliserats i form av islams regelverk, som kanske inte spelar så stor roll men som om ”rätt” situation föreligger, kan aktiveras och utvecklas till jihadism. De har aldrig haft anledning att utveckla den allomfattande empati som är så viktig och politiskt styrande i Sverige.

En majoritet av ”barnen” kommer från Afghanistan. Till skillnad från svenska familjer så är den afghanska familjen bunden av en intressegemenskap. Fadern äger familjen och släkten äger fadern. Medlemmarna definieras dels genom sina beroenden men också – eftersom det handlar om en intressegemenskap – utifrån sin nytta för familjen. Det medför att barn har låg och ibland till och med samma status som tjänstefolk. Barn är bara viktiga genom det som de representerar och än mer genom det som de kommer att representera när de är vuxna. Barndomen är därför ingen betydelsefull period utan mest ett förstadium till det vuxna livet. Barn är osjälvständiga varelser som hänger i mammas kjolar. Kvinnor och barn ska hålla sig till hemmet och kan inte klara sig själva. En afghansk familj vid sina sinnens fulla bruk skulle aldrig släppa iväg något barn för att ta sig den krångliga och riskfyllda vägen från Afghanistan till Sverige, med eller utan hjälp av flyktingsmugglare.

Om vi lämnar frågan därhän hur många som ljuger om sin ålder och är äldre än vad de säger, så är en afghansk pojke på 17 år en vuxen man och har varit det i flera år. Han har den vuxnes kvinnosyn, alldeles oavsett om han gjort sexuell debut eller inte. Kanske har han redan arbetat i flera år, kanske röker han som vuxna män gör. Han kan slåss och ta till våld, ställa krav som en vuxen muslimsk man etc. Samtidigt är han mer osjälvständig än en svensk pojke i samma ålder, i den meningen att han inte är en avgränsad och oberoende individ utan ”tillhör” sin släktklan. När han skickas till Sverige är det lite som att köpa en lott. Förhoppningen är att pojken ska bereda vägen för resten av familjen, om än inte hela släktklanen. Han förväntas leva ett vuxet liv och har helt andra förpliktelser och ett annat ansvar för sina närstående än en svensk pojke har. Däremot förväntas han inte leva ett från sin familj oberoende liv. Återigen, misslyckas han med sitt ”uppdrag” kan den egna familjen släppa taget. Bandet mellan honom och familjen är inte självklart av emotionell karaktär, efter att han blivit vuxen.

Den afghanske pojkens egen familj bestämmer över honom, men när det gäller andra människor, så är han självbestämmande. I synnerhet kan det vara svårt att acceptera att främmande kvinnor bestämmer över honom, eftersom han anser att män är överordnade kvinnor. När en sådan pojke placeras på ett HVB-hem, så förlorar han sitt självbestämmande till främlingar, varav många är kvinnor. Han definieras och behandlas som det barn han inte längre är.

Under åttio- och nittiotalet intresserade jag mig periodvis för förorternas gängbildningar. Särskilt från intervjuer med turkiska pojkar i Tensta minns jag att de föraktade svenska tjejer. De följer ju inte alls de anständighetsideal som gäller i pojkarnas hemländer. De klär sig som horor, de rör sig lika fritt som horor, de kan ta till grovt språk. De skyddas inte av sina familjer. Man riskerar inte ens att åka på stryk av deras brorsor eller fäder. Alltså är det fritt fram. Sådana tjejer är det kul att dra runt med, att knulla med, men när man ska gifta sig, då gäller både för de unga männen och deras familjer att hitta en bra turkisk/kurdisk/syriansk flicka och ta henne till Sverige.

Det lär finnas flera hundra marockanska gatubarn i Stockholm. Även om det åldersmässigt stämmer att de är barn och även om de juridiskt därför inte kan ställas till svar för det elände de åstadkommer, så är de mer överlevnadskompetenta än de flesta vuxna svenskar. En polis som vill vara anonym berättar att de rör sig i och kring Stockholms city.

– De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på Centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här, säger han.

På en rak fråga om hur arbetssituationen ser ut för poliser i Stockholm dröjer inte svaret länge – den är katastrofal.

– Jag skulle aldrig släppa iväg mina barn till T-centralen, det skulle ingen polis göra, säger han.

Marockanska barn och svenska barn är tydligen helt skilda varelser. Barn som misshandlar ordningsvakter, det låter inte som barn i svensk mening. Eller för den delen i någon mening alls. Frågan är varför de ska åtnjuta svenska barns privilegier.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Europas undergång, kommentarer

I föregående bloggtext insmög sig ett förargligt fel i redovisningen av Europas födelsetal. Den korrekta siffran för Sverige är 1,89, ingenting annat. I sak ändrar det emellertid ingenting, vare sig i resonemang eller slutsatser. Felet är korrigerat. Det är givetvis viktigt att siffror är korrekta. Så här skriver en bloggläsare:

Jag har just avslutat läsningen av din dystra artikel ”Europas undergång”. Det ser verkligen inte bra ut men kom inte som någon överraskning. Möjligen är det värre än jag redan föreställt mig. En sak reagerade jag i alla fall på och det var de siffror för fertility rate som du listade. De stämde inte på alla punkter med de uppgifter jag själv läst ganska nyligen. Så jag kollade. Här är länken till Eurostat. Inte för att de gör någon avgörande skillnad för flera stater men i vart fall är siffran för Sverige litet bättre än den i din blogg. Kolla för säkerhets skull upp din källa för som alltid när det gäller sådana här uppgifter är det inte roligt att bli beslagen med att man kommit med felaktiga uppgifter. Det stör förtroendet.

När det gäller det stycke som börjar med ”I södra Frankrike” och slutar med ”en muslimsk stat”, så saknas litteraturreferenser. Anledningen är att det är hopplockat från lite olika håll och här finns det anledning att vara försiktig. Så här skriver Christian Skaug (norsk läsövning):

Jeg kjenner ikke de rette sifrene, men jeg husker påstandene fra da de kom, og en nærmere undersøkelse av Belgia viste at de femti prosentene gjaldt Brussel – og ikke hele landet, langt i fra. Kildene for at de gjelder hele landet, er ikke vederheftige, og den uriktigheten fikk dessverre viral spredning med propagandafilmen ”Muslim demographics”.

Ytterligare en kommentar:

Skulle vilja nyansera den demografiska statistiken (inte säga emot, nyansera) så att bilden av framtidens västvärld blir mer komplex.

Först kan sägas att globalt sett så är det Afrika (i hög grad) och Greater Middle East (i lite mindre hög grad) som har höga födelsetal globalt. Resterande delar av världen är generellt antingen nära eller under reproduktionsnivå. Olyckligtvis tillhör dessa Europas närområde varför vi befinner oss i livsfara, rent ut sagt.

Men, det finns intressant pluralism i flera Europeiska och Västerländska länder som är intressant och som kommer ha betydelse för framtiden.

Nederländerna: Här har förbud mot familjeåterföreningar kraftigt sänkt de muslimska födelsetalen. Fruktsammast är dessutom människor i det kalvinistiska bibelbältet där fertiliteten är mellan 2,5 och 3,0 per kvinna i flera kommuner (såsom Urk och Staphorst). De är tillräckligt många för att på sikt vända hela den nationella statistiken. Däremot har de holländska katolikerna mycket låga fruktsamhetstal.

Finland: Vår granne Finland sticker ut ordentligt då det finns många laestadianer i landet. Även här är de tillräckligt många för att vända hela den nationella statistiken på sikt. Såsom nye statsministern och fembarnspappan Juha Sipilä.

Går man ner på kommunnivå finns kommuner i hela Finland med höga fruktsamhetstal tack vare laestadianerna. I Larsmo ser befolkningspyramiden ut att vara hämtad från Afrika!

Norge: Även här finns flera kommuner med en stor kristen befolkning och reproduktionstal över 2,1. Det som drar ner de norska fruktsamhetstalen nu är invandringen av människor från Östeuropa. De föder många barn för att de är unga men reproduktionstalet är ändå lågt.

Danmark: Förutom nationell medvetenhet om den danska fruktsamheten (som inte är katastrofal, men under 2,1) så har begränsningar i familjeåterföreningar sänkt de muslimska födelsetalen kraftigt. Deras tydliga policy kommer garanterat dessutom att assimilera ett antal muslimer.

Anglosaxiska världen: I den anglosaxiska världen (USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Storbritannien) finns flera fruktsamma kristna minoriteter, alltfrån mennoniter till ryska gammaltroende. Mest betydelsefull är förmodligen den evangeliska rörelsen Quiverfull. Den har nyligen nått Storbritannien.

Ukraina: I västra Ukraina växer traditionell kristendom (både evangelisk och grekisk katolsk) och för europeiska mått mycket höga födelsetal finns i västra delarna av landet. På landsbygden är fertiliteten långt över reproduktionsnivå.

Ryssland: Ryssland har drivit en kampanj för att få både gammaltroende och mennoniter tillbaka till landet från diasporan. Det finns även grupper av ny-kosacker med höga födelsetal. Nationellt har landsbygden (även i etniskt ryska delar) höga födelsetal, särskilt i Sibirien, medan städerna är demografiska sjunkbomber. Ryssland har dessutom gjort en imponerande demografisk vändning, vilket Steyn inte uppmärksammat. Sista ordet är inte sagt ännu och en viss stagnation har skett under 2014 och 2015, men ingen kollaps utan högre än de flesta europeiska länder och då i etniskt ryska områden.

Sverige till sist. Statistiken här är dyster och de hoppfulla områdena är för små för att påverka den nationella statistiken. Men lokalt gör de skillnad. Det rör sig då om laestadianer i exempelvis Knivsta, Gagnef och delar av norra Sverige.

Nästa kommentar:

Visst är din senaste krönika ”Europas undergång” pessimistisk men det finns det all anledning att vara, åtminstone om man väljer att vara realist. Men, här är några saker som jag reagerar på. Antar att det också formuleras hos Mark Steyn. Jag brukar inte följa honom men känner till att han är tämligen konservativ (inget jag har något emot). Det jag har i tankarna är frågor kring demografin. Först och främst är det, enligt min mening, inte svenska eller för den delen europeiska (mer generellt västerländska) kvinnor som föder för få barn det är de utomeuropeiska som föder för många (hade behövts åtskilliga Elise Ottesen Jensen). Är det egentligen inte överbefolkningen i dessa regioner som till viss, eller rentav stor, del bidrar till att så många flyttar på sig och gärna då till garanterad bekvämlighet, om än något påver?

Jag tror faktiskt inte att det är ”låga födelsetal” som ligger bakom den generösa invandringspolitiken, vare sig i Sverige eller exempelvis Tyskland, även om detta argument förekommer. Sverige hade nog haft dörrarna öppna även om det hade varit höga födelsetal bland svenskorna. Men visst, argumentet framhålls från många olika håll, så även mer ”hard-core-vänster”. Hörde Åsa Lindeborg säga detsamma, dvs. att ”vi svenska kvinnor föder för få barn”. Ibland hör man också argumentet att ”vi behöver varenda invandrare som kommer hit”. Men vilken tur då att det finns så många oroliga och dysfunktionella länder så vi klarar oss, kan man ju tänka.

Det här med demografin kan man resonera länge kring och själv efterlyser jag ett mer ekologiskt perspektiv i diskussionen (hade gärna sett ett sådant parti) i vilket det finns ett värnande om jorden och djuren istället för om arten människa, som just nu håller på att tränga undan en mängd andra arter, samt hårdexploatera andra. Att det dessutom rör sig om en ökande muslimsk befolkning med sin reaktionära livsåskådning, gör givetvis inte saken bättre. Vet att det i Schweiz finns ett politiskt parti, Ecopop, som vill begränsa invandringen, dvs. inte fler in i landet för att det redan är trångt (i korthet).

Så, med undantag för punkt 2 är jag överens om vad som bör göras för vår del här i Sverige i detta nu. Alltså, knappast någon ”högerextremistisk goja” utan snarare konkreta och bra förslag, med ett undantag.

Punkt två lyder:

Familjepolitiken måste superprioriteras och inriktas på att få svenska kvinnor att föda fler barn.

Ytterligare en kommentar om just den punkten:

Du skriver att familjepolitiken bör prioriteras. Jag undrar om man kan göra så mycket mera där. I jämförelse med hur det ser ut i flertalet europeiska länder är villkoren för barnfamiljer väldigt förmånliga i Sverige.  Det är mentaliteten som måste ändras. Ett av de stora hindren för en sådan mentalitetsförändring är den s.k. ”högre” utbildningen. Genom att man fått för sig att runt hälften av alla i en årskull ska gå på universitet/högskola har man skjutit upp vuxenblivandet hos en stor del av befolkningen, och därmed också familjebildningen. Mycken högskoleutbildning är strunt, som de flesta skulle klarat sig och sitt framtida yrkesliv utan. Universiteten har gymnasifierats, utbildningar som inte är akademiska har givits akademisk status (t.ex. sjuksköterskeutbildningen), och den intellektuella nivån sjunkit kraftigt. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att en stor del av den universitetsutbildning som ges rentav är skadlig. Finge jag bestämma skulle jag avskaffa studiemedelssystemet, som lockar och lurar ungdomar att läsa strunt, och jag skulle också avgiftsbelägga de högre studierna. Det skulle leda till en snabb upprensning av det akademiska träsket, och som önskad bieffekt tvinga flertalet unga att skaffa sig en försörjning och bli vuxna.

Avslutningsvis en punkt som en mailläsare anser fattas: ”Repatriering av illegala migranter ut ur Europa”. Ungefär samtidigt läcker en internrapport från EU:s yttre gränspolis Frontex att ungefär sextio procent av dem som tar sig in i Europa är ekonomiska migranter, utan några som helst asyl- eller skyddsskäl.

Det kan tilläggas att ingen har skrivit kritiskt, utöver de vänligt formulerade korrigeringar som redovisas ovan. Ingen har heller skrivit något som kullkastar grundresonemangen. Och inga hatmail, det får jag faktiskt aldrig (och vill givetvis inte heller ha).

I något redigerat skick förmedlat av

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Europas undergång

För ett par veckor sedan publicerade Dispatch International en intervju med mig. Efter den fick jag flera mail från läsare som tyckte att jag hade en alltför dyster bild av framtiden. Den här texten är ännu svartare, så är du på gott humör och vill förbli det, rekommenderar jag dig att sluta läsa här.

Det startade för min del på morgonen för några dagar sedan, när jag läste en inte särskilt stor artikel i Svenska Dagbladet.

Där fick jag veta att på det möte som nu pågår i Davos och där världens makthavare samlats, varnar Frankrikes premiärminister Manuel Valls, Greklands premiärminister Alexis Tsipras, Tyskland finansminister Wolfgang Schäuble och Hollands premiärminister Mark Rutte för att EU redan inom de närmaste månaderna riskerar att ”brytas itu”. De tar i stort sett upp samma orsaker som finansmannen George Soros angav för några dagar sedan och som citerades i en bloggtext.

Hur många förstår allvaret? Var är de djupanalyser svensk press borde servera sina läsare? Men det kanske är legio att inte inse när de stora sammanbrotten är på väg. Går vi tillbaka till 1913 så var det ingen som kunde föreställa sig att de ryska, österrikiska, tyska och turkiska imperierna skulle gå under inom de närmaste fem åren. Så var det också när Nazityskland besegrades 1945. Det var heller inte många som trodde på Ronald Reagan när han förutspådde att det sovjetiska imperiet skulle kasta in handduken. Warszawapakten och Berlinmuren, vilka såg vad det var som höll på att hända?

Oavsett om EU överlever, eller återgår till sin förra design, det vill säga ett konglomerat av nationalstater, så väntar nästa svårighet. Kalifatets grundstenar ligger redan på plats. Den som avfärdar islamiseringen som en foliehattsdystopi, rekommenderas att läsa Mark Steyn, som för ett par dagar sedan skrev en skrämmande text med titeln ”It’s still the demography, stupid”.

Han konstaterar att vår västliga civilisation inte klarar att överleva detta århundrade. Mycket försvinner redan under vår livstid. Det kommer visserligen att finnas geografiska områden som kallas för Italien, Holland och Sverige, men dessa delar av ett islamiserat Europa är bara europeiska till namnet. Världsdelens alla vackra och imponerande byggnadsverk kommer att stå kvar som efter en neutronbomb: de som byggde dem och den moderna världen finns i bästa fall bara kvar som en krympande och maktlös minoritet. Anledningen? Europas kvinnor föder inte tillräckligt många barn. Se där en fråga värdig Europas alla feminister att bita i, som omväxling till självförverkligande yoga, genusaktivism och queerstudier.

När Mark Steyn skriver att det är ute med Europa, påpekar han samtidigt att detta inte är någon varnande prognos eller dystopi utan en realitet. Det behövs inte någon särskilt komplicerad matematik för att förstå att det är sant. För att en befolkning ska klara att reproducera sig måste varje kvinna måste föda i snitt 2.11 barn. Jag har tidigare på bloggen skrivit om att den siffran nog kan sänkas till 1.9, åtminstone för Sveriges del. Men det hjälper föga, om Eurostats siffror stämmer. Det finns inte ett enda land i Europa som klarar kvalgränsen. Närmast är Island med 2.08. Nedan siffrorna för tio länder från år 2013. Det har inte blivit bättre sedan dess och det är bara att konstatera, Europa är chanslöst. Se själva:

Danmark
1.77
Holland
1.72


England
1.64
Italien
1.26


Finland
1.73
Spanien
1.23


Frankrike
1.89
Sverige
1.54


Grekland
1.27
Tyskland
1.38

I en artikel från augusti förra året i engelska ”The Guardian” konstateras att det europeiska snittet ligger på 1.54. I Portugal slår skolor och leksaksaffärer igen samtidigt som bensinstationer och motell byggs om till äldreboenden. Den som tror att det ser bättre ut för västliga kulturer i andra delar av världen, glöm det:

Australien
1.76


Kanada
1.5


Nya Zeeland
1.79


Ryssland
1.2


USA
1.9

Går vi till andra världsdelar, i första hand Afrika och Asien blir siffrorna helt annorlunda. Så här ser det ut i de länder varifrån Sverige tar emot flest asylsökande:

Afghanistan
5.1


Eritrea
4.4


Irak
4.0


Somalia
6.6


Syrien
3.0

Frau Merkel har förstått konsekvenserna bättre än andra och tänker rädda Tyskland genom massinvandring. Förra året kom 1,1 miljoner och i år beräknas ytterligare en miljon bosätta sig i Tyskland. Men även om hon lyckas bemästra den sociala oro, de sexuella och andra övergrepp som massinvandringen medför så tyvärr, det räddar inte Tyskland och heller inte Europa – i varje fall inte ett Europa med en europeisk befolkning. Nittio procent av migranterna kommer från muslimska länder, vilket betyder att Europa befinner sig under snabb förändring.

Nå, spelar det någon roll varifrån medborgarna kommer? Vi integrerar och assimilerar dem in i vår kultur och den enda egentliga skillnaden blir lite färre blonda och blåögda människor i framtiden. Eller?

Tyvärr är det inte alls så enkelt, därför att allting pekar på att muslimer inte låter sig integreras. Muslimerna är inte svagare än de kristna och sekulariserade européerna, de är starkare, med Europas islamisering som resultat. Så här säger den serbisk-amerikanske författaren Srdja Trifković i en intervju i Nya Tider nr 3, 2016:

Här har vi redan en enorm muslimsk diaspora, uppskattad till minst 25 miljoner människor, som uppenbarligen inte integreras i sina värdsamhällen, och det är värt att notera att de beter sig på samma sätt överallt, oavsett vilket deras ursprungsland är. Turkarna i Tyskland, algerierna i Frankrike, marockanerna i Holland och pakistanerna i England, alla beter sig på samma sätt. De skapar sina egna ghetton, där den lokala infödda befolkningen inte längre är välkommen och dit polisen tvekar att bege sig. Det finns 700 sådana ”känsliga stadsområden” bara i Frankrike och denna process kommer att ersätta de infödda europeiska befolkningarna redan mot slutet av detta århundrade, genom de gamla europeiska nationernas demografiska kollaps. Denna process påskyndas nu hastigt.

I södra Frankrike är 30 procent av barn och ungdomar under 20 år muslimer. I Nice, Marseilles och Paris är siffran så hög som 45 procent. I östra Frankrike finns det nu fler moskéer än kyrkor. I Holland är femtio procent av alla som föds muslimer. År 2027 kommer var femte fransman att vara muslim. I Belgien är 25 procent av befolkningen muslimer och 50 procent av alla nyfödda muslimer. År 2025 är en tredjedel av alla barn som föds i Europa muslimer. I Storbritannien finns ett åttiotal inofficiella domstolar som praktiserar sharia. År 2050 är Tyskland en muslimsk stat.

Nå, blir livet sämre för Europas invånare om de är muslimer? Ser vi till levnadsstandard så är svaret ja. De invandrade muslimerna finner vi på en av de nedersta pinnarna på samhällsstegen. Lågutbildade muslimer samlas i de större städernas fattiga förorter och många av dem hittar lättare till socialkontoren än till arbetsplatserna. Att i Europa välja en tillvaro styrd av islam och koranen är inte bara att välja ett liv i kollektiv avskildhet utan också vanligen ett liv i fattigdom. En ansträngd ekonomi gäller för övrigt också för många av de muslimer som har arbete. När kvinnorna är hemma och barnaskaran fylls på, blir inte plånböckerna feta. Muslimer över hela Europa lever i marginaliserade samhällen.

Också när det gäller spetskompetens är muslimerna på efterkälken. Från 2002 till 2006 arbetade en kommitté av arabiska intellektuella under FN:s regi. De visade på en skrämmande ekonomisk och mänsklig utveckling i Mellanöstern. Bland annat kom de fram till att den sammanlagda exporten från hela arabvärlden med drygt 300 miljoner invånare, om man räknar bort oljan, var mindre än Finlands med sina fem miljoner medborgare. Hela arabvärldens sammanlagda reella BNP var lägre än Spaniens. Antalet böcker som översätts till arabiska varje år var en femtedel av de böcker som översätts till grekiska i Grekland. De patent som registrerades från arabstaterna (inklusive Syrien) i USA mellan 1980 och 2000 var 347 jämfört med Sydkoreas 16.328 och Israels 7.652. De 200 arabiska universiteten lyser också sedan länge med sin frånvaro bland världsrankingens 500 bästa lärosäten (Bernard Lewis: Tro och makt, Mimer förlag 2010).

Frågar vi oss hur det går med demokrati, yttrandefrihet och sådant, blir bilden knappast muntrare. Islam är en totalitär ideologi, inte mindre förtryckande än nazismen och kommunismen. Som en bloggläsande forskare skriver:

Detta gör mig förtvivlad och maktlös eftersom jag studerat utomeuropeiska kulturer i hela mitt liv. Jag vet vad islam står för och hur denna politisk-religiösa ideologi en gång i tiden spridits, nämligen med ett urskillningslöst våld och förtryck. Nu ser vi ett uppvaknade av denna ideologis värsta baksidor, vilka dessutom är sanktionerade i Koranen som varande Guds ord. Det är skrämmande!

En annan bloggläsare menar att Michel Houellebecqs senaste roman ”Underkastelse”, som är en berättelse om hur ett muslimskt parti tar makten i Frankrike, snart kan vara en realitet. Han skriver också:

Man ska kanske akta sig för att dra alltför många paralleller från historien, men jag kan inte låta bli att tänka på några rader ur Marguerite Yourcenars efterord till sin roman ”Hadrianus minnen”. Så här skriver hon, med ett citat från Flaubert: ”Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.” Och längre fram: ”100-talet intresserar mig därför att det för en lång följd av år var de sista fria människornas epok.”

Den gamla religionen var då stelnad till ritualer och den nya religionen, kristendomen, hade ännu inte tagit över. Vi har nu också levt en period utan religion (eller med en religion som också bara reducerats till ritualer), men den går nu snabbt mot sitt slut. Hos oss i väst blir det islam som tar över och i Östeuropa tycks man gå tillbaka till konservativ kristendom.

Som avslutning ska jag frångå min allmänna inställning, att som forskare inte komma med lösningsförslag. Läget är emellertid på tok för allvarligt för att jag bara ska lämna frågan. Nedan tio punkter som dessvärre ligger ljusår från den politik som bejakas i Sverige. Du som klassar det här är högerextremistisk goja eller fantasier, gå i svaromål. Visa att jag har fel. Inget skulle göra mig gladare.

Sluta importera muslimer. Bara sluta!
Familjepolitiken måste superprioriteras och inriktas på att få svenska kvinnor att föda fler barn.
Död åt den extrema svenska individualismen! Ensam är inte stark.
Sluta mobba vita män, det är de som är bäst på att bygga den samhällstyp som de flesta vill leva i.
Feminister, byt kurs! Med nuvarande ideal blir inte tillräckligt många barn gjorda.
Sluta hjälpa världen. Hjälp istället Sverige. Importera kristna och buddhister, undvik minoriteter, eftersom de prioriterar diasporiska gemenskaper.
Bryt med EU och bejaka nationen och patriotismen. Ett folk måste vara stolt över sig själva och sitt land.
Sänk skatten och förhindra brain drain. Höga skatter och krympande välfärd är en katastrofal combo. Om inte Sverige klarar att behålla sin kreativa kompetens är det tack och adjö till välståndet.
Sluta med den postmoderna minoritetspolitiken. Det är majoritetens intressen som ska bejakas (kallas demokrati).
Rösta aldrig på politiker som sätter internationella intressen framför det egna folkets.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.