Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 77

Det allra värsta

Kostnaderna för invandringen skenar. När Gunnar och jag ber ekonomen Jan Tullberg att räkna samman utgifterna, tar han med vad han kallar för undanträngningseffekter, det vill säga att för varje invandrare som får ett jobb, hamnar ännu en svensk bland de arbetslösa. Slutsumman för förra årets massinvandring landar över tid på hisnande 600 miljarder. Kanske är beloppet så högt, kanske inte. Att beräkna invandringens kostnader är mycket svårt och det finns lägre siffror. Men det finns ingen svensk nationalekonom som på ett trovärdigt sätt ens försökt att argumentera för att invandringen är lönsam.

Det hindrar inte att sådana påståenden cirkulerar i medierna. För deras del skulle man kunna tala om ett annat slags ”undanträngningseffekter”. De tränger undan seriös skrämmande information, om det finns glättigare sådan att tillgå, även om den senare är felaktig och vilseledande. Ett kritiskt förhållningssätt, misstänksamhet och tystnad drabbar i första hand dem som lyfter fram invandringens negativa effekter.

Nu senast är det journalistprofessor Jesper Strömbäck som sitter i teves morgonsoffor och leker nationalekonom. Han försäkrar tittarna att Sverige behöver invandringen och att den på sikt kommer att stärka landet. Det är ett populärt grepp i den offentliga debatten. Invandringen bör uppfattas som en investering, inte som en utgift. Inte bara våra PK-journalister utan också många politiker gillar den typen av påståenden. Även om argumenteringen är minst sagt tunn så säger de – exempelvis statsrådet Ylva Johansson – att invandringen med ett framtidsperspektiv är lönsam. ”Vi investerar i människor”, säger hon och då är det inte svenskar hon tänker på.

För drygt ett år sedan raljerade komikern Henrik Schyffert på Facebook över invandringens kostnader. Han började med att citera en OECD-rapport från sommaren 2013. Felaktigt tolkad kunde den läggas till grund för påståendet att invandringen är lönsam. Antagligen hade han vilseletts av Dagens Nyheters rubriksättning: ”Invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka”. Nationalekonomen Tino Sanandaji konstaterar:

Det finns idag högljudda krafter som i stället för att fixa problemen med dagens invandring lägger sin energi på att förneka problemen och förvirra allmänheten om vad studierna egentligen säger.  Risken finns att de kommer att missbruka DNs vilseledande rubrik.

Det där läste nog aldrig Henrik Schyffert. I ett inlägg som på bara tolv timmar gillades över tjugotusen gånger och delades av cirka åttatusen personer, förde han följande resonemang:

Till alla som vill prata om vad invandring kostar: Om vi nu stoppade all invandring, vad skulle ni göra för de pengar som ni tjänade på det? Först måste vi reda ut hur mycket det kostar. Redan här kommer det bli bråk. 90 % av kommentarerna här under kommer att handla om att ”siffrorna är fel”.. inte om vad de skulle göra med pengarna de skulle tjäna.

Hur som helst .. kostnaden! Här finns bud från 300 miljarder om året och neråt. För att vi inte ska hamna i en diskussion om det så kollade jag med självaste OECD som mätte kostnaden i Sverige förra året.

Det konstiga är att enligt OECD så TJÄNAR Sverige 7.800 kronor per hushåll på att invandrarna kommer hit. För efter ett tag så betalar de skatt, arbetgivaravgifter, moms etc.. och ju mer integrerade de blir desto mer tjänar Sverige på det. Kolla på Özz, han själv omsatte 4,5 miljoner förra året vilket gjorde att bara hans ”springa runt och berätta om hur jobbigt det var att vara invandrare” på olika standupscener gav Sverige en vinst på 2 miljoner spänn! För att inte snacka om Laleh… eller Zlatan!… eller.. förlåt, I digress…

OK. De första åren kostar invandringen pengar. Vi hade i Sverige 40 000 invandrare förra året, då räknas utbytesstudenter, konsulter på Volvo, danskar som blivit kära i nån från Flen osv men också barn från Syrien vars hela familj har blivit avrättade som på nåder fått komma hit. Enligt migrationsverket kostar de 6 miljarder kronor det första året. För att vara resonabla här så dubblar vi det.. oförutsedda kostnader nån tappar nån plomb eller priset på snus stiger…vi säger 12 miljarder. Är va fan… Eftersom jag vet att trollen där ute nu kommer att skrika att det stämmer inte så tjugodubblar vi det! Vi säger att det kostar 120 miljarder per år! (Trots att det alltså i verkligheten kostar 6… 120 miljarder är en total fantasisumma… helt galen..crazy bananas siffra.. det kostar ALDRIG så mycket… men för sakens skull) OK?

120 miljarder delat på 10 miljoner pers som bor i det här landet är 12 000:- per person. Så mycket sparar du på att tvinga de där krigsdrabbade barnen sitta i snömodden i flyktingförläggningar istället för att få komma hit och få chans till ett värdigt liv.

Det är mycket pengar det. 12 000:- Fy fan vad skönt att vi svenskar får alla de pengarna. Men vad skulle ni göra med dom? Skulle ni blåsa allt på en vecka i Fuengirola och kommer hem rödbruna och bakisplufsiga? Stå nöjda på Skavsta och vänta på väskorna med det trygga klirret ifrån taxfreepåsarna som enda ljudkuliss och tryggt veta att inga jävla 6-åringar med bortsprängda armar kommer från Arabien och snor de här stålarna från er för nu har ni gjort av med dom! Eller ska ni kanske köpa en sån där flott robotgräsklippare? Eller bygga till hemmabion i källaren? Eller en hundgård? En sån där med automatisk belysning? Lakritsprovning i Norge med hela familjen!!?? Va?

Kan det skrivas mera föraktfullt? Med tanke på att Henrik Schyffert samma år i sitt privata bolag gjorde en vinst på tio miljoner, var det också osmakligt. För honom handlade det knappast ens om kaffepengar. För landets 250.000 fattigpensionärer känns det nog inte lika självklart att skattepengar till asylsökande ska prioriteras.

Oavsett vad en eller annan komiker och artist påstår, liksom hur mycket de tjänar, så är jag aningen förundrad över att kostnaderna i pengar har blivit det centrala argumentet för respektive mot invandring. Sverige är ingen Ebberöds bank och det ligger ingen bankrutt och väntar runt hörnet. Säkert är det så att Bidragssverige på sikt kommer att göra landet fattigt, men det är på sikt. Det finns andra mer näraliggande kostnader. Trygghetskostnader.

Några rätt välkända fakta:

Boverket säger att det saknas 700.000 bostäder.

Migrationsverket rapporterar att i runda tal söker 180.000 asyl. 100.000 av dem bor på förläggning. Väntetiden för asylprövningen torde nu överstiga två år.

Den som är ensamstående och bor på en av migrationsverkets anläggning där fri mat ingår får den högsta dagsersättningen: 24 kr. Den som har eget hushåll och sköter matinköpen själv får högst 71 kr. Delar man hushåll så får man 61 kr.

Regeringen meddelar att kanske så många som 80.000 av dem som sökt asyl kommer att nekas sådan.

Tänk er en ung person som bor på en förläggning och får 24 kr per dag. Det räcker inte ens till ett paket cigaretter. Där ska han leva i ovisshet i flera år. Är det trovärdigt att han lydigt finner sig i detta eller kommer han att försöka skaffa sig ett bättre liv, det vill säga ett annat boende och mera pengar? Samma resonemang kan föras för dem som får 61 respektive 71 kr per dag.

Så kommer beslutet. Asyl nekas och 80.000 personer ska återvända till sina hemländer, trots att de enligt PK-retoriken kommer att bli lönsamma. Lås oss säga att så många som 30.000 verkligen återvänder. Resten, 50.000, blir illegalt kvar i Sverige. Det betyder inte bara att de har vissa förmåner, som att kunna få tänderna lagade för femtio spänn, utan att de måste ha bostäder och inkomster för att överleva. Med andra ord, Sveriges politiker har genom sin inkompetens gjort Sverige till ett land som inom en snar framtid kommer att vara direkt farligt. Som Gunnar torrt sammanfattade i föregående blogginlägg, så är det rätt farligt redan i dag: ” Över hälften av de som är dömda till långvariga fängelsestraff (mer än fem år) är utrikes födda, trots att de bara utgör 17 procent av befolkningen.” Sverige har också en skrämmande hög våldtäktsstatistik. Män som kommer från muslimska länder, i synnerhet från Nordafrika, är kraftigt överrepresenterade i statistiken. Till detta ska man lägga att det är ont om poliser – långt under EU:s genomsnitt per capita – och de befinner sig mer eller mindre i uppror mot sin ledning.

Det är vinter och en kväll ringer det på dörren. Eftersom vi har en stor hund som vaktar, öppnar jag. Utanför står en klunga unga män, bortåt tio stycken. Flera har påkar och knivar i händerna. De går mot mig och ser hotfulla ut. Hunden anfaller men möts med en spark. Flera sparkar, tills han ligger utanför dörren, kanske död. Männen kliver in i hallen och en av dem säger: ”Now, this house is ours!” En man går uppför trappan till övervåningen och hämtar min fru, som brutalt motas ner. Några minuter senare befinner vi oss utanför dörren. Vi har fått med oss våra skor och jackor, ingenting annat. Hunden är döende. Vi tar oss till grannen. Där står dörren öppen. Fem, sex män sitter runt köksbordet. Jag tänkte be om att få låna en telefon, men hejdar mig …

– Skrämselpropaganda! Något sådant kan aldrig hända i Sverige!

– Kan det inte?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Argument för ett nötskal

Den danske journalisten Mikael Jalving, som arbetar på Jyllands-Posten och bland annat dokumenterat sitt intresse för Sverige med boken ”Absolut Sverige”, vill intervjua mig med anledning av Karl-Olov Arnstbergs och min nya bok Nötskalet. Han skickade mig några frågor, för att få bakgrundsmaterial till intervjun. Förhoppningsvis kan svaren också intressera bloggens läsare.

Varför behövs mer information?

Därför att ett demokratiskt samhälle förutsätter välinformerade medborgare. Annars kan de ju inte ta ställning. Men så har det varit under minst 20 år i Sverige när det gäller invandringen, och då främst den massiva asyl- och anhöriginvandringen. Svenska media har mer eller mindre medvetet förtigit obekväma fakta, som de vi har redovisat i våra tre böcker: ”Nötskalet” och de två volymerna om ”Invandring och Mörkläggning”. Det som media inte informerar svenskarna om, är främst om de omfattande asylbedrägerierna (att asylsökande regelmässigt ljuger sig in i landet utan id-handlingar), asylinvandringens enorma ekonomiska kostnader, som media genom åren har försökt bagatellisera, om den stora överrepresentationen vid brott och då särskilt våldsbrott och våldtäkter, där personer med utrikes bakgrund är grovt överrepresenterade. Över hälften av de som är dömda till långvariga fängelsestraff (mer än fem år) är utrikes födda, trots att de bara utgör 17 procent av befolkningen.

Sverige genomgår också en snabb demografisk förändring, i det tysta. Nu kom nya uppgifter från Statistiska Centralbyrån (SCB) som visar att mellan 2000 till 2015 var ökningen av personer med utländsk bakgrund närmare en miljon (!) medan de svenskättade minskade med 25.000 under samma period.

De ”nya svenskarna” kommer i stora drag från de mest dysfunktionella samhällen som finns, från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika. Vi håller på att få ett annat land med ett annat folk i rasande takt. Och allt detta tiger svenska media i stort sett om! Då förhindrar de också folket från att komma till tals. Journalisterna vill sedan flera år inte höra vad Karl-Olov Arnstberg och jag har att säga om detta. Därför skrev vi Nötskalet.

Är journalister dåliga på att fatta långsamma händelser?

Ja, i stort sett tror jag att den tesen stämmer. Journalister är fokuserade på nyheter, det som händer framför näsan. Inte på underliggande processer som sker under ytan och under längre tid. Jag tänkte särskilt på det när jag var utrikesreporter på Sveriges Television (SVT) i början på 1990-talet, och då krisen i det forna Jugoslavien bröt ut. Journalisterna verkade tagna på sängen och jag tyckte det var konstigt att egentligen ingen hade följt propagandan i serbiska medier, som under flera år hade satt nationalistiska känslor i brand för ett Stor-Serbien.

Men när det gäller massinvandringen till Sverige så handlar det inte om någon långsam förändring. Sverige har under flera årtionden legat i topp i Västeuropa när det gäller asylinvandring per capita. 1993 och 1994 gav vi till exempel över 80.000 asylsökande från Balkan permanenta uppehållstillstånd (PUT). Och under Fredrik Reinfeldts åtta år som statsminister (2006-2014) beviljades totalt cirka 800.000 uppehållstillstånd. Så det har varit ett ökande inflöde hela tiden, men journalister och politiker har bara velat tala om integration och inte om volymer. Och vad gäller integration så ligger ju Sverige i botten av OECD och har gjort så länge, så allt detta är inte någon långsam process direkt.

Hur hamnade Sverige i Nötskalet?

Sverige hamnade i Nötskalet därför att vi har haft politiker som inte värnat om sitt land och inte presenterat några konsekvensanalyser utan bara sagt det som låter bra och humanitärt. Till det kommer en journalistkår som inte gjort sitt jobb utan istället agerat som asylombud med sina snyft- och solskenshistorier om dem som de på ren reflex kallar för ”flyktingar”. Jag upphör aldrig att förvånas över den svenska mentaliteten. Vi tycks kunna anpassa oss till snart sagt vad som helt. Att göra motstånd verkar inte finnas i svenskens DNA.

Hur kunde statsindividualismen eller socialdemokratin transformeras till strukturell välvilja för invandring och islamisk kultur?

Socialdemokratin är i grunden ideologistyrd och har gjort den formidabla ”tankevurpan” att föra över folkhemstanken från ett nationellt till ett globalt plan. Vi ska kunna ta hand om hela världen och denna humanistiska hybris har bara mötts med brännmärkning och utfrysning mot dem som inte tycker som man ska. Särskilt det socialdemokratiska Aftonbladet har ju ägnat stor energi åt detta, bland annat recenserades en av Karl-Olovs och mina böcker med en bild av paraderande nynazister.

Under Olof Palmes tid var ”Internationell solidaritet” ett socialdemokratiskt slagord och budskapet var att människor i tredje världen alltid var förtryckta av kapitalismen och därför var de också ”goda”. På så sätt blev det lätt att öppna gränserna och samtidigt påstå att vi är så rika att vi har råd med en ”generös invandringspolitik”, som det hette då. Det har ju sedan länge visat sig att man inte kan överföra en modell som var avsedd för ett hårt arbetande och skattebetalande folk på sex-sju miljoner till att omfatta hela världen. Hur tänkte man sig att det skulle fungera med mängder av människor från andra länder, som aldrig har betalt en svensk skattekrona, men som trots detta ska ha samma rättigheter, som de svenskar som tidigare hade kommit på obestånd? Men socialdemokratin har vägrat att tala om detta.

Den strukturella välviljan är ju också elitens sätt att sätta sitt eget folk på undantag. Politikerna är goda mot människor som kommer utifrån på ett sätt som de inte är mot sitt eget folk. Ålderdomshem läggs till exempel ned till förmån för ”flyktingboenden”. I dagarna avslöjande media (TV 4) för en gångs skull en obekväm nyhet vad gäller invandringens konsekvenser: ”ensamkommande flyktingbarn” (som ofta ljugit om sin ålder) kan få upp till 70.000 kronor retroaktivt och upp till 3.000 kronor i månaden (så kallat ”efterlevandestöd”) tills de är 20 år, bara de intygar på ”heder och samvete” att deras föräldrar är döda!

Denna ”strukturella aningslöshet” omfattar också islams intåg i det svenska samhället. Politikers och medias kunskap om islam är generellt sätt mycket lågt. De driver tesen att IS och Boko Haram med flera liknande rörelser är jihadistiska extremister och att det är islamofobi att tro att detta har något med islam i vardagslivet att göra. Muslimerna ses som strukturellt underordnade och därför kan politiker, universitet och media inte förstå att islamism kan predikas i våra skattefinansierade moskéer och att de muslimska samarbetsorganisationer som regeringen använder sig av har trådar in i den islamistiska världen. Kyrkan och socialdemokratin ser alla muslimer som trosbröder till kristna och vår svenska ärkebiskop har ju också ”Gud är större” (Allahu Akbar) som sitt valspråk.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsarkompott

1. Det spelar faktiskt ingen roll om folk flyr för sina liv, eller om de är ekonomiska migranter. Resultatet skulle bli detsamma även om varenda en av de 164.000 förra året hade flytt för sina liv, raka spåret från Syrien. Det är realpolitik, att antingen ”räddar” vi dessa människor ett kort tag nu, och sedan går vi under allihop. Eller så låter vi dem lösa de överbefolknings­problem de själva skapat, och räddar oss själva från samma helvete. Men nu regnar de gamla vanliga flosklerna och innehållslösa orden efter den senaste terrorattacken. Det fördöms. Det är en attack mot ”vår demokrati”. Vi ska tillsammans stå emot våldet, o.s.v.

Vad fan tror de att muslimerna bryr sig om allt detta? Och radion ältar och ältar… Men inte ett ord om att stoppa inflödet av dessa destruktiva muslimer. De har det värre än vi, därför ska vi ta emot ännu fler.

2. Det största hindret mot Sveriges framtid stavas inte islamister utan naiva, godtrogna, fredsskadade, auktoritetsbundna samt etniskt, nationellt, kulturellt och historiskt självhatande människor som min äldre bror och svägerska. Då ska man ändå veta att de båda alltid röstat på borgerliga partier, ofta Moderaterna.

3. ”Västvärlden förstår inte IS”. Tyvärr är detta sant men ett klart understatement. Västvärlden, och FN i synnerhet, har under de senaste etthundra åren visat att man inte förstått och inget velat lära sig av hela mellanösterns politiska dynamik. Vid det osmanska rikets sönderfall under första världskriget tillsatte England och Frankrike den så kallade Sykes-Picot-kommissionen för att dela upp regionen i intresseområden. Det materialiserades i de statsbildningar som vi ser i dag. Den brittiske underrättelse­officeren Mark Sykes och den franske diplomaten Francois Georges-Picot arbetade efter rena kartbilder, utan något som helst hänsynstagande till demografiska, etniska, religiösa eller kulturella faktorer.

De på så sätt skapade nationalstaterna hölls på benen med hjälp av skaparnas militära resurser, tills lokala furstar hade ett tillräckligt maktunderlag för att styra sin region. Detta innebar att dessa stater hålls samman genom repressiv diktatur och ständig förföljelse av olika slags opposition.

Vad vi kan se i dag i Syrien och Irak är ett mikrokosmos av Huntingtons-”Clash of Civilizations”, där en myriad av klanbildningar är spridda över ett geografiskt område, utan hänsyn till de gränsdragningar mellan de nationalstater som en gång skapades. Trots detta försöker FN och stormakterna med dårars envishet basera en framtida demokratisk lösning på de dysfunktionella nationalstaterna. Detta är dömt att misslyckas och kommer bara att resultera i nya diktaturer, se Egypten. Vad är alternativet? Möjligen ett eller flera kalifat, vid sidan av etniska statsbildningar, som Kurdistan. Förhoppningsvis utan IS´ dogmatism. Lätt blir det inte.

4. Då jag på kort tid förlorat två flisor på insidan av framtänder i underkäken, och därmed fick skavsår på tungspetsen, kontaktade jag akuttandvården i Göteborg. De frågade om mina problem och om jag hade någon ordinarie tandläkare, vilket jag nekade till. När vi skulle boka en tid bad de om personuppgifter, jag svarade att jag var papperslös och saknade dessa. Då uppstod ett helt annat tonläge då de förmodligen inte trodde mig, eftersom jag pratade svenska utan brytning. De krävde att jag skulle ha ett intyg från stadsmissionen. Jag kontaktade stadsmissionen, men de sa att de endast hjälpte EU-migranter. Jag kontaktade åter igen tandvården och meddelade detta. Då ville de i stället att jag skulle ha någon form av intyg från Rosengrenska stiftelsen. Jag kontaktade dem också. Där fick jag veta att tandvården inte har rätt att ifrågasätta mitt påstående om att jag är papperslös. En person från Rosengrenska ringde till tandvården och informerade dem om det. När jag för fjärde gången kontaktar tandvården har budskapet gått fram, jag får boka en tid, kommer dit, betalar 50 kronor i kassan och får en timme senare mina tänder lagade. Självklart är det pinsamt att sitta i tandläkarstolen och prata fåordigt och korthugget med personalen, men det får man ta.

Uppenbarligen har akuttandvården blivit hårdare med detta. När jag för ca 1 1/2 år sedan hade en trasig tand gjorde jag likadant, utan att min ”papperslöshet” ifrågasattes. Denna gång gjorde de det mycket besvärligare, men med lite is i magen gick det vägen ändå. 

För mig handlar det om likabehandling. Varför skall vi ha olika taxor för tandvård, när dessutom de som betalar skatt och finansierar systemet skall behöva betala mycket högre avgifter för själva behandlingen?

5. I detta land har det ju för helsike i evigheter räckt med att bara TYCKA. Tänka har man inte behövt göra. För allt är lika bra och har samma värde! Man är lika god som någon annan vadhelst det handlar om! Som om det hade med tänkande och analys att göra, med sakernas tillstånd. Alltid denna fixering vid självet. I ett land där man ideligen talar om att ingen ska lämnas utanför, mobbar man hejvilt och på alla tänkliga fula och ohederliga sätt ett politiskt av folket invalt parti, på den översta tuppens inrådan.

Klyvnad kännetecknar borderlinepersonligheter. Man klarar inte av att fusionera ont och gott. Är det denna kollektiva diagnos som kan vara den rätta på landets befolkning? För någonting är det som inte står rätt till – det är klart.

6. Ensamkommande har rätt till ett så kallat efterlevandestöd på 70.000 kr plus därefter löpande upp till 3.000 kr i månaden, om de på heder och samvete intygar att en eller två föräldrar är döda. Enligt TV4 kommer detta efterlevandestöd att kosta 770 miljoner, och ansökningarna skjuter i höjden.

Det är så jävla sjukt det kan bli. Hur kan man motivera att de som kommer hit och aldrig kvalificerat sig för pensioner, kan lyfta denna summa? Dessutom retroaktivt. En sak om man av ren humanitet beviljar “socialbidrag”, med motiveringen att ingen som är här ska svälta ihjäl. Pensioner bygger på ett system där man betalar in och kvalificerar sig. Lyssna på intervjun på TV 4. Tjänstemannen får frågan om det inte finns risk att systemet kommer att missbrukas. Då svarar hon: ”Alla barn som är här ska känna trygghet”. Som vanligt är detta inte ett svar på frågan och några följdfrågor blev det naturligtvis inte.

7. Det finns goda och mindre goda muslimer i våra ögon. Själv får jag ofta hjälp av en djupt religiös muslim, som aldrig kostat staten en krona. Han berättar vad som sägs i Bellevue-moskén i Göteborg. Det är helt uppenbart att man från ledande håll propagerar för IS, man vidhåller att väst dödar kvinnor och barn i flygattacker. Det är sant, eftersom IS blandar sig med civila på ett mycket vidrigt sätt. Man talar aldrig om egna övergrepp. Väst utmålas som de onda. Man uppmanar inte direkt att ansluta sig till IS, utan det sker mer indirekt. Man säger att IS hjälper folket, och att väst dödar och begår vidriga handlingar mot muslimer.

8. I norra och mellan Sverige fanns vid tillfället åtta anhållna. Sju av dem kunde sorteras in under vår förnämliga invandringspolitik. Det rörde sig om två eritreaner, misstänkta för våldtäkt på barn. En syrier för våldtäkt på vuxen kvinna. Två araber för grov misshandel och mordförsök i Gävle, i någon form av gatuuppgörelse. Två asylsökande för misshandel på ett asylboende. Från Uppsala rapporterades bilbränder i Valsätra/Gottsunda. Maskerade män hade tydligen gått runt och satt eld på flera bilar. Vi poliser betecknar händelsen som ett utslag av “social oro”. Begreppet “social oro” har använts tidigare för händelser av liknande slag i Stockholms förorter. För att få en precisering “googlade” jag begreppet och kom fram till att man sa att bilarna eldades upp av människor i grupp, som känner ängslan, rädsla eller farhågor. Det är mycket enkelt att konstatera att det rör sig om ungdomar med invandrarbakgrund, boende i Uppsala kommun. Det gäller också när fenomenet dykt upp på andra platser.

9. En LO-utredare vid namn Jan Edling gavs för någon tid sedan generöst med tid i ett nyhetsprogram på TV, för en presentation av sin utredning: ”Förorter som moder Svea glömde”. Han hade djupstuderat 38 utanförskapsområden, bara en mindre del av alla våra getton. Det han meddelade var inte direkt humörhöjande. Sedan dess har det varit totaltyst. I inga media har detta uppmärksammats eller kommenterats över huvudtaget. Jag har till och med försökt intressera alternativa media att skriva om Edlings utredning, utan att ens få svar. Locket på! Varav man får intrycket, att här har vi ett av de största minfälten, livsfarligt att beträda. Kanske är krisen så omfattande att ingen helt enkelt vågar göra någonting? Hur överheten en dag ska komma till rätta med dessa platser, där ambulans, brandkår och polis bombarderas med sten, flaskor och molotovcocktails, står skrivet i stjärnorna. De är monument över en ansvarslös migrationspolitik, med påföljande totalt havererad integration.

Sammanställt och redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ingentingfolket

Homo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet – det vill säga den nutida människan, har existerat i ungefär tvåhundratusen år. Den moderna människan har funnits mindre än en procent av denna tid. Räknar vi om denna existens till klocktid, så har hon ännu inte funnits under ens en kvart av ett dygn. Således har hon under 23 timmar och mer än 45 minuter levt ett liv där hennes identitet i första hand bestämts av tre tillhörigheter, där hon inte som individ har gjort något egentligt val, tre tillhörigheter hon fötts in i. De har utgjort basen för hennes självuppfattning, det hon vet att hon vet om sig själv:

Könet
Den släktgrupp hon fötts in i, dvs. kärnfamiljen, släkten och släktklanen.
Den etniska grupp som denna släktgrupp tillhör

Till dessa primära identiteter kan man lägga ett antal sekundära identiteter, i första hand yrken och kompetenser. Det är främst männen som på så sätt har haft möjlighet att bygga ut sina identiteter. Någon är en skicklig snickare, en annan målare, en tredje präst.

I sig finns det ingenting som säger att dessa sekundära identiteter är mindre viktiga än de primära. Däremot kan man säga att under förmodern tid är de sekundära identiteterna ytterst marginella. En förkrossande stor majoritet av mänskligheten har aldrig gjort några identitetsval, utan det är de primära identiteterna som bestämmer deras liv och självuppfattning. Rimligen är dessa självuppfattningens fundament genetiskt förankrade.

Nu lever inte den förmoderna människan enbart i byar och släktklaner utan det bildas också riken och imperier. Dock kan inte vem som helst bli imperiebyggare, utan man måste vara född in i ”rätt” släkt, exempelvis en konungaätt. I dessa förmoderna riken bestämmer den person, alternativt släktklan, som befinner sig överst i hierarkin. Det är undantagslöst totalitära samhällen. Det gäller också för antikens grekiska demokrati, som höll sig med slavar. Folkets makt är begränsad till att göra uppror och skapa kaos, det vill säga förstöra den rådande ordningen. Det som gäller är att kungen, kejsaren, kalifen styr och – framför allt styr Gud via sitt prästerskap. Folket är undersåtar, såväl världsligt som religiöst.

För ungefär tvåhundra år sedan påbörjades ett paradigmskifte, som kom att radikalt förändra identitetsbygget. Det har fyra byggstenar, som passar samman med varandra:

Industrialismen
Urbaniseringen
Den demokratiskt styrda nationalstaten
Individualismen

Industrialismen bygger på att vetenskapen och det rationella tänkandet utvecklas i Västeuropa. Maskinen och masstillverkningen gör entré. I Europa leder detta till att fabriker byggs, vilket i sin tur urbaniserar de befolkningar som tidigare levde av jordbruk. ”Arbetaren” föds, vilket samtidigt identitetsmässigt sett är såväl en ny sekundär identitet av avgörande betydelse, som en individualisering. Det industrialiserade samhället fokuserar individer – utbytbara med varandra. Kärnfamiljen överlever, men däremot inte den utökade släktgruppen eller släktklanen. Kön och etnicitet är fortfarande intakta enheter, som kompletteras med den nationella tillhörigheten. Etniciteten ”nationaliseras”, där det är möjligt. ”Ett folk, ett språk, ett land” blir receptet och etniska minoriteter måste underordna sig den etniska grupp som har makten.

I detta industrialiserade, urbaniserade och nationaliserade västerländska samhälle föds demokratin. Enkelt uttryckt kan man säga att den överhet som alltid ”ägt” sina undersåtar med demokratins entré förlorar, inte sin rikedom, men väl sin makt. Folket inte bara störtar makten utan klarar också skapa en ny ordning, där de behåller makten via sina valda ombud. Med demokratin ”boostas” individualismen. Det är inte längre familjen som är den viktigaste enheten, utan individen. Individen röstar och makten urskiljer och hanterar medborgarna i egenskap av individer. Därmed öppnas möjligheter också för kvinnorna att forma sina identiteter.

I detta samhälle har medborgarna makten, i rollen som ”det arbetande folket”. Identiteterna som ”medborgare” och ”arbetare” blir de viktigaste bland alla de sekundära identitetsmöjligheter som står den moderna västerländska människan till buds.

Nu hastar jag vidare till nästa paradigmskifte, som inleddes för ungefär ett halvsekel sedan, när postmodernismen föddes. Identitetsmässigt betyder det att allt som är fast i identitetsbygget förflyktigas. De primära identitetsgrunderna omvandlas till sekundära. Den västerländska människan måste nu välja sin identitet från ett läge där ingenting längre är självklart. Det gäller könet, där ett antal alternativ radas upp. Det gäller kärnfamiljen och äktenskapet, varför är det bara heteronormativa som kan bilda familj? Det är orättvist! Det gäller faktiskt också etniciteten, som utmanas av mångkulturen. Givetvis gäller det också rasen, ett ord som för övrigt är förbjudet i Sveriges offentliga debatt. Ras får man inte tala om.

Jag erinrar mig en passus ur en nordamerikansk tevedebatt. Den vita kvinnliga programledaren talar med en ganska ljushyllt men ”svart” man. Han säger till henne: ”Min mamma var vit och min pappa svart. Jag ser mig själv som en svart man.” Programledaren invänder att han ju är en hybrid, varför ska han då definiera sig själv som svart? Han svarar att som vit blir han inte accepterad, eftersom hans hudfärg säger något annat, alltså identifierar han sig med de svarta. Skulle han se sig själv som en hybrid, då var han ju ingenting. Hybrider har ingen historia, ingen tillhörighet. Han sa: Det är att vara ett missfoster.

Om jag ser Sverige med ett postmodernt perspektiv, så har ett etniskt homogent land med iver anammat det mångkulturella idealet. Därmed blir vi till ett ”ingenting”, vilket bekräftas av att mångkulturens olika banérförare – exempelvis Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – tror sig förstå att Sverige inte har några traditioner, inte har någonting. Det är inte sant men det är åt det hållet vi är på väg, mot att axla rollen av hybrider, ett ”ingentingfolk”.

Individen ställs inför valmöjligheter som aldrig tidigare existerat och som människan förmodligen inte evolutionärt är designad för. Modernismens identitetsbygge är på väg in i historien. Arbetare och fackligt anslutna medborgare definierar inte sig själva kollektivt längre. Industrisamhället tillhör gårdagen och lärdomarna från två världskrig har djupt komprometterat nationalismen.

Därmed försvinner basen för medborgarnas maktinnehav. Individualism och globalism rycker undan mattan för demokratin. När massan inte längre urskiljer några gemensamma intressen och inte längre klarar att försvara dessa kollektivt och när makthavarana och opinionsbildarna inte längre förstår att nationalstaten är demokratins förutsättning, då gör den svaga medborgaren entré, ett lätt byte för en världselit, som inget hellre vill än att återta den makt som den förlorade med demokratins födelse. Deras utopi är befolkad av ”ingentingmänniskor”, utbytbara med varandra. Och där de själva har makten.

Samtidigt som det evolutionära bygget utmanas och identitetsbygget blir ett personligt ansvar, så föds nya, vad som skulle kunna kallas för motkulturella identitetsbyggen. Det finns en paradox i att när det solida identitetsbygget försvinner, så blir individens behov av att skaffa sig en identitet starkare än någonsin. Jihadismen är en sådan rörelse. Miljörörelsen med sin dröm om fri invandring en annan. Feminismen med sin kamp gentemot patriarkatet är också en sådan motrörelse. Antagligen kan också ätstörningar som anorexia tolkas i ljuset av de höga krav som det individuella identitetsbygget ställer.

Innan jag sticker ut huvudet och avslutar med att säga sådant som inte får sägas, vill jag påpeka att feminismen är en ideologi. Det betyder att män kan ansluta sig till den – och gör det. Det betyder också att kvinnor kan avstå och bekämpa feminismen, utan att det i sig ska tolkas som att de stöder ”manssamhället”. Och nu sticker jag ut huvudet: Feminismen är ett barn till postmodernismen och direkt samhällsdestruktiv, genom att sätta känslorna och empatin framför det kyliga förnuftet. Feminister tycks inte ens förstå att islam är oförenligt med deras krav på kvinnlig jämställdhet. Det finns mera att säga. Många säger det, men feminister lyssnar inte på några andra än sina ”medsystrar”. Och bara till medsystrar i rätt feministisk gruppering.

Det sägs ibland att Sverige är ”fredsskadat”. Vi har haft fred så länge att vi inte längre begriper att skydda oss själva och det egna landet. Jag skulle hellre säga att Sverige är empatiskadat och även om det inte är den enda komponenten i en analys, så befinner sig feminismen där. Vi gråter inför världens lidande och öppnar landet för invandrare som vi ger empatiska beteckningar som ”flyktingar” och ”ensamkommande flyktingbarn”. Våra makthavare och opinionsbildare säger att det pågår en flyktingkris och Sverige måste axla sitt ansvar. Det är inte längre det nationella förnuftet utan de globaliserade känslorna som regerar landet. Och dessa känslor hänger samman med feminismen, de utgör ett kvinnligt sätt att förstå världen.

Eftersom tillgången på flyktingar (”människor som flyr för sina liv”) och ”ensamkommande flyktingbarn” (måste tas om hand) är långt större än den svenska kapaciteten att med bibehållet välstånd ta hand om och försörja dem, är det empatiska förhållningssättet ett nationellt undergångsrecept. Så säger det förnuft som förr satt i högsätet i det moderna samhället. Det identitetsgrundade förnuft som postmodernismen arbetar hårt för att förpassa till historiens skräphög.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kriminalitet och vanföreställningar

Ibland får jag höra eller läsa att den största enskilda majoriteten brottsdömda med utländsk bakgrund skulle vara nordbor, förslagsvis finländare. Det faller på sin egen orimlighet. På samma sätt som man spanar efter skinnskallar får man alltmer spana efter dessa på något museum. Den bilden tillhör ett förgånget Sverige.

Vi för inte etniska register över dem som sitter i fängelse, men enligt SCB finns det i brottsaktiv ålder (15-44 år) nästan 7.000 män I vårt land som är födda i Finland mot exempelvis drygt sex gånger så många – 42.000 män – med Irak som födelseland. I Norge är irakier de mest brottsaktiva bland invandrargrupperna, om man ser till anmälda brott. I Finland kom nyligen siffror som visar på att män från Irak toppar de anmälda våldtäkterna bland ”utlänningar”, vilka totalt står för 27 procent, trots att ”utlänningar” är en försvinnande liten del av befolkningen i det homogena Finland.

Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tomma ord

När läsare kommenterar det Gunnar och jag skriver i våra böcker och på bloggen, så får vi emellanåt uppmuntrande och värmande stödord. Tidigare i dag kom det exempelvis ett mail till mig som avslutades med ”Tack för alla dina kloka ord. Strongt och mycket modigt gjort!” Påståendet – eller kanske förhoppningen – om att vi skall få upprättelse är återkommande. Det måste ju till slut visa sig att vi har rätt. Viktiga opinionsbildare och politiker kommer att hedra oss för vår insats. Det skall i en snar framtid rullas pudel, bes om ursäkt och vi kommer att förses med statliga utmärkelser för den tjänst vi gjort Sverige och svenska folket, när vi förklarat och kritiserat invandringspolitikens konsekvenser. Vi kommer att överösas med inbjudningar om att föreläsa. Vi blir jämförda med andra betydande maktkritiker som Torgny Segerstedt och Karl Gerhard. Vi kan absolut räkna med att nomineras till grävande journalisters pris, guldspaden. De fina förlagen kommer att slåss om att få ge ut våra böcker och betalar gärna ut feta förskott.

Det där med upprättelse tror jag inte ett skvatt på. För att tala för mig själv, så räknar jag med att för evigt vara komprometterad, såväl på grund av det som jag har skrivit, som för det jag inte skrivit utan där jag bara blivit (avsiktligt) fel- och övertolkad. Samhällsdebatten sätter makten före sanningen, i den meningen att den som har makt och tillträde till den offentliga scenen bestämmer vad som är sant respektive osant. Och den som fått brallorna neddragna kommer aldrig att tacka den som drog ner sagda brallor.

Till det kan man lägga att politiker aldrig ser tillbaka. Det är inget problem behäftat med att det som de säger i dag, kolliderar med det som de sa i går. Två uttalanden av Stefan Löfven:

6 september 2015: Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.

24 oktober 2015: Syftet med åtgärderna som presenteras är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande. Det kräver att vi kraftigt får ner antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige och i stället får dem att söka i andra länder.

Vi ser nu hur de politiker och samhällsdebattörer som ivrar för en restriktiv asylpolitik, som gjort sin omvändelse under galgen, bara går vidare, utan att ens förklara sina ”omvändelser”. Hur rätt det än visar sig att Gunnar och jag har, är det betydelselöst i den offentliga debatten. Det spelar ingen roll, därför att det är inte det vi säger utan vi som är fel. Makthavarna kan aldrig lita på oss, det har vi med all önskvärd tydlighet demonstrerat. De sätter inte sanning utan lojalitet högst på listan över nödvändiga karaktärsegenskaper. Löfven har inte fått sitt jobb därför att han har statsmannakvaliteter utan därför att han är obrottsligt lojal mot rörelsen. Säger viktiga socialdemokrater bakom kulisserna att han, likt Krakel Spektakel, ska hänga och slänga i en rullgardin, så kommer han antagligen att göra det.

Trots ständiga försäkringar om ideologisk renlärighet har politiker heller inga problem med att, utan förklaringar, överta andra partiers politiska käpphästar. Ett exempel är begreppet ”Verklighetens folk”, som lanserades på 1990-talet inom det avsomnade Ny Demokrati, som en beteckning på dem själva. Därmed menade de att det fanns en klyfta mellan hur den politiska eliten och vanligt folk tänkte. Självklart stod de på folkets sida. Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund återlanserade begreppet i Almedalen år 2009. Definitionen var densamma och Kristdemokraterna lyckades till och med få formuleringen varumärkesskyddad.

Det har sin poäng att journalisten Anders Johansson i en artikel i Aftonbladet kallade Hägglund för populist – ytterligare en av politikens egendomliga markeringar. I ett demokratiskt samhälle borde det rimligen vara förtjänstfullt att vara populist, det vill säga befinna sig på folkets sida. Men så är det ju inte. Den fråga journalisterna däremot inte ställde var, om det alls var möjligt för en partiledare, medlem av regeringen och politiker i den svenska makteliten att välja folket framför makten. Var det inte bara hyckleri, ord utan täckning?

Ett av de stora problemen inom politik och opinionsbildning är, att det inte tillhör den politiska kulturen att förklara bakgrunden till politiska beslut. En politiker vill aldrig säga att ”Det här beslutet tog vi inom partiet, dels därför att vi måste se till att inte kollidera med miljöpartiet, i varje fall inte så hårt att regeringssamarbetet kraschar. Men det spelar också roll att jag på ett Bilderbergmöte av Peter Sutherland fick veta hur viktigt det var att mångkulturalisera Europa. Jag inser nu att vi gjorde en missbedömning när vi släppte in så många asylsökande under hösten 2015.” Ja … ni fattar

Från yttersta högern till yttersta vänstern är politikerna överens om att aldrig visa svaghet, aldrig erkänna dåligt genomtänkta beslut, aldrig gå med på att motståndare hade rätt, aldrig göra bot för vad som visat sig vara destruktiv maktutövning, aldrig ”ta ansvar” i ordets egentliga mening. Det enda sätt som en politiker verkar kunna ta ansvar på, är att avgå. Men att avgå är väl inte att ta ansvar! Det är att smita undan ansvarstagandet, för övrigt ett beteende som för politiker inte bara innebär att de förlorar makten utan ofta också att de får fallskärmar, pensioner och väl tilltagna avgångsvederlag. Runt hörnet väntar landshövdingejobbet eller något annat egoboostande reträttjobb eller, om haveriet är totalt, åtminstone ett utredningsuppdrag i regeringskansliet.

I min värld är att ta ansvar inte att avgå utan att förklara varför det gick fel och samtidigt styra om politiken enligt receptet ”Gör om, gör rätt”. Den enda kommunikationsmodell som jag kan acceptera är den som tillämpas inom god vetenskap. För den som ska skriva en doktorsavhandling gäller det först att genom litteraturstudier skaffa sig en uppfattning om vad som är ett relevant och forskningsbart ämnesval. Därefter genomförs undersökningen enligt en inom vetenskapen beprövad metod. Resultatet ska givetvis helst stämma med den uppställda hypotesen. Det är ju tråkigt om det visar sig att hypotesen inte håller, men i så fall kan det inte hjälpas. Vetenskapliga resultat måste vara sanna. En av de positiva konsekvenserna är att upprättelsen är möjlig. Makten spelar en oerhörd roll, det gör den överallt, men inom vetenskap har ändå sanningen en högre karat.

Vetenskapen rymmer också en annan viktig kvalitet, nämligen att den sanning som vänder utvecklingen är mer värd än den sanning som bara gör en liten korrigering av det som vi redan vet. Så förhåller det sig absolut inte inom politiken. Där är det ofta viktigt att undvika sanningen, att inte säga något alls. Så här skriver den konservative danske politikern Rasmus Jarlov, i nättidningen Nya Dagbladets översättning, om hur politiker bör agera efter ett terrorangrepp som det i Bryssel:

De första dagarna efter ett terrorangrepp ska dina kommentarer allra helst vara helt tomma på innehåll. Säg att du är ledsen över det, att du tar kraftigt avstånd, och att vi står tillsammans mot terrorn. Gärna kryddat med någonting om europeiska värderingar. Alla vet att den typen av utspel gör stort intryck på terroristerna.

Undvik för allt i världen att säga någonting relevant och konkret. Absolut ingenting om vad som behöver göras för att förhindra fler terrorangrepp. I politiskt korrekt-språkbruk är detta ”att kasta sig ut i en tragedi”. Bara tomma ord. Viktigt! Gå istället till ett fackeltåg.

Jarlov råder politiker att hålla sig till accepterade och populära åsikter. Alla människor har lika värde och vi får inte skilja mellan vi och dem. Det är viktigare att få tusen delningar på Facebook än att göra något, i synnerhet om handlandet kan ifrågasättas. En bra politiker säger det som folk – förlåt, journalister – vill höra, det vill säga det som låter moraliskt attraktivt. I synnerhet låter det bra att ”ta ansvar”. En bloggläsare kommenterar:

En återkommande fras som jag inte blir klok på är påståendet att ”vi måste ta vårt ansvar”. I min värld tar jag ansvar för mina beslut, men vill absolut inte ta ansvar för andra vuxnas beslut. De får ta ansvar för sina egna ställningstaganden. Jag vill således inte ta ansvar för Löfvens eller Kinberg Batras uppfattning att det är mer ansvarsfullt att spendera ett antal miljarder av svenska folkets skattepengar på okända unga män från t.ex Afghanistan, än att förbättra villkoren för de 250.000 svenska pensionärer, som lever under EUs fattigdomsgräns.

Vackrast låter de ord som inte behöver åtföljas av någon handling. Vi måste alla ta ansvar för och bry oss om varandra!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den förträngda nationen

En kvinna jag känner diskuterar invandringspolitik med mig. Hon säger sig förstå att Sverige är illa ute, på grund av massinvandringen. Hon är upprörd över den politik som bedrivs. Jag frågar henne vad hon tänker göra åt saken.

– Göra, jag kan väl inte göra någonting?

– Tja, du kan ju rösta på Sverigedemokraterna i nästa val till exempel, säger jag. Hon brukar rösta vänster.

– Sverigedemokraterna!? Nej, absolut inte. Jag avskyr dem. Dessa kostymklädda män med sitt nazistiska förflutna, aldrig i livet jag skulle kunna rösta på dem!

– Vilka kan du rösta på då?

– Vet inte, rösta blankt kanske.

Förhållningssättet är intressant. I stället för att fråga vilken politik, som leder till det goda samhället (hur det ser ut bör man givetvis diskutera, men det är en annan fråga) så blir röstandet en bärande bjälke i hennes privata identitetsbygge. Det är identitetspolitik när kvinnor röstar på feministiska partier därför att de är kvinnor. Det som den här kvinnan uttrycker är inte samma sak. Det avgörande är att hon ogillar sverigedemokraterna, trots att de bäst förträder den politik som leder till det samhälle hon vill leva i. Hon har ett individualiserat och personligt förhållningssätt till politiken. Det är också ett omoget förhållningssätt. Hon ser sig själv, hon ser Sverigedemokraterna, hon ser en samhällsutveckling som skrämmer henne. Men hon ser inte samhället som en enhet, formad i en politisk process.

För att pröva en lite krystad metafor: Tänk er att den här kvinnan har en katt. Hon brukar ge djuret mat av ett visst kattmatsmärke. Så blir katten sjuk, den äter maten men tål den inte. En veterinär säger att hon ska köpa rå lever och njure och koka till katten, så kommer den att bli frisk igen. Det vill hon emellertid inte göra, därför att hon tycker att inälvsmat är ”äckligt”. Med andra ord, hon klarar inte lösa problemet, därför att hon inte kan handla emot sina egna värderingar.

Om man ser den politiska identitetsutvecklingen som ett antal nivåer, så befinner sig denna kvinna på den lägsta nivån. Hon vill ha den politik och de företrädare som hon ”tycker om”. Nästa nivå är samma förhållningssätt, men som en kollektiv handling. Olika kollektiv väljer den politik och de politiker som bäst företräder deras partsintressen, alltså identitetspolitik. För minoriteter – till exempel samer, kurder och homosexuella – kan det te sig självklart att rösta på politiker som företräder just deras intressen. Problemet är att det inte finns någon entydigt positiv relation mellan identitetspolitik och ett gott samhälle. Nedan ett par exempel:

Om Sverige beviljar asyl till väldigt många outbildade som förblir arbetslösa i Sverige, så är det viktigt för dessa att få behålla en bidragsnivå som det är möjligt för dem att klara sig på. Men om inte tillräckligt många arbetar, så går inte bidragsnivån att upprätthålla utan att det sker på bekostnad av annat, som ligger inom det samhälleliga ansvarsområdet. Bidragstagarna röstar fram politiker som sätter deras intressen framför nationens. Resultat blir att landet hamnar i en nedåtgående fattigdomsspiral, som inte gagnar någon. Alltså är identitetspolitiken skadlig också för dem, som inte vill se längre än näsan räcker.

Muslimer som flyr till Europa, gör det ofta därför att deras eget samhällsbygge är sämre. Det erbjuder krig, ett totalitärt förtryck och en fattigdomsfälla som ter sig hart när omöjlig att ta sig ur. Detta är anledningen till att många muslimer söker sig till Europa. Det är begripligt att de vill ha ett bättre liv . De flesta bland oss skulle agera på samma sätt, utifrån likartade villkor.

Problemet är att många muslimer i Europa är dåliga samhällsbyggare. Får de chansen, så reproducerar de sådana samhällstyper som de en gång flydde från: fattiga samhällen med kvinnoförtryck, moralpolis och jihadism. I England, Tyskland och Frankrike finns det många hundra sådana samhällen. I Sverige är flera förorter på väg åt det hållet. Tensta och Rinkeby är två exempel.

Att olika minoritetsgrupper ställer kraven utifrån sina egna intressen är ingenting att förvånas över. Det är problematiskt, men problemet ligger inte hos dem, utan hos de politiker som bejakar identitetspolitiken. I den postmoderna västvärlden anses minoriteternas krav berättigade och majoritetens uppgift är att tillmötesgå dessa, på grund av tidigare övergrepp. Kvinnor måste få sina krav tillgodosedda. Samer, kurder, homosexuella och muslimer likaså. Enligt den förhärskande meningen måste samhället sätta dessa minoriteters intressen i främsta rummet. De måste prioritera jämlikhet, jämställdhet och rättvisa för att göra samhället mer rättvist.

Detta bör emellertid inte vara majoritetens uppgift. Om vi postulerar att majoriteten har makten i ett demokratiskt samhälle, så är det deras ansvar att se till helheten, inte till minoriteternas utan till nationens intresse. I praktiken är det liktydigt med ett samhälle som bejakar nationalism. Nationen kan liknas vid ett kärl som omsluter oss alla. Skadas detta kärl, så drabbas alla som befinner sig i det.

En av Sveriges olyckor är att den vänsterpolitiska definitionen av nationalism som högerpolitik, till och med nazism, tillåtits slå rot. Nationalism handlar inte i sig om någon särskild politik, utöver värnet och bejakandet av det gemensamma geopolitiska arvet (”landet vi ärvde”). Medborgarna måste därför lära sig att hylla och värna nationen. Detta är inte bara det högsta politiska medvetandet, utan också ett nödvändigt medvetande, åtminstone för den som vill bejaka demokrati, yttrandefrihet, tryckfrihet och andra medborgerliga rättigheter. Det är, eller borde därför vara, skolans uppgift att undervisa om nationen, hur den skyddas och hur den förbättras. Som skolämne är nationalism minst lika viktigt som matematik och språkundervisning.

Exempelvis är det nödvändigt att nationella symboler bejakas och respekteras. Eftersom Sverige är en monarki så bör det inte vara tillåtet att göra narr av kungahuset. Det har ingenting med de kungliga personerna att göra utan med kungahuset som institution, som en nationell symbol. Detsamma gäller för andra symboler i den nationella verktygslådan: nationalsång, nationella helger, nationens historia.

Men inte nog med det, för majoriteten gäller det också att få minoriteterna att acceptera att nationen är en överordnad storhet, att deras värderingar och krav inte kan tillåtas att utmana nationella intressen. Det faller på majoritetens ansvar att reglera och styra minoriteternas krav till vad som skulle kunna kallas för kompabilitet. De skall inte tillåtas konkurrera med den nationella identiteten.

Här kommer vi tillbaka till det individuella förhållningssättet, som jag startade med. Den som läser ovanstående och tror att jag är ännu en stollig nationsvurmare gör ett misstag. Personligen är jag rätt ointresserad av nationalism. Om jag bortsåg från det förmätna, skulle jag antagligen kalla mig själv för kosmopolit. Men jag förstår att det jag prioriterar, inte självklart är detsamma som det som är bra för landet. Nationalism är ett kompetensområde: ”så här gör man för att skapa ett bra samhälle”.

Nationalismen hotas inte bara av personliga preferenser, av det slag som Fredrik Reinfeldt med sitt abnorma hat gentemot sverigedemokraterna iscensatte under sina åtta år vid makten. Inte heller utgör identitetspolitiken det främsta hotet. Globalismen är det största hotet. Det är den ”psykos” som drabbar politiker som inte är tillräckligt ”nationellt vaccinerade”. Lågutbildade svenska politiker är ofta ett lättfångat byte. Med en välvillig tolkning agerar de som ”nyttiga idioter” för de krafter som vill se vårt land på komposthögen.

Det vore fantastiskt om världen var fri, utan nationella gränser. Alla kunde vi resa kors och tvärs som vi ville, men inte bara det, vi kunde också bosätta oss och arbeta där vi tyckte det var bäst. Inga pass, inget djävulskap med visum, medborgarskap, arbetstillstånd och alla de andra hinder som finns för det goda livet. Globalismen befriar världen från de nationella bojorna, murarna mellan jordens olika folk!

Emellertid, lika lätt som det är att räkna upp allt underbart som är förknippat med globalism, så är det lätt att räkna upp det som är negativt. Jag ska emellertid nöja mig med en enda invändning, en fullkomligt avgörande sådan: globalismen förutsätter en totalitär maktutövning. Det går inte att bygga en global demokrati. Världens geopolitiska och kulturella skillnader förhindrar detta. Det tror fan att världseliten bejakar globalism, i synnerhet den form som sorteras in under begreppet NWO (googla!). De rikaste kan bli ännu rikare och de transnationella företagen kan bli ännu mer vinstgivande. Men när det nationella kärlet krossas, så krossas också demokratin och därmed demokratins största tillgång: folkets makt att avsätta sina ledare och välja sig nya sådana.

Svenska politiker har ett extremt dåligt skydd gentemot globalism. Den kloke bloggaren Lars Bern beskriver detta problem mycket bra i en av sina senaste bloggtexter:

Det är idag uppenbart att våra ledande politiska makthavare känner starkare lojaliteter till brödraskapet i Bryssel än till väljarna hemma i Sverige. Livet på den internationella arenan är så mycket mer spännande och lukrativt. Man vill inte göra de ryggdunkande vännerna där besvikna, så i fråga efter fråga väljer man att vända ryggen åt starka opinioner bland de egna väljarna. /…/

Politiken har fått sin egen liturgi som gör att alla flockas okritiskt runt den politiskt korrekta globalismen och låter sig styras av oligarkernas lobbygrupper och tankesmedjor. En rad av de heta politiska frågor som engagerar väljarna mest och som diskuteras vid varje fikabord eller vid varje fin middag exkluderas, eftersom de oftast står i konflikt mot globalismen. Många av folkets frågor har därför ställts utanför den offentliga politiska debatten som på detta sätt tappat sin relevans för väljarna. Vanliga människors åsikter släpps inte fram i etablerade medier utan är hänvisade till bloggar och andra forum på nätet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tio bloggläsarkommentarer

1. Att skolan sedan sent 60-tal och början av 70-talet varit ett område där vänstermänniskor och numera även postmodernister fått fritt spelrum, har nog ingen missat. Det lär finnas 171 professorer i pedagogik i Sverige, vilket säger det mesta. Pedagogik och sociologi är ämnen som lämpar sig för akademiker med dolda agendor, politiska ambitioner och ideologisk grundsyn. Där kan de under vetenskaplig täckmantel agera med framgång.

2. Vänster- och högerpolitiker ser på svenska folket på samma sätt. Det gäller att behålla greppet över de svenska själarnas värdegrund och lojalitet. Jag tror inte man ska ta deras ideologier på för stort allvar. Drivkraften är deras egna privata agendor. Karriärdrömmar inom EU och FN är viktigast. Lyssnade just en stund på Margot Wallström. Hon talade om den ideologiska förebild som Sverige är och att vi kandiderar till FN:s säkerhetsråd. Och jag tänkte ”what’s in it for me”. Ingenting var ju svaret.

3. Torbjörn Elensky har en intressant teori om den svenska ”tredjevärldism”, som under lång tid har varit en överideologi i svensk politik och debatt.

Det är att bära på en kollektiv skuld, en gemensam arvsynd faktiskt, som det enbart går att befria sig från styckevis och delt, genom bistånd och flyktingmottagning i första hand, men i de mera radikala varianterna helt enkelt genom att vi i västvärlden tar vårt välstånd och finfördelar det över hela världen i den globala rättvisans namn.

Elensky föreläste om ämnet på ett seminarium som finns på Axess TV. Som svar på en publikfråga låter han förstå att när en grupperings ideologiska uppbyggnad börjar krakelera så, i stället för att ta förnuftet till fånga och acceptera att verkligheten överbevisar det ihåliga i den ideologiska argumentationen, sluter sig förespråkarna än mera samman, bildar som en mur mor förnuftet. Någon förändring i tänkandet är inte att vänta. Tvärtom blir striden än mera hårdnackad.

4. Västvärldens feminisering är ett intressant och kanske i vissa avseenden roligt experiment. Feminisering innebär två saker. Dels kramandet, som är ett kvinnligt sätt att uttrycka sig, dels boostar det rättviseidén. Som kvinna ”förstår” man den förtryckte. Vi tycker alla att det ska vara rättvist här i livet och att det är fint att kramas. Men vad man glömmer är att selektivt kramande inte är rättvist och inte kan vara basen för att styra ett land. Kaoset i Sverige och flyktinglägren är ett direkt resultat av det selektiva kramandet. Vad mera är, det som är rättvist är mycket komplicerat, om man inte knäsätter 50-50 % jämlikheten som ett allt annat överskuggande ideal.

5. Jag hörde på radion om ett pinsamt projekt i Västerbottens län där några kulturnissar på uppdrag av kommuner och landsting (finansierade med skatte­betalarpengar, som vanligt) har haft i uppgift att utmana och bredda bilden av vad det innebär att vara svensk, eller som det så fint heter: ”Vi ska utmana VITHETSNORMEN”. När kommer detta nonsens få ett slut? I alla fall, dessa kulturnissar skulle utmana ”vithets­normen”, genom att lyfta fram lesbiska kvinnor under 1800-talet i länet.

6. Jag är så trött på feminism, jag är så trött på snyfthistorier om flyktingar, jag är så trött på allt som heter feminism att jag snart inte står ut! Du måste förstå att jag inte har någon att prata med om sådana saker. De skulle tro att jag är någon slags extremist om jag så mycket som kritiserade ”vitehetsnormen” eller invandringen. Alla är så rädda för att diskutera saker. Allt är obehagligt. Därför måste jag få skriva till dig, Gustav. Jag har ingen annan att prata med, för att få utlopp för mina tankar och känslor kring sådana här saker. Det går dessutom inte att lyssna på P1s program, knappt ens på ekot, på morgonen utan att man hör något som rör dessa saker. Jag blir provocerad, och ibland arg, men det kan jag inte visa utåt.

7. Bara en iakttagelse av romernas allt aggressivare beteende. Var i Uppsala igår och bevistade högmässan i domkyrkan. Till min oerhörda häpnad kom, mitt under gudstjänsten, en tiggerska skramlande längs altargången. Ilskna blickar och hyssjanden fick henne att vända till slut. Jag och mina vänner var mållösa.

8. Makthavarna i detta land vill undergräva allt som har med ren svensk kultur att göra. Vi ska bli så kallat mångkulturella! Plötsligt har jag på ett helt nytt sätt förstått att det är mig som de kränker, de vill åt MIG. De vill utplåna allt det som jag förvaltar och som förmedlats till mig av mina föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och andra i min omgivning. Genom att jag har barnbarn har jag förstått hur viktigt detta med kulturellt arv är. De är små och går ännu inte i skolan. De vill lära sig allt möjligt av mig. Min omedvetna kunskap, det vill säga det jag själv bara sugit i mig hemifrån, är ett arv från generation till generation och självklart förändras det med tiden. Jag bär på kanske urgamla sedvänjor. Allt detta är jag en förmedlare av. En länk i ledet. I Sverige skall vi inte längre få vara stolta över detta, vi skall ses som felaktiga, om vi vill behålla det som vi under generationer byggt upp av värderingar och förhållningssätt, sett ur kulturell synvinkel. Vi står vid vägs ände.

9. Men de farligaste akademikerna är trots allt de, som likt Lysenko, fjäskar och förser politiker och journalister med lögnaktiga och påhittade argument, vilka dessa i sin tur skall använda för tysta alla oliktänkande med. Det är dessa akademiker som huvudsakligen är ansvariga för att den lagstadgade åsikts-, yttrande- och mötesfriheten i godhetens namn blivit satt ur spel och banat vägen för den demokratur vi nu lever i. Dessa Lysenko-akademiker hatar jag allra mest, eftersom de vet vad de gör! Och blir därmed i gengäld belönade med höga akademiska tjänster på våra lärosäten, plus monopol på att sprida sina osakliga lögner i massmedia utan att riskera att bli emotsagda av några dissidenter. Dessa maktens lakejer är värda all förakt!

10. Nu sker en del omvändelser under galgen. Det är intressant att Expressen (Marteus) och Aftonbladet (Kadhammar) är först, eftersom dessa tidningar varit de mest aggressiva bland de medier, som jagat ”rasister”. Antagligen hänger det samman med att de säljer lösnummer och när läsarna svänger, så måste de anpassa sig. Därefter kommer morgontidningarna – abonnenter är inte lika flyktiga även om också DN tappat, närmare bestämt elva procent förra året. Sista är de statsägda Sveriges Radio och Televisionen. Där är journalisterna välbetalda och har fasta anställningar. Där finns den största klyftan, den mellan uppgiften att vara oberoende och allsidiga och deras propagandistiska produkter.

Förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kommer högern tillbaka?

I dag släpper vi in en gäst, som varit med förut. Det är en inte helt lättillgänglig text, men väl värd en noggrann läsning.

De isländska sagorna präglas av fejder mellan olika familjer och stammar. I förgrunden för dessa fejder finns starka män och kvinnor, stormän, hövdingar och deras egensinniga hustrur, systrar och mödrar. Kvinnorna månar om hemmen och sina vackra smycken, men de tolererar inga veklingar bland männen. Behövs det, så utdelar de själva banesår. Ofta gäller striderna egendom, men man anar att under dessa strider om reala värden finns en kamp om erkännande. Man jämför sig med varandra (”manjämning”, som det kallas) och försöker komma fram till vem som är främst. Om oenighet uppstår kan det i bästa fall lösas vid tinget, men i värsta fall genom strid, man mot man. Striden mellan Snorre gode och Arnkel i Eyrbyggarnas saga kan sägas vara ett gott exempel på en sådan strid. På ytan gäller konflikten en strid om en arvslott som Arnkel tycker att Snorre orätt tillägnat sig. Men ytterst handlar det om vem som är den främste hövdingen i Snafellnes – Snorre eller Arnkel.

Dramatikens yttre samhälleliga ramar bestäms helt av frånvaron av vad vi skulle kalla en stat, alltså en särskilt avdelad styrka av väktare, poliser eller militärer, som ensamma har rätt att använda våld för att försvara egendom och upprätthålla ordning. Det finns lagar och seder, men med mycket stort utrymme för tolkning och egensinnighet och därmed våldsanvändning hos stormännen, hövdingarna och deras följen av familjemedlemmar, stamfränder och slavar.

Det är frestande att associera till gestalter som Snorre eller Arnkel, när man följer striden mellan sverigedemokraten Mattias Karlsson och hans kritiker Daniel Friberg. Båda är viljestarka och stridslystna, vana att bestämma inom sina olika områden. Snorre-Karlsson i partipolitiken och Arnkel-Friberg som opinionsbildare och förläggare (bland annat). När den ene (Karlsson) genomdriver sin partipolitiska, ideologiska vision i SD, utarbetar den andre (Friberg) en alternativ partilös ideologisk vision.

I Eyrbyggarnas saga går det illa för den beväpnade, men tillfälligtvis ensamme Arnkel, som blir nedstucken av Snorres följe – på ett högärde i Örlygstad. I striden mellan Karlsson och Friberg går det inte fullt så våldsamt till. Det närmsta man kommer mord blir karaktärsmord. Men vi befinner oss ändå i en nutida version av den fornisländska fejden om erkännande mellan stormän. Det är en strid där reglerna inte är helt klara och ingen tredje part, som ett ting eller en stat företrädd av en kung, kan döma.

Jag känner ingen av kombattanterna personligen och har bara följt förloppet utifrån. Men jag får ett bestämt intryck av att Karlsson söker erkännande som ideolog och en i största allmänhet vis karl. Så långt jag kan bedöma har Friberg inget behov av att erkännas som partipolitiker, men vill göra avtryck även där. Han vill se sverigedemokraterna som ett tydligare markerat nationalistiskt parti, utan beröringsångest med den s.k. nya högern. Friberg vill bana väg för denna nya höger, han vill verka för ”högerns återkomst”, som han uttrycker det.

Fejden mellan Karlsson och Friberg samt hans följe, det vill säga de närstående skribenterna i portalen ”Motpol”, tycks ha inletts hösten 2011. Var det Friberg eller någon honom närstående som förolämpade Karlssons utförsgåvor som politisk tänkare och ideolog? Var det någon som vid något tillfälle brast i respekt för Karlssons egna hemvävda, pragmatiska, kulturnationalistiska socialkonservatism? Eller var det bara ett uttryck för en vilja att markera avstånd gentemot de grupperingar som eventuellt kunde tänkas stödja ungdomsförbundets Gustav Kasselstrands och William Hahnes krav år 2011 på att partiet skulle erkänna Palestina?

Alltför länge har Sverigedemokraternas politik i Israel–Palestina-konflikten präglats av enskilda partiföreträdares personliga agenda. Sverigedemokraternas riksdagsgrupp beslutade nyligen att inte erkänna en palestinsk stat eller bevilja palestiniernas begäran om medlemskap i FN. Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) går nu för första gången någonsin emot moderpartiet och hävdar palestiniernas rätt till en egen stat i hänsyftning till den nationalistiska principen.

I vilket fall som helst var det just denna artikel som kom att föra konflikten mellan Karlsson och Friberg, rakt in i Sverigedemokraternas inre led. Nu följde en rad av karaktärsmord och uteslutningar. Först Kasselstrands petning från riksdagskansliet (september 2012), sedan uteslutningen av Patrik Ehn (vårvintern 2013), Karlssons brev till Expo med en begäran att de skulle kartlägga neofascister i Sverige (vintern 2013) samt slutligen uteslutningen av bland andra Kasselstrand och Hahne (våren 2015) och till sist hela ungdomsförbundet (sensommaren/hösten 2015). Genom hela denna utrensningskampanj har en anklagelsepunkt varit att de utrensade direkt eller indirekt haft kontakt med bloggportalen Motpol.

De utrensades gemensamma kainsmärke har varit nationalismen och konservatismen – fel sorts nationalism och fel sorts konservatism. Inte den goda kulturnationalismen utan den onda etnonationalismen – tanken att man normalt sett föds in i ett folk, att man inte artificiellt kan lära sig eller utbildas att bli medlem av det folket. Just denna etnonationalism tycks vara en ytterligt svårsmält tanke för Karlsson och ledande företrädare för SD. Det kulturnationalisten säger är att det omvända är det normala, att nationstillhörighet är något man kan lära sig, genom att tillägna sig ett annat folks språk och kultur.

Det betyder inte att etnonationalisten förnekar att man kan upptas och naturaliseras av andra nationer, som ett uttryck för ett annat folks välvilja. I språket markerar vi detta genom beteckningen ”svenskiranier” för iranier som tillägnat sig svensk kultur, men som till folkhärstamningen är perser, ser sig själva som perser och av andra uppfattas som perser. På samma sätt säger vi om svenskar som lever och naturaliserats i exempelvis USA att de är ”svenskamerikaner”. Det är inte underligt eller laddat – om man nu inte har en grumlig agenda.

Etnonationalisten lyfter fram att det tar lång tid att assimileras. Det är en process som inte kan framtvingas eller skyndas på genom lagstiftning. Assimilationen innebär inte bara att man blir medlem av en ny kultur och också accepteras i den rollen utan också en förlust av den egna kulturella identiteten, något som kan vara smärtsamt.

Framtvingad assimilation däremot, är en auktoritär idé. Det är just av denna anledning som etnonationalismen lättare låter sig förenas med konservatism, eftersom den betonar att ett på folkgemenskapen grundat samhälle uppvisar större stabilitet och resistens. Det är denna resistens som intressegrupper – inom ekonomi, partipolitik och media – vet att de måste bryta, för att kunna förverkliga sina artificiella mångkulturella och globaliseringsagendor. När konservativa radikaliseras i sitt motstånd mot sådana grupper – alltså grupper som inte stillatigande låter sina samhällen förvandlas till kulturella soptippar – då blir de vad som skulle kunna benämnas radikalkonservativa aktivister.

Från det ovannämnda är det lätt att dra slutsatsen att Friberg låter sig beskrivas som etnonationalist. Så enkelt är det emellertid inte. Om jag förstår Friberg rätt har han inget emot etnonationalismen, men förespråkar ett långt större och djupare liggande högerprojekt. Han tar sin utgångspunkt i att långt gångna postmoderna länder och folk, likt det svenska, redan förlorat mycket av den identitet och folkgemenskap ur vilken etnonationalismen hämtar sin spontana näring. Fribergs ideologiska projekt kan därför inte beskrivas som etnonationalistiskt, utan är snarare opinionsbildande, eller ”metapolitiskt”, för att använda Fribergs term.

I sin nyligen utgivna Högern kommer tillbaka (Arktos 2015) förklarar Friberg att den nya högern övertar termen ”metapolitik” från vänstern och den italienske marxisten Antonio Gramsci. Metapolitiken är opinionsbildande, men med ambitioner bortom dagspolitiken. Metapolitik är att försöka tränga in i opinionens djupare skikt, det vill säga att förskjuta samhällets dominerande värderingar och begrepp, ja själva den rådande världsåskådningen. Metapolitisk kamp är en kamp för en ny tidsanda, men likväl inte mot samtidsandan. Ty den är en kamp för en tidsanda som redan är på väg att födas, som hålls tillbaka av den rådande ideologin, i vilken borgerligt liberala strömningar vuxit samman med diverse vänsteridéer. Friberg understryker att denna främst är en vänsterideologi.

Enligt Friberg får denna vänsterideologi inte förväxlas med den klassiska, marxistiska vänstern. Medan den traditionella vänstern var kollektivistisk och arbetarvänlig, är den nya postmarxistiska kulturvänstern individualistisk och arbetarfientlig. Med sin etnonihilistiska mångkulturalism, radikalfeminism och antirasism, sina postkoloniala studier och sin HBTQ-aktivism, kan denna nya vänster te sig apart. Dess resultat är dock handfast reella: okontrollerbara migrationsströmmar och sjunkande födelsetal, bland vita, europeiska kvinnor. I båda fallen är resultatet en långsamt men säkert demografiskt och kulturellt sönderfall för de europeiska folken.

Medlen för att bryta denna, bokstavligt talat, dödslängtande ideologi, går enligt Friberg genom metapolitik. Metapolitikens främsta verktyg är de internetbaserade alternativmedia, som vuxit fram under de senaste 10-15 åren. Till skillnad från Karlsson är därför Friberg odelat positiv till alternativa media såsom Fria Tider och Avpixlat. Friberg lämnar för övrigt själv bidrag till alternativmedia, inte bara genom den tidigare nämnda portalen Motpol, utan också genom den mycket ambitiösa engelskspråkiga siten Right On.

Min åsikt är att Karlsson gått för långt i sin kamp med Friberg. Även om sverigedemokraterna fullt ut följer Karlssons kulturnationalistiska program, vilken garanti har man för att de etablerade partierna och massmedia inte kommer att kräva ännu större, ännu mer långtgående anpassningar? Hela idén att närma sig en mittfåra som bekymmerslöst låter sig definieras av eliterna i Europas kanske sjukaste land – detta postmarxismens Nordkorea – verkar helt enkelt inte riktigt sund.

Priset för Karlssons seger är hur som helst högt, nämligen att sverigedemokraternas inre kärna etablerat ett parti med en ytterst obehaglig intern partikultur. Man har inte bara amputerat bort sitt livaktiga ungdomsförbund utan också alienerat sig från såväl intellektuella, som vanliga borgerliga sympatisörer, yrkesmänniskor och företagare. De framgångar partiet skördat har inte fått sin näring ur Karlssons socialkonservatism och kulturnationalism, utan ur de övriga riksdagspartiernas monumentala totalinkompetens och fullblodsidioti. Vore det inte bättre att med en dubbel strategi: en partipolitisk och en opinionsbildande? Kort sagt kombinera opinionsbildning och partipolitik på nya innovativa sätt, och sedan utvärdera vad som fungerar i praktiken?

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nötskalet

Nötskalet
Svensk invandringspolitik och dess konsekvenser

Vi har skrivit en ny bok, som kom från tryckeriet idag. Det är en pocket på 196 sidor. Den är alltså betydligt mindre än våra tidigare två böcker om ”Invandring och mörkläggning”. Den är rykande aktuell och tanken är att den ska gå att läsa på några timmar. Vi har undvikit att deklarera våra åsikter. Här finns ingen politisk propaganda, ingen ideologisk plattform, inget dolt budskap. Vi vill inte bestämma vad du ska tycka om invandringen till Sverige, utan det är det du som ska göra. Tanken är också att denna bok ska fungera som en introduktion. Den som har förstått vad som händer med Sverige ska, utan att behöva riskera att skällas för främlingsfientlig eller rasist, kunna sticka denna översikt i händerna på den som vill veta mer.

Nötskalet går att köpa direkt från Debattförlaget för 140 kr inklusive moms. Om du tidigare köpt någon av våra böcker, så vet du hur det går till, nämligen så här:

Betala in 140 kr på plusgiro 463 33 86-0 och skriv ditt signum i meddelandefältet. Maila sedan detta signum plus den adress dit boken ska skickas till koa@arnstberg.se. Den kommer givetvis också att kunna köpas genom Adlibris, Bokus och övrig bokhandel. Vi håller också på att ta fram den som E-bok.

Innehållsförteckning

Inledning 9

Säg som det är 10

Tala sanning till makten 11

Konsekvensneutralitet 11

Åsiktsfrihet 12

Använd alla sorters källor 12

Flyktingkrisen 15

Det extrema landet 15

Den terapeutiska staten 19

Flyktingkrisen 22

Sprickorna i muren 27

Blev Sverige mångkulturellt? 29

Under och efter kriget 29

Den svenska invandringspolitikens fader 30

Rasism och välvilja 33

Jonas Widgren 35

LO bestämmer 38

Valfrihet 40

Luciabeslutet 46

Integration blir det nya kodordet 48

Mångfaldens öar 50

Hur många kommer det? 55

Är alla flyktingar? 55

Sverige i topp i västvärlden 59

Vilseledande nettoinvandring 64

Konsekvenser 69

Kriminella och jihadister i asylströmmarna 69

Gasen i botten med Reinfeldt vid ratten 71

Skolan och Pisa 75

Allt sämre resultat 75

Asylinvandringen enda säkra faktorn 77

Invandring och kriminalitet 83

Våldsbrottslighet 83

Hur media mörkar 86

Bränder 90

Organiserad brottslighet 92

Landsbygden 92

Hedersrelaterat våld 93

Sverige i våldtäktstopp 97

Utländsk förövarbakgrund vanligast 98

Köln, Kalmar, Kungsan 100

Vilka anmäler? 102

Bostäder och jobb 105

Permanent bostadsbrist 105

Trångboddhet för asylsökande 107

Förläggningar 108

Mycket bråk 110

Sommarstugor 111

Drygt hälften i arbete 111

Sysselsättningsgapet 113

Kompetensregn över landet 114

Norden ut; Mellanöstern, Afghanistan och Afrika in 117

Utomeuropeisk arbetskraftsinvandring 119

Är invandringen lönsam? 123

Fraseologi 123

Sandviken 126

900 miljarder i vinst 128

Öppna hjärtan eller plånböcker? 129

Från trettio till hundratals miljarder 130

Tio gånger så högt bidragsberoende 133

250 miljarder per år 135

Asylinvandringens nota för 2015 136

Ensamkommande ungdomar 139

Flygfärdiga 139

Asylsökande ensamkommande ungdomar 2015 141

Regeringens syn på ensamkommande flyktingbarn 147

Hur går det för barnen? 150

Könsobalans och övergrepp 150

Islam 151

Europas snabbast växande minoritet 151

Den stora frågan 154

Islam är en totalitär ideologi 157

Islam och islamism 162

Svenska kyrkan och islam 165

Tiggande romer 169

Konstiga förslag 169

Gadje ska inte veta 171

En folkgrupp som försvarar sig 172

Romernas möjlighet att röra sig fritt inom EU 173

Svenska insatser 177

Romer och tiggeri, sammanfattande synpunkter 179

Noter 185

Inledning

Vi vill ge läsarna de kunskaper om invandringen till Sverige, som vi menar att svenska journalister och politiker inte klarar av att leverera. Läs den här lilla boken, det går på några timmar. Därefter bör du ha bra överblick i de viktigaste frågorna.

Först kallade vi boken för ”Invandringen i ett nötskal”, men efter att vi i vår inbördes diskussion förkortat namnet till ”Nötskalet”, så beslöt vi att välja den kortare titeln. Informationen är kortfattad, rak på sak och tydlig. Vi har haft fem ledstjärnor:

Säg som det är, vilket betyder att läsarna utan glidningar, utan vilseledande språkbruk och utan censur ska informeras om invandringspolitiken och dess konsekvenser. Det betyder bland annat att vi strävar efter ett korrekt språkbruk. De ungdomar som kommer till Sverige utan familj och söker asyl kallas inte för barn, utan mer rättvisande för ungdomar eller unga vuxna. Asyl­sökande kallas inte för flyktingar, eftersom endast en minoritet av dem som söker sig till Sverige är flyktingar, så som det stadgas i FN:s konven­tion. Tiggande romer från Rumänien och Bulgarien kallas inte för EU-migranter. De EU-medborgare som befinner sig i Sverige och har rätt att vistas här under tre månader är inga migranter, annat än möjligen illegala sådana. Av samma skäl kallar vi inte illegala invandrare för papperslösa flyktingar. Vi använder också ett och annat förbjudet ord, exempelvis massinvandring. Det är en korrekt rubricering för den ström av människor från världens mest dysfunktionella länder, som söker sig till Europa och Sverige. När det gäller uppehållstillstånd för asylinvandrare har Sverige länge legat i topp per capita. Det finns också ord som vi tycker illa om, exempelvis värdegrund, ett begrepp och en företeelse som syftar till att eliminera kritik och oliktänkande.

Tala sanning till makten, en formulering som låter mycket bättre på engelska: ”Speaking truth to power”. Detta har vi i och för sig länge försökt göra, främst med de två volymerna av Invandring och mörkläggning, som Debattförlaget gav ut 2013 och 2014. Vi kan inte säga att vi varit särskilt framgångsrika. Kunskapsresistensen är utbredd och låsningarna många, i synnerhet där en öppenhet och allsidighet skulle behövas, som inom socialdemokraterna och moderaterna.

Konsekvensneutralitet är också ett uttryck med mera stuns på engelska: ”Publish and be dam­ned”. Här syndar den etablerade pressen och etermedia svårt. De vill exempelvis inte ta upp frågor om invandrares brottslighet, i synnerhet inte våldtäkter. De undviker kontroversiella frågor som kan knytas till bestämda etniska grupper, exempelvis de åldringsrån som är en födkrok bland romer.

Åsiktsfrihet, det vill säga att undvika det ständiga tyckandet, liksom ställningstagandet i viktiga frågor. Det gäller framför allt Sveriges kvällstidningar, men också särskilt flaggskeppet Dagens Nyheter. Under Peter Wolodarskis ledning ägnar sig DN:s journalister åt något som Wolodarski benämner agendajournalistik. Han kunde lika gärna ha sagt åsiktsjournalistik eller propaganda, men ”agenda” låter väl lite bättre.

Använd alla sorters källor. Det är givetvis viktigt med nyhetsvärdering och källkritik, men inom medierna har ett ”näsan-i-vädret-syndrom” utvecklats, alltsedan nätet och dess fria, för att inte säga gränslösa flöde av texter och filmer tillkommit. Etablerade media avskyr och dömer konsekvent ut konkurrerande nättidningar, som Avpixlat och Fria Tider. Dessa betraktas som hatsajter och klassas som främlingsfientliga. Detta är i stora drag felaktigt även om det ibland kan gälla för tonen i vissa texter och det som skrivs i kommentarsfälten.

Vår uppfattning är att kunskap bör hämtas där den står att finna. Den viktigaste och mest relevanta kritiken av svensk invandringspolitik finns på nätet. Men naturligtvis är det viktigt att sålla, en kompetens som man kan kräva att journalister tillägnar sig.

Karl-Olov Arnstberg & Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.