Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 75

Plikt- respektive konsekvensetik

Inom filosofin finns det två grundläggande förhållningssätt, när man ska avgöra om en handling är ond eller god. Man kan tillämpa en plikt- eller en konsekvensetik. Den som är pliktetiker handlar som plikten bjuder. Klansamhällen, i synnerhet muslimska, styrs utifrån en extremt rigid pliktetik. Om sharia säger att en kvinna som varit otrogen måste stenas, så är det irrelevant om hon har åtta barn som behöver sin mamma, eller om hon är barnlös. När hederskulturen säger att en dotter måste dödas därför att hon vanhedrar släkten, så måste familjen genomföra detta, trots att det krossar familjemedlemmarnas hjärtan. Pliktetikens praktik är ofta vidrig, men höjer vi oss till ett retoriskt plan, så låter den bra. Gustav VI Adolfs valspråk var ”Plikten framför allt”.

Immanuel Kant är den filosof som tydligast argumenterat för en pliktetik. Hans berömda kategoriska imperativ lyder: ”Handla alltid efter den princip du skulle vilja se upphöjd till allmän lag”. ”Kategorisk” betyder att man måste handla konsekvent. Det är aldrig tillåtet att rucka på sina principer.

Sverige är i dag ett land som är uppdelat i ”de goda”, som visar sin godhet genom att ivra för ”fri” eller ”extremt generös” invandring och ”de onda”, som vill begränsa invandringen och sätta svenska intressen i första rummet. Sju riksdagspartier är goda, med tillägget att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har betyget MVG i godhet. Sverigedemokraterna är onda. Detta, om vi tillämpar pliktetiken. Byter vi till ett konsekvensetiskt synsätt, så förvandlas ”de goda” till inkompetenta idioter, därför att de vägrar begripa vad som händer landet och sänker eller åtminstone försämrar det. Och ”de onda” blir goda. De vill ju rädda det av välfärdssverige som ännu finns kvar.

När norrmännen istället för att slänga ner Breivik i någon djup fängelsehåla, kasta nyckeln och glömma bort honom, istället hanterar honom någorlunda anständigt och till och med tillåter honom att framgångsrikt klaga på ”behandlingen”, som han anser är alltför hård, så är det pliktetiken som råder, efter Kants anvisningar. Tänk er nu att en pliktetiker hade upptäckt vad Breivik var i färd med att göra. Hade det då varit rätt att förhindra honom från att utföra sitt massmord, genom att helt enkelt döda honom?

På det skulle en pliktetiker svara nej. Förhållningssättet ska vara detsamma före morden som efter morden, det vill säga man handlar som plikten kallar och om plikten säger att du inte ska döda, så måste förhållningssättet vara konsekvent, oberoende av såväl handling som sammanhang.

För en konsekvensetiker ter det sig annorlunda. Att döda Breivik efter handlingen är i sammanhanget etiskt ointressant, eftersom det inte hade förhindrat massmordet. Däremot hade en konsekvensetiker svarat ja på frågan om det hade varit rätt att döda Breivik, om det hade stoppat honom från att genomföra sitt massmord. Det är kanske inte gott, men väl mindre ont att en människa dör än att 77 gör det. Med en annan formulering blir handlingen till och med god: det är gott att döda en människa, om man därigenom räddar 77 andra människors liv.

Jag ska ärligt tillstå att jag har svårt för pliktmoral. Visst, ett pliktsamhälle kan förmodligen bättre hålla stånd mot sådant som vi ogillar. Land ska med lag byggas, som det heter, och pliktmoralen är ett lagsystem. Korruptionen och prostitutionen minskar, för att uttrycka sig lite vitsigt. Korruptionen, därför att pliktetiken helt enkelt inte tillåter människor att utnyttja olika situationer till sin egen fördel, prostitutionen därför att människor inte får exploatera varandra. Människor är inte medel, utan mål.

Det där låter ju bra. Om det inte var så, att det gick att argumentera för pliktmoralen, så hade uppdelningen i plikt- respektive konsekvensmoral varit ointressant. Ändå är min uppfattning att pliktmoralen måste begränsas till sådana sammanhang där det tydligt går att visa att den är av godo. Som en i vår tid styrande etik måste den avvisas, framför allt kanske därför att den sänker Europa, inbegripet Sverige. Jag ska ge några exempel.

Det första är det största, rätten att söka asyl. Enligt FN:s flyktingkonvention är den flykting som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning. Människor som kommer till Sverige och säger att de är flyktingar och vill söka asyl i Sverige, släpps alltså in i landet och får här söka asyl. Deras ärende prövas. Denna procedur gäller för samtliga länder, som skrivit under FN-konventionen.

Asylrätten, som också omfattar skyddsbehövande som till exempel är drabbade av inbördeskrig, är ett utpräglat pliktetiskt förhållningssätt, eftersom den inte påverkas av den massinvandring som ägde rum under förra året. Sveriges bostadsmarknad, arbetsmarknad och välfärdssystem är klart överbelastade. Det tar ett år, kanske två, innan de som sökt asyl ens får veta om de får stanna i landet. Som flera politiker sagt, vilket ändå är ett understatement: Sverige är fullt.

Vad värre är, det finns ingen politisk vilja att ändra systemet (Kants kategoriska imperativ). Vi kan bara i skräck hoppas att massinvandringen inte fortsätter i år, och nästa år, och nästa år etc. Detta trots att Sveriges inrikesminister sagt att upp emot hälften av dem som sökte asyl i Sverige förra året förmodligen kommer att nekas asyl och utvisas. Det handlar om 80.000 människor som indirekt klassats som välfärdsmigranter. Att det skulle vara möjligt att genomföra en sådan massutvisning är en ren fantasi, omöjlig att realisera i en demokrati som Sverige. Med andra ord har landet, på grund av pliktetiken, hamnat på pottan. Djävligt mycket så.

För en konsekvensetiker är det självklart att asylsystemet måste ändras, för att välfärdssamhället inte ska gå under, en mängd andra anledningar onämnda. Lösningen är att vid svenska gränsen avvisa alla som saknar visum. De tillåts inte komma in i landet och söka asyl ”från insidan”, utan de måste söka asyl ”från utsidan”, det vill säga på svenska beskickningar i sina hemländer. På så sätt får Sverige kontroll över invandringen och kan släppa in så många eller få, som migrationsverket bedömer att vi har kapacitet att klara av. Det handlar således inte om att stänga några gränser eller sätta något tak utan det blir en fortlöpande myndighetshantering, som följer lagstiftning och politikernas anvisningar.

Det finns inget som talar emot detta system, utom just att det är konsekvensetiskt, vilket betyder att svenska politiker måste gå emot såväl FN:s som EU:s regelverk. Men varför skulle de inte göra det? Det handlar ju om att tillvarata svenska medborgares och svenska skattebetalares intressen. Rimligen måste det ha företräde framför vad FN och EU stipulerar, i synnerhet om den av FN och EU påbjudna pliktetiken hotar att sänka landet. Dessutom är Genèvekonventionen, som hela bygget vilar på från 1951, då världen såg annorlunda ut, då folkvandringar i omfattande skala mellan världsdelar inte förekom.

Som bekant finns det länder inom EU, som handlar konsekvensetiskt. De skärper gränskontrollen och släpper inte in några asylsökande, därför att de ser att då kommer det att gå åt helvete. Det gäller för flera av de forna öststaterna, med Ungern som det tydligaste exemplet. För svenska pliktetiker är därför Ungern ett omoraliskt land. För svenska konsekvensetiker har Ungern antagit en, med avseende på invandring, föredömlig politik.

Ett annat exempel gäller Medelhavet som dödens hav, något som hotar att bli än värre, nu när den korta färdvägen mellan Turkiet och Grekland stängts och flyktingsmugglarna därför väljer att erbjuda migranterna längre och farligare flyktvägar. Här säger pliktetikern att asylrätten gäller ovillkorligt och sätter in olika räddningsaktioner för att minimera dödsfallen, exempelvis de omskrivna gula båtarna. En konsekvensetiker skulle säga att nu måste Europas gränser stängas. Asyl kan bara sökas på det sätt som beskrivits ovan. Om det saknas förutsättningar för att med båt över Medelhavet ta sig in i Europa, så kommer flyktingdöden på Medelhavet att upphöra. Konsekvensetikern blir på det sättet bättre än pliktetikern på att minska dödsfallen, vilket i sin tur inte kan tolkas på annat sätt än att konsekvensetiken är en god politik, medan den axiomatiskt goda pliktetiken, i själva verket är ond. Den är ond i sina konsekvenser. Konsekvensetiken är för övrigt det förhållningssätt som Australien valt. Därmed har de gjort vad de kunnat för att sätta stopp för flyktingdöden på Stilla Havet.

Även om konsekvenspolitiken bör ges företräde, så uppstår det också med den problematiska situationer. Filippinerna har just haft val och gjort Rodrigo Duterte till landets nye president. Som borgmästare i Davao City har han gjort sig känd för att med dödspatruller göra processen med misstänkta brottslingar kort. Han gick till val och vann på löftet att behandla brottslingar i hela landet på samma sätt. Manillabukten ska fyllas med lik från kriminella, lovade han. Duterte vill också återinföra dödsstraffet.

Duterte är med andra ord en extrem konsekvenspolitiker. Jag tror ändå inte att jag skulle ha lagt min röst på honom, om jag bodde i Filippinerna och fick rösta. Det betyder att jag, liksom de flesta bland oss, har några pliktetiska grundstenar, som bär upp konsekvensetiken.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

ÄR MÅNGFALD STYRKA?

Dagens text är skriven av en man som ibland spelar i ett band, som leds av en skolkamrat jag aldrig umgåtts med. Håkan läser mycket och tänker fritt. Han är en skicklig tennisspelare men mest beundrar jag honom som jazzpianist. Jag har hört honom spela på skiva, men inte i verkligheten. När han stämmer mitt piano, tar han några ackord men mer blir det inte. En gång bad jag honom att visa mig en alternativ harmoniföljd till ”My Funny Valentine”. Det blev väldigt annorlunda än jag tänkt mig. Men bra.

Karl-Olov Arnstberg

***

I medieflödet återkommer påståendet att mångfald är styrka och inom affärs- forskar- konst- och idrottsvärlden stämmer det ofta. Där kan inte bara etnicitet utan även kön vara av underordnad betydelse för helhetsresultatet. Diskuterar vi samhällsbyggande är emellertid påståendet felaktigt.

Etniskt homogena länder är mer harmoniska och fungerar bättre än mångkulturer, när det gäller att skapa välstånd. Enligt sociobiologin beror detta till viss del på en evolutionär överlevnadsstrategi som kan observeras i alla möjliga kollektiv, från insekter (bin och myror) och olika däggdjur, ända till dagens moderna människa. Strategin kallas släktskapsselektion (kin-selection) och är genernas sätt att påverka organismens beteende, för att säkra sitt fortbestånd.

En av människans främsta egenskaper, altruismen, tycks vara proportionell med genetisk släktskap. Vi prioriterar först och främst vår avkomma, men även resten av familjen, som föräldrar, syskon, kusiner och barnbarn. Denna altruism sprider sig i koncentriska cirklar vidare till storfamiljen, flocken, klanen, ätten och i förlängningen även till nationen.

Då ett helt lands befolkning inte alla kan vara släkt med varandra, uppstår en kompletterande form av ömsesidig medmänsklighet, kallad ”reciprok altruism”, det vill säga ett system av tjänster och gentjänster. Sådan ömsesidighet lönar sig i längden. Kostnaderna för att hjälpa är vanligen mindre än fördelarna med att bli hjälpt. Reciprok altruism förutsätter att ingen fuskar för att skaffa sig fördelar, vilket i så fall kan leda till att alla förlorar, som i det klassiska teoretiska experimentet “fångarnas dilemma”.

Två fångar, A och B, som tillsammans begått ett brott ställs var och en inför ett val: att vittna mot sin medbrottsling, eller att tiga. Om A vittnar mot B och om B håller tyst, blir A frikänd och B får ett 10-årigt fängelsestraff. Omvänt gäller samma sak om B vittnar mot A. Om varken A eller B vittnar får de båda ett fängelsestraff på 6 månader. Om de vittnar båda två får de 2 års fängelse var. Båda fångarna måste göra ett val, men de vet inte vad den andre kommer att välja. Vad kommer att hända? /…/ Problemet ligger i att oavsett hur den andre fången agerar, är det rationellt att vittna. Alltså vittnar båda fångarna, och båda får ett fängelsestraff på 2 år, vilket är ett sämre utfall än om de hade samarbetat och hållit tyst.

Också om man ser till den sammanlagda strafftiden är båda fångarnas bästa val att samarbeta, eftersom detta skulle minimera den totala tiden i fängelse. Alla andra resultat skulle försämra det sammanlagda resultatet.

Att samarbete ger bästa resultatet är en väldigt viktig insikt, när samhällen ska byggas. Om inte viljan att samarbeta finns, därför att folk inte litar på varandra, är det svårt att få stater och länder att fungera.

Harvardprofessorn och mångkultursförespråkaren Robert Putnam, som har studerat denna tillit människor emellan och blivit berömd för sin teori om det sociala kapitalet, har till sin stora förtret gång på gång i sin forskning kommit fram till att etnisk mångfald försvagar det sociala kapitalet. Tilliten minskar mellan alla medborgare, oavsett etnisk tillhörighet. Dessa forskningsresultat ignoreras av de flesta politiker i USA, som alla mässar sitt väl inövade mantra att “Diversity is our strength”, troligen bara för att fiska röster bland minoriteterna.

När folk fritt kan välja sin bostadsort och var barnen ska gå i skola, upptäcker man hur segregerat människor fungerar bortom retoriken. Alla dessa politiker och journalister, som sjunger mångkulturens lov, skulle inte för sitt liv välja att bo i det som kallas för ”utsatta förorter”. Inte heller vill de placera sina barn i skolklasser med övervägande invandrarelever.

I USA finns det ett “socialt experiment” där påtvingad mångfald verkligen ställs på sin spets och överlevnadsstrategierna visar upp sin absolut råaste sida: fängelsesystemet. Där är gränserna mellan etniciteterna knivskarpa och vare sig man vill det eller ej, är det nödvändigt att tillhöra rätt gruppering. Den som hamnar fel eller är illojal mot sin ”fängelsefamilj” kan i värsta fall få plikta med sitt liv.

Nyckelordet är frivillighet. Att tvinga på ett folk mångkultur är dömt att misslyckas. Till och med migranterna, som sägs fly för sina liv från krig och etniska konflikter, tar med sig sina antipatier till det nya landet och fortsätter konflikterna där. Många lägger också ner tid och energi på att protestera mot värdfolkets påstådda diskriminering och förtryck, istället för att integreras.

Majoriteten av dem som beviljas asyl i Sverige är ekonomiska migranter. På jakt efter ett bättre liv har de frivilligt sökt sig till de länder som har det bästa välfärdssystemet i det rika Europa. Väl på plats väljer de nästan alltid att bo med sina forna landsmän, vilket gör att den berömda integrationen, den som ska berika alla och envar, uteblir.

Det finns ännu en sociobiologisk teori, som kanske kan förklara det samhällsdestruktiva projekt som går under namnet mångkulturalism, nämligen r/K-selektion. Denna evolutionära strategi tycks vara observerbar genom hela det biologiska spektrat, från minsta bakterie, till avancerade däggdjur.

Teorin låter sammantaget ungefär så här: Det finns två strategier för genernas fortlevnad, r-strategin där r står för reproduktion och K-strategin där K står för konkurrens. Man kan säga att den ena (r) satsar på kvantitet, medan den andra(K) satsar på kvalitet. Bland däggdjuren kan dessa två strategier exemplifieras med kaniner och vargar. Kaninen som är r-selektiv föder många ungar som inte konkurrerar med varandra om födan, då gräs tycks finnas i obegränsade mängder. Vargen å andra sidan föder färre ungar, som måste tränas för att konkurrera om det begränsade jaktbytet.

Kaninungens enda direktiv är: ät gräs, fortplanta dig så fort som möjligt och undvik att bli uppäten. Vargungen däremot måste fostras till en skicklig predator, som samtidigt är lojal med flocken. Kännetecknande för bytesdjuret (r) är: Snabb könsmognad, tidig reproduktion, liten biologisk investering per avkomma, svag grupplojalitet, mindre hjärna och enklare sociala system. K-individen, som för det mesta är ett rovdjur, har motsatta egenskaper.

Överför man dessa två strategier på mänskligt beteende kan man generellt observera att vissa tenderar att vara r-selektiva (många barn, låg föräldrainvestering etc.), medan andra (K) får färre barn, som följaktligen blir mer uppmärksammade och bättre omhändertagna. På den politiska skalan, med höger-vänster uppdelningen, kan man urskilja ett mönster där vänstern, som är mer åt r-hållet, tenderar att tro på en stor statsapparat med oändliga resurser. Höga skatter som ger välfärd åt alla. Borgarna lutar mer åt K-hållet.

När en högkultur växer fram finns det begränsade resurser som individer eller folkgrupper konkurrerar om, därför är K-strategin mest framgångsrik. Efter att den segrande samhällsformen har etablerat sig och börjat skapa rikedomar, växer mestadels r-klassen successivt i antal. I moderna demokratiska välfärdsländer som exempelvis Sverige, väljer de r-selektiva, vilseledda i tron på statens oändliga tillgångar, att rösta fram en bidragsekonomi, finansierad av höga skatter.

I det vänsterpolitiska drömsamhället är alla jämlika och könsneutrala. Där existerar inga evolutionärt nedärvda (förbjudna) känslor, som exempelvis främlingsfientlighet. All världens fattiga är välkomna att ta del av västvärldens aldrig sinande resurser. Det finns plats, vi har råd, ni behövs, mångfald berikar – så låter lockropen från politiker och journalister till de hugade välfärdsmigranterna. För K-individerna är detta en katastrofalt naiv inställning. Den bortser helt från de uppenbart ödesdigra och irreversibla konsekvenser, som följer i massinvandringens spår.

De västerländska männen, som genom historien framgångsrikt byggt och försvarat sina samhällen, har idag, i vänsterfeminismens namn förvandlats till oansvariga dilettanter (med betoning på tanter). De står handfallna och avkönade inför den pågående ockupationen.

Historiskt sett verkar det som om alla högkulturer rämnar om r-individerna blir fler än K. När exempelvis Romarriket föll, hade makthavarna slut på inhemska K-soldater, som kunde försvara det stora rikets gränser. Istället hyrdes legosoldater från provinserna in som gränsvakter. När sedan de utlovade lönerna inte kunde betalas till dessa krigare (forna fiender), styrde dessa kosan mot Rom för att kräva sin sold. Då få eller inga K-män fanns kvar för att försvara staden och statskassans pengar var slut, ledde det till att Rom i olika omgångar plundrades (The sack of Rome).

Apropå feminism, varför finns det inga feministiska matriarkala riken dokumenterade? Det borde ju vara empiriskt bevisat att feministisk in- och utrikespolitik, som nu Sverige säger sig föra, har varit framgångsrik åtminstone någon gång i historien. Är det bara ytterligare ett utslag av r-mentalitetens verklighetsfrånvända förhoppningar? Historiskt vet vi att matriarkaten aldrig existerat, eller varit så kortlivade att de inte gjort något avtryck.

Det verkar som en obalans mellan r/K selektionsgrupperna leder till civilisationers uppgång och fall. Det kanske är ett oundvikligt historiskt kretslopp, som liv och död, skapelse och förintelse, att “What comes up must go down”. Om det stämmer, är försöken att bevara det västerländska samhället dömt att misslyckas. När tre av Europas främsta ledare (Cameron, Merkel och Sarkozy) för några år sedan konstaterade att mångkulturalismen hade misslyckats, verkade det som om verkligheten hunnit ikapp illusionen, men när massmigrationen förra året nådde nya höjder, ändrade sig åtminstone Angela Merkel och proklamerade stolt: “Vi klarar det”.

Klarar vadå?

Den afroamerikanske nationalekonomen Thomas Sowell kunde inte ha uttryckt det bättre när han påpekade att:

Much of the social history of the Western world over the past three decades has involved replacing what worked with what sounded good /…/ The amazing thing is that this history of failure and disaster has neither discouraged the social engineers nor discredited them.

Den svenska makteliten har bestämt sig för att mångkultursprojektet ska genomföras, även om vi själva går under. Påtvingad mångfald kommer i längden inte alls att vara någon styrka. Det är en svaghet, en eroderande kraft som sakta men säkert ogiltigförklarar det sociala kontraktet, i takt med att de ekonomiska klyftorna och segregationen ökar. Det vi bevittnar är kanske hur historiens mest framgångrika civilisation går under.

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Recension: Landsplågan islam av Hege Storhaug (Kassandra Publishing, 2016)

Den norska författaren och journalisten Hege Storhaug driver i Norge tankesmedjan Human Rights Service (HRS).

Hege Storhaugs skriver på ett självklart sätt som är lätt att följa. Säkert beror det på att hon under flera årtionden har rest runt i den islamska världen, främst genom en lång kontakt med muslimer i Pakistan. Det ger boken en slags avspänd tyngd utan att förta den som alarmsignal. Samma sak gäller författarinnas röst om Europa: hon ger sig beslöjad in i Marseilles arabkvarter och rapporterar inifrån shariazonen. Storhaug tillhör en allt glesare skara av undersökande journalister, som tycker det är nödvändigt att besöka de platser hon skildrar. Rapporten, som i e-bokformatet är på hela 353 sidor, är lätt- om än inte precis snabbläst. Det senare eftersom innehållet manar till eftertanke. I bokens kapitel om Malmö bedriver hon den undersökande journalistik som svensk media borde ha gjort för länge sedan om de vore hederliga och värnade om sitt land.

Malmö – det nordiska Marseille

Låt oss dröja ett tag vid Malmö – det nordiska Marseille. Storhaug skriver att hon befinner sig i centrala Malmö, det område hon explicit anger är Rosengård. Äldre svenska kvinnor berättar att de måste lämna staden där de bott hela sitt liv. Arabiska och somaliska pojkgäng radar regelbundet upp sig utanför deras fönster och trakasserar på olika sätt. Det räcker med att en kvinna lever ensam. Omgivningen gör livet omöjligt för de sista svenskarna i trappuppgången, de till och med erbjuds pengar för att flytta så att klanen kan ta över. Intervjuobjekten har personliga erfarenheter av rån, överfall, att medvetet bli påkörda, trots att de är ända upp i sjuttioårsåldern.

En handikappad kvinna fick en pistol mot tinningen och rånades på sin rullstol, bara för att gänget ville ha den som leksak. Till detta kommer anlagda bränder i trappuppgångar, drivor av sopor som hälls ut utanför tröskeln, spottloskor (t.o.m. från små barn), bilbomber, beskjutningar, inbrott i svenskarnas lägenheter, våldtäkter också på äldre kvinnor.

En av de kvinnor som Storhaug intervjuar anser att det pågår en etnisk rensning, sedan svenskarna kommit i minoritet. ”Om du ska bo kvar här måste du lära dig arabiska!” lyder uppmaningen. De intervjuade kvinnorna berättar också om en poliskår, som inte kommer när man ringer. Det finns som bekant ett femtiotal ”No-Go zoner” i Sverige, där statens våldsmonopol inte fungerar och där ambulans och brandkår inte ger sig in utan poliseskort.

NRK gjorde i helgen ett liknande reportage från en sådan stockholmsförort som chockade Norge. Hot och stenar haglade mot polis och teve-team. Svenska journalister rapporterar inte gärna om vad som händer med dessa utsatta stadsdelar. De är resultatet av en ansvarslös invandringspolitik och åtföljande segregation som inte går att hejda – en politik som de för övrigt själva varit med om att driva fram. De väljer hellre att rapportera om urbefolkningens påstådda rasism och islamofobi.

Mekka- och Medina-muslimer

Författaren konstaterar att det är utomeuropeiska invandrare med muslimsk bakgrund som utgör det stora hotet mot vårt öppna västerländska samhälle. Kränkande tillmälen, hot och våld runt om i Europa bär antisemitiska förtecken och förakt mot majoritetsamhällets demokrati och kvinnosyn, där tillmälen som ”kufar” (otrogen), ”hora” och ”jude” är vardagsmat. Nästan hälften av de 9 000 muslimer som tillfrågades i en stor europeisk undersökning 2013 klassades som fundamentalister, vilket innebär att de sammantaget föredrar sharia framför demokrati, tror på endast en tolkning av koranen och vill återvända till islams rötter. Särskilt gäller det den yngre generationen. Motsvarande siffra för kristna var knappt fyra procent, vilket visar att teorin om ”lika goda kålsupare” är ett påhitt.

Storhaug går grundligt igenom av vad som står i koranen, hadither och sira och hur islams budskap förändrades i religionens gryning. Hon skiljer mellan de moderata Mekka-muslimerna och Medina-muslimer, som är den sammanfattande benämningen på islamister och jihadister av olika slag. Mekka-muslimerna är antingen mer sekulariserade eller så föredrar de att tolka skrifterna utifrån dess fredligare budskap, d.v.s. från tiden innan heijira, utvandringen efter att Muhammed år 622 förvisats till Medina. Därefter blev han krigsherre och islam en religion i erövrandets och våldets tjänst.

Frågan som kvarstår är ändå hur relevant denna uppdelning är, när det väl kommer till skarpt läge. Ingen kan väl undgå att märka att det är militant islam (Medina-muslimerna) som är på global frammarsch. Vad händer med Mekka-muslimerna i Europa när de ställs inför hot om uteslutning från klan och umma (den muslimska gemenskapen), kanske till och med inför dödshot, om de lämnar sin religion? Vilken tillhörighet väljer de? Parallellen till vad som hände med det tyska folket gör sig påmind. I sitt första val 1928 fick Hitler bara 2.8 procent av rösterna och många då sade att ”tyskarna är ett kulturfolk som aldrig kommer att gå med den där skräniga korpralen.”

Norge och Sverige

Även om ”Landsplågan Islam” till största delen är en rapport om läget i Norge, så är den allmängiltig och intressant för en svensk publik. Tyngdpunkten i resonemangen ligger på, att om vi inte stoppar islamismen i alla dess former nu så kommer den världsdel som är den västerländska civilisationens vagga, inom en inte alltför avlägsen framtid, att gå under. Detta sker dels genom massinvandring, dels genom att muslimska kvinnor föder fler barn än västerländska.

Norges situation är så mycket mer gynnsam än Sveriges, eftersom det i grunden handlar om urval och volymer. Mellan 2000 och 2015 har i Sverige personer med utrikes bakgrund ökat med närmare en miljon. Under samma period har svenskarna minskat med 25.000. Ser vi på nettoinvandringen (invandring minus utvandring) för 2015 ligger Syrien i topp i en klass för sig, följd så småningom av Eritrea, Polen, Somalia, Afghanistan och Irak. Sverige ligger också i en egen division i västvärlden med dubbelt så många asylsökande per capita som nästa land, Österrike. Sverige tar över tid emot cirka tre gånger så många asylsökande som övriga nordiska länder gör tillsammans. Under 2015 sökte 163.000 personer asyl i Sverige (hur många som försvann oanmälda in i landet vet vi inte) medan motsvarande siffra för Norge var 31.000.

Jag nämner denna statistik därför att trots vårt extremt utsatta läge så har vi varken en medial, politisk eller intellektuell elit som öppet vill diskutera denna ödesfråga ur de aspekter som Hege Storhaug gör. I Sverige råder sedan decennier tystnadens, uteslutandets och brännmärkningens kultur inom gebitet asyl/migration, vilket bemötandet av Karl-Olov Arnstbergs och mina tre faktaspäckade böcker om massinvandringen och dess konsekvenser är ett tydligt exempel på.

”Plusorden”

I ett av bokens kapitel finns kunniga och detaljerade beskrivningar om hur militant islams vapendragare runt om i Europa talar med kluven tunga, taqiyya. Islamisterna säger ofta ”plusord” som våra aningslösa politiker (och journalister) gärna vill höra för att få känna sig goda och dugliga. Att de tar avstånd från ”islamofobi” och beviljar olika muslimska organisationer bidrag, gynnar också deras politiska karriärer. Imamer och andra företrädare för islam talar därför gärna positivt om samverkan, integration, ömsesidig tolerans, respekt för sexuella minoriteter och det demokratiska styrelseskicket. Det går naturligtvis inte att veta hur många som menar allvar med dessa ord, men i moskén och inom de interna nätverken är dock tonen inte alltid densamma, som bland annat olika reportage med dold teve-kamera avslöjat.

I dessa fall är det istället hårdför sharia och kalifatet som gäller. De nätverk och förgreningar som verkar för Europas islamisering är mycket svåra att kartlägga. En grupp religiösa förgrundspersoner är spindlar i de olika grupperingarna. Vanligen är de knutna till någon moské och/eller ingår i något råd som har regeringens öra.

Den muslimska världen har varit stillastående i århundraden, det är också något som författarinnan noggrant redogör för, tillsammans med islams alla blodiga historiska erövringar. Bakgrunden till den stora migrantvåg om drabbar oss nu är just att den muslimska världen inte förmår att skapa något välstånd. Stränga religiösa ritualer och livsregler in i minsta detalj (du ska exempelvis köpa en slips av polyester/bomull eftersom Profeten sade att silke/siden bara är till för kvinnor). Att islam inte skiljer mellan det världsliga och det andliga och att kvinnorna är mindre värda än männen är avgörande förklaringar. Hege Storhaug skriver:

Det intressanta är att FN redan för över tio år sedan konstaterade att arabvärlden lider av tre fundamentala brister: Brist på yttrandefrihet, brist på kunskap, brist på kvinnors frigörelse och därmed ett veritabelt slöseri med halva befolkningens resurser. Auktoritärt föräldraskap hämmar nyfikenhet och vetgirighet, sägs det. Samhället främjar kollektivt tänkande och inbjuder till passivitet och lågt engagemang. Det pågår en religiös/politisk nedbrytning av individens självförtroende och självständighet.

Demografer har varnat

Storhaug tar också upp att många som kommer inte alls flyr för sina liv, som vår statsminister påstod innan han tvingades göra helt om. De är istället till stor del välfärdsmigranter. Det har också danska Röda Korset tillstått. Att de söker sig till Europas frihet och välstånd, betyder inte att de vill lämna islam. Många av dessa muslimska invandrare förkastar det som väst står för och för istället med sig sin egen dysfunktionella bakgrund. I en tid där demografin i Västeuropas förorter har genomgått dramatiska förändringar och där unga alltmer radikaliseras, kommer islam troligtvis inom tjugo år att vara den dominerande praktiserade religionen. Detta scenario levererade demografer i England och Wales, redan innan migrantströmmarna i slutet av 2015. Det är ingen fråga som diskuteras på Sveriges offentliga scen. Våra politiker och media är för fega för att öppet avhandla massinvandringens negativa konsekvenser.

Den danska professorn i demografi Poul Christian Matthiesen citeras i boken som en whistleblower som sedan 1999 larmat om den pågående utvecklingen. Dagens befolkningsflöde över Medelhavet och in i Europa via Turkiet och Balkan är enligt hans prognoser bara ”en krusning på ytan” i förhållande till vilka volymer som kan komma. Men främst bekymrar han sig om hur våra sammanhållande normer ska kunna överleva, eftersom strömmen från Afrika och Mellanöstern kan leda till ”en våldsam press på europeiska värderingar som demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet”.

Klansamhället och västvärldens självförakt

När stammentalitet tillåts ersätta nationsbyggande handlar det i grunden om att vår civilisation har slutat tro på sin egen existens och istället slagit in på självdestruktionens väg. Västvärlden straffar ständigt sig själv för sitt förflutna (inbillat eller verkligt), men är paradoxalt nog den mest blomstrande och självreflekterande kultur som någonsin har existerat. Visst har den västerländska civilisationen haft slavar men det var samma värld som avskaffade slaveriet, medan slavhandeln långt därefter fortsatte att frodas i arabvärlden och Afrika.

Att hitta samförståndslösningar och kunna se egna tillkortakommanden är något som 1700-talets europeiska upplysningstid förde med sig. Ett rättssystem som respekterar individens rätt byggdes upp. I stam- och klankulturen är individen olösligt förenad med kollektivet, en del av en organisk kropp. Därför härskar bara kränkthet och hämnd, vad gäller oförrätter. Vilja att kompromissa är ett tecken på svaghet eller underkastelse. Att kunna relatera till en gemensam statsbildning som tillåts skipa rättvisa och ha våldsmonopol är också ett okänt fenomen, se det pågående ”snuthatet” i våra svenska förorter. Polisledningen i Stockholm gav för tio år sedan ett helt självkastrerande svar till unga våldsverkare och orosstiftare i förorten genom att på några polisbilar måla det föraktande turkiska slangordet för polis: ”Aina”.

Den tredje jihaden

Frågan som boken ställer är om Europa, som vi känner det, verkligen kommer att duka under för vad som kallas för den tredje jihaden? Denna gång äger den dels rum innanför våra gränser, i form av en ideologisk strid om vår yttrandefrihet, dels späs den på med fortsatt massinvandring från länder som domineras av Medina-muslimer. Anhängare till Islamska Staten tar sig in i ”flyktingströmmarna”.

I den första jihaden år 711 tog sig araber och berber över Gibraltar och lade främst under sig stora delar av nuvarande Spanien, som de härskade över under nästan åttahundra år. Den andra erövringen kom från öster, efter att de muslimska ottomanerna år 1453 intagit kristenhetens största och viktigaste stad, Konstantinopel (Istanbul). Europa öppnades för det Ottomanska riket. Efter 200 år blev de muslimska arméernas frammarsch år 1683 stoppade vid Wiens portar.

En av västvärldens största experter på islam, den i skrivande stund snart 100-årige Mellanösternprofessorn Bernard Lewis har sagt att han tror att Europa är förlorat och att USA måste vakna upp för att inte gå samma öde till mötes. Redan år 2004 förutspådde han att Europa kommer att bli en förlängning av den västliga arabvärlden och Nordafrika. Hege Storhaug ser tre alternativ: motstånd, ett inbördeskrigsliknande tillstånd eller att försöka nå samförstånd med de islamistiska krafterna och sammanfattar:

Vi står nu mitt i en ny kamp mellan civilisationer, den mest dramatiska sedan 1930-talet. Utgången av den kampen kan vi få svar på redan om två till fem år. Det är mitt budskap i den här boken.

”Landsplågan islam” kommer i juni i svensk översättning och kan förhandsbeställas här. Den har sålts i närmare 50.000 exemplar i Norge.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Grundkurs i svensk maktteori

Tre grupperingar konstituerar maktens spänningsfält i Sverige: den politiska makten, den ekonomiska makten och folkets eller väljarnas makt. Den politiska makten är den högsta, även om den formellt är underställd folket. Så länge politikerna följer landets lagar har de rätt att utöva sin makt såväl över folket, som över de ekonomiska makthavarna.

Mellan valen är det meningen att väljarna via sina representanter i riksdagen ska utgöra den högsta politiska makten. Så fungerar det emellertid inte. Den förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson gav för fem år sedan ut boken ”Knapptryckarkompaniet”. Där anklagar hon framför allt sitt eget parti för toppstyrning, men konstaterar också att riksdagens ledamöter reducerats till röstboskap åt sina respektive partiledningar. De har blivit knapptryckare. Det är med andra ord partiets ledare, med sina förtrogna, som har makten över riksdagsmännen och därmed också över sina väljare. Svensk politik är extremt toppstyrd. För det parti som också innehar regeringsmakten är det full pott.

För statsministern finns det två möjliga roller. Den ena kan exemplifieras med Stefan Löfven, som varken har någon större politisk erfarenhet, någon vass och relevant utbildning eller några framträdande ledaregenskaper. Han har blivit statsminister därför att han är en lojal företrädare för den socialdemokratiska och fackliga rörelsen i Sverige. Bakom honom finns den verkliga makten, inte särskilt synlig för medborgarna. I ett tidigare inlägg skrev jag – retoriskt tillspetsat – att om partiet kräver att han, likt Krakel Spektakel, ska hänga och slänga i en rullgardin, så kommer han antagligen att göra det.

Den alternativa rollen är att statsministern styr sitt parti med i det närmaste diktatorisk makt. Så var fallet för Fredrik Reinfeldt och den grupp han hade omkring sig. De hade full kontroll över partiet och alliansens regering. Fredrik Reinfeldt och hans ”gäng” bär därför det fulla ansvaret för den extrema invandringspolitik som fördes under hans åtta år vid makten. Han och ingen annan bar ledartröjan. Tillsammans med sin tätklunga körde han ifrån såväl sitt eget parti som sina väljare. Jag tror att varken partiet eller väljarna fullt ut förstod vad som skedde.

Denna form av koncentrerat ledarskap har Anna Kinberg-Batra övertagit. Än så länge har hon och hennes förtrogna samma diktatoriska kontroll som Fredrik Reinfeldt över partiet. Med tanke på hennes blekare utstrålning och det växande missnöjet inom partiet har jag svårt att tro att hon kommer att få behålla den särskilt länge. Nästa val blir för hennes del ett ödesval, om hon fortfarande är partiledare.

En moderat bloggläsare som mailat mig är övertygad om att en majoritet av de moderata riksdagsmännen förstår Sveriges prekära läge och därför vill föra en invandringspolitik, liknande Sverigedemokraternas. De kan också mycket väl tänka sig att regera tillsammans med dem. En sådan lösning är emellertid inte möjlig med Anna Kinberg-Batra vid makten. Visst, moderaterna tar numera ansvar för en restriktiv invandringspolitik, men det handlar inte om att den politiska ledningen kommit till insikt, utan det är en omvändelse under galgen.

I sin maktutövning kan politikerna inte avlägsna sig alltför långt från folkmajoritetens uppfattning av hur Sverige ska styras. Detta ”problem” kan de lösa på två sätt, som i praktiken kombineras. Det ena är att ta reda på vad folket faktiskt vill. Här är folkomröstningar det bästa instrumentet. Schweiz är det land i Europa som tydligast valt den vägen, med frekventa folkomröstningar. Svenska politiker däremot, är inte särskilt intresserade. Inte ens när det gäller invandringen, som är en ödesfråga, låter de medborgarna rösta. När det i andra frågor har gått så långt som till en folkomröstning, har det ändå inte varit självklart för politikerna att respektera resultatet. Paradexemplet är folkomröstningen om höger- eller vänstertrafik. Svaret blev vänster men politikerna svängde till höger. I dag tycker nog de flesta bland oss att politikerna gjorde rätt när de ”körde över” folkviljan.

Detta reser frågan i vilken utsträckning politikerna i sin maktutövning ska respektera folkviljan. Alla vägval lämpar sig inte för folkomröstningar, därför att folket inte alltid förstår sitt eget bästa. Om invandringen en sådan fråga vet vi som sagt inte, eftersom inte någon folkomröstning anordnats. Vad vi vet är, att en majoritet av Sveriges folk fortfarande tycker att den suicidala invandringspolitiken är den rätta. Att hjälpa flyktingar (även om en majoritet av dessa är välfärdsmigranter), att navigera efter politiska fyrbåkar som ”mänskliga rättigheter” och ”allas lika värde”, är för dem så angeläget, att de vägrar att se volymproblemet – att denna generositet måste begränsas. Världen har 7,2 miljarder invånare, Sveriges andel är tio miljoner. Sverige kan göra en insats för att bidra till en bättre värld men inte lösa ”flyktingfrågan”. Däremot är vi på god väg att sänka vårt eget samhälle. Livbåten är här en perfekt metafor. Om för många tas ombord, blir ingen räddad. Till skillnad från här hemma debatterar våra nordiska grannländer denna fråga öppet, trots att de bara tillsammans tar emot en tredjedel så många asylsökande som Sverige.

Oavsett vad en majoritet av medborgarna anser om ”volymerna”, är det politikernas uppgift att kontrollera invandringen, volymerna inbegripet. I Sverige har vi hamnat i den situationen att medborgarna efterhand blir allt klarare över att massinvandringen är skadlig och – vad värre är – att den försämrade välfärden, såväl som den förändrade demografin, är en irreversibel process.

Att politikerna har skyldighet att prioritera landets och medborgarnas väl betyder givetvis inte att de ska ”lyda” medborgarna, i varje fall inte slaviskt. Däremot har de skyldighet att agera i medborgarnas intresse, alldeles oavsett hur mycket och vad medborgarna förstått. Det gjorde man med omläggningen till högertrafik.

Jag skrev att det för politikerna fanns två grundläggande förhållningssätt till väljarna. Det första och det som gärna tas upp i högtidstal, är att lägga örat mot marken, lyssna till gräsrötterna, eller, lite mindre blommigt: nogsamt ta reda på vad folket vill. Det är inte svenska politikers starkaste gren.

Det alternativa/komplementära sättet är att styra informationsflödet till väljarna, så att de tycker rätt. Det är en metod som framför allt tillämpas i vänsterpolitiska diktaturer – se Nordkorea som det tydligaste exemplet i nutid. Så fungerar också svenska politiker, även om det är mera pricksäkert att jämföra med Östtyskland. Ett antal nätdebattörer anser att Sverige av idag kvalificerat sig för beteckningen ”DDR Light”.

Istället för att utreda massinvandringen och ha kontroll över konsekvenserna, istället för att förse medborgarna och sina väljare med saklig information, har politikerna och deras vapendragare i journalistkåren förringat och dolt problemet.

Istället för att utreda massinvandringen och ha kontroll över konsekvenserna, istället för att förse medborgarna och sina väljare med saklig information, har politikerna och deras vapendragare i journalistkåren förringat och dolt problemet. Det är inte att ta till överord, när man konstaterar att för samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna gäller, att de i invandringsfrågor ljugit och bedragit medborgarna. Den fetaste lögnen gäller lönsamheten. Istället för att tala om för medborgarna vad invandringspolitiken kostar och vilka andra angelägna frågor som får anstå, har politikerna arbetat hårt med att övertyga medborgarna om att invandringen är lönsam. Men politikerna har genomfört sitt svindleri på många plan, inte minst genom politiskt nyspråk (exempelvis är den helt korrekta beteckningen ”massinvandring” förbjuden i de etablerade partiernas retorik).

Den fråga som infinner sig är varför en förkrossande majoritet av Sveriges politiker inte tar sitt ansvar gentemot befolkningen. De är visserligen förtjusta i att påstå just detta, att de ”tar sitt ansvar”, men riktar inte ansvarstagandet mot sina väljare utan mot de asylsökande, som av olika skäl har valt Sverige som slutdestination.

Det mest närliggande svaret är att politikerna tycker att de har gjort rätt, när de inte bara lyssnat till sina väljare, utan också till sina egna hjärtan. Men hur i all sin dar kan de tycka så? Om vi avgränsar frågan ”varför” till att gälla år 2015, så tog Sverige emot mer än 160.000 asylsökande, varav 35.000 rubricerades som ”ensamkommande barn”. Hur många som slank in i landet utan att söka asyl vet vi inte, men det kan vara nästan lika många. Alla som inte gjort sig både döva och blinda vet att vi inte har bostäder, inte jobb, inte ekonomi, inte välfärdskapacitet, inte skolor och heller inte rättsväsen för att klara av denna ”volym”. Det blir inte precis bättre av att regeringen tänker neka ungefär hälften av nykomlingarna asyl, varefter de ska utvisas. Det är ett politiskt agerande som är helt orealistiskt och ogenomförbart. Den som vill försvara denna invandringspolitik har tagit på sig något som är lika omöjligt som att göra en tulipanaros. Däremot borde det rimligen vara möjligt att förklara varför det blivit så här. Om det handlar resten av den här bloggtexten.

Den snällaste och samtidigt mest drabbande förklaringen är att det handlar om ren dumhet, eller naivitet, ett ord som Stefan Löfven lite försiktigt smakade på. Det är ett otillräckligt svar därför det reser följdfrågan varför inte en majoritet av detta välutbildade svenska folk förstår sitt eget bästa. Och framför allt: hur gick det till när politiker såväl till höger som till vänster förlorade sin kompetens att leda landet? Minns att svenska politiker, framröstade av svenska folket, under efterkrigstiden skapade ett land som tillhörde världens ”top five”. Nu sjunker Sverige som en sten i rankingen. 2010 gjorde FN en prognos (Human Development Index) där Sverige placerades på femtonde plats. De förutspådde att år 2030 ligger Sverige på 45:e plats. Vad är det som har hänt? För att få ett svar behöver vi gå tillbaka till det paradigmskifte som skedde på 1960-talet.

Under första hälften av 1900-talet var Sverige ett utrikespolitiskt sett tyst land. Intresset var riktat inåt. Det hindrade inte att Sverige framstod som intressant för omvärlden, ett samhällsexperiment mellan socialism och kapitalism, en tredje väg som snabbt ledde till högt välstånd. Under 1960-talet förändrades bilden. Världens intresse för landet hade avtagit. Välfärdssamhället var färdigbyggt, i varje fall tillräckligt. För att inte stagnera behövde politikerna nya målsättningar, som också gav legitimitet åt deras profession. I vilken riktning skulle landet gå? Sverige kunde, som Schweiz, styrt till höger, men det blev vänster. Något verkligt val gjordes dock aldrig, vänster var självklart.

1960-talet är ett decennium då väldigt mycket händer. Jag vill lyfta fram de tre ideologiska strömningar, som jag anser kom att spela störst roll. Den första är biståndet. Med en helt ny och mycket generöst tilltagen biståndspolitik gjorde Sverige anspråk på en framskjuten plats på den internationella arenan. Även om begreppet ”moralisk stormakt” ännu inte fanns som målsättning, så förändrades politiken i den riktningen. Det var dags att sprida den svenska välfärdsmodellen till resten av världen. Det gällde att visa världen att Sverige fortfarande var en mönsterstat. Att landet med Olof Palme fick en ledande politiker som kunde fylla den rollen spelade stor roll. Palme gjorde anspråk på att vara en världspolitiker och lyckades, inte minst genom att vända sig emot vietnamkriget, dra till sig omvärldens intresse. Sverige framstod som ett modigt och moraliskt rakryggat land, ett land som inte ens backade för att stöta sig med det mäktiga USA.

Kritiken mot USA handlade inte bara om Vietnamkriget. Politiken behöver fiender att ta spjärn emot och eftersom kapitalismen korades till huvudfiende, blev relationerna med USA frostiga – i sig paradoxalt eftersom Sverige samtidigt var det kanske mest USA-förälskade landet i Europa. I politiken skulle kapitalismen bekämpas, samtidigt som det mest kapitalistiska landet i världen älskades högt av svenskarna. Denna svårsmälta komposition gäller också för Olof Palme personligen.

Den andra strömningen är feminismen. Jag syftar här inte på den allmänna uppfattningen att kvinnor ska ha samma möjligheter och samma löner på arbetsmarknaden, utan på den ideologi som utsåg mannen, närmare bestämt den vite mannen, till sin huvudfiende, se till exempel Sonja Åkessons dikt ”Vara vit mans slav” från 1963. I Sverige har männen som bekant aldrig gjort något egentligt motstånd. Feminismen har som en bloggläsare konstaterat passerat under radarn, med det resultatet att flera politiska partier och både de partier som i dag styr Sveriges kallar sig feministiska.

Här finns en ”äkta” delförklaring till inkompetensen, eftersom kvinnor tänker annorlunda än män. Enkelt uttryckt låter de i mycket högre grad känslorna styra förnuftet. Eftersom jag i flera blogginlägg varit inne på denna fråga och dess relation till invandringspolitiken, väljer jag här att exemplifiera med ett annat område där ett manligt tänkesätt borde styra. Det kvinnliga och känslomässiga förhållningssättet landar i politisk inkompetens.

Det gäller kärnkraften och Sveriges energiförsörjning. Som bekant ska svensk kärnkraft fasas ut, vilket i sig är lovvärt, men bara under förutsättning att energiförsörjningen först är löst på annat sätt. Det är den inte. Läggs kärnkraften ner så tvingas Sverige att acceptera frånkoppling och ransonering under vissa tider på dygnet, när elen inte räcker till för alla. Sverige får dessutom en allt större andel bilar som kör på el, vilket kommer att kräva ännu högre produktion.

Motståndarna påstår att kärnkraften är olönsamt. Det är inte sant. Följande skriver ett antal experter i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 11 maj:

Det talas aldrig om de mycket stora värden och det välstånd som svensk kärnkraft under mer än 40 år genererat åt samhället. Kärnkraft ger Sverige arbeten, ljus och värme och det mesta vi gör är beroende av el någonstans på vägen. Bara under 2015 skapade svensk kärnkraft förutsättningar för en produktion av varor och tjänster till ett värde om mer än 1 650 miljarder kronor uträknat på 40 procent av landets totala elproduktion i förhållande till BNP. Räkna till det ihop alla miljarder som kärnkraften betalat i skatter och avgifter till statskassan, så blir argumenten om att ”kärnkraften inte är lönsam och inte skulle bära sina egna kostnader” oseriösa och på gränsen till oförskämda.

Vad har nu detta med feminism att göra? Svaret är: mycket. Tunga politiska frågor hanteras i Sverige allt oftare på känslomässig grund. Feminismens betydelse för politiskt beslutsfattande är ett område där det skulle behövas mycket debatt och mycket forskning. Det sker emellertid inte, inte ens på nätet. Anledningen är att feminismen, i likhet med andra starka ideologier, klarar att förhindra de analyser som riskerar att bli obekväma. Det manliga tänkandet slår till reträtt.

Tunga politiska frågor hanteras i Sverige allt oftare på känslomässig grund. Feminismens betydelse för politiskt beslutsfattande är ett område där det skulle behövas mycket debatt och mycket forskning.

Den tredje politiska strömningen är invandringen och mångkultursideologin. När svenska arbetare förverkligat sin välfärd och ”förborgerligats”, så behöver den svenska vänstern nya anhängare. Invandrarna blir den nya underklass som ger legitimitet åt vänsterpolitiken. De är offer för kapitalismens och det västerländska samhällets förtryck – inte minst genomfört i patriarkal regi.

Under sjuttiotalet förankras och fördjupas den nya politiska ideologin. Den förvaltas av makthavare som har politik som yrke, vilket i grunden förändrar och problematiserar relationen till folket, eftersom dessa i allt högre utsträckning förlorar markkontakten. Sverige blir under Palme ett helt annat land än det var under Erlander. I dag kallas den, något oegentligt, för ”den svenska modellen”, men något riktigt bra namn har den nya ideologin aldrig fått.

Ovanstående bakgrundsskiss behövs för förklaringen av Sveriges förödande invandringspolitik. Den är emellertid inte tillräcklig. För den som vill förstå maktspelet gäller det dels att ha klart för sig vilka ytterligare aktörer som deltar i maktspelet, dels hur de gör det. Den viktigaste är ”tredje statsmakten”, det vill säga medierna. Revoltåret 1968 startade den första journalisthögskolan i Stockholm. Ungefär samtidigt startade en i Göteborg. Vem såg till att de kom till? Olof Palme naturligtvis. För Sveriges intellektuella klimat blev det förödande. På dessa högskolor skolades unga medborgare in i den nya varianten av vänsterideologi. Forskaren och författaren Bengt Nerman, som i större delen av sitt liv forskat om media gav år 1997 ut boken ”Den offentliga lögnen”. Där konstaterar han att medierna är ”dramafabriker”. De är varken intresserade av objektivitet eller ”sanningen”. Han skriver:

Vad vi kan konstatera är att vi, under de senaste två decennierna, har fått en instans i samhället – media – som utan demokratiskt mandat och utan demokratisk insyn fungerar som både polis, åklagare, domare och statskyrka. Och som i basen inte har ett samhälls- utan ett lönsamhetsuppdrag.

Även om journalisterna fortsätter att granska makten i avgränsade frågor, så tänker de – vilket vi kan tacka journalisthögskolorna för – efter samma riktlinjer som politikerna. Samma grunduppfattning av Sverige, samma politiska färdriktning, om än något till vänster om huvudfåran, vilket den brittiske journalisten för tidningen Observer, Roland Huntford, konstaterade redan 1971 i boken ”The New Totalitarians”. I dag, ett halvsekel efter att riktningen angavs, så har Sverige blivit en demokratur, vilket är särskilt tydligt med avseende på invandringspolitiken. Det finns nog inget annat land i världen där samtliga aktörer på den offentliga scenen har samma längtan efter att rasera den egna nationen.

Det ideologiska spåret förklarar emellertid inte helt den förda invandringspolitiken. Det är fortfarande egendomligt att ”flyktingfrågan” har fått prioritet framför omsorgen om landets egna befolkning. Det är ju landets medborgare som inte bara är politikernas egentliga uppdragsgivare utan också betalar såväl deras löner som vad den förda politiken kostar. De finansierar också de journalister som föraktar och vilseför dem. Att politiker och journalister slagit in på denna kurs är naturligtvis moraliskt föraktligt men varför vill de göra det? Som en bloggläsare formulerar frågan:

Den eviga frågan är ju varför inte Sverige inte lägger om kursen när vi alla ser hur illa ställt det är. Varför kör en regering och riksdag, som ska förmodas representera svenska folkets vilja, över sina väljare. Utan att fråga, förklara eller utreda. Varför försöker politikerna inte förankra sina beslut utan anser att svenskarna ska styras ideologiskt. Deras land är inte längre deras (Reinfeldt) och deras pengar är hela världens (Löfven). Och varför deltar press, radio och teve till 100 % i detta?

Sveriges så kallade flyktingkris är helt självförvållad, men trots att alla varningslampor blinkar, så vill inte politiker, journalister och opinionsbildare ta sitt förnuft till fånga.

Sveriges så kallade flyktingkris är helt självförvållad, men trots att alla varningslampor blinkar, så vill inte politiker, journalister och opinionsbildare ta sitt förnuft till fånga. De längtar alla efter den dag då de kan återvända till den politik som gällde före 2015 års massinvandring och de restriktioner som tvingades fram. Huvudfrågan är således inte varför de driver denna vansinniga politik, utan varför de är i det närmaste trollbundna av den. Med lite brutalare klarspråk: varför vill de vara så in i helvete inkompetenta? De verkar inte ens förstå vad som händer, trots att haveriet äger rum mitt framför ögonen på dem.

Det här är den mylla där konspirationstänkandet frodas. Politiker, journalister och opinionsbildare vet mycket väl vad de gör. Det handlar inte om inkompetens utan om att de har en agenda, som de inte redovisar för svenska folket. Det finns därvid ett snällt spår och ett förbjudet ”fulspår”.

Det snälla spåret är överstatligheten. Tunga aktörer som Peter Sutherland säger att nationen är överspelad och att det är EU och FN som gäller. En svensk politiker kan inte bara lyssna till vad det egna landets medborgare vill, utan måste inrangera sig bland andra länder som är medlemmar i den Europeiska Unionen, liksom till vad FN vill. Vi måste också anpassa oss till stora starka länder som USA, Ryssland och Kina. Sverige är kort sagt en del av världen, vilket ska uttolkas som att vi inte längre har rätt att längre bestämma över oss själva, inte ens när det gäller invandringspolitiken. Det senare är givetvis en lögn. Varje stat har rätten att suveränt bestämma vilka som ska släppas in i landet, liksom på vilka villkor det ska ske.

Det finns en övernationell ideologi som många svenska politiker anammar. Här kommer vi tillbaka till den svenska ambitionen att utgöra en moralisk stormakt. För att spetsa till det så säljer svenska politiker ut den egna nationen, mot roller i världspolitiken. Vi ser det på många sätt. Exempelvis är den fria rörligheten inom EU så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Makthavarna behöver inte bekymra sig. De behöver inte dela folkets villkor. Den som mer än andra bär skulden för tiggarinvasionen är Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom är hon mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Fulspåret handlar om att det finns en dold agenda. De finansfamiljer som äger bankerna, med en tydlig dominans av en judisk elits intressen, vill att världen ska styras globalt. Därmed är vi tillbaka på den onda kapitalismen. Ytterst handlar det om en global konspiration där oändligt rika dynastier med sina pengar styr den politik som formar världen.

Deras vision av världens framtid brukar sammanfattas med begreppet ”New World Order”. Den som googlar begreppet får hela 185 miljoner nedslag. För att denna nya världsordning ska kunna förverkligas måste nationerna gå under, vilket inbegriper demokratin. Den maktkonstellation som oftast pekas ut är ”Bilderbergarna”. Många svenska politiker och makthavare får, enligt denna teori, sina order därifrån. Massinvandring är det förmodligen snabbaste och effektivaste sättet att sänka en nation. Tror man på konspirationsteoretikerna så beror det svenska haveriet inte på politisk inkompetens. Det drabbar inte bara Sverige utan hela västvärlden och är planlagt in i minsta detalj.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dissidenter, skriv visor som vi kan sjunga så att PK-muren faller!

Nedan alternativa texter till två visor av Olle Adolphson. Den första, ”Det gåtfulla folket”, skrev Beppe Wolgers originaltexten till. Den andra är Olle Adolphsons vårglada ”Råd till dig och mig”. Blir du låg av den första, så kan du sjunga den andra och låtsas att vi befinner oss i en framtid utan PK-terror.

Mångkultursfolket

Vi är ett folk, som nu bor i ett främmande land,

detta land, som nyss funka så bra

I vårat land journalisterna ljuger mer än ibland,

Vad är väl sanning att ha?

Här finns det romer, de tigger om pengar, de finns överallt!

Och jihadister, med kalifatsdrömmar, gör Sverige kallt

Här – är en kurd, som är arbetslös

Här – går en flicka som ska giftas bort, med en gubbe

Här – sitter en pank pensionär, på en stubbe

Alla är svenskar, och tillhör mångkultursfolket.

Vi är ett folk som nu bor i ett främmande land,

detta land, som förlorat sin själ

Vårt är ett land där många klippt sina band

och där barnen inte mår väl

Här blir du rånad av marockaner, som driver på stan

På badhusen tafsas i flickornas skrev, men vafan

Här – tvättar statliga teve folks hjärnor

Här – finns det många skäggiga barn, från Afghanistan

Här – kommer många i huvudstan, från Långtbortsomfan

Alla är svenskar, och tillhör mångkultursfolket.

Vi är ett folk som nu bor i ett främmande land

Detta land, vars framtid försvann

Vårt är ett land där historien skrives i sand

och de hyllas, som ingenting kan

Dogmerna flödar, enfalden härjar, förnuft är ett skämt

Vår statsminister, pratar i nattmössan, det gör han jämt

Här – har en skurk och en turk samma värde

Här – spinns det sanningar av dogmatik, så ska det vara

Här – kan den som får bidrag bli rik, kan nå’n förklara?

Alla är svenskar, och tillhör mångkultursfolket.

***

Nu är äntligen PK slut

Nu kan man äntligen andas ut

För nu är äntligen PK slut

Det börjar äntligen ordna sig

Spänningen släpper för dig och mig

Ja PK-terrorn var alltför lång

Den gjorde tillvaron väldigt trång

Nu kommer förnuftet med glädjesprång

Och det som skett kanske bara skedde

en endaste gång

Om nyss du var så där mjäkigt snäll

Och ändå riskera att få en smäll

Nu kan du bejaka din svenska själ

Säga censuren adjöss och farväl

Ja PK-terrorn var alltför lång

Den gjorde tillvaron väldigt trång

Nu kommer förnuftet med glädjesprång

Och det som skett kanske bara skedde

en endaste gång

Identitetspolitiken sen

Den tar vi väl aldrig om igen

För alla får tycka vad dom vill

Det gäller för klok som för imbecill

I soporna ligger vår värdegrund

Där borde den legat från första stund

Den fria tanken är den som är sund

Det får ej glömmas bort

en enda sekund

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Slarvsylta

Ljuset skuffar undan natten redan vid fyratiden, skogsbackarna vitsippsblommar och småfåglarna står på grenarna och skriker. Klockan sju fredag morgon, Jazza hoppar ivrigt in i bilen och jag kör ner till Fiskarfjärdens båtklubb, för en promenad längs Mälaren. Det är en väg vi säkert gått mer än tusen gånger, förbi Sätrabadet och halvvägs till Sätra båtklubb, innan vi vänder. Vi går inte längre det andra hundstråket, till Vårbergstoppen. Där har romerna slagit läger och de skiter i buskarna. Sådant uppskattar Jazza men inte jag.

Mälaren glittrar. Det är måsslag borta vid Fiskarholmen. Antagligen stimmar den gurkdoftande norsen. Kliver ur bilen, ser mig för, så jag inte trampar i något äckligt. Sopor från två plastpåsar ligger utspridda. Kanske är det korparna, kanske en räv som försett sig. Jag kopplar Jazza, annars vill hon stanna kvar och sniffa. Ibland samlar jag ihop resterna och tar dem till närmaste papperskorg. Men inte den här gången, det är för mycket och för äckligt.

Tio minuter senare vid Sätrabadet. Renhållningsstyrkan är på plats. Fem gubbar, en ung tjej och två små lastbilar. De har fullt jobb att ta hand om resterna från gårdagens strandfester, från avätna kycklingben, över blanka chipspåsar till engångsgrillar, som lämnar avbrända fläckar i strandgräset. Papper och plast i osannolika mängder. Jag frågar den unga tjejen om hon också blir upprörd över att folk bär sig åt på det här sättet. Dag efter dag. Hon svarar att ”det är ju inte bra, det är det inte”. Tillägger att ”rätt många invandrarkillar tycker det är omanligt att släpa på sopor. Det är sån’t som Svenne Banan gör.”

Jag minns en äldre finne som brukade gå på stranden och längs Mälaren, med en svart sopsäck och handskar på händerna. Nu var det länge sedan jag såg honom. Flera somrar samlade han skräp, bara för att det måste göras. Han förklarade för mig att de som slänger skräp tycker att de är finare än vi. Det är ju så man gör på restaurang. Man reser sig och går. Tjänstefolket får ta hand om geggan. ”Dom tycker att dom är finare än vi, bättre folk”, upprepade han och jag förstod precis vad han menade.

”Jag tycker dom är drägg”, sa jag.

Han sa inte emot mig.

På tillbakavägen fällde jag ner locken på sopkorgarna. Burksamlare brukar lämna dem öppna, det spar väl lite tid och energi. Eller att de ömmar för kråkfåglar och måsar.

Övertygelsen om att vara bättre, mera värd, hittar vi överallt. Hur många tycker inte att de är klokare och bättre än sina dumskallar till chefer? Vad handlar sportprestationer om; att det ständigt ska bli oavgjort så att inte dogmen om allas lika värde äventyras? Varför har min granne en mycket finare bil än jag? För att visa att vi är lika mycket värda? Varför ägnade jag åratal av min ungdom åt rätt trista studier? För att min doktorstitel skulle göra mig lika mycket värd som vilken förstagluttare som helst?

Att tycka att man är bättre än andra är grundläggande i den mänskliga självsynen. I synnerhet blir det tydligt i kulturkrockar. Romer tycker självklart att de är bättre än gadjo. Psykologiskt och individuellt sett kan en rom eller romni naturligtvis befinna sig i varje tänkbart förhållande till svenskarna, det vill säga känna sig överlägsen, underlägsen, indifferent, ambivalent etc. Kulturellt och kollektivt sett är det emellertid annorlunda. Minoriteter som inte vill assimileras måste odla en gemensam uppfattning om att vara överlägsna. Romerna ser sig själva som ett slags aristokrati. De har rättigheter som inte tillkommer vanliga svenskar.

Föreställningar om överlägsenhet är av avgörande betydelse när en kommande generation skall övertygas om att den egna gruppen utgör det bästa valet. Vad är det annars för mening med att inte bli medlem av majoriteten? Detta förstår kurder, judar, muslimer, andra grupper onämnda. Däremot har majoritetsbefolkningen svårt att såväl acceptera som förstå. Det utgör onekligen en provokation, när romer inte anammar svenska idéer om barnuppfostran och heller inte satsar på den svenska skolan för sina barn. Är kanske inte svensk barnuppfostran och skola något av det bästa man kan hitta här i världen?

Vi som inte är romer tar till andra argument för att visa att vi är bättre än dem. Vi uträttar exempelvis inte våra behov i stadens parker. Vi rånar inte åldringar.

En närstående säger plötsligt till mig ”Du är ju en så’n som inte tror på alla människors lika värde”. ”Gör du det?”, svarar jag. ”Tycker du att Hitler och din genomhygglige farsa var lika mycket värda?” Hon svarar inte, därför att hon förstår att detta är en strid hon inte kan vinna. Men det är heller inte så att hon begriper att hon har fel. Den som har rätt värdegrund har givetvis inte fel. Därför blir hon tyst. Inte skämsigt tyst, därför att hon tänkte galet. Utan bara tyst. Hon tycker fortfarande precis likadant. Vad jag säger är betydelselöst därför att jag tillhör de onda och hon de goda. Om jag milt och snällt skulle be henne förklara hur hon resonerar, så skulle hon ändå förbli tyst, förvissad om att mina värderingar är mindre värda än hennes. Jag vill ju inte hjälpa alla de flyktingar som med fara för sina liv lämnat sina förödda hemländer och ”hamnat” i Sverige. Jag är henne moraliskt underlägsen.

Det är inte sådant som jag säger som är fel, utan den jag är. Tycker man som rasisterna, så är man ju rasist och då har man fel. Hon är bättre än jag, mera värd, därför att hon tror sig veta att alla människor är lika mycket värda.

Varför ska vi ha det som kallas för en ”generös flyktingpolitik” om vi varken har bostäder eller jobb till dem som kommer? Aj, nu är jag där igen, med den där sortens frågor, som visar att jag inte har rätt värdegrund, som visar att jag har fel, alldeles oavsett vilka ord som trillar ur min mun. Hur kommer det sig att den här typen av magnifikt korkade dogmer inte bara får gehör utan också blir ett avgörande argument för Sveriges suicidala flyktingpolitik?

Ännu mer förbryllande blir det, när jag upptäcker att de som tycker så här inte alls behöver vara dumma. Det verkar inte finns något samband mellan intelligens och förnuft, i varje fall inte när det gäller invandringspolitiken.

Känslohjärnan, det limbiska systemet, är många miljoner år äldre än den del av hjärnan, där förnuftet finns, neocortex. Vi som är uppfostrade till att sätta förnuftet i första rummet har inte förstått att känslorna trumfar över förnuftet. Vårt sätt att tänka är något slags omodern och onödigt långsam omväg. Den rätta vägen mellan våra sinnesintryck och det limbiska systemet är mycket snabbare än vägen till den högre hjärnbarken, där förnuftet formas.

Efter paradigmskiftet i slutet av 1960-talet har förnuftet retirerat, vilket betyder att de som ”känner rätt” inte behöver argumentera för sina uppfattningar. Livet fungerar visserligen inte på det sättet, men det låter bra med alla människors lika värde. Den amerikanske ekonomen och tänkaren Thomas Sowell summerar västerlandets historia under 1900-talet som en process där det som fungerar ersätts med det som låter bra.

Vi som sätter det numera obsoleta förnuftet i första rummet kanske ändå kan hoppas på en etiskt högstående och vacker begravning? Jag hör prästens goda ord. Om de döda ingenting ont. Vi var ju inte mindre värda än några andra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare maj

1. Miljötänk och massinvandring går inte ihop. Invandringen medför en hårdare exploatering av jordens naturresurser och att en väsentligt större mängd CO2 går åt, när invandrarna ska bo i Sverige. Ekologiskt hade det varit bättre att ge dem stöd i sina hemländer. Att Miljöpartiet prioriterar något annat framför miljön är uppenbart. Så vad är detta annat? Är det svaga grupper generellt? I så fall, varför inte slå ett slag för fattigpensionärer, ensamförsörjare och låginkomsttagare? Nej, istället handlar det om sexuella minoriteter, förvirrade könsidentiteter, kvinnor generellt och muslimer. Är detta endast en pubertal inställning eller är det en genomtänkt ideologi? Jag menar att det totala ointresse Miljöpartiet har för andra utsatta grupper samt det perfida intresse de visar för de nämnda grupperingarna pekar på att det handlar om ett synnerligen aktivt och ideologiskt val.

***

2. Jag vill framlägga hypotesen att kvinnor alltid följer, inte enskilda män som dig eller mig, men den dominerande klassen av män, de som formar officiella värderingar och samhällskulturen. I Sverige idag påstår sig nästan alla män i ledande ställning, liksom de som får upprepat utrymme i massmedia, att de är feminister. När Göran Persson i regeringsställning kallar sig feminist och hela den nuvarande regeringer gör detsamma, och alla stora massmedier hejar på sådana ”värdegrunder”, är det den sortens ledarskap/manlighet som kvinnorna följer, liksom de kollektivt sett beundrande följde Adolf Hitler på 30-talet och Stalin i Sovjetunionen. Om männen i Sverige som kollektiv blir Sverigevänliga och detta kollektiv styr både opinion och rike, skulle kvinnorna börja hysa samma ideal, och den postmarxistiska feminismen skulle marginaliseras. I och med det skulle Sverigevänliga mäns hopp om och tillit till kvinnornas förnuft återvända.

***

3. På ett sätt förstår jag Yasri Khans oförställda förvåning över uppståndelsen över att han inte vill skaka hand med kvinnor. Det står ju trots allt i Sveriges grundlag att landet är mångkulturellt – och detta måste väl innebära någonting.

Yasri Kahns föräldrar kommer från Patani, beläget i södra Thailand och norra Malaysia. I området råder politiska spänningar och då framför allt på Thailands sida av gränsen, där den politiska viljan att återuppväcka Patani (Patani Darussalam) är ganska militant. En fråga som inställer sig är varför Yasri Khans föräldrar, när de flydde från förföljelsen i Thailand, inte flydde söderut över gränsen till det i Malaysia ingående sultanatet Kelantan, som styrs av PAS, ett hyggligt konservativt parti. Dit är det max 15 mil – betydligt närmare än de nästan tusen milen till Sverige! Hade Yasri Khan hamnat i Kelantan hade han kunnat studera hur man gör när den omgivande kulturen inte överensstämmer med den egna. Kineserna i Kelantan (kanske 3 % av befolkningen) identifierar sig antingen som Cina Kampung (bykineser) eller Cina Bandar (stadskineser). De förra har en lång historia i Kelantan och tillämpar regeln ”Malay behaviour as frontstage and Chinese behaviour as backstage”

Alltså: en variant av att ta seden dit man kommer! Och det får även stadskineserna i sultanatets huvudstad Kota Bharu göra. Där infördes regeln att alla nyuppförda kommersiella byggnader skall ha islamska designelement. Detta följer kineserna exemplariskt – man vill ju inte fördröja byggnadstillståndet i onödan.

***

4. Masterstudenterna Adelina Eriksson och Hanna Thenór Årström skriver följande i KTH:s webbtidskrift Ny Teknik, under rubriken ”Räcker inte att polera ytan för ökad jämställdhet”.

I dagarna sökte drygt 400 000 personer till högskola och universitet i Sverige. Förra året var 62 procent av de sökande kvinnor, men könsfördelningen varierar stort beroende på utbildningens inriktning. På landets civilingenjörsutbildningar däremot var endast 31 procent av de sökande kvinnor hösten 2015. En siffra som inte ökat med mer än 6 procent sedan 1997 (enl. Universitets- och Högskolerådet). Detta tyder på en stagnation i arbetet med att bryta upp könsnormer och locka fler kvinnor till tekniska universitet. /…/ Som kvinnliga ingenjörsstudenter på KTH tycker vi att det är oförståeligt att det först i årskurs fyra tillhandahölls en föreläsning kring genus kopplat till teknik och design på vår utbildning. Under tre års tid hade ämnet överhuvudtaget inte nämnts eller diskuterats.



I vår kontakt med studenter och lärare på civilingenjörsprogrammen Maskinteknik samt Design och produktframtagning har vi insett att den här felaktiga uppfattningen av teknik är djupt rotad på KTH. Majoriteten av uppgifterna handlade om att utforma fordonsdelar som motorer, kolvar och bromsskivor. Alla dessa komponenter har en uppenbar koppling till funktion med utmärkande maskulina attribut. /…/



Vi tycker att universiteten inte bara ska examinera tekniskt skickliga ingenjörer, utan även ingenjörer som är medvetna om genusfrågor och jämställdhet samt om hur vi kan jobba för att eliminera problemen i dagens samhälle.

Kommentar från en kvinnlig masterstudent: Jag blir så otroligt provocerad av människor som håller på med sådant här. Det här är riktigt DRÅPLIG läsning, som visar vart vi är på väg; kunskap och individens intressen betyder ingenting, det är bara personens förmodade upplevelser på grund av könstillhörighet, ras osv som spelar roll, i mångfaldens namn. Detta har ingenting med teknik att göra. Tekniken är neutral. Dessa människor är så jävla hjärntvättade att de inte inser vilka absurda åsikter de kläcker ur sig, eller hur ideologiskt insyltade deras tankesätt också är, för den delen. Fullkomligt antiintellektuellt. Inte konstigt att hela skolan verkar braka ihop och att även undervisningen på universiteten är på gång att förstöras av sådana här nyttiga idioter.

***

5. För att få stadga i diskussionen är det väldigt viktigt att se människan ur ett utvecklingsperspektiv. Det manliga beskyddet, eller den manliga gruppens beskydd, är ju förklaringen till uppkomsten av dimorfism, det vill säga att alla primater har en större hane än hona. Det beror naturligtvis inte på att hanen äter upp honans mat, som man påstod i vetenskapens värld i SVT. Arbetsdelningen, det vill säga kvinnans fysiska beroende av mannen, ligger många tiotals miljoner år bakåt i tiden. Att värdera detta beskydd, även om det kom från en fiende, är nog en grundläggande kvinnlig överlevnadsinstinkt. Eller att ge sig till segraren i revirstriden, för att ta en annan regel i djurvärlden.

***

6. Det finns två biologiskt grundade orsaker till att det mest är kvinnor som inte tycker det är problematiskt med massinvandringen. Den ena är sexuell. Den andra är behovet av att vara behövd. Utsatta människor, exempelvis ensamkommande flyktingbarn behöver någon som skyddar dem. Detta kanske är motsvarigheten till den testosteronkick som mannen får av att åka till månen, göra expeditioner till sydpolen eller producera vetenskapliga och konstnärliga resultat. Kvinnan får en östrogenkick när hon ser en omvårdnadsutmaning. Hopblandningen av omvårdnad och sexualitet hos kvinnan ligger kanske lika nära som våld och sexualitet kan ligga nära hos män. Driften och utmaningen kommer före det tråkiga förnuftet. När hon sedan får tacksamhet, lojalitet och trohet från mannen, efter att ha räddat honom, är lyckan total. Östrogenkicken gör henne till en superkvinna.

***

7. I veckan uttalade sig vår kulturminister om skilda badtider för män och kvinnor. Hon uppgav att frågan är “problematisk”; ett begrepp som används av våra postmodernister när de inte får ihop sina ekvationer. För egen del kan jag inte annat än skratta. Kanske vet hon inte hur man i USA under 60-talet försvarade Jim Crow lagarna i framförallt sydstaterna, Alabama, Texas med flera. Skyltar med “Only White” satt i parker, bussar och barer. Är det möjligt att en “feministisk regering” byggd på “allas lika värde” och som undervisar sina anställda i jämställdhet, kan tillåta regler som gör att män och kvinnor ska segregeras i våra offentliga badhus och sedermera förmodligen även i andra offentliga rum? Dessutom försvaras eventuellt detta av en miljöpartistisk minister. Detta är ett utslag av postmodernism och handlar om den “intersektionalitet” som nu alla medborgare helst skall undervisas i. Jag ser med stor spänning fram emot hur den gordiska knuten skall lösas. Det handlar om den totala oförmågan och oviljan att i Sverige diskutera de frågor som borde hanteras först. Debatten handlar om att varje problem som skulle kunna ge rasister “vatten på sina kvarnar” till varje pris undviks, i hopp om att den “tystnadskultur” som blir konsekvensen skulle vara det bästa sättet att lösa problemen. För egen del tror jag snarare att motsatsen gäller.

Sammanställt och något redigerat av

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Blindheten

Hemma igen. Vaknar efter att ha tillbringat en mediebefriad Valborg och första maj i norra Sverige. Innan jag kommenterar dagens dos av morgontidningspropaganda vill jag i tio punkter påminna om Sveriges ytterst allvarliga läge. Så här illa är det:

Det saknas bostäder, för asylsökande, för dem som beviljats asyl, för svenskar. Boverket anger att vi behöver 700.000 nya bostäder, samtidigt som de konstaterar att bostadsbristen inte går att bygga bort med nuvarande regelsystem.
Polisen pekade i februari ut 53 utsatta områden med allvarlig brottslighet. I 15 av dessa åker inte polis, ambulans och brandkår in i ensamma bilar.
Det saknas jobb. Enligt Riksdagens utredningstjänst har 25 procent av dem som beviljats asyl heltidsjobb efter åtta år och 34 procent efter 15 år.
Regeringen meddelar att en miljon medborgare kommer att leva på bidrag år 2020.
Sverige har färre poliser än andra jämförbara länder. Myndigheten är på grund av massinvandringen så hårt ansträngd att ”mängdbrott” ställs åt sidan. I denna brottskategori finns bland annat stöld, snatteri, inbrott, skadegörelse, bedrägerier, misshandel, olovlig körning och rattfylleribrott.
Landet är översvämmat av tiggare från i första hand Rumänien och Bulgarien. Dessa drar med sig viss typ av brottslighet, i synnerhet stölder av mobiltelefoner. Tiggarna avhyses inte efter tre månader utan stannar i åratal, om de vill. De bygger också läger i utkanten av många större städer.
Cirka 800 unga marockaner begår rån och sexofredar unga flickor, i synnerhet i Stockholms och Göteborgs stadscentra.
Ungefär 70 procent av de cirka 160.000 asylsökande som förra året registrerade sig (hur många som tog sig in i landet utan att registrera sig vet vi inte) är unga män, varav en majoritet är muslimer. 35.000 betecknas som barn. Kommunerna varnar för att de måste höja kommunalskatten med två kronor. Statens utgifter skenar.
Säkerhetspolisen känner till ungefär 300 personer från Sverige, som valt att resa till Syrien eller Irak för att ansluta sig till väpnade grupper som IS. Flera av dem återvänder till Sverige och bör ses som potentiella terrorister. Sverige och Europa står enligt Europol just nu inför det största terrorhotet på över tio år.
Sjukvården är hårt pressad av massinvandringen. Denna har stegrat förekomsten av MRSA, en antibiotikaresistent stafylokock. Tandläkarna hinner inte med att behandla alla patienter. Inom socialtjänsten saknas det socialsekreterare och i många av Sveriges kommuner fungerar socialtjänsten mycket dåligt.

För att lägga lite lök på laxen, i ”Dagens Industri” kunde man för några dagar sedan läsa att Sverige är på väg mot en djup kris. Tre forskare vid tankesmedjan Intelligence Watch skriver att när konjunkturen vänder bäddar finansiella obalanser för en samhällskris:

Kopplat till kostnader för flyktingmottagandet och bristande integration blir effekterna av krisen än värre. Med en svag arbetsmarknad på grund av krisen blir utanförskapet för nyanlända större och integrationen sämre.

Vi riskerar att skapa en ny grupp av fattiga i Sverige. Även om en finanskris är kostsam är förmodligen de sociala kostnaderna för nyfattigdomen ännu högre.

Politiker, Riksbanken och Finansinspektionen har blundat för problemen som vuxit sig allt större. Varningssignalerna har blinkat länge. Det har gått så långt att en kommande djup kris ter sig obehagligt sannolik. Med rätt åtgärder kan den mildras, men knappast undvikas helt.

Dagens Nyheter har under den senaste tiden intervjuat ett antal, som de själva påstår, världsledande amerikanska migrationsforskare, för att få en bild av vad som händer med Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Nu toppar de sin desinformationsdrive med att låta journalisten och invandringsaktivisten Alexandra Pascalidou kommentera.

I sin stort uppslagna artikel i DNs kulturbilaga citerar hon Lisa Pelling, chefsutredare på Arena Idé, som står bakom rapporten ”900 miljarder skäl att uppskatta invandring”. Lisa Pelling visar att migration utgör en trippelvinst: för migranterna, för mottagarländerna, för ursprungsländerna.

Nu är det ju inte alls så enkelt. Påståendet att det är en vinst för migranterna och ursprungsländerna är korrekt, om vi talar om majoriteten av dem som söker sig till ett annat land, de som är outbildade och inte klarar försörjningen i det egna landet. Men för mottagarlandet, i synnerhet om detta land är Sverige, kommer de att utgöra en börda, en dyrbar sådan. Talar vi om de välutbildade, vilket invandringsaktivister gärna gör, så är det en förlust för ett fattigt land att förlora dem. Det är bara om man har tagit på sig präktiga skygglappar som man kan glädjas över att vi snor läkare från utvecklingsländer.

Alexandra Pascalidou skriver:

Ekonomen Sandro Scocco och docenten i ekonomisk historia Lars Fredrik Andersson som räknat på invandringens kostnader och intäkter varje år sedan 1950, visar att även om vinsterna var högre på 1960–1970-talen när arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa fyllde de svenska fabrikerna, så är den fortfarande en vinst.

Låt mig citera en riktig forskare, Tino Sanandaji. Han talar om för oss varför detta är kalkonforskning och avslutar sin genomgång med konstaterandet att Sandro Scoccos och Lars Fredrik Anderssons rapport saknar värde:

Som alltid när man försöker bevisa något som inte är sant krävs det dock olika trick för att få fram önskade resultat. I detta fall är huvudtricket att Arena i stället för riktig data “antagit” sig fram till skatteintäkter och utgifter inom ramen för en hemmasnickrad “modell”. /…/ Arenarapporten fuskar sig på detta sätt fram till vinst genom att utgå från sina egna påhittade siffror över intäkter i stället för riktig statistik från SCB eller Skatteverket.

Den här typen av kritik är lätt att googla fram (det finns mera), men eftersom varken Dagens Nyheter eller Alexandra Pascalidou är intresserade av sanningen, serverar de denna sönderkritiserade pseudoforskning utan att på minsta sätt antyda att den är ren och skär propaganda. Att räkna på invandringens kostnader är svårt, men att det handlar om kostnader framgår inte bara av svenska nationalekonomers beräkningar utan också av hur regeringens budget ser ut.

Så här skriver Alexandra Pascalidou, i suverän blindhet för att svenska skattemedel är inbetalade av Sveriges medborgare, i syfte att finansiera välfärden, inte för alla människor i världen som gör anspråk på att få vara med och dela på kakan, utan för Sveriges medborgare. Snacka om att kasta grus i ögonen på DNs läsare:

När flyktingar förvandlas till siffror med prislappar på pannan och när migranter mäts med matematiska måttstockar, uppstår flera frågetecken. Vilka variabler räknas in i ekvationen som avgör vinst eller förlust? Räknar vi in vapenförsäljningens vinster som orsakar flykt? Hur länge är man matematiskt migrant? När slutar vi vara migranter och när börjar vi bli människor? Hur påverkar prissättningen människovärdet? Vad får en människa kosta? Och vilka människor får kosta? Vilka andra grupper ska vi räkna på? Funktionshindrade? Pensionärer? Hbtq? Bokstavsbarn? Vilka andra kan vi ta ställning för eller emot med hjälp av kategoriseringens trubbiga klubbor och ekonomiska argument?

Lite längre ner skriver Alexandra Pascalidou att det samlade världssamfundet, FN, EU, OECD och forskarvärlden enats kring migrationens fördelar och tillägger ”att fakta inte biter på rasister”. Med andra ord, den som inte sväljer denna grova lögn är rasist för henne och DN! Det här är den typ av propaganda som Sveriges största morgontidning dag ut och dag in serverar. Samma slags retorik möter vi i licensfinansierad teve och i radio, liksom i andra tidningar.

Går jag vidare till Svenska Dagbladet så kan jag där, samma dag, läsa en artikel från Grön Ungdom. Rubriken lyder ”Vi måste sätta stopp för den nya flyktingpolitiken”. Inte med ett ord tar de upp den djupa kris som Sverige befinner sig i. De skriver:

Under årets gång har antalet asylsökningar minskat drastiskt och ett flertal makthavare har uttryckt sin belåtenhet över att trycket mot Sveriges gränser nu minskar. Grön Ungdom delar inte den bilden. För varje person som inte lyckas ta sig till ett säkert land slocknar ytterligare en framtid. Att prata om det som en förbättring är lika verklighetsfrämmande som det är en förolämpning mot den som flyr. Flyktingströmmarna har inte minskat, och Sverige måste bli ett hem för fler – inte färre.

Mårten Roslund, Elina Jansson och Manuel Cortez Azero vill återinföra permanenta uppehållstillstånd, återställa anhöriginvandringen och slopa id-kontrollerna vid gränsen. De anser att ”Dagens flyktingmottagande är ett svek mot alla som flyr från sina hem”. Med Alexandra Pascalidou delar de en total blindhet för att det håller på att gå käpprätt åt helvete för Sverige och att massinvandringen är den huvudsakliga orsaken.

Sverige styrs av två kategorier som är kusligt samstämda. Den ena är de politiker och andra makthavare som vet vad de gör, när de sänker landet. Den andra kategorin är de förförda, de nyttiga idioter som denna gång fått komma till tals, nu också på denna blogg. Det som förenar dessa prisnosiga aktivister är att de inte har något politiskt förstånd. Hur välmenande de än är, så gör det dem onda. De relaterar inte de ideal de kämpar för till det Sverige som beskrivs i tio punkter ovan.

En journalist som jag har kontakt med har flera gånger uppmanat mig att se Alexandra Pascalidous teveprogram om tiggande romer. Jag har vägrat. Varför ska jag sätta av tid för okunniga aktivister som ljuger för mig? Alltmer värjer jag mig för den ohöljda propagandan. Artiklarna som citerats ur ovan läser jag så att säga i yrket. De gör mig illamående och förtvivlad. Det är en sak att de skrivs, men varför publiceras de? Alexandra Pascalidous artikel är dessutom beställd. På tidningsredaktionerna måste man ju veta att detta är lögn och förbannad dikt. Ändå pågår lurendrejeriet, dag ut och dag in. Den svenska journalistikens dödsdans.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om betydelsen av att skaka en kvinnas hand

Den senaste veckans nyhetsrapportering har i stor utsträckning dominerats av nyheter kring de båda miljöpartistiska politikerna Mehmet Kaplan och Yasri Kahn. Konsekvenserna av massmedias ”avslöjanden” kring dessa båda politiker har blivit vittgående för miljöpartiets vidkommande. Till och med partiets egna företrädare talar om en för partiet historiskt avgörande kris.

I Khans fall gällde uppståndelsen det förhållande att Khan vägrat att hälsa genom att ta en kvinnlig reporter i handen. Som en kommentar till händelserna publicerade Kahn nedanstående bild på Twitter:

Bilden föreställer Kanadas premiärminister Justin Trudeau i färd med att hälsa på en muslimsk kvinna. Kanske i samband med ett valmöte eller ett möte med någon representant för någon muslimsk intresseorganisation. Bilden är väl tänkt att visa att man kan umgås över etniska och religiösa gränser och respektera varandra. Om man anpassar sig till minoriteter, så blir det i slutänden rätt trevligt och mysigt. Under resans gång kommer medelklassen, i vilket fall som helst, bara att bli starkare, som plakatet på bilden utlovar.

Men det finns en annan aspekt av bilden också. Den gäller Trudeaus kroppshållning och ansiktsuttryck. Han är lätt framåtböjd mot kvinnan och han ler, om än på ett något fånigt och omanligt sätt.



Leendet illustrerar rätt väl en tes framförd helt nyligen av statsvetaren och filosofen Tom Sunic (Right On Radio nr 17). Sunic gör den intresseväckande iakttagelsen att många västerländska politiker idag flinar. Den bisterhet och det allvar som förväntades av politiker, framförallt statsmän, är borta. (De officiella porträtten över Kanadas premiärministrar tycks bekräfta detta: före 1945 ler nästan ingen premiärminister på de officiella porträtten, men efter 1945 ler de flesta.) Sunic tolkar detta som ett uttryck för självförnekelse hos västerlänningar, inte minst män. Det är en självförnekelse som inte främst gäller vår personliga identitet, utan vår sociala identitet som just västerlänningar.

Självförnekelsen kan förstås gälla vilka moraliska normer och lagar man anser skall gälla. Man tycker och känner en sak, men låtsas som något annat. Men självförnekelsen kan också gälla rena etikettsfrågor. Etikettsbrott kan verka rätt löjliga, men för den som berörs kan etikettsbrottet vara djupt förödmjukande eller pinsamt. Samtidigt är det svårt för den förolämpade att hävda att förolämpningen är mer än en personlig angelägenhet. Förolämpningen ter sig som ett litet nålstick, trots att förolämpningen egentligen angår ett helt kollektivs föreställningar om anständighet, respekt och artighet. Då gäller det att hålla masken och le – som en kvinna.

Hälsningen är i stor utsträckning en fråga om etikett. Hälsar man fel kan människor bli illa berörda, men det betraktas inte som moraliskt fel att bryta mot regeln. Hur människor hälsar eller om människor hälsar har vanligtvis ingen moralisk innebörd.

I vår kulturkrets, den nordiska och i vidare mening germanska, hälsar vi genom hälsningsfraser, genom att höja handen eller ta varandra i handen. Hälsningen och handslaget uttrycker att man sett varandra och att man är ett vi, om än ett mellan flyktiga främlingar. Handslaget kan också markera att man är välkommen eller bekräfta en överenskommelse. Ett handslag markerar ibland att man förlåtit varandra, att man är vänner eller har blivit vänner igen. Man ”kommer med en utsträckt hand” när man söker försoning. Tar man inte mot en utsträckt hand, då är det ytterst allvarligt. I vårt land betraktas det som en mer eller mindre öppen förolämpning eller klumpighet att inte besvara en utsträckt hand med ett handslag.

Det är därför rätt intressant att följa den ovan nämnda mediestormen kring Yasri Kahn och dennes ovilja att ta kvinnliga journalister i handen. På ytan verkar debatten gälla en bagatell. Varför skulle just denna förolämpning ha offentligt intresse? Det hela blir inte ens intressant om det är sant miljöpartiet är infiltrerat av islamister. För den som är vid sina sinnens fulla bruk står det helt klart att miljöpartiet är en galen, samhällsförstörande sekt, alldeles oavsett. Att sekten dessutom kanske är berikad av en tillsats turkiska nationalister och islamister ändrar inte den bilden mer än på marginalen.

Nej det verkligt intressanta med hela denna s.k. affär är att den alls blir föremål för så mycket uppståndelse. Det är tveksamt om denna diskussion hade uppkommit för exempelvis tjugo år sedan. Offentliga diskussioner kring det lämpliga eller olämpliga i politikers gärningar gällde då i huvudsak bristande moral och eventuella lagöverträdelser. Den som vill hitta exempel på etikettsbrott måste då söka sig bortom den typ av diskussioner som fördes offentligt. Politikers eventuella brist på god etikett betraktades inte som en offentlig sak. Sådant hölls helst internt inom partierna och mellan partierna och journalisterna.

Vidare illustrerar händelsen de djupare nivåerna av integrationens problematik. Den visar än en gång att integration är en process som ligger bortom politikernas kontroll. Om en kultur eller individ skall kunna uppta en främmande kulturimpuls eller sedvänja måste den omtolkas, så att den kan förenas med den egna identiteten. För de muslimska män som delar Kahns sedvänja måste handskakningen omtolkas så att den inte kan uppfattas som en sexuellt laddad handling, exempelvis en smekning. Omvänt måste de svenska kvinnorna omtolka frånvaron av handskakning så att den blir något som inte uttrycker ovilja eller respektlöshet.

Hela denna tolkningsprocess är dock tidskrävande. Den kan heller inte kommenderas fram av, säg, politiker eller myndigheter. Det är slutligen inte självklart att den är ömsesidig. Det finns inget som säger att båda parterna måste omtolka handskakningens innebörd. Tvärtom har svenskar ett klart prerogativ när det gäller vilka sedvänjor vi vill skall upprätthållas i vårt land. Man tar seden dit man kommer, som det svenska talesättet lyder.

Den sista och kanske intressantaste aspekten är i vilka termer våra eliter vill att hälsningshändelsen tolkas. I den offentliga debatten varken kan eller vill man uttrycka att svenskar fått nog av förolämpningar i största allmänhet. I stället försöker man fortsätta daltandet och tramsandet med figurer som Kahn, genom att understryka att hans handling inte betyder vad vi svenskar tycker att den betyder. Vi måste ta till oss det främmande hälsningssättet, oavsett vi vill och känner för det. Det är så Sara Delshad – en ”muslimsk feminist” – vill att vi skall tolka händelsen. (P1-Morgon, 22/4 2016.) Fortsatt självförnekelse således.

Eller så försöker man som Aida Hadzialic (Aftonbladet, 20/4 2016) omtolka händelsen så att den passar den officiella ideologin. Innebörden är att Kahns handling strider mot den feministiska ideologins grundläggande värderingar. Han har diskriminerat och kränkt kvinnor. Och det är fel. Innebörden är inte att integration, än en gång, visar sig innefatta dimensioner som inte kan reduceras till sysselsättningstal, bostadsort, tillgång på vård på lika villkor, osv. Ordningen är återställd.

Problemet är förstås att eliternas ideologi också påbjuder mångkulturalism och tolerans. Den säger att Kahn blivit diskriminerad när han inte släpps in i miljöpartiets styrelse. Det är den ideologiska position som motiverar och ger Delshads tolkning dess legitimitet. Förutom att olika hälsningssätt måste tolereras i en ”globaliserad värld”, anför Delshad att det finns olika tolkningar av begreppet feminism. Vilken tolkning som har företräde går dock Delshad inte närmare in på.

Den officiella ideologiska tolkningen av händelsen verkar inte bara motsägelsefull, utan också konstlad. Erfarenhet och intuition säger att sedvanestyrda handlingars betydelse ligger på en nivå bortom eliternas ideologiska syntax och semantik. Förolämpningen i att inte ta någon i hand har, varken vi gillar det eller inte, en svårkontrollerad kollektiv betydelse. Den hänger samman med att svenskar dagligen inte bara förolämpas, utan också förnedras och misshandlas med politikernas tysta medgivande. Det är detta som ger en utebliven handskakning potentialen att förvandlas från ett privat nålstick till en fråga för alla svenskar – vilket den senaste tidens halvkvävda debatt illustrerar.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det röda pillret

Oj, oj, oj! Nu har jag hamnat på djupt vatten. I ett par års tid, eller kanske längre, har jag prövat olika förklaringar till den svenska maktelitens självskadebeteende, det vill säga den förda flyktingpolitiken. I likhet med de flesta oförvillade som, trots rasiststämpeln och närståendes motstånd, intresserat sig för frågan, har jag prövat att gräva i redan bekanta tankefigurer. Men inte förrän nu har jag kopplat samman det alltmer dysfunktionella Sverige med kvinnlig frigörelse. Kanske kan man säga att jag tidigare har gjort det indirekt och utan att riktigt förstå, när jag intresserat mig för den patologiska form av empati, som tycks styra politiken. Förmodligen har jag också gjort det genom en och annan lättköpt gliring åt feminismen. Men aldrig tidigare har jag ens snuddat vid tanken att det är något grundläggande fel på vårt moderna kvinnoideal, det som en majoritet av såväl kvinnor som män i Sverige omfattar. Det har inte heller Gunnar gjort. I ett mail till mig skriver han:

Ligger vaken och funderar över senaste bloggtexten om staten och feminismen. Den tar det hela in på ett nytt territorium och är lika explosiv som frågan om massinvandringen i sig. Att få folk att ta till sig en sådan tankefigur, som strider mot våra personliga övertygelser om jämställdhet, känns i stort psykologiskt omöjligt. Och själv vill man ju inte hamna i öknen. Det räcker med de kvinnor (och även omvårdande män) i vän- och bekantskapskretsen som vänt mig ryggen eller markerat avstånd hittills.

Jag svarade Gunnar:

Den här feministartikeln är bara en hypotes, en fundering över ett möjligt samband. Det som gör den lite intressant är att den är ny för oss. Men bara för att några gubbar var inne på det här spåret under trettiotalet, så behöver det inte stämma för vår tid. Det finns ju minst en handfull andra spår att följa. Det som jag funderar på är vad som gör den västerländska civilisationen så svag, så åtkomlig för Sorosattacker, NWO, antinationalism och postmoderna idéer om att det är dags för minoriteterna att få företräde, därför att bara så kan vi göra världen mer rättvis. Men jag har aldrig tidigare följt ett tankespår där hypotesen så fullständigt skär sig med mina värderingar, utan att därmed bli falsifierad.

Jag ville påminna Gunnar om att detta inte är solid kunskap, utan bara lite löst framkastade tankar. Freud är inte precis vetenskaplig hårdvaluta och Unwin visste inte vilken väg den västerländska civilisationen skulle ta i vår tid. Han dog ju redan före andra världskriget. Hypoteser av det här slaget är tankelekar, mer eller mindre lyckade försök att begripa vår egen verklighet. De är lika lite hårdvaluta, som de idéer Freud förde fram.

Gunnar nappade, åtminstone delvis. Den tanke som föreföll plåga honom mest var den, att det verkar som om många kvinnor prioriterar starka män framför solidaritet mot den egna gruppen och nationen – något som har sin biologiska förklaring. Gunnar svarade:

Ja, hypotes är ett bra ord. Men sedan är det ju det privata. Om man börjar tycka att kvinnornas biologi kan göra dem till presumtiva landsförrädare som hellre vill ha invaderande hannar än skötsamma blekare inhemska män, att de föredrar dem som vill göra slut på oss, då är det ju kört med tilliten. Då talar vi om en fiende som måste tämjas. Meningen med tillvaron försvinner ju till stor del om det inte går att lita på kvinnor. Det är nog en del av den hemska sanningen. Och sedan har jag långsamt kommit till insikt om att det som jag känner i det privata livets nära relationer inte alls med någon nödvändighet är kopplat till sådant som är bärande för ett samhälle eller civilisation. Jag gillar ju starka och självständiga kvinnor. Men feminismen som överideologi har verkligen bidragit till att omsorg prioriterats före gränssättning. Staten har till stor del förlorat sitt våldsmonopol (försvar och polis) och vårt territorium blir invaderat utan att vi kan freda oss annat än med panikåtgärder (som de tvivelaktiga id-kontrollerna).

Bestämt måste jag fortbilda mig i genusfrågor, om än inte riktigt på det sätt som en genusforskare skulle rekommendera. Bland annat ser jag en video från University of Michigan, som en bloggläsare mailat en länk till. Det är debatt om politisk korrekthet, en tillställning där de tre inbjudna talarna nätt och jämt kan göra sig hörda inför en skränande studentpöbel. En av de inbjudna talarna är den engelske journalisten och provokatören Milo Yiannopoulos. Han går upp i talarstolen och ser ut som han tänker bli väldigt långrandig. Men det blir superkort. Han säger ”Feminism is cancer”.

Därefter går han tillbaka till sin anvisade plats på scenen och sätter sig. Nästa talare är en kvinnlig filosofiprofessor, som inleder med att säga att hon tror att föregående talare menar vissa former av feminism. Milo Yiannopoulos, som ser ut som en homosexuell version av Brad Pitt, lyfter sin mikrofon och säger: ”nej, jag menar all feminism”. Senare förtydligar han till ”social cancer”, varefter han berättar att på Twitter har han lagt ut frågan vad som var att föredra, att ens barn fick cancer eller blev feminister? Han fick mer än tjugotusen svar. 55 procent ansåg att cancer var att föredra. Flera av dem som röstade för cancer hade själva haft cancer både en och två gånger.

Det var hisnande (inte hissnande, tack Lotten), men på något sätt gillade jag det som Milo Yiannopoulos sa. För det första därför att jag förstod att det finns en debatt som jag i mitt nymornade intresse kunde ta del av. För det andra därför att, samtidigt som jag fick besvär med min egen kvinnosyn och därför tassade runt lite försiktigt, så fanns det andra som inte tvekade att ta till storsläggan.

Nu fortsätter jag med att knyta an till titeln på denna bloggtext och bilden i ingressen.

”Det röda pillret” syftar på kultfilmen Matrix. Där får datahackern Neo kontakt med Morpheus, världens farligaste terrorist, som tar fram två piller, ett rött och ett blått. Tar Neo det blåa pillret så hamnar han i en förskönad men också förljugen värld, där hans känslor skonas från alltför starka intryck. Det är en värld där han inte förstår att han är lurad. När han vaknar kommer han inte att minnas Morpheus. Om han istället tar det röda pillret så tar han vägen genom ”kaninhålet” (Alice i Underlandet) och hamnar i den riktiga världen. Det är en svår värld att leva i, men han får leva i det som är äkta, bortom alla falska föreställningar. Neo sväljer det röda pillret.

Efter några minuter vaknar Neo i en pod med vatten som ligger i ett gigantiskt torn. Han har en massa kablar runt sin kropp, en maskin dyker upp och tar bort kablarna från Neos kropp och han blir förd till ett skepp med Morpheus som kapten.

Valet mellan det blå och det röda pillret är ett tacksamt bildspråk, som har använts många gånger i olika sammahang sedan Matrix visades första gången för tretton år sedan. Vi känner detta val också från kristendomens breda och smala väg. Min egen referens är givetvis svensk invandringspolitik, där medierna är blåpillerlangare och en majoritet av det svenska folket knaprar blåpiller. Men nu var det inte den frågan jag skulle glida över på, utan nu handlar det om feminismens destruktiva roll i samhället.

I USA (var annars?) finns en motrörelse som för fram männens behov och perspektiv. Det har till och med gjorts en kontroversiell dokumentärfilm som ännu inte är släppt. Den säger att det blå pillret är det som kvinnor säger att de vill ha av en man, det vill säga jämlikhet, frihet, respekt och uppskattning. För er som gillar marxistisk terminologi handlar det således om ett falskt medvetande. Det som röda-piller-rörelsen säger är, att det som kvinnor i själva verket vill ha är en gammaldags roll, där mannen bestämmer och kvinnan underordnar sig och lyder. Det skapar ett samhälle där inte bara männen utan också kvinnorna blir lyckliga och mer harmoniska. Kvinnorna har svårt att förstå detta, eftersom de är hjärntvättade av feministisk propaganda. Därför är moderna kvinnor ofta missnöjda och olyckliga.

Det finns också en komplementär nätgemenskap som kallar sig ”Red Pill Woman”. Där sägs det att kvinnans uppgift är att behålla sin attraktionsförmåga och alltid vara villig att skutta ner i sänghalmen med sin man. Kvinnlig kompetens är inte att bli en väldigt bra brandsoldat utan att vara lyhörd för sin mans önskemål och behov. Det gäller att kliva upp före honom om morgnarna, göra sig snygg och laga frukost åt honom. Hämta tidningen och sucka lite förälskat varje gång han ser på henne. Alltså efter devisen: ”En lydig kvinna är en lycklig kvinna”. Det skadar inte heller att göra sig lite dum, eftersom män inte gillar när kvinnor är klyftigare än de. En kvinna ska aldrig ställa krav på sin man därför att krav är liktydigt med framtida besvikelser. Med detta samlevnadsrecept blir båda parter lyckliga och kan leva tillsammans hela livet. Män som i rädsla för att mista sin partner faller undan för kvinnliga krav, blir inte bara tilltofflade själva utan får också leva med en missnöjd och krävande partner. Receptet fungerar detta till trots dåligt, av skilsmässostatistiken att döma.

Det kanske är ett lite stort tankehopp, men jag kommer att tänka på Cesar Millan, ”the dog whisperer”. När en hund är rädd och feg sätter den svansen mellan benen. När den känner sig tuff står svansen i vädret. Men det fungerar också omvänt. Cesar Millan tog tag i svansen och höjde den. Det syntes att hunden omedelbart blev mycket modigare.

För tretton år sedan ordnade Aftonbladet en liten omröstning om världens bästa filmreplik. Vann gjorde Peter Dalles rollfigur i ”Ogifta par” med sitt svar till Lena Endre, när hon undrade hur hon egentligen skulle vara för att han skulle vara nöjd: ”Vad sägs om kåt, glad och tacksam”. Repliken plockades några år senare upp i en boktitel av Eva Sanners: ”Kåt, glad och tacksam. Attityder till sex och kärlek som förändrar ditt liv.” På nätet hittar jag också det förmodligen lite oskyldigare begreppet KGT-mamma. Det är Anna Bergström som vill hjälpa dig att ta steget ”från vidbränd till heltänd”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.