Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 72

Sjuk journalistik

Jag läser DN på nätet (det går fort) men eftersom prenumerationen inte står i mitt namn får jag emellanåt mail från dem. De vill så gärna värva mig till sin krympande skara av trogna läsare. De kommer inte att lyckas, inte så länge jag klarar att skilja sanning från lögn och nyhetsförmedling från propaganda. Som läsarna av denna blogg nog förstått så tycker jag illa om DN. Men jag försöker ändå framföra en lågmäld och artig kritik. Kanske har de inte riktigt förstått sitt uppdrag? Jag tar därför inte till storsläggan utan nöjer mig med att konstatera att DN är Sveriges vidrigaste tidning, en desinformatör av första rangen i Sveriges offentliga debatt. Det vill inte säga lite, med tanke på den hårda konkurrens tidningen får utstå från Sveriges Radio, SVT och kvällsblaskorna.

Den stora morgontidningen har också tidigare haft sina dippar, till exempel när dåvarande chefredaktören Olof Lagercrantz på sjuttiotalet förälskade sig i Mao och trivialiserade Sovjetunionens brott mot mänskligheten. En ny nedgångsperiod inleddes när Peter Wolodarski för några år sedan tillträdde som chefredaktör och lanserade det han kallade för agendajournalistik. Det betydde att seriös journalistik fick ge plats åt propaganda och snyftreportage om illa hanterade flyktingar, asylsökande och illegala invandrare. Vi fick också veta att invandringen ekonomiskt var en välsignelse och att ”nysvenskarna” skulle ta hand om oss när vi inte orkade arbeta längre. I en artikel på den av DN så hatade och rasiststämplade nätkonkurrenten Avpixlat kallar ekonomen Jan Tullberg DNs agendajournalistik för ”Flykten från det stora torget till den smala åsiktsgränden”. Det är träffande.

Häromdagen fick jag från DN ett värvarmail i sovjetisk Pravdaklass. Där kunde jag läsa:

Prova DN digitalt för bara 1 krona, därefter 99 kr/mån, så får du journalistik som går på djupet och försöker komma så nära sanningen som möjligt – direkt där du är i sommar.

På djupet och så nära sanningen som möjligt? Jag vidarebefordrade det lilla värvningsmailet till en före detta DN-journalist. Hon svarade:

Prova DN digitalt för bara 1 krona, därefter oskäliga 99 kr/mån. Du kan lita på att vår journalistik bara surfar på ytan och försöker komma så långt från sanningen som möjligt. Vi garanterar att du snabbt förlorar din själ och går ner dig i förljugenhetens bottenlösa träsk, dit vi obönhörligen leder dig. Vårt mål är att proppa dig så full med lögner att du aldrig mer kommer att kunna urskilja vad som är sant. Vi vill förvandla dig till en naivitetens nyttiga och godtrogna idiot, oavsett var du befinner dig i sommar eller vid varje annan tidpunkt.

Jag beslöt mig för att läsa söndagens DN noggrannare än jag vanligtvis brukar. Här följer en knippe citat och mina kommentarer:

På första sidan återges den över hela världen spridda bilden av den drunknade Alan Kurdi. Under bilden kan man läsa:

Tidigt på morgonen för snart ett år sedan sköljdes treårige Alan Kurdis kropp upp på en turkisk strand. Bilden av den syriske pojken blev omedelbart en sinnebild för flyktingkatastrofen. I dag ägnar DN en stor del av tidningen åt vad som hänt under det omvälvande året.

Bilden återkommer i än större format på sid. 9, där man kan läsa en insprängd text. Det är tre punkter som DN listigt och manipulativt vill att vi ska förknippa med Alan Kurdis tragiska död. De har ingenting att berätta om varför och hur Alan Kurdi dog. Deras enda intresse är att exploatera bilden så att läsarna känslomässigt tar till sig DNs version av vad som händer i världen:

Här fick världen upp ögonen för flyktingtragedin.

Bilden på Alan Kurdi på den turkiska stranden högg tag i människors hjärtan. Plötsligt ville alla hjälpa.
Nu känns det långt borta. Land efter land har stängt sina gränser för flyktingarna, medan kriget i Syrien blir allt grymmare.
I Askersund väntar det syriska paret Alia Al-Shami och Muhammed Ekrayern på besked om de får stanna.

Det som förmodligen är sanningen om Alan Kurdi och som DN aldrig skulle drömma om att berätta är följande:

Familjen befann sig i Turkiet sedan 2012. Det som gjorde att Abdullah Kurdi, Alans pappa, ville ta sig till Europa var inte att han måste fly med sin familj utan att han behövde få sina tänder lagade, helst gratis efter samma modell som tillämpas i Sverige. Planen var först att de skulle försöka få visum till Kanada. Abdullahs syster föreslog att de istället skulle ta sig till Grekland, vilket de gjorde i en liten överlastad båt. Hans fru ville egentligen inte, eftersom hon inte kunde simma. Båten kapsejsade. Bland de drunknade fanns mamman och två barn. De begrovs i sin hemstad Kobane och pappan stannade därefter kvar i Syrien. En kvinna som var med på båten och överlevde säger att Abdullah Kurdi var flyktingsmugglare och körde båten. Anledningen till att den kapsejsade var att Abdullah Kurdi körde vårdslöst och för fort. Den 11 februari i år åtalades Abdullah Kurdi tillsammans med två andra syriska män i turkisk domstol. De riskerar upp till 35 års fängelse för flyktingsmuggling och dråp.

Jag går vidare till sid. 4. Där har Bard tecknat en bild av en man som står i givakt och gör nazisthälsning. Bredvid sig har han ett bokmässobord med svenska flaggan som duk. På bordet finns veckotidningen Nya Tider och några oidentifierbara böcker. Mannen säger, och syftar därmed på sin egen nazisthälsning: ”Så här högt håller jag svensk demokrati varje gång vi får presstöd”. Uppenbarligen tycker DN det är fel att Nya Tider får presstöd. De är ju nazister! Det senare återstår emellertid att bevisa och det kommer inte Dagens Nyheter att gå i land med, i varje fall inte om de har sanningen som ledstjärna. Jag har försvarat Nya Tider i ett tidigare blogginlägg, så jag ska inte repetera mig. Allt fler förstår att den som i invandringsdebatten smetar brunfärg på sina meningsmotståndare har förlorat debatten.

Nu växlar vi upp från den enkla demagogin till den välformulerade okunnighet, som Peter Wolodarski serverar läsarna i sin söndagskrönika. Hans budskap är att ett burkiniförbud gör det svårare för muslimer att leva i Europa, samtidigt som radikala islamister stärks. Jag tror inte heller på ett burkiniförbud, men mitt argument är juridiskt. Hur ska man dra gränsen mellan burkini och andra liknande klädslar? Wolodarski tänker inte så. Han skriver:

Det är nödvändigt och rättfärdigt att bekämpa hotet från den radikala islamismen. Men den kampen kan bara nå framgång om den bedrivs tillsammans med det muslimska majoritetssamhället. /…/ Islamistiska terrorister hatar inte bara den västerländska världen, de hatar alla muslimer som försöker leva i ett modernt samhälle.

Wolodarskis förklaring till burkiniförbudet är att det handlar om ”politiker som försöker exploatera rädsla och allmän misstro mot muslimer”. Det är lite luddigt formulerat men går att översätta till ett rakare språk. De som vill förbjuda burkinin är islamofober och de gör skada därför att de som svar på terrorn ”svartmålar en hel religion”.

Wolodarski är blind för att burkinidebatten handlar om en islamisering av det offentliga rummet, som ett av många små steg i islams pågående invasion i Europa. I Sverige ser vi det ske i Stockholmsförorter som Rinkeby och Tensta. Den mångkulturella förorten omvandlas till ett muslimskt samhälle. Det syns på den manliga dominansen på gator och torg, det syns på både mäns och kvinnors klädsel. I bostadskvarteren och centrum händer det att ”sedlighetspoliser” går runt och uppmanar småflickor att bära slöja. Unga kvinnor som anses fel klädda eller vistas ensamma utomhus när det är mörkt blir varnade. Kvinnor går inte längre gärna in på kaféerna. De är manliga revir.

Islamiseringen är det överlägset största hotet mot den västerländska civilisationen. Englands muslimska befolkning fördubblas var tionde år. Inom tio år kommer städer som Birmingham, Slough, Luton, Blackburn och Bradford att ha muslimska majoritetsbefolkningar. Det betyder att dessa sätter upp spelreglerna. Där kommer inte burkinin att ifrågasättas (om kvinnor alls tillåts bada utomhus). Där kommer sharia att tillämpas. Denna pågående erövring av Europa är ingenting som imamerna eller arabvärldens ledare sticker under stol med.

Allteftersom inkräktarna växer i antal och lyckas erövra viktiga poster i byråkratin och bland politikerna, ända in i riksdag och regering, så blir det allt svårare för de politiker och opinionsbildare som upptäckt vad som håller på att ske, att påtala det. De möter dels motstånd från inkräktarna, vilket är rimligt, men de möter också starkt motstånd från sina egna led, från alla dem som inte förstått utan håller mänskliga rättigheter, religionsfrihet, allas lika värde och mångkulturens fana högt. De är blinda för faran, de tror på budskapet att Islam är fredens religion. De vill inte för allt smör i Småland klassas som islamofober och rasister. Och om de förstått och höjer motståndets fana, så riskerar de inte bara social ostracism utan också liv och lem.

Wolodarski delar in Europas muslimer i en god och fredsälskande majoritet som vill leva i de moderna samhällen som Europa erbjuder. Och så finns det en ond och hatande minoritet av islamister, jihadister och terrorister. Bilden ansluter till den han har av svenskarna. Dels finns det en majoritet av goda svenskar som förstår att värna religionsfriheten och inser att islam bara är en av många religioner. Så finns det en minoritet av onda västerlänningar. De är rasister och islamofober.

Den akilleshäl som detta synsätt har och som jag misstänker att Wolodarski känner till, men inte vill sprida, är att terroristerna ofta är uppvuxna i Europa. Det går också en ström av europeiska ungdomar till IS. Vad är det för ondska som lockar dem? Varför vill de döda västerlänningar och muslimer med fel tro? Är de också onda? I så fall, hur gick det till när de blev så onda?

Det som är intelligentians största synd är dess oförmåga att koppla samman olika fenomen. De säger att islam är en fredlig religion, det är islamisterna som är problemet. Några flagellanter tar till och med på sig skulden för denna ”islamism”. Det är den västliga majoriteten som bär ansvaret, som skapat islamisternas, terroristernas och jihadisternas utanförskap. Man måste tillhöra ett västlands intelligentia för att dra så knäppa slutsatser. Ingen vanligt människa vid sina sunda vätskor är någonsin så korkad.

Den som vill bemöta Wolodarskis vrångbild måste först förstå skillnaden mellan kristna och muslimer. Kristna finns av alla möjliga slag. De kan inte bara vara kunniga eller okunniga, starka eller svaga i tron utan de kan också bygga sina personliga versioner, utan att möta något större motstånd från andra kristna. Till och med satanister kan till nöds accepteras, så länge de ger fan i att välta gravstenar. Envar blir salig på sin fason. Det är också viktigt att minnas att kristendomen motats bort från politiken. De kristna har i allmänhet inte längre några politiska anspråk, i varje fall inte i Sverige.

Muslimer kan naturligtvis också vara okunniga eller kunniga, starka i tron eller svaga, men de är inte tillåtna att bygga sig en personlig modell av islam. De tillhör sitt religiösa kollektiv och måste hålla sig till den version som gäller för den egna gruppen, vanligen shia eller sunni, men det finns också andra versioner. De får inte lämna religionen och ju mer hängiven, desto högre prestige inom gruppen. Kända muslimer som hoppar av kan räkna med att hotas till döden. Religionen är en gemensam angelägenhet. En annan viktig skillnad är att islam är en allomfattande religion. Muslimer måste leva på ett bestämt sätt, närmare bestämt efter koranen. Islam är inte bara en religiös utan också en politisk ideologi. Det är därför det är så svårt för muslimer att protestera mot IS. Det är givetvis så, att många muslimer både avskyr och fruktar IS, men om de angriper IS offentligt, så angriper de också islam och det är inte tillåtet. Islam håller med andra ord inte bara sina devota tillbedjare utan också ”den stora fredliga massan” i ett järngrepp. Vad som kan hända för dem som kritiserar eller driver med islam vet de flesta. Om inte, fråga exempelvis Salman Rushdie, Gert Wilders eller Ayaan Hirsi Alii. Fråga dem som gjorde de danska karikatyrtecknarna, fråga de Charlie Hebdo-skribenter som överlevde den terrorattack som den 7 januari 2015 drabbade tidningen och där tolv redaktionsmedlemmar mördades.

Muslimer tänker inte som kristna. Islam och kristendomen är inte kompatibla religioner. Den bild som Wolodarski serverar av muslimer, som indelade i en god majoritet och en ond minoritet, stämmer inte med verkligheten. För tillbedjarna är islam en helhet och det går inte att diskutera koranens innehåll utan det är en muslims plikt att lyda. Det finns inte ont och gott, annat än i den meningen att den som avviker från islam eller ifrågasätter koranen är ond. Tudelningen i fredliga muslimer och farliga islamister är en västerländsk konstruktion som muslimer gärna underblåser, men som absolut inte gäller internt. Islam är alltid ett och koranen kan bara läsas på ett sätt. Det är ju sådant medlemmarna av islams olika trosriktningar tar livet av varandra för.

Det finns inget större hot mot Europa och Västerlandet än Islam. Under tusen år har de försökt erövra oss, tidvis framgångsrikt. Men för Wolodarski är och förblir muslimerna offer för västerländsk rasism. Hur har han mage att påstå något sådant efter all terror som drabbat just Frankrike?

Det där blev ganska långt. Jag skulle kunna säga mycket mer om de vanföreställningar som medierna sprider om islam, men det får bli en annan gång. Nu fortsätter jag bläddrandet i Dagens Nyheters söndagsnummer. Och stannar upp på sid 9 där Erik Ohlsson redovisar resultatet av sitt usla researchjobb. Han skriver:

Familjen ville bort från kriget i Syrien och den statslösa osäkerheten i Turkiet. Målet var den grekiska semesterön Kos, första anhalten i EU. Men den ranka farkosten kapsejsade. Bara Abdullah Kurdi klarade sig. Resten av den lilla familjen dog i Medelhavet.

Erik Ohlsson ringer också upp Abdullah Kurdis storasyster Fatima Kurdi, som bor i Kanada. Han skriver:

Tima Kurdi har talat i europeiska parlament och inför EU. Hon har hållit otaliga presskonferenser och suttit i tv-soffor över hela världen.

”Jag är inte alls van att stå i rampljuset. Men jag gör det för att hedra Adbullah (felskrivet i DN, ska vara Abdullah) och hans familj.”

Om Abdullah Kurdi döms för dråp och människosmuggling, undrar om hans storasyster då kommer att besöka honom i fängelset? Kanske kan hon få Dagens Nyheter att stå för flygbiljett och hotellkostnader?

Sid 10 och 11 redovisas den nya tillfälliga asyllagen och statistik över de asylsökande som kom förra året. Det är en bra redovisning, även om det är i sak felaktigt att alla kallas för flyktingar. Redovisningen kopplas samman med en politisk kommentar från DNs Ewa Stenberg. Hon skriver: ”Lappkastet i den svenska flyktingpolitiken har fått effekter långt över gränskontrollerna och sorgen hos de krigsflyktingar som inte får ta hit sina barn”. Hon fortsätter känslosamt om den tyska förbundskanslern: ”Hennes stöd för asylrätten fick flyktingar på väg till fots genom Europa att trycka Merkels bild till sitt bröst.”

Inte fasen talar hon om att det var vanligare att de åkte gratisbuss och att det inte var fru Merkels bild utan George Soros bruksanvisning för hur man ska ta sig in i Europa, som de tryckte mot hjärtat.

På sid 12 får vi stifta närmare bekantskap med Alia Al-Shami och Mohammed Ekrayem, som också fanns med på DNs första sida. Det är Niklas Orrenius, DNs förste agendajournalist som även han inleder med att spinna sin text kring Alan Kurdis död. Men hans egentliga ärende är att skriva om det utvalda syriska paret, som vid Alan Kurdis död levt i Egypten under ett år. Där har de det säkert svårt, men vad Niklas Orrenius underlåter att tala om är att Egypten inte är ett krigförande land och att det syriska paret visserligen har flytt från Syrien men det gör dem inte till flyktingar med ett svenskt perspektiv. Inte heller blir de flyktingar när de tar sig från Egypten till Turkiet. När de förstår att Europas gränser är på väg att stängas kontaktar de flyktingsmugglare, hör sig för om rutter och priser. Eftersom de är syrier kanske de kan få permanent uppehållstillstånd i Sverige? Hit vill de åka dels för att Mohammed Eklrayem har en bror i Sverige och eftersom de tror att Sverige är ”Europas snällaste land”. När DN publicerar sin långa artikel så har de ännu inte fått besked om uppehållstillstånd. De väntar barn. ”Om barnet får växa upp i Sverige så kommer det att bli fantastiskt”.

Jag är ganska säker på att många av DNs läsare blir rörda till tårar av denna mycket empatiska berättelse om två förhållandevis unga, fina och välutbildade människor och deras förhoppning om att få stanna i Sverige. Inte med ett ord antyder Niklas Orrenius att de inte är flyktingar och att det kanske inte var så klokt att göra barn i deras situation. Orrenius ansvar gentemot Sverige, svensk lagstiftning och svenska skattebetalare är totalt obefintligt. På DNs uppdrag befinner han sig till 120 procent på det unga parets sida. Det är förstklassig agendajournalistik!

Trots att flyktingförläggningar är stora konflikthärdar så slår DNs rubriksättare till med ”Shia mot sunni, araber mot kurder … I Sverige tror jag knappt att det hatet finns.” Vad vet detta par? Vad spelar verkligheten för roll? Hur tror de till exempel att kristna asylsökande trivs med att bo med muslimer? Vad sägs om mord och misshandel? Polisen i Västra Götaland och Halland skrev mellan 20 oktober 2015 och 8 januari i år 372 händelserapporter och gjorde 222 brottsanmälningar. Det är mellan fyra och fem utryckningar per dag.

S. 16 skriver Annika Ström Melin under rubriken ”EU har stängt dörren för syrier”. Det är en saklig artikel om hur EU har svängt och numera går på den tidigare hårt kritiserade ungerske statschefen Viktor Orbáns linje. Det betyder inte att hon tycker detta är rätt. Man behöver inte tvivla på var hon har sitt hjärta. I likhet med övriga DN-journalister så fokuserar hon enbart flyktingarnas perspektiv. Aldrig att hon skulle skriva om massinvandringens konsekvenser för Europa och Sverige:

I ett läge där kriget i Syrien bara blir allt värre, och flyktinglägren i omgivande länder sedan länge är fyllda till bristningsgränsen, har EU alltså i praktiken stängt sina gränser för syrier.

Erik Ohlsson återkommer på sid 17 med en intervju med en läkare som flytt från Syrien. Han får avsluta en utläggning om sin hemlängtan med orden: ”Vi syrier är som ett tåligt äppelträd, som fortsätter att ge frukt trots att jordmånen är dålig och vädret hårt.” Han menar att de fortsätter att avla barn.

Det gör muslimer över hela världen. 1970 var muslimerna 15 procent av världens befolkning. Trettio år senare var de 20 och beräknas utgöra 23 procent år 2025. Arabvärldens befolkning har under de senaste femtio åren ökat från 80 till 320 miljoner. Hälften av befolkningen är under 20 år. Det är inte ovanligt att en muslimsk familj har fem barn. Sedan bör man betänka att en man kan ha flera fruar. Osama bin Laden hade 54 kusiner och var far till tjugofem barn. Tror ni att man får veta sådant i DN?

På s. 18 serverar DN fyra ungdomsporträtt. Gemensamt för dem är att de hyllar Sverige, möjligen med en liten brasklapp för Parinaz Mahmoudi från Afghanistan som skriver att ”Det är mycket väntan och mycket press”. Hon är inte så glad och lycklig som hon borde ha varit. Men Soleen Mohammad från Aleoppo är glad och det är Ameer Mehtr från Damaskus också:

Soleen: Min syster Rojda ska också få börja på skolan och på balett för hon är så vig. Och min bror Rogan målar mycket och ska börja tredje klass. När vi får vårt besked ska pappa köpa en bil, och vi ska leta efter ett hus så vi kan starta vårt liv på riktigt. Allt blir bara bättre och bättre för oss.

Ameer: Jag vet att jag är lyckligt lottad som kan vara här i Sverige, även om jag inte har fått mina tillstånd så är det fred här. Jag vill ge någonting tillbaka till det här landet, och människorna här som har hjälpt mig så mycket. Om jag inte haft svenskar som stöttat mig hade jag inte varit någon alls.

Nu borde jag naturligtvis avsluta med någon dräpande formulering. Men nej, luften har tagit slut. Jag känner mig bara bedrövad över det som hänt med den tidning som större delen av mitt liv varit husorganet. Hur fan kunde det gå så här illa? Finns det någon annan större dagstidning i Europa som är så totalt renons på solidaritet med det egna landet och dess invånare?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare i slutet av augusti

Tillbaka på jobbet sen två veckor. Det sprängs, skjuts och brinner på med oförminskad styrka. Jag förundras över alla människor i min omgivning som inte verkar bry sig om att samhället långsamt (men tydligt) eroderar framför ögonen på dem. Vad behövs för att få dem att reagera? Skulle ens en stor terrorattack på svensk mark göra någon skillnad? Hörde på radion i dag om den exceptionella frekvensen av handgranatsexplosioner i Sverige, tydligen helt unik i Europa. Hur tror du det skulle gå om jag försökte diskutera detta med mina lärarkollegor?

***

På mitt arbete skall man ha en heldag om värdegrundsarbete och jag är faktiskt ledsen över att på grund av semester missa övningen. Jag har dock kontakt med en kollega som lovade mig redogöra för allt fint man kommer att förmedla. Jag tyckte att hon skulle ta upp de somalier som kastar in handgranater i lägenheter i Göteborg och fråga om de har samma värde som de som träffas av detonationerna.

***

Nu börjar jag på fullt allvar ifrågasätta begåvningen hos det svenska folket. Röda Korset sparkar ut en långvarig volontärarbetare på grund av fel värdegrund. Brottet: hon tyckte att hjälpen helst borde ges i landet där man befinner sig; på så sätt får man mest hjälp. Och att det egna landets arbetslösa ungdomar borde få gå före dem som kommer utifrån och inte har rätt att vistas i landet. Röda Korset hänvisar till allas lika värde. Volontären gav nio år av sin tid åt Röda Korset för ersättning. Chefen för Röda Korset lyfter varje månad 86 000 kr av allmänhetens givmildhet, för att sedan från sin upphöjda position kränka den som verkligen dedikerat sin tid och sitt arbete för de nödlidande. Man river sig i håret.

***

Domaren: Idag hörde jag på Jerzy Sarnecki och dennes kommenterande av den ökning av sexuella ofredanden som skett i år. Naturligtvis hade jag kunnat svara i hans ställe. Det blev svar av typen:

Om man fokuserar på en brottstyp tenderar den att öka.
Hur är det med sexuella ofredanden på nätet och i skolan, med vilket man bör jämföra?
Ökningen är inte statistiskt säkerställd.

Vad det hela handlar om från medias och vårt etablissemangs sida, är att skapa en föreställning om att invandringen och att invandrarna inte på något som helst sätt bidrar till att antalet våldtäkter ökar. Ibland kan man läsa artiklar och höra inlägg av typen ”Huvuddelen av alla våldtäkter begås av män”, som om någon trodde något annat. Naturligtvis kan ingen seriös människa ta dessa kommentarer på fullt allvar, särskilt när man har någorlunda insyn i verkligheten. I stället för att se problemet som det verkligen är och vad det till stora delar beror på, försöker man efter konstens alla regler förvanska verkligheten. Jag kan i vart fall konstatera att i den region jag själv är verksam satt det 16 personer misstänkta för våldtäkt och grov våldtäkt. 14 av dessa hade utomeuropeiska namn. Som plåster på såren för PK-eliten kan dock nämnas att de två sistnämnda var män med svensk etnicitet.

***

Jag läste din text om Sveriges svaga civilsamhälle i går kväll och har funderat på den sedan dess. Du nämnde Sjöbo, och jag tänkte vidare på Kiruna och Bergslagen. Det är tveklöst så att strukturomvandlingen slagit sönder alla våra gamla stora kollektiva arbetsgemenskaper. Som exempelvis gruvarbetarna, som var helst i världen, genom hela historien, med sina starka och stora kollektiv har varit en konstant motmakt mot centralmakten, så också i vår svenska historia. Likaså i dagens och gårdagens Afrika, Östeuropa, Appalacherna, Sydamerika, Kina. Över hela linjen har det kring dessa kollektiv bildats självständiga civilsamhällen.

Jag tänker vidare på den stora engelska gruvarbetarstrejken i mitten på 1980-talet (och deras slogan Coal not dole). Jag var själv på plats under några dagar, indragen i solidaritetsarbete för det brittiska gruvfacket. Jag glömmer aldrig hela den sociala infrastruktur som jag stötte på, uppbyggd kring gruvorna och deras fackföreningar, allt ifrån puben till fotbollsarenor och föreningsliv. Jag ryser ännu inombords när jag tänker på hur jag och några övriga svenskar drogs upp på dansgolvet och tillsammans med de strejkandes familjer skuldra vid skuldra sjöng ”You never walk alone”. Jag har inte återvänt till England därefter, men har förstått att hela detta så kallade civilsamhället ”med sin kolgruva i centrum” numera är bortsopat. I dag hyllas Thatcher för att hon krossade det brittiska gruvarbetarfacket. Men, vad jag samtidigt är helt övertygad om är att det just var/är i de gamla gruvarbetarsamhällena som Brexit var/är som starkast.

Vad har nu det med Sverige att göra? Inte mer än att strukturomvandlingen av den svenska industrin och arbetslivet som helhet här har drivits längre än i något annat land. Se där ännu en möjlig faktor till Sveriges svaga civilsamhälle.

***

Det senast omtalade våldsdådet i London med en mördad kvinna, där polisen utrett eventuella IS kopplingar, har i alla ledande media basunerats ut med att detta utförts av en ”norrman” och ”norsk medborgare”. I senaste Aktuellt-sändningen nämndes ”norrman” och ”norsk medborgare” minst tre gånger. Greppet känns aningen ovanligt, eftersom jag hittills inte märkt att våra medier men samma entusiasm uttalat att några våldsdåd begåtts av ”irakier”, ”irakiska medborgare”, ”algerier”, ”algeriska medborgare” , ”somalier” eller ”somaliska medborgare” o.s.v. Naturligtvis finns det en klo i sammanhanget som man med all tydlighet lyckats glömma och det var att denne ”norska medborgare” hade somaliskt ursprung.

***

I mina sporadiska funderingar över hur poli-media fungerar, så tänker jag för tillfället så här: Det handlar om en förutfattad mening om vad som är gott och vad som är ont. Det är gott att välkomna folk, att vara tolerant mot andra kulturer och seder. Det är ont att se till sitt eget och framhäva sig själv och peka finger. Detta går att utveckla mer. Hursomhelst leder det till den ideologi varmed Sverige styrs idag. Att peka på att det är en viss grupp som kastar sten på polisen eller att föra statistik som kan skuldbelägga vissa grupper blir då oartigt och ont. Att bjuda in en dissident till trivselprogram som soffor eller som sommarpratare är också det otänkbart, därför att det vore att peka finger åt vissa grupper som är gäster här i Sverige och som befinner sig i en utsatt position. Detta är den allmänna känslan, vartill man ska lägga värdegrundstänkandet. Teve och Radio har exempelvis som uppdrag att verka för vår demokrati. De ska vara opartiska och sakliga. Då kan man inte ha folk som säger något oartigt om en viss grupp.  Det är med empati man ska skildra människor som säger att de ”flyr”. Från vad verkar vara egalt. Problemet är nu att detta synsätt ställer till med en näst intill irreparabel skada både för flyende människor och för svenskarna.

***

Principen om den kvinnliga omvårdnaden (som inte ser till gränser, globalismen, den personliga relationen, omvårdnaden, den individualistiska njutningen i förlängningen) ställs nu mot den manliga förment kyliga beräknandet (som ser till gruppen och helheten, nationen, familjen, kyrkan, moralen). Denna uppdelning ligger på ett manligt och kvinnligt typplan men är i verkligheten individuellt betingat. Det finns förstås kvinnor, om än inte lika många, som är kyligt och rättvist beräknande. Det finns män, om än inte lika många, som drivs av ett känslomässigt svar på varje fråga.  I en värld som intill intolerans hävdar att det inte finns någon skillnad mellan könen så hävdar man alltså att den kvinnliga principen som inte diskriminerar någon. Det är den som garanterar att alla människor blir rättvist behandlade och som verkar för världsfred (Margot Wallströms idé). I själva verket är denna känslomässiga sörja orsaken till den snabbaste nedgång i välfärd och välmående vi sett i Sverige.

***

Feminismen är resultatet av frångåendet av ordningen för hur familjer har varit sammansatta allt sedan de första människorna på jorden, frångåendet av de olika uppgifterna som män och kvinnor traditionellt har haft både i familjen och i samhället i övrigt, förnekandet av biologiska och sociologiska fakta och den mycket långt gångna sekulariseringen.

Kärnfamiljen är den minsta byggstenen i samhället. När den slås sönder blir följderna på sikt samhälleligt kaos med rotlösa och egoistiska människor som ständigt är på jakt efter tillgångar, upplevelser och njutning. Barnafödandet minskar. Detta i kombination med en massinvandring av muslimer från dysfunktionella länder, kommer att resultera i samhällets sönderfall. Inte olikt det romerska rikets sönderfall.

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det du inte får veta

Ett mediadrev har nyligen framgångsrikt genomförts gentemot ”Nya Tider”, en liten papperstidning som rutinmässigt skälls för att vara högerextrem och ha nazistiska rötter – alltså den standardretorik som drabbar såväl rörelser som personer, som är kritiska gentemot den förda invandringspolitiken och mediernas mörkläggning av hur det går åt helvete för Sverige. De påstår också att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är delvis sant, men de glömmer att tala om att det är rötterna. I dag, sisådär tio-tjugo år senare, är varken Sverigedemokraterna eller Nya Tider särskilt högerextrema, annat än med ett vänsterperspektiv, där de politiska motståndarna alltid ska skändas.

”Nya tider” har presstöd och ingen av journalisterna har någonsin fällts eller ens åtalats för rasism, islamofobi eller vad det nu kan vara, som våra reguljära hycklande medier anser är högerextremt. En av journalisterna där skriver:

Nya Tider är en partipolitiskt obunden publikation och den har inte kopplingar eller band åt något håll. Redaktionen består av en mängd drivna stilister och skribenter med förflutet i olika branscher eller andra medier. /…/ De osanna uppgifterna kommer initialt från agendastyrda stiftelsen Expo. Denna ytterst märkliga organisation är en sorts underrättelse- och åsiktspolis med starka band till organisationen AFA och andra våldsbejakande autonoma rörelser. Expo hänvisar bland annat till att Nya Tider skrev om Nordiska motståndsrörelsen, en uttalat nationalsocialistisk grupp. Detta var en objektiv nyhetsartikel med anledning av att tidningen Dagens Nyheter hade publicerat elva sidor om organisationen och då lagt ord i munnen på ett antal privatpersoner. /…/ Gillar du choklad? Vet du vilka som också gillar choklad? Hagamannen och Anders Behring Breivik. Ja, ni förstår.

Brunsmetandet drabbar för övrigt alla som ser den katastrof som den osorterade massinvandringen medfört för Sverige. Jag har inga som helst högerextrema rötter och definierar inte heller mig själv som höger. Jag har röstat på socialdemokraterna och kan tänka mig att göra det igen, om jag gillar deras politik. Men till vänster smetar de ner mig och andra dissidenter med brunfärg. Det är så vänstern gör med sina motståndare, därför att de är så övertygade om att ha rätt, trots att det är omöjligt för dem att vinna en debatt med oss som har gjort vår hemläxa och tagit reda på hur det förhåller sig. Det som vänstern inte tål, men som Nya Tider lyfter fram, är vad som händer med Sverige, liksom vilka som driver på den utvecklingen.

Medierna kan rapportera att det nattetid pågår bilbränder över hela landet, men de vill inte tala om att dessa sker i de segregerade bostadsområden, som är ett resultat av den mångkulturella satsningen. Och de vill absolut inte tala om att förövarna är ”ungdomar med invandrarbakgrund”. De kan tala om att det sker en mängd övergrepp på musikfestivaler mot unga kvinnor men tamejfan att de talar om att dessa så gott som undantagslöst begås av ensamkommande asylsökande ungdomar – förlåt, barn. De kan försvara de romer från Rumänien och Bulgarien som tigger på våra gator, ”därför att man kan ju inte förbjuda fattigdom”, men de nämner ingenting om vare sig den kriminalitet som följer med, eller de kostnader som drabbar skattebetalarna. De vill inte heller rapportera om hur hemlösa svenskar blir bortmotade från sina försörjningsrevir och härbärgen. De återkommer gång på gång till påståendet att invandringen är lönsam, men bemödar sig inte om att förklara hur det då kommer sig att extremt invandrartäta städer som Malmö och Södertälje också är utfattiga. De förklarar att det inte finns några band mellan invandrare och brottslighet, men varför har då nämnda städer så hög brottslighet? Och varför är personer med invandrarbakgrund så tydligt överrepresenterade i brottstatistiken, särskilt de från Afrika och Mellanöstern?

Svenska journalister är inte solidariska med dem som får sina bilar förstörda, inte med de unga flickor som blir utsatta för sexövergrepp och heller inte med de äldre som blir rånade av romska ligor (finns det några andra ligor som rånar åldringar, så låt mig få veta det). De är inte ens solidariska med hemlösa svenskar. De vägrar att se hur den svenska välfärden havererar. Och när de trots allt inte kan undvika att se hur landet går sönder, att katastrofen grinar oss alla i ögonen, så vägrar de att förklara vilka orsakerna är.

Annorlunda med ”Nya Tider” Det är en tidning som har modet att ta upp tabuerade ämnen, men det handlar inte om att ljuga och heller inte om att bedriva propaganda. Liksom vi andra som skriver i ideologisk motvind vet Nya Tiders journalister att det inte går att ljuga och dölja sanningen. Det är sådant som systemmedia drömmer om, att kunna beslå oss med en ohederlighet, som liknar den som de själva så gärna ägnar sig åt. Åh, vad svenska mainstreamjournalister skulle bli glada om rubriker som nedanstående smakprov vore lögn och förbannad dikt! Men glädjen skulle inte gälla det svenska välfärdssamhällets hälsotillstånd, för det är inte är en fråga som intresserar dem, utan glädjen skulle gälla det vapen gentemot dissidenterna som lögnerna skulle utgöra. De laddade rubrikerna återfinns under en artikel som bär rubriken: ”Ensamkommande skapar problem: Tynger socialtjänst, polis och pensionsmyndighet”:

● Sverige har tagit emot nästan hälften av alla ”ensamkommande” i Europa

● Byar i Afghanistan töms på unga män

● Var fjärde pojke i Uppsala 15-17 år är i dag ”ensamkommande”

● 40 procent av ”barnen” knarkar

● Många påstår föräldrarna är döda, får efterlevandebidrag

● Kommuner i skuldfälla när statlig ersättning sänks

Det är sådant här som systemmedia inte gärna vill tala om för Sveriges medborgare.

Är det lögner?

Nej.

Är det ointressant?

Nej.

Är det resultatet av en inkompetent och gentemot Sveriges medborgare osolidarisk migrationspolitik?

Ja.

Det som utlöste drevet var att AlternaMedia, som ger ut Nya Tider, skulle delta på bokmässan i Göteborg. De ville presentera tidningen samt den enda bok de själva hittills gett ut, som för övrigt inte handlar om invandrarfrågor utan om Estoniakatastrofen. Dessutom erbjöd de ett antal dissidenter plats i deras stånd. Bland annat ville de presentera Gunnar Sandelins och mina böcker. Gunnar och jag tyckte båda det var utmärkt. Här gavs en chans att nå fram till människor som tack vare medias mörkläggning inte ens vet att dessa böcker finns.

Nå, det gick ju inte. När några andra utställare fick veta att också Nya Tider skulle beredas plats under årets tema, som är tryckfrihet, så ylades det högt och stora brunfärgsburken kom åter till användning. Ledningen för mässan backade och det blir som vanligt. På bokmässan kommer böcker som förnekar kommunismens folkmord att beredas plats. Sådant är ju inte kontroversiellt i Sverige. Och ”Lenins barnhörna” kommer att finnas med. Men inte en liten papperstidning som vägrar att ordna in sig i ”Lügenpressen”. Och inte böcker av sakkunniga, som beskriver den pågående svenska migrationskatastrofen i dess fulla vidd; det som händer här i Sverige och angår oss alla. Det samhälle på dekis som de nuvarande godhetsivrarna vägrar att se. Det samhälle som de lämnar i arv till sina barn.

Ett mail anländer medan jag skriver det här. Jag får många sådana här mail, så den till äventyrs tror att jag sitter på min kammare och målar upp en katastrof som inte finns, är felunderrättad:

Var på kalas i Göteborg i lördags. Det var obehagligt, i vissa områden är ”svenskar” i minoritet. Fullt med unga mörka killar – typ marockanska gatugangsters. Läs bifogade länk!

En kompis dotter jobbar på någon av restaurangbåtarna nära Operan. Åtta inbrott denna sommar med stöld av sprit, öl, pengar med mera. Har inte förekommit något i närheten av detta på många år. En gravid tjej jag känner är livrädd för att gå ut på grund av skottlossning nära där hon bor i centrala Göteborg.

En annan kompis som bor bredvid Heden berättar för mig att romer/zigenare som bor/bott på en del av Heden uträttar sina behov i min kompis´ bostadsrättsförenings trädgård. Hur ser planen ut för att komma till rätta med allt detta? Varifrån ska vi ta alla resurser?

Alla dessa pompösa tal som till tryckfrihetens ära hålls i politiker- och mediakretsar. När det blev dags att i handling stödja det fria ordet, då vek alla de som befolkar Sveriges offentliga scen ner sig. Jag har inte sett en enda betydande politiker eller journalist säga det där citatet som de tror kommer från Voltaire och lyder: Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Svenska journalister förstod nog inte ens att här fanns det en chans att på hemmaplan stötta journalister som inte bara hyllar det fria ordet, utan praktiserar det. De har fått journalistyrkets ”basics” så totalt om bakfoten att de skändar dessa motvindsjournalister, istället för att beundra dem.

Det som vi redan visste dokumenterades ännu en gång: För svenska journalister är det självklart att ställa sig på maktens sida. För dem är det självklart att ljuga. Svenska journalister säger inte ens Nya Tider, en liten papperstidning som av sina politiska motståndare beskylls för att vara högerextrem …. Istället säger de Den högerextrema tidningen Nya Tider.

Det går på ren rutin. Sådant kan en journalist säga som aldrig läst ett enda nummer av tidningen. Inte en enda en gör det som borde tillhöra det journalistiska hantverket, nämligen att undersöka hur det ligger till med den där beskyllningen för ”högerextremism”. Det kunde ju resultera i att de fick sparken, det kunde ju resultera i kritik, som gjorde att de satte maktens wienerbröd i fel strupe.

Jag har läst Nya Tider under ett par år och dessutom skrivit några artiklar i den. Det är en tidning som är kritisk gentemot den förda invandringspolitiken, men för mig som kan skilja mellan politisk kritik och nazism/högerextremism så står det fullständigt klart att påståendet att det är en högerextrem tidning är en lögn. En lögn som är av den där sorten som, när alla upprepat den tillräckligt många gånger, så tror de att det är sanning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Maktens män

Det blev en del reaktioner från bloggläsare på det föregående blogginlägget, ”En svår fråga”. Dock uteblev överfallen från upprörda kvinnor, i stort sett. Ett anlände anonymt med snigelpost. Signaturen ”Mia” tillvitar mig åsikter som jag inte har och visar därefter hur man bör täppa till truten på sådana som jag. Hon skriver:

Har du läst Kairodeklarationen? Det är muslimska länders motsvarighet till FN-konventionen (som de tyckte gav alldeles för mycket rättigheter till just kvinnor). Även om du kanske inte skulle gilla Kairodeklarationen helt och hållet, så skulle du nog inse att den är vad som behövs för att få Sverige att fungera igen. Har du lite tur, hinner de kanske införa den här i Sverige innan du lägger näsan i vädret! Om inte, så kan du iallafall trösta dig med att dina barn, barnbarn och andra eventuella efterlevande kommer att få leva i ett så vist inrättat Sverige. Du kanske har någon dotter eller dotterdotter som i framtiden kommer att tacka Allah för att hon slipper fatta egna beslut och för att de kloka männen tar ansvar för allt?

Mia, har du tänkt på att nuvarande migrationspolitik med sin massimport av unga muslimska män, ivrigt bejakad i synnerhet av kvinnor, riskerar att leda till det samhälle du ironiserar över? Om det var sådana män som jag som bestämde, så kunde du i alla fall vara säker på en sak: där skulle vi inte hamna.

En kommentar som jag särskilt fäste mig vid kom från en kvinna vars omdöme och skarpsinne jag sätter mycket högt. Hon skrev:

För min del anser jag att kvinnor inte ska ha rösträtt. Vi är i alltför hög grad styrda av våra omhändertagandehormoner (oxytocin). Möjligen kan man tänka sig kvinnlig rösträtt efter 50, men det är också ganska tveksamt eftersom barnbarn då ofta har kommit in i bilden och tycks utlösa ny oxytocinproduktion.

Inlägget är intressant på åtminstone två sätt. Det ena är att hon innesluter sig själv: ”Vi är i alltför hög grad …”. Denna kvinna, som tillhör den handfull personer som tidigast och tydligast visat sig genomskåda svensk migrationspolitik och dess katastrofala följder, skriver indirekt att inte heller hon borde ha rösträtt, därför att hon är kvinna. Jag tror inte att hon tycker det (i varje fall tycker inte jag det) men hon visar på så sätt att det inte gäller för individer utan om ”det kvinnliga”. Det andra är det spår som jag också var inne på, nämligen att det inte handlar om förnuft eller intelligens och egentligen inte ens uteslutande om kvinnor, utan om kvinnliga prioriteringar. Hon påpekar att det bästa vore nog ett krav för alla, alltså av båda könen, att klara ett kunskapstest i samhällskunskap innan man tillåts rösta.

Jag fick en association till fabeln om grodan och skorpionen, som Orson Welles låter huvudpersonen Gregory Arkadin berätta i sin film ”Herr Satan själv”. Carina Rydberg återger den också i sin självbiografiska roman ”Den högsta kasten”:

Skorpionen ville ta sig över en flod. Han kröp fram till grodan och sa: Jag måste över den här floden. Du är groda. Du kan simma. Om jag sitter på din rygg, så kommer vi över floden båda två.

Tror du jag är galen? Svarade grodan. Du är skorpion. Du skulle sticka mig med din tagg innan vi ens hunnit halvvägs.

Jag må vara skorpion, sa skorpionen, men jag är ingen idiot. Om jag sticker dig med min gifttagg, så drunknar jag ju själv. Vi dör båda två.

Grodan tänkte efter och insåg att skorpionen hade rätt.

Skorpionen klättrade upp på grodans rygg och tillsammans började de s in färd över floden. När de hunnit halvvägs, kände grodan en förlamande smärta i ryggen.

Du stack mig! Varför gjorde du det? Nu dör vi ju båda två. Det var så här du sa att du inte skulle göra.

Jag vet, svarade skorpionen. Men du förstår. Det är min natur.

Tänk er att grodan föreställer en man och skorpionen en kvinna. Tillsammans symboliserar de samhället. Den som självklart är dummast är grodan, som vet vad skorpionen är för slags djur, men ändå väljer att lita på skorpionens löfte. Om grodan inte hade låtit lura sig, så hade den överlevt. Och skorpionen också. Medan grodan är dum, så är skorpionen direkt samhällsfarlig. Om hon får bestämma går alla under.

Vad är det för kvaliteter, som ger framgång för män i det svenska samhället? Här kommer grodan in igen – det är nämligen dumheten. Låt mig exemplifiera med två mycket framgångsrika och på ett svenskt sätt godtroget enfaldiga svenska män.

Den förste är Stefan Löfven, vars bild jag denna morgon möter i tidningen. Han befinner sig i ett flyktingläger i Jordanien och sitter tillsammans med några flyktingar på en matta i ett kalt rum. Där sitter också en svensk uniformerad polis. Vad gör Stefan Löfven där? Och hur tog han sig dit? Med regeringsplanet?

Vi hoppas få åka tillbaka till Syrien, säger Abu Youssef till statsminister Stefan Löfven på besök i lägret.

Många svenska tidningar återger denna nyhet, att Abu Youssef längtar hem. Har Stefan Löfven åkt till Jordanien för att få veta vad Abu Youssef hoppas på? Stefan Löfven är en man med makt. Kan han hjälpa Youseff? I så fall, hur då?

Jag går till regeringens hemsida och får veta lite mer. Det visar sig att Sverige ger bidrag till detta stora flyktingläger och Sveriges statsminister befinner sig där för att – med hans egna ord: ”se hur det svenska stödet används för att ge trygghet, mat, sjukvård och utbildning till så många människor”.

Jag fortsätter till Stefan Löfvens Facebooksida. Han skriver att han är stolt över hjälpen från Sverige, när han ser ”alla dessa oskyldiga offer för onda krafter”. Hur vet han att alla dessa ”offer” är oskyldiga? Antagligen tror han också att de som sitter fast i flyktinglägret alla är goda, eftersom de är offer för onda krafter. Klyschorna trillar ur Stefan Löfvens mun utan eftertanke, utan precision.

Nå, det verkar funka. På Löfvens Facebooksida kommenterar en Sead Ros: ”Du är en härlig människa Stefan Löfven både som Statsminister och som människa”. En annan skriver ” Stefan Löfven .. vi tro på dig du är så Klok och modig människa. Bra att du Visa mycket snäll mot fattiga människor I Sverige.”

Nja, den sista var visst inte så positiv. Bestämt är det ironi. En övervägande del av kommentarerna är sura, många till och med föraktfulla. En del handlar om hur dåligt svenska pensionärer har det och att de borde få gå i första hand. Exempelvis: ”Känns det lika bra att 40 % av alla pensionärer lever under EU:s fattiggräns?” När jag går igenom de 220 kommentarerna, så finner jag att kritiken till och med är förkrossande. Några smakprov:

Hade han haft tillstymmelse till ryggrad så hade han pekat ut huvudorsaken till flyktingvågen; USA:s krigståg i mellanöstern, som gjort flera länder till grushögar och tillika skapat terrorister. I stället för att skicka notan till USA eller åtminstone tala klarspråk, åker han och fjantar sig för Obama. Palme vänder sig i graven. Och vi gråsossar har vänt honom ryggen. Ingen stake i karln alls.

Varför besöker du inte något av utanförskapsområdena i Stockholm som du medverkat till att skapa, utan SÄPO? Minglar med de människorna som är där, hör om brinnande skolor/bilar, kvinnoförtryck, utanförskap och otrygghet?

Stanna Där som volontär!! Snälla kom inte tillbaka!! Du passar in där bland Muslimerna – ta bara på en klänning!! Perfekt!!

Stefan … du är en total skam för hela Sverige och bara jag hör ditt namn så kokar hatet i mitt bröst!

Solidaritet handling var det därför sossarna tog biståndspengar för att finansiera sitt intåg hos FN, djävla konstig solidaritet.

Varför är kollen av hur det svenska biståndet fungerar inte en uppgift för någon tjänsteman på Sida, utan för Sveriges statsminister? Lite längre ner på regeringens hemsida får vi veta den verkliga orsaken. Detta är symbolpolitik, Stefan Löfven är inte där för att ”göra skillnad”, en annan av alla dessa politiska klyschor som sätter stopp för tanken. Besöket ingår i den svenska ambitionen att utgöra en humanitär stormakt:

Besöket i Jordanien är en del av förberedelserna inför det kommande flyktingtoppmötet som arrangeras av USA:s president Barack Obama där Sverige och Jordanien är medarrangörer. Syftet med mötet är att få fler länder att dela på ansvaret för den globala flyktingkrisen. Under måndagen hade statsminister Löfven också ett möte med Jordaniens kung Abdullah där fokus utöver flyktingsituationen låg på kriget i Syrien, fredsprocessen i Mellanöstern och den internationella kampen mot terrorism. 

Det som inte sägs är att besöket framför allt är del av de svenska förberedelserna för Sveriges tvååriga medlemskap i FN:s säkerhetsråd. Det har varit en för svenska skattebetalare dyr kampanj och man kan med fog undra vad Sverige kan uträtta. Men så tänker inte svenska politiker. Bryr sig dessa globalister alls om Sverige? Margot Wallström blev skitglad:

– Sverige är tillbaka i världen och FN, det här är en bragdseger, ingen trodde att det här skulle vara möjligt – inröstade i första omgången, säger Margot Wallström under en pressträff efter omröstningen.

– Vi kommer nu att göra det vi lovat att göra. Vi kommer att jobba med kvinnor, fred och säkerhet.

Sveriges feministiska regering vill förbättra tillvaron för världens kvinnor och verka för fred på jorden. Men säkerhet, vad är det för säkerhet de vill verka för? Det kan vara lite svårt att veta. Kanske vet de inte ens själva så noga. Men eftersom de ska ta plats i säkerhetsrådet, så måste de ju verka för säkerhet.

Mitt andra exempel på hur en svensk man ska vara för att nå en topposition i statens tjänst är Dan Eliasson, Sveriges polischef, som jag också möter i dagens tidning. I ett brev till poliskåren skriver han ”Så sakta börjar fler och fler komma tillbaka efter semestern. Själv är jag något kilo lättare, utsövd och har mängder med energi”. Ledarskribenten Ivar Arpi kommenterar surt i Svenska Dagbladet:

Och runt 80 procent inom polisen funderar på att sluta, visar en undersökning av Polisförbundet, och antalet som gör slag i saken ökar. Under 2015 slutade 828 poliser, men bara 239 handlade om olika sorters pensioner. Har Dan Eliasson frågat de 589 poliser som slutade i förtid om varför de inte var fyllda med ”mängder av energi”?

Efter juristexamen i Uppsala har han en spikrak karriär. 1991-95 var han kansliråd vid UD, 95-98 politiskt sakkunnig hos Laila Freivalds på Justitiedepartementet. 2001-06 statssekreterare hos Thomas Bodström och efter regeringsskiftet 2006 blev han tillförordnad biträdande chef vid Säpo. Därifrån rekryterades han som generaldirektör till Migrationsverket och gick vidare till Försäkringskassan.

Under Eliassons ledarskap riktades 2014 kritik mot Försäkringskassan, exempelvis rörande arbetsformerna och dess inslag av orimlig detaljstyrning och övervakning. Ledningen uppgavs dock ha bemött densamma med avsked och förtäckta hot om avsked av kritiska anställda, samtidigt som Eliasson själv ska ha försökt ”begrava” vissa kritiska rapporter. Samtidigt som internutredningen av misstänkt jäv i Försäkringskassans ledning pågick beordrade Eliasson att myndighetens hela mejlarkiv skulle förstöras vilket omintetgjorde internutredningen och möjligheter till vidare utredning i framtiden.

Tydligen imponerades den tillträdande socialdemokratiska regeringen av Dan Eliassons handlingskraft och utsåg honom till rikspolischef från och med 1 januari 2015. Kanske var det hans uttalande ett år tidigare ”J Åkesson i debatt gör att jag kräks”, som blev tungan på vågen. Många sossar, i synnerhet LO-medlemmar, ser vad som händer med välfärdssverige och har gått över till Sverigedemokraterna. Dan Eliasson måste ha framstått som ett säkert kort.

Jag funderar över om det finns någon i nutid riktigt framgångsrik svensk man inom politik och media, som inte – som det heter i en av kommentarerna ovan – är en syltrygg. Faktiskt kommer jag inte på någon. Inte en enda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En svår fråga

Det finns ett par politiska beteckningar som är särskilt hedrande. Jag tänker på statsman och landsfader. För mig signalerar de nationsledare som höjt sig inte bara över det ständiga politiska käbblet utan också över sina partier. Churchill och Kekkonen är två exempel, utan jämförelser i övrigt. Till skillnad från andra politiker ser statsmän i sina beslut inte bara till de egna väljarna utan till nationen och dess befolkning som helhet. Det kan till och med vara så – eller borde vara så – att de går emot sina egna åsikter, därför att de låtit sig övertygas om att dessa inte fungerar. Tänk er en statsman som företräder ett mångkulturshyllande parti och själv också gillar mångkultur, men inser att det är en katastrofal politisk målsättning och därför lägger om landets politik.

Men nej, det kan man nog inte tänka sig. I varje fall inte i Sverige. Till en del beror det på att statsministerposten ger mindre handlingsutrymme än presidentposten, eftersom en statsminister i regeringsställning förblir en lagledare för det egna partiet. Det är svårt att föreställa sig en socialdemokratisk eller moderat statsminister som går emot den egna partipolitiken.

Det blir inte bättre av att svenska politiker i elitserien ofta är globalister. I varje fall vill de inte vara nationalister. De har fått för sig att det är en högerextrem positionering. Men det går inte så bra att se till nationens bästa, om man inte förstår sambandet mellan nation och demokrati. Politiker gillar dessutom makt mycket bättre än demokrati. Sin egen makt. Vad folket vill, rotar de därför helst inte i. Det finns ju risk för att folket vill något annat än de själva. I bästa fall försöker de uppfylla sina vallöften, men ibland inte ens det. 1988 undslapp sig den ledande socialdemokratiske riksdagsmannen Lennart Nilsson: ”Folk uppfattar våra vallöften som löften. Det är ett problem för oss.”

Jag kom att tänka på honom när Rapport häromdagen konstaterade att statsministern och socialdemokraterna inte verkade ett skvatt intresserade av att hålla sitt vallöfte om att ungdomar skulle kunna få studielån för att ta körkort. Det finns fler löften som aldrig uppfyllts. Inför valet 2014 . Av dem har 37, alltså bara 41 procent infriats.

Det kan tilläggas att efter Palme har ledande svenska politiker inte bara varit skrämmande obildade utan också ointresserade av att fördjupa sina kunskaper i relevanta frågor. Det finns nämligen rätt mycket kunskap tillgänglig, som politiker ignorerar. De föredrar de politiskt korrekta modeorden, vanligen utan att ha den blekaste aning om vad de pratar om. (Jag tar i lite, därför att detta plågar mig.)

Ett av de halmstrån de griper efter, för att reda ut konsekvenserna av en katastrofal migrationspolitik, är begreppet integration. Jag skulle vilja sätta regeringen i skolbänken och ge dem en tiotimmars kurs i ämnet, med efterföljande kunskapstest. Det finns nämligen mycket att säga om vad som är möjligt respektive omöjligt, när det gäller integration. Men jag får aldrig frågan, och det får heller ingen annan av de forskare som är kunniga i ämnet. Istället lyssnar regeringen till charlataner som Philippe Legrain och Henrik Arnstad. Anledningen är att dessa säger det som makthavarna vill höra, inte det som de behöver höra.

Nu var det inte politiker jag tänkte skriva om under rubriken ”En svår fråga”, utan om att jag ibland kommer till slutsatser jag inte ens själva gillar. I går träffade jag en vän, en politiker som för några decennier sedan satt i regeringen. Jag försökte få honom att gå med på att vi är biologiska varelser och som sådana inte oändligt formbara. Män och kvinnor har olika preferenser, som man inte ostraffat kan ignorera. Han invände att de individuella skillnaderna är större än de som har med kön att göra. Det finns kvinnor som är mera lämpade att exempelvis bli brandmän och poliser, än vissa män. Jag förstod detta och instämde, men försökte också få honom att begripa att man inte alltid kan bryta ner politiska frågor till enskilda exempel. Det finns inget att invända mot en kvinnlig statsminister men en feministisk regering är mer problematisk, i varje fall om den tar sin egen feminism på allvar. Att bygga upp väl fungerande samhällen är svårt och det finns inga historiska exempel på lyckosamma matriarkat.

Det var en helt omöjlig positionering. Min vän politikern blev nästan arg på mig, vilket han inte brukar bli, och sa att patriarkatet hade haft sin tid. Förtrycket av kvinnorna bla bla bla och det var på tiden att vi blev jämställda. Så skulle det vara överallt. Givetvis bland vanligt folk men också i politiken, på universiteten och i näringslivet. Jag tystnade. Det var helt enkelt för svårt att nå fram. Jag tyckte ju som han (nästan åtminstone), men ville säga att våra åsikter kunde vara problematiska. Starkare: samhällsdestruktiva.

Detta blev en lång inledning till det jag ville skriva om, nämligen ett påstående från en bloggläsare, som jag citerade i Bloggläsare början av augusti. Han menade att det är olyckligt att kvinnorna har rösträtt.

Det är ju ett rätt hiskligt påstående. Nog för att det finns män som tycker att kvinnans plats är i hemmet, men att kvinnor inte skulle ha rätt att rösta? Ville han kanske till och med omyndigförklara kvinnorna? Flera kvinnor, som annars uppskattar bloggen. mailade mig och uttryckte sin besvikelse.

Jag tror mig förstå vad han vill ha sagt. Förmodligen har inte heller han några problem med en kvinnlig statsminister (eller president), men när vi talar om kvinnlig rösträtt, så diskuterar vi vad det betyder för politikens innehåll när antalet röster fördubblas, och det handlar om kvinnor. Frågan är om det inte är ofrånkomligt att kvinnliga intressen hamnar i politikens frontlinje. Med hälften kvinnor och hälften män i röstlängderna, så kommer kvinnorna att värva över fler män på sin sida än männen lyckas med att värva kvinnor. Anledningen är att kvinnorna sägs befinna i underläge och att stå på deras sida är att verka för rättvisa. Till detta kan man lägga – och nu handlar det om biologi och fortplantning – att männen är mer angelägna om att vara kvinnorna till lags än tvärtom. Kvinnorna väljer vilka de vill ha sex med. Männen är mindre nogräknade.

Det som hände efter att den kvinnliga rösträtten införts var att de länder där det skedde byggde upp välfärdssamhällen, en process som tog några årtionden. Det gäller inte bara för Sverige. För kvinnornas del betydde välfärden frigörelse. Om de blir övergivna av eller vill skilja sig från sina män, så träder samhället in som försörjare. Och vill de ha barn men slippa männen, så går det också bra. En av välfärdssamhällets viktigaste uppgifter är att se till att barn till ensamstående föräldrar inte får sämre villkor än barn som lever med båda sina föräldrar.

Det finns många ensamma mammor i välfärdssamhällen. Det blir mindre nödvändigt för kvinnor att ta ansvar för vilka de går till sängs med – och riskerar att få barn med. Det kan till och med vara fördelaktigt att vara en ensam mamma. Barnet blir lönsamt, istället för att skapa ett underläge. I ett icke-välfärdssamhälle lever en ensam mamma vanligen med sina föräldrar. Hon får ett besvärligt liv och svårt att hitta en man som vill leva med henne och ta ansvar för det eller de barn, som inte är hans. För andra människor fungerar hon som en varning. De säger: ”Titta, så där illa kan det gå om du har oskyddat sex med en oansvarig man.” Välfärdssamhället eliminerar i hög utsträckningen den typen av varnande exempel.

Med biologiska ögon är kvinnlig frigörelse en djupt egendomlig process. Barn behöver givetvis båda sina föräldrar. Att mammorna är viktiga behöver inte särskilt påpekas, men också männen är viktiga, som förebilder. Enkelt uttryckt så får barn, som har en bra och ansvarstagande far att identifiera sig med, en bättre start i livet, än de som inte har kontakt med sina fäder. Fädernas frånvaro skapar trauman hos barnen. Kvinnor som inte vill erkänna sitt eget ansvar i valet av partner, de måste ha männen att skylla på, för att det gick så illa. Därför är det viktigt att kvinnorna väljer rätt män som fäder, det vill säga män som är beredda att ta ansvar för sina barn. I den meningen försvagar välfärden samhällets viktigaste byggsten, nämligen familjen.

Kvinnor vill ha en trygghet som inte gör dem beroende av männen, de vill ha lika lön och rättigheter som männen, de vill ha fred etc. men de verkar inte så intresserade av hur olika frågor hakar i varandra. Som kollektiv är de heller inte särskilt intresserade av hur reformerna finansieras, varifrån pengarna kommer. De vill gärna ha statens makt på sin sida, men rent allmänt vill de inte veta något om makt, i synnerhet inte om makten är kopplad till våld. Som kollektiv har de svårt att inse att ett lands gränser måste bevakas. Ännu svårare har de att förstå att ett land måste bygga upp en försvarsmakt och att denna måste ha tillgång till vapen, inte bara som symboler utan för att faktiskt användas, när det är nödvändigt. De frågar varför man inte bara kan avstå från allt detta manliga revirtänkande och låta människor röra sig fritt över jorden och bosätta sig där de har lust? Om det handlar om invandring så vill de ha fri invandring, därför att det givetvis är det mest sympatiska.

Nu lite biologisk elementa. Män och kvinnor är biologiskt instruerade till att bilda familj. Det är så barnens uppväxt tryggas. Människoungar behöver som bekant ett par decennier på sig för att bli vuxna och familjen är garanten för att det fungerar. I familjen har mannen och kvinnan kompletterande uppgifter. Mannen har ansvaret för skydd och försörjning, kvinnan för barnen, för hemmet och för de dagliga behoven, som mat och kläder. Det blir givetvis ett patriarkat, eftersom familjerna lever i ett samhälle och samhällsansvaret är i första hand mannens uppgift. Det är inte liktydigt med att mannens makt är total. Det finns starka stråk av kvinnlig makt även i samhällen där mannens makt är mycket stor. Inte minst är det vanligt att äldre kvinnor har stor makt, över såväl män som kvinnor. Allmänt gäller att kvinnor alltid har haft ett enormt inflytande över männen och därmed över samhället. Den hand som gungar vaggan kontrollerar världen.

Allt det här känner de flesta bland oss till. Kärnfamiljen är en idealtyp, förankrad i vår biologi. Jag påminner om den för att markera hur kvinnlig frigörelse går på tvärs mot biologin. I det moderna välfärdssamhället står mannens liv modell också för den ideala kvinnorollen. Kvinnor ska, precis som männen, kunna göra karriär. Om de måste vara hemma och ta hand om barnen, så är detta en form av förtryck. Familjesysslorna framstår som ett nödvändigt ont som ska fördelas lika mellan män och kvinnor.

Ett samhälle som inte förstår familjens betydelse överlever inte på sikt. För västvärldens del handlar det om att där inte föds tillräckligt många barn, något som kan vara värt att tänka på för alla de politiker som fallit för HBTQ-rörelsens frihetsbudskap och gärna traskar i Prideparadernas främsta led. De vill tala om att de inte är trångsynta, men för mig som samhällsforskare är deras budskap att de inte förstår att Pride och HBTQ-rörelsen ingår i angreppet på kärnfamiljen. Pride handlar inte precis om att värna om nativiteten och att barnen får en bra uppfostran, med föräldrar som fungerar bra som förebilder. Pride handlar om en patologisk frihet, en sociobiologisk förnekelse. Den förnekelsen går så långt att de mest engagerade gravallvarligt hävdar att könet är en social konstruktion.

Könsroller är komplementära och svenska könsroller har länge legat nära varandra, med starka och självständiga kvinnor, som inte kräver att männen ska beskydda dem. De klarar sig själva. Männen anpassar sig för att slippa bli ratade, vilket slår igenom också i politiken. Männen håller tillbaka sin aggressivitet. De blir snälla och mesiga, därför att det verkar vara så som svenska kvinnor vill att männen ska vara. Många invandrarmän som är uppvuxna med andra könsrollsideal föraktar de svenska männen och tycker de är fega kärringar.

Och här kommer en grym paradox: Många kvinnor säger att de vill ha män som är snälla, konfliktundvikande och uppmärksamma, lite som kvinnor. Det är frestande för männen att anpassa sig. De vill behaga kvinnorna, så att de får ha sex med dem. Därmed riskerar de att kvinnorna svarar: Äh, ni är inte attraktiva! Det finns nämligen en biologisk krock i det att kvinnor attraheras sexuellt av starka män – det är män som kan beskydda dem och starka män, som utmanar konventioner, är spännande. Samtidigt vill de leva sig med män som tar ansvar, bra män som blir bra fäder.

En giftig reflektion: När kvinnorna föder inga eller få barn så får de ett överskott av känslor och måste föra över dem på andra varelser. Katter, hundar och hästar givetvis, men Europas barnfattiga kvinnor tenderar också att betraktar migranter som barn. De behöver omsorg och kärlek. De behöver ett hem! De hejdar sig inte ens inför andra och främmande kulturer. Deras moderliga hunger spiller till och med över till forna fiender till den västliga civilisationen. Om dessa kvinnor hade ett antal egna barn, så skulle de inte vara så känslosamma rörande andra behövande i världen.

Frigörelsen reser, som jag ser det, tre viktiga frågor. Den första är: fungerar det? Kan man på det sättet bygga ett samhälle som är någorlunda stabilt över tid? Den andra frågan handlar om männens reaktioner. Accepterar de denna nya kvinnoroll, som rymmer en hel del aggressivitet gentemot dem? Det är ju männen som upprätthåller det orättfärdiga patriarkatet. Den tredje frågan är om kvinnorna blir lyckliga i denna nya könsroll? Det borde ju vara så. Kvinnor som inte gifter sig och skaffar en massa barn kan göra mycket som är kul. Barn binder dem vid en viss livsform, plus – för att nämna något mycket grundläggande – att de riskerar att förstöra figuren.

Den första frågan, om denna samhällsordning fungerar, sökte jag besvara i den tidigare bloggtexten Välfärd på obestånd. Svaret på den andra frågan är att könsrollerna fungerar någorlunda, om än med betydande spänningar och med skilsmässor som en vanlig lösning, när relationerna kraschar. I Sverige sker det varje år ungefär 20.000 skilsmässor, vilket är hälften av antalet giftermål. Flest skilde sig år 1974 och 1975. Det förklaras av att en ny skilsmässolagstiftning trädde i kraft och gjorde det lättare för makar att skiljas. Går vi tillbaka så långt som till 1910, det vill säga tiden före såväl välfärdssamhället som den kvinnliga rösträtten, så var antalet vigslar 33.162 medan antalet skilsmässor var 609.

Ser vi på ensamboende, så är trenden densamma. Välfärdssamhället befrämjar ensamboende. Det finns ungefär fyra miljoner hushåll i Sverige. 40 procent är ensamhushåll. Henrik Höjer har skrivit en bra artikel om ensamboende i tidskriften ”Forskning och framsteg”. Inledningen lyder så här:

En ”idiot” var enligt de gamla grekerna en ”egen” eller privat person – en ensam särling. Och under stora delar av historien var förvisning eller isolering bland de värsta straff man kunde få. Ensamhet betydde utsatthet. I äktenskapet, familjen, släkten, gruppen, klanen fanns tryggheten. Dessa gemenskaper levde och bodde man i och med – något annat var otänkbart – fram till långt in på 1900-talet.

Historiskt och biologiskt är frigörelse och ensamhet något som är både farligt och gör människor olyckliga. Det är därför rimligt att fråga om dagens frigjorda kvinnor är lyckliga. Intresserar vi oss för unga kvinnor, så verkar det inte vara så. Självskadebeteende och ätstörningar är vanligt. Enligt en rapport från Socialstyrelsen år 2013 mådde tio procent av Sveriges kvinnor mellan 18-24 år så dåligt att de använde psykofarmaka eller uppsökte psykiatrisk vård.

Är det alls möjligt att förverkliga ett jämställt samhälle? Pågår det inte alltid en könskamp, som placerar kvinnor och män i under- eller överläge gentemot varandra? Och den svåra frågan: om kvinnorna vinner, om de får makten på sin sida (en feministisk regering och en feministisk politik), överlever samhället då?

Det här är inte frågor som diskuteras i Sverige, minst av allt bland politiker. Jag tror inte ens de finns med i politikernas allra som mest hemliga fantasiliv. Sverige kan sjunka lika totalt ner i kaos som exempelvis Libyen – politikerna kommer ändå aldrig ens att diskutera frågan om att riva upp den kvinnliga rösträtten, lika lite som de kommer att pröva om feminism och kvinnlig frigörelse kan vara en av förklaringarna till att det går åt pipsvängen.

Med det manliga sättet att tänka och fungera byggde männen tillsammans med kvinnorna upp Sverige som ett väl fungerande mönstersamhälle. Det ska erkännas att det förmodligen var lättare i Sverige än i de flesta andra länder. Befolkningen var etniskt homogen, arbetsam etc. I dag är Sverige ett svårstyrt blandat samhälle med en feministisk regering och med kvinnliga intressen prioriterade i politiken. Det är viktigare för politikerna att papporna också är hemma med barnen än att se till att vi har en försvarsmakt. Det är viktigare med dialogpoliser än att poliserna skipar rättvisa med våld. Det går också igen i språket. Kvinnor kräver att männen inte använder grovt språk. Inte heller får de vara ”exkluderande”. När kvinnorna med feministiska argument får med sig staten, förändras också deras relation till männen. Män är inte rädda för kvinnor, men när kvinnor har makt över staten så blir de rädda för våldtäktsanklagelser och för att mista vårdnaden av sina barn, för att ge ett par exempel. Män är rädda för det sätt som kvinnor kan skada dem via staten.

Den västliga civilisationen är militärt oslagbar. Det är den starkaste som någonsin funnits. Men kvinnorna är dess svaga punkt. Kvinnor vill inte se statens kanoner. De är inte beredda att försvara sitt land, eftersom de ogillar våld. Feminismen är en av de krafter som sänker den västliga civilisationen. Mer precist: det är kopplingen mellan kvinnlig makt och statens makt som är farlig. När kvinnorna tar över, så tillåts inte männen använda det nödvändiga våldet.

Som en konsekvens är Sverige i dag ett svagt samhälle. Politikerna är handlingssvaga och medborgarna finner sig i det mesta. Vi kan inte värja oss mot tiggande romer, lika lite som mot massinvandrande muslimer. Samhället förmår inte skydda kvinnorna mot sexuella övergrepp. Poliserna är för få och tar ogärna till våld, med tanke på konsekvenserna. Försvaret lades ner för fem-sex år sedan och återuppbyggnaden går inte precis fort. Kriminaliteten växer. Det finns många bostadsområden där polis och annan ”blåljuspersonal” inte gärna ger sig in. Det är givetvis inte bara feminismens fel att det blivit så här. Och i det fall feminismen är en av bovarna, så betyder det inte att det är enbart kvinnorna som är skyldiga.

Jag tar upp frågan om feminismens roll med risk för att dra på mig kritik som en mossbelupen reaktionär. Må vara, men jag tror att en diskussion om feminismens roll i samhällsförfallet är nödvändig, åtminstone bland oss som vill att den västliga civilisationen och svenskarnas Sverige ska överleva.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dra i nödbromsen nu!

Tjeckiens tidigare finansminister och president (2003-2013) Václav Klaus är huvudförfattare till den nyutkomna stridsskriften Völkerwanderung (Edition Sondervege, 2016). Boken behandlar de omfattande migrantströmmarna in i vår världsdel och deras konsekvenser. Det som gör den särskilt läsvärd är att här bjuds vi från en ledande europeisk statsman ett totalt motsatt perspektiv jämfört med vad ”våra egna” politiker och medier i väst förespråkar. Med sin vurm för mångkultur och massinvandring har de satt sin egen urbefolkning på undantag och dess framtid på spel. Václav Klaus gör tvärtom. Han värnar sitt eget folk, som en folkvald politiker ska göra.

Klaus fruktar rätt och slätt för Europas överlevnad och eftersom budskapet är klart, rakt på sak och angeläget har han också fattat sig kort på mindre än hundra sidor. Här följer snarare en presentation av innehållet än en recension. Det senare är lätt avklarat: Köp boken! Just nu finns den bara på tjeckiska och tyska, men den ska översättas till engelska. Något etablerat svenskt förlag som står i kö? Några svenska kulturskribenter som är förväntansfulla? Skulle knappast tro det.

Inledningsvis konstaterar Václav Klaus att migrantvågen i slutet av 2015 är den största kris som Europa råkat ut för sedan slutet av andra världskriget. Han jämför den med hur romarriket förstördes genom en invasion av barbarer för 1500 år sedan. Trots denna historiska parallell vägrar västs ledande politiker och intellektuella att se verkligheten, vilket efterkommande generationer aldrig kommer att förlåta dem, framhåller han. Handlingsförlamningen, menar Klaus, beror på en politisk ovilja att inse katastrofens omfattning. ”Våra” toppolitiker är, kan man uttrycka det, påtända av den mångkulturella drogen och därmed oförmögna att skilja ideologi från realia, vilket leder till att detta frälse för varje dag fjärmar sig allt längre bort från sin egen befolkning. Politisk korrekthet och hyckleri går därför hand i hand med humanitär hybris. Detta hotar främst vår världsdels mäktigaste land, Tyskland, konstaterar Klaus, som skriver tillsammans med sin tidigare stabschef, ekonomen och arabisten Jiri Weigl. Angela Merkel vägrar ju att ge vika från sitt ”slaktrop”: Wir shaffen das!

Anledningen till att de mellan- och östeuropeiska länderna inte har gett efter för det mångkulturella experimentet, är att de har en lång och djup erfarenhet av att vara försökskaniner för ett annat megalomant fuskverk: kommunismen. Ismer som syftar till att staten genom ”kvasi-solidaritet” och totalitära metoder ska få makt att skapa en ”ny människa” biter därför inte på dessa politiker. Inte heller på ett folk som genom sin egen, eller genom sitt lands erfarenhet, har fötterna i myllan istället för huvudet bland molnen, där alla vackra fraser om ett kommande lyckorike finns. Klaus berättar hur hårt ansatta dessa länder blir inom EU, med anklagelser om egoism, främlingsfientlighet och hot om indragen rösträtt inom unionen. Ändå står han fast vid sin åsikt att multikulturalismen till sin natur är destabiliserande och suicidal. Därför är det särskilt oroande att Europas försvarsvilja urholkats inifrån genom ”världsfrånvända och hycklande” idéer om mänskliga rättigheter, när asylanterna är välfärdsmigranter och endast undantagsvis flyktingar, framhåller Klaus och hans medförfattare.

Asylrätten, understryker författarna, kom ursprungligen till för individer som hotades till livet och inte för horder av migranter som gemensamt väller in över en kontinents gränser för att slippa det tröstlösa och fattiga vardagslivet i sina egna efterblivna, dysfunktionella stater. Dagens invasion skiljer sig från de historiska flyktingströmmarna till Europa genom att den är en organiserad folkvandring, där det individuella asylskälet är underordnat massfenoment. Detta leder i sin förlängning till bristande assimilering, vilket tidigare i historien kännetecknade den enskilde asylsökandens ursprungliga mål. Vi kan identifiera oss och känna barmhärtighet med enskilda människor, men istället får vi folkgrupper som håller fast vid, eller expanderar, sitt hemlands kultur, religion och traditioner i ständigt växande parallellsamhällen. Klaus är dock noga med att understryka att författarna inte är några anhängare av konspirationsteorier, där Bilderberggruppen eller internationella finansmän, koncerner, den amerikanska regeringen eller Putin ligger bakom vad som sker.

Klaus gör en historisk koppling till att kommunismens fall ledde till geopolitiska förskjutningar i Mellanöstern. Dessa beredde vägen för islams framryckning. Han menar också att det kalla kriget ersattes med ambitionen från väst att exportera människorätt och demokrati till Mellanöstern, vilket är en hopplös uppgift. Den muslimska världen är globaliseringens förlorare, och de sitter fast i sin efterblivenhet och religiösa antagonism, vilket starka arabiska oljeintressen utnyttjar i västfientlig propaganda. Som resultat av västs världsförbättrariver finns idag minst fyra miljoner flyktingar i läger i Turkiet, Jordanien och Libanon och Erdogan har handen på ”flyktingkranen” till EU.

Den explosiva bakgrunden till migrantvågen var den arabiska våren och dess katastrofala utfall med permanenta inbördeskrig som medfört islamismens framväxt efter väst misslyckade interventioner. Men den avgörande faktorn, menar författarna, är att Europa självt utlöste krisen. Obeslutna eller uppmuntrande signaler sändes ut till en enormt globalt opererande smugglarflotta, som organiserar folkvandringar genom att blixtsnabbt kunna ställa om rutter när de får information om nya migrantvägar in i EU. Människosmugglarna utnyttjade på så sätt skickligt det irrationella agerande som kännetecknar Västeuropas förvirrade eliter, kosmopolitiska intellektuella och deras motvilja mot nationalstatens existens, där ”Migrantmamma Merkel” och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker leder häxdansen mot avgrunden.

Bokens författare understryker att migrantkrisen är ett europeiskt problem, och att det därför är improduktivt att förbanna efterblivna länder i tredje världen och dess invånare som söker sig hit. EU har sedan länge skickat ut signaler att massinvandring är en möjlighet och på så sätt uppmuntrat och lösgjort den. 2016 beräknar EU-kommissionen att tre miljoner migranter kommer hit, att jämföra med 300 000 för 2014 (prognos från 2015). Men EU och västs politiska ledare är handlingsförlamade och förhandlar om hur kvoter ska omfördelas när de istället borde sträva efter att sätta stopp för inflödet. Bryssel agerar verklighetsfrånvänt och självdestruktivt på alla plan: nu planerar man att införa en gemensam ekonomisk standard för asylsökande oavsett vilket EU-land de kommer till. Resultatet blir att de fattigaste medlemsländerna drabbas hårdast. Även med unionens bidrag så kommer asylanterna/välfärdsmigranterna i många fall att få en högre levnadsstandard än miljoner av de egna ländernas medborgare, främst drabbade blir ”gammeleuropéerna”. I detta svek mot kontinentens fattiga pensionärer, ger Europa upp en del av sin humana tradition, menar Klaus. Han angriper de politiska ledarna för deras arrogans, svagsinthet och farliga illusioner att försöka skapa en ”ny europé”. Hur ska det gå till när kontinenten i princip inte har haft någon äkta integration av migranter från MENA-länder sedan andra världskrigets slut? Dessutom skapar EU-eliten stora inomeuropeiska konflikter vad gäller inskränkningar för medlemsländerna att själva få bestämma över sin migrationspolitik. Sådant förmynderi, där meningsmotståndare hotas och eliten målar upp ett scenario med en konflikt mellan påstådd altruism och xenofobi, leder till att fler stater i mindre utsträckning identifierar sig som medlemmar i en gemenskap.

Václav Klaus skriver utan att tveka, att Europas eliter verkligen eftersträvar att omstöpa vår världsdel genom en ny demografi. De tycker att det är fint att de har ”bjudit upp till dans” genom att låta alla möjliga folkslag från tredje världen välla in. Deras självbild är av idel godhet, de kan ju inte se en enda människa på jorden lida! Sådana som tycker annorlunda är rätt och slätt onda och inskränkta. Samma retorik härskar överallt i Västeuropa. Den som Europas ledande moralapostlar använder sig av går ut på att göra världsdelens vanliga medborgare till lägre stående moraliska varelser med högerextrema böjelser, vilket naturligtvis är rena fantasier. Eliten tar inte hänsyn till att en klar majoritet av EU:s befolkning inte vill dela sin hårt förvärvade välfärd med miljoner nykomlingar som aldrig bidragit till deras samhällens uppbyggnad. Främlingsfientlig, extremist, rasist och fascist, är epitet som går igen överallt. Därför har migrationskrisen blivit en katalysator för hela Europas politiska landskap.

Alla politiska mainstream-partier inom EU, menar Klaus, har samma migrationsvänliga diskurs och han kallar dem och EU-eliten för ”Wander-mainstreaming”. Även om det finns vissa meningsskiljaktigheter, handlar det inte om substans, utan mer om retorik för röstfiske. I grunden ska hela kontinenten revolutioneras genom massinvandring, även om det kommer i konflikt med demokratin och nationalstatens existens. Eliten fortsätter oförtröttligt att förtunna nationen, konfrontera den med främmande världar och kräva att européerna ska bekosta kalaset.

Men när det gäller massinvandringen är den undantagen alla andra principer. Varje annat EU-projekt kostnadsberäknas och konsekvensanalyseras in i minsta detalj, medan ett experiment som berör miljoner nya, främmande och bidragsberoende invånare helt lämnas utanför ramarna, något som vore otänkbart i vilka andra länder som helst.

Ledarskapet i Bryssel har inte tid att vänta på en eventuell mer långsam och naturlig sammansmältning eller att en folkmajoritet får bestämma Europas öde. Folket behöver inte veta allt! tycker ”våra” ledare och medier. Den historiska processen att förändra Europa måste hållas i rörelse genom ständig massinvandring (och där får man väl säga att Sverige har varit ett ”föredöme”), även om endast undantagsvis riktiga flyktingar förekommer.

Men behöver Europa migranter? Det två huvudargument som framförts är att vi har brist på arbetskraft och en åldrande befolkning. Ingenting av detta stämmer dock. I Europa finns redan 23 miljoner arbetslösa och de människor som kommer hit har bara undantagsvis de kvalifikationer som eftersträvas. I Sverige är exempelvis bara 2,5 procent av jobben till för outbildade, medan en majoritet som söker asyl har ingen eller endast kortare skolgång. Det är visserligen sant att Europa har en åldrande befolkning, men någon demografisk katastrof är det inte. Problemen är snarare ideologiska, hävdar Klaus. EU och dess medlemsländers regeringar (gäller även USA) satsar inte på att få ursprungsbefolkningen att bilda familjer och skaffa fler barn. Istället ifrågasätts kärnfamiljen som samhällets stöttepelare till förmån för genusteorier om att kön är en social konstruktion. HBTQ-frågor blir mer väsentligt än familjebildande. Författarna menar att hur man än ser på saken, så är massimmigration inte svaret på några demografiska problem utan en lek med elden där Europas nuvarande befolkningsstruktur totalt görs om.

Med tanke på att en förkrossande majoritet av dagens migranter är muslimer är det viktigt att veta att islam inte låter sig integreras. Dess universella och totalitära karaktär står i motsatsförhållande till den europeiskt-kristna traditionen. Islam som den politiska religion den är, ställer tvärtom ett motsatt krav: att dominera det omgivande samhället. Det är så det alltid har varit eftersom den är sprungen ur en djup tradition där det gäller homogenitet kring religionens innebörd med dess detaljerade regler för livsföring och sharia. Detta gör den resistent mot omvärldens inflytande. Istället kommer vi att fortsätta att få en radikalisering från de muslimska parallellsamhällena i Europa, som kommer att förinta allt vad som skett av integrationssträvanden de senaste 50 åren, spår författarna. Finns det någonting i dagens läge som motsäger dem?

Varför förstör då vårt politiska ledargarnityr sin egen världsdel? Varje gång som man hoppats att de ska bromsa så har de istället trampat gasen i botten. I Sverige ligger väl Reinfeldts uppgörelse 2011 med miljöpartiet närmast till hands. De västliga regeringarna är lydiga mot EU, som hela tiden stärker sin centrala makt. Bäst i klassen vill nog gärna Sverige vara, alltid i framkant, alltid modernt. När snöbollen är i rullning, så kräver ökad massinvandring allt fler åtgärder från EU, vilket stärker nomenklaturans position.

Massinvandring blir en förevändning för mer säkerhetspolitik, mer socialpolitik, mer immigrationspolitik etc. Resultatet blir emellertid mindre demokrati och mer förstörelse av nationalstaten, allt till förmån för Brysseleliten, som vill förvandla Europa till en enda EU-superstat, ackompanjerade av manipulativa mediers ”kvasi-humanistiska kakafoni”. Med sin tjeckiska bakgrund vet bokens författare allför väl vad som händer när en utopi ska genomdrivas med centraliserad makt. För dem är Bryssel och Moskva under kommunismen exempel på liknande maktstrukturer, där varje öppen och meningsfull diskussion likvideras.

Egentligen är det redan för sent, antyder författarna i en bisats, men avslutar boken med följande åtgärdspunkter för att säga NEJ till Merkels och Junkers fortsatta dröm om det mångkulturella Europa:

Folket måste ställa sina egna regeringar mot väggen. Att försöka resonera med Brysseleliten är meningslöst.
Frågan måste hanteras på det nationellt suveräna planet eftersom det handlar om nationalstatens överlevnad. Någon ”europeisk lösning” finns inte.
Ni måste bli medvetna om att detta inte handlar om ”flyktingar” och humanitet utan om en organiserad migrationsvåg.
Kräv att de internationella konventionerna och de europeiska fördragen om asyl upphör och ersätts av nationellt anpassade lagar.
Sammanslut er på regional nivå och gå emot de ledande EU-staternas politiska tryck, hotelser och subventionspolitik. Exempel på detta är enskilda tyska förbundsstater och Visegrádgruppen för samarbete mellan Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern.
Varje regering måste tvingas bli transparent mot sitt folk när det gäller information om migration.

Med den fortsatta politiken väntar bara radikalisering och eskalerande konfrontationer som utsätter hela Europas nuvarande existens för fara, där begrepp som ”undantagstillstånd” och ”krig” kan komma att få en verklig innebörd. Dra i nödbromen nu och handla i samklang med den stora majoriteten av era medborgare! lyder den avslutande uppmaningen, eller ska vi säga nödropet till våra nationella politiker.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av augusti

Alla inkomster ägs och kontrolleras av staten. Den tar från dig vad den anser sig behöva och du får resterande. Skatterna plockas även från dem som har lägst inkomster. Låginkomsttagarna beskattas lika hårt som alla andra, pensionärerna ännu mer. Däremot beskattas inte socialbidrag, vars mottagare sannolikt har mer i plånboken än en pensionär. På detta sätt vidmakthålls staten och dess byråkrati decennium efter decennium. Den expanderar per automatik ju fler vi blir i landet och kan nästan beskrivas som en organism.

När man talar om ”skatteparadis” betyder det helt enkelt att penningstinna svenskar väljer att placera sitt kapital på lämpligare konton, dit inte statens tentakler når. Det sägs då att ”Staten undandras skatter”. Konsekvensen av ett sådant tänkesätt är att staten äger alla pengar som överhuvud taget existerar i vårt land. Ja, till och med andra länders pengar, om de innehas av svenskar.

***

Tänkare i vissa politiska partier vill inrätta statliga låglönejobb för outbildade migranter, som det inte går att bli av med. Varför tror de att migranterna hellre skulle vilja gå till dessa låglönejobb än att leva på bidrag, som de är vana vid, alltsedan de kom till Sverige? Migranter från MENA är inte som Svensson, som alltsedan barnsben är van vid att se mor och far gå till jobbet var dag. Det verkar politikerna inte förstå, eller så låtsas de inte förstå därför att sanningen är för hemsk, att vi för all framtid måste försörja hundratusentals människor från världens alla efterblivna länder.

Statliga låglönejobb är alltså jobb som inte behövs och som därför försvann för många år sedan. Hur hög kan då lönen vara för ett sådant statligt låglönejobb, som inte behövs? Statliga jobb måste det ju bli, eftersom vanliga företag inte anställer folk de inte behöver. Enligt uppgift skall lönen vara ungefär 12.000 kr i månaden (=10.000 efter skatt). Sen skall hyran betalas och då försvinner åtminstone 50 %. Detta betyder alltså att först måste staten inrätta arbetsplatsen, förse den anställde migranten med arbetskläder och annan utrustning som erfordras för att migranten skall kunna utföra jobbet som inte behövs. Sen skall staten (eller kommunen) betala ut lön för jobbet som inte behövs, och till slut betala ut socialbidrag. eftersom det i Sverige inte går att leva på 10000 kr i månaden. Den här idiotiska idén som politiker som själva tjänar 150.000 i månaden tänkt ut, bör snarast förpassas till glömskans soptipp.

***

Det behövs en pånyttfödelse av det politiska systemet. Det måste åter få kontakt med folkviljan. Det behövs också medier som inte styrs av makteliten utan står i folkets och demokratins tjänst. Vi måste börja diskutera relationen mellan svenska folket och stat. Vad bör staten ha för mandat? Hur kan vi göra folket suveränt igen? När politiker sänder ut värdegrundsbannbullor över folk får vi inte bli rättslösa. Har vi den demokratiska rätten till våra åsikter eller inte?

***

Läste att i Kalmar län ägde tre överfallsvåldtäkter med flera inblandade gärningsmän rum under mycket kort tid. Förmodligen är det en slump att dessa begåtts i närheten av ett HVB hem. Tydligen var det inte tillräckligt att Kalmar erbjudit asylsökande gratis månadskort för att dessa lättare skall ”inkluderas”

***

För egen del tror jag inte någon svensk domare har stake nog att agera, om ett vittne vägrar ta av sig sin niqab i domstolen. Det skulle förmodligen ”kränka” hennes religionsfrihet. Problematiken är sådan som vi hela tiden undvikit i vårt mångkulturella Sverige, nämligen hur ska vi hantera konflikter som uppstår med minoriteters olika krav på rättigheter, när dessa strider mot våra värderingar och svensk lag? Sådana diskussioner törs vi inte ta. Vi vill inte riskera att uppfattas som rasister.

***

Journalister, som befinner sig mitt i åsiktskorridoren, tycker oftast att det inte finns någon korridor. Det som befinner sig utanför korridoren ses inte som förbjudet utan som olämpliga åsikter, eller fakta som stödjer olämpliga åsikter. Det är ideologin som är viktigast, inte verkligheten. Ideologin är för övrigt den kraft som etablissemanget styr folket med och som skapat klyftan mellan de besuttna och de som försörjer dessa. Vi ska rätta in oss i överhetens ideologi med en diffus jämlikhet (där vissa är ”jämlikare” än andra, exempelvis har invandrare större rätt än svenska fattigpensionärer och ungdomar). Prioritering av offergruppernas intressen och allas lika värde är odiskutabla utgångspunkter.

***

Män är djur, det hör jag kvinnor påstå ibland. Det tillhör den feministiska standardrekvisitan och kan med fördel utropas av en kvinna som just läst i tidningen om mäns övergrepp mot kvinnor, kanske en massvåldtäkt. Rent formellt så är kvinnor också djur. Till och med barn är djur. Om man nu går vidare med frågan vilka som är mest djur, kvinnor eller män, så är sätter jag min slant på kvinnorna. Barnen för jag åt sidan. De skulle visserligen vinna, men de är ju inte färdigutvecklade som människor, så det känns lite oschysst att nagla fast dem vid något som inte är en mental slutstation, utan bara ett utvecklingsstadium.

Resonemanget utgår från frågan hur vi skiljer människor och djur åt. Eller mer preciserat: vad är det människorna behärskar, som gör att vi är något annat och förmer än djuren? Mitt svar är att det är förmågan att se och beskriva problem utifrån, en analytisk förmåga som gör att vi kan kontrollera våra känslor och fatta beslut som går emot den omedelbara behovstillfredsställelsen. Vi har flera ord för att beskriva detta förhållningssätt. Ett är att kalla det för objektivitet. Ett annat är att säga att man reagerar analytiskt eller intellektuellt, istället för känslomässigt.

Följdfrågor: vilka styrs mest av sina känslor, kvinnor eller män? Vilka har svårast att motstå att gulla med barn och djur? Vilka avskyr våld mest? Män (riktiga sådana) vet att våld ibland är nödvändigt för att förhindra kaos, för att det goda ska ha möjlighet att segra. Vilka viftar med välkommenplakat åt massinvandrare? Vilka älskar gripande livsödesskildringar mest? Svaret är kvinnor. Naturligtvis behöver det inte gälla i det enskilda fallet, men som kön är kvinnor mer känslomässigt engagerade än män. Vilket betyder att de tänker mindre objektivt. Vilket betyder att de är mer djur än männen.

På fullt allvar menar jag att kvinnlig rösträtt är fel. Där ger nämligen det känslomässiga agerandet utslag. Allmänna val bör inte handla om vilka politiker som är gulligast. Eller vilka som är snällast. Eller vilka som är generösast mot dem som har det svårt (Kvinnor är vanligen inte särskilt intresserade av frågan varifrån pengarna kommer). Allmänna val bör handla om vilka som är bäst lämpade att styra landet. Då handlar det inte om mänskliga rättigheter lika lite som om social rättvisa. Det handlar inte om vilka politiker som är bäst på ”sweet talking” (sådant alltför många kvinnor faller för) utan vilka som är kapabla att göra konsekvensanalyser av politiska beslut. Det handlar om att de skattebetalande medborgarnas rättigheter ska prioriteras. Oavsett vem som lider mest här i världen.

***

Skitungar och problembarn har alltid funnits, men det är något nytt som håller på att växa fram på gatan. De personer jag träffar på, som är så kallade ensamkommande flyktingbarn, är inga barn. Även om en del av dom faktiskt är i 15 – 18-årsåldern är det mentalt sett inga barn. De är vuxna förhärdade män från krigets Afghanistan. Det krävs inte många klick på Google för att läsa sig fram till den afghanska kulturen, där pojkar blir män i tolvårsåldern. Dessa unga herrar blandade med dysfunktionella somalier och white trash gör Borlänge till en väldigt speciell stad.

***

”Ända tills mångkultur, offermentalitet och bidrag som en rättighet (manifesterat i nya socialtjänstlagen 1980) inympades i folket, var ’socialfall’ ett skällsord.”

Ovanstående mening från bloggtexten ”Välfärd på obestånd” fick mig att tänka på en tidningsartikel som jag läste för länge sedan och som handlade om det berättigade i att vissa i arbetsför ålder – utan något handikapp eller annan giltig orsak – kunde få en försörjning utan att prestera något nyttigt överhuvudtaget. Det betonades att invånarna i ett samhälle som har utvecklat ett skyddsnät för att värna medborgarna mot diverse elände, måste ha sambandet arbete – skatt – skyddsnät klart för sig och att det finns en gräns för hur mycket detta system kan missbrukas utan att kollapsa. Formuleringen i artikeln var ungefär:

”Ett skattefinansierat skyddsnät är hållbart endast så länge som detta system inte betraktas som en självklarhet”.

Om man tillämpar detta resonemang på invandringspolitiken, så urholkas skyddsnätets hållbarhet för varje ”nyanländ” som har kommit eller är i antågande. Jag betvivlar att huvuddelen av dessa har klart för sig att deras försörjning möjliggörs av andra människors arbete och att fortsatt möjlighet till arbetsfri inkomst på grund av krassa ekonomiska villkor försämras för varje dag. Som nyanländ får man tillgång till skyddsnätets alla faciliteter utan prestation eller kunskap om hur det är uppbyggt och man accepterar detta som den ”självklarhet” som varnades för i tidningsartikeln. Jag ser det inte som en fråga om skyddsnätet brakar ihop utan när detta kommer att ske.

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Välfärd på obestånd

När föddes det svenska välfärdssamhället? Ett möjligt datum är 1928, då Per Albin Hansson snodde begreppet Folkhemmet från högerpolitikern Rudolf Kjellén och sa att Sverige skulle vara ett folkhem. Jag tycker emellertid att 1945 är ett bättre födelseårtal. Det året fattade en i stort sett enig riksdag beslut om en 9-årig enhetsskola (senare grundskola), höjda folkpensioner och allmän sjukförsäkring.

Välfärd har kommit att förknippas med socialdemokrati, men är ett politiskt begrepp som alla Sveriges riksdagspartier gillar. Rötterna löper politiskt sett inte åt vänster utan åt höger, till Preussen under Bismarck på 1870-talet. Ofärd är det motsatta begreppet, också det ett fornsvenskt ord. Välfärd och ofärd, synonymer till gott och ont.

Efter andra världskrigets slut var välfärden en fantastiskt bra samhällsidé, under ett kvartssekel. Arbetarna skulle få det bättre men det handlade absolut inte om att arbetsföra medborgare skulle bli något slags statens permanenta skyddslingar. Går vi tillbaka till före andra världskriget så är detta än tydligare. Arbete var välfärdens förutsättning. I socialdemokraternas kampanj inför valet 1934 hette det ”Arbete åt alla istället för nödhjälp”. 1936 myntade sossarna sin slogan: ”Arbete och trygghet åt alla”. Arbete och välfärd, det var som ler och långhalm.

Sverige hade ideala förutsättningar för att förverkliga ett välfärdssamhälle. Befolkningen var etniskt homogen. Det var självklart att i Sverige var man svensk och talade svenska. Mycket tack vare Luther och därefter folkrörelserna hade landet sparsamma, skötsamma och arbetsamma medborgare. Det var näst intill en synd att ligga samhället till last. En rad talesätt gav anvisningar om hur man skulle vara som vuxen: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”, ”Fåfäng gå lärer mycket ont” etc. Folket uppfattade sig själva i termer av närande och tärande. Ända tills mångkultur, offermentalitet och bidrag som en rättighet (manifesterat i nya socialtjänstlagen 1980) inympades i folket, var ”socialfall” ett skällsord. Till detta kan man lägga att de statsbärande socialdemokraterna var folkets parti. Förtroendet för landets politiker var förmodligen större i Sverige än i något annat land.

Sverige hade dessutom med sin ”snilleindustri” i över ett sekel varit en av världens mest kreativa ingenjörsnationer. Teknologiska institutet, som senare blev KTH, startade 1827 och Chalmerska slöjdskolan i Göteborg två år senare. Några svenska uppfinningar: Agafyren, säkerhetständstickan, dynamiten, kullagret, skiftnyckeln, pacemakern och trepunktsbältet. Sammanfattningsvis: fy fan vad vi var bra!

Välfärd handlar i högsta grad om ekonomi. Varifrån hämtar politikerna pengarna och hur snabbt kan ett land genomföra välfärdsförbättringar? För Sveriges del var det exportindustrin som finansierade välståndsökningen. Efter andra världskriget hade landet sina industrier intakta och kunde göra en rivstart. Världen behövde stål och andra svenska produkter. Den snabba välståndsökningen vilade på produktion och en högkonjunktur som verkade bli evig. Staten behövde inte pungslå medborgarna för att genomföra sin politiska vision. I internationell jämförelse hade Sverige fram till 1960-talet inte särskilt höga skatter. Den så kallade skattekvoten, som innefattar alla skatter, låg 1960 på 29 %, vilket var under snittet för OECD-länderna. Därefter rusade skatterna i höjden och Sverige hamnade i en tätposition bland världens alla länder. Vad var det som hände?

Svaret är att välfärd var en bra röstmagnet, men att socialdemokraterna inte nöjde sig med välfärdssamhället, som ett slags försäkring mot ofärd. De ville genomföra något som de fortfarande i sitt partiprogram kallar för ”en generell välfärdsmodell”. Den som först formulerade tanken var socialminister Gustav Möller. Efter Per Albin Hanssons plötsliga död konkurrerade han med Tage Erlander om posten som statsminister. För Gustav Möller betydde ”det starka samhället” ett samhälle där socialpolitiken byggts ut till att omfatta alla. ”Det kommer att sammansvetsa medborgarna till en solidarisk enhet”, menade han.

Gustav Möller kunde nog aldrig föreställa sig att den starka staten var en problematisk målsättning, att en stark stat leder till svaga medborgare. Dessutom, en stat som först genom beskattning lägger beslag på merparten av folkets inkomster och därefter fördelar dem efter en Robin Hood-modell (ta från de rika och ge till de fattiga) gör medborgarna till undersåtar. På sikt: beräknande, manipulativa och, gentemot staten, kravfyllda medborgare.

Den som framstod som mest missnöjd, mest orättvist behandlad, hade störst möjligheter att få sina krav tillgodosedda.

Tage Erlander övertog begreppet ”det starka samhället” och menade att det var ”folkhemmets” naturliga fortsättning. Ett starkt samhälle behöver professionella politiker och många hjälpare. Palme gjorde jobbet och resultatet ser vi i dag, i form av en välfärdsindustri. Patrik Engellau, som står bakom den politiska organisationen ”Den Nya Välfärden”, skrev i en varnande debattartikel häromåret:

Med det välfärdsindustriella komplexet avser jag det miljonhövdade organisationssystem som har till uppgift att försörja sig på att omhänderta ”svaga” människor, till exempel arbetslösa, sjuka, unga, gamla, folk i utanförskap, numera i ökande grad invandrare och kanske tiggare. I detta system ingår exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunernas socialförvaltningar, Migrationsverket, stora delar av skol- och universitetsvärlden, Riksdagens socialförsäkringsutskott, ett antal forskningsinstitutioner och så vidare.

Låt oss gå tillbaka till tidigt femtiotal. Socialdemokraterna hade börjat rationalisera landets kommuner. Under följande två decennier slogs närmare tretusen kommuner samman till bara en tiondel så många. Förtroendevalda deltidpolitiker ersattes med arvoderade proffspolitiker och vi fick en kommunal byråkrati som ansvarade för välfärdens praktik. Landets små obetydliga kommunalkontor byttes ut mot gigantiska förvaltningsbyggnader. Jag har tidigare citerat socialläkaren Nils Bejerot, som utifrån egna erfarenheter konstaterade:

Till kopiösa kostnader byråkratiserade man den uråldriga folkliga förvaltningen i samhället. Och vi fick en slags personer som i regel inte är uppvuxna i trakten, inte känner befolkningen sedan generationer tillbaka, inte var valda av den lokala valmanskåren. De går sin reglerade karriärgång och de är inte inställda på att resten av livet stanna i den här förvaltningen utan de knallar vidare. Framför allt är de inte ekonomiskt ansvariga för det som händer i samhället. Och på det sättet menar jag att man slog ut själva basen för hur vårt samhälle fungerar.

Det starka samhället blev dyrt, vilket är förklaringen till att skatterna rusade i höjden. 1976 skrev Astrid Lindgren sin satiriska saga om Pomperipossa. Hon hade upptäckt att hon betalade 102 procent av sina inkomster i skatt. Socialdemokraterna förlorade valet, förmodligen till en del beroende på att Astrid Lindgren gjort svenska folket uppmärksamt på orimliga marginalskatter. Borgarna var emellertid inte snabba med någon skattesänkning, när de kom till makten. Välfärdsindustrin måste fortfarande finansieras. 1977 låg skattekvoten på 53 %, vilket var högt över våra europeiska grannländer. Efter åtta år med borgare vid makten låg skattekvoten år 2015 på 43,2 procent, vilket gör att svenskarna fortfarande är ett av de folk som betalar högst skatter i världen.

Sammanfattningsvis: Socialdemokraterna höll fast vid välfärdsbegreppet men fyllde det med ett annat innehåll. Det starka samhället ska uttolkas som mycket makt åt politikerna och myndigheter – en makt som inte finansieras med produktion utan med snabba och extremt stora skattehöjningar. Från försäkring till försörjning. Det blev lite som skämtteckningen där ägaren skär svansen av hunden, för att få något att mata honom med.

Socialdemokraterna förstod aldrig att hejda sin reformiver och resultatet ser vi. De skapade ett samhälle med svaga, lydiga och värdegrundstuktade medborgare. Det reser frågan om ett välfärdssamhälle alls kan vara stabilt. Rymmer det kanske fröet till sin egen undergång? Alla samhällsbildningar är som bekant inte stabila.

Socialdemokraterna förstod aldrig att hejda sin reformiver och resultatet ser vi. De skapade ett samhälle med svaga, lydiga och värdegrundstuktade medborgare.

Resonemanget ser ut så här: ledstjärnan för välfärdssamhället är rättvisa. Rikedom är orättvist, så länge det finns de som är fattigare. Det är orättvist att kvinnor har lägre lön än männen (om de nu har det på grund av sitt kön). Det är orättvist att så många av samhällets ledande befattningar innehas av män. Det gäller i politiken, i näringslivet, på universiteten. Välfärdspolitik blir därför ett instrument för att utjämna orättvisor. Här finns embryot till en orimlig politisk idé, nämligen att statens uppgift är att kompensera de svaga för deras underläge. Den är orimlig därför att staten gör sig blind för det som är orsaken till underläget.

Ett påhittat men åtminstone för mig talande exempel, som handlar om ett tvillingpar. Den ene brodern satsar på studier och en yrkesutbildning. Han avstår från ett kul ungdomsliv och hänger med näsan över böcker som han också själv tycker är tråkiga. Så tar han examen och får ett jobb. Inget toppjobb, utan ett ganska tråkigt sådant. Men han försörjer sig själv, ligger ingen till last. Den andre brodern bränner sitt ljus i båda ändar och har faktiskt ett väldigt roligt liv. Många skitkul kvällar och dagar, mycket sex och mycket droger, men ingen utbildning och utbränd vid fyrtio. För honom är dags att lägga sin framtid i statens händer. Det är inte roligt men konsekvensen av att han haft mycket roligt. Han blir bidragsförsörjd, vilket betyder att staten tar från den arbetsamme och lönsamme broderns inkomster och ger till den ansvarslöse brodern, så att han kan leva på i stort sett samma standard.

Det är en orättvisa när självförvållad svaghet belönas. Den försörjde brodern är knappast tacksam mot sin arbetande bror, för han förstår inte sambandet. Inte heller är han tacksam mot den stat som försörjer honom, därför att han anser att han befinner sig i en situation där han har rätt att kräva bidragsfinansiering. Staten belönar med andra ord svaghet, vilket är en dålig och orättvis politisk idé.

Den som lämnar den hyllande välfärdsretoriken och börjar ställa kritiska frågor om välfärden upptäcker fler problem. Välfärden innebär ett kontrakt mellan staten och den enskilde medborgaren. Självklart ska exempelvis ensamma mödrar kunna påräkna ett samhälleligt stöd, inte minst med referens till barnen. Välfärdssamhället får gott om ensamma mödrar. Männen behöver inte axla ansvaret som familjeförsörjare och kvinnor behöver inte vara särskilt nogräknade i valet av partner. För inte så länge sedan var det en katastrof för en ogift kvinna att bli gravid. Så är det inte längre.

Vår tids version av välfärdssamhället har gjort sig av med det varnande exemplet. Det behöver inte gå åt helvete bara för att man lever loppan. Det behöver inte gå åt helvete för att man inte skaffar sig någon utbildning och så småningom förlorar jobbet. Det behöver inte gå åt helvete för att man blir övergiven, trots att man har små barn. Det behöver inte gå åt helvete bara för att man lyckats ta sig till Sverige, men varken lärt sig språket eller har någon kompetens som kan ge ett jobb och självförsörjning. Kan man på ett eller annat sätt bevisa för samhället att man befinner sig i underläge, är ett offer, så är man berättigad till samhällets stöd. Rättviseprioriteringen leder till ett samhälle där staten stjäl merparten av medborgarnas genom arbete intjänade pengar, för att dela ut till de ”mer behövande”. Det leder inte bara till en orättvis utan också girig stat, en stat som hårdexploaterar sina lönsamma medborgare.

Det mest problematiska har jag sparat till sist. När exploateringen av medborgarna slår i taket, när staten inte längre kan pressa ut mer pengar från den arbetande befolkningen, då återstår bara att skära i välfärden. Färre poliser, färre ambulanser, färre räddningshelikoptrar, sämre socialhjälp, sämre sjukvård, sämre pensioner etc. Kvar blir ett högskattesamhälle med en stor försörjningsbörda. Och som konsekvens: en backande välfärd. Motivet för de välutbildade och lönsamma att söka sig till något annat land blir allt starkare. Ett land där de har möjlighet att ordna en bättre framtid för sig själva och sina barn. Med andra ord, de bästa packar väskorna och sticker. Kvar blir den svaga befolkning, vars intressen välfärdspolitiken prioriterat. En fattig, kravfylld och missnöjd befolkning. Se där hur illa det kan gå för en politisk idé som började så bra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Postmodern offerlogik

Efter att Gunnar Sandelin och jag släppt första delen av ”Invandring och mörkläggning”, lyckades Debattförlaget i december år 2013 få in en helsidesannons i Dagens Nyheter. Annonsen bestod av åtta ”invandringsfrågor” med tre svarsalternativ. Det fanns inget utrymme för misstag. Frågorna var tydliga och svaren också. Det blev en våldsam uppståndelse på den offentliga arenan. Inte en katt, men en råtta hade lyckats nästla sig in bland hermelinerna! Jag ska inte trötta bloggens läsare med att ännu en gång berätta vad som hände, men den där uppståndelsen hade några inslag som både överraskade och förbryllade Gunnar och mig. Ett av dem var, att de som blev mest upprörda var Feministiskt initiativ. På nätet spred partiet en hel del känslomässigt laddad, men i sak mest förvirrad eller direkt felaktig kritik. De samlade in pengar till en egen annons, som de bara lyckades publicera på nätet. De till och med anordnade en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Där stod unga kvinnor och ropade ut sin förtrytelse i megafoner. Jag var inte där, men har fått höra att de inte lyckades särskilt bra med att samla massorna till kamp. Däremot var SVT på plats och sände lokalt, i ABC-teve. SR:s P1 sände det som en riksnyhet.

Gunnar och jag tyckte det där var rätt konstigt. Vi hade inte skrivit något om feminism i vår tydligen så provocerande bok. Varför blev kvinnorna, i synnerhet de unga, så upprörda? De borde väl snarare ställa sig på vår sida, med tanke på att många invandrares kvinnosyn var avsevärt mer upprörande än vår korrekta information om svensk migrationspolitik. Vad var det som gjorde Gunnar och mig till feministfiender av första graden?

Samma reflektion gäller för övrigt för miljöpartisterna, även om frågan där inte är knuten till annonsen i Dagens Nyheter. Varför är invandringsfrågan så viktig för dem? Precis som många invandrare har en kvinnosyn som krockar med den svenska, så är den fria invandring som miljöpartiet har på sitt program inte bara en välfärdsgiljotin utan försämrar också miljön. Det blir mer transporter av livsmedel till Sverige. Vi är långt ifrån självförsörjande. Dessutom, att döma av hur det ser ut på och omkring vissa flyktingförläggningar, verkar inte kampen för miljön tillhöra prioriteringarna bland de asylsökande; andra miljönackdelar förknippade med invandring onämnda.

Mitt ”misstag” var att se genus- och miljöfrågor som egna och avskilda områden. Jag förstod inte att det fanns ett sammanhängande vänsterpolitiskt idékomplex, där de införstådda förbundit sig att bekämpa ondskan varhelst den dyker upp, en ondska som främst och tydligast visar sig när det gäller invandring. Där finns de mest brännande frågorna: rasism, islamofobi och fascism – ja, ni vet.

Förklaringen ser ut så här: I slutet av 1960-talet inleddes en fokusförflyttning i hela västvärlden. Ingen visste riktigt vad man skulle kalla den tid som bröt in, men eftersom modernismen var förlegad, så kallades den nya eran med en viss fördröjning för postmodernism. Det var inte längre majoritetens intressen som stod i främsta rummet, utan fokus hade förflyttats till de minoriteter som under ”majoritetens tyranni” plågats av diskriminering och orättvisor. Nu skulle minoriteterna släppas fram. Det var dags för deras upprättelse. Samhällets ”stora berättelse” skulle vika för många små.

Den vite mannen, som tidigare var den störste hjälten i byggandet av den västerländska civilisationen, släpades till skampålen. Det var han som förtryckte resten av världens folk (kolonialismen). Nyligen stödde DN-journalisten Olle Svenning den uppfattningen genom att påstå att kolonialismen gett terrorister ”ett medgivande till mord”. Han tog upp massmordet i Nice och citerade uppskattande Mark Crépon, en av alla dessa überteoretiska filosofer som det finns särskilt gott om i Frankrike. Crépon menar att det är européernas likgiltighet för mänsklig förnedring, för social exkludering, för de outhärdliga villkor av underordning och fattigdom som så många människor tvingas leva med, som utlöser terrorbrotten.

Men med Europa kom kolonialismen, ett av historiens värsta barbari. Det koloniala återskapas i dag genom de västliga staternas medverkan i krigen i Mellanöstern och konstrueras med murar som byggs mot flyktingar: ”Det finns ingen tydligare illustration till vår tids medgivande till mord”, skriver Crépon.

För att tala klarspråk, så är det en vidrig artikel som Olle Svenning skrivit. För drygt ett år sedan tilldelade Svenska Akademien honom ett extra pris på 100.000 kronor. Jag tycker att Akademin ska kräva tillbaka priset. Det är hög tid att markera att inte heller i Sverige kan journalister påstå vad som helst, utan att det får konsekvenser.

Det var en liten utvikning. Åter till huvudresonemanget: Det var den vite mannen som förtryckte kvinnorna (patriarkatet), de etniska minoriteterna och såväl arbetsinvandrare som flyktingar (främlingsfientlighet och diskriminering). Han och ingen annan såg med sin sexuella läggning till att bögar, flator, transor och andra sexuella minoriteter stannade kvar i garderoberna (tvingande heteronormativitet).

Så är det som bekant inte längre. Sverige har gjort en resa från ett majoritetssamhälle till ett minoritetshyllande offersamhälle. Det innebär att landet har tagit ett steg bort från demokratins spelregler, eftersom dessa sätter majoritetens intressen i första rummet.

Staten tar dessa förtryckta vid handen, traskar i prideparader, hissar regnbågsflaggor i rikets städer och manar myndigheterna till hbtq-certifiering och genusprogram. Mångkulturella ska vi vara och regeringen kallar sig feministisk för att markera sitt stöd till landets alla förtryckta kvinnor. Vissa politiker, nåja, en åtminstone, blev så i gasen att han utropade att det var romerna som byggt Sverige. Och vi som håller koll på elitens excesser minns Mona Sahlins hyllning av kurdisk och somalisk kultur från år 2001:

Vi borde ju fundera mycket över vad menar vi med svensk kultur. Ofta tror jag att det är en väldig avundsjuka från oss att den som kommer från Turkiet eller Iran eller Somalia har ofta så mycket mer självklar stolthet över språk, traditioner som de vill förstås bevara och det känner vi oss ofta hotade av just därför att vad har vi, sjunga liksom runt granen eller runt midsommarstången.

Det kanske var detta som Fredrik Reinfeldt hade i tankarna när han i sitt försenade jultal i våras frågade om granen brunnit? Han och Mona Sahlin har ju ägnat sig åt något slags intern tävlan i folkförakt.

För att förstå varför feminister och miljöpartister prioriterar invandringsfrågor behöver vi ytterligare ett begrepp. Det kan vi norpa från feministernas teoretiska lekstuga. Begreppet intersektionell feminism myntades i den afroamerikanska kvinnorörelsen i slutet av 80-talet och handlar om hur ”diskriminerande maktordningar” samverkar. Det betyder att den som är rasist också med stor trolighet är antifeminist och inte ställer upp i prideparader. Det går också att föra in rörelsehinder, ålder etc. och på så sätt skapa en offerhierarki. Vita kvinnor är etniskt priviligierade men genusförtryckta. Svarta män är priviligierade som män men förtryckta som svarta. Svarta kvinnor är dubbelt förtryckta, både som kvinnor och som svarta. Svarta lesbiska kvinnor är trefalt förtryckta. Är de lite till åren så är de också åldersförtryckta. Enligt teorin har de som är mest förtryckta tillgång till ett djupare känslomässigt engagemang i samhället och sina medmänniskor. De har helt enkelt en högre karat på sina mänskliga kvalitéer än förtryckarna, det vill säga i första hand de vita männen. Intersektionell feminism har fått ett stort genomslag i den akademiska västvärlden och särskilt på amerikanska universitet, där man tävlar om att hitta nya offergrupper. Studenterna kan till och med välja ”Fat studies”.

Intersektionell feminism är en konspirationsteori. Det är ju alltid de vita männen som ligger bakom förtrycket. Det är också en teori som är oemottaglig för kritik. Om du ifrågasätter den, visar du bara att du inte har förstått den. Då är du en del av problemet och måste få hjälp, så att du korrigerar dina tankar. Män som ifrågasätter teorin uppmanas att bli medvetna om sina privilegier och lära från dem som de förtrycker.

Den som är offer för förtryck tilldelas en priviligierad ställning. Vi får alltså olika nivåer av offerstatus. När exempelvis unga män från Afghanistan och Somalia begår övergrepp mot unga svenska flickor på festivaler, så får de intersektionella feministerna problem med förklaringarna. Det blir en kollision mellan offergrupperna och lösningen är att dölja vilka det är som begår övergreppen. Det är inte en annan offergrupp som gör det utan det är männen! ”En” måste ju respektera och hedra varandra, offergruppsmedlemmar emellan. Tafsandet och festivalövergreppen är manligt förtryck av kvinnor. Män är djur!

Den turkiska forskaren Özge Öner har nyligen i en kristallklar artikel i Svenska Dagbladet vänt sig mot denna desinformation. Hon är uppvuxen i Turkiet och påminner om det mer eller mindre självklara, att olika kulturer och samhällssystem har olika syn på kvinnors rättighet. Att importera och på grund av offertänkandet tolerera oönskade kulturella sedvänjor, gynnar inte flickor och kvinnor i Sverige:

Debatten präglas främst av en kulturrelativism, starkt färgad av feminism, vars företrädare, exempelvis DN-journalisten Hanna Fahl, hävdar att ”den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet”. Efter att ha levt som kvinna i vad som brukar anses vara världens mest moderna muslimska samhälle, kan jag inte nog understryka hur felaktigt och skruvat detta synsätt är.

Intersektionell feminism lär oss att det är vita män och patriarkatet som styr världen. Eftersom det förhåller sig så, har kvinnor, eller vilka offergruppsmedlemmar som helst, rätt att vara oförskämda mot män, framför allt vita män. Medlemmar av underprivilegierade och förtryckta grupper uppmanas att behandla männen på samma sätt som de sägs själva ha blivit behandlade av dem. Det betyder att de stereotypiserar, demoniserar, tystar och skambelägger män. Intersektionell feminism är inte bara en kvinnlig härskarteknik utan också en selfie-verksamhet. Att feta lesbiska kvinnor anser sig kränkta av vita strejta cissmän är ett samhällsproblem med begränsad dignitet.

Hur som helst, här finns förklaringen till att feminister ville ge mig och Gunnar på moppe för vår kritik av invandringspolitiken. Med den bok som de knappast hunnit läsa visade vi ju att vi var antifeminister. Men inte nog med det. Vi gjorde oss skyldiga till klassförtryck och säkert ifrågasatte vi miljörörelsen också.

Nog med kritik av den intersektionella feminismen, en av vänsterideologernas mer osympatiska konspirationsteorier. Nu vill jag gå vidare med vänsterns förhållningsätt till sanningen, därför att det är också en del av problemet. Eller med ett annat språkbruk: varför ljuger vänsterideologer så ofta och så obekymrat?

För att förstå lögnens betydelse måste man vara på det klara med att den demokratiska grundmodellen för hur samhället ska styras aldrig riktigt varit uppskattad av svenska vänsterpolitiker. Det var inte så många årtionden sedan dåvarande Vänsterpartiet Kommunisternas demokratiska samhällssyn var starkt ifrågasatt. När man vet vilka devota hyllningar de ägnade åt vänstertotalitära regimer, så är det inte så konstigt. Ännu i slutet av sjuttiotalet, hävdade dåvarande vpk att Stalin ”till 70 procent var bra”. Vänsterpolitiker åkte i skytteltrafik till det förljugna Östtyskland, inte minst för att hämta inspiration till hur den svenska skolan skulle byggas upp. Och hurraropen skallade för det totalitära och folkmordiska Sovjetunionen. Så här sa exempelvis den mycket populäre (och stenrike) partiledaren C.H. Hermansson om massmördaren Stalin, vid en minneshögtid i Medborgarhuset i Stockholm den 9 mars 1953:

Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.

Hermansson lär ha ångrat det talet, men det spelar inte så stor roll. Det är egentligen inte hyllningen till Stalin som är det som skrämmer mest utan det är vänsterns obekymrade relation till sanningen. Den är lika giltig i dag, som när Hermansson höll sitt tal. Blåljugandet, som att påstå att Stalin var en genial vetenskapsman, är inte lika vanligt, eftersom risken finns att man får äta upp den sortens lögner. Däremot är det vanligt att man anger fel orsaker till skrämmande händelser, exempelvis terrordåd. Margot Wallström ljög på känt politikermanér nyligen om orsakerna till terrordådet i Nice. Bloggaren Mons Krabbe skriver:

Hon beskriver ursprunget till den muslimska terrorismen som: fattigdom, att unga känner hopplöshet, känner sig orättvist behandlade och generellt sociala- och ekonomiska klyftor! Kan vår utrikesminister vara så här aningslös? Eller förmedlar hon medvetet världen genom sina vänsterglasögon? Troligen är det en blandning av båda faktorerna. När det gäller den medvetet sneda beskrivningen av världen så är denna typisk för hur politikerklassen idag försöker bedra sina väljare när det gäller hur man ska förstå centrala processer i samhället. Här finns det ett skriande behov av ärliga och orädda politiker som talar öppet om, som i detta fallet, islam och muslimsk terrorism.

För vänsteranhängare är inte sanningen viktigast. Den ideologiska solidariteten är ett överordnat intresse. Det är ingenting de skulle hålla med om, men för den som ser hur den politiska debatten fungerar och hur de offentliga lögnerna blomstrar, finns det ingen annan möjlig slutsats.

I vänsterideologers ljugarmanual ingår att placera sina motståndare till höger. De mest potenta motståndarna hedras med att utnämnas till högerextremister. Således, om jag säger något kritiskt om svensk invandringspolitik, så behöver man inte lyssna och värdera det jag säger, därför att därmed visar jag att jag har en underliggande högeragenda. Och om jag vederfars äran att stämplas som högerextremist, så vet alla införstådda att sådana som jag behöver man inte lyssna till. Högerextremister kan visserligen låta övertygande men man får aldrig glömma att de är onda. De kämpar nämligen för ett totalitärt och fascistiskt samhälle (sic!).

Sant? Naturligtvis inte. Att jag har genomgått den högsta akademiska utbildningen som erbjuds, när det gäller att skilja lögn och sanning åt, är irrelevant. Vilken tjugoårig känslomässigt överhettad tjej som helst har ett övertag genom sitt vänsterideologiska engagemang. Ut på torget och fram med megafonen! Ideologiska bannbullor är grundstenen i vänsterns politiska immunförsvar mot sanningar. Att det är vänstern som är världsledande i att bygga upp totalitära samhällen, se där en av de många problematiska sanningar som de framgångsrikt ignorerar.

De muslimska terrordåden får inte bara vänsterpolitiker att lägga ut texten om utanförskap. De bekymrar sig också över den växande islamofobin i vårt samhälle. Pröva att översätta islam till en annan ideologi. Hur blir reaktionerna om tusentals och åter tusentals medborgare ropar ”Heil Hitler” istället för ”Allahu Akbar” och om massmord gång på gång iscensätts av anhängarna? En bloggläsare frågar om vänsterideologerna då klarar att säga:

Näh, det är inget fel på nazismen egentligen, bara några fanatiska stollar som missförstått riktig nazism. De våldsamma massmördarna är enstaka stackare som växt upp i utanförskap. Deras terror har inget med riktig nazism att göra.

Karl-Olov Arnstberg

PS: Vill ni höra mig sommarprata, klicka här.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sveriges svaga civilsamhälle

I ”Demokrati?”, min föregående bloggtext, framgick det att svenska riksdagsmän inte längre är folkets representanter, utan totalkontrolleras av sina respektive partier. Mellan valen bekymrar sig partierna inte särskilt om någon folklig förankring. Och när det är val är de mer intresserade av att lyssna till sina spinndoktorer än till väljarna. Kritik som kommer fram i medierna måste hanteras, medan kritiken från väljarna bedöms som politiskt ofarlig. Partierna spelar sina politiska rävspel högt över medborgarnas huvuden. Dock inte så högt upp att det inte ger konsekvenser i den svenska vardagen. Känslor av maktlöshet och förtvivlan växer fram, som ett resultat av den politik som regerande politiker för. En bloggläsare skickar mig sarkastiska beskrivningar av galenskaperna. Exempelvis den här:

Morgonsoffan i dag behandlade sexuella ofredanden på festivaler i Värmland och Norrköping. Tydligen hade Värmland haft 24 anmälda sexuella ofredanden, vilket stationsbefälet uppgav var något som “inte hänt tidigare” men dock inte någon teori om varför. I Norrköping hade det anmälts fyra våldtäkter. Alla har tagit avstånd från det inträffade och olika journalister och “förståsigpåare” har naturligtvis uttalat sig om det inträffade. Hittills har dock alla mycket klädsamt undvikit problemets kärna, vilken är att unga män från mellanöstern och Nordafrika besökt angivna tillställningar och börjat tafsa och i några fall tydligen våldtagit unga flickor. Att detta skulle kunna tänkas ha sin grund i att dessa personer kommer från länder där kvinnor, som vistas utomhus, måste ha med sig manligt följe, vara täckta från topp till tå och där en kvinna inte ens kan erhålla skilsmässa om hon så önskar, talas det inte ett ord om. När nu dessa unga män konfronteras med en miljö där kvinnor går i korta kjolar och i många fall klär sig för att göra sig attraktiva, blir naturligtvis det hela kaotiskt. Dessutom, i Sverige har vi genom statliga utredningar, genusforskning med mera lärt oss att vi inte får “pådyvla våra invandrare våra föreställningar” vilket gör frågan än mer absurd. Genom de svenska “intersektionalitetsteorierna” är till och med sådana frågor så komplicerade att vi inte ens kan tala om problemet, sådant det verkligen är. Eftersom “ensamkommande” och “kvinnor” tillhör två underordnande grupper blir det kortslutning i systemet när “förtrycket” sker från en av dessa grupper mot den andra. Idéerna bygger på att det ska vara vita män i 40-50 årsåldern som står för allt förtryck. När mallen inte passar uppstår det problem.

Med avseende på statslojala organisationer som Rädda Barnen, Röda Korset etc. har Sverige ett starkt civilsamhälle. Däremot är Sverige skrämmande svagt när det gäller institutioner som kan hindra staten från att dominera och bryta ner samhällsgemenskapen. Inte minst syns det i att vi inte har någon tydlig språklig gräns mellan begreppen ”stat” och ”samhälle”. När vi säger att samhället tar ansvar för det ena eller andra, så menar vi aldrig civilsamhället, utan staten.

För de medborgare som genomskådar maktens manipulationer är allmänna val och folkomröstningar de enda verkligt effektiva vapen som står till buds. Jag exemplifierade med Brexit och den vrede resultatet utlöst i offentligheten. De politiker som sitter vid köttgrytorna inser att de är på väg att förlora sitt maktinnehav. Svensk offentlighet missade givetvis inte heller detta tillfälle att visa upp sitt folkförakt:

Ledarskribenten Anders Lindberg på Aftonbladet konstaterar att 52 procent av britterna är fascister, medan Hynek Pallas i DN mera jämför de 52 procenten med gamla farbröder med kissfläckar på byxorna. Dessa träffsäkra konstateranden återfinns dock inte i tidningen utan i sin twittrande version.

Lika gärna som jag exemplifierade med Brexit kunde jag ha valt de svårt mobbade Sverigedemokraterna. Anledningen till att medierna och företrädare för andra politiska partier utsätter dem för såväl rena hatkampanjer som, med ett demokratiskt perspektiv, stötande allianser som decemberöverenskommelsen, är att Sverigedemokraterna utgör det enda politiska hot av betydelse, som finns mot makthavarna i dagens Sverige.

Såväl SD som Brexit är inslag i den så kallade populistiska våg som växer sig allt starkare i Europa. Många – jag hör också dit – har förstått att om demokratins spelregler håller är det bara en tidsfråga innan ”populisterna” övertar makten i Europa. Anledningen är att de lyssnar bättre till folkviljan än den etablerade makten gör. Det politiska etablissemanget har svårt att begripa vad som händer. De är mentalt fjättrade av sin kamp mot det folkligt förankrade motstånd som de kallar för högerextremism, rasism och främlingsfientlighet.

Att beteckningen ”populism” är självklart ringaktande, är i sammanhanget djupt egendomligt. Begreppet kommer av latinets populus som betyder folk. Wikipedia ger följande definition:

Politisk rörelse som vädjar till ”folket” och ”sunt förnuft” samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.

Folklig förankring och sunt förnuft, vad är det som är så politiskt föraktligt? För mitt förstånd är det hälsan som talar. Anledningen till att den politiska eliten, vare sig den befinner sig till höger eller vänster, tar avstånd från populismen är att den, i motsats till exempelvis marxismen, inte hyllar någon särskild ideologi. Inte heller ställer populismen upp något mer eller mindre utopiskt mål, som exempelvis ”det klasslösa” eller ”det mångkulturella” samhället. Det ger etablissemanget anledning att döma ut populism. Företrädarna föreslår enkla lösningar på det som den politiska eliten anser vara komplicerade politiska frågor.

Journalisten Anna-Lena Lodenius har skrivit en lång drapa om populism. Den finns utlagd på nätet. På fullt allvar påstår hon att maktelitens politiska tradition bygger på logik och förnuft, medan det är lika omöjligt att övertyga populisten om att han eller hon har fel, som det är att övertyga en frälst person om att Gud inte finns:

Det finns något lockande i att få enkla svar på komplicerade frågor. Det är tilltalande att få besked, och frustrerande att slås ner av experternas försök att väga in alla delar av en komplex verklighet. All politik handlar om att renodla och förenkla för att visa på de stora linjerna i den utveckling(en). Men inga politiska krafter driver denna förenkling så långt och drar så tvärsäkra slutsatser som populisterna.  Problemet är att om man renodlar så mycket att bara halva sanningen finns med är detta inte en halv sanning utan förmodligen en lögn. Det går helt enkelt inte att reducera verkligheten så mycket som populister i regel gör, och fortfarande behålla någon grad av trovärdighet.

Anna-Lena Lodenius formulerar sig inte bara föraktfullt utan också tvärsäkert. Nå, jag ska svara med samma tvärsäkerhet: Anna-Lena Lodenius har fel. I politiken är enkelhet oftast en styrka. Och att se klart istället för att trassla till det för sig, är inte självklart detsamma som en primitiv tankeprocess. E=mc2 är en mycket enkel formel, men det krävdes en betydande intellektuell insats för att komma fram till den. Det finns många talesätt som visar på enkelhetens förtjänster: exempelvis förmågan att se skogen, trots alla träd som står i vägen.

Marxistisk teori är enkel. I många avseende är den också såväl föråldrad som felaktig, men trots att dess praktik är totalitär, så har den i ett avseende gjort demokratin en ovärderlig tjänst. För oss som är mottagliga, har den präntat in motsättningen mellan de som har och de som inte har, eller med ett annat språkbruk: makthavarna och folket. I marxistisk teori är begreppsapparaten uppbyggd kring klass: arbetarklass, borgarklass, klassgräns, klassmedvetande, klasskamp etc. Det blir stelbent och delvis missvisande. Det hindrar inte att motsättningen finns där och är evig.

För att ta det från början: alla mänskliga samhällen har ett ledarskap: en hövding, en kung, en kejsare, en tyrann, en folkvald statsminister eller kanske en trojka eller militärjunta. Kring dessa ledarfigurer växer det fram ett hov av funktionärer. Gemensamt för dessa ledarkollektiv är dels att folket är underkastat ledarskapets maktutövning, dels att de finansieras av folket. Det betyder att konstruktionen i sig bäddar för konflikter mellan ledare och folk. De som har makten har helt enkelt ett bättre liv. De har högre utbildning, förfinade vanor, vackrare och mer bekväma hem, tjänstefolk och medhjälpare. De har mer av livets goda. Maktens sötma slår det mesta och den som vant sig vid att vara priviligierad kan gå mycket långt för att slippa störtas ned till folket, till att bli en vanlig ”vemsomhelst”. Som den engelske historikern lord Acton formulerade det: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”.

Den fråga som ledarna alltid måste hantera är hur folket ska kontrolleras. Man skulle kunna tro att för tyranner och diktatorer är detta enkelt. Undersåtarna tvingas inrätta sig. Ledarna behöver ju inte bry sig om det som demokratiskt tillsatta eliter fruktar: den farliga folkviljan. Emellertid, också envåldshärskare behöver legitimitet. Ett sätt är att hävda att ledarna inte är människor utan gudar. Eller så har de fått makten av Gud. De är Guds budbärare och av ett annat slag än människorna. För att ta till ett statsvetenskapligt begrepp, så är det implementeringen som är mästarprovet. Att påstå att andra människor är lägre stående varelser, det är inte så svårt. Däremot, att få dessa människor att acceptera och tro på detta, det är en krävande uppgift, för vilken det ofta krävs ihållande propaganda, helst med en religiös assistans. En bloggläsare skriver i ett mail till mig:

I sin fantastiska bok ”Indien. Raseri & revolt” från 1990 beskriver V.S. Naipul hur han under ett besök i Bombay går förbi en lång kö med daliter (kastlösa). Det visar sig att de hyllar födelsedagen av dr. Ambedkar, en av daliternas frihetsledare. Naipaul återger dr. Ambedkar och hans rörelses historia. Där framkommer bland annat att Ambedkar uppmanade daliterna att överge sin religion, det vill säga hinduismen, något som till en början gjorde honom mycket impopulär hos den stora massan daliter.

Jag hittar inte riktigt igen stycket där Naipaul fortsätter diskussionen, så jag är lite osäker på vad jag adderat från andra läsefrukter. Men jag tror att både Ambedkar och Naipaul menar att hinduismen definierat daliter som slavar, en roll som kommit att assimileras i deras kulturella / etniska identitet. Det vill säga, när Ambedkar sa ”Ni är också människor!” svarade de i enlighet med sin tro: ”Nej nej! Vi hör ju hemma längst ned i det här samhället av vår egen förskyllan!”.

Liknande mekanismer för massornas slaveri eller lydnad gentemot de härskande klasserna kan väl skönjas inom de flesta ideologier och religioner. Och är kanske nödvändiga för att undvika samhällsomstörtande uppror eller ett ständigt ”allas krig mot alla”. Likväl associerar jag denna figur för ideologisk makt till begrepp som ”pk-religion” och ”kulturmarxism”. Just tabun har en roll i etableringen av ideologisk makt. För daliterna var det tabu att ens ifrågasätta sina härskare.

Det svenska ståndssamhället är ett annat exempel. Ett kungadöme med adel, präster, borgare, bönder och en stor egendomslös underklass, huvudsakligen bestående av drängar och pigor, minimerar konflikterna mellan de olika befolkningsskikten. Stånden är autonoma, vilket betyder att exempelvis prästen och bonden inte jämför sig och heller inte konkurrerar med varandra. För de egendomslösa presenterar sig adelns priviligierade liv inte som någon orättvisa, utan så är jordelivet inordnat. Belöningen kommer i himmelriket. Där finns varken herre eller dräng.

Detta är ett rätt kul tema och jag får lust att dyka djupt in i det, men egentligen är ovanstående reflektioner bara ett förspel till en annan tanke som under en längre tid sysselsatt mig, nämligen hur makthavare i vår tid neutraliserar och förhindrar den folkliga vreden över deras förlöpningar och misstag. Som påpekats ovan är det svenska civilsamhället politiskt mycket svagt. Någon Engelbrekt som gör uppror och får folket med sig finns inte utrymme för i dagens Sverige. Landets sista bondeuppror ägde rum år 1811 i Skåne. Det handlade om utskrivning av soldater men missnöjet med enskiftet var också en utlösande faktor. Ett femtiotal män försedda med liar, tjugor och långa hökrokar tågade mot Svaneholm, där Rutger Maclean genomfört enskiftet. De intog borggården. I Torup samlades 1500 man. Det hela slutade med att militären sköt ihjäl ett trettiotal bönder. Sedan kom det rättsliga efterspelet. Tre personer dömdes till döden, 24 till spöstraff, 27 till fästingstraff samt 74 till fängelse.

Kollektiv är starka och för eliten potentiellt farliga motståndare, medan individer är svaga och dessutom öppna för indoktrinering. Individualismen blir på så sätt ett redskap för makten, som eftersträvar lojala, lydiga och ofarliga medborgare, mottagliga för maktens manipulationer. Kollektiv kan bjuda motstånd och vända makten ryggen, individer klarar det sämre. Sverige, med ett folk som brukar beskrivas som det mest individualiserade i världen, blir rena laboratoriet. Här är det möjligt för eliten att så gott som motståndslöst förstöra det egna samhället, ja till och med byta ut det egna folket.

Det går inte för elitpersoner i Sverige att ta strid med makthavarna utan att förlora sitt anseende och sin samhälleliga position. Se till exempel kungen, som är ledare för nationen Sverige. Den stolthet han förväntas ha över att vara svensk följer med ämbetet. Men en kung som låter ens antyda att det mest nationalistiska partiet, Sverigedemokraterna, gör något av värde? Glöm det! En Vilhelm Moberg i vår tid? Lika omöjligt. Kunde eliten gå iland med att förbjuda svensk nationalism, inbegripet Sverigedemokraterna – så skulle den nog göra det.

För att klara att implementera individualism utan att möta motstånd måste individualismen beskrivas som något positivt. Eliten säger inte att individualism är svaghet utan att det är frihet. Frihet är bäst av allt, det är en tidlös sanning. Som det heter i Biskop Thomas frihetssång: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”. Svenskarnas individualism ska tolkas som att medborgarna lever autonomt, tänker självständigt och är kreativa. Sverige är ett modernt urbant samhälle där fria individer ”vågar följa sina livslinjer, ohämmade av förpliktelser gentemot normstyrda gemenskaper”.

Fint som snus, eller hur? Vem vill inte vara individualist med den beskrivningen?

Vägen mot individualism, ”befrielsen”, är en lång process där Sveriges jordskiften – enskifte, storskifte och laga skifte – spelar stor roll. Syftet var naturligtvis inte att spränga bygemenskaper och individualisera bönderna med sina familjer och hushåll, men det blev tveklöst effekten. Därmed var grunden lagd och till skillnad från de flesta länder i övriga Europa är lokala gemenskaper mycket svaga i Sverige.

Finns det någon lokal gemenskap som i dag kan bjuda motstånd mot statliga övergrepp? På rak arm kan jag inte namnge en enda. Sjöbo var nog det sista starka lokala motståndsfästet i Sverige. 1988 hade Sjöbo en folkomröstning och sa nej till att ta emot 15 flyktingar. Centerledaren Sven-Olle Olsson sa ” Det förstår ni väl, kära sjöbobor, att libaneser som kommer från en våldskultur inte slutar vara kriminella över en natt.” Sjöbo blev totalt nedsablat och ”sjöboandan” blev ett skamligt begrepp. I offentligheten tänkte ingen tanken att det var rimligt att invånarna i ett litet samhälle som Sjöbo skulle ha inflytande över vilka som skulle bo där. Att sjöboborna riskerade att få bidra till deras försörjning var inte ens det en giltig anledning till motstånd.

I dag finns det bara några borgerligt styrda kommuner, där de välbeställda invånarna förmår göra motstånd, när staten via Migrationsverket vill att de ska acceptera tillskott av ”nysvenskar”, liksom flyktingförläggningar. Danderyd och Täby låter sig inte hunsas hur som helst, Inte heller Östermalm i Stockholm. Det betyder inte att invånarna tar öppen strid, som Sjöbo, utan de gör sitt bästa för att slingra sig undan, utan att väcka uppseende. Svårare är det för fattiga kommuner, till exempel i Bergslagen:

Bortom rikspolitikens högtidliga floskler är det avfolkningskommuner som Norberg och Ljusnarsberg som får bära det ansvar som rika kommuner som Stockholm och Täby duckar från, trots att det är i de senare kommunerna de mest hårdföra försvararna av Sveriges i en internationell jämförelse direkt extrema asylpolitik tenderar att bo. I en kommun som Norberg har det sociala kontraktet brutit samman. I en avfolkningskommun med en kommunalskatt på 33,54 % tvingas invånarna ta konsekvenserna av den NIMBY-mentalitet som döljer sig bakom rikspolitikernas förmenta solidaritet och öppna hjärtan. Kostnaden för de asylsökande som Stockholmspolitikerna vill slippa på sin egen bakgård går ut över äldrevården av Norbergsbor som bott och betalat skatt i kommunen i årtionden.

Det finns fyra slags kollektiv, som får ge vika när individualismen vinner. Det som ligger närmast individen är familjen och släkten. I Sverige finns givetvis släkter som håller samman och är såväl starka som framgångsrika, i synnerhet inom näringslivet. Wallenbergarna är det främsta exemplet. Ändå, i Sverige är inte släkter några politiska enheter och kan vanligtvis inte mobilisera något politiskt motstånd. Annorlunda är det i andra delar av världen. Länder som Afghanistan är socialt uppbyggda på släktklaner och underklaner. Ser vi på den absoluta världseliten framträder också ett antal släktklaner. Rothschild och Rockefeller är nog de mest kända. Men också politiska släkter som Medici, Gandhi och Kennedy.

Byn eller lokalsamhället (the community) är nästa nivå. Som gemenskap är den så gott som utraderad i Sverige. Också i små svenska samhällen är invånarna vanligen främlingar inför varandra, i den meningen att de inte går samman i något motstånd mot statsmakten. De visar sitt missnöje individuellt, inte i kollektiva aktioner. Invånarna har inget legitimt inflytande ens över vilka som ska bo där. När staten vill bestämma, så gör den det. Migrationsverket handlar i dag upp boenden i hemlighet, just för att minimera risken för att det trots allt resulterar i motstånd.

Nästa stora gemenskap byggs upp kring etnicitet. Etniska svenskar är emellertid ingen politiskt giltig gemenskap. Den som markerar att etnisk svenskhet utgör grunden för gemenskap, betraktas som rasist, till och med som nazist. I offentligheten är det enbart medborgarskapet som räknas. I svenska media kallas till och med muslimska IS-krigare för svenskar, om de har svenskt medborgarskap. Att ”svenskheten” för deras del är irrelevant, det sägs aldrig. Det vore ju att stöta ut dem! Att etniska svenskar på så sätt blir skändade, är också irrelevant. Om så krävs för att allas lika värde ska respekteras, så är vi alla våldtäktsmän och mördare.

Svenskarna är svaga, för att inte säga ”etniskt förbjudna” i sitt eget hemland, medan romer, judar, syrianer och kurder bejakas och utgör exempel på starka kollektiv. För medlemmarna är kollektivet ett slags försäkring mot undergång, den roll som stat, kommun och landsting har övertagit i välfärdslandet Sverige.

Det största fungerande kollektivet är nationen och det som håller samman individerna är nationalismen. Nationer som England, Frankrike, Portugal och Spanien kunde lägga under sig stora delar av världen. Stamfolken föll på sin storlek och blev lätta byten. De kunde inte mobilisera arméer och inte utveckla någon avancerad militär teknologi. Särskilt tydligt blev detta under nationernas och kolonialismens guldålder, 1800-talets andra hälft.

Nationalism är styrka och ett lands elit borde därför gilla nationalism. Det visar sig emellertid att det är en styrka som måste kontrolleras. Två världskrig med nationalismen som främsta drivkraft visar detta med all önskvärd tydlighet. Man kan säga att Europas makteliter – åtminstone för överskådlig tid – fått nog av politisk nationalism.

Ytterligare en orsak till att Europas makteliter inte gillar nationalism är att denna kraft också kan vändas mot dem själva. Det fick Rumäniens Ceaușescu erfara. Det gäller också Italiens Mussolini:

Han ställdes inför en ståndrätt, anklagades och förklarades skyldig till krigsförbrytelser och arkebuserades följande dag tillsammans med älskarinnan Clara Petacci. De hängde i anklarna från en bensinstation vid Piazzale Loreto i Milano, där invånarna tog tillfället i akt att skända kropparna. Tillsammans med Mussolini och Petacci hängdes ytterligare ett antal kända företrädare för regimen upp, däribland Achille Starace, avpolletterad tidigare partisekreterare i fascistpartiet, Alessandro Pavolini, kulturminister och ex-kommunisten Nicola Bombacci.

I dagens Sverige är det i första hand inom sporten som nationalismen bejakas. I dess namn kan som bekant till och med ryska sprinters och snabba afrikanska långdistansare inkvoteras i svenskheten. Nationalismen blir på så sätt inte längre en identitetsmarkering, utan en kvalitet som kan manövreras. Genom att kalla exempelvis etniska afghaner och somalier för svenskar, markerar man att etniska svenskar inte ska uppmärksamma dem som ”icke-tillhöriga” den svenska gemenskapen. Och genom att kvotera in idrottsmän, så hoppas man att höja svenskhetens marknadsvärde. Någon kollektiv vrede, eller ens irritation, utlöser detta inte. Svenskar reagerar individuellt, vilket den politiska eliten kan ge faderullan i.

Många dissidenter, också jag, upphör inte att förvånas över hur motståndslöst svenska politiker såväl till höger som till vänster lyckas med att genomföra sin extrema invandringspolitik. Vi svenskar klarar inte att bygga upp någon motståndsrörelse. Däremot är individualismen förenlig med att rösta på Sverigedemokraterna. Det betyder att det partiet troligtvis blir Sveriges största i nästa val. Individualismen är emellertid inte förenlig med ett starkt civilsamhälle, ett civilsamhälle som lyckas göra motstånd mot maktens förlöpningar. Vi kan helt enkelt inte, därför att vi

har svaga familjebildningar:

skilsmässor är vanliga
äktenskapet en allt mindre viktig samhällsinstitution
kvinnor prioriterar egna yrkeskarriärer framför den egna familjen
barnfamiljer har ett eller kanske två barn
flygfärdiga ungdomar bryter upp från sina familjer och lämnar dem mer eller mindre bakom sig


sätter vår lit till statens olika trygghetssystem, framför de som en släktklan eller etnisk grupp skulle kunna erbjuda.
ogillar nationalism
inte bejakar vår egen etnicitet
ser inte den svenska historiens hjältar som några förebilder
inte använder släkter som maktbaser

Konsekvensen? Att Sverige är ett enkelt byte för den globala elit som strävar efter världsherravälde. Eller ryssarna, om de får lust att ge sin gamla ärkefiende en björnkram? Eller det kanske är dags för de fredsälskande muslimerna att ta över? I Sverige finns just inget kollektivt motstånd. Inte heller någon försvarsmakt värd namnet. Sveriges svenskar tänker och agerar individuellt. För de flesta betyder det att följa maktelitens anvisningar. Skit samma hur tokigt det blir.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.