Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 70

Media

I dag blir det långt och tyvärr inte helt lättuggat. Ändå, jag tror att det är värt besväret att fundera över det analytiska verktyg som presenteras. Även om jag ser svagheter, så har resonemanget högt förklaringsvärde.

I en liten tunn bok med titeln ”Addicted to Distraction”, lyfter Bruce Charlton fram Marshall McLuhans tes från mitten av 1960-talet: Mediet är budskapet (The medium is the message). I övrigt ger han inte mycket för McLuhan, som han menar mest skrev nonsens.

Bruce Charlton skiljer mellan ”massmedia” och ”Mass Media”. På svenska har jag sökt att markera den distinktionen genom att skilja mellan medierna och Media. Det må vara att Media förmedlar sådant som vi gillar och finner nödvändigt, som underhållning, konst och kunskap. Men vi reagerar fel när vi tror att det är innehållet som avgör om vi ska känna oss berikade, upplysta, hjärntvättade och/eller bedragna. För Charlton gäller det att förflytta intresset till Media som form och söka besvara frågan varför Media är så beroendeframkallande.

Media är ett monstruöst socialt nätverk där medierna ingår. Denna text handlar inte om medierna utan om Media, detta hjärntvätteri som utgör vår tids kollektiva medvetande och som får oss att tro att det som trattas i oss är verkligheten, eller åtminstone en relevant representation av verkligheten. Enligt Bruce Charlton är det inte så. Det är inte ens en förvriden verklighetsbild som Media levererar, utan det är något annat, ett alternativ som vi inte kan motstå, utan lockas att flytta in i och stanna kvar i. Charlton menar att ingen undslipper Medias hjärntvätt. Ingen, som inte totalt klippt kontakten står helt utanför. Minst av allt det journalistiska prästerskap som sköter maskineriet, som ser till att Media har kvar kontrollen över det kollektiva medvetandet.

I begreppet Media innefattar Charlton all tekniskt förmedlad information och kunskap. Det är en gigantisk värld. Där finns såväl Holly- som Bollywoods filmindustri, litteraturen, Main Stream Media och Sociala Media. Den där gränslösheten stör mig. Jag vill gärna urskilja skön- och facklitteratur som egna kategorier. Dessutom vill jag skilja mellan den politiska korrekhet som etablerade medier förmedlar, och det ytterst svårcensurerbara flöde som finns på sociala media. Men ok då, tills vidare accepterar jag Charltons generösa definition.

Således, när jag sitter på bussen och läser den respektabla morgontidningen befinner sig min kropp i verkligheten men mitt medvetande har flaxat iväg till Medias värld. Det gäller också för den tonårstjej som sitter i samma buss och använder telefonen för att surfa runt på Fejan. Mentalt har vi flytt den verklighet där bussen brummar på och där vi ockuperar varsitt säte – en av oss idisslande ett tuggummi, den andre med lite ont i ryggen. Gemensamt för oss båda är att vi distraheras av Media. Det är det som titeln på Charltons lilla boken syftar på.

I verklighetens värld är vi närvarande med kropp och själ och vi relaterar till det som omger oss med våra sinnen. All information har bestämda avsändare och mottagare. Vi kan fly eller förtränga verkligheten, låtsas att den inte finns, men vi lämnar den först när vi dör. Media är något helt annat. Där är inte ens döden en avgörande händelse. Shakespeare och Mozart lever fortfarande – för att inte tala om Jesus.

De mediaberoendes hjärnor är uppkopplade till Media, där kommunikationen flödar i alla riktningar. Den som avstår från den världen, som håller sig utanför, hamnar också ohjälpligt utanför gemenskapen, därför att alla viktiga tankar, identifikationer och gemenskaper löper och filtreras genom Media. Precis som fisken simmar i sitt vatten, så simmar vi i Media, ett för oss så gott som osynligt och förbluffande självklart medium.

McLuhan och Charlton hjälper, eller kanske snarare tvingar, oss till att ställa oss utanför och upptäcka detta medium, som så motståndslöst tar oss i besittning. De gör det möjligt för oss att ställa frågor om hur Media fungerar och vad Media gör med oss. Till skillnad från fiskarna och vattnet, så är Media inte vårt naturliga ”vatten” utan något som vi skapat åt oss själva. Därför måste vi fråga: vad har Media för konsekvenser för vårt tänkande och vårt sätt att fungera?

Den första och viktigaste iakttagelsen är att Media transformerar all kunskap till åsikter. Media skiljer inte mellan sanning och lögn. Sanningen är en trosfråga, något som kan finnas eller inte finns. Alla har rätt till sin egen sanning. ”Opinionated Relativism”, som jag vill översätta till åsiktsstyrd relativism (inte åsiktsrelativism) är ett begrepp som Charlton kommer tillbaka till flera gånger, som ett av Medias karakteristika. Det betyder att åsikter ständigt serveras och framställs som viktiga. Det skulle kunna tolkas som att sanning inte är särskilt viktigt för Media, men så är det inte. Det är tvärtom. Sanningen – eller kanske snarare sanningar – är oerhört viktigt för Media. Åsikter hanteras som sanningar och betyder allt. Ta mångkultur som exempel. Åsikten, och således sanningen, är att mångkultur är av godo. Att detta i den verkliga världen bevisligen inte är sant är irrelevant för Media, därför att Media hanterar inte verkliga sanningar utan mediasanningar, vilket är något annat.

När jag exempelvis påpekar att Katarina Taikon ansåg att romernas tid var över och att det bästa vore om de assimilerades så snabbt som möjligt, så är detta ointressant i Media. Där behövs hon som någon att sätta helgonglorian på, en försvarare av den romska minoriteten. Vad jag har att säga om Katarina Taikon spelar ingen som helst roll. Det är inte mediarelevant.

Frågan om media är vänstervridet är felaktigt ställd, därför att den antyder att det skulle kunna vara på något annat sätt. Bruce Charlton säger att Media är detsamma som vänster och det har Media varit åtminstone sedan 1960-talet. Det är inte så att vänsterpolitiker påverkar Media och styr till vänster utan vänsterperspektivet kommer inifrån Media, det är Medias hjärta, om nu Media har något hjärta förstås.

Bruce Charlton menar att Media genom att ständigt hålla revolten vid liv, är en arvtagare till den politiska vänstern. Han kallar Media för Den nya vänstern, vilket i sin tur kan översättas till politisk korrekthet. Medan den gamla vänstern satte ekonomin i fokus för sitt intresse – marxismen är en ekonomisk teori – så är den nya vänstern i praktiken indifferent till ekonomi. Den är istället upptagen av identitetspolitik, mänskliga rättigheter, ekologiska frågor, antirasism, feminism och förespråkar alla former av sexuella revolter. Denna nya vänster har bytt sida, Den vänder sig mot de infödda manliga arbetarna och företräder kvinnorna, den väljer etniska minoriter framför majoriteten, arbetslösa framför arbetande, de ekonomiskt inaktiva framför dem som kutar runt i produktionens ekorrhjul och de nyanlända immigranterna framför de infödda. Så ser det ut just nu, men det är en riktning som kan förändras. I morgon är det några andra som måste få Medias support. Observera att det inte handlar om tolerans. Det handlar heller inte om godhet utan om dagens mode. De som stöds för tillfället får stödet reservationslöst och någon opposition finns det inte utrymme för.

Men då är ju inte Media alltid vänster, tänker jag. Media kan väl lika gärna vara politiskt höger i morgon. Att Media så tydligt är vänster i dag måste ha sin förklaring. Säger inte Bruce Charlton här emot sig själv? Han skriver ju att det inte finns någon politisk riktning, att Media är nihilism, och ändå är Media vänster. Det går väl inte ihop?

Men det gör det. Bruce Charltons förklaring är att klassisk högerpolitik hyllar beständiga värden. Det är religionen, det är det sköna, det är nationen, det är traditionella hierarkier och framför allt håller sig högern med ett oproblematiskt sanningsbegrepp. Högerpolitik är verklighetsförankrad. Vänsterpolitik är möjligen förankrad i ett framtida ideal, men i grunden i en samhällsmodell som inte är realiserbar. Med denna distinktion mellan höger och vänster, så kan Media inte förankras i någonting beständigt. Medier kan vara höger och är det i viss utsträckning, men inte Media. Nihilismen är en grundförutsättning för dess existens. Det är också förklaringen till att Media vänder sig mot den gamla vänsterrörelsens värden och institutioner. Fackföreningar, politiska partier, klassolidaritet och planhushållning är med nihilism oförenliga förhållningssätt. Media går emot alla beständiga värden. Eftersom dessa befinner sig till höger, så måste Media ”vänsterfungera”. Normkritik, som en form av praktiserad nihilism, har sin plats i denna värdsbild. Syftet med normkritik är inte att frilägga sanningen utan att relativisera den. Normkritik handlar om att skapa en klyfta mellan empiriska fakta och tolkning.

Den gamla vänstern ville bygga ett paradis på jorden – Utopia. Och sedan, ja det fanns inget sedan, då var man framme vid målet. Den nya vänstern har inget egentligt Utopia utan gör revolutionen permanent. Det som finns är en relativism som hanterar sanningar som åsikter och därför saluför någonting meningslöst.

Med Medias perspektiv är verkligheten något som skapas, inte något som upptäcks. Media är en låtsasvärld, en konstruerad värld. Inte desto mindre är Medias värld sedan åtminstone ett halvsekel tillbaka normaliteten. Verkligheten är sidospåret, som i Medias värld kan ha ett särskilt namn, IRL – In Real Life.

Media har ingen egen funktion, som bestämmer dess storlek eller tillväxt. Det kan därför bli precis hur stort som helst. Media har ingen avsikt med den egna existensen. Media vill ingenting med oss och även om där finns såväl konspirationer som konspirationsteorier, finns det ingen som styr Media. Media är den sociala institution som har makten i vår tillvaro, men den har det inte på samma sätt som en kung, en president, en kyrka, en diktator eller ett politiskt parti. Media styr heller inte på något särskilt sätt, exempelvis genom demokrati eller diktatur. Media härskar genom att kolonisera vår gemensamma mentala värld.

Media förnekar alla transcendentala värden som godhet, skönhet, heder och sanning. Det finns inget som är gott, vackert eller sant i sig. Media förstör allt som ger livet mening, alla avsikter och relationer. Media alienerar oss från verkligheten, får oss att förakta oss själva och gör oss ensamma. Som sådana suger vi i oss av förströelser, distraktioner, glimrande njutningar. Media får oss att glömma bort oss själva, att lämna verkligheten. Det betyder att Media till sitt innersta väsen är något destruktivt och ont. Bruce Charlton påstår att Media är en nihilistisk kraft. Media tror på ingenting och hyllar ingenting. Eller hyllar vad som helst, därför att det spelar ingen roll. Allt är lika mycket eller lika lite värt i Medias fantasivärld.

Media är nihilism, det finns ingen kärna i media. Däremot finns det moden och positioneringar, vilka alltid är tidsbundna och ersätts av något annat. Eftersom nihilism är tomhet – människor har inga medfödda egenskaper och det finns inga varaktiga värden – måste det hela tiden till nya stimulantia för att livet ska vara värt att leva. Konsumtion blir lösningen och för att konsumtionen ska kunna hållas igång, så måste tillvarons alla ting och tankar ständigt förändras. Det viktiga är inte att de förbättras utan att de förändras, att de framstår som nya, fräscha och attraktiva. Framför allt nya. För att slippa från den tomhet som Media skapar i oss söker vi tröst och förströelse hos Media. Det blir alltså en destruktiv cirkelprocess, där vi blir alltmer upptagna och beroende av det som Media erbjuder.

Eftersom det inte finns några värden så behövs det inga förklaringar när media påstår att äktenskapet, en bilmodell eller någon annan företeelse är passé. Det gamla var ingenting värt och det nya är heller ingenting värt, inte i någon absolut mening, så förnyelsen är inget problem. Media vrider tillvaron tillbaka, eller kanske framåt, eller åt sidan. Vad spelar det för roll? Blir den bättre så är det på det sättet, blir den sämre, ja då är det på det sättet. Huvudsaken är att Media tillförs ny energi, ett ständigt vattenflöde på sin kvarn. Vad som helst duger, precis vad som helst som kan exploateras, förvrängas, förstöras. I långa loppet är Media alltid mera destruktivt än kreativt, eftersom destruktion är snabbare, enklare och intresserar oss mera än skapelsen.

Media förser oss med så gott som allt det material, de ”fakta” och ”förklaringar” vi relaterar till varandra med. Det är viktigare och mer intresseväckande att berätta om en upplevelse hämtad från Media – kanske en film vi sett eller musik som griper oss – än om våra egna erfarenheter. För den som loggar ut ur Medias värld så finns det obetydligt med utrymme kvar. Där finns det inte mycket som jag kan säga till andra människor, inte mycket som vi kan diskutera och ha olika uppfattningar om. Verkligheten, när den inte genom en eller annan kris särskilt påkallar vår uppmärksamhet, är tråkig, irriterande och lite konstig. Framför allt är den privat. Utanför media finns det nämligen ingen gemensam värld. Personliga erfarenheter är inte mycket värda. Det kan rentav vara så att de är farliga. Utanför Medias värld finns ingenting reglerat. Det är där psykopaterna och galningarna håller till. Där finns de föraktliga. Detta är grunden för det förakt för folket som de mediainfekterade odlar. För dem framstår vanliga människor, de som mest lever i verkligheten som korkade, som trash. Eftersom Media har företräde och verkligheten är underordnad, så är också ”verklighetens folk” av sekunda kvalitet.

I Media använder vi visserligen syn, hörsel och känsel, men inte alls på samma sätt som i den verkliga världen. I Medias värld är vi antingen inkopplade eller urkopplade. Media är ett socialt system, med sina egna regler. Luke Skywalker och Stefan Löfven finns där sida vid sida, med det tillägget att Luke Skywalker är ojämförligt mer betydelsefull. Media pekar inte ut den ene som mer verklig än den andre. Eller ta en samhällshändelse som tarvar en kommentar. Den kan lika gärna ges av operasångare eller en komiker som av en professor i statskunskap. Kanske komikern är mer attraktiv därför att hans cred är större. Inte i den verkliga världen men i Medias värld. Där är verkligheten rätt ointressant, ingenting som är värt besväret att ta spjärn mot. Eftersom verkligheten inte är särskilt betydelsefull kan den hanteras lite hur som helst.

Media är det mest kraftfulla som mänskligheten skapat och denna kraft vill ingenting särskilt. Den är tom. Värden och mening är färskvaror. I Media kan alla människor vara lika mycket värda. I verkligheten är det omöjligt, men det spelar ingen roll. Det är Media som styr och där finns inga sanningar. Om värde är en felöversättning av engelskans dignity och att det borde heta värdighet, vad spelar det för roll? I morgon är det ändå något helt annat som gäller. Ingenting, absolut ingenting är beständigt.

Man kan säga att Media framgångsrikt låtsas som om verkligheten inte finns men det är inte detsamma som att Media besegrar verkligheten. Verkligheten är trots allt verklig, medan Media är en fantasi. Media leder till undergången, inte i fantasin men i verkligheten. Media får verkligheten att ”slå tillbaka”. Vi har sett det i Sverigedemokraternas framväxt, vi har sett det i Brexit och nu senast i Trumps seger. Medias hjärntvättade elit, i synnerhet det journalistiska prästerskapet gråter, larmar och gör sig till, men det hjälper inte. Folkomröstningar är förmodligen det enda effektiva vapen verkligheten har, i sin kamp med Media om makten. En regering kan inte besegra Media men i en folkomröstning kan folket besegra Medias funktionärer. De hjärntvättade tvingas sträcka vapen, vilket inte är liktydigt med att Media besegrats. Det finns kvar och kommer i längden att vinna, eftersom det inte går i clinch med ”Trumpisterna” utan på lite sikt äter upp dem.

Vi får inte skilja på vi och dem – sådant kan man säga i Mediavärlden. I den verkliga världen är ett sådant påstående vansinnigt, helt enkelt en omöjlig uppmaning. Därför kan man använda den typen av dogmer, som en diagnos på människor som förlorat fotfästet i den verkliga världen, den där sanning och lögn är reella bedömningskriterier.

Media har ingen moral, men levererar moral. Eftersom det inte är fakta och sanningar som saluförs utan åsikter, så är det ett enda stort moraliskt spel som pågår. En ständig moralisk revolution. Ju större och kraftfullare Media växer sig, desto mer vrids grundperspektivet åt vänster. Media arbetar med språk, och detta språk måste därför tvättas på essenser. Det är så det politiskt korrekta språket föds. Det är ett rent instrumentellt språk. Det ska inte referera till verkligheten utan till Medias värld, en nihilistisk värld, där alla har åsikter. Vi får inte skilja på vi och dem – sådant kan man säga i Mediavärlden. I den verkliga världen är ett sådant påstående vansinnigt, helt enkelt en omöjlig uppmaning. Därför kan man använda den typen av dogmer, som en diagnos på människor som förlorat fotfästet i den verkliga världen, den där sanning och lögn är reella bedömningskriterier. Människor som säger att alla människor är lika mycket värda är mycket sjuka, men de vet så gott som aldrig om det. De blir arga när man påpekar för dem att deras åsikter inte tål att konfronteras med verkligheten. De blir tysta, men behåller makten. Det kan de göra därför att de har Media bakom ryggen.

Det moderna livet i utvecklade länder är totalt impregnerat av Media, som tar allt mera tid, mera energi och mer av allas vår uppmärksamhet. Det har gått så långt att Media i de flesta människors liv är viktigast av allt. Media förser oss med gemensamt diskussionsmaterial, något att förhålla oss till. I bästa fall fungerar Media som en förstärkning av verkligheten, en förstärkning som går i alla riktningar. Det sanna blir sannare, det falska blir falskare, det hemska hemskare etc. Det är en drog som får verkligheten att bli till något blekt och tråkigt. Via media får vi alla tillgång till något som är ojämförligt mer lockande och förföriskt än verkligheten.

Livets innehåll blir inte det vi själva upplever utan det som vi serveras via Media: ett gigantiskt system av inbördes sammanhängande kommunikationer. Par, syskon och nära vänner kan bli ovänner i den verkliga världen, därför att de krockar i Medias värld. Det är fullt möjligt att ett äkta par som aldrig träffat vare sig Donald Trump eller Hillary Clinton, aldrig varit i USA och nätt och jämt klarar sig på engelska, blir så oense om dessa politiker att de inte längre går för dem att leva tillsammans. De kraschar i sin verkliga värld på grund av att händelser, som de helt saknar inflytande över, når dem i Medias värld. En fiktion som de, om de vore friska, skulle kunna bortse ifrån, förstör deras gemensamma liv och gör dem olyckliga.

I veckan träffade jag en yngre man. Han är klyftig, välutbildad och ser bra ut. Han borde vara attraktiv för kvinnor. Men det är svårt för honom att hitta en vanlig tjej som accepterar honom, eftersom han är kritisk till den förda invandringspolitiken. Många unga kvinnor verkar ha svalt medias fantasivärld med hull och hår, med den påföljd att de söker bara partners som tänker likadant. Även om Bruce Carlton inte skriver om det, så har jag en hypotes om att kvinnor har lättare än män för att sugas in i Medias föreställningsvärld. Kan det möjligen bero på att de biologiskt är anpassade till att finna sin roll i patriarkatets värld och att de helt enkelt bytt det så förhatlig patriarkatet mot Medias värld? Filosofen och debattören Ann Heberlein träffar helt rätt med följande beskrivning:

Det finns människor som knappt finns. I alla fall inte i media. Deras liv, stora och små bekymmer, drömmar och önskemål blir aldrig föremål för några texter på en kultursida, en debattartikel eller ett inslag i P1. Min kusin är en sådan människa – ja, alltså han finns ju i allra högsta grad, lika livs levande som när vi var barn och bodde i trappuppgångarna bredvid varandra på Sofielund i Malmö – men i det offentliga samtalet är han osynlig. Min kusin bor fortfarande i södra Malmö, i en lägenhet med sin dotter. Han arbetar i livsmedelsindustrin. Det är omväxlande tidiga morgnar och sena kvällar – så tidigt och så sent att det inte finns någon barnomsorg, vilket orsakar honom en del bekymmer eftersom han har ansvaret för sin dotter själv.

Min kusin är en vit, medelålders man som kämpar för att få vardagen att fungera. Han är inte ensam, det kan jag försäkra. De finns överallt i Sverige, sådana där förhatliga CIS-män, vita, heterosexuella snubbar som kanske gillar Dylan, fotboll och bilar. CIS-män helt utan makt. Karlar som sköter sitt, som ingen lyssnar på och ingen bryr sig om. Jag har tänkt på de här männen en del sista tiden. Tänkt på att det är fritt fram att hata vita män, helt oproblematiskt. Som om alla vita män satt på feta positioner och feta löner.

När Gunnar Sandelin och jag år 2013, som reklam för första upplagan av vår bok ”Invandring och mörkläggning”, satte ut en annons i Dagens Nyheter med åtta frågor och svar om invandringspolitiken, så var frågorna relevanta och svaren otvetydiga och sanningsenliga. Vi lyckades alltså i Medias värld få igenom ett budskap som inte hörde hemma där; ett besvärande budskap om en problematisk verklighet. Reaktionen var mycket stark och vi blev hårt attackerade. Ingen mediaperson eller politiker sa någonting om att annonsen med sina frågor och svar var korrekt. Så som vi resonerade fick man inte resonera, inte i offentligheten. Om vi hade rätt eller inte var irrelevant. Det var fel infallsvinkel! Starkast av alla reagerade Feministiskt Initiativ. Där aktiva kvinnor anordnade åtminstone en demonstration på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm (var annars?). Dessutom samlade de ihop pengar till en ”motannons”, som publicerades i Svenska Dagbladet. Den innehöll flera sakfel, men var ”mediakorrekt”. Jag försökte få in ett genmäle, men det gick inte. Då skrev jag ett mail till Svenska Dagbladets ansvarige utgivare Fredric Karén:

Med anledning av SvDs sålt annonsplats till Feministiskt Initiativ (FI), där de utser Gunnar Sandelin och mig som författare till debattboken ”Invandring och mörkläggning” till politiska motståndare och kallar oss rasister.

Detta sker opåkallat. Vi är politiskt obundna och har inte i någon form angripit detta politiska ytterlighetsparti. Eftersom annonsen dessutom innehåller felaktigheter i sak, har vi begärt replikrätt och fått följande svar från Carina Stensson, redaktör för Brännpunkt: ”Vi tar dock inte in repliker på annonser. Jag tackar därför nej till publicering.”

Som jag minns det fick jag inget svar på detta mail. Jag skrev ett lite längre mail till Tove Lifvendahl, chef för ledarredaktionen. Inte heller det besvarades.

Hej Tove Lifvendahl

En rak fråga med anledning av ovanstående: Var tycker du gränsen går för en stor och ansvarsfull dagstidnings etik?

Och följdfrågan: Vilket budskap riktar SvD till skribenter och forskare som vill bidra till en allsidig belysning av angelägna samhällsfrågor? Är det ett ”Håll käften, annars kommer vi att se till att ditt anseende blir totalt ruinerat. Det är inte omöjligt att du får sparken från ditt jobb. Du kanske får din mail kapad, din bil vandaliserad eller en bomb i din brevlåda – eller något annat som en extremistgrupp på höger- eller vänsterkanten anser är en lämplig åtgärd för att få tyst på dig.”

Rimligen förstår du att detta riskerar att bli konsekvensen av en ansvarslös publistisik av ovanstående slag. Eller gör du inte det?

Låt mig i ett antal punkter sammanfatta händelseförloppet:

Gunnar Sandelin och jag skriver en bok där huvudtemat är hur svenska media sviker när det gäller invandringspolitiken och dess konsekvenser. Det ligger ett stort researchjobb bakom. Boken är på nästan 400 sidor och innehåller ännu fler fotnoter. Ingen har kunnat visa att ”Invandring och mörkläggning” innehåller några större eller avgörande felaktigheter. Den recenseras positivt i Danmark och Norge och den möter stort intresse på nätet. Många gör reklam för den och den säljer bra. I den processen är vi helt passiva.
Med några få undantag, exempelvis Aftonbladets recension, där vi utan motivering rätt av beskylls för att vara rasister och där recensionen illustreras med en bild på marscherande nynazister, tiger media. Detta innebär att potentiella läsare som inte skaffar sig information via nätet inte ens vet att boken finns.
Efter att ha fått en debattartikel om Sveriges extrema invandringspolitik nobbad av de åtta största tidningarna i Sverige, beslutar vi oss för pröva att köpa annonsplats i DN. Vi tror nämligen att det finns många som vill läsa boken, bara de vet att den finns. Efter ett antal turer fram och tillbaka, där bland annat annonsen noga faktagranskas, publicerar DN annonsen. Detta utlöser en stor mediediskussion där vi på olika sätt skändas av personer som inte läst vår bok och inte heller tänker göra det. Samtidigt: I många hundra mail hyllas vi som hjältar därför att vi tar upp en fråga där media sviker. Bokens andra upplaga säljer slut på två dagar.
DN publicerar en ”motannons” från Svenskt Näringsliv och Centerpartiets PR-byrå Fores. Nu är det inte tal om någon faktagranskning. Det handlar heller inte om att göra reklam för någon produkt utan enbart om att köpa en plats för att föra fram ett politiskt motbudskap. Annonsen innehåller såväl vilseledande jämförelser som direkta felaktigheter. Nationalekonomen Tino Sanandaji kallar annonsen för oärlig och skriver: ”Svaret innehåller faktafel och missbrukar på punkt efter punkt läsarnas förtroende.”

(http://www.tino.us/2013/12/fores-och-svensk-naringslivs-oarliga-i-dn-annons/)
I en ledarkolumn i DN riktar förre SvD-medarbetaren Richard Swartz skarp kritik mot svenska medier. Han är en av de få som läst ”Invandring och mörkläggning”, av dem som yttrar sig i debatten. Han finner boken viktig och inte på minsta sätt rasistisk (vilket för övrigt också gäller för Debattförlagets annons).
DN inser det problematiska i den här typen av ”köpt” debatt och vill inte publicera fler annonser av detta slag. Intressenter är SD och FI, kanske flera. Gemensamt för dem är att de inte vill sälja någon produkt utan bara få möjlighet att föra fram sin politik.
Det är i ovanstående kontext som SvD publicerar FIs annons. Denna är intellektuellt undermålig och kan inte på en enda punkt motsäga Debattförlagets annons, som den påstår sig göra – se bilaga.
SvD vägrar oss replikrätt. När SvD publicerar en annons som FI:s, där jag och Gunnar Sandelin beskylls för att vara rasister, varför gör ni ingen faktagranskning för att se om det verkligen är ett berättigat omdöme? Det är en mycket allvarlig beskyllning. När det sedan visar sig att annonsen inte alls håller för en saklig granskning, varför vägrar ni ta in en replik?
Den sammanfattande frågan är alltså: Var tycker du Tove Lifvendahl, i rollen som ansvarig utgivare för SvD, att gränsen går för en stor och ansvarsfull dagstidnings etik? Vid fotknölarna?

Med ovanstående citat är det inte min avsikt att gnälla över att vi blev orättvist behandlade. Det är överspelat och det visade sig att vår beskrivning av Sveriges politiska verklighet var helt korrekt. Det är emellertid ingenting som vi gläds åt när vi ser i vilket tillstånd Sverige befinner sig (utom möjligen i de svartaste hörnen av våra själar).

Med Bruce Charltons analys av Media, har jag fått en ny förståelse för det som hände efter att vi satt in vår annons för ”Invandring och mörkläggning”. Då trodde jag ännu att sanningen var ett överordnat intresse för medierna, att de relaterade till verkligheten och att det var förödande för deras trovärdighet om de inte levde upp till sanningskravet. I dag vet jag att den tolkningen är felaktig. Media varken kan eller vill hantera sanningar som går emot den moral som för tillfället är den relevanta. Vi är alla föremål för den mest genomträngande och effektiva propagandan i mänsklighetens historia. En propaganda som gör att människor inte tror på det som de ser med sina egna ögon och ignorerar sina egna erfarenheter.

Har du blivit medveten om att du också lider av den sjukdom som heter Mediaberoende, att din tankevärld är kidnappad och möblerats om, så är situationen ändå inte hopplös. Bruce Charlton ger i slutet av boken några råd om hur man ska bära sig åt för att bli frisk igen. Den som vill bryta beroendet av Media måste medvetet satsa på att ge den tråkiga, vanliga glanslösa verkligheten företräde. Lite äkta fågelkvitter istället för kanonerna vid Navarone. Det innebär att lämna relativismen. Allting är inte relativt. Det finns sanning, det finns skönhet, det finns mening.

Som Bruce Charlton beskriver det blir också religionen en nödvändighet. Det är det som jag kanske har svårast för att bejaka. Även om jag vill slippa Mediamonstret, även om jag har förstått att jag är rätt sjuk, så har jag svårt för religion. Sanning, ja absolut. Jag har tidigare på bloggen skrivit om nödvändigheten av sanningsfundamentalism. Jag kan också lära mig att bättre bejaka skönhet utan att finna den banal, utan att degradera den till kitsch. Jag kan träna mig till att glädjas över ekens ekollon. Men religion, nej. För mig krockar religionen med sanningskravet.

I ett avseende är Bruce Charlton och jag ense. Det första steget är McLuhans, att se Media för vad det är och att frilägga dess karakteristika. Och därefter, att begränsa dess effekt, att sätta personliga och äkta relationer framför förmedlade, att sätta den verklighet jag upplever med mina sinnen framför bildskärmens och högtalarnas verklighet. Media får inte staka ut normalitetens gränser, utan först måste verkligheten komma. Media får aldrig tillåtas att bli något mer än ett komplement.

Vill du veta när du är frisk? Det är när du inte måste stirra på din telefon, inte måste ha lurar i öronen för att stå ut med tillvaron. Det är när du förstår att Medias dogmer är absurda. Människor är inte lika mycket värda och absolut inte utbytbara, det är skillnad på vi och dem, mångkultur är inte självklart berikande etc. Tillvaron är inte något socialt konstruerat utan på riktigt. När du är frisk är det verkligheten som styr. Inte Media.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Medierna, prolog

Det finns två huvudprinciper inom politiken. Den ena är att ett samhälle bör satsa på att behålla det som fungerar och skynda långsamt med förnyelsen, enligt receptet ”man vet vad man har men inte vad man får”. Eller: ”Man ska vara rädd om sig så länge man har sig, så man får behålla sig länge”. Det är en politik, som bygger på att vi människor inte har särskilt god kontroll över tillvaron och därför inte bör ta risker med samhällsbygget, om det inte ter sig helt nödvändigt. Framför allt bör vi inte bejaka några experiment som kan göra samhället sämre, eller rent av leder till dess undergång. Det är viktigt att värna om den egna nationen. Medborgarna bör identifiera sig med den och försvara den mot yttre och inre fiender. Detta är klassisk högerpolitik, de priviligierades politik. De ser ingen anledning till att överge ett samhälle som för deras del fungerar bra och ger dem ett gott liv.

Den andra politiska huvudprincipen är att vi istället bör ha ett ideal att sträva efter, en vision av det goda samhället. Det är ett samhälle där alla människor är lika mycket värda och där ingen exploaterar någon eller några andra människor. Det betyder att förändringar måste genomföras, stora förändringar! Behövs det en revolution för att nå fram till detta idealsamhälle, så får vi väl acceptera det. Det finns ingenting som är särskilt bra med det nuvarande samhället, eftersom där finns hiskeliga orättvisor. Detta är klassisk vänsterpolitik och den företräds av människor som vill att de som inte har det så bra, ska få det bättre. Det betyder att de som redan har det bättre bör få det lite sämre. Dock helst inte de själva. De mest hörbara förespråkarna har vanligen sitt på det torra och kan kosta på sig en sådan ”humanism” och förändringsiver. Den nationella identiteten är ett hinder, högerns verktyg för att lura och tämja arbetarna. Vänsterpolitiken utgår istället från klasstillhörighet. Underklassen, de som måste få det bättre, består av arbetare och dessa måste förena sig för att störta de priviligierades samhälle över ände.

Med en forskares perspektiv är det självklart den första modellen som är den bästa. Skälen är flera. Två av dem är att nationen är förutsättningen såväl för demokrati som för välfärd. Allra viktigast är dock att politiken är förankrad i verkligheten, istället för i föreställningen om ett framtida lyckorike. Forskare vet det som nog alla borde begripa, att det inte går att skapa ett jämlikt samhälle. Någon skvader av det slaget finns inte och mänskligheten har aldrig ens varit i närheten av att lyckas med ett sådant projekt. Människan är inte oändligt formbar. Raser (ja, det finns sådana!), kulturer, individer, män och kvinnor varierar, med avseende på intelligens och andra egenskaper. Därför är alla samhällen, utan undantag, hierarkiska system.

Det är emellertid inte höger- utan vänstermodellen som har bäst anseende i Västerlandet. Båda modellerna har i historien gjort skrämmande misstag. Nazismen brukar räknas som högerns stora haveri, trots att nazismen inte var en höger- utan en vänstermodell. Nazisterna var orienterade mot framtiden och ville skapa ett nytt tusenårsrike, om än inte med jämlikhet som ledstjärna.

Vänstermodellens stora haveri är givetvis alla de kommunistiska samhällen som prövats men misslyckats. Den hårda marxismen resulterade i att mer än hundra miljoner medborgare dog, antingen de nu frös ihjäl i Sibirien, svalt ihjäl i Ukraina eller sköts ihjäl i kulturrevolutionens Kina. Kina har omvandlats till något slags totalitär kapitalistisk värld, där medborgarna är hårt kontrollerade och många har arbets- och livsvillkor som ligger bra nära slaveriet. Jämlikhet? Jo tjena!

Kommunismens vackra tankekatedral, med sin mordiska och totalt avskräckande praktik, är lika överspelad som kolonialismen och nazismen. Inte en enda av de kommunistiska lärorna har överlevt som betydande tankesystem. Marxismen är knalldöd, likaså trotskism, maoism och alla de andra ideologiska varianterna. Det finns 23 länder som försökt med den kommunistiska ideologin, misslyckats och förvisat den till historiens skräpkammare.

I dag finns det, utöver Kina, bara fyra stater som påstår att de är kommunistiska: Nordkorea, Kuba, Laos och Vietnam. Därutöver finns det ett land som i praktiken fortfarande är en kommuniststat: Vitryssland. Inget av dessa länder kan i något politiskt sammanhang fungera som förebild. Nordkorea är ett land som vi växlar mellan att beskriva som en av de mest hjärntvättande diktaturer som någonsin funnits, en farlig militärmakt som gång på gång hotar världen och rätt ut: en stollig stat.

Kommunismen må har förlorat världen men likt Fågel Fenix har den på nytt erövrat västvärldens intelligentia. I en moderniserad form dominerar den Sverige totalt. Med genuspedagogik, värdegrundsterror, feminism, massinvandring och mångkultur ska den nya svensken skapas.

Emellertid, det finns en avgörande paradox: kommunismen har visserligen totalkraschat som politisk realitet, men samtidigt muterat och vunnit som tankesystem. Kommunismen må har förlorat världen men likt Fågel Fenix har den på nytt erövrat västvärldens intelligentia. I en moderniserad form dominerar den Sverige totalt. Med genuspedagogik, värdegrundsterror, feminism, massinvandring och mångkultur ska den nya svensken skapas. Allt som finns på den offentliga scenen styrs av vänsterliberaler. De dikterar villkoren för näringslivet, de styr politiken och byråkratin, de debatterar i media, de skriver böckerna, de skapar konsten, de dominerar bland lärare, bland musiker, bland dansare och dagispersonal. Ja överallt!

Denna nya vänster har dragit en skarp gräns mot folket, som den varken tjänar eller längre företräder. Tydligast visar den detta genom sin envetna mobbning av det enda politiska parti som fungerar efter samma recept som gårdagens folkrörelser: Sverigedemokraterna. Och eftersom den dominerande vänstern inte klarar att försvara sitt mångkulturella ideal så uppstår ingen debatt, i den meningen att meningsmotståndare prövar sina argument gentemot varandra.

Den vänsterliberala eliten häller brunfärg över sina meningsmotståndare. Den tvättar språket, detta onda språk från en tid när människor inte visste bättre. Företrädarna bekymrar sig inte över att folket blir hjärntvättat, så länge det blir hjärntvättat på rätt sätt. De värnar inte klassiska demokratiska friheter utan ser till att tysta alla som protesterar. Så länge de kan behålla makten över tanken är allt OK. Och som sagt, oppositionen diskuterar man inte med, utan den smädar man efter bästa förmåga.

Här i Sverige gäller denna pk-tyranni för alla vänsterliberaler. Men moderaterna är också smittade. De insåg att det var vänsterpolitik som gällde och kom för tio år sedan till makten genom att påstå att de var det nya arbetarpartiet. I praktiken betyder det att också de tappat verklighetsförankringen ochkontakten med sina egna historiska rötter. Vi har fått ett samhälle som varken marxister eller konservativa i sina vildaste fantasier kunde föreställa sig för femtio år sedan. Vi lever i en kapitalistisk värld, som domineras av en i grunden kommunistisk tankegestalt. Sverige är ett vänsterpolitiskt kapitalistiskt samhälle. Det låter perverst, men det är det samhälle vi hamnat i.

Den första och största frågan är, vart tog högern vägen i denna process? Tidigare hade vi ett samhälle där höger- och vänsterpolitik växlade. Varför kastade de verklighetsförankrade högerpolitikerna in handduken?

Ett slags svar är att de båda världskrigen drog undan mattan för nationalismen. Högerpolitikens projekt, att värna nationen och använda den som bas för det medborgerliga identitetsbygget skulle förmodligen leda till ett tredje världskrig. Politiken måste därför hitta en annan framkomlig väg. Inte nationalism utan globalism är det som världen behöver. Frihandel och en överstatlig politik kommer att lyfta världens alla folk till en tidigare okänd nivå av välstånd. FN skapades i den andan, likaså EU.

Vår tid domineras av två politiska fantasier: vänsterns vision av det jämlika mångkulturella samhället och högerns vision av en fungerande globalism, en värld där nationerna har ersatts av överstatliga och transnationella organisationer. Vi har alltså landat i ett samhälle där två motställda politiska krafter drar åt samma håll. Växelspelet mellan historia och framtid, mellan höger och vänster, har upphört. Den politiska högern och den politiska vänstern eftersträvar, om än av olika anledningar, samma framtid: en värld utan nationer. För högern är det en värld där kapital och arbetskraft kan flöda fritt, för vänstern är det ett samhälle där den nationella förankringen inte längre hindrar den globala underklassen från att söka sig ett bättre liv. Höger och vänster sjunger tillsammans sången om mänsklighetens befrielse. Det finns inte något ”vi och dem” och alla är vi lika mycket värda. Vi som inte förstod poängen med att släppa verklighetsförankringen undrar ”Varför hände det här?”

En av de mera intressanta förklaringarna ger en forskare, som jag läser med stor behållning och tidigare presenterat på bloggen, den engelske medicinteoretikern Bruce G. Charlton. I en liten bok som, såvitt jag förstår, är helt okänd i svensk debatt: ”Addicted to distraction” (The University of Buckingham Press 2014) påstår han att den stora boven heter Mass Media, en monolitisk kraft som hjärntvättar oss alla, också politiker och journalister.

På webben påpekas det emellanåt att svenska medier domineras av starka judiska intressen. I systemmedia sägs det helst inte. Det påstås också att det finns globala elitintressen bakom vår tids massmigration. Jag ska inte gå in på frågan men det är Bilderbergare, det är Rotschildare, NWO:are, Soros och Wallstreetare. Utan att gå i clinch med någon konspirationsteori säger Bruce Charlton något helt annat. Det är Medierna (som jag översätter Mass Media till) som totalt tagit herraväldet. I nästa bloggtext ska jag förklara hans synsätt, dock utan att själv propagera för det. Inte så att jag är kritisk, men som den gamle man jag är behöver jag tid på mig för att idissla och smälta för mig helt nya tankar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av november

Noterar att du i ett inlägg nämner Olle Wästberg, som tydligen är styrelseordförande i R. Wallenberg Academy. Jag har en bekant som var närvarande på ett allmänt möte i ABF-huset på Sveavägen för cirka tjugo år sedan. På en direkt fråga från någon i publiken om det fanns ett svenskt folk så svarade Olle Wästberg: ”Nej!”

***

I TGV ( tidskrift för genusvetenskap) läste jag om en jämförelse mellan byn Drevdagen och by NNayagarh, i Indien, med avseende på patriarkala strukturer. Självklart kommer den fram till att kvinnorna på båda ställen styrdes av dessa och levde under deras ok. Förvisso kunde “strukturerna” vara svårare att hitta i Drevdagen, eftersom de “doldes av föreställningar om jämställdhet” men ett idogt forskande lyckades leta fram dem. För egen del skulle jag gärna agera försökskanin för en genusforskare om de ville jämföra mig med en kurdisk alfahanne! Man skulle då upptäcka att jag inte använde tvättmaskinen, tog lite ansvar för inköp av mat och matlagning, tagit ut mindre föräldraledighet än min hustru, var den som ansvarade för bilarna i hushållet och staplandet av ved etc. Dessutom familjens huvudförsörjare. Däremot hittade man inget om att jag höll min dotter inlåst under dagtid. Jag tvingar inte hennes bror av vakta henne. Jag har aldrig kommit på tanken att beröva min dotter livet om hon sneglade på en olämplig pojkvän eller funderat i banor om att kasta min ut min fru från balkongen, om hon gått i kort klänning. Slutsatsen skulle naturligtvis ändå bli att både jag och den kurdiske alfahannen styrdes och leddes av samma patriarkala strukturer och i princip är vi således “lika goda kålsupare”. Möjligtvis skulle jag i jämförelsen känna mig aningen mer “vidsynt”, “tolerant”, “lättare att leva med” för kvinnor men sån’t kanske inte räknas i sammanhanget?

***

Idag toppades nyhetsinslagen av årsdagen av Anton Pettersson Lundins vansinnesdåd i Trollhättan. Naturligtvis finns det ingen som försvarar eller inte tar händelsen på allvar och den tragik den medfört, men i svenska medier försöker man göra händelsen till nått den inte representerar. Det rör sig om ett vansinnesdåd utfört av en maskerad galning med rasistiska förtecken: den typen av gärningar har förekommit tidigare och kommer även att ske i framtiden, exempelvis iraniern som körde ihjäl ett antal personer i Gamla Stan och upplevde sig radiostyrd. Nu försöker medierna blåsa upp händelsen i akt och mening att naturligtvis påvisa “samhällets mörka krafter och göra händelsen till något om “allas lika värde”.

***

Från min lilla hörna kan det rapporteras att jag gjorde en liten översiktlig koll över antalet frihetsberövanden i Sthlm och Gbg och kunde konstatera att 2/3 av alla frihetsberövade hade vad man kallar “utländsk härkomst”. De fem “gotlänningarna” som var misstänkta för grov våldtäkt i Visby saknade sina fyra sista siffror i sina personnummer, något som naturligtvis var helt väntat. Min chef berättade att det kommer en lagändring snart som innebär att man vid förordnande av försvarare kan sekretessbelägga namnen på dem som är misstänkta. Fortsätter utvecklingen kommer vi snart att ha alla rättegångar bakom lyckta dörrar, med fullständig sekretess för alla personuppgifter.

***

För en tid sedan besökte jag Örebro – i samband med ”Pridefestivalen”. Jag har ännu inte kommit över det faktum att så många barnfamiljer gick omkring med regnbågsflaggor, trots att RFSL är uttalat fientliga till heterosexuella familjer. Det är dessutom en organisation med väldigt ”vuxen” agenda som vill sprida en avspänd inställning till sadomasochistisk sex. Oavsett hur man ser på den frågan har jag svårt att se att detta är en angelägenhet för barn.  Hur är det möjligt att sätta regnbågsflaggor i händerna på barn om inte folk är hjärntvättade? Jag behöver knappast påpeka att jag inte såg en enda muslimsk barnfamilj i folkhavet – och knappast några homosexuella heller för den delen (räknade till fyra).

***

I veckan släpptes ett lagförslag om förändringar i sexualbrottslagstiftningen som innebär att man inför ett krav på “samtycke” vid sex samt att rubriceringen våldtäkt ersätts med begreppet “sexuellt övergrepp”. Hela syftet med lagändringen är naturligtvis att stärka brottsoffrens ställning och öka antalet dömda för våldtäkt. Förslaget diskuterades i diverse morgonsoffor och viss debatt förekom då det gäller kravet på “samtycke” om detta var ett hot mot rättssäkerheten mm.  Vad som däremot inte nämndes med ett ord, särskilt när alla fick veta att de misstänkta på Gotlands släpptes fria, hur detta nu kunde vara möjligt? Om nu ett flertal personer haft sex med en för dem helt okänd rullstolsbunden kvinna mot hennes vilja, hur skulle detta kunna vara straffritt? Hur ställer sig den förslagna lagstiftningen till den uppkomna situationen? Här borde morgonsofforna varit fyllda med kulturarbetare, feminister med flera som alla unisont krävt nått i stil med att “nu får det vara nog”, men tystnaden har varit total. Sven-Erik Alhem borde förekommit i varenda tidning för att förklara varför det kan tänkas att gärningsmännen släpptes fria. Antag att händelsen inträffat vid en firmafest i Cementa eller efter en hockeymatch med Roma IF. Tror någon då att morgonsofforna stått tomma eller att feministerna lyst med sin frånvaro?

***

Antingen beväpnar jag mig för att skydda mig och min familj, då polisen inte förmår att upprätthålla sin del av samhällskontraktet, eller så lämnar vi landet. Alternativ 2 är bättre. Vi kommer lämna Sverige för ett land i Asien som inte lägger ner all sin tid och energi på att vara PK och agera som hela världens socialbyrå. Jag har arbetat och bott utanför EU sedan mitten på 80-talet med avbrott i Sverige och har kunnat notera förruttnelsen som nu har ökat markant i hastighet. Löfvens katastrofala brist på ledarskap och kurage förvärrar det hela till en nivå som vi aldrig har upplevt tidigare. Nu hör jag samma tongångar bland mina vänner. Väldigt många talar om att lämna Sverige. Detta är nytt, att inte bara företag inser det hopplösa att agera i ett normlöst land, utan sunda värderingar och total kravlöshet för så kallade ”flyktingar”. Situationen är ohållbar, när ekonomin tappar fart. När medborgare inser hur lite de får för sina skattekronor kommer kanske till och med de allra trögaste våga ta knytnäven ur fickan och ställa politikerna mot väggen. Jag och min familj kommer inte vara här då, nu går flyttlasset inom några veckor. Det blir Jul och Nyår i värmen istället, i ett land där kvinnor kan gå oantastade på natten.

***

Intressant vad som nu händer på Gotland. Skydda allmänheten kan/vill inte polisen (polisledningen), men när folk blir upprörda och börjar protestera finns det minsann resurser för att kväsa ”upproret”. Vad vi nu ser där tror jag är en liten försmak av framtiden: Statens våldsapparat kommer i huvudsak att användas för att hålla den inhemska svenska befolkningen i schack och skydda politiker och högre tjänstemän från dess vrede, alltmedan man utan att ingripa låter kriminella invandrare våldföra sig på landet och dess befolkning. Och genom att sänka kraven för inträde till polisutbildningen kan man ju ”bredda” rekryteringen, och på det sättet få en poliskår som knappast heller är lojal med det svenska folket.

***

Trots alla mediala dimridåer, mångkulturella evenemang i teve med mera verkar folk i gemen ledsnat på vad som pågår. För egen del träffar jag dagligen folk som uppger att de slutat titta på nyheterna eller tror att vi snart kommer att ägna oss åt koranläsning för all framtid. Politikerna försöker allt desperatare framställa Åkesson och SD som ett “rasistparti” med “nazistiska rötter” o.s.v. Man pekar på “järnrörsskandaler” med mera och letar upp skolfoton på SDs företrädare. Inget av detta kommer att hjälpa vare sig Löfven eller Alliansen därför att folk har i princip synat ut dessa företrädare. Folk skiter i och kommer att alltmer skita i dessa järnrörsskandaler eller vad det nu varit och se SD som det enda parti som inte deltagit och kan hållas ansvariga för det som politikerna ställt till med. I Stockholm kommer potentialen att vara enorm och här kan vi nog vänta oss SD som en kommande “kursraket”.

***

Mina barn, som är i skolåldern, har berättat hur man tvingat en pojke att be om ursäkt till en från Afrika nyinvandrad elev. Denne pojke hade under en lektion endast sagt att invandrarna kommer hit på grund av att deras hemländer är fattiga, och att de kan få det bättre här. Det borde vara uppenbart för en var att skolans värdegrund sätter sig över grundlagen, och ingen har någon skyldighet att följa den.

***

Det finns två fenomen som i dagsläget roar mig mer än annat och kan få mig att skratta gott! Dels när jag läser om nått i stil med hur krigsmakten anskaffat en genushandbok för strid eller exempelvis en lärare som försvarat sig mot en misshandlande elev, för att freda sig anmäls för misshandel och stängs av. Här finns det en uppsjö av exempel som vi matas dagligen med. Ett annat är när någon i min bekantskapskrets eller utanför denna rasar och tappar fattningen över nått vansinne som pågår. Då kan jag skratta igenkännande och känner att jag trots allt inte är ensam om reaktionen. Din senaste blogg om romerna andades ilska och förbannelse på ett sätt som fick mig att skratta gott. Våra åldringar har blivit pjäser i ett postmodernt drama där det till varje pris går ut på att skydda romerna mot all kritik och då får våra 20- och 30-talister offras på “den heliga politikens altare” av PKmaffian.

***

I en artikel i Borås tidning angavs att sexbrotten ökat markant. Naturligtvis kunde ingen förklara varför detta hade skett och “undersökningen” kunde naturligtvis inte besvara fråga eftersom detta inte var dess syfte. Man angav vidare att de var i det närmaste positivt att en ökning hade skett eftersom det visade på att kvinnor började reagera över det patriarkala tillstånd dessa levt under. Här har vi ett område som media till varje pris försöker försköna och undvika att medborgarna ska få full insyn i. Förra helgen inträffade en gruppvåldtäkt i Uppsala där fyra afghaner under knivhot hade tvingat in en 14 åring pojke i ett skogsområde och våldtagit denne. Nyheten har i princip missats av alla medier, trots att fyra sitter häktade.

***

Jag är ganska säker på att Sverige kommer att drabbas av braindrain under de kommande decennierna. De som främst kommer att lämna landet är den välutbildade medelklassen och övre medelklassen, mycket på grund av identitetsvänsterns framfart (det blir bland annat allt svårare att hitta skolor som inte bedriver politisk agenda till sina barn) och invandringen från MENA-länderna. De rika stannar kanske kvar, så länge det inte föreligger risk för inbördeskrig. Övriga som blir kvar är ”white trash”-svenskarna (som varken har ork att lämna landet eller saknar kompetens att kunna få uppehållstillstånd i framgångsrika länder) och identitetsvänstern (fast någon gång tar ju pengarna slut och arbetena inom genusindustrin och andra liknande branscher försvinner). Ja, och så får vi förstås en ständigt ökande procentandel MENA-människor, vars syn på demokrati, feminism och HBTQ riskerar att bli en krutdurk som till slut exploderar.

Kjell Albin Abrahamson beskrev identitetsvänstern på ett underhållande sätt men förfärades också över deras makt i Sverige:

I Tyskland finns också vad jag kallar för vulgärvänster, som också rymmer en floskelvänster, gnällvänster, stolpskottsvänster, spendervänster, kulturvänster, identitetsvänster, skygglappsvänster, södermalmsvänster, finvänster, gatuvänster, hatvänster, etikettvänster, skäggvänster, rasvänster, kränkthetsvänster, gammalvänster, skrikvänster och kasta sten-vänster. (…) Men i Tyskland är vulgärvänstern marginaliserad i samhällsdebatten, i Sverige leder den det offentliga samtalet.”

Nu är han död och om knappt åtta månader fyller Janne Josefsson 65. Då kan SVT avpollettera honom på laglig väg så att säga, vilket innebär att ytterligare ett hinder mot identitetsvänsterns styre blir undanröjt.

Så länge identitetsvänstern styr ser det kört ut. Oddsen försämras ytterligare eftersom Alliansen i mångt och mycket har anammat identitetsvänsterns tankegångar. Alltför många svenskar är dessutom ”sossefierade” efter Socialdemokraternas långa styre och tror fortfarande att politikerna vill oss väl och att staten är god.

Redigerat och återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Konsten att råna gamla

Bild: Jeander

Dagens bloggtext är hämtad ur min bok ”Romer i Sverige” från förra året. Det finns två skäl till detta utdrag. Det första och viktigaste är att media börjat uppmärksamma åldringsbrottens omfattning, men vägrar att tala om vilka som begår dem. Exempelvis slog DN larm den 27 oktober, till och med på första sidan. Ett trettiotal ligor ägnar sig åt att lura, råna och stjäla från åldringar. Men de säger inte att det pågått i många år och att åldringsrånen utgör en inkomstkälla bland romer. Det andra är att jag hoppas kunna sälja ytterligare några ex. av boken. Jag har rätt många ex. kvar i mitt bokförråd och där gör den ju ingen nytta.

***

Jag är så djävla förbannad nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen!!!! Sitter med en otroligt rädd farmor, 89 år gammal som nu blivit rånad för andra gången på tre veckor utav två utländska kvinnor med mörkt hår i Hökarängen!! Förra gången tog dom guldkedjan & denna gång hennes plånbok. Hon är så skärrad att hon skakar som ett asplöv & vill nu flytta ifrån sin lägenhet, hon vågar inte bo kvar i sitt hem längre! Dessa två kvinnor kom fram med ett nytt anteckningsblock där det stod någonting om att skänka pengar, farmor sade snällt ”nej”, reste sig från bänken bakom Matdax och började gå när plötsligt den ena kvinnan slängde ner handen i handväskan & ryckte åt sig plånboken. Dom sprang sedan till en mindre blå bil som stod parkerad en bit bort & körde iväg. (Från Facebook 22 juli 2015)

Tillbaka i tiden. Jag hittar en odaterad DN-notis i mina anteckningar från 1990-talet. Den meddelar följande under rubriken ”Kvinnoliga rånar gamla i hemmet”:

Tre kvinnor i 30-35-årsåldern har den senaste tiden rånat tio ensamstående äldre på stora belopp. Bland annat har de stulit briljantringar till ett värde av över 200.000 kronor och stora summor i kontanter. Rånarnas tillvägagångssätt är det vanliga. De lurar sig in hos de gamla och ber om hjälp med någonting. En av dem uppehåller den gamla i köket, medan den andra snabbt söker igenom lägenheten.

Anledningen till att jag sparat denna notis är förmodligen att jag vet att detta är ett brott som romer specialiserat sig på. Jag bedriver vid denna tid fältarbete på en socialbyrå enbart inriktad på romer. Dåvarande föreståndaren, Lena Loiske, berättar i en intervju för mig om polska romer som ägnar sig åt åldringsbrott. Hon konstaterar att de är professionella tjuvar:

Vi säger åt dom att dom måste sluta, att dom förstör en generation av zigenare till genom att sno och åka i fängelse. Allt rasar ju omkring dom. Men dom tycker att dom måste, dom har inget alternativ, för vem vill leva enbart på socialbidrag i hela sitt liv? Man kan undra varför de inte börjar svartjobba, som andra. Varför de måste hålla på så här. Och att lura gamla tanter på deras besparingar, det är djävligt otrevligt. Kallt! De här tjejerna de kan vara jättetrevliga, inkännande och allt sådant där i sin egen krets. Men det är som om det inte har något samband. Dessa gamlingar, dom skänker dom inte en tanke. Dessa turnéer, det funkar som ett jobb helt enkelt. Och männen kör dem i bilarna. Ingen tycks fatta konsekvenserna.

Nu flyttar vi fram i tiden, till våren år 2015. Ett långt mail från en jurist ger ungefär samma bild:

För några år sedan handlade jag ett mål gällande åldringsbrott begångna av två romer, X och Y. Målet gav mig en nästan fantastisk insyn i deras och släktingarnas sätt att försörja sig i Sverige. /…/ X och Y gjorde så att de med utgångspunkt i Stockholm åkte runt på ett antal turnéer i olika delar av Sverige och var försedda med surfplatta, ett stort antal gamla mobiler och ett flertal nyinköpta kontantabonnemang för mobiler. De stannade på en plats och med hjälp av surfplattan och en sökmotor fick de fram listor över personer 80 år och äldre på varje plats. Sedan satte de systematiskt igång med att ringa upp åldringarna och få dem att nappa på att man var ett “barnbarn” som befann sig i närheten för att genomföra ett bilköp. Av olika skäl behövde man hjälp med att få kontanter till handpenningen eller delar av köpeskillingen. Av c:a 50 samtal lyckades man kanske få 1 till 2 av de uppringda att “nappa”. Man förklarade att man skulle skicka en kamrat som hämtade pengarna och fanns det möjlighet ville man även att det skickades med lite “guld och smycken” som man kunde panta för att få till köpeskillingen. Ett antal åldringar lyckades tro att de talade med ett av sina barnbarn och begav sig till en bank och tog ut varierande summor mellan 15.000 och 30.000, om de inte hade kontanter hemma vilket även förekom. Hade de smycken följde även dessa med i påse. Totalt hade X och Y lyckats utföra c:a 20 resor med lyckat innehåll och sammanlagt hade de lurat 38 åldringar på värden upp över en miljon kronor. Äldsta kvinnan var 104 år, bodde i Sthlm, och hon “knatade” ner till SEB och tog ut c:a 30.000 kronor och skickade även med lite smycken. Alla kvinnorna hördes inte personligen i rättegången. Oftast därför att deras skick inte var sådant att man kunde kräva att de skulle resa till rättegången på grund av avståndet. De flesta hördes på telefon eller med användande av videolänk. För många av dessa hade X och Y:s agerande inneburit att samtliga deras besparingar hade försvunnit och även i vissa fall samtliga deras smycken. De som kom till rättegången försökte inte visa den stora besvikelse de kände och skämdes över att de låtit sig luras. En kvinna i Luleå hade blivit av med samtliga sina besparingar och även ärvda pengar och bitterheten var mycket stor. Hon hade sparat sina medel under minst 20 år och nu var allt borta. Vad som fick “herrarna” på fall var att de använde “privata” telefoner vid sidan av sina brottstelefoner. Spårningar och positionsbestämningar av dessa i jämförelse med brottstelefonerna gjorde att de kunde dömas.

X och Y nekade i stort sett till allt. Från början skulle det vara tolk, men ganska snart insåg även de det patetiska med detta. Naturligtvis talade de med brytning trots att de kom som barn från Polen till Sverige och detta var naturligtvis tillgjort. Att erkänna var otänkbart för hur skulle man kunna motivera och förklara sitt agerande? X vädjade till “herr åklagaren” av och till och försökte ge prov på viss ånger och lovade att aldrig göra något dumt mer. Y var lite mer återhållsam men hade, som poliserna sa, “glimten i ögat” vilket även framkom av och till under rättegången. X nämnde av misstag att han talade fem språk flytande vilket fick mig att bli nyfiken och han bekräftade detta nästan lite generat. Både X och Y var välklädda, förde sig väl och uppträdde så korrekt man kan utan att medge något i sak. Bland deras attribut fanns guldringar, guldkedjor och klockor i 50.000 kronorsklassen. Till rättegången kom X:s exfru Martha, hans dotter och mor och samtliga såg ut att leva under välsituerade förhållanden. Här åktes i stora Mercedesbilar av fräschare skick än domaren förfogar över. /…/ Y:s hustru, Kristin, stod även åtalad för förberedelse till grov stöld. Hon var nog den mest osympatiska av alla inblandade. Vid en husrannsakan hos Y och Kristin hittades en “full verkstad” för att begå åldringsbrott. I en garderob fanns tre peruker uppsatta på ställning. Man hittade namnskyltar med texten “Hemtjänsten” och ”Stockholms kommun”, plasthandskar, skoskydd m.m. och diverse anteckningar och noteringar över åldringar av typen; “får besök av dottern på eftermiddagarna”, “inte mogen än”, “äter på eftermiddagen” och andra beskrivningar av diverse äldre människor boende i Sthlm. Med hela bilden framför sig framgick det tydligt och klart att här hade åldringsbrotten gjorts till “näringsverksamhet” och skulle sysselsättningen varit laglig hade den varit bokföringspliktig. Naturligtvis förekom mellan varven resor till Finland, England m.m. och även här utfördes brott av samma art, i vart fall utan tvekan i Finland. Det mest dråpliga i det hela var att rättegången fördes i en mycket lättsam ton när inte några åldringar fanns på plats. På sitt sätt var både X och Y rätt sympatiska individer, och förmodligen rätt lättsamma att umgås med, bortsett från den verksamhet de sysslade med (om man nu får säga så). Oftast slutade resorna vid Casino Cosmopol i Stockholm men även besök på kasinot i Sundsvall förekom

När man haft ett sådant mål c:a en månad och kan lägga till några andra med likartat innehåll och dessutom fått fina kontakter med Circa-gruppen blir det oerhört plågsamt att lyssna och läsa i media om romer och deras förehavanden. Slår man på P1 finns programmen “Verkligheten”, “Kaliber” m.m. och läser man tidningar blir känslan overklig. Tar man dessutom del av ministern Ullenhags uttalanden och beställda utredningar (Repatrieringsutredningen) blir plågan etter värre. /…/ Att vi någon gång under vår livstid ska inbilla oss att få läsa en sansad analys över deras levnadsvillkor har jag helt avskrivit. Som det ser ut nu är disneyfieringen av romerna än starkare än tidigare. Förr kunde till och med Jan Guillou gå ut och säga att de sysslade med åldringsbrott. De tiderna är nog förbi.

Den som blir lurad på detta sätt är helt rättslös. Försäkringsbolagen hävdar att offren frivilligt släppt in förövarna och då gäller inte hemförsäkringen. Frågan är hur en 85-årig kvinna ska freda sig när någon ringer på och säger sig komma från hemtjänsten, eller utger sig för att vara en fastighetsskötare som ska kontrollera elementen?

Circa-gruppen

Jag talar i telefon med Klas Persson som sedan sju år tillbaka leder den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda i sydvästra Sverige, specialiserad på åldringsbrott. Han är på väg att pensioneras. Gruppen har elva anställda varav åtta är poliser. Han säger att om de istället var femtio poliser skulle de klara upp dubbelt så många åldringsbrott.

Klas Persson kallar det för seriebrott. De begås av romer som är på resande fot och de är av två slag. Dels de där man inte behöver kunna svenska utan avläser koder och stjäl plånböcker, dels de där man lurar sig in hos äldre genom att utge sig för att vara ett blomsterbud eller exempelvis ett barnbarn.

Hur många sådana här brott som begås i Sverige vet han inte. Många äldre som blivit lurade skäms för det och anmäler inte brotten. När jag ändå ber om en siffra säger han att det handlar om flera tusen om året.

Cirka-gruppen har haft besök av förre polischefen Bengt Svensson och förre justitieministern Beatrice Ask. Däremot har de aldrig haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt fört romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag. Inte heller har Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Den typen av politiker och journalister aktar sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Klas Persson berättar att romer begår den här typen av brott över hela Europa. Det handlar inte om tillfällighetsbrott och de som begår dem är alltid på resande fot, antingen bara i Sverige eller över flera länder.

För Klas Persson är det viktigt att påpeka att det intressanta är inte att det är romer som begår brotten. Det skulle kunna vara syrianer, chilenare eller tjugofemåriga män från Göteborgstrakten. Som polis har han själva gärningen i fokus. Det är förmodligen en politiskt och polisiärt nödvändig avgränsning. Men den är givetvis snöpande. Om man ska hantera den här typen av brott så måste man också vilja förstå förövarna och hur de tänker – i annat fall kan man inte skapa någon förebyggande verksamhet.

Om detta är en romsk specialitet vill han egentligen inte svara på, det är ett politiskt brännbart svar. Ändå, så är det givetvis. Klas Persson har förhört många förövare och de som åker dit har alltid något slags förklaringar till att de befinner sig i Sverige. De ska panta tomglas, söka jobb eller något. De bekänner inte mer än de måste och gör sitt bästa för att övertyga honom om sina versioner av det som hänt. Polisens bevismaterial består ofta av bilder, alltså övervakningskameror, och ställda inför faktum erkänner de att de varit på platsen, men det betyder inte att de begått något brott.

Vi kommer in på straffen för dem som döms och han säger att utvisningarna är meningslösa. När någon ska utvisas är det praxis att straffet blir kortare, men eftersom vi inte kontrollerar identiteter vid gränserna så kan de fritt ta sig in igen utan större bekymmer. De är ju EU-medborgare. Före år 2007, när Rumänien kontrollerade dem som reste ut ur landet, släppte de inte ut några kriminella. Likaså kontrollerades givetvis de som reste in i Sverige. Numera finns ingen kontroll, varken av dem som reser ut eller dem som reser in. Klas Persson kan därför inte säga om dömda romer kommer tillbaka och på nytt begår samma brott. Men att de är proffs och verksamma över hela Europa är solklart.

När jag pratar med honom håller Circa-gruppen på med ett stort mål där mellan trettio och fyrtio personer är inblandade. Det är en viktig upplysning därför att dessa seriebrott är en specialitet inom vissa släkter och grupperingar.

***

En åklagare som jag har kontakt med skrev nyligen sarkastiskt i ett mail till mig:

För egen del fick mina fördomar sig en liten knäck då det gäller ”åldringsbrott” där jag i princip uppfattat att endast en etnisk grupp fanns representerad. Den uppfattningen skall revideras omgående, eftersom jag idag stötte på en åldringsförbrytare som rånat en 92 årig kvinna i sin bostad och han var somalier. Här ser man vådan med fördomar.

Vi lever i ett samhälle där de som har makten, i valet mellan sin ideologi och att skydda kvinnor från sexuella övergrepp och sina äldsta och svagaste medborgare från att rånas, väljer ideologin. De mörkar att invandrare från MENA-länderna är kraftigt överrepresenterade när det gäller övergrepp mot kvinnor. De vägrar att tala om att åldringsrån nästan uteslutande begås av romer. Det är djupt oanständigt. När vi medborgare upptäcker hur det förhåller sig och reagerar, så kallar de oss för rasister och påstår att vi sprider hat.

Tror ni att ett sådant samhälle överlever? Det tror inte jag.

Tycker ni att en sådan överhetskultur bör förpassas till historiens skräpkammare som en av de mer oanständiga i Sveriges historia? Det tycker jag.

Finns det risk för att jag åtalas för den här texten? Kanske, men det skiter jag i.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om resistens, läsarkommentarer

Att inte vilja veta, att avstå från att söka kunskap och tacka nej till information var ett fenomen som vi invandringskritiker blev varse redan på 90-talet. På arbetsplatser, på fester och på gator och torg. I början var vi många som trodde att det rörde sig om en kunskapsfråga och att opinionen skulle vända ju mer fakta och statistik som blev tillgängligt och känt. Efter ett tag växte insikten fram att vi diskuterade med människor som var ointresserade av och till och med förnekade fakta. Som tackade nej till information. Som absolut inte ville veta. Förmodligen ryggade många tillbaka inför tanken på vilka konsekvenser det skulle få om man lämnade flocken och blev en självständigt tänkande individ.

Så där har det rullat på under decennierna. Bekvämlighet och fredagsmys framför teven har prioriterats, alltmedan landet har sjunkit allt djupare ned i fördärvet. Man har älskat lögnen mer än sanningen. Någon form av brytpunkt måste rimligtvis finnas, när även vardagen blir så outhärdlig och besvärlig att det helt enkelt inte är möjligt att blunda längre. Men det tycks sitta långt inne.

Apropå din bekants häpnadsväckande påstående om att man inte riskerade sitt jobb för sina åsikter skull så skulle ett enda telefonsamtal till Rickard Jomshof, partisekreterare i SD, ha kunnat ta ur henne i den villfarelsen. Han fick sparken från fyra lärartjänster på grund av sitt engagemang i SD.

***

Västvärlden lever i en ideologisk atmosfär där saklig kritik inte är ett alternativ. Vi får, förment, en uppdelning i en arme av rättfärdiga och en ondsint opposition. En favorittanke som jag har är hämtad från ”evolutionstänkandet” är att kvinnor är beroende av trygghet och därför vill tillhöra den sida som är etablerad. De vill också vara kvinnliga, det vill säga omvårdande. Vi män är istället försvarare och har som uppgift att hålla samman gruppen. Detta är den biologiska bakgrunden och varför skulle detta inte ha genomslag även idag? Din väninna och kollega vill med ett sådant perspektiv inte ställa sig på barrikaden. Hon vill tillhöra det trygga samhället där hon får skydd och kan leva ut sitt kvinnliga behov av att ta hand om, vårda och värna. Motsvarande rabiata män på etablissemangets parnasser vill försvara henne och den grupp de tillhör. På så sätt kompletterar de varandra. Men så är det inte nu.

Varför är då inte etablissemangets män inte längre intresserade av att organisera sin grupp mot ett framtida elände? Det är väl där vår tids ideologi kommer in. Vi har ju sett att mannens sexualitet och könsroll är i strykklass och orsaken till allt ont. Den kvinnliga rollen, omvårdnadsrollen har blivit det goda. Det är således en ideologi som fokuserar på det individuella kortsiktiga, inte på nation och familj. Hela etablissemanget av politiker och media sysslar bara med dessa frågor.

***

När jag läser delar av innehållet i Läroplanen (som hade kunnat vara författad av en miljöpartist, riktad direkt mot Sverigedemokrater) och ett utdrag från en lärobok om religion (där ett kapitel har rubriken ”Islamofobi” och eleven får veta att det är islamofobiskt att vara motståndare till moskébyggande) inser jag hur kört det är.

***

Det finns förstås en del skillnader mellan män och kvinnor, när det gäller synen på invandrings- och flyktingpolitiken. Många män tänker logiskt och rationellt, medan alltför många kvinnor tänker emotionellt. Det är förödande, åtminstone när det gäller vänsterkvinnor inom politiken. Det finns ingen som helst konsekvensanalys från deras sida vad massinvandringen innebär på sikt. Som att man måste bygga bostäder, sjukhus, infrastruktur, skolor och dessutom anställa kompetenta lärare. Kanske besitter också din före detta vän vissa av dessa egenskaper.

***

För några år sedan läste jag om en svensk före detta FN-soldat, som bland annat verkat i Libanon och sett landet slitas sönder. Han frågade sig hur det var möjligt att ett så fantastiskt land med så många goda människor kunde begå detta kollektiva självmord. Han hittade sex förhållanden som skapade förutsättningar för den libanesiska undergången och ansåg nu att Sveriges situation började påminna om Libanons:

1. Svaga gemensamma nationella värderingar.

2. Svag nationell krigsmakt.

3. Svag nationell polismakt.

4. Extremt god tillgång till vapen.

5. Stor tillgång till droger.

6. Känsla av vanmakt i befolkningen: ”Det är ingen idé att kämpa för ett bättre liv … fogdarna tar ändå det jag skrapar ihop.”

När det gäller punkterna 1–3 ser det verkligen illa ut för Sverige. Vidare är det mycket lätt att skaffa sig både vapen och droger, enligt honom. Punkt 6 är väl fifty/fifty än så länge, men det börjar luta mot mer uppgivenhet. Lägg därtill ett fredsskadat och auktoritetsbundet folk samt ett folk som dryper av konflikträdsla och oddsen försämras ytterligare.

***

Har samma erfarenhet med en av mina äldsta vänner. Vi har inte brutit kontakten men samtalen berör endast teknik – och det är glest mellan samtalen. I det fallet är det jag som tappar sugen av att bara prata teknik. Rent krasst kan jag prata med Google om det är bara enkla fakta jag söker. Jag försökte länge förstå hur han tänkte då han är otroligt snabbtänkt och en av de skarpaste hjärnor jag träffat. De tog mig 10 år att sluta försöka se hur han tänkte. Insåg att likt en bil med helljus på så kan man se väldigt långt rakt fram, men om man inte besvärar sig med att gå ur bilen, så ser man inte bakom stenar och buskar. Ovanpå det så förblindades han av sin egen styrka. Jag är förvånad över att han inte kan se riskerna som hans barn utsätts för.

***

Sedan kommer vi till det komiska, högskolestudierna. En mycket blandad klass, 85 % kvinnor. Både nysvenskar, 2:a generationens invandrare och det bästa av allt, blåögda världsmedborgare som vuxit upp i övre medelklass och medelklasshem. En salig blandning av altruister, kvinnokämpar, antirasister, naiva småstadstjejer som älskar allt, som inte är den svenska normen. Jag är redan klassens konservativa fascist, trots att jag knappt öppnat munnen.

Det är med fasa man ser hur nästa generations myndighetsmänniskor redan är faktaresistenta zombies. Totalt hjärntvättade, det är som att ifrågasätta gud med en religiös människa. Det tar helt enkelt stopp efter ett tag.

Kunskapsnivån på mina kära klasskamrater är bedrövligt låg. De studerar knappt, går på seminarier oförberedda och ”tycker hellre rätt än vad som står i böckerna”. Med risk för att låta som en dinosaurie (det var bättre förr) så handlar det inte om det. Det handlar om insikten att för många så har det blivit allmänt vedertaget att det är enklare och bättre att ”tycka rätt” än att ha erforderlig kunskap.

Det är både kusligt och lite skrämmande att befinna sig i en sådan församling, där all djupare analys och reflektion är som bortblåst. Det spelar ingen roll om föreläsaren uppmanar vår kära klass att vara så objektiva som möjligt, det går inte riktigt in. Det är som att ett dimhölje hindrar orden från att nå fram till merparten av mina klasskamrater. Jag ser Sovjet framför mig. Man har äntligen lyckats avla fram en ny generation zombies som inte alls är fria, tänkande, kritiska och analyserande, en ny generation av byråkrater/altruistiska do-gooders, som tycker rätt. Det hemskaste är verkligen som du säger, och det är min eviga skräck, att det som håller ihop samhället, det vill säga byråkratin, är det som kommer att luckras upp när den här typen av människor är klara om ett par år.

***

Jag ville berätta för dig att jag läser etnologi vid Uppsala Universitet, ett ämne som intresserar mig och som jag vill lära mig mer om. Det finns mycket märkliga saker att berätta om, bland annat att det känns som ren indoktrinering vissa gånger där professorernas egna tankar blir till sanningar. En gång spenderades det 25 minuter av en entimmesföreläsning på att prata om Sverigedemokraterna ”som är ett fascistiskt och rasistiskt parti”. Bara för att ta ett exempel. Men detta kan man ju tycka lite vad man vill om, det är inte första gången jag är på en universitetsföreläsning där den som ska tala väljer att spendera sin tid med att uttrycka vad han eller hon tycker om Sverigedemokraterna. Själv försöker jag ligga lågt med vad jag tycker politiskt, men en sak jag reagerade starkt på var när en av professorerna kom in på dig. Det sades att du var galen, högerextrem och ”en skam för hela yrkeskåren”.  Jag var med på båda seminarierna och samma sak upprepades på båda två.

Sammanställt, redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om resistens

För några dagar sedan tog en kvartssekellång vänskap slut, inte med en konflikt utan med en uppgiven suck. Hon och jag har varit parhästar i tre stora forskningsprojekt, vi har föreläst tillsammans på flera universitet, i Sverige och runt om i Europa. Till och med i Perth i Australien (Det är inte Trosa som är världens ände). Vi har haft kontinuerlig mailkontakt med varandra så länge den möjligheten funnits. Nu är det över. Jag tycker om och uppskattar henne, men vi har blivit främmande inför varandra. På olika sätt har jag försökt övertyga henne om att den politiska korrektheten försatt Sverige i en allvarlig situation, att vi närmar oss en katastrof och att vi delvis redan befinner oss där. Men nej. Hon har svarat att Sverige är ett bra land, inget särskilt håller på att gå snett och att allt minsann inte heller var så bra i gårdagens Sverige. Sveriges största problem är nog att vi inte behandlar våra invandrare tillräckligt väl.

När jag skrivit att hon är vilseförd har hon irriterat men ändå tålmodigt svarat att hon inte alls är vilseförd utan ”vi som är liberaler värdesätter öppenhet, mångfald och solidaritet med dem som har det sämre”. När jag morrat att så opersonligt får man inte skriva till en mångårig vän, man får inte sätta näsan i vädret och rabbla principer, så svarar hon

Jag sätter inte näsan i vädret, jag har bara en annan uppfattning av vad som är ett gott samhälle. Och jag vistas på samma planet som du. På den planeten finns människor med tilltro till andra, tilltro till de folkvalda och till en fri press. Och så finns det andra som misstror, mycket ledsamt att du säger dig tillhöra dem. 

Hon skriver också att Sverige är ett land där alla fritt kan säga vad de vill, utan att riskera att få sparken. Hon borde minnas att min forskning hindrat mig att få tjänster och forskningsanslag jag sökt. Det har alltså inte handlat om diverse åsikter utan om hårdvaluta, yrkeskunskaper. Men det har hon antagligen glömt, eller så är det en fråga för sig. Jag påminner henne inte, eftersom jag inte vill framstå som en rättshaverist.

När jag skriver att nationer som går i graven tar demokratin med sig, så borde det vara en tankeställare. Hon skulle kunna svara att den tanken har hon aldrig tänkt och att det vill hon absolut inte, att demokratin ska försvinna. Hon skulle också kunna svara att det inte är sant och söka förklara för mig varför jag har fel, men inte det heller. Hon svarar istället att hon avskyr nationalism och betraktar sig som en världsmedborgare.

Jag genmäler att vill hon se sig som en genomsnittlig världsmedborgare, så väntar ett liv i misär. Det är nämligen den normalitet som gäller för en majoritet av de människor som bebor denna vår värld. Hon borde inse att hon lever ett ytterligt priviligierat liv och att till de privilegierna hör möjligheten att kalla sig själv för världsmedborgare. Det låter bra, obegränsat och vidsynt. Att säga att man har en provinsiell syn på livet och delar världsbild med alla de andra byborna i Fjuckby (eller var man nu bor), det har inte alls samma ”impvärde”.

Jag attackerar henne, förtvivlad över denna försvarsmur. Hon värjer sig men slår inte tillbaka utan accepterar mig som jag är. Hon nöjer sig med att konstatera att vi har olika politiska ”åsikter”.

Jag har försökt tala om för henne vad som händer med Sverige. Konkret om skolan, om mediernas lögner, om invandringens kostnader, om arbetslösheten bland invandrarna, om kriminalitet, om övergrepp mot kvinnor, om bilbränder och no-gozoner. Hon skulle kunna svara att bilbränderna är hälften pojkstreck och hälften försäkringsbedrägerier. Då hade hon, precis som jag, sökt förklaringar. Men det sker inte. Hon är inte vetgirig och hon vill inte se denna problematiska verklighet. Det finns nämligen en risk med det, att hon slutar att se folk som bor i segregerade och så kallade utsatta förorter som offer. Om hon erkände att de bar ansvar för sina handlingar så skulle de ju bli medskyldiga till så mycket som är dåligt i förorten: hedersförtryck, kriminalitet, våld och bråk mellan olika etniska grupper. Då skulle frågor infinna sig, som varför inte bilbrännarnas föräldrar tar sina telningar i örat. Förstår de inte hur man ska uppfostra sina barn i Sverige, för att de ska bli goda och lojala medborgare? Och försäkringsbedragarbilbrännarna, vad är det för några? Är det invandrare som är kriminella?

Det finns en spärr som hindrar henne från att söka besvara frågorna, från att erkänna att frågorna ens finns. Man skulle kunna kalla den för offerspärren. Jag är väl förtrogen med den i ett annat sammanhang, nämligen när det gäller romer och kriminalitet. I dag har DN på första sidan larmat om att ett trettiotal ligor ägnar sig åt att lura, råna och stjäla från åldringar. Men de säger inte att det pågått i många år och att det handlar om en inkomstkälla för romer. För alla som vill hjälpa romerna, från ministernivå och neråt, gäller att romerna är offer. Därför ska de bemötas med statlig ångerfullhet och ekonomiska satsningar. Deras kriminalitet får aldrig föras upp på den agendan. Romerna protesterar givetvis inte. Den svenska flagellantismen passar dem finfint.

Det är så svårt för mig att acceptera att hon inte ser vad som hänt och händer med Sverige. Jag har skrivit till henne att hon är den blindaste bland alla mina närstående och vänner. Antagligen är det sant. Därför förstår hon mig heller inte, när jag frågar henne varför hon vill lämna över detta svenska konkursbo till sina barn. Vilket konkursbo? Sverige är inget konkursbo!

Det där med åsikter är centralt. Hennes åsiktspaket är ett borgerligt normalpaket. Eftersom varken medierna, arbetskamraterna på den myndighet där hon arbetar, eller hennes vänkrets tänker annorlunda än hon, så kan hon vara trygg med sina liberala värderingar. Hon tillhör dem som vill andra människor väl, naturligtvis också invandrare. Det är jag som kört av vägen, inte hon. Nå, det kan hon väl tolerera. I ett samhälle som vårt tillåts ju olika åsikter. Hon tycker si och jag tycker så, det är inte mer med det. You say tomato, I say ketchup. Let’s call the whole thing off!

Så slår det mig plötsligt. Pudelns kärna träffar mig mitt i planeten! Hon vill inte veta. Hon är som min hund när jag klipper klorna på henne. Det är bland det värsta som kan hända. Rädd blundar hon och stoppar huvudet mellan mina ben. Hon vill absolut inte se, hon förtränger det som pågår. Ett förhållningssätt som kan kallas för Våga vägra verklighet. Efteråt får hon Frolic och är snart glad igen.

Mina ”åsikter” är verklighetsrefererande och jag bryr mig egentligen inte så mycket om, ifall det är den politiska höger- eller vänstersidan som kavlar upp ärmarna och börjar lösa problemen. Som en av mina mailkontakter skriver:

En kollega sa till mig för många år sedan att en trist konsekvens av propagandan och den offentliga lögnen är att den alienerar i grunden sansade och på intet sätt politiskt extrema människor som du och jag. Han hade alldeles rätt. Jag är snart benägen att stödja vilken fascist-nazist som helst om denne skulle kunna få slut på det pågående vansinnet.

Här finns en skärningspunkt. De politiskt korrekta medmänniskorna refererar inte till verkligheten, de refererar till hur man ska tänka och vara för att bli accepterad i sin vänkrets, bland sina arbetskamrater och på den offentliga scenen. Medan jag arbetar på att försöka se världen som den är, så har pk-folket en annan utgångspunkt. De har ersatt världen som den är med världen som den borde vara. De håller rätt på vad man ska tycka, som en god medborgare och medmänniska. De förlitar sig på att den information som politiker och journalister lämnar i allt väsentligt är relevant, hederlig och korrekt. De behöver inte bry sig om hur det går för Sverige. Sådant sköter ju politiker och myndigheter om. Som skattebetalande medborgare har de både rätt och möjlighet att stå vid sidan och titta på. Om det krävdes en särskild insats från dem, så skulle de anvariga se till att de fick veta det. Det finns alltså ingen anledning att tro att någon ko har traskat ut på på isen.

Min förra vän och arbetskamrat vill inte veta vad som händer i verkligheten. Hennes invändningar är inte verklighetsrelaterade utan principiella. Om man vill vara en god person, ska man inte resonera som jag. Jag befinner mig på förbjuden mark, på ondskans revir. Därför gör hon inte ens en antydan till att vilja pröva sanningshalten i mina påståenden. De politiskt korrekta behöver den politiska korrektheten som ett gemensamt trossystem, en sekulär variant av alla de trossystem som följt människan genom hela hennes kända existens. Den politiska korrektheten är murbruket mellan stenarna i en tankekatedral som annars aldrig hade klarat verklighetens hårda vindar. Det gäller också för Henrik Schyffert, när han i gårdagens nummer av DN säger:

Jag är en politiskt korrekt person. Den korrektheten är sund, den tvingar en att tänka i nya banor, att inte försöka få enkla skratt genom att driva med sexuella eller rasistiska fördomar, utan i stället tänka ett varv till för att inte cementera dem.

Som driven komiker vet antagligen Henrik Schyffert att humor bygger på distanseringar och oväntade infallsvinklar, inte på blindhet utan tvärtom, på ett alternativt seende. Länder där det politiska förtrycket är starkt utvecklar svåråtkomliga subversiva satirkulturer. Polen under det sovjetiska väldet är paradexemplet. Fick Polens intellektuella inte yppa sin kritik, så gjorde de det i alla fall, på ett sätt som formellt var otadligt. Med skrattarna på sin sida.

Henrik Schyffert vill inte vara subversiv. Han vill inte attackera några offergrupper utan säga det goda och det rätta. Politiskt korrekt humor? De politiskt korrekta kommer att tycka att han är rolig, därför att de vet att det han säger är roligt på ett korrekt sätt. Jag misstänker att Henrik Schyffert inte kommer att få mig att dra på smilbanden. Nå, jag har egentligen alltid tyckt att han var den som var tråkigast i Killinggänget. Hos honom finns en arrogans som inte ens den politiska korrektheten klarar att dölja. Politisk korrekthet är kanske hans försökt till besvärjelse mot det förakt han hyser mot alldeles vanliga människor, sådana de nu på gott och ont är? Politisk korrekthet är alltid en strategi för att hamna i överläge.

Det som är gemensamt för dem som bär upp PK-Sverige är att de räds verkligheten. Jag har vid några tillfällen beskyllt dem för att vara kunskapsresistenta, något som också andra dissidenter noterat och fört fram. Det är naturligtvis våldsamt förolämpande, det går inte hem. Jag har sett att några bland pk-isterna hävdar att det är vi invandringskritiska som är faktaresistenta, enligt det barnsliga receptet ”den som sa’t han va’t”.

Faktaresistent är fel ord i sammanhanget. Det är inte fakta vi är resistenta emot. Vi suger i oss fakta och vill diskutera det som händer med vårt land. Vi är resistenta mot folk som tror att de vet bättre när de i själva verket är bedragna, hjärntvättade. Vi är resistenta mot lögner, mot propaganda. Sedan, jag borde inte visa svaghet och erkänna, men det är så här: Resistenta är vi inte, inte alls. PK-lögnerna träffar oss ända in i märgen, tränger in i hjärtedjupet. Vi är inte resistenta. Vi är förtvivlade.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

I dag berättar Johannes Divinius om Pepe the Frog och värdegrundsgudarna

En av de mer märkliga och mystiska aspekterna av den mänskliga tillvaron är dess religiösa dimension. För många, i synnerhet i vårt sekulariserade land, framstår detta tema kanske som ett vidskepligt och löjeväckande sidospår. Men det hindrar inte att många sedvänjor, institutioner och regler som håller ihop samhället likväl är sammanvävda med någon form av tro. Tron på att en sedvänja förpliktigar är det som gör att människor efterlever den.

I ett gott samhälle tror en människa att hon gör rätt för att hon vet att hon gör rätt. Det rätta är helt enkelt det naturligt rätta och goda, det som befrämjar mänsklig hälsa och liv. Den som följer Tegnérs uppmaning och fattar all sanning är också den som vågar eller snarare gör allt rätt. Religionen begränsar sig till en stilla dyrkan av det rätta och det goda. En ordlös kärlek skulle man kunna säga.

I ett samhälle som vårt, som påverkas av mäktiga världsomspännande marknadskrafter och fjärran byråkratier, antar religionen en ny form. Det goda kan när som helst försvinna: arbete, bostad, en sjukvårdsplats. Det goda ligger därför bortom vår kontroll, det beror på främmande marknadskrafter som man måste underkasta sig och dyrka. Offer inför marknadsgudarna sker genom självspäkande träningspass, konsultföreläsningar, karriärplaneringar, omfattande övertidsarbete och extraarbete, smarta pensionssparprogram, skatteupplägg och aktieplaceringar.

Politikernas och ämbetsmännens dyrkan och offer inför marknadsgudarna är i det sammanhanget lite extra märkvärdiga, eftersom de räknas som marknadskultens överstepräster. Man offrar och dyrkar genom sparprogram och effektiviseringar, kännbara uppsägningar och sänkta eller höjda skatter.

Men ibland antar religionen en mer ideologiskt medveten och organiserad form. Dyrkan här gäller inte marknadsgudarna utan vissa värden som exempelvis gränslöshet, mångkultur, antirasism, osv. Värdegrundsgudarna dyrkas med vördad för de är särskilt fina; marknadsgudarna däremot dyrkas med fruktan. Förhållandet mellan värdegrundsgudarna och marknadsgudarna är i det avseendet en spegelbild av förhållandet mellan de himmelska gudarna och de underjordiska gudarna i den grekiska gudavärlden. Det är kanske heller ingen tillfällighet att grekerna placerade rikedomens gud (Pluto) längst ner i underjorden.

Dyrkan av de könsneutrala värdegrundsgudarna visar sig genom olika typer av kulthandlingar. Kulthandlingarna skall ge upphov till positiva känslor och väcka hänförelse inför värdegrundsgudarna. Mångkultur exempelvis firas genom särskilda mångkulturdagar då företrädare för minoriteterna bjuder på kulinariska specialiteter och uppträder i folkdräkt. Ifrågasättanden av värdegrundsguden mångkultur är däremot tabu.

Men kulten skall ibland väcka negativa känslor hos majoritetsbefolkningen, ty den som trotsar värdegrundsgudarna är skyldig till skuld, en skuld som ärvs över generationerna. Det årliga högtidlighållandet av minnesdagen för slaveriets avskaffande i Frankrike kan tjäna som ett exempel på en sådan negativ kult. Då hedras vid särskilda monument de afrikansk- och karibiskättade offren för det franska slaveriet under mycket högtidliga former, under närvaro av republikens president och andra höga dignitärer. Då skall Frankrikes afrikanskättade befolkning glädjas medan Frankrikes ursprungsbefolkning (les Français de souche) skall skämmas. De hundratusentals européer som föll offer för det slaveri som organiserades av araber från 1500-talet fram till 1800-talet nämns däremot inte.

Budskapet är klart: slaveri beror uteslutande på vitas rasism mot svarta, och de vita som gjort sig skyldiga till detta brott har försyndat sig mot värdegrundsguden antirasism. En försyndelse som endast kan botgöras genom ständiga påminnelser om den egna skulden samt genom att förebygga olika former av rasism. Såsom rasism räknas då exempelvis att försvara Frankrikes gränser samt att vilja skydda dess ursprungsbefolkning mot ytterligare massinvasioner av migranter från Afrika.

De nationalistiska och folkliga motståndsrörelser som ifrågasätter den nuvarande världsordningen dyrkar ofta de gamla gudarna ”The Old Ones” som H.P. Lovecraft kanske skulle ha kallat dem. Dit hör de gamla hedniska gudarna, men kanske oftare de stora världsreligionernas gudar, främst den kristna, treeniga guden. Typiskt för dessa religiösa kulthandlingar är att de saknar självständig, levande dynamik. De präglas i stor utsträckning av upprätthållandet av en medvetandeform, känsla och rit som hör till det förflutna och som många gånger endast omfattas av en liten och ofta krympande skara människor. De anhängare av Forza Nuova som samlas för att fira den katolska mässan i Predappio, vid Mussolinis grav, är säkert ärligt troende kristna, italienska patrioter. Men trots alla upplivningsförsök präglas dessa tillställningar alltid av en dammig patina av nostalgi.

Det finns emellertid en folkligt religiös underström som varken kan beskrivas som sekulär värdegrundsreligion eller traditionell kristendom, nämligen magin. Magin är inte kontrollerad, utan kaotisk, dynamisk och demokratisk. Den slår uppåt mot makten – den försöker påverka gudarna, snarare än underkasta sig eller dyrka dem. Magin är heretisk. Mot den bakgrunden är det kanske ingen tillfällighet att magin återföds just i de mest kaotiska delarna av oppositionen mot globalismen. Det är här som en början till en ny, levande religiositet kan märkas. En oorganiserad magisk religion.

Ett exempel på en sådan magisk rörelse är kulten kring grodan Pepe. Pepe är från början en barnslig och illa tecknad seriefigur skapad 2005 av serietecknaren Matt Furie. Furies seriefigur är en människogroda som lever i ett mänskligt sammanhang med dess normer och etikett. Men Pepe är också ett djur och som sådant saknar han kunskap om skillnaden mellan rätt och fel. Denna okunskap om vad som är rätt och fel försätter ofta Pepe och hans omgivning i olika pinsamma och komiska situationer. Pepe är en moralisk idiot eller möjligen en helig dåre – ett intryck som förstärks av Furies pretentiösa beskrivning av sina serieteckningar som ”heliga”.

Pepes normlöshet och oförmåga att kontrollera sina kroppsvätskor och kroppsavsöndringar är förmodligen också förklaringen till att så många lockats att reproducera bilden av Pepe på olika subkulturella internet-fora. När Pepe så småningom får sin karaktäristiska gröna färg och sina rödbruna läppar, vandrar han till bildforumet 4chan. Där förvandlas han till ett så kallat internet-mem – en slags internetikon med en humoristisk text som kommenterar bilden.

I sin nya karriär som internet-mem på 4chan får Pepe främst illustrera olika intensiva stämningar av förtvivlan, ilska, glädje osv. Men där finns också något annat som gör Pepe användbar, nämligen att han ständigt växlar identitet och gestalt. Pepe saknar de karaktärsegenskaper som utmärker en moraliskt stabil personlighet. Ibland är Pepe omtänksam, ibland är han sadist. Pepes könsliga, sociala och politiska identitet växlar också allt från kvinna till man, kapitalist, tiggare, kommunist, nationalsocialist, stalinist, muslim, jude, IS-terrorist osv.

Pepe är kort sagt inte bara normlös – han är kaotisk. Detta gäller förstås Pepe som bild och symbol, men framförallt som representant för en kaotisk och förvirrad rörelse och tankevärld. En kaotisk rörelse som verkar på internet, ofta med rötter i millenium-generationen, dvs. ungdomar och unga vuxna födda mellan 1980-1996. Typiskt för denna rörelse är att den präglats av den djupa recessionen mellan 2007-2009. Den generation som Hillary Clinton föraktfullt har beskrivit som en generation av baristas och källarinnevånare (basement dwellers).

Många i denna generation har upplevt svårigheten att finna ett arbete, åtminstone ett i paritet med den utbildning man skaffat sig. Det är en generation som blivit marginaliserad och som många gånger upplever den nya världsordningens nyliberala sida: avregleringar på arbetsmarknaden och oväntade svängningar på finansmarknaderna. Det är också en generation som har tid att spendera på nätet. Men det som framförallt gör den politiskt explosiv är att många av dess medlemmar sympatiserar med den s.k. alternativa högern (the Alt-Right), en amerikansk nationalistisk rörelse som identifierar sig och sina intressen genom sin rastillhörighet och etnicitet.

Detta är förvisso inget nytt: i USA har ras alltid varit viktigt, många gånger viktigare än klasstillhörighet som utgångspunkt för politisk organisation. Det nya med millenialisterna på nätet är att de, och den alternativa högern, utgör konturerna av en slags vit medborgarrättsrörelse. För den amerikanska liberala vänstern är denna företeelse högst problematisk. Den erkänner inga andra medborgarrättsrörelser än den svarta. Kampen för svartas medborgerliga rättigheter är en kamp mot vita, som tar sin utgångspunkt i Theodor Adornos teori om det vita privilegiet. Medborgarrättsrörelserna är för amerikanska progressivister ett bevis på framgång – trots att man aldrig lyckats ena USA:s etniskt splittrade arbetarklass.

Typiskt för den vita millenium-generationen är att den gjort den radikala erfarenheten att inga etniska grupper har några privilegier eller särskilda rättigheter i den nya världsordningen. Globalisering och nyliberalism träffar alla grupper, även vita, ty den känner inga kelgrisar eller favoriter annat än bland de som tillhör eliterna. Kampen mot det vita privilegiet har flyttat från gatorna och blivit en angelägenhet för storbankerna och de politiska eliterna i de allra finaste finrummen. Det är lätt att inse att dessa gränslösa eliter inte är intresserade av en enad vit majoritetsbefolkning, varken i USA eller i Europa.

Det är till tråden med titeln ”politiskt inkorrekt” som de politiskt medvetna vita millenialisterna söker sig när de går in på 4chan. Det är här de börjar använda Pepe som ikon för sina politiska idéer – genom att skriva politiska slagord på sina mem. Från och med 2015 är de flesta mem som postas hyllningar av Donald Trump. Ibland är Pepe Trump, ibland står Trump bredvid Pepe.

På 4chan möter Pepe också de ockultistiskt lagda millenialister som tror att de mem man postar har en magisk inverkan på omvärlden. Bland dessa utvecklas så småningom en egenartad kult av Pepe. Enligt bloggen https://pepethefrogfaith.wordpress.com/ kan den kopplas till den talmystik som uppstår kring det 8-siffriga tal som tilldelas varje postning på tråden. På tråden har en vana etablerats att gissa om slutsiffrorna i postningen kommer att bli jämna. Genom tillfälligheter eller gudomligt (?) ingripande är förvånansvärt många gissningar riktiga, just när de gäller slutsiffrorna på poster om Trump. Dessa lyckade postningar firas genom att man skriver ordet ”Kek”, som är en översättning av akronymen ”LOL” (laugh out loudly) och som härstammar från online-spelet World of Warcraft. Uttrycket ”Kek” används också i postningar på 4chan där man uttrycker sin förtjusning över Trumps politiska segrar.

Snart nog upptäcker de ockultistiska postarna på 4chan att ”Kek” också är namnet på en egyptisk grodgud. Kek eller Kuk är i den egyptiska gudavärlden kaosets, mörkrets och det frambrytande ljusets gud. För de ockultistiskt lagda användarna på 4chan uppstår föreställningen att postningarna av mem i själva verket haft det magiska syftet att återigen frambringa Kek till världen. Också de politiskt medvetna millenialisternas politiska postande har en ockult innebörd. Kek står på Trumps sida, ty Trump är i själva verket Keks överstepräst.

Genom att posta mem med Pepe/Kek tror många att man på magisk väg kan påverka presidentvalsrörelsen i USA. På nätet har denna form av religiositet fått namnet ”memetisk magi”. Många postare och bloggare uttrycker övertygelsen att exempelvis Hillary Clintons sammanbrott under högtidlighållandet av attentatet 11/9 2001 skall ses som resultatet av just memetisk magi.

Man kan dra på smilbanden åt detta, men då bortser man från att Trumps fiender har tagit Pepe på största allvar. Pepe är en symbol för ”vit makt”, enligt Clintons valkampanj, och en ”hatsymbol” enligt den sionistiska medborgarrättsrörelsen ADL. Hur kan en fånig seriegroda ingjuta så mycket fruktan hos Trumps fiender om där inte finns något magiskt över den? En sak är säker: mot den folkliga magin kämpar värdegrundsgudarna förgäves.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politikerförakt del 3:3

Den tidigare nämnde sociologen och idéhistorikern Richard Sennett ägnade på 1970-talet en hel bok åt att diskutera massamhällets sönderfall. Titeln säger det mesta: The Fall of Public Man. Det är en bok som borde ingå i grundkursen för den som satsar på en karriär som professionell politiker. Sennett anser att livsvärldens intimiserande perspektiv invaderat det offentliga livet. Det offentliga livet var och skulle med nödvändighet också vara fyllt med masker, poser, ritualer och stiliserade tillvägagångssätt. I livsvärldens perspektiv framstår detta ”spektakel” såsom inautentiskt, oäkta och tomt, det vill säga tömt på livsvärldens ”äkta” värden.

Vi kan se det i den amerikanska valdebatten där fokus ligger på Trumps respektive Clintons privatmoral, liksom på deras ordval. Det gäller såväl den amerikanska debatten som hur svenska medier speglar den. Viktiga frågor om hur det ska gå för USA i framtiden under Trumps respektive Clintons ledarskap utreds inte. Antagligen gör de en korrekt bedömning, att detta är frågor som svenska mediekonsumenter inte är särskilt intresserade av, därför att de inte har tillräckligt högt underhållningsvärde. Vad presidentkandidaterna kan åstadkomma och vad det kan betyda för Sverige intresserar inte journalisterna, utöver de svepande förutsägelser där de påstår att världen kommer att gå åt skogen om Trump blir vald..

När livsvärlden med sitt intima och personliga tilltal tränger in på strukturvärldens domäner, när ämbeten individualiseras och personifieras, så fungerar den offentliga världen sämre.

Orsaken är enkel: det intima tilltalet är en lögn – främlingar som inte följer främlingskapets regler när de närmar sig varandra utan låtsas vara vänner, har fångats av lögn. Det som händer när människor via språket och det sociala regelverket tvingas att behandla varandra som om de vore vänner trots att de inte är det, är att offentligheten bryter samman. När det inte finns några fungerande former, inget accepterat språk på vilket man kan närma sig varandra såsom främlingar, då upphör det offentliga umgänget. För svenskt vidkommande ligger detta fenomen sent i tiden. Numera är vi exempelvis alla du med varandra – och tillvaron är befolkad av medborgare utan vare sig titlar eller efternamn – men det var inte många decennier sedan det framstod som en ganska svår konst att tilltala en främling. Det gällde inte bara att undvika det förolämpande ”Ni:et” utan det gällde också att behärska krystade former i passivum (”Ska det has kaffe?”).

Det absurda: vi har lagt bort titlarna med varandra, vilket resulterar i att vi inte längre vill tala med varandra. Folk tiger när de passerar varandra utomhus i det urbana landskapet. Folk tiger på bussar, på tåg och i tunnelbanor. Vi saknar ett offentligt accepterat språk och vet numera allihop att vi inte har rätt att tilltala varandra utan att ha ett ärende. Det publika normalbeteendet är observation, ett slags voyeurism – Balzac kallade det för ögats gastronomi. I denna offentliga värld av observatörer, detta förnekande av en gemensam offentlig värld, så finns det inget utrymme för den typ av politiker som föddes vid 1800-talets mitt. Det teatraliska har lämnat politiken och den politikerroll som utformades för folkmassorna har blivit meningslös. Hitler trollband med sina offentliga tal det tyska folket. När vi på gamla journalfilmer ser detta, så förstår vi inte hur det är möjligt. Varför lyssnar tyskarna alls till denna löjliga figur? Ledaren har äntligen genom en lång färd genom många sekler blivit bara människa.

Politikern kan inte längre öppna dialoger på torget och om han inte förstår det utan ändå försöker göra sig gällande där, så finner han sig vanligen tala utan publik. Om publiken trots allt finns där, så består den av ett inte särskilt representativt urval, därför att en överväldigande majoritet av medborgarna har förvandlat det offentliga torget (Romarnas Agora) till en väg – det vill säga en transportsträcka. Det skall till något exceptionellt för att medborgare skall vilja ”parkera” och lyssna till en politikers svada. Vi har därför under de senaste åren emellanåt fått ta del av närmast patetiska försök från politikerna att tala publikt – inte så sällan med hjälp av en särskilt preparerad sparringparter som får representera folket. Kort sagt, medborgarna vill åka hem. Vill de alls ta del av politikernas budskap, så slår de på dumburken. Teve garanterar genom att stå för sållningen, att medborgare med tidsbrist kan få lyssna till de viktiga debatterna. Verkligheten finns inte längre därute utan först och främst i teve, det vill säga hemma. Bokstavligt talat möter medborgarna politikerna på hemmaplan.

Det är i hemmet som föraktet föds. Här, tillbakalutad i bästa snurrfåtöljen kan medborgaren kritiskt lyssna till vad politikerna egentligen säger. Den som lyssnar har alltid ett överläge gentemot den som talar. Någon gång fungerar magin – medborgarna kan trollbindas av de stora debatterna strax innan ett val. Men alltför ofta kommer politikern till korta. Anledningarna är flera.

Det är ohyggligt svårt att tala till ”bönder på böndernas språk” och samtidigt få respekt från de professionella, att smälta samman politikens båda språk till ett enda. Det var just detta Ian Wachtmeister och Bert Carlsson prövade med Ny Demokrati. Först vann de, därför att de talade så att folk begrep. Men priset var hård kritik från politikerskrået och journalister som var vana att tolka det gängse politiska språket. Klyftan mellan Ny Demokratis utfästelser och vad de skulle vara i stånd att göra blev helt enkelt för stor. Detta upptäcktes omgående av yrkespolitiker och sedan var det bara en tidsfråga innan de hade skjutit Ny Demokrati i sank. Sverigedemokraterna har en helt annan ambition att lära sig politikernas ”backstagespråk”. Om de klarar att bli accepterade som legitimt av de andra politiska partierna, så räknar de också med att slippa den offentliga skändningen. Ännu tyder ingenting på att de kommer att lyckas. De kan förmodligen bli Sveriges största politiska parti utan att övriga partiledare inser att det inte handlar om rasism eller nazism.

Fungerar inte böndernas språk bland professionella politiker, så gäller också motsatsen. Det professionella politiska språket gör inte någon lycka i livsvärlden, inte bara därför att det är tunt, byrå- och teknokratiskt samt instrumentellt, utan också därför att det helst vill slippa att göra utfästelser. Trovärdiga politiker kan inte lova runt och hålla tunt – då får de inte behålla sina ämbeten. Men de får heller inte lova mer än det som låter trovärdigt. De befinner sig i den tidigare beskrivna Moment 22-situationen: för stora löften blir lögner och för små löften är liktydigt med skitprat.

För den politiker som vill stanna kvar vid makten, hur ser denna i grunden olösbara ekvation ut? Svaret är att presentera sig som ”vanliga människor”, på gott och ont, men givetvis mest på gott. Via teve placerar politikerna sig i medborgarnas livsvärldar och där försöker de skickligaste bland dem att framstå som människor av samma sort som medborgarna. En statsminister som tror att det är folkligt dansar gärna med kossan Doris i teve.

Vanliga människor har inte så förfärligt mycket betalt och heller inte mycket makt. De får inte ha alltför mycket makt. En nordisk politiker i teve-åldern strävar därför efter att, parallellt med maktutövningen, ge sken av att denna makt inte är så stor som den ändå är. Likaså försöker han eller hon att via sin livsstil markera sin vanlighet. Den politiker som lagar sin egen frukost i teve kan skörda större politiska poänger på detta än på att rösta rätt i viktiga nationella frågor. Svenska politiker undviker att åka Rolls Royce och vill inte bo i slott eller palats – inte därför att de är mer etiskt högstående än kejsare och kungar utan därför att detta underminerar deras positioner. När de på skattebetalarnas bekostnad flyger privatjet, så är det absolut inte något som bör lyftas fram på den offentliga scenen. Däremot, om någon politiker skulle få för sig att ta bussen, ja då är det fint om media förevigar händelsen.

Det verkligt absurda inträffade när Staten inredde Sagerska palatset till bostad åt statsministern och tvingar honom att av säkerhetsskäl att bo där, samtidigt som skattemyndigheten ska göra en bedömning av hur denna ”förmån” skall beskattas. Längre i förnekelsen av Statens högsta ämbete är det knappast möjligt att gå.

Med förtjusning läser medborgarna sådant skvaller från Rosenbad, som visar att även innanför maktens murar står svenska politiker i lunchkö tillsammans med övrig personal. De dricker inte champagne ur förgyllda kristallglas utan enklare bubbel ur plastmuggar av engångstyp. För att låna ett synsätt som omhuldats av finanssläkten Wallenberg, så blir det viktiga inte att synas utan att göra, med det tillägget att till slut får inte ens görandet synas, utan det som skall visas utåt för medborgarna, det enda acceptabla, är bilden av politiker som vanliga hyggliga människor – utan prål och med rena kalsonger; och absolut inga skelett i garderoben.

Transformationen av ledaren från gud till människa är fullbordad och föga glansfulla politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven kan därför inte bara nå maktens krön i Sverige, utan också hålla sig kvar där. Hade de presenterat sig själva som maktpersoner av Saddam Husseins eller Mitterands typ, så hade de med den svenska demokratins spelregler varken kommit fram eller kunnat stanna kvar.

Dessvärre, genom ett försiktigt och undanglidande språkbruk, genom att inte göra makten glansfull och synlig, så blir de också tacksamma måltavlor för medborgarna, som uppfattar dem som svaga (återigen demokratins moment 22). Frågan är för övrigt om de inte faktiskt är svaga? Om ett våld av det slag som nu ruinerar Syrien, Afghanistan och Irak slipper loss i Sverige, kan vi då lita på att de har kraft att stoppa det? De har inte klarat att stoppa massinvandringen. De har inte ens velat förstå att det är en sådan som pågår, trots att den utspelat sig framför deras ögon. De har inte heller kraft att stoppa de rumänska och albanska tiggarnas invasion av svenska tätorter. Därmed är vi tillbaka där jag började detta resonemang: medborgarnas förakt för landets politiker är ett resultat av deras svaghet. De gör inte sitt jobb. De skyddar inte det svenska reviret och de förstår inte att sätta medborgarnas intressen i första rummet. De förstår inte ens att dra en gräns mellan de människor som de politiskt representerar och andra människor. De säger att vi inte ska göra skillnad mellan ”vi och dem”. Emellertid de har blivit valda just att göra den typen av val. Därmed har de gjort sig förtjänta av medborgarnas förakt. Med råge.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fienden

But the enemy I see

Wears a cloak of decency

Bob Dylan

Den tredje och avslutande texten om politikerföraktet får stå över i dag, men den kommer.

Dagens text har flera källor. Jag vill dock särskilt lyfta fram två. Den ena är Bristningsgränsen, en söndagskrönika av Julia Caesar. Den andra är en ledare i senaste numret av nyhetstidningen Nya Tider, skriven av chefredaktören Vávra Suk. Den bär titeln ”Begynnande uppror på Gotland?”

I en mailväxling skriver en skarpsynt filosof till mig att det är svårt för Sveriges medborgare att förstå att staten inte längre står på deras sida. Han syftar inte på pensionsåtaganden, a-kassa och liknande, utan på grundläggande kvaliteter som gränsskydd och rättssäkerhet. Det är åtaganden som staten i framtiden inte självklart kommer att se som sin uppgift. Tillspetsat uttryckt: I den nya världsordningen är staten folkets fiende. Nu ges ett smakprov på vad medborgarna har att räkna med.

Länge var Gotland det minst mångkulturella länet i Sverige, något som de lokala politikerna lyckats ändra på. År 2012 redogjorde landshövdingen, Cecilia Schelin Seidegård, för sin strategi för att locka fler invandrare till att bosätta sig på Gotland och göra ön mångkulturell, vilket för henne var ett positivt laddat begrepp. Hon påstod att Gotland behövde fler invandrare för att klara jobben och välfärden. Hon erbjöd ett ”Gotlandspaket” som innehöll särrättigheter och specialförmåner, bland annat förturer till bostäder och lediga jobb. Eftersom det råder brist på både jobb och bostäder på ön, var detta inte något som gjorde gotlänningarna förtjusta. Hennes förslag utsattes för hård kritik. Enligt motståndarna fanns det ingen anledning att tillåta politikerna att förvandla Gotland till ett nytt Malmö, Södertälje eller Bergsjön – områden som inte ens de politiker som skapat dem ville bo i. De varnade för ett asylkaos. Motståndet ledde i mars samma år till att ett tjugotal lokala politiker, företagare och opinionsbildare skrev ett öppet brev till stöd för landshövdingen. Det avslutades med orden ”Gotland behöver världen. Gotland är öppet för alla”.

Enligt Länsstyrelsens rapportering i juli år 2016 bodde 660 asylsökande på ön. De flesta var placerade i någon av sammanlagt sju anläggningar. Gotlandspolitikerna hade förbundit sig att under året ta emot ytterligare 192 asylsökande. Ungefär 200 ensamkommande ”barn” bodde i privata HVB-hem (hem för vård och boende). Vid ett tillfälle hade Gotlandsbåten kört så många som 200 asylsökande till ön. De lär ha svinat ner i restaurangen och stulit som korpar från butiken. Personalen, som inte klarade att stoppa det hela, blev tillsagda av VD att hålla tyst om händelsen, men även om medierna ogärna rapporterar sådana händelser, så sprider sig ryktet. Till det ska man lägga att mängder av romer sökt sig till ön och att det satt tiggare utanför varje större butik.

I Visby öppnades ett boende för asylsökande i Östercentrum. I december år 2015 stormades en butik där, av ett tjugotal personer från asylförläggningen. De stal i stort sett allt de kunde komma över. Det finns också rapporter om att droghandel blivit ett stort problem för affärerna i Östercentrum. Detta ledde till att butiksägarna ansökte om att bli ett så kallat Paragraf 3-område, vilket innebär fler ordningsvakter och att dessa har större befogenheter än vanliga väktare, när det gäller att göra ingripanden. Sådana områden finns på flera andra håll i landet, men för Gotland har det tidigare inte ansetts behövligt. Utvecklingen på ön följer till punkt och pricka det som klartänkta gotlänningar varnat för under åratal, med en grövre brottslighet, uppretade lokalinvånare och myndigheter som inte klarade att hantera situationen.

Det finns också andra rapporter om att alla asylsökande inte utgör Guds bästa barn. Camilla Sundelius, en 26-årig gotländsk kvinna som organiserat ett medborgargarde med vanliga gotlandsbor – när detta skrivs har det 700 medlemmar – berättar att de unga männen på asylboendet kan ställa sig mitt i vägen och spotta på marken framför en. Om det är sant, så är det inget beteende som ökar nykomlingarnas popularitet hos lokalbefolkningen. Vid ett tillfälle åkte två av de asylsökande männen på ett kok stryk. Till polisen uppgav de att förövarna var svenskar, men dessa hann lämna platsen innan de blev gripna. Polisen gick genast ut med signalementet att angriparna var ”väldigt svenska” och att de var ”fegisar”, trots att de inte förefaller ha varit fler än de misshandlade männen. Man kan misstänka att misshandeln rubricerades som ett hatbrott, en typ av brott som är prioriterade inom polisen. Hade förhållandet varit det omvända, att två asylsökande misshandlat ett par svenskar, så kan man vara säker på att polisen inte skrivit att angriparna var ”väldigt utländska”. De hade knappast heller kallats för fegisar. Istället hade locket-på-politiken gällt, det vill säga polisens reguljära rutin att inte ange etnicitet eller andra kännetecken, som kan tolkas som rasism.

Fram till nu har på Gotland sammanlagt 28 våldtäkter rapporterats under året. På sociala media kallades det för en våldtäktsepidemi. Utan att det är säkerställt förefaller samtliga förövare vara invandrare. En av dessa våldtäkter fick bägaren att rinna över för gotlänningarna. Det var en 33-årig rullstolsbunden kvinna som skulle åka hem och delade en taxi med en för henne okänd man. Hon följde med honom till villan där han bodde, därför att hon behöver låna en toalett. Där våldtogs hon av fem eller möjligen sex män, som samtliga är asylsökande. Eftersom villan är ett HVB-hem så är det troligt att flera av dem juridiskt sett är klassade som barn. Kvinnan sitter som sagt i rullstol och hade ingen möjlighet att fly. Hennes advokat berättar att hon var chockad, paralyserad och fruktade för sitt liv. Därför vågade hon inte ens försöka göra motstånd. “Hon har inte gapat, skrikit och slagits. Hon har sagt nej, sedan har det tjatats och hon har sagt nej. Till slut har hon gett upp i situationen. Hon stängde av. Hon genomled det här, bara för att, som hon upplevde det, komma därifrån med livet i behåll.” Efter flera timmar får hon hjälp att komma ut ur huset och kan larma polisen. Enligt advokaten vårdas hon för såväl fysiska som psykiska skador.

Polisen inleder en förundersökning. Förundersökningsledaren kommer från Libanon där han föddes i ett flyktingläger för palestinska flyktingar, vilket med stor sannolikhet gör honom till muslim, vilket också förmodligen gäller för de för våldtäkt misstänkta männen. Med tanke på hur uppretade och misstänksamma gotlänningarna är, så är det inte det idealiska valet av förundersökningsledare.

Nu händer något oväntat, nämligen att åklagaren Mats Wihlborg släpper de för våldtäkt misstänkta männen. Så här lyder hans motivering: ”Själva gärningen baseras inte på våld eller hot utan på att man utnyttjat målsägarens speciella belägenhet. Hennes berättelse är inte så pass robust att den utan vidare kan ligga till grund för en häktning. Den avviker så mycket från de misstänktas berättelse. Även om det finns skäl att ifrågasätta deras berättelser på vissa punkter också.”

När den ovan nämnda Camilla Sundelius får veta att männen släpps skriver hon ett upprop på Facebook. Detta hörsammas av ett hundratal uppretade som i samlad tropp går till den villa där de misstänkta gärningsmännen då bodde. Den ligger bara ett kvarter från polishuset. Så mycket mer hände inte. Då beger sig några i skaran till kammaråklagare Mats Wihlborgs hem där de inte verkar ha gjort något särskilt, utöver att samlas utanför.

Den på ön bosatte medlemmen i Nordiska Motståndsrörelsen snickaren Robin Boström filmade de män som förmodligen var förövarna. Han lade ut filmen på nätet. Detta ledde till att han morgonen därpå från polisen utsattes för en husrannsakan och greps. Han hade tidigare i veckan trakasserats av polisen som stoppat hans arbetsbil för att tvinga honom till narkotikaprov. Polisen vägrade att uppge vad han var misstänkt för. Istället var de hånfulla och otrevliga mot Boströms sambo. Av vilken anledning greps han? Det är mycket möjligt att en ambitiös åklagare skulle kunna få hans videofilmning av de misstänkta våldtäktsmännen till “olaga hot” eller någon typ av kränkning, även om det känns långsökt.

Ett tiotal aktivister i Nordiska motståndsrörelsen tog sig till ön och anordnade en demonstration. För systemmedia var denna högerextrema grupps närvaro på Gotland välkommen. Om protesterna trappades upp så kunde de vinkla det till att upproret var styrt och organiserat av högerextremister. Men allra helst ville de ligga så lågt som det bara gick. I lokaltidningen ”Hela Gotland” kunde man läsa: ”Vid 14.30-tiden inkom rapporter om att det blivit en mindre sammanstötning mellan demonstranterna och förbipasserande som gjorde att polisen fick ingripa.” Det som hände var att ett invandrargäng utmanade Nordiska motståndsrörelsens aktivister och ville att de skulle gå någon annanstans och göra upp. Aktivisterna svarade att de inte var några huliganer och att om invandrarna ville slåss, så fick de angripa dem på plats.

Gotlandspolisen begärde förstärkning från fastlandet, eftersom de ansåg att de inte klarade upp situationen. Läget klassades som ”särskild händelse”. En särskild händelse brukar handla om kravaller, terrorism eller bombhot. Vad var poliserna rädda för att gotlänningarna skulle göra? En extra polisstyrka skickades till Gotland, inte för att skydda gotländska kvinnor från att bli våldtagna utan för att skydda åklagare och rättsväsendet. Dessa poliser var utbildade för våldsamma situationer, som demonstrationer och våldsamt upplopp. På nätet konstaterats att när folk blir upprörda och börjar protestera, så har polisen resurser för att kväsa ”upproret”. För specialstyrkan skrivs det sarkastiskt på nätet: ”Har man löst våldtäktsbrottet, då? Eller var det viktigare att trakassera tio nassar i ösregnet?”

Regionstyrelsens ordförande Björn Jansson(s) sa: “Det finns mörka krafter och det oroar mig. Vi måste prata utifrån fakta och inte utifrån rykten. Nu gäller det att visa civilkurage och stå upp mot de värderingar och attityder som kommer.”

Landshövding Cecilia Schelin Seidegård sa: “Det är djupt olyckligt det som sker.  Vi måste se till att rättssamhället fungerar på ett bra sätt. Vi kan inte ta lagen i egna händer. Det krävs kloka medborgare nu.”

Elin Bååth (Fi), ledamot i fullmäktige sa: “Det som har hänt är hemskt och jag vill ge allt mitt stöd till offret. Verkligheten är att den här typen av brott inte ökat, och att det är män av olika etnicitet som står för våldet. Problemet är en destruktiv mansnorm, inte en viss etnicitet eller kultur.”

Till en början rapporterade systemmedia i form av korta notiser men när motståndet växte till en lokal revolt på Gotland, så gick det inte att fortsätta att hålla svenska folket ovetande. Frånsett alternativmedia syntes ingenstans i medierapporteringen att detta var ett tillfälle då det fanns anledning för nyhetsredaktioner och journalister att ställa sig på medborgarnas sida. Inga journalister förklarar att nu gör polisen gör samma sak som i diktaturländer, den vänder sig mot befolkningen. Sveriges journalister ställde sig, till synes oreflekterat och självklart, på maktens och överhetens sida. I en ledare i Gotlands Folkblad varnades det för att de brunas stöveltramp snart skulle höras på ”våra gotländska gator”.

Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet tänker på söndag arrangera en motdemonstration. På Facebook kallar de invandrares överrepresentation som sexualbrottslingar för ett ”mystifierat hot utifrån” som är en ”förenklad beskrivning av verkligheten”. Våldtäkter är för dem ett mansproblem, vilket väl onekligen måste uppfattas som en ännu längre driven förenkling. Deltagare till manifestationen lockas med följande text: ” Idag visar vi alla rasister och sexister att vi är många, starka och att vi står upp för allas lika värde. Det blir facklor och musik. Tal kommer att hållas av landshövding Cecilia Schelin Seidegård, domprost Mats Hermansson, regionråd Saga Carlgren, F!:s rättspolitiske talesperson Tomas Pettersson m.fl., och texten ovan kommer att läsas på rumänska, somaliska, dari, persiska, arabiska och kurdiska. ALLA som delar värderingar med manifestationens anda är välkomna!”

Fredagen den 14 oktober klarar inte systemmedia längre att hålla tyst. I Svenska Dagbladet skriver juridikprofessorn Mårten Schultz under rubriken ”Oroande hot mot åklagare”. Lite flyktigt berör han den våldtäkt som utlöst gotlänningarnas uppror. Han skriver ”Bakgrunden till händelserna är att en funktionsnedsatt kvinna anmälde att hon blivit våldtagen av flera män”. Därefter för han samman detta att gotlänningar samlats utanför åklagarens bostad med yrkeskriminellas hot mot åklagare. Han fortsätter med att jämföra med angreppen på blåljuspersonal i så kallade utsatta förorter. Det är inte bara okunnigt utan också djupt oanständigt.

Dagens Nyheter går ett steg längre i sin ledare samma dag. Under rubriken ”Upplös lynchmobben” kallar de gotlänningarna för en pöbel och de folkliga protesterna för en hatstorm. Därefter skriver de och observera, det gäller inte våldtäkten mot den rullstolsburna kvinnan utan de folkliga protesterna: ”Händelserna på Gotland är vedervärdiga och oacceptabla men tyvärr inte förvånande. Det är inte första gången vi ser den här typen av lynchjustis just vid misstänkta sexbrott.”

Om att ”vanligt folk har fått nog” säger de: ”Det är en avskyvärd, oerhört illavarslande utveckling. Vilka är detta vanliga folk? Varför agerar de i andra svenskars namn?” Den icke namngivne ledarskribenten varnar avslutningsvis för att ”Sådan här hets kan sluta med att folk dör”.

För att hitta ett lika tydligt exempel på överheten som folkets fiende får vi gå tillbaka till 1931 och Ådalskravallerna, då militären öppnade eld mot ett demonstrationståg och fem personer dödades. Den här gången är det inte samma slags övergrepp, men fientligheten och det ohöljda föraktet är detsamma. Och till skillnad från Ådalskravallerna så är det ingen enskild händelse. Om inte folkopinionen lyckas sätta stopp för PK-eliten, så är övergreppet mot gotlänningarna bara en västanfläkt mot det som väntar medborgarna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politikerförakt del 2:3

Med den moderne politikerns intåg blir världen på allvar den scen som Shakespeare beskrev den som. Under loppet av ett hundratal år kunde världen territoriellt mutas in i form av nationer som företräds av politiker – representerande sina länders olika folk. Den offentlighet som är en nödvändig förutsättning för politikers ämbetsutövning får sin fysiska gestaltning i form av stora städer där de kan tala till folkmassor. Även om det kanske inte ter sig så från en svensk horisont, är politikernas viktigaste uppgift att bevaka den egna nationens gränser; att se till att de respekteras, alternativt att de förändras på acceptabla sätt. Medborgarnas trygghet och välstånd, som i fredstider är politikens huvuduppgift, är ett sekundärt åtagande. Viktigast av allt är nationens inmutade revir och geopolitiska existens.

Politikerna skaffar sig megafoner i form av dagspress och radio. Politik blir ett kunskapsområde och politiker ett yrke och en artegen kompetens, som delar scenen i en frontstage, där politikerna samspelar med sin publik, det vill säga medborgarna, och en backstage där politikerna såsom ”professionella” samspelar med varandra inom respektive partier, liksom över parti och andra gränser. Bakom scenen har de även sina kontakter med media. Det professionella språket backstage är annorlunda än det som är gångbart på scenen, där politikerna vänder sig till medborgarna. I sitt yrke är politikerna således tvåspråkiga.

Därutöver har de, som vi alla, givetvis sina vardagsidiom, som styrs av dem som deltar i samtalet. När detta skrivs är många upprörda över att Donald Trump för elva år sedan sa något riktigt mansgrisigt om hur han erotiskt attackerar kvinnor. Det som sker är att en fras som till nöds kan passera i ett privat samtal mellan män lyfts in på den offentliga scenen, där politiker är totalförbjudna att tala på det sättet. En politiker som vill bli USAs president får inte säga, inte tänka, och knappast ens drömma något sådant. Att föra över något som tillhör privatlivet till offentligheten är ett vanligt sätt att angripa offentliga personer. Det är slag under bältet, men det fungerar oftast, trots att väl ingen som tänker närmare efter kan vilja styras av politiska ledare, lika oerfarna och lika främmande som små barn inför livets mindre trevliga sidor.

Efter imponerande förövningar iscensätter politikerna den största och grymmaste tragedi världen hittills skådat: andra världskriget. Politiska giganter som Stalin, Hitler, Churchill, Mussolini och Roosevelt spelar huvudrollerna. En jämförelse får Hollywoods produktioner att framstå som enkla lustspel, som på sin höjd kunde turnera i folkparkerna. Det är kanske inte så underligt att Ronald Reagan, när hans tid kommer, inte kan motstå frestelsen att byta scen.

Men nedräkningen för detta slag av skådespelare/politiker har redan börjat. Inte på grund av att förtroendet för skådespeleriet kraschlandat i och med andra världskriget (vilket det borde ha gjort) utan på grund av att ett nytt medium radikalt underminerar den offentlighet som politikerna vid det här laget tar för given: televisionen.

Den offentliga värld där Hitler med sin retorik kunde hypnotisera medborgarna i form av folkmassor finns inte längre. Scenen står visserligen kvar, men medborgarna har gått hem. I relation till politikerna upplever sig inte medborgarna som någon ”massa” – det finns inget offentligt band mellan människor, inget res publica. Massan har fallit sönder i ett antal mindre intressegemenskaper vars intresse för politik vanligen är knutet till den egna välfärden, samt individer som kritiskt tar del av politikernas budskap i teve, på hemmaplan. Massupplevelsen är numera reserverad för stora musik och sportevenemang. För att spetsa till det lite: den moderne medborgarens viktigaste uppgift i livet är att ha kul. Kanske kan man säga att Hollywood trots allt slutligen ”vann”.

För att göra det fortsatta resonemanget begripligt behöver jag i en utvikning diskutera två analytiskt kraftfulla begrepp och deras relation till varandra. För den som inte mött detta sätt att tänka kan det kännas krystat, men det är en bekantskap värd besväret.

Världen är inte en utan två eller, för att uttrycka det mindre gåtfullt: vår moderna nationaliserade, industrialiserade och monetariserade tillvaro kan förstås från två skilda perspektiv: livsvärldens respektive strukturernas värld. För dessa världar gäller att det finns två slags intressen som samspelar med varandra: bruksvärden och bytesvärden.

Olika fenomen har olika betydelse i livsvärlden respektive strukturernas värld. Solsken, som betyder så oerhört mycket i livsvärlden är förhållandevis likgiltigt i strukturernas värld, medan olja är strukturell hårdvaluta, sådant som kan störta länder i krig med varandra. Olja är i mångas livsvärldar en perifer vätska, jämfört med exempelvis alkohol.

Strukturernas värld är rationalitetens värld, kunskapens värld, medan livsvärlden är verkligheten som den förstås från människornas vardagsupplevelse. Jorden är platt och solen går upp på morgonen och ner på kvällen i de flesta livsvärldar. På en strukturell kunskapsnivå är detta däremot osant.

Livsvärlden består av den individuellt upplevda vardagsverklighet, till vilken vi alla vaknar upp varje morgon och i vilken vi alla utför våra sysslor enligt vissa rutiner – ungefär likadant dag efter dag. Livsvärlden är en repetitiv verklighet. Inte alla, men de mest betydelsefulla bindningarna till andra människor är affektiva. I livsvärlden är jag omgiven av mina samtida och de flesta bland dem refererar jag till med släktbeteckningar eller åtminstone förnamn. Det är morbror Eriks, Pelles, Stinas, den arga brevbärarens och småkusinernas värld. Det är en värld där jag vet vad som finns i frysen, där jag lagar punkteringen på min cykel och där jag svär över all direktreklam som dimper ner i brevlådan. Det är en värld där bostaden är central, liksom bilen och många andra av systemvärldens produkter. Livsvärlden är en värld som ständigt tar systemvärldens produktion i anspråk.

Det övertygande beviset för att denna värld finns är att handlingarna inte bara går att upprepa utan att detta också sker. Dagarna är ganska lika varandra och de flesta bland oss gör i livsvärlden dag efter dag ungefär samma saker, i ungefär samma ordning. I denna värld skulle man kunna säga att nästan allting är inom räckhåll. I livsvärlden är människan oupphörligt verksam med olika projekt. Idealt sett är dock livsvärlden i sig själv inget projekt. Det är en rationell värld, men det handlar inte om en generell rationalitet utan om en mellanmänsklig sådan, som skapar mening och social ordning.

I det moderna samhället blir livsvärldarna samtidigt såväl stora som små. De blir stora i den meningen att nutidens människor kan och vet mycket om ”världen bortom” den egna livsvärlden. Via massmedia så relaterar vi oupphörligt till världar som ligger långt utanför vår erfarenhetskunskap. Vi blir förtroliga med dem, trots att de kanske inte ens finns. Samtidigt blir livsvärldarna små, eftersom de inte längre utgör sociala helheter, vilket de hade möjlighet till i det förindustriella samhället. Medan individens och kollektivets värld någorlunda överensstämmer i en by, en klan eller en liten stad, så glider dessa från varandra i vår tids urbana landskap. Livsvärlden blir individcentrerad, och medborgarna kan planlägga och komponera individuella livsvärldar.

Hur är då den andra världen beskaffad, den som livsvärlden relaterar till? Med ett lite gammaldags ord står penningen i systemvärldens centrum. Medan individen är utgångspunkten för livsvärlden och således varken stor eller liten i sin egen livsvärld, kan en individ vara stor eller liten, central eller perifer i systemvärlden.

Staten gestaltar den tydligaste formen av systemvärld. I Sverige axlar staten gärna rollen av en symbolisk förälder. Vi får en systemvärld som är ansvarig inför medborgarna och påstår sig ha politiskt intresse av att vilja deras väl. Det är en värld där alla medborgare är besynnerligt lika. De är alla lika intelligenta eller lika dumma. Raser och kön finns inte. Inte heller kulturella eller religiösa skillnader. Allt detta som är av fullkomligt avgörande betydelse i livsvärlden är fört åt sidan, ofta med moraliska argument som att det handlar om fördomar och fobier. Fram träder en idealtypisk medborgare, en abstraktion. Lika gärna som att säga att ”penningen” står i centrum, så skulle man därför kunna säga att där befinner sig en människa som inte finns, en fantasi.

När politiker talar om integrationens betydelse, så har de förstått att verkligheten inte ser ut som de önskar. Integrationspolitiken handlar om att skapa, eller åtminstone styra politiken mot denna människa som inte finns. Går det inte – och det gör det naturligtvis inte – så har politiker att välja mellan att ge upp detta ideal eller att agera repressivt, det vill säga tvinga medborgarna att ge upp sin artegenhet. Eftersom detta är omöjligt leder denna politik på sikt till sitt eget nederlag. Alternativet är inbördeskrig.

Systemvärlden är en värld där värden är liktydigt med bytesvärden. Det sociala beteendet och därmed också språket blir som en konsekvens instrumentellt. Åtminstone som idealtyp har denna rationella människa bara vänner och fiender i relation till de mål han eller hon eftersträvar. I en systemvärld väljer människor vad de vill göra, precis som de väljer vänner och språk i relation till vad de vill uppnå. Livet i systemvärlden blir till ett projekt och livets gestalt till en karriär.

För den som är skicklig är det möjligt att ta med sig livsvärldens språk in i en systemvärld och därigenom framstå som genuin och äkta, men det är omöjligt att företa den motsatta operationen, det vill säga att lyckosamt ta med sig ett systemvärldsspråk in i livsvärlden. Språket i en systemvärld uttrycker en rationell vilja, orden väljs med tanke på den effekt som de har. Det innebär att språket i strukturvärlden mycket väl kan vara och ofta är lögnaktigt, om lögnen är relevant för de mål som ställts upp. Politiker ljuger till synes obekymrat, men det finns två krav. Det måste finnas retoriska ”smitvägar”, om någon synar korten och avslöjar lögnen. Att bli ertappad med brallorna nere är liktydigt med ett nederlag. Det andra kravet är att det politiska etablissemanget förstår lögnens värde. Den sanning som utgör ett bruksvärde i livsvärlden (lögnare kan man inte lita på) har i systemvärlden ett bytesvärde. Ett påståendes värde bestäms i systemvärlden inte av dess sanningshalt utan av dess funktion. När statsminister Löfven påstår att Sverigedemokraterna är ett nazistiskt parti, så är det visserligen en lögn, men det accepteras och bejakas, därför att det är en lögn som fyller sin funktion på den offentliga scenen. Han behöver därför inte bevisa påståendets sanningshalt. Smitvägen, om han ändå ställs mot väggen, är att tala om sverigedemokraternas ”rötter”, som om inte alla riksdagspartier har lik i lasten. Den som söker han finner.

Ett antal samhällsforskare (Tönnies, Habermas , Asplund) har menat att systemvärlden hotar att konkurrera ut livsvärlden, på samma sätt som boktryckarkonsten utrotade inkunablerna, som den bruna råttan trängde undan medeltidens svartråtta. Möjligen är det så, att strukturvärlden i form av ett modernt medvetande vinner över livsvärlden – som bekant är hela världen i dag en marknad. Därav följer dock inte – och detta är denna typ av civilisationskritiks stora misstag – att strukturvärlden behåller de domäner som erövrats. Människor är ständigt i färd med att bygga nya livsvärldar. Också den mest rationelle bland politiker bygger inte bara hemma utan också på jobbet en gemenskap med förtrogna i form av en sekreterare, några assistenter och ytterligare några utvalda som går att lita på, som inte uppfattas som utbytbara.

Likaväl som man prövar hypotesen att systemvärlden tränger in i livsvärlden, är det fruktbart att pröva den motsatta hypotesen, att livsvärlden tränger in i systemvärlden. Hur ska man annars förklara det engagemang och den empatiska överhettning som finns inom systemvärlden i samband med invandring? Inom det politiska elitskiktet, såväl till höger som till vänster, anses det viktigt att ”Sverige tar sitt ansvar i flyktingfrågan”. Med ett renodlat känslobefriat systemvärldsperspektiv infinner sig omedelbart en mängd frågor: Varför det? Hur gagnar det Sverige, svenska medborgare och skattebetalare? Hur ser argumenten ut? Vad kostar det ekonomiskt? Socialt? Vilka är de omedelbara konsekvenserna? Vad betyder det på lång sikt?

Visst känner många av oss män och kvinnor som inte kan överge sitt strategiska och exploaterande förhållningssätt gentemot medmänniskorna, sådana som är renodlade strukturvärldsmänniskor. Vi kommer dem aldrig riktigt nära. Det är svårt att relatera känslomässigt till dem. Men vi känner också människor som tillämpar livsvärldens spelregler i strukturvärlden. I båda fallen framstår agerandet som inkompetent, socialt defekt. Livsvärldens känslor är malplacerade i politikens strukturvärld. Gråtande politiker, politiker som inte kan hålla huvudet kallt, som följer sitt hjärta i beslutsfattandet, är svaga politiker och gör sig förtjänta av medborgarnas förakt.

En och annan av svenska politiker i elitskiktet förstår antagligen vad de gör, när de för in livsvärldens spelregler i sin systemvärld. Men de utgör undantag. De flesta bland dem ser inte sin egen inkompetens. På att det förhåller sig så tyder att de med sådan emfas attackerar politiker som fortfarande behärskar sitt jobb, som Ungerns Viktor Orbán och Tjeckiens Miloš Zeman.

Problemet med dessa ”livsvärldspolitiker” är att många medborgare rycks med. De befinner sig inte på något torg, någon politisk scen utan hemma, i sin egen livsvärld, framför teven. De tycker om att se politiker som ”mänskliga”. De kopplar inte samman dessa sympatiska politiker med att Sverige är på dekis. Att de kriminella skjuter på varandra snart sagt varje dag, att det kastas sten på polis och ambulanspersonal i de hårdast segregerade förorterna, att våldtäktsstatistiken skjuter i höjden, att skolan inte klarar kunskapsförmedlingen och att försvarsmakten i praktiken är skrotad – där i bästa tevefåtöljen så är relationen mellan dessa trevliga politiker som hatar nazism och lägger ut texten om rättvisa och jämlikhet inte skyldiga till att det går åt helvete för Sverige.

För oss som ser att de inte klarar den politiska systemvärldens spelregler utlöser det både förakt och förtvivlan, eftersom de sågar av den gren som också vi och våra barn sitter på. Vi respekterar dem inte. Deras känslomässiga engagemang må applåderas av ett feministiskt och känslobejakande Sverige men vi som inte låter oss luras, vi ogillar dem. Och, eftersom de har makt: vi är rädda för dem. Mer preciserat: vi är rädda för att de genom sin inkompetens förstör landet.

Politikerföraktets grundorsak är att politikerna inte klarar och heller inte vill leva upp till strukturvärldens spelregler, språk och perspektiv. När landet styrs efter livsvärldens principer är det liktydigt med inkompetens. Samtidigt behåller politikerna systemvärldens syn på lögnen. Om ett påstående är sant eller osant är inte så viktigt. Huvudsaken är att det är relevant och tjänar sitt syfte. Ett sådant ledarskap saknar förutsättningar för att fungera. Det sänker Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.