Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 73

Ge oss en ny, men hederlig Brå-utredning om invandrare och brottslighet!

För ett tag sedan drömde jag att mina hemkvarter tagits över av ligor av unga utomeuropeiska män. Hotfulla arabiska och afrikanska killar med bara överkroppar försökte råna mig när jag var ute för att handla. Det var nära ögat men jag undkom genom att lägga benen på ryggen, som om nu en pensionär skulle kunna klara av det. Väl hemma i min lägenhet hörde jag på nyheterna att vissa gatustråk i min närmiljö borde undvikas för den som hade livet kärt. Dessa tidigare lugna områden ansågs helt plötsligt för farliga No Go-zoner. Som vanligt sades givetvis ingenting om anledningen och inte heller något om gärningsmännens etnicitet. Det var den gamla vanliga visan av mörkläggning och det förvånade mig inte ens i drömmen.

Jag vaknade med hög puls och maximalt aktiverad reptilhjärna, men när jag insåg att jag befann mig i mitt trygga sovrum, lugnade jag ner mig och somnade om. Drömmen fortsatte ändå, men den här gången var förövarna schweizare, tyskar och österrikare i tyrolerhattar och lederhosen som skulle skrämma invånarna och göra omgivningen osäker (förmodligen hade jag hämtat inspirationen från alla matcher och supportergrupper i fotbolls-EM som teve visade hela eftermiddagar och kvällar). Men den här gången vaknade jag utan hjärnans alarmsystem inkopplat. De verkade ju bekanta och dessutom fanns det ett löjets skimmer över deras försök att ta över här. De påminde mig snarare om den modersbundna norska figuren Marve Fleknes i komikern Rolf Wesenlunds framtoning från svensk television på sjuttiotalet (för dem som minns honom). Jag vaknade med ett lättat leende på läpparna.

Vad säger nu det här? Visade mina drömmar vilken tvättäkta rasist jag är eller var det ett sunt bearbetande av någonting som jag under längre tid uppfattat som ett hot? Hur mycket gillar vi egentligen olika? Enligt drömforskare är drömmar ett slags förberedelser. Hur ska morgondagens faror bemötas och hot undvikas eller bemästras, alltifrån den tid då det handlade om att fly för farliga rovdjur på stäppen till att inte bli offer för destruktiva intriger på den moderna arbetsplatsen. Det land eller den folkgrupp som inte klarar av att skydda sitt revir från inkräktare är illa ute.

Men drömmen pekade också på något annat som jag under många år har känt frustration, ilska och vanmakt över: politikers, forskares och journalisters oförmåga och ovilja att ta reda på och tala klarspråk vad gäller gärningsmäns etniska, kulturella och religiösa bakgrund. Relativiserandet av övergreppen i grupp i bland annat Köln, Kalmar och Kungsan är bara ett exempel. Genom att vara otydlig eller utelämna avgörande information om främst härkomst, vilseför man regelbundet allmänheten och brottsoffren.

I vår senaste bok ”Nötskalet”, som handlar om svensk invandringspolitik och dess konsekvenser, tar jag tillsammans med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg upp vissa aspekter av detta, som jag vill utveckla här. Om man exempelvis samkör SCB:s befolkningsregister över män i brottsaktiv ålder (15-44 år) för 2015 med Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport från 2005 om anmälda våldtäkter/försök till våldtäkt i vårt land, visar det sig att under sådana omständigheter skulle två tredjedelar av anmälningarna rikta sig mot misstänkta förövare med utländsk bakgrund, trots att dessa ”bara” utgör en tredjedel av befolkningen i denna åldersgrupp. Man skulle också kunna skriva det som att gärningsmännen med utländsk bakgrund är 400 procent mer brottsmisstänkta per capita för dessa kvinnoskändningar än de med svensk bakgrund. Problemet är bara att Brå inte talar klarspråk om vilka länder som de misstänkta förövarna kommer ifrån. Det är uppgifter som de bara lämnar ut åt andra forskare, vilket gör det omöjligt att kunna få en fullständig helhetsbild av problematiken.

I sin redovisning delar dessutom Brå upp studierna av dem som kommer från den asiatiska delen av världen i smått obegripliga zoner där ”högriskländer” blandas med ”lågriskländer”. För den som är envis går det ändå att utläsa att misstänkta brottslingar från Afrika, tillsammans med dem från Västasien (med bl.a. Syrien, Irak), ligger i topp. De har mellan 250 till 430 procent mer anmälningar per capita för samtliga anmälda brott än de som har båda föräldrarna födda i Sverige. På andra sidan spektret finns människor från Östasien (Japan, Kina m.fl.), som lever här och har låg brottsbenägenhet.

Jag drar den här bakgrunden därför att det är allt vad vi har att hålla oss till, men också för att forskningsmaterialet i sig är 15-20 år gammalt. Inga nya försök till kartläggning har gjorts sedan dess. I våra grannländer talar man däremot klarspråk. På medias uppmaning lämnade den finska polisen ut etnicitet över misstänkta våldtäktsmän för helåret 2015. Där framkom att ”utlänningar” stod för 27 procent av alla misstänkta våldtäkter och att irakier var den i särklass mest belastade gruppen inom invandrarpopulationen, följda av iranier. Det bör i sammanhanget påpekas att Sverige under de senaste åren, t.o.m. april 2016, beviljat permanenta uppehållstillstånd (PUT) till 16 gånger så många asylsökande jämfört med Finland och därför är också det finska underlaget i jämförelse magert.

Statistisk centralbyrå i Norge gjorde 2011 för första gången en ordentlig genomgång av brottslighet och härkomst (avser 2001-2004). Irak var värst, 24 procent av alla män med ursprungsland Irak var gärningsmän, följt av Somalia (22 procent), Iran (drygt 19 procent) och Marocko (18 procent). Motsatsen utgörs av ursprungsländer som Kina med sex procent (samma som infödda norrmän) och Filippinerna med knappt fem procent.

Med tanke på att Sverige över tid har tagit emot och beviljat PUT till tre gånger så många asylsökande som övriga nordiska länder har gjort tillsammans, är det ytterst märkligt att Brå under drygt tio år har lyckats undvika att göra en uppdaterad och tydlig undersökning av sambandet mellan brottslighet och etnisk bakgrund. Särskilt viktigt skulle det ju vara, med tanke på den mycket stora demografiska förändring som Sverige har genomgått under de senaste decennierna. Mellan 2000-2015 har befolkningen med utländsk bakgrund ökat med närmare en miljon personer medan de svenskättade har minskat med drygt 24.000 (SCB). Under den tiden har också inflödet från Mellanöstern och Afrika ökat i stor omfattning vad gäller män i brottsaktiv ålder (15-44 år). Samtidigt har män i denna åldersgrupp från nordiska länder minskat dramatiskt, endast 20.000 av dessa var folkbokförda i Sverige år 2015, jämfört med dubbelt så många vid millennieskiftet. I Sverige fanns det däremot förra året drygt 105.000 män i motsvarande ålder från Syrien, Irak, Iran och Afghanistan, vilket är mer än dubbelt så många som år 2000. Vi hade cirka 60.000 15-44 åriga afrikanska män här 2015 mot bara en tredjedel så många år 2000 (se diagram, källa SCB). I dessa siffror är inte de medräknade som kom i den stora migrationsvågen i slutet av förra året. Sverige och sammansättningen av dess befolkning har förändrats i dramatisk takt. Det är övriga Norden ut, och Afrika och Mellanöstern in som gäller. Även när Sverige stramat åt sin asylpolitik och inflödet midrats något hittills under 2016, är helhetsbilden fortfarande densamma.

Vi är långt ifrån samma land som när Brå gjorde sin senaste (sista?) stora mätning av invandrare och brottslighet, grundat på upp emot två decennier gammalt material. Under 2015 sökte 35.400 ”ensamkommande barn”, d.v.s. yngre asylsökande pojkar/män av många gånger osäker ålder, asyl i Sverige. Inget annat land kom i närheten av den siffran för mottagande och inflödet av ”ensamkommande” har redan påverkat obalansen mellan könen i tonåren i vårt land. I skrivande stund kommer flera rapporter från polisen om sexuella övergrepp av gärningsmän från kulturer med helt annan kvinnosyn som agerar i grupp mot unga flickor på olika musik- och ungdomsfestivaler. Även våldtäkter har rapporterats. Motvilligt låter media ibland det sippra fram att detta är ett helt nytt beteende och att förövarna är ”ensamkommande”, men mestadels är det mörkläggning som gäller. Den svenska reaktionen från beslutsfattarna är en blandning av senfärdighet, sedvanlig flathet och sökande efter samförstånd. Rikspolischefen har temporärt slutat med att ömka gärningsmännen och svarar med att dela ut armband där det står att man inte ska tafsa. Och Brå fortsätter att ligga lågt.

Gunnar Sandelin

socionom & journalist

Fotnot: Jag har använt mig av Nationalencyklopedins definition av Mellanöstern som ”en term för ett område bestående av länderna på Arabiska halvön samt Turkiet, Syrien, Libanon, Israel, Egypten, Jordanien, Irak och Iran. Ibland inkluderas även Libyen och Sudan samt Cypern och Afghanistan”.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokrati?

På regeringens hemsida kan man under rubriken ”Demokrati och mänskliga rättigheter” läsa följande inledande passus:

De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter. Demokratipolitiken omfattar bland annat allmänna val, åtgärder för att stärka och värna individens möjligheter till inflytande samt åtgärder för att främja och säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna.

Även om det låter aldrig så bra, är detta en djupt problematisk formulering. Börjar vi med de mänskliga rättigheterna, så är det en normativ sats, det vill säga så här borde det kanske se ut i världen. Men det gör det inte, och så kommer det heller aldrig att bli. Ingen människa är född fri utan vi är alla födda in i en bestämd social och ekonomisk situation. En textilarbetares barn i Bangladesh har helt andra villkor än barnen till en FN-ambassadör, även om ambassadören sliter fjorton timmar om dygnet med frågor rörande mänskliga rättigheter. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

”Fri” är i sammanhanget ett honnörsord utan verklighetsanknytning. Möjligen kan man säga att de länder som skrivit under FN-deklarationen om mänskliga rättigheter inte kan tillåta slaveri, men så mycket längre sträcker sig inte möjligheten att förverkliga ett universellt frihetsbegrepp. När begreppet sedan kopplas samman med ”fri invandring”, som ett idealt och eftersträvansvärt mål (ja, det finns de som gör det!), så blir det uttalat samhällsdestruktivt. Det går nämligen att bevisa (inget överord) att fri invandring är liktydigt med en dödsdom över Sverige som välfärdsstat. Den som inte begriper detta ska överhuvudtaget inte befatta sig med politik.

Fortsätter vi till de båda andra bärande begreppen, värde och rättigheter, så är det inte så mycket bättre. Begreppet värde är hårt kritiserat, också i inlägg här på bloggen, så den diskussionen hoppar jag över.

När det sedan gäller rättigheter, är det ett begrepp som är av ett helt annat slag än demokratibegreppet. Det demokratiska styrelseskicket lägger makten i folkets/majoritetens händer Det är på det sättet folket utser sina ledare och den som inte gör ett bra jobb får sparken i nästa allmänna val, det är grundtanken. Demokrati är med andra ord ett korrektiv, ibland också ett vapen, som riktas mot makthavarna. Mänskliga rättigheter däremot, går i motsatt riktning, det är något som politikerna riktar mot folket: ”Det här kräver vi politiker av er medborgare att ni ska acceptera och förhålla er till”. Till exempel kräver politikerna att medborgarna över hela landet ska stå ut med att dela vardag med tiggare från helt andra länder. Varför? Därför att politikerna anser att de som bor i Europa ska ha rätt att röra sig fritt i världsdelen. Har svenska folket fått ta ställning till detta? Nej. Är det troligt att medborgarna vill ha ett Sverige översvämmat av tiggare? Knappast.

Det blir ju inte bättre av att politikerna också bestämt att svenska skattebetalare ska betala för viss basservice till dessa tiggare, därför att som människa har man vissa rättigheter. Det finns till och med landsting i Sverige där politikerna är så ”rättighetslojala” att de beviljat asylsökande rätt till samma slags sjukvård som svenska medborgare. Detta gäller för Västernorrland, trots att landstingets vårdvalschef varnat för att det saknas finansiering och att ett redan ansträngt vårdsystem blir än mer belastat. Miljöpartisten Eva Andersson säger att hon är stolt över beslutet. Den som för samman mänskliga rättigheter med demokrati gör sig skyldig till det som filosoferna kallar för ett kategorimisstag. Mänskliga rättigheter har inte ett skvatt med demokrati att göra, inte förrän folket på något sätt fått ta ställning till det som politikerna vill genomföra.

Det bör också sägas att ”rättigheter” som begrepp är helt meningslöst, om man inte anger det sammanhang där rättigheterna ska gälla. Vem som helst har inte rätt att stå i bostadskö eller uppbära socialbidrag i Sverige. Vem som helst har inte rätt att vara domare i en domstol. Vem som helst har inte rätt att gå in i damernas omklädningsrum. Vem som helst får inte spela fotboll i Sveriges landslag. Kort sagt: vad är det för generellt giltiga rättigheter som regeringen avser med sin deklaration? Rätten att hoppa groda kring majstången?

Något direkt svar ger inte regeringen men vi får veta att det handlar om de internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till:

Målet för arbetet med de mänskliga rättigheterna i svensk utrikespolitik är att bidra till att rättigheterna som slagits fasts i FN och andra internationella fora ska komma alla människor till del. Sverige ska vara en tydlig röst i världen för de mänskliga rättigheterna. Regeringen agerar bilateralt, genom EU och multilateralt för att de mänskliga rättigheterna ska efterlevas fullt ut i alla världens länder.

Sverige har anslutit sig till FN:s flyktingkonvention och att söka asyl är en mänsklig rättighet. Sverige är dessutom bundet till EU:s asylsystem. Så här tolkar Amnesty artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

/…/ stater som har ratificerat FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning och dess protokoll har en absolut skyldighet att släppa in människor som befinner sig vid landets gräns och vill söka skydd samt ge dem tillgång till en rättssäker asylprocess. Stater är därtill skyldiga att inte skicka tillbaka en person till ett land eller område där hon/han riskerar att bli berövad liv eller frihet eller att utsättas för tortyr eller kroppsstraff.

Går vi vidare till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (förkortas MR) så får vi veta att dessa arbetats fram i sammanlagt elva grundläggande konventioner. Den första är grunddokumentet från 1948, den senaste är från år 2006 och bär namnet ”Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden”.

Därutöver finns ett antal Internationella konventioner som har det gemensamt att de varken är folkligt förankrade eller särskilt internationella. Här finns sex olika utläggningar om mänskliga rättigheter, den senaste den arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, som trädde i kraft år 2008. Nu har vi hamnat i ett formidabelt träsk av dokument rörande mänskliga rättigheter. Wikipedia gör följande uppräkning:

Medborgerliga och politiska rättigheter
Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Skydd mot diskriminering
Nationella minoriteter och urbefolkningar
Likhet inför lagen
Barnets rättigheter
Kvinnors rättigheter – kvinnlig rösträtt
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Rättigheter för HBTQ-personer (Yogyakartaprinciperna)
Asylfrågor
Övriga frågor

Absolut ett träsk! Men också ett politiskt slagfält, där olika länder och maktblock inte alls är överens, vilket i sin tur inte kan betyda något annat än att de mänskliga rättigheterna inte är universella ens inom FN:s egna domäner. Jag ska inte gå längre i min kritik av detta världsfrånvända rättighetsbygge utan nöjer mig med konstaterandet att MR inte har med demokrati att göra, eftersom detta inte är frågor som de olika nationernas folk någonsin tillfrågas om, varken i allmänna val eller i folkomröstningar. Jag tror exempelvis inte ett ögonblick att hbtq-personers rättigheter bejakas i muslimska länder. Det är inte heller troligt att de skulle förbättras om medborgarna fick visa sina åsikter i en folkomröstning.

Nu går jag tillbaka till regeringens redogörelse för vad demokratipolitik är för något. Demokrati vet jag vad det är, såväl med referens till dess grekiska ursprung som till den svenska grundlagen, där den första paragrafen i regeringsformen lyder:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Om vi kopplar samman denna viktiga passus med begreppet demokratiarbete, så skulle det kunna handla om kopplingen mellan folkviljan och den politik våra valda ombud i riksdag och kommun bedriver. ”Demokratiarbete” borde vara en synnerligen angelägen fråga i vår tid, då politik är ett yrke för proffs och den folkliga förankringen inte precis imponerar. Men så är det inte alls. Demokratiarbete handlar om mänskliga rättigheter.

I regeringsformen sägs att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”. Emellertid, som juristen Hans Kindstrand konstaterat, får en riksdagsman inte ha några åsikter som strider mot partiets. Han eller hon bör inte ens ha egna åsikter i frågor där det inte finns någon partilinje, i varje fall inte ”om man bekymrar sig om sin försörjning, sina förmåner, sin karriär eller möjligheterna att få en välbetald position inom EU, FN etc.” Vi kan glömma det där med att riksdagsmännen representerar folket. Lojaliteten gentemot det egna partiet förutsätts vara total. Som signaturen Ragnar skriver i en kommentar till Hans Kindstrands text:

Demokratin är i fara i Sverige, ingen tvekan om saken. Partierna har väldigt få medlemmar och finansieras inte med medlemsavgifter utan genom partibidrag från staten. Det går ju inte att hamna på valbar plats om man inte med hull och hår sväljer hela partiets politik. Fler och fler arbetar sig upp från ungdomsförbunden och har ingen erfarenhet alls av arbetsliv utanför politiken. Förslag utan folkligt stöd genomförs hela tiden. Åldersdiskrimineringen är satt i system – hur många politiker är 65 år eller äldre? Medias inflytande är helt abnormt – kritik från väljare kan man strunta i men kritik från media tar man hänsyn till direkt. Ledande statstjänstemän tillsätts inte efter skicklighet utan efter lojalitet med makthavarna. Ett sorgligt förfall.

Tillbaka till regeringens text om demokratiarbete. Observera den sliriga formuleringen av demokrati som något som ”bland annat” hör ihop med allmänna val. Det är just allmänna val som är demokrati. Utan allmänna val ingen demokrati. Det finns inte utrymme för något ”bland annat”.

Mest stötande är emellertid tillägget ”samt åtgärder för att främja och säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna.” Som konstaterats ovan är ”mänskliga rättigheter” inte en demokratisk fråga. När MR möter verkligheten, så tenderar det inte så sällan att bli en kraschlandning. Tag exempelvis FN:s flyktingkonvention från år 1951, där det anges att den som söker asyl och löper risk att utsättas för tortyr eller dödsstraff inte får avvisas eller utvisas. Konsekvensen är att terrorister som löper risk att avrättas i sina hemländer måste beviljas asyl. Många länder struntar i i detta, men inte FN-devota Sverige. Är asyl för terrorister förenligt med folkviljan, med tanke på den våg av terror som drar över Europa? Det har jag mycket svårt att tro. Det svenska ansvaret riktar sig i första hand mot de egna medborgarna. Vad som kan hända med den som söker asyl och avvisas är inte en svensk fråga. Att någon riskerar att bli torterad eller avrättad betyder inte att detta nödvändigtvis kommer att inträffa. Det finns flera sätt att dö på. Den som avvisats kanske blir deprimerad och tar livet av sig. Eller blir överkörd av en moped.

Det finns i Sverige en olycklig och missvisande koppling mellan demokrati och goda intentioner. För att uttrycka det på barnspråk: demokrati är något som snälla människor sysslar med. Denna uppfattning är på intet sätt förbehållen politiska analfabeter.

Den stora fråga som skakar Europa, som är en delorsak till Brexit och som hotar att sänka Sverige, är rätten att söka asyl. Europa och Sverige hade istället för nuvarande à la carte-system kunnat tillämpa en praxis där ingen flykting släpptes över gränsen, förrän han eller hon fått sin ansökan om asyl beviljad. Vi hade också kunnat bygga upp ett asylmottagande utifrån konstaterandet att det inte är någon mänsklig rättighet att få välja asylland. Sverige och Europa hade fått kontroll över invandringen. Om vi tar FN:s egna siffror så är ungefär 65 miljoner på flykt i världen. Det betyder att Europa inte kan lösa ”flyktingfrågan”. Däremot kan vi göra så mycket som vi förmår. Beviljandet av asyl kunde då göras snålare i hårda tider och generösare under högkonjunktur. Vi skulle i varje delfråga kunna bedöma hur många vi klarar av att ge ett tillräckligt bra liv, med referens till jobb, bostäder och välfärd.

Anordnades en folkomröstning om Sveriges viktigaste fråga, det vill säga asylrätten, vem tror att nuvarande system skulle vinna? Sådant frågar emellertid politikerna inte folket om.

Det finns i Sverige en olycklig och missvisande koppling mellan demokrati och goda intentioner. För att uttrycka det på barnspråk: demokrati är något som snälla människor sysslar med. Denna uppfattning är på intet sätt förbehållen politiska analfabeter. Den gäller exempelvis för Jan Guillou, som anser att det är odemokratiskt med religiösa friskolor:

Nu tänker de flesta läsare möjligen på Koranskolor där svenska barn skall lära sig rabbla Koranen och itutas allehanda antidemokratiska föreställningar om kvinnans underlägsenhet och underordning skolgossar. Men mer eller mindre galna kristna sekter håller sig också med privatiserade skolor för att träna barn till odemokrati.

Sådana inslag i skolväsendet hör naturligtvis inte hemma i en demokrati.

Det är fel. Demokrati är ett styrelseskick som är förankrat i vad majoriteten i en nation väljer i allmänna val. Det betyder att en rad minoritetsintressen måste underordna sig. Det är naturligtvis olyckligt, men det är det bästa av de system vi känner till. Således: om majoriteten anser att vi ska ha friskolor, så ska vi ha sådana. Det är demokrati, hur mycket än Jan Guillou ogillar religiösa friskolor. Om majoriteten röstar för att alla terrorister i Sverige ska utvisas, alldeles oavsett om de riskerar dödsstraff i sina hemländer eller inte, så kanske inte MR-förespråkarna gillar det. Men det är demokrati. Och ändå inte, eftersom politiker beviljat sig själva handlingsfrihet genom att bestämma att folkomröstningar i Sverige endast är rådgivande. Vilket betyder att inte heller svenska politiker riktigt begripit vad demokrati är för något. I Schweiz har politikerna förstått detta. Folkomröstningar fungerar utmärkt och är beslutande.

Demokratin är folkets enda riktigt effektiva vapen mot makthavarna. När brittiska folket sa nej till EU, så talade demokratin. Väldigt många har väldigt svårt att acceptera beslutet. Den svenska debatten handlar så gott som enbart om de negativa konsekvenserna. Inte ens kostnaderna diskuteras. Jag ser en uppgift hämtad från brittiska Daily Mail, att fler än tiotusen EU-anställda har bättre betalt än den engelske premiärministern. Varifrån kommer de pengarna, om inte från medlemsländernas medborgare?

I EU:s gottpåse ligger en riktigt giftig karamell, nämligen hotet mot demokratin. De antinationella strömningarna är mycket starka inom EU. När hörde ni sist en EU-politiker konstatera att det inte är EU utan nationen som är demokratins förutsättning? Så är det nämligen. Har ni någonsin hört Reinfeldt eller Löfven bekymra sig över att EU är odemokratiskt? De undviker att tala om för svenska folket att i EU sitter politiker från andra länder och bestämmer över för Sverige avgörande politiska frågor. Så här sa EU:s ordförande Jean-Claude Juncker om hur EU resonerar när man ska besluta sig för saker och ting:

Vi beslutar oss för en sak, sedan låter vi det vara ett tag och väntar för att se vad som händer…Och om ingen reagerar på vårt förslag, och det gör ingen för de flesta människor vet inte vad det är vi beslutat om, så fortsätter vi processen steg för steg tills det inte finns någon återvändo…

Går det åt helvete med Sverige, och mycket talar för att det är just det som händer, så kan dessa politiker inte avsättas, inte ens ställas till svars. Vi har dålig koll på vilka de är och vilka befogenheter de har. De har också dålig koll på vad vi vill. Politiker och byråkrater i EU lyssnar inte till någon folkvilja utan till varandra och till de ungefär 2.500 lobbyister som finns i Bryssel.

Är EU demokratiskt?

Nej!

Kostar EU skattebetalarna skjortan?

Ja!

Är EU farligt, i den meningen att Europa riskerar att hamna under ett totalitärt styre?

Ja!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Känslosåsen

Denna text har inspirerats av mail från ett svenskt ”lobbyproffs” bosatt mitt i Europa. Han konstaterar att svenska journalister och politiker fortfarande verkar ha ”Mauer in Kopf”, 27 år efter Berlinmurens fall.

Lilla My är en av de saltare invånarna i Tove Janssons Mumindal. En replik som nog stannat hos fler än mig är ”Nu räcker det, det blir ju rena känslosåsen av alltihop!” Känslosås, jag får ofta det där ordet på tungan, när rapporteringen om de stackars flyktingarna blir för individualiserande och sirapskladdigtsnyftig, vilket den i synnerhet blir i det som min mailkontakt kallar för tvångsmedia:

Tvångsmedia, som finansieras över skatten eller licensavgifter behöver över huvud taget inte bry sig om sina ”läsare, lyssnare, tittare”. Journalister här är att betrakta som byråkrater i ”Statens Objektivitetsverk” (SOV).

Jag och kvinnlig vän, på tillfälligt besök, ser på Rapport, som väl är Sveriges viktigaste nyhetsproducent. En livsmedelsingenjör från Syrien befinner sig i Sverige. Han söker asyl, men har förstått att det kan ta tid. Hans fru och barn befinner sig i Grekland. Ingenjören vet att anhöriginvandringen är på väg att slopas i Sverige. Det verkar bli så att han inte, som planerat, kan ta sin familj till Sverige. Vi får se honom titta i sin mobiltelefon på bilder av barnen. Inslaget slutar med att livsmedelsingenjören stirrar anklagande på oss. På god engelska säger han: ”Antingen måste jag återförenas med min familj eller också blir jag galen”.

Det låter trovärdigt, men den fråga som hänger i luften är varför detta är ett svenskt ansvar. För att han har tagit sig hit och lämnat sin familj bakom sig? För att han är en ”ankarman”, på samma sätt som ensamkommande ungdomar är ”ankarbarn”, som vill utnyttja den svenska familjeåterföreningspolitiken? Jag vet vad kvinnan i den andra soffan tycker. Vi är båda tysta, för hon vet också vad jag har för uppfattning, med det tillägget att enligt henne har jag blivit högerextrem och har inte något hjärta i kroppen.

Om jag skulle tala om för henne hur förbannad jag blir över att teves nyhetsprogram exploaterar mina känslor, så skulle hon bli ännu mer arg på mig. Det känns som om jag blir utsatt för en medial våldtäkt, men det förstår inte kvinnan. Vad hon förstår är att det är något fel på mina känslor. Hur kan jag ha mage att inte röras av den syriske ingenjörens olycka? Jag borde skämmas!

Och allt är uträknat. Vem som intervjuas, att mannen är livsmedelsingenjör, vilket betyder att han tillhör en minoritet av högutbildade som inte alls är representativ för sin grupp. Och så har han en gullig familj där medlemmarna alla har flytt för sina liv. Inte från vilket Syrien som helst, utan från ”Krigets Syrien”. Tevejournalisterna skulle aldrig drömma om att visa fram en ung illiterat kille, den sorten som på något musikevenemang tafsar småtjejer mellan benen. Det vore ju rasism! Det vi serveras är en välutbildad man som är beredd att göra sin insats för Sverige, bara han får chansen.

Det är något av en journalistisk specialitet att bryta ner stora skeenden och visa konsekvenserna för ”vanligt folk”, och på så sätt väcka empati hos mediekonsumenterna. Ändå känns känslosåsen i grunden fel. Journalisterna adresserar mitt känsloliv i frågor där jag hellre skulle vilja få ett underlag som triggade mitt förnuft.

Den här typen av journalistik har likheter med det sätt som magiker luras på. Ibland säger de att fingrarna är snabbare än ögat, men det är inte sant. Det som de gör är att lura oss att se åt fel håll. Den som vet vad man ska titta efter, ser när det kort som ska visas upp, smugglas över till rätt ställe. Man ser det varje gång och vad värre är, när man väl har genomskådat tricket så har man förlorat sin oskuld. Den övriga publiken låter sig luras.

Journalisterna kör sitt känslosåstrick och de flesta tittarna bara suckar med:

Det är ju alldeles förfärligt!

Så sorgligt!

Nämen, nu måste de väl få hjälp i alla fall

Fy, så orättvist!

Jag får lust att säga:

Hallå! Märker du inte att du blir manipulerad?

Inte kan du väl gilla att bli hjärntvättad i alla fall?

Men jag säger det ju inte, därför att jag vet att de flesta gillar hjärntvätten. Den stärker uppfattningar som de redan har. Den som faller för känslosåsen får en bekräftelse på att tillhöra en majoritet av rättänkande, empatiska och goda människor.

1974 gav Elisabeth Noelle-Neumann ut ” The Spiral of Silence: Public Opinion – Our Social Skin”, en på forskning baserad debattbok där huvudtesen är att vi är mindre benägna att tala om vad vi tycker, om vi vet att vi är i minoritet. Det stämmer precis på mig. Jag diskuterar nästan aldrig invandringsfrågor med mina närstående, varken släktingar eller vänner, om jag inte vet att de tycker som jag. Det blir som en spiral där människorna blir tystare och tystare i just de frågor som de borde tala mest om. Enligt Noelle-Neumann fungerar opinionsklimatet i grova drag så här:

De flesta människor är rädda för att bli socialt isolerade De vill tillhöra en grupp, en social gemenskap (Die soziale Natur des Menschen).
Människor söker ständigt efter bekräftelse. De strävar därför efter att ansluta sig till det som de uppfattar som den offentliga meningen i olika frågor.
Viljan att yttra en mening offentligt är olika för olika individer. De flesta försöker anpassa sig till det som uppfattas som ”mainstream”, för att slippa tillhöra en minoritet och riskera sociala konflikter. Den som har en avvikande mening pressas ofta av ”grupptryck” att inte säga sin mening. När en eller flera grupper tystnat, så kan det uppstå en nedåtgående spiral, där det förefaller som om alla normala människor tycker lika. Den som har en avvikande mening syns inte.
Det är få människor, som har så mycket självförtroende att de hävdar en avvikande mening, om de tror att de riskerar obehag, vandalisering eller fysiskt våld.
Uppfattningen om vad som är mainstream formas i massmedia. Medierna sätter agendan och ger ett slags facit till vilka uppfattningar som är acceptabla och vilka som är oacceptabla.
De som övervägande använder moraliska och känslomässiga argument vinner över dem som argumenterar utifrån fakta, exempelvis teknik, statistik eller ekonomi. De kan lätt misstänkliggöras som omoraliska, egoistiska och socialt kalla. De skapar ett opinionsklimat där motståndaren framstår som moraliskt underlägsen.
Media, särskilt TVs journalister, sätter agendan. ”Den som frivilligt inlåter sig i en diskussion i TV stoppar sitt huvud i tigerns mun.” Journalister väljer frågor, kontrollerar tiden och bestämmer kameravinklar. Medierna har problemformuleringsprivilegiet och utifrån detta kan de alltid argumentera från ”the moral high ground.”

Elisabeth Noelle-Neumann byggde bland annat på sina erfarenheter som journalist på tidningen Das Reich, där hon kunde se hur Goebbels propaganda byggdes upp. Goebbels ville rekrytera Noelle-Neumann till propagandaministeriet, men hon valde istället att arbeta för den självständiga Frankfurter Zeitung, tills den förbjöds 1943.

Stasis propagandamanualer för hur de skulle påverka opinionen i Väst följer samma typ av psykologiska analys som Noelle-Neumann gjort. Särskilt teve ansågs verkningsfullt. Journalisterna lade ner stor möda på att misskreditera och förlöjliga politiska motståndare. Bäst gillade de att visa upp västtyska demonstrationer och bilder av polisvåld mot obeväpnade demonstranter. Livet i väst var hemskt, i motsats till det trygga Östtyskland.

Journalister och författare som följde deras agenda fick stöd av hela Stasis PR-apparat och kunde ofta publicera sina böcker i stora upplagor. Stasi stödde också västtyska författare som Günther Wallraff. Hans debutbok ”Ganz Unten” lär till stor del vara baserad på underlag från Stasi. De byggde upp stiftelser i Väst, så att de kunde vara frikostiga mot dem som var lojala.

I Sverige införde Palme liknande metoder för att politiskt påverka och likrikta media. Viktigast är etablerandet av Journalisthögskolan 1968 och SVT2 ett år senare. Journalisternas insikt i olika fackområden minskades och de silade alltmer rutinmässigt nyhetsflödet genom ett vänsterpolitiskt filter. Enligt Bertil Torekull hotade Palme Lukas Bonnier, att om DN inte blev mera vänster, så kunde han genom lagstiftning tvinga Bonniers att sälja DN till LO. Det var en av orsakerna till DNs vänstersväng i början på 1970-talet. Svenska Dagbladet och andra borgerliga tidningar kunde påverkas redaktionellt med hjälp av presstödet. Aftonbladets mångårige chefredaktör Gunnar Fredriksson var ordförande i Styrelsen för psykologiskt försvar och vän med Walter Eschka, officiellt pressråd vid DDRs ambassad. Svenska ministrar stod på rad för att besöka diktaturen och utöva vänskap och samarbete.

Ett av agentnamnen är offentligt sedan länge – den socialdemokratiske journalisten Björn Jensen, född 1923. Han arbetade bland annat på Arbetarbladet och Aktuellt i Politiken (tillsammans med den socialdemokratiska politikern Birgitta Dahls man Enn Kokk). Under täcknamnet ”König” och registreringsnumret XV/2924/77 blev han en av de viktigaste IM (Inoffiziell Mitarbeiter) som verkade i Sverige. Siffrorna 77 i registreringsnumret visar att han började arbeta för Stasi 1977.

Säpo ansåg sig inte ha några bevis för att Björn Jensens verksamhet också omfattat Sverige, och gick aldrig vidare till Stasiarkivet i Berlin, där uppgifter visar att han var en av de mest produktiva IM som opererade i Sverige. Själv har han ihärdigt förnekat att han spionerat på Sverige men säger att han ”brann för DDR”. Enligt Christian Halbrock, historiker vid Stasiarkivet, begick Björn Jensen otvivelaktigt landsförräderi, bland annat genom att lämna ut den svenska regeringens interna telefonlista. Hans informationer fyller många pärmar i Stasiarkivet. Han har aldrig åtalats.

Efter Palmes frånfälle blev DN gradvis mer ”normal”, fram till år 2013 då Peter Wolodarski anställdes och rensade ut ”feltänkande journalister.” Därefter driver tidningen åter en agendajournalistik liknande nazistiska Der Angriff, där DN förlöjligar och marginaliserar dem som är kritiska till migration från muslimska länder eller medlemskap i EU. Precis som i Stasiteve framställs kritiker som nazister, rasister, bigotta, outbildade och främlingsfientliga. Det senaste är att de arbetar som redskap för Putin.

Min mailkontakt har skissat på hur det skulle gå till att bekämpa den svenska propagandan med journalisternas egna metoder. Fokus ligger på islam:

Etablera det moraliska övertaget. (Moral High Ground). Det gör man genom att ständigt misstänkliggöra motståndarens motiv och avsikter. Finns det ekonomiska incitament – pengar från stiftelser i Saudiarabien, Turkiet och Qatar?
Visa att Socialdemokratin har ett bagage från 1920-30 talet med rashygien, J-stämplade pass etc. Det finns belagt (SOU 1999:20).
Koppla samman nazism och islam. Visa att Hitler och Himmler egentligen beundrade islam. De till och med organiserade muslimska SS-förband. Stormuftin i Jerusalem jobbade för Hitler.
Lyft fram det kvinnoförtryck som förekommer i muslimska kulturer. Varför ska vi acceptera att de landvinningar för kvinnors rättigheter, som tagit hundra års kamp, nu elimineras?
Framställ motståndare till oreglerad invandring som ”mainstream”. Sätt agendan – ta problemformuleringsinitiativet.
Organisera positiva insändare, likes, twitter, facebook för att stödja politiker och journalister med rätt åsikt. Positiv uppmärksamhet är bättre än negativa kommentarer om motståndare.
Spegla utvecklingen i andra länder här. Använd och lyft fram media som exempelvis Gatestone, Jyllandsposten och Snaphanen. Stöd de journalister som publicerar sig där.
Påvisa det åsiktsförtryck som länge har pågått i Sverige och internationellt. Magnus Norells bok ”Kalifatets återkomst”, särskilt de två sista kapitlen i boken, ger bra exempel.
Det är många miljarder som omfördelas inom det migrationsindustriella komplexet. Försök skapa strider inom olika delar av byråkratin om hur pengar och makt ska fördelas. Om de bekämpar varandra kommer olika falanger att läcka till media. På så vis underminerar de själva sin trovärdighet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ondskans lakejer

Framöver blir det lite glesare med bloggtexter från mig, antagligen ungefär en i veckan. Anledningen är att jag vill skriva en ny bok. Vad den handlar om vill jag inte riktigt tala om, men något för makten ärerörigt blir det.
Jag skulle vilja samla texter i en antologi, med arbetsnamnet ”Dissidenternas bästa”. Har du något förslag så maila mig (helst också själva texten: koa@arnstberg.se). De bör inte vara för korta, då blir det en plottrig bok.

***

Den som ljuger, döljer viktig information som han eller hon inte gillar och dessutom är oförskämd mot den som kommer med välunderbyggd kritik, är det en bra person? Vi kan lägga till att den här personen inte på något sätt är beredd att diskutera sin uppfattning och att det beror på något så generande enkelt som att han eller hon inte har några hållbara argument. Det finns dock en sak som denna person har, nämligen makt. Är den personen någon som det finns anledning att lita på och känna förtroende för? Är han eller hon den rätta att inneha makten?

Det är en sådan där fråga som man skulle kunna tro att det bara finns ett svar på, men så enkelt är det inte, i varje fall inte i Sverige. Som läsarna av denna blogg förmodligen vet har journalisten Gunnar Sandelin och jag under de senaste åren skrivit tre böcker med kritik av den svenska invandringspolitiken och dess konsekvenser. Ingen har på ett sakligt sätt kunnat påvisa att det är skitböcker vi skrivit. Vi har varit mycket noggranna i vårt redovisande av fakta. Våra analyser och prognoser är tillförlitliga. Vi behärskar det svenska språket och är professionella skribenter. Men det hjälper inte. Vi har ändå fel. Eller mera precist, eftersom det är just fel vi inte har. Vi är helt enkelt fel.

Inte vid något tillfälle har vi av medierna blivit inbjudna till en förutsättningslös debatt. Vidare, den här bloggen gör att jag får rätt många mail, men aldrig någonsin att opinionsbildare, politiker eller forskare på vänsterkanten ger sig in i en hederlig diskussion. Med mycket långa mellanrum dimper det ner en förolämpning i mailboxen, det är allt. Ibland får jag också tips om att det skrivits oförskämt om mig i någon vänstertidskrift, men aldrig att dessa skändningar riktas direkt till mig, formulerade som en inbjudan till ett respektfullt samtal om konsekvenserna av svensk invandringspolitik.

Det finns journalister och opinionsbildare som förstår det som sker och ängsligt försöker få till de rätta orden, så att de inte blir utsparkade, alternativt kanske kanske kan få vara med på den offentliga scenen – alltid i någon biroll, exempelvis som sällan återkommande krönikör. Det är ingenting jag hoppas på. Jag hör ju i radio, ser i teve och läser i tidningarna det skräp det ordinarie gänget släpper ifrån sig. Nu har det gått så långt, att jag inte längre bryr mig om vad de klistrar för etiketter på mig och andra dissidenter. De kan ösa på med fula ord, det rör mig inte i ryggen. Jag åtrår naturligtvis en plats på den offentliga arenan, men det står inte i motsättning till att jag betackar mig för att bli kompis med dem som nu har kontrollen.

Svensk vänsterelit är inte ett skit intresserade av att göra en insats. De exploaterar en ideologisk tankefigur, därför att den säkrar medlemmarnas samhällspositioner och legitimerar deras maktinnehav. Hur blev de så amoraliska, så skamlösa?

Under förutsättning att Sverige också framöver klarar att producera historiker med integritet – säkert är det inte alls – så kommer dessa vänsterpersoner i framtidens historieböcker att beskrivas som de mest ohederliga opinionsbildare och makthavare som Sverige någonsin haft oturen att råka i händerna på. Men inte nog med det, de kommer också att beskrivas som folk- och landsförrädare. Starka ord, men hur ska man annars beteckna makthavare som sätter det egna folket och de egna väljarnas intressen på undantag? För att ge ett av många möjliga exempel, så ägnar sig svenska kommunpolitiker nu åt att skaka fram bostäder åt dem som beviljats asyl. Den svenska bostadsbristen är så stor att det är svårt att beskriva den, men den som har en bostad till salu i dag kan skära guld med täljkniv. En liten struntbostad i Stockholm kostar flera miljoner. Sedan tillkommer ju de månatliga kostnaderna förstås. Tänk om man gick in på en bensinstation och betalade några hundra tusen spänn bara för att få tillgång till en bil? Så fick man plussa på med hyran.

I det läget köper kommunerna för skattepengar in bostäder åt de nykomlingar som rikspolitikerna utan folkligt mandat släppt in i landet. Det är människor som inte kan svenska, inte får några jobb och aldrig bidragit med en spänn till driften av det svenska välfärdssamhället. Människor som inte bara har svårt att hitta en bostad utan som vi år efter år måste försörja med skattepengar. För att inte svenska folket ska uppmärksamma missförhållandena, så kallas de för svenskar till och med när de åker tillbaka till mellanösterns krigszoner för att göra sin insats i Allahs namn. Så här lät Ekots förstanyhet i dag onsdagen den 22 juni, ett av många inslag i den dagliga dosen av mer eller mindre försåtlig hjärntvätt:

Det senaste året har det blivit vanligare att svenskar grips i Turkiet, misstänkta för brott kopplade till terrorism. Enligt uppgifter från det svenska utrikesdepartementet rör det sig om ungefär tjugo fall. Svenskarna tros ha varit på väg till Syrien och det vanliga är att personerna som grips utvisas från Turkiet utan att ställas inför rätta där.

Vad är det för svenskt med dessa personer? Hur kan det komma sig att journalisterna inte förstår att detta handlar om människor som är fiender till ”det svenska”, människor som vill oss illa? Eller ska vi kanske bara se det som ytterligare ett inslag i den svenskfientlighet som svenska medier serverar i en aldrig sinande ström? Så här skriver Paul Nilsson, en av bloggosfärens klarseende dissidenter, till både Luleås kommunstyrelse och en av alla dessa rutinmässigt ohederliga journalister, som hittat sin plats i svensk offentlighet, i det här fallet avlönad med licenspengar:

Kommunstyrelsens arbetsutskott i Luleå vill att nyanlända ska gå före i Lulebos bostadskö. Detta är svenskfientligt och diskriminering mot svenskar i Luleå som står i kö för att få bostad. I artikeln från ovanstående länk säger du om de nyanlända att ”det är viktigt att de som kommer till Luleå får en god start”. Vill du inte att svenska ungdomar som söker en första bostad ska få en bra start i livet? De har svårt att få bostad. Vad vill du göra för dom? Bostäder ska i första hand gå till svenskar och våra ungdomar.

Istället för att diskriminera svenskar som söker bostad i Luleå så kunde du och alla andra politiker i din kommun som är anhängare av detta visa prov på praktisk solidaritet genom att låta de nyanlända bo i era bostäder. Hur många nyanlända kan du ta emot i din bostad?

Vänstereliten och invandringsliberalerna skryter med att de står för tolerans och mångfald. Vi är ett antal dissidenter som synat korten och vet att detta är lögn. Sanningen – och nu använder jag ordet sanning bokstavligt – är att de är generande okunniga och extremt intoleranta gentemot sina meningsmotståndare. Inte heller står de för mångfald av något slag. I så fall skulle de bo i mångkulturella områden och det gör de inte. I så fall skulle de sätta sina barn i mångkulturella skolor. Det gör de inte heller, om det inte handlar om överklassens skolor. I så fall skulle de ge husrum åt dessa muslimska trashankar, ständigt på jakt efter natthärbärge i Stockholm, i Södertälje och andra svenska städer. Det gör de inte heller. Istället stannar de kvar i sina reservat av likasinnade – Sofo på Södermalm till exempel – där de med ryggarna mot verkligheten kan försäkra varandra om hur viktigt det är med fri invandring.

Svensk vänsterelit är inte ett skit intresserade av att göra en insats. De exploaterar en ideologisk tankefigur, därför att den säkrar medlemmarnas samhällspositioner och legitimerar deras maktinnehav. Hur blev de så amoraliska, så skamlösa? Varför kör de Sverige i botten? Det finns här tre möjliga svar, som ingalunda utesluter varandra. Vänstereliten har:

förlorat verklighetskontakten
begripit vad som händer men struntar i det, så länge de kan behålla sina samhälleliga positioner, inklusive de medföljande privilegierna.
vill med massinvandring och mångkultur som verktyg bryta ner Europas nationer. De vill skapa en ny global världsordning.

Se på hur lätt vänstern övergav de svenska arbetarna och riktade in sig på invandrarna, vår tids underklass. Den solidaritet de hyllar kan de fullständigt bekymmerslöst flytta över från den väljarkategori som genomskådar dem till en annan: invandrarna, Sveriges importerade nya underklass. Vänstern skaffar sig ett väljarunderlag, men till priset att Sverige som välfärdsnation rasar samman. Alla ni som lyssnar till vänsterns amsagor om det mångkulturella samhällets förträffligheter: Vakna! (Det sa jag till en vänsterkompis, högt placerad i statens tjänst. Jisses vad förbannad han blev!).

När vi beskriver och förklarar det pågående samhällshaveriet, så kallar vänstereliten oss för främlingsfientliga, andra fula ord onämnda. Är det godhet? Igen: se er omkring och ställ frågan: är de makthavare som har åstadkommit det här verkligen goda? Tror ni på allvar att muslimer i Sverige kommer att integreras och förvalta den så högt skattade välfärden? Är ni totaltblinda för det som händer i Sveriges mångkulturella förorter? Bilar som brinner, blåljuspersonal som möts med stenkastning? Kvinnor som inte vågar vistas utomhus. En invandrarkriminalitet som numera tar merparten av rättssamhällets snålt utmätta kapacitet i anspråk? Vill ni veta mer om Sveriges mångkulturella framtid, besök invandrardominerade förorter i Frankrike och England. Hur har ni, med dessa exempel framför ögonen, mage att fortsätta att politiskt verka för att Sverige så snart som möjligt ska lägga den restriktiva invandringen på hyllan och återgå till det katastrofscenario som rått under de senaste tio åren? Och naturligtvis kommer ni att fortsätta att hylla en omöjlig integrationsidé. Ni kommer också att fortsätta med att klassificera oss som onda, vi som förstått att det här går käpprätt åt helvete. Om ni erkände ert intellektuella haveri, så skulle ni ju inte längre kunna legitimera er plats vid köttgrytorna. Därför kommer ni aldrig att erkänna hur fel ni hade. Sådant gör inte Sveriges godeligoda vänsterelit. Som den avhoppade ledarskribenten Marika Formgren skriver på sin blogg:

Den som 2012 varnade för konsekvenserna av den slappa svenska asylhanteringen, icke-kontrollen av ålder på ensamkommande barn som inte alls ser ut som barn, undfallenheten inför fundamentalistisk islamism, de mycket starka pullfaktorerna i den svenska migrationspolitiken – den möttes inte av ett intresserat ”jaså, vad grundar du det på, har du några belägg för din oro?”. Personer som 2012 (eller 2008, eller 2014) använde sina kunskaper och tillgängliga data och förutspådde asylkatastrofen som blev ett faktum vintern 2015, dessa personer möttes i stället av hat, förakt, fördömanden och ”skampanj”-drev.

När konsekvensbedömningarna besannades, när asylsystemet havererade vintern 2015 och regeringen tvingades att vidta panikåtgärder för att minska strömmen av asylsökande till Sverige; då var det ingen som sade ”vi kanske borde ha lyssnat på människorna som förutspådde detta, vi kanske kunde ha undvikit den här situationen om vi hade lyssnat i stället för att stämpla dem som rasistfascistnazister”.

Hörni de allrasomgodaste, jag vet att ni aldrig skulle drömma om att läsa vad Gunnar, jag och andra dissidenter skriver. Inte heller tänker ni läsa några av de nättidningar som rapporterar om Sverige (”den där högerextrema skiten!”). Trots att haveriet är så uppenbart tänker ni absolut inte lära er något. Ni anser att ni har rätt att vara enfaldiga, rätt att förtiga för svenska folket vad det är som händer. Och runt om er har ni denna armé av skattefinansierade välfärdsexploatörer och lydiga politruker.

Ett avslutande exempel: På flera svenska folkbibliotek har bibliotekarierna vägrat att köpa in våra böcker, trots att biblioteksbesökare uttryckt sådana önskemål. Det beror inte på att bibliotekarierna läst dem. De vet inte vad som står där. De kan inte tänka, de förstår inte att det är svenska folket som är deras uppdragsgivare, inte makthavarna. De är bara ivriga i att bygga på den stora samhällslögnen om det mångkulturella samhällets överlägsenhet.

Maktens män och kvinnor försäkrar Sveriges medborgare om att de står för godheten och att vi dissidenter är onda. När de säger någonting alls förstås. Svenska folket bör absolut inte få ta del av det vi har att säga. Nätmedia, där dessa frågor diskuteras, kallas för hatsajter och en liten papperstidning som Nya Tider skälls för högerextrem, därför att de inte ljuger för sina läsare. Antagligen är också deras matrecept politiskt infekterade. Högerextrem strömming med främlingsfientligt potatismos.

Allt detta är förstås välbekant för bloggens läsare. Så här fungerar det för övrigt inte bara i Sverige utan också i många andra västliga länder, även om Sverige gör sitt bästa för att ligga på topp. Paradoxen är att de medborgare som inte skiter i vad som händer med Sverige utan vill att viktiga politiska beslut tas efter faktainsamling, och efter att kunniga forskare och andra sakkunniga fått göra utredningar och kommit med rekommendationer, uppfattas som onda.

I min värld är det ni som är ondskans lakejer, ni som tror er om att vara upplysta och goda. Jag och många andra dissidenter har inga som helst svårigheter att för svenska folket bevisa att det förhåller sig så. Ge oss bara chansen!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare slutet av juni 2016

Om vi inte accepterar att vi är olika och då menar jag vita och svarta, kvinnor och män, händiga och ohändiga, intellektuellt intresserade och begåvade och de som inte är det, så står vi inför olösliga problem. Om det viktigaste av allt här i världen är likhet eller jämlikhet i varje aspekt, så blir den enda möjliga politiska styrelseformen en genomgripande diktatur utövad av ”de upplysta” (som förstås själva alltid är undantagna från alla krav).

***

När jag var sommarbarn i Småland på 1950-talet fick jag, genom att rota i mina sommarföräldrars bokhylla, klart för mig att det var viktigt att skilja mellan den breda och den smala vägen. En god kristen valde den smala vägen, vilket innebar försakelser och motigheter under livet. Belöningen var givetvis himmelriket, men också ett gott samvete, man visste att man handlade rätt. I dag verkar det vara tvärtom. Den som vill gå den smala vägen och – även om det är lite – motigt, satsar på att leva ett ordentligt liv, inte minst genom att vara trogen sin partner och fostra sina barn till ansvarsfulla svenska medborgare, den gör fel! Man ska skvätta ut pengar över hela världen, tycka illa om det egna landet och bejaka lösaktighet i form av HBTQ och Pridefestivaler. Att det är en väg som till helvetet bär, det lärde jag mig redan som barn.

***

PK-korridoren är en oprecis benämning. Det borde heta värdegrundskorridoren eftersom värdegrunden är den verksamma beståndsdelen. Denna kan bara gå mot en skärpning, vilket betyder att korridoren blir smalare och smalare. När någon åsikt eller företeelse exkluderats från värdegrundkorridoren, så är den för alltid utestängd, eftersom varje försök att diskutera denna visar att man har fel värdegrund.

***

Bilderberggruppen har just avverkat sitt årliga möte, denna gång i Dresden. 125 personer var inbjudna, bland dem den nu 93-årige Henry Kissinger. Att tillhöra de utvalda är liktydigt med att vara medlem av den elit som styr världen, alternativt en representant för den globala makteliten. Av de inbjudna var 121 vita, 3 svarta och en asiat. Av namnen att döma var 24 av dem kvinnor, men det exakta antalet kan slå på ett par personer upp eller ner. Vi som tror att vita män är bäst på att bygga väl fungerande samhällen borde känna oss lugnade. Inget tjafs med kvotering bland bilderbergarna. Det tråkiga är bara att bilderbergarna anser att nationerna är överspelade. Världsekonomin är global och det borde också makten över världen vara. Nu sägs det inte särskilt öppet. De som är inbjudna, också journalister från Washington Post, The New York Times och Time Magazine, förbinder sig att inte läcka ut någon information. Det fungerar förbluffande bra, men det är klart att en del ändå når offentligheten. Plus att vi vet att flera av de tunga namnen verkar för nationalstaternas upplösning. Det gäller exempelvis för irländaren Peter Sutherland, som tillhör Bilderberggruppens inre och styrande krets. I ett tal i juni 2012 för överhuset i det brittiska parlamentet, sa han att EU måste göra sitt bästa för att undergräva den etniska homogeniteten i sina medlemsstater. Samma sak har han sagt många gånger i många olika sammanhang.

***

Under snart ett halvsekel har jag diskuterat det mesta med en av mina kompisar från gymnasiet. Inte minst diskuterade vi hur Sverige förändrades på 1970-talet. Nu, efter att jag sagt att islam är en antijudisk och antikristen, kvinnofientlig och homofob ideologi med en medeltida syn på brott och straff, vill han inte ha någon kontakt längre. Han säger att han känner många vettiga och fina människor som är muslimer. Jag har för honom redovisat att jag läst alla de väsentliga texterna inom islam och flertal kritiker som Armstrong och Hirsi Ali. I mitt jobb som tandläkare i förorten har jag också kommit i kontakt med muslimska mäns allt annat än respektfulla attityd gentemot kvinnlig svensk sjukvårdspersonal. Innan jag sadlade om läste jag sociologi och var starkt marxistiskt influerad. Så jag har klart för mig att muslimer inte är en etnisk grupp, lika lite som Jehovas vittnen.

Ytterligare en anledning till att det skurit sig mellan oss är att han tycker att alla som har förståeliga skäl bör få komma till Sverige. Jag är helt emot all invandring i nuläget och troligtvis för mycket lång tid framöver, så som det ser ut idag i Sverige. Jag menar att han som socialist borde tänka på att värna svensk arbetarklass och inte importera någon lågpriskonkurrens. Socialdemokraterna borde värna folkhemmet och inte med skattemedel försörja människor som kommer hit från andra länder. Likadant med miljöpartiet, med tanke på vad invandringen drar med sig i form av import och transporter av födoämnen. Dessa argument ser han som snudd på rasistiska.

Samma sak med tiggarna. Jag hävdade att detta trasproletariat borde bort från våra gator. Tiggeri kan inte bota fattigdomen. Det finns ju öronmärkta EU-pengar till dem. Detta tyckte han var ett nedvärderande synsätt.

Jag märker samma sak bland mina fyra barn: mina två söner ser samma sak som jag, men vill inte diskutera invandringen med sina jämnåriga. Mina två döttrar känner sig kränkta när jag försöker prata om invandring med dem. Mina grannar tycker jag är okunnig och vill därför inte heller dom prata med mig. Den vid det första mötet så ämabla damen på bokbussen kallade mig och alla andra SD-sympatisörer för nazister.

Medelklass och det studerade/högutbildade mellanskiktet i landet har drabbats av megafonsjukan: man basunerar ut några väl inövade floskler om lika värde, inte ställa grupp mot grupp, inkluderande, öppet, humant etc etc och vill för död och pina inte möta några frågor/motargument. Dessa stör den trevnad och frid som är så svensk.

***

Råkade gå in på DN, enfaldens högborg, och läsa ”Så bör den auktoritära populismen bemötas”, av Timbros Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg-Sjövall.

Där sägs bland annat:

För trettio år sedan gick det en tydlig gräns mellan demokratiska och auktoritära partier

Sverigedemokraterna är det auktoritära partiet. Den fråga de har mage att ställa är hur de ”demokratiska” partierna, det vill säga de liberala, ska stoppa de av folket valda representanterna för ett annat parti.

För det andra blir det allt svårare att dra en skarp gräns mellan populister och etablissemang.”

Populister ska också här uttolkas som Sverigedemokrater. Eftersom de kan vara upp emot 25 procent av folket så handlar det att dra en gräns mellan etablissemanget och folket. Det är ju helt sanslöst!

Kompromisser med populister i sakfrågor måste därför kombineras med ett starkare konstitutionellt ramverk som skyddar den liberala demokratins fundament: maktdelning, äganderätt och minoritetsskydd.”

Här talar man om maktdelning, när huvudtesen är hur man ska hindra denna maktdelning med sina ideologiska fiender. Här talar man om äganderätt, när man tar svenska folkets resurser och olovandes ger dessa till andra. Här talar man om minoritetsskydd, när man inte utan konsekvenser kan gå ut som Sverigedemokrat. Det Timbro egentligen talar om är etablissemangets diktatur för att förhindra att demokratin fungerar som avsett.

***

Nu ska tjänstemännen utbildas i jämställdhet. Naturligtvis torde behovet inom rättsväsendet vara minimalt, eftersom kvinnorna nog redan nu är i majoritet. I varje fall förhåller det sig så i de större städerna. Vi ska också få lära oss om ”kön” och ”genus”, att sådant numera bara är konstruktioner. Den ideologiska fostran är igång.

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ett svenskt intelligenstest

I början av 1900-talet gjorde Alfred Binet det första vetenskapligt konstruerade IQ-testet. I dag, efter ytterligare hundra år av vetenskapligt tänkande, är IQ-forskningen ett av de forskningsområden vars resultat tillhör de mest pålitliga. Det hindrar inte att IQ-tester är och förblir kontroversiella. Trots att det finns tillförlitliga svar på viktiga frågor som

”varför ska man mäta intelligens?”, ”vad är det för kvalitet(er) man mäter?”, ”kan man koppla ihop låg intelligens och kriminalitet?” och ”finns det något samband mellan usla samhällsbyggen och låg intelligens?”, så fortsätter frågandet. Förmodligen beror det på att folk inte gillar svaren.

Hur ska helt skilda talanger kunna fångas in och mätas med samma analytiska verktyg? Om jag vill ha en platsbyggd garderob så anlitar jag hellre en snickare än en superklyftig matematiker med tummen mitt i handen. Med andra ord, det går inga raka rör mellan intelligens och kompetens. Det kan tilläggas att kompetens är det värdefulla, det som jag söker hos mina medmänniskor, medan den med IQ-tester mätbara intelligensen ter sig som en alldeles avgränsad talang, likt exempelvis att ha absolut gehör.

Kanske är det själva omvandlingen från ett mycket komplext fenomen till en entydig siffra som är otillfredsställande? Jag läste någonstans att Muhammed Ali hade en uppmätt intelligenskvot på 78. Det var så lågt att detta fysiska praktexemplar fick frisedel när han mönstrade 1962. ”The greatest” var alltså en riktig dumskalle. Det gillar man inte att få veta.

Anledningen till att vi inte vill uppfatta personer vi beundrar som dumma är givetvis att klassificeringen ”dum” är gravt förolämpande, förklenande och sårande. Se till exempel nedanstående invektiv på temat ”Din mamma är så dum”. Det är bara fem av de bortåt etthundra som jag hittade här.

Din mamma är så dum så när hon skulle mata ankor åt hon upp alla smulorna själv och simmade ut i dammen.
Din mamma är så dum att hon sålde bilen för pengar till bensin.
Din mamma är så dum att hon skickade brev till grannen och bad om deras adress.
Din mamma är så dum att hon lämnade tillbaka sin bil bara för att det inte fanns några handskar i handskfacket!
Din mamma är så dum att hon skjuter storkar för att förhindra överbefolkning på jorden.

Den som säger att någons mamma är dum riskerar att åka på en smäll, trots risken för att smällen blir beviset på att dumheten är ärftlig. Den som saknar argument frestas att ta till nävarna. Att inte acceptera ett underläge därför att man saknar argument signalerar dumhet.

Vi vill gärna tro att den som är dålig på en sak är bra på en annan, en form av utjämnande kompensation. En världsfrånvänd forskare jag känner är en djävel på att köra bil. I unga år körde han en del tävlingar, inte utan framgångar. Vid ett par tillfällen när han skjutsat andra akademiker (utan att demonstrera sin formidabla skicklighet) har han mötts med förvånade kommentarer av typen ”Tänk att du har körkort, det trodde jag inte”. Det är givetvis fördomar (den som tror sig om att inte ha fördomar är jättekorkad). De ligger på samma linje som att jag inte förväntar mig att en snickare ska vara bra på avancerad matematik, lika lite som jag förväntar mig att en avancerad matematiker ska vara en garderobsbyggartalang. Tyvärr funkar verkligheten inte på det kompensatoriska sättet utan den som är bra på det ena är ofta också bra på det andra. Det finns en tendens till samvariation.

Jag har kontakt med en svensk forskare inom området och han irriterar sig på att de som är intresserade av IQ-forskning nästan alltid är misstänksamma och ifrågasättande. De ställer vad de tror är intelligenta och relevanta frågor, utan att förstå att detta är frågor som forskarna sedan länge betat av. Jag känner igen förhållningssättet. Från och till blir jag uppringd av människor som vill fråga om romer. Om de inte får det svar de förväntar sig, så händer det att de börjar tala om för mig hur det egentligen förhåller sig. Vanligtvis lyssnar jag tålmodigt, för att så snabbt som möjligt avsluta samtalet, men ibland ställer jag motfrågan: ”varför ringer du till mig om du redan vet?”

Han pekar också ut att relationen mellan dumhet och förmåga att klara sig i livet inte är så enkel. Jag serverar honom Forest Gump, fiktionens paradexempel på att låg IQ inte behöver stå i vägen för framgång. Han svarar så här:

Den väsentliga frågan är vilken IQ Gump har. Kan det vara 90? Eller möjligen 80? Jag minns inte exakt hans karaktär i filmen, men som jag minns honom var han inte någon dräglande idiot. En person med 80 eller 90 i IQ kan göra väldigt avancerade saker, betydligt mer avancerade än t ex en hund eller en räv eller en uggla, så vad är motsägelsen här? Åtminstone rävar och ugglor klarar sig alldeles utmärkt i en miljö som faktiskt är betydligt farligare och mer krävande än vad vi behöver möta för att överleva. Så visst, varför skulle inte en person med låg IQ kunna vara framgångsrik? Framgångsrika människor är inte framgångsrika tack vare sin låga IQ eller oavsett sin låga IQ, utan trots sin låga IQ. Givet att allt vore detsamma skulle naturligtvis denna tänkta person vara ännu mer framgångsrik med högre IQ.

Att människor är bra på olika saker, har lockat forskare att försöka hitta komplement till IQ-testet. Man kan exempelvis vara bra på att sätta sig in i andra människors känslor. Då har man enligt psykologen Daniel Goleman hög emotionell intelligens (EQ). Han lanserade begreppet i mitten av 90-talet. Några år senare kom han tillbaka med en bok om social intelligens (SQ). Detta är kunskap som är rätt lös i kanterna. Hur vet man att de frågor man ställer verkligen mäter EQ respektive IQ? Och hur gör man med den som ljuger för att uppnå ett bättre resultat? Den som har hög IQ kanske genomskådar hur testerna är konstruerade. Det finns fler problem. Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus skriver:

Vad skiljer egentligen den person som på egoistiskt manér manipulerar omgivningen med hjälp av sin sociala intelligens för att få sin vilja fram, från en annan person som använder sin förmåga att läsa av känslor till att tillfredsställa andras behov på altruistisk basis? Har de samma förmåga som kan användas till olika saker eller är de snarare fundamentalt olika i sitt kännande och tänkande? Och kan man finna denna olikhet på hjärnnivå? Är den inte något som rör just personer och inte bara deras hjärnor?

”Min” intelligensforskare kommenterade på följande sätt:

Det där är typiskt för filosofer. De är roade av tankelekar men helt ointresserade av hur verkligheten egentligen är. Återigen, denna typiska sammanblandning av konkreta mättekniska frågor och moral/etik. Den tycks komma som ett brev på posten så fort IQ eller andra ämnen som har en social potential kommer på tal, som homosexualitet. Allt det där med att ljuga, träningseffekter, fusk och så vidare gäller naturligtvis alla mätningar när det finns sådana möjligheter, och hanteras på ett helt tillfredsställande sätt. At the end of the day är IQ-tester bland de typer av mätningar som har allra HÖGST validitet och reliabilitet, men läsaren får förstås rakt motsatt intryck av denna försåtliga typ av text. Och varför blanda in EQ, som är praktiskt taget dött sedan 10 år. Forskarna tappade intresset, dels på grund av dess extremt låga validitet, dels eftersom det krockar med etablerade personlighetsdimensioner (The Big Five)?

”The Big Five” är en personlighetsteori, som söker fånga in mänsklig talang med följande fem faktorer:

Openness (öppenhet) – att uppskatta konst, känslor, äventyr, ovanliga idéer, fantasi, nyfikenhet, och omväxlande erfarenheter.
Conscientiousness (samvetsgrannhet) – en tendens att vara självdisciplinerad, agera plikttroget, målinriktning; att planera snarare än att agera spontant.
Extraversion (extraversion) – energi, positiva känslor, självsäkerhet, och en tendens att söka stimulans och andras sällskap.
Agreeableness (vänlighet, värme) – en tendens att vara medkännande och samarbetsvillig snarare än misstänksam och fientligt inställd mot andra.
Neuroticism – tendens att lätt kunna uppleva obehagliga känslor som till exempel ilska, ångest, depression, eller sårbarhet; ibland kallad emotionell instabilitet.

Lämnar vi personlighetstesterna och intresserar oss för intelligensen i olika populationer, så utmanar vi en av vårt samhälles viktigaste dogmer: alla människors lika värde. På något sätt förutsätter det lika värdet en likhet mellan människor också i andra avseenden, inte minst intelligens. Väldigt många människor tror på påståendet ”du kan bli vad du vill”. Ännu fler hyser vanföreställningen att människan vid födseln är en tabula rasa (uttryck för dumhet).

De etniska grupper som lyckats sämst med IQ-tester är australiska aboriginer och afrikanska pygméer. För ashkenazijudarna är det tvärtom. De hamnar i toppen, något som vi kan belägga på många olika sätt. Kolla exempelvis hur många aboriginer respektive ashkenazijudar som är framgångsrika på Wall Street. Eller, hur många har fått nobelpriset?

Nu kan man givetvis säga att ska man guidas i bushen så är det bättre att ha hjälp av en aboriginer eller en pygmé än av en judisk bankir. Men har det med intelligens att göra? Om man gör tankeexperimentet att den judiske bankiren vuxit upp tillsammans med pygmén, vem har då bäst koll på hur man tar sig fram i bushen? Det empiriska underlaget saknas så jag kan inte besvara frågan, men det är svårt att tro att det skulle gå sämre för bankiren. Och om det gör det, relaterar det på något sätt till hans högre intelligenskvot?

Den här typen av frågor leder in på mycket viktiga områden. Varför lyckades folket på den inte särskilt stora önationen England att på 1800-talet lägga under sig en stor del av världen? Hade det något med brittisk intelligens att göra? Varför lyckades Nordamerika ta vid och under 1900-talet, till skillnad från Mexiko, utveckla en högstående civilisation? Hade det med det nordeuropeiska tänkandet att göra?

Det förefaller som om länder där befolkningen har ett IQ-snitt under nittio, inte klarar att bygga upp attraktiva demokratiska samhällen. Är det då en bra idé att till Sverige importera många somalier, eritreaner och andra afrikaner?

Vi har sett hur invandrare från det muslimska Nordafrika skapar mångproblematiska fattigförorter i Frankrike. Med den vetskapen, är det verkligen klokt att fylla på den svenska befolkningen med ”nysvenskar” från samma nordafrikanska länder? Vidare, vilka samhällsbyggarkompetenser har syrier och afghaner visat sig förfoga över?

Den som inte bara ställer utan också besvarar den här typen av frågor får räkna med att larmet går bland de godtrogna. Brännjärnen glödgas över lägereldarna. Det är återigen dags att brännmärka en rasistfascistnazistislamofob som ställer impertinenta frågor. (Fy fan vad jag är trött på det antirasistiska prästerskapets språkfascism).

En försommarmorgon när ljuset väcker mig redan vid fyratiden ligger jag kvar och fantiserar om att vi behöver ett speciellt IQ-test, anpassat för Sverige; ett test som motverkar den svenska enfald, som får grannländerna att lyfta fram Sverige som ett varnande exempel. Jag ser framför mig hur testet innehåller fyra nivåer. Jag tror inte att jag skulle få godkänt för detta inom IQ-forskningen, därför att jag drar in både kunskaper och åsikter. Det gör emellertid inte kraven mindre viktiga.

Den första nivån handlar om att ideologiskt tänkande har fått alldeles för stor plats bland de anställda i stat, kommun eller landsting. Det har blivit viktigt med genus, med värdegrund, med hbtq-certifiering etc. Jag ser detta som krav, som blockerar myndigheternas verklighetsförankring. Myndigheter ska i första hand ta beslut som fungerar, alldeles oavsett om de passar samman med politisk korrekthet eller inte. Det betyder att beprövad erfarenhet och vetenskapliga resultat måste sättas framför ideologi. Den som inte klarar detta klarar heller inte den lägsta nivån i mitt svenska IQ-test, och bör därför inte anställas inom stat, kommun eller landsting.

Den andra nivån handlar om samband. Ideologifrågan är viktig också här. För att få anställning som förman, projektledare eller någon form av mellanchef, så måste man också klara att koppla samman företeelser med varandra, att se samband. Det finns exempelvis ett samband mellan invandring och de sjunkande skolresultat som bland annat dokumenterats i PISA-studierna. Det finns samband mellan tafsandet på unga flickor på musikfestivaler och vissa invandrade grupper av unga män. Det finns samband mellan våld mot unga flickor och den hederskultur som vissa minoritetsgrupper odlar. Det gäller också att inte dra fel slutsatser om samband. Att häststölderna har minskat under de senaste hundra åren beror inte på att folk har blivit ärligare.

Den tredje nivån handlar om förmågan att urskilja större sammanhang och gäller för avdelnings- och sektionschefer. Det finns exempelvis ingen demokrati utanför nationen och därför är nationell solidaritet viktigare än satsningen på övernationella organisationer som EU och FN. Det gäller här att förstå att politiker har egenintresse av övernationella organisationer, eftersom de för dem öppnar en arbetsmarknad, där de kan utöva makt utan att behöva relatera till vad väljarna vill.

Den fjärde nivån, som gäller partiledare, elitpolitiker, generaldirektörer och mediechefer, är förmåga att prognosticera. Enkelt uttryckt: om vi gör så här så går det på lite sikt så här. Ett exempel kan hämtas från fablernas … förlåt, mediernas värld. Om exempelvis journalister sätter i system att ljuga för dem som de kallar för mediekonsumenter, så kommer dessa att tappa förtroendet och sluta betala för mediernas produkter och tjänster. Förstår man inte detta så passar man inte på en chefposition inom medierna.

Jag klev upp, duschade, blev lite klarare i tanken och insåg att mina morgonfunderingar var långt bort i tok. Så kan det ju inte fungera, inte i Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Svenska Hijabis

Johannes Divinius återkommer med en ny text

***

För en tid sedan fastnade min uppmärksamhet på en hemsida som kallas Svenska hijabis. Uttrycket låter underligt, åtminstone för mig som gammalsvensk. Jag kan uppriktigt sagt inte se vad som en svenskt med en hijab. Möjligen kan jag tänka mig att kvinnor med svenskt medborgarskap som bär hijab. Det är allt.

Studerar man uttrycket närmare på internet får man snabbt reda på att det syftar på ett svenskt teaterprojekt. Något som kallas communityteater. Med communityteater menas teater framförd av (ofta) amatörer, som driver något projekt i sitt närsamhälle, i syfte att skapa medvetenhet och motverka förtryck. Svenska Hijabis presenterar sig som ett projekt underifrån, som slår uppåt, mot förtryckarna. Inte desto mindre är de generöst finansierade av Svenska Postkodslotteriet. Gruppen har också erbjudits plats på Dramatens scen.

Svenska Hijabis illustreras med en stiliserad teckning på en smal muslimsk kvinna i hijab. I bakgrunden finns texten ”Svenska Hijabis” tvådelad i blått och gult. Ovanför kvinnan finns tre kronor, en symbol som ingår i det svenska statsvapnet. Denna symbol har projektet nu approprierat för sina syften. Ambitionen är att etablera idén om ”hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt.” Ett av projektets syften är att låta ett antal unga muslimska kvinnor komma till tals. På projektets hemsida presenteras kvinnorna på följande sätt:

Benin, Ruhani, Maryam, Sarah och Shama. Fem vanliga unga kvinnor, fem svenska kvinnor med olika helt vanliga intressen: bakning, bildkonst, boxning, fotokonst, pedagogik, fem muslimska kvinnor med sjal omgärdade av ett samhälle som ser dem som ovanliga.

I en liten introduktionsfilm till projektet får vi också veta att kvinnorna inte bara är muslimer, utan i själva verket är en massa olika saker. De är konditorer, pedagoger, boxare osv. Inget av det här skulle vi kunna veta om vi bara såg dem på stan. Då ser vi bara ett antal muslimska kvinnor. Det är det som teaterprojektet vill ändra.

Det verkar väldigt sympatiskt tycker jag. Många håller nog med: det är fult att bara se en människas yta. Det är som att döma någon bara för att han eller hon har en vårtig näsa. Det lär vi oss är fel redan som barn. Det strider mot renässansens mest grundläggande humanistiska ideal. Det är dessa ideal som projektet vädjar till – föreställer jag mig.

Ändå finns det något problematiskt med själva anslaget. En hijab är en religiös symbol och ett klädesplagg i ett. Den är inte annorlunda än, säg, doket hos en katolsk syster i Magdalenaorden. När jag ser en katolsk syster tänker jag: ”Där går en nunna”. Hon är kristen och hon talar om att den identiteten är överordnad allt annat. Det är en av poängerna med att den finns.

En katolsk syster kan vara många andra saker, målare, rökare, författare, vinkännare, biologisk syster, bilförare osv., men det är ointressant. Om jag skulle behandla henne som vilken kvinna som helst skulle hon tycka det var underligt. Kanske skulle hon bli obekväm, i synnerhet om jag – i strid med allt vett och all etikett – skulle få för mig att flirta med henne. Doket talar om att flirt inte är okej, att hon valt ett liv i kyskhet. Beskrivningen av henne som nunna är egentligen rätt så rationell – den ger rätt sorts förväntningar hos den som möter henne.

På samma sätt föreställer jag mig att en kvinna som bär hijab vill signalera att hon främst är just detta: muslim. Hijaben signalerar och sätter en förväntan hos den som ser hijaben, nämligen att respektera bäraren och dennas religiösa identitet. I förhållande till denna förväntan är egentligen de andra identiteterna rätt oväsentliga. Den religiösa identiteten är så viktig för en muslimsk kvinna att hon är beredd att avstå från det som för de flesta kvinnor är mycket viktigt: att visa sitt hår och att vara tilldragande för män.

Initiativtagare till projektet är America Vera-Zavala. Hon bär själv inte hijab. Hon är en vänsterkvinna, med uttalat patos för rättvisa och feminism. I början av 2000-talet var hon en ledande figur i den s.k. Attackrörelsen. Hon var ung och smal, med markerade ögonlock, mörkt fint hår, en framträdande, men smal näsa och en – ofta – körsbärsfärgad mun. Mycket vältalig och till synes äkta i sitt engagemang. Ett perfekt affischnamn. Sveriges svar på Naomi Klein.

I en delad debattbok från 2003, ”Global rättvisa är möjlig”, som skrevs med frihandelsliberalen Johan Norberg, utvecklar hon sina tankar om politiken. Hon beklagar att Attackrörelsen kom av sig efter Göteborgskravallerna, men betonar att målsättningarna alltjämt är aktuella. I rörelsens program finns framförallt den s.k. Tobinskatten. Tobinskatten är en skatt på transaktioner på främst valutamarknaderna, som syftar till att begränsa valutaspekulationen. På så sätt frigörs resurser till viktiga investeringar i offentlig tjänsteproduktion menar man. Rörelsen är också inriktad på skuldavskrivning för länder i den s.k. tredje världen.

Medlen för att uppnå dessa mål var – från ett vänsterperspektiv – nya. Vera-Zavala drömmer sig inte tillbaka till tiden före 1991. Hon accepterar att läget är annorlunda. Globaliseringen finns där. Men den måste ges en annan inriktning. Svaret här är tidstypiskt: man måste demokratisera globaliseringen. Det betyder att ge de mellanstatliga organisationerna mer makt och folklig förankring.

Jag skall här inte gå in i detaljer till varför jag tror att denna strategi är dömd att misslyckas. Varför den egentligen är fullständigt kontraproduktiv för den som vill se en annan typ av internationalisering än den som vi ser idag. Personligen tror jag inte att det finns någon demokrati bortom staten, framförallt nationalstaten. Hela idén är feltänkt. Mer makt till internationella organisationer undergräver nationalstaten och därmed också demokratin. För att uttrycka sig i termer som vänstern en gång gillade, kan man säga att det finns en dialektik mellan nationalism och internationalism. Internationalism är möjlig bara genom att nationalstaten stärks.

För den som inte blir övertygad av högtravande teoretiska resonemang är det bara att titta på Attackrörelsen. I Sverige finns den inte längre. Internationellt är den mest en skränig svans till de internationella möten, där vår framtid numera avgörs eller diskuteras. Studerar man den tyska Attackrörelsens hemsida ser man att den engagerar sig mot TTIP-avtalet. Men man stödjer också rörelsen ”Welcome2stay”. Global rättvisa innebär också obegränsad migration till Tyskland. ”Vi klarar det”, som Angela Merkel säger. Vad som i förstone ser ut som ett alternativ till den dominerande politiskt korrekta ideologin, är i mångt och mycket bara en variant av den.

När jag tänker på Vera-Zavala och hennes projekt tränger sig en bild fram, starkare än andra. Det är en bild på Maryam Farman Farmaian tillsammans med sin make, ledaren för det iranska kommunistpartiet, doktor Noureddin Kianouri. Hon har nått en hög ålder och hennes hår är vitt, fast fortfarande tjockt. Ansiktet är avklarnat, med jämn hy och rena liner. Hon verkar lugn och klok. Kanske en smula sorgsen. Man förstår att hon är en mycket fint bildad kvinna. Bilden är tagen i slutet av 90-talet. Kianouri var då fortfarande i livet.

Man ser inte mycket av hennes hår. Det beror på att hennes hår är täckt. Inte av en hijab, utan en rysk sjal. Och håret är inte helt täckt, ty sjalen lämnar en rätt generös lugg, i likhet med hur många andra iranska kvinnor brukar göra.

Just detta att visa sitt hår blev för många kvinnor i Iran under 80-talet och framåt ett sätt att protestera mot det islamska, teokratiska styret. Ett styre under vilket alla kvinnor måste täcka sitt huvud. Farman Farmaian visste mer än många andra om sådana protester. Hon betalade ett mycket högt pris när hon återvände till Iran, i februari 1979.

Liksom sin make gjorde hon det fatala misstaget att tro att den islamiska revolutionen kunde ges en sekulär inriktning, präglad av hennes feministiska livsideal om jämlikhet mellan könen. Istället arresterades hon, torterades och sattes i husarrest, en husarrest som varade fram till hennes död 2008. Inte ens begravningen av Farman Farmaian kunde äga rum utan övervakning från den islamiska republikens säkerhetspolis.

Den cyniske kanske anmärker att hon borde ha förstått bättre, att man inte kunde lita på Khomeini och imamerna. Att man borde ha förstått att man var en bricka i ett maktspel mellan Sovjetunionen och USA. Om hon och kommunistpartiet kommit till makten, skulle hon då inte ha behandlat oppositionen med samma grymhet som hon själv blev behandlad?

Kanske, men det hindrar inte mig från att se en människa bortom ideologierna. Det hindrar mig inte från att bevara mitt sinne för tragedin i den mänskliga tillvaron. Det är det som renässansens ideal handlar om. Säger jag, utan att på något sätt inbilla mig att jag kan leva upp till dessa ideal.

Om man tänker sig ett möte mellan Farman Farmaian och Vera-Zavala hur skulle det se ut? Förmodligen skulle Farman Farmaians svar präglas av hennes erfarenhet av en tragedi där inget hopp om nya segrar längre finns. Det definitiva nederlagets tragedi. I den erfarenheten ryms också vissheten om att intellektuella i muslimska och utomeuropeiska länder inte längre kan hämta livsmening från att engagera sig i stora sekulära politiska projekt. Stora konspiratoriska scheman ägnade att i grunden rita om inte bara politiken i de f.d. kolonialiserade hemländerna, utan i världen i stort. Där segarna var spektakulära, men där nederlagen lika gärna kunde sluta med död och förintelse.

Kanske skulle Farman Farmaian gilla idén att låta muslimska kvinnor berätta att de är mer än bara sin hijab. Men det verkar mer troligt att hon skulle varna Vera-Zavala. Varna för risken att bli en nyttig idiot för krafter, som i förlängningen vill att alla kvinnor, även svenska, måste bära hijab. Svensk hijab.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Polisregistret över romer

Någon gång i slutet på 1970-talet deltog jag som forskare i en grupp som intresserade sig för finska romer, tillsatt av Socialstyrelsen. Skälet var att Stockholms zigenarkonsulent Ingrid Iverstam hade gjort en sammanställning som visade att finska romer, i synnerhet männen, ofta dog en våldsam död. Mord var vanliga och så gott som alltid var det en annan rom som var mördaren. Det vi ville veta var, i vilken utsträckning det berodde på att de finska romerna hanterade konflikter med hjälp av blodshämnd. Till skillnad från andra romer, som för att lösa allvarliga konflikter hade kris, sin egen domstol, så plågades de finska romerna av släktfejder. Frågade vi finska romer, förnekade de att sådana förekom. De sa att ”Det där håller vi inte på med längre. Det var förr i tiden”. Det var inte sant, men där fick inte gadje (icke zigenare) lägga näsan i blöt.

Vår utredningsgrupp blev kortlivad. Som jag minns det hade vi ett par tre möten innan den upplöstes. Anledningen var, att det enligt svensk lag inte är tillåtet med etnisk registrering. En släktutredning av finska romer måste ses som en sådan. Att vi ville hjälpa de finska romerna var inte relevant i sammanhanget.

Bakgrunden till detta registreringsförbud är väl känd. Det är givetvis förföljelsen av och folkmordet på romer och judar under andra världskriget. Det visade sig att register över etniska grupper kunde vara så farliga för dessa grupper, att de hotade deras existens.

Hatet mot såväl judar som romer var utbrett i hela Europa men det var bara nazisterna som iscensatte ett folkmord. Judarna ville de utrota av tre skäl. Det första och i vår tid mest synliga var att nazisterna betraktade judarna som en mindervärdig ras, som inte borde få finnas. Historiskt fanns motsättningen mellan kristna och judar men det handlade också för judarnas del om att de inte tilläts äga jord, vilket fick dem att ägna sig åt handel och låneverksamhet. I den folkliga föreställningsvärlden var judarna en parasitär folkgrupp.

Det fanns också två andra skäl, som i dag ligger i skugga bakom offerperspektivet. För nazisterna var bolsjevismen det stora politiska hotet och den betraktades som en judisk ideologi. Det fanns också en ekonomisk maktkonkurrens. En judisk elit hade sitt eget finansimperium, som konkurrerade med européernas, i synnerhet tyskarnas. Med andra ord, det handlade om en maktkamp mellan grupperingar, som av nazisterna definierades som raser: den ariska rasen mot den judiska rasen.

Med romerna var det enklare. De konkurrerade inte på något sätt om makten. Men folk var rädda för romerna. De ansågs tjuvaktiga och många trodde att de inte bara stal ägodelar utan också barn. För nazisterna utgjorde de kringresande romerna en samhällsbelastning, en undermålig och överflödig minoritet. Bort med dem!

Nazisterna förlorade kriget, men det var ju inte så att de besegrades av judar och romer utan dessa etniska grupper bytte samhällelig status, från undermåliga till offer. En ny era börjar för Europa. Efter hand utvecklas en modernitetsbejakande demokratisk civilisation, som absolut inte accepterar någon form av rastänkande. En av denna civilisations uppgifter blir att kompensera judar och romer, men också andra offergrupper, för de övergrepp som nazisterna tillfogade dem.

Det som händer när bilden av judar och romer definieras om, från att vara mindervärdiga, men också hotfyllda och kompetenta folk, till att bli offer, är att de förlorar såväl sin hotfullhet som sin kompetens. Den som är ett offer är inte ett subjekt utan enbart ett objekt. Den som är ett offer är det synd om och offerrollen lägger allt annat i skugga. Svenskar och andra västerländska folk måste nu se till att det blir slut på förföljelsen och diskrimineringen av romer och judar! Denna omdefinition är till sin grundkaraktär rasistisk, eftersom den postulerar att medlemmarna av dessa grupper är oss underlägsna. De är ju ”våra offer”.

För romer och judar blir det en viktig fråga hur de kan vända denna offerstatus till sin fördel. Varken judar eller romer vill assimileras. Dessa båda folk har en stark etnisk medvetenhet och förfogar över varsitt försvarssystem – olika beskaffat – som gör att de klarar att vidmakthålla sig själva som minoriteter över inte bara en, två eller tre generationer utan permanent. Med andra ord, som individer skiftar deras talanger, som hos oss alla, men som medlemmar av kollektiva försvarssystem har de erfarenheter som gör dem överlägsna Europas majoritetsbefolkningar.

Judarnas allt överskuggande fråga är hur detta folk kan säkra sin överlevnad. De har tvåtusen års erfarenhet av att vara trakasserade och förföljda. Att få ett eget land är en dellösning men det räcker inte, eftersom judar fortsätter att leva i en diaspora över hela världen. Det viktigaste av allt blir att se till att den västerländska civilisationen aldrig mer kan hota deras existens. Det är skälet till att nazisternas folkmord aldrig får glömmas. Judarna måste se till att västerlänningarna är och förblir intensivt medvetna om det ohyggliga övergrepp de begick under andra världskriget. Men det handlar inte bara om minnen utan också framtiden. De vill inte att forskare och journalister börjar ställa frågor om exempelvis den judiska dominansen när det gäller ägandet av nöjesindustri och media. Inte heller vill de att judiska finansklaners makt över världens riksbanker hamnar i rampljuset.

Med offerrollen får de ett utmärkt verktyg. De kan dölja judisk makt bakom offerrollen och naziststämpla den som börjar ställa besvärande frågor. Det finns mer att säga i denna fråga men jag sätter stopp här. Jag lyfte fram den bara för att få en kontrast till vad som är romernas stora fråga. Hur kan romerna exploatera offerrollen?

Romerna är en helt annan folkgrupp. Naturligtvis finns det både smarta och rika romer, men de kontrollerar inga media och har varken någon intellektuell eller finansiell elit. Romerna är upptagna dels av att försvara sig, dels av att försörja sig. När det gäller försvaret, så lever de, till skillnad från judarna, med en kontinuerlig provokation av sin omvärld. Fråga på vilken bensinstation, vilken restaurang, vilket sjukhus eller vilken tältplats som helst vad som händer om det drar in ett gäng judar och du blir betraktad som lite konstig. Det är inte bara du som är konstig utan det är konstigt att någon kan komma på att ställa den frågan. Ställ samma fråga när det gäller romer och alla proffs i branschen vet genast vad du talar om.

Romerna odlar konflikten med gadje av två skäl. Det ena är att det kan visa sig ekonomiskt fördelaktigt. Det andra är att de på så sätt inte bara får en kontinuerlig bekräftelse på att det går en skarp gräns mellan romer och gadje, utan också på att de i kraft av att vara romer kan tillåta sig sådant som inte gadje får. De har privilegiet att få göra som de vill, vilket bevisar att de är överlägsna gadje: smartare, fräckare och med ett mycket mer spännande liv!

Ekonomiskt visar sig offerrollen gå att utnyttja på flera sätt. Ett sätt är att de kan gå till DO och få ersättning om den som driver ett tältläger, en biluthyrare eller en restaurang avvisar dem, på grund av tidigare dåliga erfarenheter av romer. Ett annat är åldringsrånen, som är en romsk specialitet. De behöver inte riskera att medierna skriver och pekar ut romernas dominans i denna försörjningsnisch. Journalisterna vet nämligen inte bara att de måste delta i kampen mot rasismen utan också att romers kriminalitet är minerad mark. Trampar de fel så riskerar de att såväl jobbet som det sociala anseendet flyger i luften. Inte så att de blir attackerade av romer, men däremot kan de bli ifrågasatta på sina redaktioner, liksom DO-anmälda av diverse företrädare för romerna, som har det gemensamt att deras hjärtan klappar varmt för romernas sak. Visste folk i gemen hur mycket kriminalitet som kan knytas till romer, så skulle väldigt många vara väldigt förbannade. Men det vet de inte.

Det finns en expertgrupp som är någorlunda väl informerad om kriminaliteten bland romer: polisen. De vet i allmänhet också något mer, nämligen att det romska samhället bygger på släktskap. Det betyder att en viss släkt kan vara svårt kriminaliserad, också barnen. De barn som ännu inte är aktiva i försörjningsnischen kan förväntas komma med, bara de är tillräckligt stora. Andra släkter är inte alls kriminellt belastade.

Det är troligt att det finns poliser i Skåne som är rasister, men det är helt irrelevant för det släktregister som Skånepolisen skapade. Syftet var inte att diskriminera romer. De ville göra sitt jobb, nämligen lösa brott och förebygga brott. De satte inte samman sitt register därför att de var antiziganister och fördomsfulla utan därför att de erfarenhetsmässigt visste något om romer och kriminalitet. Därmed är vi tillbaka ungefär där jag inledde, nämligen att samhället av olika orsaker kan och bör intressera sig för romer, vare sig det nu handlar om släktfejder eller åldringsrån eller något annat som romer sysslar med. Det har ingenting med fördomar att göra, heller inte med ”antiziganism” eller diskriminering.

Samhället hade kunnat tillåta den utredningsgrupp där jag enrollerades på sjuttiotalet. Man kan säga att vi företrädde ett expertsystem, som – om vi hade gjort ett bra jobb – hade kunnat minska på kostnaderna för rättssamhället och kanske också minskat lidandet bland finska romer. Det var ju det som var syftet, inte att lägga grunden för något nytt nazistiskt folkmord.

På samma sätt kan man säga att polisen – ett annat expertsystem – hade kunnat minska på kostnader och lidande, inte bara bland gadje, utan också bland romer. För romer, som för alla andra, gäller att om kriminaliteten har ett för högt pris, så får man leta rätt på en annan försörjningsnisch. Och motsatt, om gadje inte försvarar sig så kan de romer som ägnar sig åt åldringsbrån expandera försörjningsnischen. Det handlar inte om moral utan om ekonomi.

Allra bäst hade det varit om dessa båda expertsystem hade kunnat kopplas ihop. Om skånepolisen hade kunnat fråga mig, eller någon annan som vet något om romer och etniska minoriteters försörjnings- och försvarssystem, om hjälp. Då hade förhoppningsvis systemet fått högre träffsäkerhet och inte dragit in släkter och personer som inte hörde hemma där, exempelvis romen Fred Taikon.

Men så fungerar det inte i den offerroll som romerna har tilldelats. Inget av dessa båda nämnda gadjes expertsystem tillåts nämligen att existera. Skånepolisen får inte lägga upp några register. Det hjälper inte att vi inte längre befinner oss i någon nazistisk diktatur som hotar romer. Inte heller hjälper det att registret avser att vara ett hjälpmedel när polisen gör sitt jobb, nämligen att lösa och förebygga brott. Nu kommer de skyldiga poliserna att straffas, om det inte redan skett. Och Fred Taikon kommer förmodligen att kunna kvittera ut 30.000 kronor.

Och för min del, det hjälper inte att jag gör mitt jobb och försöker frilägga hur romer fungerar och relaterar till en majoritetskultur som den svenska. Det är förbjudet område och eftersom jag i myndigheternas ögon trampar fel och glömmer att det enda som är tillåtet är att lyfta fram romerna i rollen som offer, så är det fritt fram att stigmatisera mig.

Det som förenar mig med Skånepoliserna är att vi båda försöker göra vårt jobb, men blir straffade för det. Det kunde ha varit så att samhället betraktade båda expertsystemen som nyttiga inte bara för samhället utan också för romerna. Det är nämligen så det förhåller sig.

Istället, vilket gläder romerna, så blir vi skändade och straffade med referens till en offerroll som var relevant i ett annat och till historiens skräphög förpassat samhälle. Jag funderar över Fred Taikon, som nu ska få ett skadestånd för att han finns med i ett register över romer. Hade inte DN-journalisten Niklas Orrenius slagit larm, så hade Fred Taikon aldrig vetat om att han fanns med i detta register. Det har nämligen aldrig på något sätt vänts emot honom och det är föga troligt att det skulle ske, om han inte mot förmodan började begå brott av ett slag, som aktiverade honom i registret.

Kanske jag bör vända mig till DO? Jag vet inte om mitt namn finns med i ett register på forskare som det är förbjudet att anlita, men jag vet att det finns en sådan medvetenhet hos myndigheter, när de alls känner till min existens. Min kompetens är klassad som rasism. Jag kan bevisa att det är felaktigt och att jag är diskriminerad, i den händelse DO skulle vara intresserad. Och hade skånepolisen vänt sig till mig för att få hjälp, så hade vi kanske i DN kunnat läsa att en ökänd rasistisk forskare varit Skånepolisen behjälplig med att bygga upp ett rasistiskt romregister. Då hade Niklas Orrenius kunnat fortsätta med att bättra på sitt journalistiska anseende och fylla sin plånbok. Jag tror nämligen inte heller han drivs av något moraliskt patos. Han är en agendajournalist, känner igen ett scoop och är bra på att göra sitt jobb. Jag tvivlar starkt på att han ligger vaken om nätterna och funderar på om agendajournalistiken är samhällsdestruktiv eller inte.

Den här frågan bör inte reduceras till att handla om mig eller någon annan person. Den handlar om ett samhälle som på grund av historiska referenser har hamnat på fel spår. Och när man hamnar på fel spår så kommer man till helt fel plats. Hej svenska makthavare, ni är framme nu, men helvete vad ni hamnade fel.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Lydiga och lurade

Vårt svenska och västerländska samhälle är uppbyggt av organisationer och institutioner. Där finns allt från Europeiska Unionen till Kommittén för skydd åt självdöda kattor, allt mellan världsomspännande IKEA och tjuvskytteföreningen i Långträsk. Svenskarna är i det avseendet extrema. I offentligheten är vi inte familjemedlemmar, inte släktrepresentanter utan individer och som sådana är vi mera knutna till våra jobb och yrkeskompetenser än vi är till våra familjer och släkter. Som sena tonåringar bryter vi med våra familjer. I synnerhet gäller det för dem som satsar på en utbildning, som kan flytta till en helt annan ort eller helt annat land för att studera. Familjen tillhör barndomen, det förflutna. Den nyskapade kärnfamiljen, det är den som är den egna familjen – om man har någon.

Individen är inte bara den minsta sociala byggstenen, utan ofta också den enda som är relevant. Vi placerar oss som individer i alla dessa organisationer och institutioner som vårt samhälle är uppbyggt av. Familjer, partners och släkter hamnar på skuggsidan. Så sällan visar vi upp dem, att det förefaller som vi söker dölja dem. Vem är exempelvis vår statsminister gift med? Vad heter hon (eller han)? Hur ser statsministerns familj ut? Har han några barn? I så fall vad heter de?

En av de inledande informationsfrågor vi brukar ställa till varandra är ”Vad jobbar du med?” Frågor som ”vilken familj tillhör du?” eller kanske ”Vilken släkt representerar du” ställer vi aldrig. Möjligen kan vi fråga varifrån folk kommer, men då handlar det inte om någon social gemenskap utan om geografi, om platser.

Jämför med romerna. De har ingen regering, inga föreningar, inga skolor, inga industrier, inga ekonomiska sammanslutningar. De bygger inte sina gemenskaper på det svenska sättet utan deras samhällsbildningar är organiserade kring släktskap. Även om kvinnorna är betydelsefulla, så är romernas värld patriarkal. Vanligast är att hushållets äldste manlige medlem är ledare – visdom följer med ålder. Han är en man som andra gärna lyssnar till, men bara så länge det han säger håller sig inom det egna samhällets värdemönster. Familjen följer honom inte om han sviker. Då är han ensam. Det är viktigare att vara en god rom än en god familjemedlem. Den som sviker de romska livsvärdena bringar lika stor vanära över sin familj som över sig själv.

Romerna har inga hövdingar eller andra ledare. De ledare och förespråkare som de skakar fram därför att majoritetssamhället kräver det, har ingen folklig förankring. Företrädaren kan till och med vara en nyttig idiot som svensken Thomas Hammarberg, en man som alltid framhåller hur diskriminerade romer är och aldrig någonsin snuddar vid något problematiskt, som exempelvis åldringsrånen. För romerna är det naturligvis gefundenes fressen att ha en engagerad förespråkare högt placerad hos fienden; och det blir ju alldeles osannolikt bra, om det är en förespråkare som fienden beundrar och respekterar för allt gott han gör för romerna. Det motsatta är totalt omöjligt. En svensk bland romerna, som för svenskarnas talan, värnar om svenskarnas existens och beundras av romerna. Blotta tanken är pervers!

Eller tag en annan ledare utan folklig förankring, Katarina Taikon. Hennes pappa var en respekterad rom. Mamman var svensk. Hennes tre barn har alla svenska fäder och hon levde ett svenskt liv. Sina böcker skrev hon på svenska för en svensk publik, inte för romer. Precis som många svenska förståsigpåare så trodde hon på sextiotalet att den romska gemenskapen befann sig i sin absoluta slutfas. Men inte bara det, utan hon tyckte också det var helt i sin ordning.

Visste de som i dag beundrar henne som en modig förespråkare för det egna folket, att det förhöll sig så, kanske de skulle få problem med kanoniseringen. Men det är som med så mycket annat. Det viktiga är inte sanningen utan ytan. För att något ska vara bra, så räcker det med att det låter bra. I valet mellan en föga glamorös sanning och en underbar lögn, är det lögnen som vinner. Som den romerske satirikern Petronius sa: Mundus vult decipi, ergo decipiatur

Bland romer är familjen och någon gång släkten den mest betydelsefulla politiska enheten. De som ibland kallas zigenarhövdingar är talesmän med hög prestige och dokumenterad erfarenhet av att handskas med gadje, men längre sträcker det sig inte. Det har gjorts försök att välja riktiga kungar men inga romer har varit beredda att uppge något av sin självbestämmanderätt till dem. I den mån zigenarkungar existerar är de således kungar utan makt.

Bland romer överlåter man inte rätten att bestämma över sig själv på någon annan än familjeöverhuvudet. ”Ingen bestämmer på oss” och ”ingen bestämmer på mig” är vanliga uttryck bland svenska romer. Man skulle kunna säga att sociala relationer i hög grad är personliga bland romer. Den som sviker de romska livsvärdena har följaktligen inte något inflytande över de övriga, vem han än månde vara. På sätt och vis är alla romer ledare och politiker, därför att alla anstränger sig att skydda det egna samhället. Det finns därför ingen möjlighet att ”glida” ur den romska gemenskapen och plötsligt finna sig vara en gadje. Från romsk synpunkt är man en rom, en svikare eller en gadje. Något annat är inte möjligt att vara. De romer som vill leva svenskt, flyr och klipper banden till den egna kulturen.

För ett folk som har dåliga erfarenheter av sina kontakter med andra folk – och det har romer – finns det inget säkrare sätt att skydda den egna gemenskapen. Om det inte finns några ledare så finns det ju inte några som gadje kan lura på ett sådant sätt, att alla blir lurade. Ett folk utan representanter kan aldrig förhandla med ett annat folk. Det är på gott och ont. Vid hårda konflikter kan romerna inte jämka sig efter den dominanta kulturens krav. ens där man skulle ha mycket att vinna och litet eller nästan intet att förlora på en jämkning.

I synnerhet fungerar konstruktionen under extremt hårda villkor, där även ledaren i morgon kan vara död. Ett folk med ledare riskerar att bli värnlöst när ledaren faller. Det kan också uppstå kriser och kursförändringar vid ledarbyten. Som vi känner från vår svenska nutid kan ledare vara fullt kapabla att lura och vilseleda det egna folket. Och detta utan att folket ens upptäcker att de blir förrådda.

Romernas säkra samhällskonstruktion är krävande. För länge sedan umgicks jag med en romsk kvinna som gärna emellanåt ville gå klädd i neutrala moderna kläder. I synnerhet ville hon det när hon träffade mig, därför att då minskade risken för att bli sedd och utfrågad om vad det var för en gadje, som hon träffade. Samtidigt var det riskabelt att gå i neutrala kläder, därför att om hon ändå blev igenkänd, så dubblerades risken för att få stå till svars. Vad var hon för en romni som inte klädde sig som en romni och umgicks med gadje?

En rom tillåts inte glömma bort sin tillhörighet. De är motsatsen till svenskar, som mycket sällan har sin etniska tillhörighet som utgångspunkt i det sociala umgänget. Vi utgår från att alla tänker och fungerar ungefär på samma etnocentriskt svenska sätt, fram till dess vi mycket tydligt får demonstrerat för oss, att det inte förhåller sig så. Till och med då kan vi ha svårt att ändra oss.

År 2004, när ekonomihistoriedocenten och förre folkpartipolitikern Mauricio Rojas var vice chef för Timbro, gav han ut en liten bok med tre essäer om Sverige, ”Farväl till gemenskapen” (Timbro 2004). Där berättar han bland annat om en resa han 1974 gjorde i Norden, med sin italienske vän Enrico. Denne vän tyckte det var så märkligt med dessa svenska samhällen som var så lika varandra med sina ICA, Konsum, Posten, Apoteket och Systembolaget. Det kunde bara tyda på att svenskarna följde planeringen. De gjorde som deras ledare hade tänkt ”någonstans däruppe”. Så var det ju inte alls i Italien, där det säkert fanns fler samhällsplanerare än i Sverige, men där ingen brydde sig om vad de sa.

Så olikt Sverige! Så olikt det unika samarbete och den tillit mellan folk och överhet, mellan dem där uppe och dem där nere, som har präglat Sverige sedan århundraden. Det är detta samarbete som gör att vi till och med kan kalla staten för samhället, säga till exempel att samhället gör det och det, när det egentligen handlar om en myndighet. En sådan sammanblandning är en omöjlighet i nästan hela världen. Stat och samhälle är oftast som olja och vinäger, samhället är mina släktingar och vänner, de civila gemenskaperna, och staten är det som man misstror mest av allt, det man ofta fruktar och vill ha så litet att göra med som möjligt.

Men i Sverige uppfattas staten på ett helt annat sätt. Och trots allt tal om politikerförakt, litar vi på våra politiker och myndigheter på ett rätt enastående sätt. Vi tror fortfarande att de är goda helt enkelt, att de vill allas väl, att de inte är något annat än gemenskapens pålitliga och altruistiska representanter.

Och nu är jag framme vid det jag funderar över. I Sverige behöver varken operativa eller avdankade toppolitiker riskera att få folket emot sig, inte ens när det visar sig att de är rena bedragarna. Den politiker som är vald av svenska väljare till att tillvarata svenska intressen, och för att göra detta får nyckeln till kassavalvet och missbrukar förtroendet genom att skänka bort pengar till vad han eller hon personligen tycker är bra, är naturligtvis en bedragare. Eller med ett starkare språkbruk, en förrädare. Men så säger man inte i Sverige. Inte har Ingvar Carlsson någonsin behövt stå till svars för att Sverige under hans tid som statsminister med hjälp av bulvaner och hemliga bankkonton i Schweiz slussade miljoner, kanske miljarder, av svenska biståndsmedel till ANC. Det kan ha varit så mycket som 2,5 miljarder av statliga medel.

Vems pengar är det han skänkt bort utan att fråga? Är det så en folkvald regering i en demokratisk stat ska agera? Uppenbarligen tycker svenskarna det. ”Det blev något speciellt med ANC, det blev personliga relationer”, sa en stolt Ingvar Carlsson.

Så där ser det ut hela vägen. Bokslutet över Fredrik Reinfeldt, med sitt ohöljda förakt för det ”sovande” svenska folket, är absolut inte att han var en förrädare. Inte heller är Mona Sahlin någon förrädare. Hon kunde klämma ur sig nästan vad som helst, exempelvis ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats ska den som heter Mohammed få jobbet”. Lika litet är Stefan Löfven någon förrädare, trots att han in i det sista välkomnade massinvasionen hösten 2015. Inte ens när svenska politiker blåljuger för oss om invandringens lönsamhet, blir de förrädare. De kan till och med på lite sikt byta ut oss utan att vi ställer dem till svars. Det är nämligen just det som håller på att ske, utan att vi misstror dem. Att kalla dem förrädare, rentav lands- eller folkförrädare. Nej, så fula ord använder vi inte om våra politiker. Inte i Sverige!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Två svarta framtidsbilder och en kommentar

Noterar att anarkin närmar sig med stormsteg. Polisen tycks ha tappat kontrollen och är på defensiven mot förortsgängen. Och än så länge är det mest ”bara” stenar som kastas. Men snart kommer det att bli regelrätt beskjutning med handeldvapen. Jag undrar vad som kommer att hända den dag en grupp jihadister med stridserfarenhet från Syrien finner det vara dags att demonstrera sin styrka. Det finns nog många hundra sådana personer i Sverige, och de är sannolikt välbeväpnade. Vad skulle hända om de skulle försöka ta över en större stad, som Göteborg? Göteborg lär ju vara den stad i Europa som skickat flest jihadister till Syrien. Om de delar in sig i några grupper och gör en tidsmässigt samlad attack kan de nog, åtminstone temporärt, ta kontroll över staden. Efter en attack med raketgevär mot Rättscentrum (där polismyndigheten finns) och terrorattacker i köpcentrum i Nordstan och på Centralstationen, lär nog full panik utbryta. Om man dessutom samtidigt genomför ett terrordåd i Stockholm lär landet helt lamslås. Vi kan förvänta oss upplopp och plundring från kriminella gäng från förorterna i alla Sveriges större städer. Försök att oskadliggöra jihadisterna kommer att stupa på att dessa, liksom i Gaza, kommer att använda civila som levande sköldar. Inom något dygn kommer hyllorna på alla livsmedelsbutiker att gapa tomma på grund av plundring och hamstring, och livsmedelstransporterna såväl till som inom landet att upphöra. Svält hotar. Grannländerna förbereder sig på att intervenera, men ryssarna, som ju redan har väl utarbetade planer, hinner före och besätter Öland, Gotland och alla större hamnar längs Östersjökusten …



/Anonym

***

När jag läser din och Gunnar Sandelins blogg känner jag mig ofta kluven och frustrerad. Texterna är välskrivna och intressanta, och innehåller i många fall nya, berikande perspektiv och infallsvinklar på invandringsdebatten. Ändå är det något som gör mig frustrerad.

Samma känsla får jag när jag läser en del av de texter som publiceras på debattsajten ”Det goda samhället”, på Johan Westerholms blogg ”Ledarsidorna” och på Lars Berns blogg ”Anthropocene” (för att ta några exempel). Invandringsfrågan diskuteras på ett vettigt och insiktsfullt sätt. Intressanta perspektiv tas upp. Man vågar (mer eller mindre) utmana den politiska korrektheten. Lik förbannat är det något som stör mig.

Jag har funderat på varför och kommit fram till följande. (Jag kommer nu att fokusera på din och Gunnar Sandelins blogg, du kan ju inte ställas till svars för andra debattörers texter.)

De texter du publicerar på er blogg (inklusive de läsarkommentarer du till och från publicerar) ligger i allmänhet på en betydligt högre abstraktionsnivå än det material man finner på andra invandringskritiska webbplatser. Du skriver inte om att det varit slagsmål på ett asylboende, att en misstänkt IS-terrorist fuskat sig till svenskt medborgarskap, eller att ännu ett HVB-hem för ”ensamkommande” planeras på en ort där man just gjort stora nedskärningar i äldreomsorgen.

Dina texter brukar istället behandla invandringsproblematiken ur mera övergripande, abstrakta perspektiv. Du (och dina läsare) diskuterar t.ex. begreppet globalisering, nationalstater kontra klansamhällen, huruvida det svenska samhället genomgått en ”feminisering” och om detta kan vara en förklaring till den politiskt korrekta synen på asylinvandring, huruvida önskan att visa gränslös ”godhet” gentemot asylinvandrare kan vara ett surrogat för religion i ett sekulariserat samhälle, osv.

Denna typ av resonemang är intressanta och relevanta för diskussionen om invandringen och dess effekter på det svenska samhället. Men de är i många fall väldigt teoretiska. De syftar till att finna underliggande förklaringar och orsakssamband på en nivå som närmast kan betecknas som vetenskaplig/akademisk. Och det jag kommer på mig själv med att undra är: Har vi tid med detta?

För att ta till en liknelse: Att i nuläget föra teoretiska resonemang om det svenska samhällets feminisering och försöka leda i bevis att denna feminisering är en av orsakerna till den i svensk offentlighet dominerande, politiskt korrekta synen på asylinvandring — det är ungefär som att när huset står i ljusan låga börja diskutera vilken typ av elsystem som är bäst ur brandsäkerhetssynpunkt, eller huruvida vattensläckare är bättre än skumsläckare.

När branden är ett faktum är tiden för att diskutera brandsäkerhet sedan länge förbi. Då gäller det att tillkalla brandkåren, och att samtidigt själv göra allt man kan för att rädda det som räddas kan.

Enligt min åsikt brinner det rejält i Sverige (både bildligt och bokstavligt). Kanske har vi redan passerat den punkt där en fullskalig eldsvåda är ofrånkomlig. Möjligen finns det fortfarande en chans att rädda något av det trygga, stabila, etniskt homogena välfärdssamhälle Sverige en gång var. I så fall måste vi, enligt min mening, få till ett snabbt maktskifte (i klartext: SD måste ingå i en regering absolut senast 2018).

I nuläget struntar jag i stor utsträckning i vilka underliggande socialpsykologiska eller sociokulturella mekanismer som kan tänkas ha fört det svenska samhället till den punkt där vi befinner oss idag. Om det handlar om feminisering, sekularisering, att vi är ”fredsskadade”, att marxister med rötter i Frankfurtskolan tagit kontroll över utbildningsväsendet, eller någon annan orsak – det spelar just nu ingen större roll.

Enligt min tolkning är två eller möjligen tre högst konkreta faktorer avgörande för hur det svenska samhället kommer att utvecklas under det kommande decenniet:

För det första handlar det om ekonomi på en ganska basal nivå. Jag tror att samhällsutvecklingen i Sverige i mycket hög grad är beroende av hur man hanterar den offentliga ekonomin, och i synnerhet den s.k. nyfattigdom som följt av kombinationen massiv asylinvandring, hög arbetslöshet och försämrade sociala skyddsnät.

Låt oss göra några tankeexperiment:

Vad sker om en kommun helt enkelt inte har råd att betala ut försörjningsstöd längre, utan tvingas säga till socialbidragstagarna: ”Vi kan ge er bistånd till hyra och el. Äta får ni göra på Frälsningsarméns soppkök, eller hos någon annan ideell organisation.”?
Vad sker om ett större sjukhus p.g.a. akut brist på både läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsutrustning tvingas avvisa mängder av patienter, t.o.m. människor med akuta, livshotande sjukdomstillstånd? Vad sker om akut sjuka människor bokstavligt talat dör på gatan för att sjukvården inte har resurser att ge dem vård?
Och vad sker om tågtrafiken i någon del av landet står stilla p.g.a. bristande underhåll av spåren, och Banverket säger: ”Vi har inte pengar till att göra något åt detta. Det blir helt enkelt ingen tågtrafik i denna region under överskådlig framtid. Ni som är beroende av kollektivtrafiken får skaffa bil eller stanna hemma”?

Du kan säkert själv tänka dig en mängd andra, likartade hypotetiska situationer. Om (eller man kanske ska skriva ”när”) den här typen av händelser inträffar är det inte alls osannolikt att vi kommer att få se våldsamma konflikter av inbördeskrigsliknande art. Men så länge människor får sina basala behov tillgodosedda är, lyckligtvis, de flesta av oss inte benägna att starta krig.

För det andra handlar det om statens förmåga att upprätthålla lag och ordning samt skydda medborgarna från brottslighet. Ännu en rad retoriska frågor kan illustrera de problem det svenska samhället står inför:

Vad sker när den grova gängkriminaliteten i invandrarghettona blivit så omfattande att gängen måste söka sig nya jaktmarker?
Vad sker när rånöverfallen, skottdåden och den öppna narkotikahandeln börjar sprida sig utanför de nedgångna miljonprogramsområdena, och in i de medelklassområden där det i huvudsak bor etniska svenskar?
Vad sker när ”Svensson” inte längre kan känna sig trygg med att låta barnen springa ner till närbutiken och köpa lite godis, eller när Svenssons fru inte längre vågar ta promenaden från busshållplatsen till bostaden, för att hon blivit antastad av ”ensamkommande flyktingbarn”?

Än så länge kan många svenskar blunda för de sociala problem vi fått till följd av massinvandringen. Blundandet möjliggörs av att många svenska städer är starkt segregerade. Men i längden blir det omöjligt att blunda. Invandrarghettonas kriminalitet och ”sociala oro” kommer med stor sannolikhet att sprida sig till de svenska medelklass-områdena.

Vad sker då? Kommer folk att beväpna sig? Kommer det att bildas medborgargarden? Kommer man att inhägna sina bostadsområden? Kommer de som har råd att anlita vaktbolag som patrullerar det egna bostadsområdet? Kommer vi att få se regelrätta gatustrider mellan svenskar och invandrargäng?

För det tredje finns något som man med svart humor skulle kunna kalla en joker i leken. Vi vet inte om eller när den kommer, och vilka effekter den i så fall får. Det jag tänker på är risken för ett större islamistiskt terrordåd på svensk mark, eventuellt begånget av personer med svenska medborgarskap.

Vad sker om/när något sådant inträffar? Har Sverige de polisiära och militära resurser som krävs för att hantera en sådan händelse? Har sjukvården (som ju redan på många håll i landet går på knäna) resurser att hantera en svensk motsvarighet till t.ex. dåden i Paris i höstas? Och hur skulle de folkliga reaktionerna på ett sådant dåd bli? Skulle svenskar som redan fått mer än nog av muslimsk massinvandring reagera med att sätta moskéer i brand eller ge sig ut på gatorna och godtyckligt attackera människor som ser ut att komma från Mellanöstern?

Sett ur mitt perspektiv är dessa tre punkter avgörande för hur det svenska samhället kommer att utvecklas under de kommande 5 , 10 eller 15 åren. Det som är viktigt att diskutera nu är hur vi som samhälle rent praktiskt ska hantera de problem jag tagit upp ovan. De underliggande förklaringarna till varför vi är där vi är får vi prata om senare.

/Humanist

***

Mitt svar:

När det gäller problembeskrivningen är jag ense med de båda svarttänkarna ovan. Jag kan reservationslöst sälla mig till dem. Inte desto mindre: där är vi inte, inte ännu. Jag tror tyvärr också att det kan gå så illa, men därutöver vet jag och många med mig något annat, nämligen att ”framtidsforskning” är hopplöst. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Det första inlägget är skrivet av en person som jag vet vem det är, men som på grund av sitt jobb vill vara anonym, därför att ett garderobsutklivande kostar för mycket. Han är högutbildad och klok. Jag läser alltid hans mail till mig extra noga, därför att jag räknar med att han bara mailar mig när han vill ha något sagt. Det andra inlägget är skrivet av en person som också är välformulerad men inte vill avslöja sitt namn ens för mig. Vem vet, det kanske är Stefan Löfven? Eller Maria Ferm som behöver en ventil, där hon släpper fram det tvivel som aldrig syns i hennes ögon.

Jag har skrivit om anonymiteten tidigare och påpekat att den är en av orsakerna till att det går så illa för Sverige. Det går inte att med anonymiteten som bas bygga upp något motstånd mot den förda politiken. Inte här och inte någon annanstans. Det är en av anledningarna till att Gunnar och jag inte skriver anonymt. Det är också därför vi är utslängda och aldrig mer kommer ens i närheten av maktens grytor.

Med detta sagt fortsätter jag med att konstatera att det som vi på bloggen, liksom på de andra bloggar som du nämner, sysslar med, är att söka minska klyftan mellan verkligheten och verklighetens beskrivning. Även om vi aldrig får veta det, så hoppas vi att en och annan politiker smygläser bloggen, sent på natten när partivännerna sover.

Dårar (ja, jag menar det!) har makten och så kommer det att förbli inom överskådlig tid, eftersom ett bedraget folk tror sig gynna godheten när de röstar fram dessa dårar. Dystopierna ovan är inte deras bild. De lever i ett fantasiland där invandringen är lönsam och nykomlingarna vitaliserar och räddar Sverige på alla möjliga sätt. De tar hand om våra gamla, de fyller våra skolor och de hjälper oss att upprätthålla välfärden.

Vi vill beröva dem makten och vår metod är att kritisera dem. Vi vill visa att de ljuger och att de döljer invandringens katastrofala konsekvenser. Vi vill visa hur de tänker och varför de tänker som de gör. Då måste man föra en sådan debatt som görs bland annat här på bloggen. Kanske, kanske tänder någon betydande opinionsbildare till och bestämmer sig för att slita gaffatejpen från munnen och höja upprorets fana. Då kommer frågan: utifrån vad ska upprorets budskap formuleras? Finns inte dissidenternas problembeskrivning, tolkningar och förklaringar, då återstår endast våldet. Då bryts samhället ned. Mentalt finns ingenting utöver svartsyn och ångest.

Jag vill med det säga att dissidenternas beskrivningar, tolkningar och analyser är oerhört viktiga. Men jag måste också konstatera att det vi tycker och tänker spelar ingen roll. Det finns inga pengar, inga organisationer, inga ledare som är beredda att göra motstånd. Vi dissidenter ligger som några utspridda blåbär på en jättelik vilseipannkakanpannkaka.

Det är möjligt att Sverigedemokraterna blir det största och regeringsbildande partiet i nästa val, men jag är långt ifrån säker på att det blir lyckligt. Det beror inte på att jag på något sätt ogillar partiet, eller mer preciserat: har lust att framföra kritik. Sverigedemokraterna är utsatta för mycket stark press, såväl utifrån som inifrån och det är faktiskt näst intill ett under att de inte splittrats och förpassats till historien. Må de vinna! Men om vi nu istället för att elda under kampviljan frågar hur det faktiskt kan gå, så är risken för ett politiskt kaos stor. Och i valet mellan kaos och dårar vid makten, så väljer jag dårarna. Att det kan vara en olycka för Sverige med Sverigedemokraterna som regeringsbildare beror på att de får övriga riksdagspartier emot sig. Kritiken från vänster, från välfärdsfunktionärer som riskerar att förlora jobbet, från fan och hans moster och mormor kommer att bli formidabel. Det skulle komma kritik från höger också, i synnerhet från näringslivet som absolut inte vill ställa upp bakom något slags nationell resning, hur nödvändig den än är för att bevara demokratin.

Kära signaturen Humanist, som skriver och tänker så väl, du tycker att vi som skriver på bloggen ska göra en annan typ av insats. Det är det klassiska splittringsreceptet. När jag var ung upplevde jag hur den marxistiska frälsningsläran skapade ett stort antal smågrupper som mest ägnade sig åt att kritisera varandra. Nu, tack och lov, är Gunnars och min debattsajt inget maktcentrum. Emellanåt får vi trots detta förslag om att vi borde göra si eller så. Vi är inte aktivister. Vi tycker att det behövs fler aktivister men det är inte vår roll och kommer heller inte att bli det. Vi drar vårt strå till stacken. Inte tillräckligt som insats kanske, men bättre än inget alls.

Det kanske tyngsta argumentet har jag sparat till sist. Europa går inte under. Förmodligen kommer de som skälls för att vara populister att vinna. Demokratin kommer än en gång att visa sin styrka. Kanske jag har fel, kanske nationerna upplöses, vilket betyder att demokratin går under. Kanske islamiseras Europa – det är det största hotet. Men oavsett vilka som vinner, så betyder det att den europeiska högkulturen går under. Vi skriver akademiskt vetenskapligt säger ”Humanist”, och är kritisk. Men det är ju det som varit Europas framgångsrecept under mer än tvåhundra år! Det rationella, icke-religiösa, icke-ideologiska tänkandet. Detta förnuft befinner sig i underläge. Kolla testuggandet de sysslar med inom humaniora och samhällsvetenskap på Sveriges högskolor. På min tid var det bara studenterna. I dag är det också professorer och rektorer.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.