Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 76

2016 års värdegrund

I dag har vi en gästbloggare, komikern Stefan Grudin. Han älskar inte begreppet värdegrund. Det gör inte vi heller.

KOA & Gunnar

***

2015 års värdegrunder går snart ut. Senast när vinden vänder. Befintliga värdegrunder skall därför förnyas. För fastställande av korrekt värdegrund för 2016 är du skyldig att lämna kontrolluppgifter om latenta åsikter och potentiella förfaranden vid ett antal normativa slumpvis representativa incidenter i det presumtiva dagliga harvandet.

För åsättande av rätt värdegrund i laga tid behöver vi dina vidimerade erkännanden absolut senast om ungefär en månad eller så. Uppskov kan begäras. Som grund för begäran gäller nedsatt behov av uppskov.

OBS!  Utebliven värdegrund medför problem med befordran och försörjning.

OBS!  Fel värdegrund är ännu värre.

Svara inställsamt. Tänk inte för länge. Det första du kommer på är nästan alltid bättre än det andra du kommer på. Börja innan det är för sent och dom bästa värdegrunderna gått åt. OBS! Det är viktigt att du tror på det här och svarar sannolikt som du tror att vi sannolikt tror.

Värdegrund finns i tre storlekar. Vilken motsvarar bäst din karriär?

a)   Tydlig värdegrund med stretchfunktion och refill.

b)   Övergripande värdegrund med säljoption och automatlarm.

c)   Flexibel värdegrund med trendtermostat och maxbelopp.
Hur viktig är värdegrund för dig på en skala från 1 till 10?

a)   4

b)   2

c)   7
Var har du din värdegrund?

a)   I reptilhjärnan.

b)   Hos Fonus.

c)   I handskfacket.
Hur uppenbarade sig din värdegrund för dig?

a)   På en polisstation.

b)   Efter en kräftskiva.

c)   I en postorderkatalog.
Vad betyder just din värdegrund för just dig?

a)   Mitt värde stiger på grund av den.

b)   Alla frågar: ”Åååh!  Vaar har du fått tag på den?”

c)   Man behöver inget CV.
Det ringer på dörren. Det är månadens oannonserade värdegrundskontroll i hemmet.

Vad gör du?

a)   Kopplar ur ringklockan.

b)   Kopplar på värdegrunden.

c)   Kopplar loss kamphunden.
Du konfronteras med en krissituation och har glömt din värdegrund hemma.

Hur reagerar du?

a)   Försöker med kreditkortet och tänker på nåt rart.

b)   Ler och säjer: ”Ha en bra värdegrund!” och springer därifrån.

c)   Sparkar krissituationen på tasken.
Du vinner en gratis vecka på en öde ö i Miljöpartiets Späkelse-Lotteri.

Vad tar du med dig?

a)   En odesignad kniv, en energisnål ABBA-cd och en operforerad dassrulle.

b)   En klimatsmart sovsäck, en flink tiggare och nån rik jävel.

c)   En perforerad sovsäck, en kalldiskad överlevnadskastrull och nån fattig faan.
Värdegrundskommissarien på din arbetsplats ifrågasätter din lämplighet för jobbet.

Hur slingrar du dig på ett solidariskt sätt ur situationen?

a)   Lovar vad som helst. (ger ett lovande intryck)

b)   Du har inget emot värdegrund. Flera av dina bästa vänner har värdegrund.

c)   Rotar fram en oanvänd pudel ur skrivbordslådan som hen kan få.
En bra kväll när du kommer hem till din centralt belägna hyrestrea i

Stockholms innerstad ligger det en minister i din säng. Hur upprörs du?

a)   Arg och besviken lämnar du tillbaka ministern med omedelbar verkan.

b)   Harmset och frivilligt tillkännager du att Bostadsförmedlingen från och

med nu får ansvara för minst 50 % av hyran.

c)   Diskret och förväntansfullt går du med i facket.
Du får stödbesök av Den Nationella Samordnaren För Förankrade

Värdegrunder I Hemmet (DNSFFVIH). Vad bjuder du på?

a)   Dig själv och en kopp kaffe (anses värdegrundande)

b)   En antirasistisk stol med närproducerat ryggstöd. (anses hållbart)

c)   En Wagneropera och en postmodernistisk ostmacka. (oklart anseende)
Du ska gå på ungdomsfestival en ljummen sommarkväll i Kungsträdgården.

Vad är du rädd för?

a)   En ensamkommande polis.

b)   En papperslös journalist.

c)   En nyanländ mörkläggningsgardin.
Du vinner två biljetter till Klasskampen på Stadion i LO:s Jämlikhets-Lotteri.

(alla vinner två biljetter till Klasskampen på Stadion i LO:s Jämlikhets-Lotteri)

Vad tar du med dig?

a)   En sittdyna gjord av avtalsenligt elfenben.

b)   En sittdyna gjord av könsmogna Unga Örnar.

c)   Två sittdynor, varav du sitter på båda själv.
På väg till en jobbintervju hamnar du plötsligt i ett s.k. kompetensregn. Det är

en neg-r, en -igenare och Bel-man. Du inser att ditt CV behöver uppgraderas.

Hur kompletterar du dina meriter?

a)   Snor -egerns mössa. (ger ett föredömligt berikande intryck)

b)   Snor  zi-enarens mugg. (ger ett fördelaktigt utsatt intryck)

c)   Kräv-r att B-l-man fimp-r al-a n-gr-r och zig-na-e i -ell-anshi-torie-na.

(så man får låna dom på biblioteket igen)
Styrkt av framgångarna i tidigare lotterier deltar du Hyresgästföreningens

Bostadslotteri. Vilken vinst väljer du?

a)   3 nya lotter.

b)   4 extra år i bostadskön.

c)   5 ex av Föreningens Jubileumsbok ”Alla Hyrors Lika Värde”.
Du hör ute på stan att det ska bli fel på klimatet. Vad kan man göra?

a)   Gå in igen.

b)   Sluta spela bridge. (för mycket koldioxid i pausgroggarna)

c)   Köpa en cykel med träsadel och däck av återvunna paraplydrinkar.
En gäst från vårt östra broderland kräks på dina lackskor i kön till Nobelfesten.

Vad skriker du?

a)   ”Din jävla person av östnordisk härkomst-pajsare!!”

b)   ”Det är åt helvete för få kvinnliga fysikpristagare!!”

c)   ”Fy faan för lackskor! Utsugning är vad det är, om inte alla kan ha lackskor!!”
Du är inbjuden till Förhandlings-Kickoff på Kommunals kursgård ”Chez Frou-Frou”

i Bollnäs. Vad hoppas du på?

a)   2,3 % till undersköterskor.

b)   2-3 undersköterskor.

c)   2-3 gånger.
Du sitter i en hästdroska och undrar på goda grunder vad det bolaget har för

värdegrund nuförtiden. Dina medpassagerare är en nypåstigen, en nypåsatt

och en nyanländ. Vad gör du?

a)   Inkluderar den nypåstigne.

b)   Gratulerar den nypåsatta.

c)   Permanentar den nyanlände.
Vad betyder – med dina egna ord – värdegrund för dig?

a)   Jag tror värdegrund är bra mot förkylning och klimatet.

b)   Jag slipper gå i kyrkan i alla fall.

c)   Jag har ingen jävla aning om vad faan jag ska med värdegrund till.

Vinn en ny värdegrund på prov i 14 dagar! Skriv ner din tipsrad på ett läsbart papper och skicka in svaret inom 8 dagar från närsomhelst, så är du med i dragningen av rätt värdegrund.

Värdegrunden är personlig och kan inte lösas in mot kontanter. Inte ännu i alla fall.

Glöm inte underskriften på frimärket!  Insändes till:

Värdegrund-Lotto

Salvelsetorget 7

506 99 HYCKLE

Märk försändelsen: ”Värdegrunder utan gränser”, så kan vad som helst hända.

OBS!  Endast en värdegrund per försändelse. Två i samma påse kan lätt ta ut varandra.

Lycka till så ska det nog gå bra.

OBS!  På grund av budgetåtstramningar på Värdegrundsmyndigheten (etikanalytikern har stuckit till Köpenhamn med frimärkskassan) tvingas vi ålägga alla mottagare att hjälpa till med spridningen av taxeringsformuläret till alla som finns.

”Värdegrunden fördrages med jämnmod, då den delas av alla” (fritt efter Ernst Wigforss 1928).

Ju fler som får upp ögonen för Värdegrundens rätta värde desto bättre!

Stefan Grudin

f.d. värdegrunder:  På Håret  –  Snacka om Nyheter  –  Parlamentet

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Förnuftsfundamentalism

Vid flera tillfällen har jag tagit upp den klyfta som delar Sverige i ett för och emot invandringen, något som jag på inget sätt är ensam om. Det är en klyfta som inte bara gäller Sverige utan hela den västerländska civilisationen. Motsättningarna i Australien är förbluffande lika de som vi ser i Sverige. Den intellektuella härdsmältan vid amerikanska universitet har sin motsvarighet i Sverige. Elitens iver om att försäkra folket att allt står väl till med invandringen, vilket det inte alls gör, är samma bedrägeri i Tyskland som i Sverige.

Vi som ser att den västerländska civilisationen är i färd med att ta kål på sig själv försöker sätta stopp för vansinnet, men vi är svaga och inte särskilt framgångsrika. Vi frågar oss varför detta sker. Hur kommer det sig att världens mest avancerade civilisation någonsin har blivit galen?

Den andra delen av befolkningen, den elit och den folkmajoritet som på sin sida har makten, medierna, godheten, offentligheten och hela härligheten – men tyvärr varken förståndet eller den demokratiska fingertoppskänslan – ställer ingen fråga som behöver besvaras, ser inget ”varför”. De ser enfaldiga och fördomsfulla medborgare som inte förstått att mångkulturen är berikande. De behöver därför fostras, få vägledning och förses med en värdegrund. De ser något som de kallar för en ”flyktingkris” och säger att nu gäller det att ställa upp, engagera sig och försöka lindra denna kris. De är särskilt förtjusta i begreppet ”utmaning”, inte minst därför att det antyder en lycklig utgång. Om vi alla öppnar våra plånböcker och ställer upp med vårt personliga engagemang, så går det bra. Sverige kommer ur krisen som ett bättre land. Mångkulturellt, föryngrat, vitalare, ett land där inga minoriteter förtrycks. Ett land där alla slags människor bor, ett land med öppna gränser, där medborgarna äntligen är fria.

Eftersom ingenting pekar på att utvecklingen går den vägen (jag menar verkligen ingenting), så framstår denna förhoppning som ett självbedrägeri, en masspyskos, ett förnuftets nederlag. Det är som om ingen av dissidenternas invändningar spelar någon roll. Det är den mylla i vilken frågorna föds. Hur kunde det gå så här?

Jag och många med mig prövar olika förklaringar, men ingen av dem känns tillräcklig på egen hand. Ett spår är det konspiratoriska. Är det globalisternas verk, de som finns inom den rörelse som benämns New World Order (NWO) och som stödda av FN och EU kämpar för en enad värld, utan nationalstater och därmed också utan demokrati? Är det bilderbergarna eller kanske frimurarna? Är det en handfull finansdynastier, som äger riksbankerna och vill ta kontrollen? Är det Rothschild eller Rockefeller, är det Soros? Eller det kanske är en destruktiv tankefigur som styr oss. Marxismen i ny kostym: kulturmarxismen?

Kan det möjligen vara skulden som följer efter Västerlandets framgångar och exploatering av resten av världen? Kolonialismen och imperialismen, som i vår tid föder motrörelser, som antikolonialism och postmodernism. Eller, om vi funderar över skulden, behöver vi kanske inte gå så långt tillbaka, utan det räcker med andra världskriget och nazisternas förbrytelser? Det finns flera spår att följa. Vilken roll spelar kristendomen, välfärdsideologin, mänskliga-rättigheter-tänkandet? Är vi fredsskadade?

Ett spår handlar om feminism och kvinnlig så kallad frigörelse. Jag har tagit upp det i de två föregående inläggen, trots att feminismen för mig som person inte är särskilt problematisk. Det är klart att jag stönar över tokfeminismen. Vilken person, man eller kvinna, med förnuftet i behåll gör inte det? Men rent allmänt är jag, liksom de flesta västerländska män, på kvinnornas sida. Jag gillar intelligenta, välutbildade och självständiga kvinnor. Jag har exempelvis aldrig känt mig hotad eller provocerad när det visat sig att en kvinnlig (eller för den delen manlig) doktorand tänker bättre än jag. Kvinnliga chefer är heller ingenting som stör mig eller som jag särskilt funderat över. Mina fiender är inte könsbestämda. Dumheten är en fiende, ideologier är en annan, tyckande en tredje, kunskapsresistensen en fjärde, den känslogrundade pseudoanalysen en femte. Ja, så där kan jag hålla på och det bör tilläggas att jag också är en fiende till min egen dumhet. Om någon visar att jag tänker fel, så är jag idel öra – under förutsättning att kritiken är förnuftsbaserad.

Tack och lov är jag inte ensam om detta förhållningssätt till livet och existensen. Men efterhand har jag blivit på det klara med, att vi som fungerar på det här sättet är maktens fiender. Det går inte att lita på oss. Om jag börjar ställa frågor om maktkoncentration hos en judisk elit, då blir jag nerkletad med brunfärg. Detta trots att jag antagligen är mer vaccinerad mot nazism än de flesta, eftersom jag är bättre påläst. Om jag kritiserar invandringspolitiken, så utnämns jag av maktens hantlangare till rasist. Det är likadant där. Genom att ha levt i andra länder, genom att bo i ett mångkulturellt område och mestadels gilla det, genom att ha haft ett yrkesliv vid högskolor, där mångkulturen presenterar sig från sin mest attraktiva sida, så är jag antagligen mindre rasist än de flesta.

När jag nu fortsätter med att granska och kritisera feminismen och den kvinnliga frigörelse, som i synnerhet kan knytas till slutet av 1960-talet, finns antagligen risken att jag får föra utmärkelsen ”sexist” till min lilla samling av invektiv. Så då måste jag väl säga, att inte heller här är jag någon mörkerman. Med ett tillägg: jag tycker direkt illa om min egen analys och i synnerhet slutsatsen. Men vad jag tycker måste underordnas förnuftet. De privata värderingar som ligger närmast oss själva och som fungerar i våra nära relationer är dessvärre inte alltid det mest samhällsbärande.

Första delen av ”Staten och feminismen” – jag tänker återkomma till den andra delen i ett senare inlägg – handlar om det kvinnliga tänkandet, hur kvinnor uppfattar världen och vad de anser är prioriterade frågor. Jag grundar mina resonemang i några ganska enkla iakttagelser av biologiska skillnader mellan könen. När – eller kanske snarare om – de ska försvaras bör bedömas med referens till ”Ockhams rakkniv”, den princip som säger att när man väljer mellan olika förklaringar, så bör man inte krångla till det för sig.

Det finns två basala idéer om kvinnligt och manligt. Den ena är grundad i tabula-rasa-teorin, som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper. I det här sammanhanget betyder det att det inte finns några biologiskt grundade beteendeskillnader mellan könen. Könet är en social konstruktion. Det i sin tur leder till att alla yrken passar för såväl män som kvinnor. Kvinnor blir lika bra brandsoldater som män. Män blir lika bra sjuksköterskor som kvinnor.

Den andra teorin är att det finns beteendeskillnader mellan könen och att många av dessa är biologiskt betingade. Män är bättre på vissa saker, inte nödvändigtvis individuellt men som kollektiv, kvinnor på andra. Manligt och kvinnligt skiljer sig åt biologiskt.

Ska samhället styras med försvaret och lagen som överordnade redskap (manligt) eller ska samhället styras med omsorg och rättvisa som prioriterade angelägenheter (kvinnligt)? Det manliga synsättet sätter samhället i första rummet och medborgarna i det andra, med tanken att det gagnar flertalet. Det finns ett ointresse för individens väl och ve. Det andra synsättet, det kvinnliga, ser i första hand till individerna, som absolut inte får fara illa. Frågan är om samhället alls är synligt för bejakarna. Med andra ord, manligt och kvinnligt är olika perspektiv. Män och kvinnor inte bara ser och prioriterar olika, utan de har också en komplementär blindhet.

Konsekvensen av tabula rasa teorin är att ingen människa är mera värd än någon annan och, eftersom vi alla föds lika, så är alla former av hierarkiska uppdelningar förtryck. Att skilja mellan invandrare och svenskar är förtryck (rasism). Att skilja mellan män och kvinnor är förtryck. I ett patriarkaliskt samhälle (några andra finns inte) förtrycker männen kvinnorna. Det kvinnliga förnuftet är i vår tid fullkomligt besatt av förtryckstanken. Alla orättvisor måste bekämpas, till snart sagt vilket pris som helst.

Vilken av dessa båda teorier är det svårast att argumentera för (Ockhams rakkniv)? Tveklöst är det tabula rasa teorin. Det är den som har den vetenskapliga motvinden. Alla samhällen och alla grupperingar är – utan undantag – hierarkiskt uppbyggda. Den som anser att ett samhälle ska styras med empati och rättvisa som överordnade principer, som inte ens erkänner att det är nödvändigt att skilja mellan ”vi och dem” utan att allt är sociala konstruktioner, har bevisbördan. Varför skulle män och kvinnor inte vara olika? De ser olika ut, har olika intressen och de beter sig ju olika.

Jag ska därför inte ge mig in på att argumentera för min uppfattning att det finns biologiska skillnader mellan könen och att dessa skillnader visar sig i vardagen. I stället ska jag nämna tre politiska områden i Sverige där det kvinnliga förnuftet hotar samhället. Männens biologiskt grundade vilja att skydda samhället och värna det mot alla slag av invasioner är satt ur spel. Vi har inte längre ett försvar värt namnet och EU:s lägsta polistäthet. Det är den kvinnligt grundade omsorgen och viljan att hjälpa de lidande, som styr:

Sverige är som bekant översvämmat av tiggare. De har kommit hit från Rumänien och Bulgarien, i syfte att tjäna pengar på såväl legala som illegala sysslor. Svenska politiker klarar inte att förbjuda tiggeriet och skydda den egna befolkningen utan frågar istället hur det rika Sverige bäst ska kunna hjälpa tiggarna. Det är inte ens angeläget att följa lagen och utvisa dem efter tre månader, utan många kan stanna här i åratal utan att rättssamhället ingriper.
Oförmågan att utvisa människor som illegalt uppehåller sig i landet gäller också för en annan grupp, de som med en eufemism kallas för ”papperslösa”. Också här gäller det kvinnligt empatiska förhållningssättet och rättssamhället sätts ur spel. Det blir djupt egendomligt när dessa människor, som inte får uppehålla sig i landet, tilldelas rättigheter, som inte ens tillkommer landets egna medborgare, exempelvis tandvård till ett lägre pris.
Vi måste hjälpa de ensamkommande flyktingbarnen, även när det visar sig att de varken är barn eller flyktingar (de flesta kommer från Afghanistan). Att det svenska omhändertagandet kostar enorma summor är ointressant. Vi ska väl inte se till kostnaden när det handlar om barn som flyr för sina liv.

Det finns mer att säga om tabula rasa teorin och dess konsekvenser, mycket mer, men jag stannar här. Som det heter på engelska ”I rest my case”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Staten och feminismen del II

I första delen av denna text prövade jag att ge en biologisk bild av kvinnliga preferenser. Det är rimligt att också säga något om hur männen fungerar. Är det inte likadant för deras del? För att kunna ge ett svar måste jag först skissa lite på vad som är typiskt manligt respektive typiskt kvinnligt beteende, när ”de unga tu träffas och blifva ett”.

För unga giftaslystna kvinnor är det optimala beteendet inte att ta risker utan att ”go with the flow”, följa majoriteten. De ska inte vara viljestarka och intressanta, inte sticka av utan satsa på att vara söta, trevliga och lukta gott. Oddsen för att det kommer män och uppvaktar dem och att detta resulterar i barn, är ganska goda. Sedan gäller det för kvinnorna att välja det bästa erbjudandet och där kan det förstås gå väldigt snett, på det sätt som togs upp i den föregående bloggtexten.

Om männen tillämpar den kvinnliga strategin, att bara vänta tills den rätte dyker upp, är risken stor för att de förblir singel och barnlösa. En majoritet av alla män som någonsin levt har inga ättlingar i rakt nedstigande led i livet i dag. Män måste chansa, hitta på nya saker, vara kreativa och utforska de sexuella möjligheter som erbjuds. Männen skämtar, gör sig märkvärdiga, uppvaktar, bjuder flott, köper presenter och hoppas på framgång. Det gäller att överglänsa eventuella konkurrenter.

Så blir det dags för äktenskap, en strängt monogam institution. Många män kräver att kvinnorna ska vara oskulder vid äktenskapet ingående (parningen). Anledningen är biologisk. Annars kan en man inte vara säker på att vara far till barnen. Kvinnan ställer inte samma krav på mannen, eftersom hon antas veta vem som är far till hennes barn. Däremot har båda makarna samma höga krav på trohet. På så sätt betslas och kontrolleras den frestande sexualiteten. Otrohet spräcker kärnfamiljen.

Med den sexuella revolutionen i slutet av sextiotalet sker ett paradigmskifte. Länken mellan sex och äktenskap bryts. P-pillret spelar en stor roll i frigörelsen. Unga kvinnor måste inte längre, på grund av risken för graviditet, avstå från erotikens njutningar. Dels leder det till att en liten grupp män får väldigt många kvinnor, vilket i sin tur betyder att väldigt många män återigen ratas, som fallet var före industrialismen. De har tur om de träffar någon som alls vill vara med dem. The Winner takes it all.

Men vinnaren överger också. Det finns alltid ännu fler kvinnor att erövra; hon på andra sidan staketet är nog yngre och vackrare. Risken ökar för att kvinnorna, trots p-pillret, ändå blir ensamma mammor. Ekonomiskt är detta givetvis problematiskt för staten, som får en accelererande utgiftspost, som tidigare landade på mannen och kärnfamiljen. Någonstans såg jag att de ensamma mammorna för svenska staten drar en extrakostnad på mer än två miljarder kronor per år.

Politiskt sker också en förändring. Biologiskt sett är kvinnor traditionella. Förändringar medför risker, vilket hotar tryggheten och därmed deras och barnens existens. Detta var i synnerhet tydligt för den tidiga fackföreningsrörelsen, där män som strejkade för bättre villkor inte bara hade arbetsgivarna att tampas med utan också sina fruar. Med den sexuella frigörelsen förändras spelreglerna och kvinnorna svänger politiskt åt vänster. Välfärden blir rentav mer angelägen för dem än för männen, eftersom den utgör en garanti för att de kan försörja sig själva och sina barn, om mannen galopperar vidare till grönare ängder.

När välfärden och frigörelsen kombineras minskar kärnfamiljens nödvändighet. Detta är mycket allvarligt, eftersom den framgångsrika västerländska staten har kärnfamiljen som sin viktigaste byggsten.

Nu går vi tillbaka till mellankrigstiden och Sigmund Freud. Han lyfte fram den kontrollerade sexualiteten som samhällets bindemedel. En av hans huvudhypoteser, framförd i synnerhet i ”Civilization and Its Discontents”, som gavs ut 1930 och nog får betraktas som en av hans viktigaste skrifter, är att den monogama kärnfamiljens tuktade sexualitet förklarar varför den västerländska civilisationen under 1800-talet senare del tog ett språng framåt, blev förkrossande överlägsen och kom att dominera alla andra civilisationer på jorden.

Freud menade att när varken män eller kvinnor hade möjlighet till sexuell utlevelse, utöver det ransonerade utbud som kärnfamiljstillvaron erbjuder, kanaliseras energin mot andra uppgifter. Framför allt blir arbetet ett substitut. Det är inte sexuell utlevelse utan arbete som bygger civilisationer.

Det som gör att västerlandet utvecklingsmässigt kan ta ett språng framåt är det monogama äktenskapet och kärnfamiljen, som bygger på att mannen har tillräckligt bra ekonomi för att klara att försörja en kvinna och sina barn. Västerlandet är överlägset den muslimska civilisationen eftersom monogami frigör mer energi än polygami. Återigen, den polygama samhällsformen är överlägsen den promiskuösa.

När kontrollen över kvinnornas sexualitet går förlorad leder det till en civilisation som är mindre väl sammanhållen, mindre målinriktad, mindre handlingskraftig. Den kollapsar antingen genom att misslyckas med sin reproduktion (alltför låga födelsetal) och/eller en inre upplösning och anarki, vilket gör det möjligt för en mer kraftfull civilisation att ta över.

Fyra år efter Freuds ”Civilization and Its Discontents” ger antropologen J.D. Unwin ut en bok med titeln ”Sex and Culture”. Boken kan laddas ner från nätet. Det är för övrigt samma år som makarna Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” publicerades. Jag kände inte till Unwin utan blev tipsad om honom av en vän, som skickade en länk till en domedagspredikan som finns på nätet. Ett av skälen till att Unwin inte är så välkänd är att han dog vid unga år.

Som så många andra samhällsforskare på trettiotalet, var Unwin freudian. Han bestämde sig för pröva Freuds hypotes. Finns det ett samband mellan hur ett samhälle kontrollerar medlemmarnas sexualitet och utvecklandet av civilisationer? Unwin studerade 80 stamkulturer och sex civilisationer under femtusen år. De sex civilisationerna var romarriket, grekerna, sumererna, morerna, babylonierna och den engelska civilisationen från 1500- till 1900-talet.

Unwin avstod från att moralisera och var strikt vetenskaplig. Han kom fram till att Freuds hypotes om betydelsen av kontrollerad sexualitet bekräftades. Alla framgångsrika kulturer som vi känner i historien har kontrollerat kvinnorna i en utsträckning som inte bara i dag är svår att förstå utan också totalt omöjlig att acceptera. Exempelvis bestraffades otrohet i 1500-talets England med den otrogna hustruns död. Men inte nog därmed, mannen som var skyldig måste köpa en ny hustru till den man som blivit bedragen.

Gemensamt för de kulturer som Unwin studerade var, att när kvinnorna fick större rättigheter, när det exempelvis inte var nödvändigt för en kvinna att vara oskuld vid giftermålet och när det blev möjligt för henne att skilja sig, så var det liktydigt med en samhällelig upplösning. Unwin påstod att när ett samhälle släpper på det monogama kravet, följer socialt kaos inom tre generationer, det vill säga när barnbarnen till den generation som övergav monogamin blivit vuxna. Det stämmer bra med vad som händer i dag, i Västerlandet, i Europa. Jag misstänker starkt att om Unwin fått se det västerländska samhälle vi lever i idag, ett halvsekel efter den sexuella revolutionen, så skulle han säga att det visade alla tecken på en snart förestående kollaps.

Skadorna är förmodligen irreparabla. Den enda lösningen är ett återvändande till ett samhälle där männen återtar kontrollen över kvinnorna och det är inte särskilt troligt att det kommer att ske. Västerländska män vill nog inte ens i sina allra mest privata drömmar dominera kvinnorna på det sättet. Idealet med jämställda kvinnor omfattas av båda könen.

Alla tecken tyder på att Unwins slutsatser är korrekta. Europa har gått från ett kontrollerat kärnfamiljssamhälle och världsdominans, till ett sexuellt upplöst samhälle, som står på lerfötter. Därmed erbjuds den västerländska civilisationens värste konkurrent nya möjligheter. En vital och expansiv muslimsk civilisation attackerar en svag och feminiserad europeisk civilisation.

Den muslimska civilisationen har stenhård kontroll på sina kvinnor. Här är det inte tal om någon kvinnlig frigörelse. Inte heller om att minimera barnafödandet. Därmed kan de kanalisera om den sexuella energin, inte på samma sätt som den västerländska till att bygga en högkultur, men väl till att bli en stark erövringskultur. Freud och Unwin skulle, om de hade sett vårt samhälle, förklarat att det vi upplever är mötet mellan en västerländsk civilisation som på grund av den kvinnliga frigörelsen förlorat en stor del av sin energi och går mot en inre upplösning och en muslimsk kultur som har en högre energi och således kan erövra västerlandet.

Med detta synsätt är det den sexuella revolutionen på 1960-talet som inleder den västerländska civilisationens fall. Svenskarna är ett folk som lägger ner stor energi på att ligga i absolut framkant. Ska det skapas ingenjörer, ja då ser vi till att de bästa skapas i Sverige. Ska kvinnor frigöras? Jajamensan! Ska feminister styra landet? Bäst även där. I Sverige har de manliga männen förlorat kontrollen över såväl samhället som kvinnorna. De feminina männen och kvinnorna tar över. Vi ser resultatet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Staten och feminismen del I

Alva och Gunnar Myrdal var under 1930- och 40-talet de stora stjärnorna i svensk samhällsdebatt. En av de frågor de lyfte fram var Sveriges födelsetal, som under det tidiga trettiotalets depression sjunkit kraftigt och var lägst i Europa. Vintern 1932/33 var arbetslösheten särskilt svår och en tredjedel av Sverige barn beräknas ha varit undernärda. Parets mest berömda bok ”Kris i befolkningsfrågan”, gavs ut 1934. Redan på sid 9 skriver de, och visar sig därmed ha en klarare förståelse av situationen än dagens politiker:

Den såsom följd inträdande befolkningsminskningen skulle beteckna en rasens degeneration och betyda ”släktets självmord”. När befolkningstrycket minskades, skulle landet översvämmas av invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal. Med de starkares rätt skulle dessa överta och omforma vårt dyrbara kulturarv. Denna invasion skulle därtill kunna dra med sig internationella förvecklingar och riskera vår fred. Samtidigt skulle därvid de minskade barnkullarna sänka vår försvarskraft och blottlägga landet för rovlystna erövrare.

Myrdalarna gör precis tvärtemot mot vår tids politiker, när de målar upp risken för ”Invandrare från främmande folkraser med högre fruktsamhetstal”. Som bekant ser politiker idag inte invandringen som ett hot, utan som en möjlighet, i synnerhet när det gäller att lösa demografiproblemet. Att formulera sig som Alva och Gunnar Myrdal har blivit omöjligt. För nutida politiker är det ett klockrent exempel på den rasism, som de anser nödvändig att bekämpa både på tvären och på längden.

Alva och Gunnar Myrdal räknade ut att, om inte utvecklingen bröts, skulle Sverige i slutet av 1970-talet ha nästan dubbelt så många åldringar som människor i arbetsför ålder. Något måste göras, så att svenskarna började föda barn igen. Barnfamiljerna behövde stöd. Det handlade inte bara om barnbidrag utan om förmånliga bostadslån, subventionerade hyror, fri sjukvård och gratis skolmat. Här finns med andra ord folkhemmets fundament.

Många av paret Myrdals idéer om hur man skulle få fart på barnafödandet förverkligades. 1937 fick vi barnbidrag. Det byggdes så kallade barnrikehus, där familjer med minst tre barn men svag ekonomi kunde få en bra bostad. 1943 gavs det statsbidrag till förskolor. Födelsetalet som år 1935 låg på 1,8 barn per kvinna hade tio år senare stigit till 2,7.

Om vi lämnar paret Myrdal och går igenom de argument som invandringsförespråkarna i vår tid brukar ange, finns det ett som är svårare att avvisa än de övriga, nämligen att västerlandets kvinnor föder för få barn. Sverige tillhör inte de mest utsatta länderna. Under de senaste tio åren har vi haft ett födelseöverskott. Ändå är det så, att vi med nöd och näppe klarar kvalgränsen. Dessutom, statistiken är baserad på medborgarskap, inte på etnicitet, så det är fullt möjligt att etniskt svenska kvinnor ligger under 1.9, som är brytpunkten i Sverige, eftersom allt fler kvinnor föder barn senare i livet. Som helhet gäller 2.11. Så många barn behöver varje kvinna i genomsnitt föda, för att en befolkning ska klara att överleva.

Jag föreslog i en bloggtext att journalister och politiker skulle gå samman i en kampanj för att bättra på statistiken och, via subventioner och andra åtgärder, göra det lättare att pussla samman barnafödandet med en karriär. Några sådana kampanjförslag har emellertid inte synts till i debatten. En bloggläsare skrev också i ett mail till mig, att redan nu var många förmåner och lättnader knutna till barnafödandet. Staten har röjt undan merparten av de hinder som finns, för dem som vill skaffa barn.

Således, trots att de låga födelsetalen lyfts fram som ett demografiskt problem av första rangen, finns det inget politiskt intresse för att söka få kvinnor i Sverige att föda fler barn. Istället vill makthavarna lösa frågan genom invandring. Det reser naturligtvis frågan: varför det? Och följdfrågan: varför vill inte svenska kvinnor föda fler barn? Därmed kommer vi in på ett svar som har med feminism att göra.

Västerländska och svenska kvinnor vill inte föda många barn, därför att det inskränker kvinnornas frihet. Eller, för att göra det svaret mer precist och samtidigt inte fullt så kontroversiellt: Inom det feministiska elitskikt som styr politiken i dessa frågor finns inget intresse för att bromsa den kvinnliga frigörelsen. Dagens elitfeminister föraktar och tar avstånd från den traditionella kvinnorollen. Istället, vilket kan te sig paradoxalt, har de mannen och hans friheter som förebild. Deras mål är att kapa åt sig så stor del av den manliga kakan som möjligt; allra helst överta den. Feminister konkurrerar och kämpar med mannen om hans makt och privilegier. Detta erkänner de inte gärna, utan i sin retorik följer de två andra spår. Det enda är kravet att kvinnor måste ha precis samma möjligheter, lön etc. som männen. Det andra är påståendet att männen förtrycker kvinnorna. Därför måste männen lämna ifrån sig makten – förlåt – dela makten med kvinnorna.

Svenska män i beslutsfattande positioner trycker inte tillbaka. De kämpar inte emot, utan delar uppfattningen att de manliga privilegierna måste begränsas. Möjligen finns det en seghet, ett tyst motstånd bland maktens män. Nedanstående TT-nyhet kunde man för någon vecka sedan läsa i många svenska tidningar:

Sakta men säkert ökar andelen kvinnor i börsbolagens styrelser. Men regeringens hot om minst 40 procent i höst, annars blir det kvoteringslag, kommer inte att nås. För att nå 40 procent så krävs att ytterligare 181 män byts ut mot kvinnor. Annika Elias hade hoppats att företagen skulle lösa underskottet av kvinnor i styrelserna på egen hand, men tror att en kvoteringslagstiftning nu är nödvändig.

I kampen för kvinnlig frigörelse och kvinnliga privilegier har den manliga eliten lierat sig med elitkvinnorna. Till deras rättigheter hör inte bara att ta plats i bolagsstyrelser utan också rätten till barnbegränsning och rätten att få göra abort. Plikter talas det ganska sällan om. I synnerhet talas det inte om plikten att, i nationens intresse, föda fler barn.

Nu ska jag pröva att föra in några iakttagelser rörande kvinnans biologiska dispositioner.

Det är inte kvinnor som bygger och vidmakthåller civilisationer utan det är ett renodlat manligt revir. Kvinnorna har istället sin biologiska radar inställd på de mest attraktiva männen, de bästa fäderna till deras barn. Aggression och manlig utstrålning är egenskaper som attraherar kvinnor och som kan trumfa över solidariteten med den egna gruppen. För alla oss snälla killar är det svårt att smälta att kvinnorna så ofta faller för rena skitstövlar, som vi är övertygade om kommer att göra dem olyckliga. Våra mammor håller med, men nu talar vi inte om gamla mammor utan om fertila kvinnor och deras sexuella preferenser. Till exempel kan män som sitter i fängelse få kärleks- och beundrarpost från för dem okända kvinnor.

Ted Bundy våldtog och mördade minst 30 kvinnor och flickor mellan 1974 och 1978. Det hindrade inte kvinnor från att skriva brev och förklara sin kärlek till honom.

Marc Dutroux, den ökände belgiske pedofilen, torterade, våldtog och mördade fyra flickor. Under den första tiden i häkte fick han ett tiotal brev om dagen från kvinnor.

Anders Eklund, som mördade tioåriga Engla i Stjärnsund och Pernilla Hellgren i Falun, har kontaktats av en tvåbarnsmamma som började besöka honom i fängelset efter att han dömts för morden och placerats på anstalt.

Christer Karlsson, förbundsordförande för Kriminellas revansch i samhället, Kris, har själv upplevt dömda brottslingars attraktionskraft. Han var placerad på rättspsykiatriska kliniken i Huddinge för en utredning efter att ha dömts för narkotika- och våldsbrott.

– Jag satte ut en kontaktannons med rubriken ”Fånge söker”. Jag fick 50 svar direkt, berättar han.

Till detta bör föras att kvinnor inte har någon stark nationalistisk spärr mot att förälska sig i soldater i ockupationsarméer. Ett exempel är Norges ”tyskhoror” och den behandling de norska männen utsatte dem för, efter att nazitysklands ockupation upphört. Ytterligare ett är de vietnamesiska kvinnor som föll för USAs soldater i vietnamkriget.

Att kvinnor inte tänker på samma sätt som män i valet av partner visas också av det som en sjuttonårig flicka skrev i Expressen, efter ett stort värdetransportrån på E4 i slutet av augusti 2005:

En annan anledning till att man snor bilar och rånar tanter är att få det man vill. Jag syftar inte på saker man kan köpa i butikerna. Utan jag menar att få de kattigaste tjejerna och få respekt av de mest inflytelserika grabbarna. Jag vet inte hur det är i resten av Sverige, men där jag bor vet jag att det är få tjejer som verkligen söker Den Stora Kärleken. Ett annat ord som förklarar dem är: Golddiggers. Vem skulle säga nej till snubben i den nya Porschen? Vem skulle säga nej till killen i den nya villan? Vem skulle säga nej till en date i den dyraste restaurangen? Ja, när man är studerande, nästan helt fattig och arbetslös är det inte så många som skulle neka. Speciellt om killen i fråga är ”känd” inom trakterna.

En killkompis till mig hade varit kär i en tjej i nästan tre år. Han klassades som skolans nörd och ingen tittade ens åt hans håll. Ni vet hur historien slutar. Han valde den kriminella vägen, blev onödigt rik och kunde välja vem han ville. Inklusive bruden han hade jagat i så många år. Patetiskt va.

Nu menar jag inte att detta är ett vanligt och ”normalt” sätt för unga kvinnor att välja partners, utan begränsar mig till konstaterandet att det bland kvinnor finns en biologiskt grundad dragning till starka män, och att styrkan kan tolkas på många sätt. Det hindrar inte att de flesta inser att det är den snälle välkammade unge mannen som satsar på sin revisorsutbildning, som är det bästa valet. Men då är det förnuftet och inte biologin som styr. I likhet med männen är kvinnorna biologiskt formade för att leva i ett förgånget samhälle, brutalare och mer primitivt.

I kvinnors biologi ligger också att anpassa sig efter givna förhållanden. Alternativet, om de blev erövrade, var antagligen att dödas, tillsammans med sina män och söner. Att de attraheras av de aggressiva männen bör tolkas som att de söker den trygghet som de vinnande männen kan erbjuda. Det är dessa män som är bäst på att värna sina kvinnor, inte männen som satsar på intellektet och bejakar sin emotionella sida, inte de hårt arbetande alldeles vanliga och tråkiga männen.

Massinvandringen, med sin övervikt av aggressiva och ociviliserade män, får inte larmet att gå bland svenska kvinnor. Tvärtom, här kommer utsatta människor som svenskarna kan ta hand om och hjälpa. Och så det som ingen säger, men som The Weather Girls sjunger:

It’s raining men! Hallelujah!

It’s raining men! Every specimen!

Tall, blonde, dark and lean

Rough and tough and strong and mean

Det feminiserade Sverige möter dem vid gränsstationerna med Välkommen-skyltar. Frågan är varför kvinnorna blir så glada när det kommer ännu fler av de förhatliga männen in i landet. Det är frestande att dra slutsatsen att den västerländske feminiserade mannen inte längre är en tillräckligt attraktiv partner. Den man som premieras i det moderna samhället befinner sig på kollisionskurs med den man som kvinnor biologiskt åtrår.

Med feminismen i ryggen dissar kvinnorna det manliga könet. Som Grupp 8 formulerade det i slutet av 1970-talet: ”En kvinna utan man är som en fisk utan cykel”. Samtidigt är de erotiskt attraherade av de män som dominerar sina kvinnor, skitstövlarna (Vad gör ni otäcka karl, hoppas jag!). Det går inte ihop. Inte så konstigt att många män rent allmänt tycker det är svårt att begripa sig på kvinnor. Och att feministerna traskat vilse i pannkakan.

Fortsättning följer. I den avslutande delen ska jag försöka knyta ihop säcken.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Medley Bloggläsare

1. De två kamraterna Nalle och Nasse måste ge sig in i skogen. Det blåser nära nog orkanartat. Nasse uttrycker farhågor:

– Men tänk om det är farligt. Tänk om det blåser för hårt. Tänk om grenarna ramlar ner och krossar oss!

Puh tänker ett tag, men efter en stund lyser han upp och svarar:

– Men tänk om dom inte gör det!

Orolig medborgare frågar:

– Men tänk om vi tar emot alldeles för många. Tänk om det är skadligt för landet. Tänk om vi får ökad brottslighet, måste höja skatten, skära ner på välfärden, får bostadsbrist, arbetslöshet, ofredande av kvinnor. Minskat förtroende mellan människor, bidragsfusk, sharialagar, moralupplösning, polisbrist, förfall och kaos i skolan, skolbränder, attacker mot utryckningsfordon, stenkastning mot polisbilar, No go zoner, kris i tand- och sjukvården och kanske ÄNNU VÄRRE, politikerförakt.

Statsministern tänker inte ens en nanosekund:

– Men tänk om vi inte får det!

Den orolige medborgaren blir Inte helt övertygad.

– Men hur ska vi förhindra att det blir så?

– Sluta tjollra nu. Politikerförakt? Är du dum på riktigt? Vi tar ju vårt ansvar. Och varför skulle det vara fel med skattehöjningar? Det är inte okej att prata strunt om det.

– Fast nu tänkte jag kanske mer på dom andra sakerna jag räknade upp.

– Dumbom! Det tar ju INTEGRATIONEN hand om.

***

2. I radions P 1, lyssnade jag idag på nyhetsinslag med anledning av att EU:s avtal med Turkiet nu skall börja tillämpas. Här talas om att “flyktingar förs tillbaka till Turkiet”. Man intervjuar vissa som påstridigt hävdar “att man vill till Europa” o.s.v. Anslaget är naturligtvis att dessa individer förvägras rätten att ta sig till Europa såsom detta vore som vilken mänsklig rättighet som helst. Det finns ingen obetingad rättighet för människor som inte bor i Europa att ta sig hit. Sedan frågan om asyl.  Att flyktingar “förs tillbaka till Turkiet” innebär naturligtvis inte att deras asylrätt “kränkts”. Asylrätten innebär inte en rätt att vara där man vill vara utan en rätt att inte behöva vara där man inte skall behöva vara. Det vill säga när man tagit sig från katastrofhärden, vare sig den utgörs av krig, naturkatastrof eller liknande, har man en rätt att slippa återvända och åtnjuter skydd. I Sverige framställs detta som att alla har “rätt att söka asyl i Sverige” vilket inpräntats hos allmänheten av politiker och media.

***

3. Jag har under den senaste månaden funderat mer och mer på vårt totalt odemokratiska valsystem. Det är ju så att våra politiker är broilers som gått i politisk söndagsskola sedan tonåren. Man kommer inte in i partipolitiken annars. Vissa skickades av föräldrarna, andra lockades av fester för då mötte man jämnåriga. Jag vet att nyrekryteringen är svår, då unga har fler valmöjligheter idag. Dessa söndagsskolepolitiker har ingen egentlig arbetslivserfarenhet som vanliga medborgare. Ur dessa led presenteras ett antal kandidater av broilermodell för oss, som till exempel Morgan Johansson. Vi röstar sedan på dem och har ingen möjlighet att påverka urvalet.

***

4. På torget sitter alltid en romsk kvinna och tigger. Jag ger aldrig. Men härom dagen när jag var inne på ICA och handlade närmade hon sig aggressivt och visade sina nakna fötter. Hon frös. Jag blev så ställd att jag köpte de ullstrumpor för 79 kronor som hon lade i min korg. Dagen därpå pratade jag med ägaren. Hon berättade att butiken har jätteproblem med romerna, som både går på kunderna och stjäl. En rom hade tiggt till sig en massa mat och när den var betald och kunden gått, försökte romen lämna tillbaka maten för att få pengar. Butiken vägrade. Problemet är att butiken inte har rätt att vägra vissa människor inträde. Det pratar ständigt med romerna om att de inte får gå på kunderna, men det hjälper inte. Intressant är att det ligger en större Konsumbutik nästan vägg i vägg och jag har aldrig sett någon rom där. Men vad gäller ICA är det osäkert om jag vill handla där igen. Vilket, om fler kunder följer mitt exempel, blir katastrofalt för butiken. Och jag kommer aldrig att ge en rom någonting igen.

***

5. Regeringen gav den 4 februari ett flertal myndigheter i uppdrag att mellan den 1 april 2016 och den 31 december 2018 ställa praktikplatser till förfogande åt Arbetsförmedlingen och ta emot nyanlända arbetssökande från Arbetsförmedlingen för praktik. Får vi pryande Isis-terrorister på Helgeandsholmen, Rosenbad och på departementen? På initiativ av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson kommer nu ID-lösa, nyanlända asylsökande att ges praktik på säkerhetsklassade arbetsplatser. Riksdagen och samtliga statliga myndigheter ska erbjuda sådana praktikplatser åt de nyanlända. Vilken fantastisk möjlighet att bli kompetent inför det framtida maktövertagandet.

***

6. Det finns olika teorier om hur den islamistiska radikaliseringen går till. Länge har man tänkt att det finns en linje från missnöje till radikalisering och därifrån vidare till våld. Eller alternativt att det är djup religiositet som är orsaken till våldet. Men enligt ett tidigare hemligt brittiskt dokument menar man att detta inte stämmer, idén är felaktig, det finns inget lineärt samband. Vad som står i centrum är Internet, inte religiositet. Man söker efter identitet, mening med livet och respekt, hellre än religiös tro; många är lika främmande för religion som för modernismen. Och det är på Internet man finner sin grupp att tillhöra, desorienterade som dessa unga män ofta är från västs sociala normer. Vi vet också att det inte sällan är ungdomar från medelklassen som radikaliseras.

Enligt detta dokument går det att urskilja fyra steg i radikaliseringen:

man börjar bära traditionella kläder, samtidigt som man blir nedsättande och kontrollerande mot andra

man låter skägget växa

man besöker moskéer tätare, och till sist

tar man till våld

Skulle detta stämma, blir det allas vår uppgift att hålla ögonen öppna. Nog så tufft

uppdrag för en liberal.

***

7. Assistansersättningen uppgår för närvarande till 30 miljarder  och visar en obruten linjärt stigande kurva. Det finns cirka 1.000 assistansbolag och varje år tillkommer cirka 800 brukare. Assistansbolagen slåss naturligtvis om dessa och det finns exempel på att man åker runt på asylboenden och värvar kunder till bolagen. Ett fall gäller en person som hade en viss diagnos men helt bedrägligt lyckades involvera fem assistansbolag och elva vårdare, trots att hans behov var förhållandevis lindriga. I läkarintyg angavs total oförmåga att röra sig. I verkligheten kunde denne man både köra bil och rulla runt på golvet och leka med sina barn. Han hade lyckats lura åt sig 6,7 miljoner kr. I ett annat fall rörde det sig om en man som på motsvarande sätt lurat till sig 5,3 miljoner kr och där man hittat semesterbilder av mannen ridandes kameler. Utvecklingen inom området visar en kraftig ökning av antalet assistansbehövande, men även en fördubbling av antalet arbetstimmar för varje brukare. I Södertälje fanns fall där man körde med helt fejkade assistansanställda, som aldrig arbetat en timme. Den fejkade anställningen lades därefter till grund för föräldrapenning, sjukersättning med mera. Brotten är oerhört svårutredda och kräver omfattande resurser för att kunna bevisa.

***

8. En bloggläsars kommentar till nedanstående utdrag ur Sydsvenskan:

”När ansvarslösa människor får en kollektiv godhet(s)orgasm”:

/…/ Hon övergick därefter till att tala om flyktingsituationen och främst de ensamkommande tonåringarna och bemötandet av dem.

– Tänk att som förälder komma till den fruktansvärda insikten att ens barn inte är tryggt, utan man måste skicka iväg barnet till en okänd framtid i ett okänt land. Nu är det vårt ansvar att ta hand om dem. Jag har själv en 15-åring hemma. Han är en underbar kille, men det syns inte alltid. Han kommunicerar ibland med läten som ”uhh” istället för ord. Jag hoppas att det finns människor som ser den fina killen, som inte skyms av bilden av den stökiga ungdomen, som finns i alla tonåringar, sa Ylva Johansson.

Hon påpekade att Sverige står inför en stor utmaning, att det måste tas strategiska beslut för att ”bygga ett Sverige som håller samman” och fick, efter ha önskat det, en applåd för det uttalandet. /…/

När talet var över och hon fick en stående ovation, då kunde hon inte hålla tårarna tillbaka.

– Jag blev alldeles rörd. Stående ovationer, det är ovanligt. Det är inte många gånger det hänt här, kommenterade Ylva Johansson efteråt.

***

9. Det är den vite mannen som är problemet. Det är hans dominans feminister och antirasister vill åt. Problemet är inte att han finns utan att han dominerar, vilket är anledningen till att den muslimske mannen inte är särskilt intressant. Därav det hånfulla talet om ”vita tårar”. När alternativmedia förfasar sig över att feminister inte ser förtrycket av kvinnan i den islamska kulturer, så har man helt missförstått feminismen väsen och mål. Statsfeminismen är till för att öka makten hos elitfeministerna och förbättra självförtroendet hos relationsfeministerna. Därför är endast den vite mannen intressant.

Det stora problemet är således den vita mannens överlägsna förmåga: ekonomiskt, demokratiskt och kulturellt. Därför är diskriminering av den vita mannen helt OK och kallas inte rasism, sexism eller fobi. Detta är ett olösligt problem som har med de rasifierade och feministiska gruppers oförmåga och dåliga självkänsla att göra.

Förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gjorde journalisttestet

Gjorde journalisttestet och fann att jag nog har ett litet stråk av journalist i mig.

På frågan ”Är islam en fredens religion?” kan jag med bibehållen intellektuell heder varken svara ja eller nej. Ingen religion är enligt min mening ”fredens”. Det är som att fråga om jag tycker lagstiftning är mysigt. Religioner är väl samhällsbyggande och en kodifiering av den moral en grupp människor anser skall råda i deras samhälle. Därför kan, enligt min mening, ett mångkulturellt samhälle inte överleva i längden. Det finns väl ingen religion som har tillkommit för att människor skall sitta på sin kammare och brottas med sitt (individuella) förhållande till en gud. När urinvånarna i Sydamerikas djungler samlas till sina riter, så är det väl för bygga och bevara sina samhällen.

På frågan ”Tycker du illa om Lars Vilks rondellhundsutspel mot islam?” måste jag faktiskt svara ja. Min förklaring finner du i nedanstående utdrag ur en liten mejldispyt jag hade med en svensk ”tyckeriperson” i mars 2006. Personen betecknade sig då som grundlagsfundamentalist. Personen förekommer ännu idag tämligen regelbundet i debatten, och jag har en känsla av att den personen är i färd med att omvärdera sin allmänna position och nu försöker paddla tillbaka till stranden – har väl upptäckt att sjön börjat bli lite krabb och vindens riktning ostadig och styrkan tilltagande. Jag försöker i nedanstående utdrag förklara varför jag inte tycker att Jyllandspostens publiceringar var föredömliga, och dessa måste väl kunna sägas vara ”släkt” med rondellhundarna.

Således, det här skrev jag i mars år 2006: Omkring den 20 februari i år befann jag mig under ett par tre dagar i ett sällskap av ”åldringar” i ett svalt och vackert högland i en islamisk stat. Två personer i sällskapet – den ene var jag – hade en tämligen gedigen västerländsk bakgrund. De andra tillhörde väl vad som skulle kunna kallas landets elit och denna kommentar gäller för två av dem. Bägge dessa personer är pensionärer – den ene hade tillbringat hela sitt professionella liv i Europa, bland annat som professor vid ett europeiskt universitet. Den andre hade varit diplomat i flera västerländska länder). Jag skulle inte komma på tanken att beteckna någon i sällskapet som ”hällörad” (läs religiös fundamentalist).

Karikatyrkrisen kom upp till behandling. Jag framförde min ”ryggmärgsreaktion”: antingen har man tryckfrihet eller inte – det finns inget mellanläge. Ur det fortsatta samtalet drog jag slutsatsen att karikatyrerna inte ansågs hjälpa moderata regimer i islamska länder. Karikatyrerna användes istället av reaktionära politiskt/religiösa grupperingar för att tvinga moderata regimer till åtgärder och uttalanden, som jag tror varken du eller jag tycker särskilt mycket om.

Situationen i dessa länder är ju ofta den att man har en starkt västerländskt influerad elit, en spirande medelklass och en stor grupp människor som lever med arkaiska referensramar. Jag kan också uttrycka det så här: I den svenska kulturen (om det finns en sådan) kan vi inte göra ”tidsresor”. I många islamska länder kan man göra det genom att förflytta sig ett par tre kilometer från huvudstadens centrum. Tänk själv igenom hur det skulle vara här om vi på landsbygden i Sverige haft byar med en befolkning som hade de svenska 1600-talsböndernas referensramar och ett prästerskap med en annan politisk agenda än ”centralmakten” i Stockholm. Hur skulle du applicera våra nuvarande grundlagar på den situationen?

En komplikation för allt fler ur eliten i dessa islamska länder är att de har relationer med ”mörkermännen”. De tycker inte om att se sin barndoms byars snälla farbröder – kanske släktingar – reagera med ryggmärgen på ”uppviglarnas” propåer, ställa till våldsamma demonstrationer och kanske tvingas att kommendera ut trupper för skjuta på dem (”collateral damage”). En komplikation för bl. a. oss här i Skandinavien är att vår migrationspolitik har lett till att vi har arkaiska grupperingar även här. Ett exempel på detta är de så kallade hedersmorden. Dessa är väl bara tragiska spetsar på ett isberg av arkaiska föreställningar bland grupper, som media med hänvisning till mänskliga rättigheter snyftar över, när de riskerar att inte få uppehållstillstånd vid flykten från sina hemländers ”repressiva” regimer. Såvitt jag förstår – men det kan ju bara vara ett elakt rykte – har personer ur sådana grupper varit aktiva i att blåsa upp reaktioner på Jyllandspostens karikatyrer i sina gamla hemländer, till förfång för sitt nya hemland.

Jag hoppas att det föregående på något sätt skall kunna förklara hur jag möjligen rört mig från positionen som klarsynt eller principfast idealist (som ju du antyder att du är) i riktning mot positionen ”förvirrad eller principlös opportunist” (som du ju antyder att jag skulle kunna vara). Faktum är – och jag ber om ursäkt om du tar det som en förolämpning – så tror jag inte att det är så stora differenser mellan din och min uppfattning om det ”ideala” samhället. Jag tycker emellertid ändå – och det får väl förbli en differens – att även om det inte är förbjudet är det obegåvat att lägga bränsle på karikatyrbrasan – och alldeles särskilt om det bara är görs för att demonstrera vår tryckfrihet.

Det är kanske ett tecken på min ryggradslöshet, men jag kan inte undvika att tänka på att det kanske bland de skadade och döda i upploppen inte bara fanns nattsvarta terrorister och hustruplågare utan också i sitt (arkaiska) sammanhang välfungerande familjeförsörjare, äkta män och fäder (kanske var de till och med älskade av sina fruar och barn). Jag tror inte att arbetet med att baxa dessa grupper in i ”moderniteten” underlättades av Jyllandsposten.

På frågan ”Är det ett tecken på dumhet och låg utbildning att rösta på SD?”, så skulle jag vilja kvalificera mitt nej-svar med att säga att det är ett tecken på frustration.

XYZ

Rätt återgivet intygar

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Testa dig själv – Platsar du i Sveriges journalistkår?

Svarade du ja på alla frågorna?

Du fuskade! Du är ju redan journalist.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Trojaner

Nu gäller det att inleda det här blogginlägget på rätt sätt. Det handlar om hur män respektive kvinnor tänker, med ett viktigt tillägg, nämligen att män är kapabla att tänka kvinnligt, om de vill. Detsamma gäller för kvinnor. Det står dem fritt att tänka som män. Ett andra tillägg är att texten inte handlar om kvinnligt respektive manligt tänkande i största allmänhet, utan om hur det kvinnliga förnuftet formar politikens maktstruktur. Mera precist är frågan: Hur gick det till när politikerna övergav det majoritetsorienterade sociala välfärdsprojektet och lade om kursen till att prioritera feminism, antirasism och minoriteters rättigheter? Samt ett tredje tillägg: texten handlar om det ideologiserade kvinnliga förnuft, som bäst sammanfattas med begreppet ”feminism”. Men observera, inte den tokfeminism som är så tacksam att angripa, utan kampen för jämställdhet och jämlikhet.

Det fjärde och sista tillägget gäller svårigheten för en man att skriva om detta ämne, utan att missuppfattas. Jag har ju tidigare varit inne på feminismen som en delförklaring till att våra politiker hamnar i beslutsvånda, alternativt fattar för landet destruktiva beslut. Det har resulterat i att några kvinnliga läsare protesterat. De gillar inte att jag skriver kritiskt och negativt om kvinnor. De känner sig attackerade och eftersom de uppskattar annat som jag skriver, så skär det sig. Varför skriver jag, som de i andra avseenden håller för klok, på detta viset?

Jag hamnar i underläge och blir angelägen om att förklara mig, ivrig att säga är att det är inte något fel på det kvinnliga tänkandet, givetvis inte! Dessutom: jag gillar kvinnor. Några av mina bästa vänner är kvinnor (och sån’t där). Jag är en modern man som gärna ställer mig själv vid spisen och föder barn (nåja). Men: feminismen är en för vårt samhälle farlig ideologi, i synnerhet när den sitter i regeringens och riksdagens högsäte.

Det finns en känd svensk saga som visar på hur fel allting går om gubben och gumman gör arbetsbyte.

Den inleds med följande ord:

Det var en gång. ett gift folk, som levde sams med varandra och jämkade sig skäligen bra fram här i världen. De drogo inte åt var sitt håll utan hjälptes åt, så att ingen nöd gick på dem. Gubben hade sitt arbete utomhus, förstås. Han gick i skogen och svedde hank och tjänade ihop till födan åt både sig och gumman, medan hon höll sig hemma i huset, ställde och ordnade med allt och lagade maten, spann, vävde och dylikt. Så hon hade allt sitt att göra, hon också.

Båda tror att den andre har det bättre jobbet och bestämmer sig för att byta, båda med förhoppningen att det ska bli bättre. Det går givetvis åt pipsvängen för bägge två.

”Trösta mig för dig! Trösta mig för dig!” klagade gumman och tog sig till att storgråta.

”Jag menar du blir hemma, mor, och sköter om huset som förr”, sade gubben, som hade kvicknat vid så pass, att han kunde tala igen, men han grät, han också.

”Och du går till skogen, far?” sade gumman.

”Ja-a.”

Så blev det också, och aldrig mer trätte gubben på gumman.

Slut på sagoberättandet. Nu blir det inte så gulligt längre. Nedanstående text har tänkts fram av Per Andersson (pseudonym). Jag står för skrivandet och designen, men idémässigt med sin analys av feminismens betydelse för makten är den hans.

Karl-Olov Arnstberg

Det kvinnliga respektive manliga tänkandet har en genetisk grund. Båda slagen av förnuft är nödvändiga, komplementära och handlar ytterst om att säkra avkommans fortlevnad. Arketypen är känd för de flesta bland oss: Männen bygger samhället och håller vakt vid dess gränser. De avvisar fiender alternativt utvidgar sina domäner, vilket betyder att det är de som står för våldet. De bygger husen och har huvudansvaret för försörjningen. Kvinnorna har ansvaret för barnens överlevnad och fostran. De är konsensusinriktade och strävar efter att göra hemmet till en lugn, trygg och trivsam plats, i synnerhet för barnen. De har vad som skulle kunna kallas för ”det empatiska ansvaret”.

Dessa primära könsroller löper in på varandras områden och kan i viss mån byta plats med varandra. Men flexibiliteten är inte gränslös. Det finns genetiska skäl till att vi inte känner några fungerande matriarkat, samhällen där kvinnorna har makten. Detta betyder inte att det är fel med att en kvinna sitter vid makten. Det är inte så att kvinnor inte duger, utan det som inte fungerar för att styra samhället är det kvinnliga förnuftet. I vår tid är detta förnuft liktydigt med feminism, en världsbild som är en blandning av marxism och kvinnligt empatiskt tänkande. Resultatet är, att vi har fått ett samhälle där makthavare och opinionsbildare är permanent upprörda över världens elände. De gråter så det står härliga till. För de eländesdrabbade öppnar de portarna till himmelriket Sverige. Detta utan att se till konsekvenserna, därför att när ”människor flyr för sina liv” får man inte resonera på det sättet. Vi matas också med retoriska blaffor som “ingen människa är illegal”, “alla barn är våra” och “Sveriges gränser är en social konstruktion”.

Feminismen är en postmodern arvtagare till marxismen och har samma grundanslag. Den inriktar sig på kvinnors makt och rättigheter, liksom på hur svårt det är att skapa jämställdhet i ett samhälle som styrs av patriarkatet. Detta är en svårighet som med det kvinnliga tänkandet leder till prioriteringar, exempelvis kvotering för få in kvinnor i ledande samhällspositioner. I ett samhälle som skall ledas av de mest kompetenta är kvotering skadligt. Det är också förringande för de kvinnor som innehar den kompetens och de meriter som krävs för dessa samhällspositioner. Men det skapar större jämställdhet, vilket är ett mål som diskvalificerar de meritokratiska spelreglerna.

Vår regering har marxism och feminism som grundbultar i sitt politiska förnuft. Marxismen har försvunnit ner i fundamentet, men feminismen är i hög grad synlig. Resultatet visar sig i form av en oförmåga att fatta för samhällets fortlevnad nödvändiga men kontroversiella beslut. Vi har fått ett samhälle där den viktigaste medborgerliga kvaliteten är lydnad gentemot dem som har makten. Medborgarna ska utan knot betala världens högsta skatter. De ska finna sig i att regeringen per capita är världsbäst på att skvätta ut medborgarnas skatter till människor i andra delar av världen. Sverige tar ansvar för ett långsiktigt ”utvecklingssamarbete” i följande länder, där man kan undra hur många av invånarna som ens känner till Sverige:

Afrika: Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia

Asien: Bangladesh, Kambodja, Myanmar

Latinamerika: Bolivia

Dit rullar miljardbelopp av svenskarnas skattepengar iväg, utan att någon protesterar eller att legitimiteten ens diskuteras i den offentliga debatten. Ännu mer pengar går åt när svenskarna ska finansiera massinvandringen. Det blir politiskt rätt dels att låta nykomlingarna få tillträde och i vissa sammanhang till och med förtur till välfärden, dels dela ut svenska skattemedel till nykomlingarna. Det är inte precis småpengar det handlar om:

Trycket ökar på regeringen att betala notan för flyktingmottagandet. Redan i år behövs mer pengar men de största kostnaderna kommer åren därefter. Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kräver tillsammans närmare 160 miljarder kronor extra till och med 2019.

Kuriösa och för en demokrati stötande prioriteringar får inte ifrågasättas. Exempelvis ska svenska folket förstå att det är viktigare att skända Sverigedemokraterna, det enda riksdagsparti som ifrågasätter den förda politiken, än att fatta kloka politiska beslut.

Att dessa makthavare med mediernas draghjälp lyckats med att bygga upp en kraftfull repression visas genom frånvaron av betydande kritiker. Trots att allt fler förstår att den förda politiken leder landet mot en kollaps, så är den offentliga arenan totalt rensad på kritiker av betydelse. Ingen första rangens författare, inga intellektuella eller tunga opinionsbildare vågar offentliggöra några invändningar. Inte en enda! Det talas sällan klarspråk om detta, men alla vet att den som protesterar riskerar att hängas ut, skändas och förlora såväl vänner som jobbet. Så ser politiken ut i dagens Sverige. Den är svag och kraftlös när det gäller beslutsfattandet, men ytterst effektiv med att förekomma och tysta kritik.

Jämställdhet och jämlikhet är den förda politikens fixstjärnor. Makthavarna och opinionsbildarna har förskjutit sitt fokus från den majoritet, vars intressen de rimligen borde sätta i första rummet, mot ”de förtryckta”, de som kan kallas för ”samhällets offergrupper”. Författaren Thomas Nydahl berättar på sin blogg att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skattekontoret delar lokal i den stad där han bor. Han har ett ärende på Skattekontoret och när det är avklarat och han återvänder till det gemensamma samlingsrummet beskriver han hur han och en äldre kvinna fick snitsla sig ut

mellan slöjor, barnvagnar, orientaliska dofter och människor som aldrig någonsin stått i en kö. Det blev ett lärorikt och i alla avseenden omtumlande besök som förstärkte min bild av ett Sverige på glid ut mot något som jag tidigare betraktat som fördomsfullt när det sagts: ett land som fungerar som hela världens socialbyrå.

Frånsett kvinnorna, som visserligen enligt denna ideologi är offer men inte utgör någon minoritet, består offergrupperna av etniska, religiösa, sociala och sexuella minoriteter. Eftersom dessa är utsatta för det största förtrycket och de största orättvisorna måste deras intressen prioriteras. Argumentet är att politikens främsta uppgift är att säkerställa allas lika värde. Målet är en utopi, det jämlika samhället, vår tids version av marxismens klasslösa samhälle.

Allas-lika-värde-ideologin har, i form av ett auktoritärt värdegrundstänkande, varit enormt framgångsrik. Den utgör numera ett obligatorium inte bara i undervisnings- och ungdoms/barn-miljöer utan också i myndighetsutövning och företagande. Svenska högskolor och universitet har, med Södertörns högskola som flaggskepp, omvandlats från kunskapsproducenter med hög integritet till ideologiska drivbänkar. Nu vill den moraliska stormakten Sverige exportera detta ”framgångskoncept” till övriga världen.

Medel avsätts för att inhösta applåder från den politiska adeln inom EU och FN. Det gäller att smörja det ”humanistiska” segertåget. Margot Wallström lobbar hårt för att få en plats i FNs säkerhetsråd. Hennes argument är att Sverige har mycket att tillföra och lära världen om mänskliga rättigheter. Hon har till och med ett begrepp för detta, ”MR-frågor”. Detta är alltså regeringens agenda.

Här finns förklaringen till makthavarnas flathet och oförmåga att göra något åt som helst åt någon av offergrupperna, som tiggare, papperslösa invandrare och kriminella sådana. Det går så långt att nordafrikanska gatugäng i Stockholms och Göteborgs city kan ägna sig förhållandevis fritt åt grova stölder, personrån och gängslagsmål. Så här berättar göteborgspolisen Peter ”Peppe” Larsson om den ”straffimmunitet” som gäller för dem:

– Det är en stor hopplöshet. De (poliserna) känner att de inte kan göra något annat än att lägga tid på såna här grejer. Det blir så frustrerande. Ungdomarna grips, och så släpps de lika snabbt, de är ute på gatan innan bläcket har torkat.

Han lyfter även problematiken med att bestämma identitet och ålder på gatubarnen.

– Sedan är det åldrarna; jag kan stå med en 30-åring framför mig och på pappret står det 14 år. Det blir som att de är straffimmuna. De står och garvar åt oss när vi griper dem, de skiter totalt i oss eftersom de vet att ingenting händer.

Vilken plats har feminismen i denna breda rundmålning av det svenska eländet? Svaret är att makten, för att kunna överge det idémässigt förbrukade sociala projektet, behövde en legitimerande och lättfattlig ideologi, som dessutom har en optimalt bred respons. Rättvisa åt kvinnorna har varit ett svenskt projekt under mer än hundra år. Kvinnorna är den första och största av offergrupperna. Feminismen kom på så sätt att fungera som en arvtagare till välfärdsprojektet. Den röjde vägen för den offerideologi som började ta form under Olof Palmes regim och som senare växte och frodades under Fredrik Reinfeldt och konfirmerades av Stefan Löfvens feministiska regering. Feminismen var det bästa verktyget för att skapa inte bara en ny politik utan också en ny legitimitet för maktpyramid. Här gäller det att minnas att ”spelet” inte alls handlar om rättvisa och jämlikhet, det är bara fasader, utan om makt. Det svenska eländet är det pris som svenska folket får betala för att den nya maktpyramiden ska fungera.

Ett annat sätt att beskriva makthierarkin på, är att säga att det handlar om kontroll och lydnad mot överheten. Den som inte bejakar den feministiska retoriken och den svenska värdegrunden råkar illa ut. Kvinnor, homosexuella, transor, invandrare, etniska minoriteter etc. är alla patriarkatets offer. Offerideologin blir en världsåskådning, en lättfattlig fix idé. Alla kan delta i kampen och det är lätt att nagla dissidenter. Sådant gör politrukorganisationer som Expo och mediala höjdare som Expressens chefredaktör Thomas Matsson. Det nya idékomplexet får en i det närmaste total spridning i samhället. Minsta skolbarn kan beskylla en misshaglig lärare för rasism. Att bli utnämnd till mansgris är en drabbande diskvalificering men Gud nåde den som i vårt samhälle blir klassad som rasist!

Utan påstådd rasism dör ideologin. Därför måste varje tendens som kan tolkas som rasism tillvaratas. Folk måste ständigt påminnas om att de lever i rasismens tidsålder och att rasismen är på tillväxt. Detta är drivkraften och motivet till att stärka ”allas-lika-värde”-doktrinen. Entusiastiska ungdomar, revolutionens eld, har lärt sig tankefiguren och letar ivrigt efter avvikare och dissidenter. Alla inom sitt område. Chefer som lyder och chefer som håller tyst kan sitta kvar vid köttgrytorna. Den som vill protestera riskerar att förlora alla utmärkelser, få epåletterna avrivna och degraderas till menig. Bakom ideologins fraseologi finns det en enkel tankefigur om rättvisa. I vår tid är den feminismens varumärke. Där föds offerideologin, där finner makten sin legitimitet. För den som vill förstå dagens extrema politik är makt nyckelordet. Allt annat i ideologin är junk, skyltmaterial, propaganda, hjärntvätt. Maktens medel.

Per Andersson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Globalisering och integration

Nedanstående text, skriven av pseudonymen Johannes Divinius, kan med fördel läsas tillsammans med min bloggtext ”Ingentingfolket”. Den här typen av kunskaper och analyser behövs, om vi ska kunna förhålla oss till de genomgripande förändringar som globaliseringen och mångkulturen medför för såväl Sverige, som för många andra länder. På något sätt måste vi vända den kunskapsutarmning som gått från demokrati till mediekrati och landat i idioti.

Karl-Olov Arnstberg

”Globalisering” är ett viktigt ord i samhällsdebatten. Termens betydelse är vag både vad gäller innehåll och tillämpningsområden. Globalisering kan betyda en sak när vi talar om ekonomi och en annan sak när vi talar om politik eller kultur. Även om vi någotsånär kan komma överens om ordets betydelse och hur det skall användas, återstår den långt knepigare frågan om det överhuvudtaget finns något sådant som globalisering. I Nationalencyklopedin ger Jakob Gustavsson följande förslag till definition:

Globalisering (av global), förändringsprocess varigenom stater och samhällen över hela jorden knyts samman i ömsesidiga beroendeförhållanden.

Globalisering beskrivs alltså som en slags integrationsprocess genom vilka stater och samhällen blir allt mer ömsesidigt beroende av varandra. Ofta hävdas att man kan läsa av hur denna process avancerar, genom att bland annat studera länders utrikeshandelsberoende, kapitalexportens omfattning, de transnationella företagens omsättning etc. Globaliseringen blir också synlig i politikernas beslut om sänkta tullsatser och avreglerade marknader. I båda fallen blir resultatet världsomspännande marknader, inte bara för varor utan också för pengar. Staternas inflytelsesfär krymper till förmån för bland annat de transnationella företagen och diverse mellanstatliga organisationer, som exempelvis FN och Världshandelsorganisationen (WTO). I förlängningen upphör nationalstater kanske helt att existera och övergår i nya enheter som federationer och unioner.

En annan föreställning som hänger samman med globaliseringen och dess integrationsprocess är, att ländernas kulturer kalibreras, det vill säga bli mer lika varandra. Unga flickor är bekanta med samma pojkidoler, pojkar spelar samma datorspel, familjer äter på samma internationella restaurangkedjor och möblerar sina lägenheter med samma estetiska grundperspektiv. Detta innebär en förlust av delar av den egna kulturella särarten. Men integrationsprocesser kan också lämna samhällens och kulturers identitet opåverkad, trots att de tar upp främmande impulser från andra kulturer. Globalisering låter sig förenas med heterogenitet, det vill säga med en bibehållen mångfald av ländernas olika kulturella identiteter.

En intressant forskare i det sammanhanget är den amerikanske antropologen Ralph Linton (1893¬1953) och dennes studier av integrationsprocesser bland ursprungsbefolkningar, presenterade bland annat i läroboken The Study of Man (1936). En viktig observation Linton gör, är att kulturer verkar kunna integrera främmande kulturelement utan att deras identitet ändras. För att en integration skall kunna äga rum, måste dock den nya kulturimpulsen inte bara imiteras, utan omtolkas så att den låter sig förenas med kulturens kärnvärden. Den impuls som kommer från ett annat folk måste således internaliseras för att kunna integreras med ett folks kultur. Först så kan en kultur omgruppera sig och omvandla sig med bibehållen identitet. Navajoindianerna imiterade Puebloindianernas rituella fruktbarhets- och regndanser, men omtolkade dem till danser för tillfrisknande av de sjuka.

Linton understryker dock att kulturella impulser sällan är ömsesidiga, utan asymmetriska, dvs. ensidigt riktade från en kultur till en annan. I den verkliga, historiska globaliseringsprocess som ägt rum genom upptäcktsresor, erövringar och koloniseringar har civilisationer, stammar och folk inte bara integrerats, utan också assimilerats och förintats.

I det sammanhanget noterar Linton att samhällen inte gynnas av att vara välordnade, när deras omgivning förändras. De nordamerikanska comancherna, som var mindre väl sammanhållna och harmoniska än pawneerna, klarade lättare av trycket från de europeiska nybyggarna. Comanchernas nederlag och förlusten av krigaridealet innebar inte en fullständig katastrof. Comancherna behöll kärnan av sin kultur samtidigt som de artigt distanserade sig från de vita. Comanchernas kärnvärden förblev intakta, hävdar Linton. Man kunde exempelvis lätt förena bruket av bilar med den traditionella vördnaden för stammens medicinman, genom att helt enkelt införa regeln att aldrig parkera utanför en medicinmans hem.

För pawneerna förhöll det sig annorlunda. I deras välordnade samhälle var krigaridealet ett kärnvärde. När pawneerna besegrades förlorade också krigaren sin särskilda kulturella ställning. Därmed förlorade också hela stammen sin identitet. Pawneernas väl sammanhållna samhälle förmådde helt enkelt inte att anpassa sig till den främmande impulsen. Pawneerna existerar visserligen fortfarande som en egen stam men dess kultur är mer eller mindre död.

En viktig iakttagelse som Linton förmedlar i det sammanhanget är skillnaden mellan att med sina läppar omfatta en ny kultur och att omfatta med hjärtat. Många av de koloniserade ursprungsbefolkningarna omfattade aldrig på djupet de nya värderingar och beteendemönster som utifrån påtvingades dem. För att en främmande impuls skall kunna upptas och omtolkas, måste den accepteras även på det känslomässiga planet.

Några slutsatser man möjligen skulle kunna dra från Linton är för det första att främmande kulturimpulser behöver tid för att kunna omtolkas. För det andra kan de aldrig bli framgångsrika, om de rubbar en kulturs kärnvärden. Detta gäller framförallt väl sammanhållna samhällen. För det tredje måste de omfattas även på ett känslomässigt plan av medlemmarna i ett samhälle.

De politiker som uttrycker sin förtjusning över globalisering och migration bör hålla dessa slutsatser i minne. Integration kan inte uppnås enbart genom att erbjuda invandrare utbildning och arbete och sjukvård. Redan det är visserligen en stor uppgift, men räcker inte om man vill bevara de olika kulturernas särart och mångfald. Om det nu är denna mångfald som politikerna säger sig vilja bevara, när de talar om mångkultur.

Det finns också andra lärdomar att dra, där Ralph Lintons perspektiv visar vägen. Linton utgår ju från att integration är ett införlivande av något nytt, ja kanske främmande i den egna kulturen. Men Linton räknar aldrig med integrationsprocesser, där samtliga parter ömsesidigt förlorar sin kulturella identitet. En egenhet i den integrationsprocess som den nuvarande globaliseringsprocessen sätter igång är emellertid just detta: att den på sikt tenderar att leda till att alla folk ger upp sin kulturella särart, sin identitet.

Det sistnämnda är också helt rationellt, om målsättningen är att förvandla Europa till en gigantisk marknad för upplevelseorienterad och lånebaserad masskonsumtion. Europeiska samhällen bestående av individualister med svaga gruppidentiteter låter sig helt enkelt lättare formas till masskonsumtionssamhällen. Samhällen där individerna identifierar sig med en viss livsstil, en livsstil lätt att identifiera och forma för de transnationella företagen och deras reklambudskap och varumärken. Sådana samhällen lämpar sig också bättre för den Europeiska Unionens strateger, som vill se mer fragmentiserade och gränslöst individualiserade väljargrupper. Väljargrupper mera öppna för de i huvudsak liberala partiernas politiska marknadsföringsstrategier och spinndoktorer.

Mötet mellan nordamerikanska indianerna och de europeiska nybyggarna var brutalt och innebar på många sätt en katastrof för många indianstammar. Trots detta fanns ändå något påtagligt och reellt över detta möte, lika påtagligt som de hästar, bilar och vapen som indianerna blev tvungna att göra till sina egna, för att inte gå under. Den nuvarande globaliseringsprocessen saknar dessa kvaliteter. Den handlar ytterst inte om att ta över något främmande och göra det till sitt eget, utan om att ge upp – avyttra – den egna kulturella och nationella identiteten. Och detta gäller inte endast för oss européer, utan i lika hög grad de tidigare koloniserade folk, som nu strömmar in i vår kontinent. Häri ligger också kulturfientligheten, inhumaniteten i det program som den nuvarande världsordningen ger prov på. I förlängningen gör den oss alla till främlingar – oavsett om vi lever i vårt eller någon annans land.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Offerskydd

Ovanstående bild fick jag från en bloggläsare, som i sin tur fått den från en vän i Australien. Under bilden fanns följande text, som jag översatt till svenska:

”Den där alldeles särskilda bilden som spreds över hela världen, den med en liten pojke som ligger död på en strand. Det är verkligen en mycket sorglig bild. Den får oss att reflektera över den nöd som gäller för dessa människor, som med risk för livet flyr från sina hemländer. Bilden ovan visar några människor som går till fots för att nå sitt slutliga mål, att få leva i ett europeiskt land. Också den bilden vandrar runt världen, men bara en procent av alla som ser den lägger märke till något särskilt. På bilden finns det sju män och en kvinna, det är inte så mycket att reflektera över. Men när man granskar den närmare ser man att kvinnan är barfota och att hon har tre barn med sig. Av dessa tre bär hon på två. Problemet är att ingen av männen hjälper henne, därför att i deras kultur är kvinnor ingenting värda. Hon duger bara till att vara männens slav. Tror du verkligen att dessa människor kan integreras i våra samhällen och respektera våra seder och traditioner?”

När jag för många år sedan började läsa etnologi och antropologi var grundperspektivet att kulturer varierar. På jorden finns ett lapptäcke av samhällen, där människor tänker och fungerar olika. De skiljer sig inte bara åt som individer utan också som kollektiv. Det finns en favoritreplik som de flesta av den tidens antropologer kände till, nämligen konstaterandet ”Not in my village”. Det riktades i synnerhet mot sociologer och psykologer, när de påstod att det ena eller andra beteendet var generellt giltigt. Det fanns alltid någon antropolog som hade studerat något udda folk och invände ”Not in my village”. Man kan visserligen säga att det är vetenskapens uppgift att generalisera, men också att antropologi och etnologi fungerade som korrektiv till alltför lättsinnigt etnocentriska påståenden om hur människor tänker och agerar.

Många av de studier av stamkulturer som vi tog del av, klassas förmodligen av vårt postmoderna akademiska prästerskap som rasism, kolonialism och nykolonialism. Det synsättet kände vi naturligtvis till också på sjuttiotalet. Vårt motargument var att man inte skulle spela ut olika kulturer mot varandra, inte jämföra utan studera varje kultur på dess egna villkor. Det var först när man lade ett moraliskt raster över människors mer eller mindre egendomliga seder som man hamnade i ett synsätt där den egna västerländska kulturen var bäst.

Ofta kan vi rent av bevisa att det förhåller sig så, att västerlandets vetenskapligt grundade uppfattningar vinner, men man ska inte glömma att det är ett generellt förhållningssätt, att anse att den egna kulturen är bäst. En förkrossande majoritet av de muslimer som nu bor i Europa och Sverige är övertygade om att den muslimska kulturen är helt överlägsen värdkulturen – trots att de övergivit sina hemländer och föredrar att bo i Europa. Väldigt många tycker illa om oss européer. Några hatar oss. Gemensamt för en majoritet är att de vill ha sina egna samhällen. Påståendet att de vill erövra Europa är därför inte felaktigt.

I en undersökning ställdes tre frågor till turkiska och marockanska invandrare i Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland, Holland och Sverige:

Anser du att sharia är viktigare för dig än det lands lagar där du lever?

66 procent svarade ja.

Anser du att det bara finns en tolkning av koranen och att den bör gälla för alla muslimer?

75 procent svarade ja

Innebär det att du anser att muslimer ska återvånda till islams rötter?

60 procent svarade ja

Att studera varje kultur på sina egna villkor är sympatiskt men också en form av hyckleri, därför att levnadssätt är ju relaterade till verkligheten. För den som vill ha regn är det inte lika effektivt med en regndans som att bespruta vattentunga moln med silverjodid. Det är också så – om jag återgår till bilden ovan — att vissa kulturella förhållningssätt är mera sympatiska än andra. Om västerländska män tycker att bördor ska fördelas jämt och inte gillar sig själva om de låter kvinnorna gå barfota, så känns det som rena övergreppet att resonera i termer av kulturrelativism. Kort sagt: i muslimska länder i mellanöstern och Nordafrika är kvinnosynen med åtföljande konsekvenser upprörande, åtminstone för västerländska män. Det är den kvinnosynen som bilden visar upp för oss.

Och för västerländska kvinnor, är den upprörande?

Ja, absolut!

Och för svenska feminister?

Den sista frågan blir knepigare därför att nu träder ett offertänkande in i bilden. Muslimer är en förtryckt och diskriminerad grupp, de har sin plats i den offerhierarki som instruerar ideologiskt medvetna kvinnor (och män) hur de ska tänka. De förtryckta västerländska kvinnorna och de förtryckta muslimerna (såväl män som kvinnor) måste hålla samman i sin kamp mot patriarkatet och den vite mannen, förtryckaren-

Med det perspektivet blir det islamofobi att kritisera muslimer, i synnerhet för en upplyst och medveten svensk feminist. Den som säger att muslimska män behandlar de muslimska kvinnorna (jag undviker att skriva ”sina kvinnor”) som slavar och packdjur, gör sig tveklöst skyldig till islamofobi. Sker det som ett påstående rätt ut i luften, utan någon vidhängande empiri, så kan det angripas och kritiseras.

Men om påståendet sätts samman med bilden ovan, är det också då islamofobi?

Den frågan utlöser en analys, ett tänkande. Det är nämligen en fråga som står på fel värdegrund för en god svensk feminist. Det blir dags för hen att utöva lite källkritik.

Varifrån kommer bilden, är den arrangerad? Och folk är så olika. Om fotografen står kvar så kanske det tjugo minuter senare kommer en grupp där kvinnan/kvinnorna inte alls behandlas på det här sättet! Hur kan man förresten veta att de är muslimer? Kände vi de här flyktingarna, skulle vi säkert få en godtagbar förklaring. Barnen kanske inte alls vill släppa taget om sin mamma. Och förklaringen till att hon går barfota är möjligen att hon har fått skavsår och behöver svalka sina fötter. Männen finns ju där och de behöver bara få ett klartecken för att gripa in. Man bör vara försiktig med sina generaliseringar så att man inte hamnar i ren rasism!

Det intressanta är att bilden på den treårige Aylan Kurdis, som låg död på en turkisk strand, också den kan granskas kritiskt. En kvinna som överlevde båtfärden säger att pappan körde den båt som kapsejsade, vilket ledde till att inte bara Aylan utan också hans fru och ännu en av hans söner drunknade. Inga flytvästar hade de. Kanske var pappan människosmugglare. Hans motiv för den katastrofala båtfärden verkar inte ha varit att fly för sitt liv utan att han ville ta sig till Europa för att få sina tänder gratis lagade.

Oavsett hur det verkligen gick till när lille Aylan drunknade, så försvinner den version som lägger skulden på pappan i mediabruset. Skulden är vår, vår, vår! ropar medierna ut. Av samma skäl är bilden ovan inte lika uppmärksammad. Den besvärar oss, den visar något som vi inte vill se. I synnerhet vill inte de feminister som grät över bilden på Aylan se detta.

Om sådana här bilder säger de just ingenting. Blicken flackar åt sidan och kvinnosolidariten behöver inte lyftas fram just här. Här är det flykten som gäller. Dessa människor flyr för sina liv! Den övergripande och viktigaste frågan är hur vi kan hjälpa dem. Könsroller? Det är väl ändå sekundärt i sammanhanget. Människor flyr ju för sina liv!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.