Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 80

Myopia

Jag tror det är ungefär tjugo år sedan jag upptäckte en ny praxis i Sveriges offentliga debatt. Istället för att experter inkallades och fick uttala sig i olika samhällsfrågor, frågade journalisterna allt oftare varandra, i synnerhet i etermedia. Det sparade tid och de behövde inte längre ha att göra med stönande och hummande experter, som inte alltid verkade ha begripit frågan. Eller, än värre, gav olämpliga svar. Så mycket bättre att relatera till värdegrundskalibrerade och pålästa kollegor, som förstod hur man levererar välsvarvade önskvärdheter på 48 sekunder. Dessa kompletterades med utvalda experter, sådana som journalisterna visste kunde ge rätt budskap på rätt sätt. Hur många gånger har till exempel kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki fått tuta i oss att våldsbrottsligheten inte ökat, med referens till att svensk mordstatistik är förhållandevis konstant?

Svenska opinionsbildare och journalister har inget lärdomsideal och odlar heller inte något egensinne. Under belåtet plaskande flyter de medströms. Till en början var det därför störande att i teve se detta spel mellan två journalister, en som frågade och en som iklädd expertrollen med djupsinnig min fick lägga ut texten. I dag är rundgången i systemet en normalitet och jag har slutat att förvånas, även om jag fortfarande anser att det är olyckligt och leder till en sämre offentlig debatt. För att pröva med en liknelse: i de flesta bilar kan man välja mellan att ta in frisk luft utifrån eller låta den luft som redan finns i kupén cirkulera. Väljer man det senare alternativet, blir det snabbt varmare i bilen, vilket ju är skönt när det är kallt ute, men det dröjer inte länge förrän rutorna börjar imma igen.

En av de kompetenser som förpassades ut i den mediala periferin var förmågan att se något annat än det uppenbara. Det som också hände var att mer krävande kunskap allt oftare sållades bort, av det enkla skälet att den var svårhanterlig. Det gäller för statistiska sammanställningar men framför allt för nya perspektiv och infallsvinklar där journalisterna inte självklart kunde räkna med att få mediakonsumenterna med sig, i varje fall inte med en gång.

Och motsatt gick det inflation i enskilda människoöden. Medierna kom på så sätt att ständigt vädja till medborgarnas empati. Rapporteringen fick slagsida, med mycket känslor och lite förnuft. I synnerhet blev det ont om det slag av sammanfattande förnuft som försöker besvara frågor om vad det egentligen är som pågår. För att gå till vår egen tid, det mest flagranta, den massinvandring/invasion/folkvandring (distanserande begrepp) som drabbat Sverige och Europa, beskrivs konsekvent och närsynt som en flyktingkris. Medborgarna motiveras till ett känslomässigt engagemang och att göra en insats. När en kris har inträffat måste man ju satsa lite extra!

I Vårberg, där jag själv bor, har 500 volontärer ställt upp för att hjälpa ett hundratal asylsökande. De har fått ”enskilt boende” via Stadsmissionen, som skrivit kontrakt med Migrationsverket. I lokaltidningen ”Mitt i Söderort” från den 19 januari kan man läsa en liten solskenshistoria om all hjälp som dessa asylsökande får. Pensionären Torbjörn Sverin säger ”Har man tur och haft ett bra liv så vill man betala tillbaka på något sätt, hjälpa dem som har det taskigt”. 20-åriga Dommeniqe Armandt säger ”Jag vill hjälpa till men tycker också det är viktigt att finnas här, visa för flyktingarna att vi som bor i landet välkomnar dem.” Bildmaterialet visar hur bra den unga kvinnan och den äldre mannen mår. Ja, mer än så: de ser rentav lyckliga ut. Jag är övertygad om att ingen av dem, lika lite som journalisten Adrian Rosén, förstår att massinvandringen kan vara problematisk, annat än för de hjälpbehövande flyktingarna förstås.

I synnerhet verkar journalister och opinionsbildare ha förlorat förståelsen för vad höga tal innebär. I svensk lokalpress kan man någorlunda följa hur (illa) Sverige klarar av att förse alla asylsökande med bostäder. Exempel på riktigt stora satsningar är när Piteå havsbad från den 1 februari ska bli ett asylboende för upp till 1.400 personer.

De asylsökande ska härbärgeras i 96 bungalower och badanläggningens hotell med 200 rum. Beslutet togs redan i slutet av november förra året men det är först nu som piteborna får kännedom om planerna. Frågan är laddad och vart de asylboende sedan ska ta vägen, när havsbadet öppnar igen för säsongen, verkar ingen riktigt veta.

Mera sifferexercis: 35.369 ensamkommande ungdomar sökte asyl förra året. Totalt finns det 1.700 hvb-hem (hem för vård och boende) i Sverige. För att formulera det som ett understatement har Sveriges kommuner problem med att ta emot alla ungdomar. Värst är det i Trelleborg och Malmö. Barnombudsmannen har slagit larm. Det finns boenden med 200 ungdomar. Så många som tjugo kan dela ett rum.

Barnen berättar själva att de saknat skor och ytterkläder och har inte kunnat vara utomhus. Ingen av de 450 barn och unga som har intervjuats har börjat skolan. Ingen har tilldelats en god man.

Den 15 januari hade 64 kommuner lex Sarah-anmält sig själva. Jag misstänker starkt att det kommer att bli flera. Det är också osäkert hur infrastrukturen med polis, sjukvård, skola och socialtjänst ska fungera. När det gäller nyhetsrapporteringen så har journalisterna piggnat till. Vi får veta att det har gått åt helvete. Men varför begrep så få vad som skulle hända? Varför är konsekvenstänkandet nästan obefintligt på den offentliga scenen?

När detta skrivs meddelar Migrationsverket att den senaste januariveckan har ”bara” 884 personer sökt asyl. Innebär det att vi alla kan andas ut nu? Nej, absolut inte! Legitimationskontroller och vinterkyla betyder lågsäsong för migrationsströmmarna. Ändå är det så att två veckors tillflöde kan fylla Piteå havsbad. När folkvandringshögsäsongen kommer tillbaka i vår – varför skulle den inte göra det – då räcker anläggningar som Piteå havsbad inte långt. Kommer det lika många som det gjorde under höstens högsäsong behövs det 25 flyktingförläggningar av Piteå havsbads storlek varje månad! Bekymrar det våra makthavare, opinionsbildare och journalister? Nej, inte ännu, som det verkar. Den korta framförhållningen har vi vant oss vid i svensk migrationspolitik.

Också kunskapsdjupet försvann. I dag bjuder medierna på kuriösa idiotdebatter, som den om övergreppen i Köln och Kungsträdgården i Stockholm, debatter där det på allvar undras över om det finns olika kulturellt grundade perspektiv, exempelvis när det gäller kvinnosyn. Eller den – genom förnekelsen – minst lika korkade debatt om hedersvåld som ägde rum för några år sedan. Man skulle önska att de som verkligheten (aldrig meningsmotståndarna) överbevisade om att de hade fel, erkände detta. Men sådant sker inte i svensk debatt. Ett exempel är när den flitige och opinionsbildande debattören Carl Rudbeck för några dagar sedan skrev i Sydsvenskan att Sverige håller på att bli ett land som alla andra.

För bara något år sedan hävdade inflytelserika opinionsbildare att det inte fanns något tak för hur många flyktingar, asylsökande och migranter vi kunde ta emot. Varje tanke på gränskontroll var att gå mörka krafter till mötes. Man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att begripa att kombinationen av generös välfärdsstat och i stort sett fri invandring är ohållbar inte bara i det långa loppet utan också, som det nu visar sig, i det ganska korta loppet. Pengarna kommer att ta slut och det kommer också betalningsviljan att göra. För vem vill betala skatter för service och förmåner som andra får helt gratis? /…/

Alla som hovsamt har påpekat att det faktiskt kan uppstå konflikter när ett stort antal människor från en främmande kultur med en annorlunda kvinnosyn snabbt ska integreras stämplades som onda och främlingsfientliga.

Det är bra att Carl Rudbeck förstår att den nuvarande migrationspolitiken är ohållbar. Det hade varit klädsamt om han också hade dragit sig till minnes att så här har han inte alltid tyckt. I en tevedebatt med Jonas de Geer för drygt femton år sedan lät det så här:

JdG: Inget land klarar av en stor och okontrollerad invandring från alltför främmande kulturer, alltför snabbt, utan att det uppstår stora problem. Det är precis vad som hänt i Sverige i dag. Det finns ingen som har tagit upp det här .



CR: Det är ju så att Sverige behöver fler invandrare.



JdG: Detta är inte sant.



CR: Jo, men det är det. Vi behöver arbetskraft. Sverige är ett litet land. Vi är ett stort land geografiskt, med lite människor. Vi kan fylla på. Vi kan vara generösa. Vi kan ta emot nästan hur många som helst.

JdG: Om det vore som du säger, då skulle alltså Angered och Bergsjön och Tensta och Botkyrka och Rosengård vara blomstrande förorter.



CR: Vi har inte tagit hand om på rätt sätt. /…/ Invandringen har gjort Sverige till ett mycket mycket bättre land än det var för tjugo år sedan. Invandringen har öppnat gränserna, den har berikat kulturen, den har gjort Sverige till ett kulinariskt, intellektuellt och kulturellt sett mycket mycket bättre land.

Men någon canossavandring är naturligtvis inte att tänka på. Ursäkter till meningsmotståndare som sparkats ner från den offentliga scenen? Glöm det.

Gunnar och jag skrev den första versionen av ”Invandring och mörkläggning” för snart tre år sedan. Den är späckad med siffror och fortfarande relevant, även om den givetvis inte täcker den gångna höstens dramatiska migrationsstegring till Sverige och Europa. En bloggläsare skrev för ett par dagar sedan och föreslog, med tanke på den mörkläggning som nu blivit allt besvärligare för media att dölja, att vi borde sätta in en ny annons i Dagens Nyheter, av samma slag som den vi satte in i december 2013. Det var dags att visa att vi hade rätt, menade han.

Han tolkade mediaklimatet fel. Sanning eller lögn … vad spelar det för roll i dag? För dagens svenska journalister är det underordnade frågor. Jag svarade att det inte fanns en chans att DN skulle acceptera ännu en annons. Wolodarski ansåg redan förra gången att han begått ett misstag och rullade flera pudelvarv inför upprörda läsare. Detta trots att annonsen var helt korrekt. Gunnar och jag visste det. Också DNs ”specialister” visste att det var så. De hade noga granskat vår famösa annons, innan Wolodarski motvilligt gett sitt klartecken.

Vi var givetvis inte ensamma. Det finns också annan litteratur som med väl underbyggt material varnade för vad som komma skulle. Där finns högt respekterade forskare som nationalekonomen Assar Lindbeck, som konstaterade att den höga invandringen hotade välfärdssamhället. Det fanns en stor nätdiskussion om Sveriges extrema migrationspolitik. För journalisterna var den elefanten i rummet. I den offentliga debatten blev det liktydigt med social harakiri att säga att det fanns problem med mängden migranter som sökte sig till Sverige. Det är svårt att glömma hur den moderate migrationsministern Tobias Billström drabbades av ett mediedrev när han i februari 2013 mycket försiktigt prövade att säga något om ”volymer och volymproblem”. Med andra ord så var massinvandringen och dess konsekvenser väl kända och utredda för många år sedan. Det var emellertid förbjuden kunskap.

Massinvandring, det var ju sådant som fascister och främlingsfientliga högerextremister talade om. Sådant fick inte komma fram i media! Där fylldes spalterna med empatiaktiverande offertexter. Olyckliga öden varvades med framgångshistorier. Kära svenska folk och mediakonsumenter. Om ni bara visste hur in i helvete lurade ni blev! Jag tar i lite, därför att jag är en av dem som började slå larm för något decennium sedan och har fått betala ett rätt högt pris genom att offentligt beskyllas för att vara rasist, genom alla föreläsnings- och andra uppdrag som försvunnit, genom att bli ifrågasatt i vänkretsen, andra plågor onämnda. Gunnar råkade inte mindre illa ut.

Mycket har förlorats, framför allt respekten inför sanningen. Det finns sprickor i muren men fortfarande slår en ideologiskt korrekt lögn så gott som alltid ut en ideologiskt obekväm sanning. Jag kan bara konstatera: så går det när journalister, opinionsbildare och artister tillåts att självsvåldigt undervisa medborgarna. Så går det när sakkunniga och forskare, andra viktiga samhällsbärande skikt onämnda, antingen inte släpps fram i debatten eller skräms till att hålla tyst.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsarmedley

Jag har roat mig med att titta litet mer på användningen av begreppet ”dignity” både i den engelska originaltexten (The Universal Declaration of Human Rights) och i översättningarna till svenska, danska och norska. Mitt intryck är att normännen är de som gått grundligast tillväga i översättningsarbetet. De använder i stor utsträckning begreppet ”menneskeverd” och markerar på så sätt att det handlar om just människovärde och inte något annat värde. De har också varit noga med att använda begreppet ”menneskerettigheter” för att betona att det rör sig om mänskliga rättigheter och inte vilka rättigheter som helst, som till exempel subventionerad tandvård.

Även de svenska översättarna har tvingats använda begreppet ”värdighet”. Redan i originaltextens engelska ”preamble” (introducerande text) står det ”dignity and worth of the human person”. Här kom de svenska översättarna inte undan, utan skrev ”den enskilda människans värdighet och värde” det vill säga de översatte ”dignity” med ”värdighet” och ”worth” med ”värde”. Kanske borde den svenska översättningen ses över för undvikande av missförstånd/missbruk?

***

I det fordom homogena samhället tyckte vi alla lika eftersom vi var så lika och hade en trygg välfärd som grundade sig på folkhemmet. Vi var bäst, världen politiska samvete och stödde de uppror som per definition var rättfärdiga. Våra högfärdiga politiker gav mest av svenska folkets pengar till de stackars satarna ute i världen (EU,FN,U-hjälp, flyktingar, romer).  I detta folkhem var politiker och journalister föräldrar. Folket var barnen som inte fick bestämma så mycket, men i gengäld var ekonomiskt och socialt omhändertagna.  Makthavarnas tänkte att om vi låter andra människor från andra länder ta del av vårt samhälle, den ekonomiska och sociala trygghet som våra ledare och föräldrar skapat, så blir de lika bra som vi är. Alla har lika värde, alla är likadana, alla blir svenskar i själen. Gul, grön vit, blå och svart, gör detsamma. Detta gäller förstås man och kvinna, HBTQ och hetero, invandrare och svensk. Vi är uppvuxna med att se på livet som i ”Alla vi barn i Bullerbyn”, där allt reder upp sig och allt slutar i försoning och kramar.

***

Ang. senaste inlägget ”Invandringsreligionen” där du ställer frågan om det handlar om någon annan form av psykisk sjukdom, en kollektiv psykos? Jag är hundraprocentigt säker på att det handlar om ”positivt tänkande”. Politiker talar om möjligheter och utmaningar istället för de verkliga problem som finns. Att försöka tänka optimistiskt kan vara bra i vissa situationer, men i politik är det livsfarligt att tillämpa. Man ska se inre visioner om hur bra det kommer att gå och då blir det också så. Rena rama hjärntvätten med andra ord, och mental förnekelse. Det är trendigt sedan några år tillbaka, det finns mer eller mindre överallt i samhället, detta positiva sinnelag, både i nationell tv och dagstidningar, ett överflöd av självhjälpsböcker och artiklar i veckotidningar: ”Bli den du drömmer om! Ta tag i ditt liv! Nu kan du lyckas!” …. med allehanda tips hur man tänker framgångsrikt, och ALLT beror på din inställning och hur du tänker.

Enligt positivt tänkande är problem aldrig en sanning, det är du som ser det som ett problem och då blir det jobbigt och ger negativ energi och hat. Så exempelvis de senaste rapporteringarna om asylsökande män i grupper som omringar ensamma unga tjejer för sexuella trakasserier. Enligt gammelmedia och politiker är det inte ett problem utan en ”möjlighet och utmaning” att få upplysa dessa män om Europas värderingar (och vips, så där över en natt, så kommer de att fatta och ändra på sitt beteende). Målet med positivt tänkande är godhet, kärlek, framgång, glädje, pengar som kommer från ingenstans och så vidare. Hela samhället ska bara flöda av skön energi! Ja, du hör själv, det låter som en kollektiv psykos, och den har nu klivit in i riksdag och regering. Boktips: Barbara Ehrenreich : ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.

***

Läste just en intervju med finansmannen och miljardären George Soros i Svenska Dagbladet. Han konstaterar att den europeiska framtiden är nattsvart och nämner fem parallella kriser:

Greklands ekonomi

Ryssland och Ukraina

Brexit, Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU

Migrationen (obs, först på fjärde plats!)

Polens och Ungerns nationella markeringar mot EU.

Det George Soros inte säger något om, är att de 62 mest förmögna personerna i världen äger hälften av densamma. En procent äger mer av världens samlade tillgångar än resten av världens invånare tillsammans. Inte heller säger han något om att samtliga tillhör eller på andra sätt kan länkas till Bilderberggruppen, ett av världens mest hemlighetsfulla, mäktigaste och mest odemokratiska sällskap. Bilderberggruppen sägs arbeta för en ny världsordning där plutokraterna har makten. Vi som har lite koll på bankerna vet också att rikedomen hänger intimt samman med att världens stater inte själva trycker och kontrollerar sina pengar utan det gör fristående (läs privatägda) riksbanker – som dessutom kan producera så mycket fantasipengar som behövs, eftersom de inte längre behöver garantera värdet i guld eller några andra ”fasta” tillgångar.

***

Det av postmodernisterna mest hatade objektet är nog den “traditionella borgerliga kärnfamiljen”, eftersom den representerar allt vad man till varje pris försöker bryta sönder i alla dess delar. “Heteronormen” som man anser vara skapare av all “antifeminism” och som naturligtvis representeras av den “vite köttätande mannen”. I helgen kunde man i TV 4:s morgonprogram se en kvinna som genom insemination lyckades blir mor till ett barn utan fader. Vidare hyllades ett homopar, som var det första i Sverige som fått genomföra en utländsk adoption. Ebba von Sydow, programledaren, hade huvudet kontinuerligt på sned och ansåg det hela oerhört “fint” med ett välavvägt leende. Båda exemplen visade på att en “familj kan se ut hur som helst”, vilket dessa aktörer mycket tydligt demonstrerade.

Man kan samtidigt jämföra detta med motiveringarna för att föräldraförsäkringen skall delas lika. Det talas då om barnens behov av båda föräldrarna vilket naturligtvis optimeras om fadern är hemma lika mycket som mamma. När man redovisade en undersökning som påvisade att traditionella par levde lyckligare än paren som levde jämställt, förklarades detta med att det var “krävande att bryta mot normen” vilket gjorde att dessa moderna parbildningar mådde aningen sämre än den traditionella familjen.

***

För en utomstående betraktare är det inte svårt att förstå att svensk, senmodern radikalfeminism är oförenlig med ett samhälle befolkat av yngre män från samhällen som inte tillåter vare sig kvinnlig autonomi eller lössläppt sexualitet. Den programmatiska altruismen gentemot ”flyktingar” är en form av narcissistisk sadism. För att vi ska känna oss goda tar vi ifrån ”Den förtryckte” allt. Vi förväntar oss att han snällt lämna ifrån sig stoltheten över sitt land, sin historia. Inte ens Lysander begärde något sådant av de besegrade atenarna – han nöjde sig med att bränna deras flotta. För mig framstår detta som det verkligt intressanta, eftersom det är ett säkert tecken på att vår kultur befinner sig i en sönderfallsfas. Innanför vallarna: feminin sadistisk narcissism. Utanför vallarna: maskulint barbari, som kräver att bli insläppt och lössläppt.

Toynbee hävdar att kulturer i upplösningsfaser präglas av motsägelser (antinomier). Religionen i en sönderfallande kultur kan släppa sexualiteten lös. Toynbee exemplifierar med den indiska lingam-dyrkan och den babyloniska tempelprostitutionen. Filosofin i en sönderfallande kultur kan samtidigt uttrycka ett motsatt ideal, det vill säga krav på självbehärskning, såsom exempelvis i den indiska yogan eller den babyloniska stjärnfilosofin.

Så långt jag kan se intresserar sig Toynbee inte för denna antinomi som en motsättning mellan last och dygd, och framför allt inte som ett uttryck för karaktärsegenskaper och beteenden som anses icke-önskvärda/önskvärda hos kvinnor respektive män.   Det är först när tempelprostitutionen eller stjärndyrkan påverkar förhållandet mellan man och kvinna som familjeinstitutionen och reproduktionen skadas.

Det är i det sammanhanget som just fenomenet med kvinnlig narcissistisk sadism och manligt barbari blir så intressant. Vi kan skönja två nya antinomier. Mot den unga kvinnans narcissistiska sadism svarar den västerländska mannens påbjudna empatiska masochism (som i den amerikanska politiska debatten ibland skämtsamt brukar kallas ”cuckservatism”).   På samma sätt kan man skönja hur ”orientaliske” mannens barbariska sadism redan funnit sin spegelbild och bekräftelse i den tålmodiga, toleranta, västerländska medelålders kvinnans masochistiska underkastelse – denna sentida kopia av Wagners livströtta och sömndruckna Erda-gestalt. Den sistnämnda underkastelsen är visserligen inte officiellt påbjuden för våra unga kvinnor, men följer oundvikligen, så länge den europeiska förfallsprocessen fortgår. Det är vidare värt att notera att dessa antinomier skär rakt genom navet för våra europeiska samhällen: familjen och förhållandet mellan man och kvinna.

***

Igår blev min hustru vansinnig (hon läser DN noggrant) och började slå på mig på grund av olika uppfattningar om massinvandringen. Hon vågade inte slå fullt ut, eftersom jag tidigare hållit på med kampsport. Jag slog förstås inte tillbaka. Idag är det tyst. Påhoppen börjar bli riktigt jobbiga. Jag är en känslig person och tar det hårt. Skall jag tiga i fortsättningen?

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Invandringsreligionen

För den som inte övat sin tyska på länge: Anglerschein i citatet ovan betyder fiskekort. Det Milos Zeman säger är, att om ett land straffar dem som fiskar utan fiskekort, men tillåter människor att komma in i landet utan giltiga resehandlingar, så styrs det av idioter.

Så tycker allt fler om svensk invandringspolitik: Den måste vara styrd av idioter.

Emellertid, idioti är väsentligen ett individuellt mentalt tillkortakommande och det handlar det ju inte om för invandringspolitiken. När man tvingas beteckna såväl regeringen som en förkrossande majoritet av riksdagsmännen som idioter, blir förklaringen problematisk; snarare en ilsket förtvivlad suck än någon egentlig förklaring.

Det är inte rimligt att beteckna människor som i andra sammanhang är smarta och tillräkneliga som idioter, inte ens som partiella idioter. Det måste handla om något annat. Kanske handlar det om någon annan form av psykisk sjukdom, en kollektiv psykos? Även om den beteckningen är något bättre än idioti, så leder den inte vidare. Frågan återkommer i en annan formulering: varför är de drabbade av denna kollektiva psykos. Vad är det som har hänt?

För tio femton år sedan följde jag Couplings, en engelsk såpa. Där fanns bland andra Jane, en attraktiv men rätt bombad rollkaraktär som förälskade sig i en snygg och klyftig kristen kille. På grund av sin religion hade han vissa betänkligheter rörande utomäktenskapligt sex. Det hade inte Jane, som bestämde sig för att fånga in honom. Fördomsfri som hon var, såg hon hans kristna tro som ett litet gupp på kärleksstigen. Det skulle hon nog komma tillrätta med. Så enkelt visade det sig emellertid inte vara. När han för femtioelfte gången försökte förklara för henne varför de inte kunde ligga med varandra, trillade plötsligt myntet ner för Jane. Häpet sa hon: ”Men tror ni kristna verkligen på sån’t där? Det där med Gud och Jesus, det är ju bara sagor!”

Att Jane inte var särskilt klyftig blev en av poängerna. Det tog tid för henne att förstå att den kristna moralen var på allvar, att denne snygge, välformulerade och genomtänkte kille trots allt visade sig vara en idiot. Men så dum så att hon trodde på religiösa sagor, nej det var hon inte. Där gick gränsen. För egen del kan jag bara konstatera att jag nog är lika korkad som Jane. Jag klappar min hund och tänker att vi står på samma nivå, när det gäller att lösa de stora livsgåtorna. Vi bryr oss inte.

Den som har en religiös tro är idiot. Alltså var Albert Einstein en idiot. Han sa att den judisk-kristna traditionen ger oss en säker grund för våra värderingar och strävanden. Newton var också en idiot. Ja, till och med den mest rationellt tänkande av alla klassiska filosofer, Immanuel Kant, var djupt religiös. Han konstaterade att utan bibeln skulle han vara en olycklig människa. Dess evangelium var för honom källan till all sanning. Den som vill ha namn på flera besläktade idioter, det är bara att ösa på: Galilei, Dickens, Churchill, Dostojevskij.

Idioter allihopa! Eller?

Religion kanske inte handlar om sanning utan om moral? Religionen bestraffar ondska och belönar godhet på två sätt. Dels utlovar de fem världsreligionerna (kristendom, judendom, islam, buddhism, hinduism) belöningar bortom livet. På goda kristna och goda muslimer väntar paradiset. De som inte håller måttet hamnar i helvetet. För judarna är det inte riktigt lika enkelt, men jag hoppar över det, för att inte trassla till det för mig. Hinduerna får ett bättre liv nästa gång, om de sköter sig. Tillsammans med buddhisterna kan de, efter att ha reinkarnerats tillräckligt många gånger, slippa begärens tvångströja och befriade ta plats i Brahma (hinduismen) eller Nirvana (Buddhismen). Således, den som är tillräckligt god, får sin belöning efter döden.

Evig och skitmysig existens, det är en belöning för godhet som heter duga. Sedan tar sig godheten olika uttryck i olika religioner. Som bekant kan en djupt troende muslim satsa på en självmordsbombares korta karriär, för att på så sätt få en gräddfil till paradiset.

Om evigt liv är den första och största belöningen för den troende, så är moral den andra. Religionen säger inte bara att goda människor kommer till himlen utan ger också detaljerade anvisningar på hur goda människor ska leva – i synnerhet hur de ska förhålla sig till sina medmänniskor. För att detta ska fungera utan polis och rättssystem, så installerar religionen ett samvete i oss alla. Det betyder att om vi är onda, blir vi straffade genom samvetskval – inte olikt hur antabus fungerar för alkoholister.

Religionen utmanas av två andra ideologier: Vetenskap och kommunism. Vetenskapen är upptagen av att söka sanningar, vilket minskat det faktiska lidandet för mänskligheten mer än någon religion ens varit i närheten av att klara av. Det kan man inte säga om kommunismen, som dock har det gemensamt med vetenskapen att den är förödande för det religiösa medvetandet. Kommunismen anser att religionen accepterar orättvisor – opium åt folket. I den meningen placerar den sökandet efter paradiset till något som bör ske innan döden. Efter döden finns ingenting.

Kommunismens paradis består av ett klasslöst samhälle, ett samhälle där medborgarna är befriade från kapitalisternas förtryck, ett samhälle där alla är jämlika. I den meningen är kommunismen överlägsen vetenskapen, som har den akilleshälen att likt Orsa kompani inte lova någonting bestämt.

När det så visar sig att kommunismen inte infriar sitt löfte utan enbart skapar nya hierarkier och nya förtryck – vad ska människor göra då? För att begränsa denna fritt flygande fråga och låta den landa i Sverige: Vad ska en stackars sekulariserad svensk tro på? Hur vet vi när vi handlar rätt respektive fel? Med andra ord, det behövs en ny morallära, som fyller tomrummet efter kristendomen, som fyller tomrummet efter politiskt totalitära tankesystem som nazism och kommunism. En som förstått detta bättre än många andra är naivisten Thomas di Leva:

Ännu en dag

Jag vaknar upp igen

Naken vid min teve som visar jorden

Som i en film

Visst är det skönt att ha det så

För jag vet ju vad som pågår men inte hur det slutar

aha

Vem ska jag tro på

Tro på

Tro på när

Tro på när allt är så här?

Och ingenting vi nånsin med nåt menar

Vem ska jag tro på

Tro på

Tro på när

Tro på när allt är så här?

Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Det mångkulturella samhället är svaret. Här finns en godhet som inte låter sig stoppas av landgränser, här finns möjlighet till en empati som flödar likt kokande mjölk. Här finns den mening med livet som kapitalism och materialism inte lyckas förse oss med. Här finns ett lidande att bekämpa. Här finns flyktingar, det vill säga riktiga människor av kött och blod, som inte bara behöver vår hjälp utan också del av vårt materiella överflöd. Här finns liv att rädda, undergångar att förhindra. Här finns kort sagt meningen med livet: Gränslös godhet! Här finns det stillade tvivlet och den goda nattsömnen. Inte minst viktigt: här finns vaccineringen mot det självförakt som uppstår, när vi förstår att vi är priviligierade. Här kan de troende projicera de dåliga mänskliga egenskaper de misstänker att de har, men inte vill ha, på kättarna och de fördömda. Slutligen, som grädde på moset, här finns en vidrig fiende, satan själv, i Sverige personifierad av rasisten, den främlingsfientlige och islamofobe sverigedemokraten! Paradiset med befriade människor skymtar vid horisonten. Alla är de jämlika och ingen förtrycker den andre. I mångkulturen finns med andra ord den nya vägen mot paradiset, de eviga frågornas nya och fräscha svar, i en tidigare inte prövad tappning.

En bloggläsare skriver till mig om sin övertygelse om att invandringsreligionen är ett direkt svar på sekulariseringen, alltså ett vacuum som obevekligt fylls med ett annat innehåll.

Hon räknar upp religionens kännetecken:

Kollektiv yttring
En egen och för omvärlden svårsväljbar etik
Benhård tro
Mantras och besvärjelser
Förbannelser och bannbullor
Fredlöshet för kättare och tvivlare
Automatiskt och aggressivt bortstötande av tvivel

Den förre centerpartisten, juristen och skribenten Ilan Sadé menar att antirasismen är en väckelserörelse, som avser att dölja verkliga problem som skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsen som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet. Han citerar Karl Marx som menade att historien upprepar sig, första gången som tragedi och andra gången som fars. Sadé har emellertid svårt att se det farsartade: ” När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

De rättroende

De rättroende är en ny klass av journalister, lärare, författare, skådespelare, operasångare, socionomer, bibliotekarier, psykologer, dagispersonal, akademiker, programledare, riksdagspolitiker, myndighetschefer etc. som har det gemensamt att de utvecklat en ”mjuk tyranni” över våra åsikter och tankar.

De rättroende tycker om begreppsbildningar som ”allas lika värde”. De kallar alla som söker asyl i Sverige för flyktingar, ensamkommande unga migranter för barn, tiggande romer för EU-migranter och de som stannar kvar illegalt i landet för papperslösa. De tror, eller i varje fall påstår, att alla som söker asyl flyr för sina liv och från brinnande krig. De talar om vårt svenska ansvar för migranter från länder som de inte ens säkert kan placera rätt på en karta.

De rättroende slåss, som rättrogna alltid gör, för sina trosföreställningar. Så var det exempelvis när jag diskuterade första delen av ”Invandring och mörkläggning” med flera av mina vänner. De anklagade mig för att vara högerextrem, främlingsfientlig, osaklig etc. Nästan vilka argument som helst dög, därför att det handlade inte om vem som hade verkligheten på sin sida utan om deras behov av att skydda sina – som de anade – attackerade identiteter. Det kunde också hända att de tystnade, gjorde sig oemottagliga för argument, övertygade om att ha rätt ”i alla fall”. De gick in i en dogmatisk dimma, även om jag aldrig var så oförskämd att jag påpekade det.

De rättroende tycker att de har full rätt att ljuga om oss, som kritiserar den extrema invandringspolitiken och tar upp dess konsekvenser. Vi kunde ju svara med samma mynt, sprida osanna föreställningar om dem. Kalla dem för pedofiler, tjuvar, falskmyntare eller vad som helst som är skändande, om man nu inte ska bry sig om sanningen. Men det gör vi inte, av det enkla skälet att vi inte vill sprida osanningar, inte ens om våra sanningsdestruerande motståndare.

De rättroende tror på riksdagspartierna, med undantag för Sverigedemokraterna. De tror på det nyhetsmaterial som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Sveriges Rado och SVT levererar. De söker aldrig kompetterande eller alternativ kunskap på nätet. Varför skulle de göra det?

De rättroende betraktar påståenden om kulturella skillnader som rasism, i synnerhet om det handlar om könsroller och kvinnosyn. Om vi ska tro dem, så har alla män i alla tider tafsat på och skändat kvinnor. Sättet det sker på är ingalunda förbehållet unga muslimska migranter i Köln eller afganska pojkar på svenska ungdomsfestivaler. Så bär sig männen åt i patriarkatet. Män misshandlar och skändar kvinnor. Sådana är helt enkelt männen.

De rättroende säger att det finns många politiska frågor som är minst lika viktiga eller viktigare än migrationspolitiken. Det är som om de satt i en sjunkande båt och sa att det minsann var lika viktigt att besättningen fick bra mat och att teveapparaterna i hytterna kunde ta in många kanaler.

De rättroendes förstår inte att företeelser med ett historiskt djup kan ha ett värde. Det nya har i deras värld alltid företräde före det gamla. Det gäller till och med för ungdom kontra ålderdom. Men så är det ju inte alls. Gamla människor som lärt sig tänka är naturligtvis klokare än unga människor som lärt sig tänka, på samma sätt som en mästare är överlägsen en gesäll. Vi människor är inte i första hand designade för att acceptera det nya framför det gamla. Som alla andra djur föredrar vi ett habitat som vi känner igen oss i, där vi delar språk och har sociala relationer med varandra; där vi erfarenhetsmässigt lärt oss att det är möjligt att leva ett bra liv.

De rättroende förstår inte att ett etniskt homogent samhälle kan vara bättre än ett mångkulturellt. Det senare bedöms som rikare, intressantare, mera i takt med en globaliserad verklighet. De förstår inte att ett mångkulturellt samhälle formerar sig som ett främlingssamhälle, med diasporiska grupper, varav några eller många konkurrerar och står i konflikt med varandra. Dessutom sätter de den egna minoritetsgemenskapen före den nationella solidariteten.

De rättroende ivrar för homoäktenskap. De bryr sig inte om att äktenskapet är en sammanvigning av kvinnor och män för att de ska bilda familj och producera barn. Detta är en normalitet som inte bara funnits i vår egen kultur i tusentals år utan också är en majoritetstradition runt om i världen. Om nu homosexuella vill leva ihop och detta ska sanktioneras av samhället, så är det inget fel med det, men varför ska det föras in som en slags kil i den heterosexuella riten och traditionen? De homosexuella kan väl ha sin egen rit och den kan lika fullt ut bekräftas av samhället. De rättroende förstår inte att hålla isär, att inte pervertera konventioner och traditioner som är ärvda från tidigare generationer. Detta i synnerhet därför att det är så svårt att på sikt veta vilka konsekvenser olika förändringar för med sig.

De rättroende förankrar i första hand sina ideologiska positioner känslomässigt. De blir mycket upprörda och gråter till och med ibland, när de inte får som de vill. De förstår inte att politik handlar om något bortom det vardagliga och känslofyllda livet, nämligen det regelsystem och regelföljande som resulterar i ett gott samhälle. Inte heller förstår de att politik inte är något som medborgarna ska behöva syssla med till vardags. För de rättroende fyller politiken ut det tomrum som uppstår i sekulariseringen. På så sätt får deras politiska engagemang starkt religiösa drag.

De rättroende förstår inte att de är länkar i en kedja, från det förflutna in i framtiden. De utgår från en tabula rasa, vilket i praktiken innebär att en erfarenhetsbaserad samhällsutveckling får stå tillbaka för en fantasi, en idealiserad dröm om framtiden.

För de rättroende är svensk nationalism en form av högerextremism och fascism. De förstår inte att demokrati förutsätter fungerande nationer med solidariska medborgare. En gång till för de trögfattade: det finns ingen demokrati utanför nationen.

De rättroende tror att alla religioner är likadana, att de har samma värde. Därför förstår de inte att politisk islam hotar Europa. Trots strömmen av terror och massdöd i islams namn, anser de att de som är kritiska mot islam är islamofober. De är mycket långt ifrån att förstå att islamofobi är ett av nyspråkets mest ohederliga begrepp.

De rättroende är feminister och tycker det är bra att vårt samhälle styr mot ett matriarkat. De vill bryta ner mansrollen och minimera vad de betecknar som dess destruktiva och begränsande normer. De är okunniga om att det är de förkättrade vita männen som lyckats bäst med att bygga bra samhällen. Ingenting tyder på att kvinnorna klarar det bättre eller ens lika bra.

De rättroende anser att politik är något som bör göra dem lyckliga, vilket är ett felaktigt förhållningssätt till politik. Dina vardagliga sociala relationer, ditt liv, kan göra dig lycklig. Kultur kan göra dig lycklig men politik ska absolut inte ha den rollen. Politiken är en bakgrundsagenda, ett jobb precis som rörmokeri. Politiker måste förhålla sig lite på samma sätt som en rörmokare till sitt jobb, dvs. söka de bästa, ekonomiskt försvarbara och hållbara lösningarna. För det behöver de verklighetsförankring, kunskaper och erfarenheter. De behöver också vara pålästa. Men ideologier, drömmar om ett helt annat slags samhälle … nja.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Händelser i Köln

Den här texten skickade en bloggläsande filosof till mig:

 

Gatloppet i Kölns Hauptbahnhof ägde rum några månader efter invandrarmännens triumfatoriska intåg i Münchens Hauptbahnhof.

Då: applåderande tyska flickor med banderoller i händerna.

Nu: raketer som skjuts mot både civila och poliser. Tyska flickor som attackeras, trakasseras, som flyr i panik. Som åtminstone i något fall blir våldtagna. Hundratals poliser som likväl inte kan skydda de paniska kvinnorna. Och syriska män i flyktingmobben som, enligt de nyligen frisläppta polisprotokollen, ropade:

 

– Ni måste behandla mig väl, Frau Merkel har bjudit in mig!

Responserna är förutsägbara hos den antirasistiska, germanofoba, antivita mediapöbeln. Responser som väl illustrerar hur försumbart lite vår postmoderna kulturelit bryr sig om fakta om människan: biologiska, etnologiska, karaktärspsykologiska, demografiska, ekonomiska, kultursociologiska fakta. Inget sådant är egentligen av intresse. Det enda som betyder något är visionen. Den egna konstruktionen. Den sadistiskt narcissistiska och ondskefulla drömmen. Om att alla är likadana. Och mobila. Rörliga. Könlösa. Hjärndöda. Känslostumma.

 

Men om arabmännen är kåta då? Om det är fler män än kvinnor som vill ha sex? Det finns inga svar. Det ingår inte i kulturelitens föreställningsvärld. Det räcker liksom med sexuell frigörelse och preventivmedel och jämställdhet. Möjligen skulle de kunna behöva en värdegrundsgenomgång. Kanske ett par kurser i feminism. Frigörelse, det borde ju innebära att alla får allt. Allt till alla. Det är ju därför som Europas gränser måste rivas, enligt kultureliten.

 

Det innebär att sexet och dessa naturbundna njutningsinnehåll blir mindre värt än någonsin. Engångsligget är sexets minsta beståndsdel, den på sexmarknaden minsta standardiserade enheten, varan, biten. Som praktiserades även i det moderna Sverige, på våra stadshotell, i folkparkerna och så vidare. Men som nu uppträder i sin metrosexuella, urbana, senmoderna form, som ett ONS (One Night Stand). En liten, minsta enhet, ofta ganska solkig i dagsljus. En atomärt liten enhet i den metrosexuella, glittrande, förkromade och glänsande klubbvärlden och barvärlden – så liten att den nästan inte är värd någonting. Om det inte vore för de upplevelser som omger den.

 

En säregenhet hos ONS-et är att dess njutningsinnehåll delas, ungefär som två vänner som delar en öl, en pizza. Det är därför, till skillnad från vad som gäller för prostitution, inget riktigt byte av värden. Sexmarknaden är i den meningen skenbar. Att ett ONS delas betyder att det ger både mannen och kvinnan njutning – i bästa fall. Men i ett senmodernt, urbant, metrosexuellt samhälle, med sönderfallande familjer och inga institutionaliserade koder för hur könen skall förhålla sig till varandra, är detta sekundärt. Nästan pinsamt oväsentligt. Det intressanta är värdet som ett ONS ger – ett åt mannen, ett annat åt flickan. Nästan alltid är det så att ett ONS – ceteris paribus – har större värde för mannen än för flickan.

För den alldaglige mannen – ”betahannen” som inte fattar nattklubbarnas spel – är det många gånger en raritet. För den unga, vackra flickan, är dess fysiska innehåll, dess naturliga substans (som Marx skulle ha sagt) en vardaglig materia. En trivialitet, inte mer värd än plasten i en spelmark, utanför spelklubben och roulettbordet.

Men där finns något annat, något bortom-naturligt, som förlänar ONS-et dess glans, som ger det värde, även åt den metrosexuella flickan. Hon som bor i storstaden, som jobbar med media, med reklam eller kanske åt en bank, efter avklarad högskoleutbildning. Hon som lämnat landsorten och pojkvännen bakom sig. Vad är detta andra? Svaret är enkelt: äventyret. Den metrosexuella mannen är den som ger äventyret. Om han är stilig. Stark. Om han är självsäker. Lagom dominant, helst med en tydligt stark social position. Om han är omgiven av kvinnor. Om han är kaxig och nonchalant, fast charmig, och om han luktar gott av rakvatten och herrparfym.

 

För den vackra flickan, den unga flickan, är ONS-et endast en kittlande tidsförströelse. Ett väsentligt komplement till den narcissistiska njutning nattklubben redan ger. Som en extra drink, som männen köper, medan de bröstar sig och låtsas vara oberörda. Ungefär som en extra timme i VIP-avdelningen, med väninnor och iphonekonversationer. Som en extra titt i spegeln, en ytterligare förbättring av make-upen. I cocktailklänning och skyhöga klackar. Det är därför Zara Larsson, i en tweet, kan kvittra:

 

– Denna är enda gången jag kan hålla med killar om att jag har fått för lite kuk. Det har gått över en vecka sedan senaste! Kommer bli nunna

 

Händelserna i Köln är ett barbariskt angrepp mot denna förfinade, men ack så dekadenta ordning. Utförd av unga män som saknar förutsättningar att förstå spelet. Den är ett litet mikroskopiskt exempel på att den ordning vi nu lever i håller på att lösas upp, sakta men säkert håller på att förinta sig själv. Lösas upp i barbari. Liksom våra skolor, våra kulturinstitutioner, våra förorter. Övergreppen gör kvinnorna osäkra på att massinvandring är något odelat gott. Däremot upplöser den inte, förändrar inte den intrikata sociala dansen kring det metrosexuella engångsligget – denna lilla färggranna spelmark av känsloplast.

 

Men den tvingar fram ansvar för CDU och dess ledning i Berlin. Den frammanar en aldrig så svag längtan även hos de tyska metrosexuella flickorna efter trygghet. Längtan efter att även fortsättningsvis kunna röra sig till och från nattklubbarna och hotellbarerna. I förlängningen handlar det om något mer, något mera gediget: längtan efter den arkaiska, förmoderna tidens mytiska män. Män som stred. Som försvarade sina kvinnor. Som drog försorg om sina kvinnor. Som fostrade sina barn. För att kunna se sina söner och döttrar växa upp som avbilder av sig själva, som bilder av de vackraste och ädlaste mansidealen och kvinnoidealen. Ja visst, det är en historisk myt, men likväl verklig, som äkta känd längtan, som ett äkta ideal.

Redigerad och förmedlad av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vilka människor som helst

En av de centrala trosföreställningar som sprids i dagens Sverige är ”allas människors lika värde”. Ursprunget är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som inleds med orden ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Jag har tidigare skrivit om begreppet på bloggen, men fortsatt att tugga på det.

Det är ett egendomligt påstående, som i svensk politisk debatt brukar följas av förtydliganden som ”Sverigedemokraterna tror inte på alla människors lika värde”. Det är också vanligt som kritik av dem som exempelvis inte ställer upp på den förda invandringspolitiken: ”Han är en sådan som inte tror på allas lika värde”. Den som gillar språkliga spetsfundigheter kan dra slutsatsen att de som inte tror på alla människors lika värde därmed visar sig vara mindre värda än ”de rättroende”. På så sätt upphäver satsen sig själv. Det gör den också om man drar slutsatsen att eftersom alla människor är lika mycket värda, så är de utbytbara mot varandra.

Den slovenske författaren Alex Kurtagic tog upp begreppet ”lika värde” och ”jämlikhet” i sitt föredrag på seminariet Identitär idé i Stockholm 2012. Han argumenterade då för att om man värderas lika, det vill säga är lika i kvalitet, så är man de facto utbytbar. Om alla är lika är de utbytbara mot varandra, och därmed fullständigt värdelösa. Bara om vi är olika – därmed olika ”värda” i olika avseenden – så besitter vi ett egenvärde.

Argumentationen om allas lika värde handlar oftast om invandrare kontra svenskar och förmodligen bör påståendet översättas till ett ”Det är viktigt att invandrare inte blir en andra klassens medborgare. Vi är alla lika mycket värda”.

Vi kan fortsätta granskningen där och lämpligen börja med ett påstående som de flesta ställer upp på, nämligen att inför lagen bör alla vara lika mycket värda. Redan här inträder dock problem. För det första är satsen ointressant, eftersom det inom juridiken redan förhåller sig på det sättet. Jag tror inte det går att hitta en jurist i Sverige som inte ställer upp på detta påstående. Det är förmodligen lika svårt som att hitta en meteorolog som går emot påståendet att det är någon form av väder varje dag.

Förflyttar vi oss till praktiken, så ser det emellertid annorlunda ut. Olika slags brottslingar har inte samma människovärde för en domstol. Dels finns det ett klassperspektiv och en klädkod som domstolen mer eller mindre medvetet väger in i sina domar, dels är vissa brott mer skändliga än andra, vilket smittar av sig på de åtalade. Anledningen är givetvis att jurister också är människor och relaterar utifrån sina värderingar till dem som hamnar inför skranket. Visst, alla anklagade bör behandlas lika, men det är enbart i teorin. Varken i Sverige eller någon annanstans ser praktiken ut på det sättet.

Rör vi oss uppåt ett snäpp i den samhälleliga hierarkin, så kan vi ställa frågan om rättvisa i regerandet av Sverige. Här blir frasen än mer ihålig. Tag pensionerna. Människor har olika pensioner, beroende på vad de gjort och hur mycket de tjänat i sina liv. Invandrare som kanske bara arbetat några år innan de pensionerats i Sverige, får extremt låga pensioner. Det balanseras med det så kallade äldreförsörjningsstödet som ger dem en minimigaranti. Lägger man sedan till bostadstillägget får de lika stor nettosumma som svenska pensionärer. Begränsar vi oss till att jämföra pensionerna så är det inte begreppet ”lika värde” som styr utan ”rättvisa”. Lika värde vid bestämningen av pensioner vore orättvist. I många sammanhang är ”lika värde” just orättvist och vem vill inte minimera orättvisan i samhället?

Välfärdssamhället kan betraktas som ett slags försäkringssystem. Alla försäkringssystem värderar sina kunder och sätter premierna efter något slag av mall. Om jag vill teckna en livförsäkring när jag är sextio år, så är kostnaden en helt annan än om jag tecknar den när jag är tjugo år. Till och med hundar värderas olika. Försäkringspremien för en gammal hund är mycket högre än för en ung hund. Den stiger dessutom för varje år, tills dess hundägaren frågar sig om det ens är lönt att teckna en försäkring. Så där ser det ut överallt: i äldrevården, i sjukhusköer, i socialtjänsten, när det gäller vem som ska beviljas personlig assistent etc. Det händer att regelverket blir djupt stötande, som exempelvis när svenska pensionärer får betala för den tandvård som illegala invandrare beviljas gratis. Just detta går givetvis att korrigera men inget regelverk blir någonsin helt rättvist och invändningsfritt.

I sitt jobb gör samhällets tjänstemän såväl avsiktiga och medvetna, som omedvetna, klassningar av medborgarna. Skälet är givetvis att så gott som alla statliga, kommunala och landstingsinsatser medför kostnader, som Sveriges arbetande befolkning betalar för via skatten.

Kanske tesen om alla människors lika värde bör förflyttas till privatlivet? Man ska inte göra skillnad på man och kvinna, på ung och gammal, på svart och vit etc. Där blir det ännu mer egendomligt. Människor värderar hela tiden varandra, vilket inte betyder att det alltid är relevant. Det kan till exempel vara helt irrelevant om en medmänniska har svart eller vit hud, beroende på sammanhanget. Men det finns också situationer där hudfärgen blir relevant. Om den andre är svart och anser sig skändad av vita män (som jag), blir givetvis konsekvensen även för mig att hudfärgen är relevant.

Det behövs med andra ord ett tillägg: ”lika värd för vem och i vilket sammanhang?”. Jag tycker exempelvis inte att Stalin har samma värde som mina söner. Inte heller betraktar jag de muslimska terrorister som i november förra året iscensatte ett massmord på vanliga civila i Paris som lika mycket värda som sina offer. Jag till och med värderar våra grannar olika. Lägst placerar jag ett grannpar som tidiga morgnar och sena kvällar, helg som söcken, låter sina hundar skälla på villatomten.

Så där kan man hålla på och reflektera fram och tillbaka över tesen att alla människor är lika värda. Befriar man den från kontexten så blir påståendet meningslöst och sätter man in den i en kontext, så fungerar det en och annan gång, men oftast blir det antingen felaktigt, orimligt eller absurt.

Relaterar man därefter begreppet till invandringspolitiken, så blir det rent katastrofalt. För landet och Sveriges medborgare har de immigranter högst värde som är välutbildade och snabbt kan ta plats i arbetslivet, som har lätt för att lära sig svenska och som har den uttalade ambitionen att så snabbt som möjligt assimileras. Det vet givetvis våra media, som är ivriga med att lyfta fram att många asylsökande syrier är någorlunda välutbildade. Politiker gillar också påståendet och pressar det så hårt att det kantrar över i osanning.

SVT Nyheter har undersökt utbildningsnivåerna bland nyanlända och funnit att av de syrier som kom under 2014 hade 37 procent en eftergymnasial utbildning. Mer än var tredje syrier som kommer till Sverige är alltså högutbildad.

SVTs trick är att inkludera alla med några månaders yrkesutbildning bland de “högutbildade”, trots att det inte är så högutbildad definieras. Genom att räkna in eftergymnasiala yrkesutbildningar blåser man upp siffrorna. SVT räknar med mekanikträning i Syriens militär, lärlingsutbildning som frisör och för den delen koranskola som “högskoleutbildade”.

Makthavarnas uppfattning att alla som söker asyl i Sverige är flyktingar och att man till Sverige kan importera vilka människor som helst, utan att det har någon betydelse vilka de är, därför att alla människor är lika mycket värda, meriterar dem för omedelbart avsked.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vänsterns feltänk

Många som läser denna blogg känner säkert till uttrycket ”Den som inte är socialist vid 25 har inget hjärta, den som fortfarande är det vid 50 års ålder, har ingen hjärna”. Vad är det då som händer mellan 25 och 50? Blir man smartare med åren? Knappast, men förhoppningsvis mer verklighetsförankrad. Den konservative journalisten Peter Hitchens skriver som nedan i en artikel i engelska Mail on Sunday den 31 mars 2013. Den finns översatt till svenska och är återpublicerad på den utmärkta men för svenska journalister förhatliga Dispatch International:

När jag var revolutionär marxist var vi alla anhängare av största möjliga invandring. Inte för att vi tyckte om invandrare, utan för att vi inte tyckte om Storbritannien. Vi betraktade invandrarna – oavsett var de kom ifrån – som allierade mot det stillsamma, välordnade konservativa samhälle som vårt land ännu var i slutet av 1960-talet.

Och så gillade vi verkligen att känna oss överlägsna de förvirrade människor – vanligtvis från de fattigaste delarna av Storbritannien – som plötsligt upptäckte att deras omgivning hade förvandlats till ett förment ”livligt samhälle”.

Om de vågade yttra ens de mildaste invändningar, kallade vi dem fördomsfulla.

Revolutionära studenter kom inte från det slags ”livliga” områden. Vi kom, såvitt jag kan bedöma, för det mesta från Surrey och de finare delarna av London. Vi bodde kanske i de ”livliga” områdena under några få, ofta fattiga, år bland oklippta gräsmattor och överfulla soptunnor.

Men vi gjorde det under en ansvarsfri, barnlös övergångsperiod – inte som husägare och föräldrar till barn i skolåldern, eller som gamla med hopp om en smula lugn och ro under livets slutskede.

När vi lämnade universiteten och började tjäna en massa pengar, satte vi kursen mot dyra London-enklaver, och vi blev extremt kräsna när det kom till frågan om var våra barn skulle gå i skolan – ett val vi gärna nekade stadens fattiga, som vi hånade som ”rasister”.

Peter Hitchens skriver att han skäms för den självgoda, snobbiga och arroganta person han var – något som han menar också gäller för hans revolutionära kamrater.

Varför är det så många människor, inte minst i Sverige, som aldrig växer upp, i den betydelsen att de befriar sig från sina kommunistiska ungdomssynder? Ett delsvar, kanske det viktigaste, är att man bygger sin identitet när man är ung. Att skrota sin vänsteridentitet vill man inte, därför att då tar man steget från att vara revolutionär till att bli reaktionär, kanske till och med högerextrem. Inte attraktivt alls! Det krävs mer än ett antal samhällshaverier, folkmord, deporteringar etc. för att en svensk vänsterperson ska döma ut sitt eget identitetsbygge.

Här borde den som insett kommunismens skrämmande praktik haja till. Varför säger exempelvis vänsterpersoner att den som avsagt sig kommunismen, socialismens eller rent allmänt ett vänstertänkande, blivit reaktionär eller högerextrem? Vi är många som absolut inte känner oss vare sig som höger eller högerextrema men däremot, lika lite som vi tror på gud, kan tro på kommunismens välsignelser. Problemet är att vänsterns trossatser ju inte alls är sanna eller ens rimliga, varken för mig eller för andra kritiker av vänsterns hegemoni. Vi kritiserar inte vänstern därför att vi själva har en annan ideologisk ståndpunkt utan därför att deras teoribygge inte håller. Vi är en stor minoritet som vet det, men inte kommer fram med vår uppfattning, därför att vänstern kontrollerar den offentliga scenen och vägrar att lyssna på oss. Sådana som oss ska man inte diskutera med utan tysta eller smäda.

Om det åtminstone vore så att de politiskt rättrogna ville leva som de lär. Men så är det ju inte heller. Jag känner en och annan medlem av kaviarvänstern, (eller Bo-Bo:s – Bohemian Bourgeoisie som de kallas med en gemensam förkortning i västvärlden). Plus att den sorten dyker upp i media. Så här sa t.ex. Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård, som fortfarande lär bo kvar på Södermalm i Stockholm:

Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna.

Lina Thomsgård behöver väl inte vänta på en lag. Det där kan hon utmärkt väl fixa på egen hand. Nå, hon är inte ensam. Se den förödande kartläggningen på Affes statistikblogg av de kändisar som skrev under det upprop mot främlingsfientlighet, som den 13 september 2013 publicerades i både Expressen och Aftonbladet.

Var bor då dessa moraliska föredömen som uppmanar oss andra att göra upp med vår intolerans och bli lika goda människor som de? Hur mångkulturellt bor de toleranta? Detta har ett antal personer på Flashback tagit reda på.

Endast sex av de 187 undertecknarna visade sig bo i områden där andelen med utländsk härkomst låg över 40 procent. Alla dessa hade själva invandrarbakgrund.

Även om det väl är lite si och så med vänstermoralen i praktiken, så går det inte att förneka att kommunismen har den överlägset bästa retoriken – jämlikhet, rättvisa, klasslöshet och allt det där. Det är därför den är så svår att bli av med. Alltsedan Marx dagar har varje ny ung generation hittat grundreceptet för ett bättre samhälle i vänstertänket. Och så, efter att det som vanligt har gått åt helvete, så har de troende ändrat fokus en aning, varefter det är dags att backa, ta sats och kuta in i väggen på nytt:

Kommunism

Marxism-leninism

Stalinism

Maoism

Kulturmarxism

Socialism

Postkolonialism

Postmodernism

Mångkulturalism

Successionsordningen är lite rörig men tveklöst är mångkulturen, med sin dröm om en värld utan gränser, en av grenarna på det marxistiska vårdträdet. Bara det att det heter ju varken kommunism eller marxism längre, i varje fall inte så ofta. Nu heter det helt enkelt vänster. Politisk vänster är moral och rättvisa, politisk höger är omoral och partsintressen. Och det kanske mest provocerande av allt: vänsterpolitik, även extremvänster, är lika med klok och välutbildad medan extremhöger är lika med korkad och lågutbildad. Ingen pest och kolera här inte. Snarare högerpest och lite vänsterinfluensa.

Samtidigt vet de flesta bland oss – eller borde åtminstone veta – att vänsterideologierna, när de tagit steget från teori till praktik, resulterat i totalitära förtryckarsamhällen, vars i stort sett enda förtjänst är att de visat sig begränsat livsdugliga. Och de kommunistiska stater som insisterar på att förbli, är varken jämlika eller rättvisa – se Kina, se Nordkorea, se Kuba. Fler människor har i modern tid fått sätta livet till under kommunismen än under någon annan ideologi. DN-journalisten Staffan Skott skrev för något decennium sedan ”Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten”. I presentationen kan man läsa:

Kommunismen har mördat tiotals miljoner människor. I alla länder som har varit kommunistiska har listan varit lång över brott mot mänskligheten. Det handlar om ofattbara massmord, tortyr, slaveri, anfallskrig mot demokratiska och fredliga stater, diskriminering, förföljelse av etniska minoriteter, religiösa förföljelser och rättslöshet. Kommunismen har också inneburit ekonomisk, teknisk och vetenskaplig efterblivenhet för de drabbade länderna.

Bara i Europa ser den kommunistiska statens korta saga ut så här:

Sovjetunionen 1922–1991

Östtyskland 1949–1990

Tjeckoslovakien 1948–1989

Ungern 1948–1989

Polen 1947–1989

Bulgarien 1946–1990

Jugoslavien 1945–1992

Albanien 1946–1992

Rumänien 1946–1989

Det som är vänsterns katastrofala feltänk är viljan att skapa ett helt slags nytt samhälle, befolkat av ett nytt slags människor. Det klasslösa jämlika samhället har aldrig funnits och den idealmänniska som vänstern längtar efter är en omöjlighet, en fantasi som saknar såväl vetenskaplig som historisk bekräftelse. Vi är inte oskrivna blad när vi föds och våra samhällsbyggen kan inte se ut hur som helst.

Vänsterns ohållbara hävdanden av sina ideal är den grund som förtrycket bygger på. Om inte människorna vill fungera efter vänsterns ritningar, så måste de fostras till att göra det. För Sveriges del betyder det att vi ska vara politiskt korrekta, normkritiska, ha rätt värdegrund, tänka feministiskt, bejaka mångkulturen, HBTQL och inte ens fan själv vet allt.

Eftersom vänstern inte har sina rötter i någon demokratirörelse, så kan demokratiska påfund som tryckfrihet och åsiktsfrihet föras åt sidan, om de visar sig stå i vägen för kampen för det nya samhället och den nya människan. Vänsterns väg har gång på gång visat sig vara vägen till förtryck. Till och med Sverige, detta snällvänstriga samhälle har landat där.

Den som politiskt tänker lika mycket vänster vid 50 som när han eller hon var 25, är det en person som vägrar bli vuxen? Likt Pippi Långstrump när hon tog fram krumelurpillren:

” Det är krumelurpiller. Jag fick dom för länge sen i Rio av en gammal indianhövding, när jag råkade nämna att jag inte brydde mig så värst mycket om att bli stor .”

” Hjälper det med bara dom där små pillerna ”, sa Annika tvivlande.

” Ja då ”, försäkrade Pippi. ” Men dom måste ätas i mörker, och så måste man säja så här:

‘Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur’ ”

Svaret på den frågan är ja. Det är barnsligt att inte vilja erkänna sitt feltänk, att inte vilja växa upp till en ansvarsfull samhällsmedlem. För oss som vuxit upp, eller som kanske aldrig någonsin varit så naiva att vi trott på kommunismen, är det svårt att se dessa troende medmänniskor som intellektuellt jämbördiga. I synnerhet om de passerat de femtio.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dubbeltänk

En bloggläsare skriver till mig, men tycker att innan jag läser hans mail, bör jag läsa en artikel i finska Huvudstadsbladet. Så då gör jag det. Artikeln består av en lång intervju med den ryske essäisten och poeten Lev Rubinstein, gjord och skriven av Anna-Lena Laurén. Det som gör att bloggläsaren vill att jag ska läsa artikeln är förmodligen det som Rubinstein säger om frihet och dubbeltänk:

– Både frihet och lycka är relativa begrepp. Under sovjettiden var frihet för många lika med att inte sitta i fängelse. Två, tre år efter att Stalin hade dött kände man frihet i jämförelse med stalinismen. I dag är Ryssland mindre fritt än för tio år sedan, men ni och jag kan trots detta sitta och prata fritt på ett kafé, det hade vi inte kunnat göra år 1978. Jag jobbade på ett bibliotek under sovjettiden och det var min sociala tillflykt. Jag omgav mig med människor som tänkte som jag. Att inte behöva tvinga sig själv till dubbeltänk var frihet. /…/

Dubbeltänk, enligt Rubinstein, kan gå ut på två saker: att säga en sak och tänka en annan eller att tvinga sig själv att tro på något som man egentligen inte håller för sanning.

– Det kunde jämföras med att strypa sig själv. Och det är inte samma sak som att anpassa sig socialt. Jag svär gärna, men jag gör det aldrig inför barn eller äldre kvinnor, helt enkelt därför att det inte passar sig. Det kallas för civiliserat beteende. En helt annan sak är att undervisa studenter i Brezjnevs storhet om dagarna och dra vitsar om Brezjnev hemma i köket om kvällarna. Att uppträda i officiella sammanhang och hålla tal som till punkt och pricka följer den officiella liturgin för att sedan åka hem och klaga för sin fru hur man hatar dessa möten.

Bloggläsaren skriver:

Jag är svensk och jag känner igen mig och det skrämmer mig. Välutbildad. Arbetat i nästan två decennier inom mitt yrkesområde. Det gick bra för mig och jag avancerade, men jag underskattade faran som ligger i att inte passa in. Att tänka annorlunda. Jag höll låg profil kring hur jag tänkte. Det hade mycket lite med den immigrationsfråga du ofta skriver om, men det finns även andra saker som är minerade i Sverige idag. Tyvärr var det inte en tillräckligt säker strategi att ligga lågt med egna åsikter och gömma sig i en neutral tjänstemannaroll. Nej, det märks om du inte skriker med, som i 1984.

Det märks om du inte är entusiastisk över alla ideologiska påfund som ska implementeras, alla värdegrunder som ska ”processas fram”, alla normkritiska arbetssätt som du förväntas omfamna. Kort sagt: de mobbade ut mig. Facket ”hjälpte mig” till ett litet avgångsvederlag och så var det med det. Tyvärr gick det inte att få något nytt arbete igen (det såg de till) och jag har familj att försörja så det blev till att köra budbil och ta liknande påhugg för mig, som ändå trots allt har en licentiatexamen. I dessa enkla jobb fann jag frihet, även om det innebar katastrof för familjeekonomin. Svårt också att inte längre kunna planera framåt, eftersom jag inte vet om jag har jobb efter sommaren. Från välavlönad medelklass rätt ner i prekariatet.

Jag såg dessutom detta hända fler och fler i bekantskapskretsen. Jag skulle kunna räkna upp mer än tio personer på rak arm bara i min bekantskapskrets. Skola, journalistik, förvaltning, kyrka, bibliotek, socialtjänst, universitet. Svåra sektorer att arbeta i och hålla sig kvar i, om du inte helt lirar med i det spel som påbjuds. Jag skulle våga påstå att problemet är allvarligt och att det är särskilt allvarligt inom de påverkanssektorer jag listat ovan.

Mobbningskulturen inom dessa sektorer är stark gentemot den som tänker annorlunda. Anställningstrygghet finns inte. Inte heller skyddsnät i form av a-kassa eller sjukpenning kan du räkna med. Socialbidrag ges inte till den som har en bil eller ett litet radhus, men inga hyresalternativ på bostadsmarknaden. Kort sagt: har du gjort allt rätt från början så faller du igenom. Sparpengar och ett eventuellt avgångsvederlag räcker ett tag men inte för evigt.

Friheten då? Jo, den finns där. Och ju mer jag tänker på det, desto mindre vill jag tillbaka. Jag kan läsa vad jag vill nu, tänka vad jag vill. De arbetsgivare jag har nu skiter fullständigt i mina tankar, bara jag gör det jag ska. De pysslar inte med normkritiska bekännelseseminarier på arbetstid och de avkräver inte av mig att jag ska göra genusanalyser eller leverera mångfaldsplaner. De vill inte stöpa om mig till Den Nya Certifierade Människan.

Samtidigt dras mitt studielån från kontot varje månad som en deprimerande påminnelse om den felinvestering jag gjorde för ett kvarts sekel sedan. Och jag ser bekanta i samma situation gå under. Grubbla. Bli lämnade av vänner och till och med livskamrater. Gå från hus och hem. Jag lider när ungarna vant sig vid att vi är fattiga nu och jag har mardrömmar varje gång räkningsdags närmar sig. Det här händer fler och fler och i Sverige är det alldeles tyst om det. Människors liv slås i spillror av de goda och självrättfärdiga. Av dem som aldrig tvivlar. Av de följsamma. De entusiastiska. De socialt smarta.

När man befunnit sig utanför bubblan en tid gror nya tankar. Finns det fler saker att ifrågasätta? Varför är mina gamla kollegor – de jag fortfarande har viss kontakt med – så resistenta mot alla sprickor i världsbilden? Så övertygade om sin egen godhet? Köln. Varför tiger de gamla feministerna? Id-kontroller. Varför måste de alla manifestera att de står på ”rätt” sida genom att dela samma länkar, skriva på samma upprop och gråta samma tårar? Är det för att de fortfarande helhjärtat är troende eller är det för att de är livrädda för att gå samma öde till mötes, som de där kollegorna som bara försvann från en dag till en annan och förvandlades till icke-personer?

Jag behöver inte ägna mig åt det dubbeltänk jag gjorde tidigare, men nu framträder smärtan över diskrepansen mellan vad jag uppfattar som verkligheten och den ideologi som styr så mycket av det offentliga samtalet och de offentliga institutionerna än mer tydligt än tidigare, när jag trots allt befann mig innanför bubblan. Håller jag på att förlora förståndet? Är det jag som är bitter och galen? Hjälp mig att förstå.

Hälsningar en människa.

KOA: Jag försöker förstå själv. Det är grunden för mitt skrivande på bloggen. Jag har till och med börjat undra om det är så, att förståndet inte är rätt verktyg för den som vill begripa varför de som har makten inte vill tänka rationellt och heller inte låter sig påverkas av rationella argument? Vad finns det för förklaringar när förnuftet inte räcker till?

Nordkorea påstår sig ha genomfört ett vätebombsprov och bilder på hjärntvättade koreaner flimrar förbi på teveskärmen (dubbeltänk?). Jag tror att så gott som alla i Sverige skräms och inser att detta är resultatet av en propaganda som pågått i generationer. I Sverige har propagandan intensifierats bara under de senaste två åren. De flesta märker den inte, lika lite som den som cyklar i medvind bekymrar sig om hur mycket det blåser, så länge vinden inte är alltför stark. Det är bara lätt och behagligt att cykla. Är Sverige på väg mot en skandinavisk version av den nordkoreanska verkligheten?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vänstervänner

Vi har några vänner hemma på middag. Alla är högutbildade, alla är vänster, om än inte så politiskt aktiva som i sin ungdoms sextioåttadagar. Kvinnorna, även om de jobbat på saken, så är de inte längre särskilt attraktiva. Männen är inte längre stiliga och heller inte så potenta, varför den gå-över-gränsen-stämning som brukar göra fester lockande, lyser med sin frånvaro. Ingen flirtar, ingen säger något riktigt opassande. Vi pratar en del litteratur, mest för att vi kan det. Måltiden blir viktigast. Lite alkoholsnobberi, men bara lite, eftersom det ska åkas hem i bil så småningom. Vinterväglag så männen kör. Kvinnorna tar ett eller två glas extra, men inte så många att de blir fnittriga. Det är laxforellrommen, romanticatomaterna och den lågtempade oxfilén som gäller. Lite banalt förstås med oxfilé, men varför ta risker?

Vi känner varandra sedan länge, stämmer av samhörigheten med en del gemensamma minnen. Kommer du ihåg när … Men så hamnar vi på ”flyktingkrisen”. Jag ligger lågt, fram till dess någon säger att det är upprörande att ”våra” flyktingar inte ens får lära sig svenska på förläggningarna och ingenting heller har att göra, därute på den svenska ingenstanstundran. Här engagerar jag mig i samtalet och min fru blir orolig. Hon är visserligen inte mindre fostrad än de övriga i att vara god och tänka rätt, men hon vet också att jag kan vara opålitlig. Mina åsikter är inte riktigt salongsfähiga i detta sällskap. Hon vill att vi ska behålla våra vänner och det vill i och för sig jag med, även om det är det svåraste. Jag kan lägga tidningen i tidningshyllan för vidare befordran till återvinningen, knäppa av radion eller teven och få en liten paus i det ständiga propagandaflödet, men det är plågsamt när vännerna lägger ut texten och visar sig inte riktigt förstå, samtidigt som de är fullständigt övertygade om sin förträfflighet. Det var mycket lättare att tycka om dem på den tiden när vi tänkte ungefär likadant, när jag inte misstänkte dem för att hyckla och inte heller klassade dem som lite dumma – för så är det ju med dem som låter sig luras.

Vad min fru inte riktigt har koll på är att jag någorlunda kan skilja på säkra och minerade områden. Pratar vi om hur illa Sverige behandlar ”flyktingarna” så rör vi oss på säker mark. Sverige är ju så bra på allt, att det bara är klädsamt med självkritik. Dessutom, så länge det handlar om ”de andra” som offer, och så länge vi lägger ansvaret på Sverige och svenskarna, behöver vi inte råka i luven på varandra. Här ligger mina vänner inte så långt efter mig när det gäller sakkunskap. De följer nyhetsrapporteringen på både radio och teve. Men i övrigt … så här tänker de, grundat på vad de fått veta via main stream media och implementerat i sina vänkretsar:

Att vi under hösten haft en flyktingkris

Att det är förfärligt att många flyktingar tar sig över Medelhavet till Europa och att många drunknar

Att flyktingsmugglare profiterar på flyktingars nöd

Att Sverige är rikt och det är viktigt att svenskarna tar sitt ansvar

Att svenskarna måste ställa upp när människor flyr för sina liv

Att Sverigedemokraterna är ett hemskt fascistiskt och populistiskt parti

Att många fler kan bo i Sverige

Att tiggande romer måste få hjälp och att man bör ge dem en slant

Att det är nödvändigt att också papperslösa flyktingar får del i välfärden. Ingen ska behöva fara illa i en välfärdsstat

Att det inte finns något skäl för att oroa sig över välfärdens och Sveriges framtid

Att bara Sverige blir bättre på att integrera flyktingarna så är frågan löst

Att också muslimer självklart måste vara välkomna till vårt land. Vi har ju religionsfrihet.

Att rasismen och främlingsfientligheten sprider sig och därför måste bekämpas med alla medel.

Det går att göra listan längre men jag tror bloggläsarna förstår hur dessa mina vänner tänker. Så här tänker nog de flesta i Sverige. Än så länge.

Utan att ha synat korten så vet jag att de absolut inte skulle hålla med mig, om jag påstod att det pågår en mörkläggning. Ännu högljuddare skulle protesterna bli om jag på något sätt antydde att de är hjärntvättade (vilket de är). Löjligt! De följer ju nyhetsflödet och är det något som stått i fokus denna höst så är det flyktingkrisen. Om jag trodde att det fanns en spricka i kunskapsresistensen, skulle jag säga något som de egentligen redan vet, men ändå inte har klart för sig, nämligen att allting som journalisterna lyfter fram betyder att annat material kasserats. Alla begrepp, alla fotografier är valda för att väcka bestämda känslor. Alla formuleringar i texterna, den muntliga rapporteringen och teves nyhetsinslag är valda utifrån ett antal bestämda kriterier, inte minst redaktionschefernas riktlinjer.

Det här skulle jag vilja säga till dem, i ett slags förlängning av vad de anser sig ha förstått av det mediala nyhetsflödet. Jag tar det punktvis, i anslutning till punkterna ovan.

Vi har haft en extrem höjning av antalet asylsökande i Sverige under hösten, beroende på att Schengenavtalet spruckit och det har varit i stort sett fritt fram att ta sig genom Europa till de två mest attraktiva länderna: Tyskland och Sverige. Det är fel att kalla dessa asylsökande för flyktingar, eftersom Sverige inte gränsar till något av de länder som de kommer ifrån. Det betyder att de migranter som kommer till Sverige har gjort ett val. Många av dem kommer från flyktingläger i Turkiet, där de ofta bott under en längre tid. Mest rättvisande är det att kalla dem för ekonomiska migranter. Eftersom det handlar om extremt många, även jämfört med tidigare år då Sverige i relation till andra länder med sin generösa hantering skilt sig från övriga Europa, är det helt relevant att tala om en massinvandring. Det är till och med mer rättvisande att använda det laddade ordet invasion, än att tala om flyktingar. De flesta är unga muslimska män. Likaså är begreppet ”kris” missvisande, eftersom denna massinvandring inte bara pågått i flera år utan också, om ingenting drastiskt görs, kommer att fortsätta på samma sätt under år 2016. Att den är något avmattad nu, beror främst på att det är vinter. Begreppet ”flyktingkris” är ett bärande inslag i medias hjärntvätt, eftersom det inte bara styr tanken fel utan också blir ett vägledande begrepp för journalisters urval av de nyheter som förmedlas till mediakonsumenterna. Inte minst gäller det bild- och filmurvalet, där det finns en klar övervikt för familjer, barn, kvinnor och personer som talar bra engelska och inte ser hotfulla ut.

Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet fungerar som en asylmagnet. Det budskap vi sänder ut över världen är att om du lever under besvärliga förhållanden, helst i ett land som befinner sig i krig, så har du en bra chans att beviljas asyl i Sverige. I synnerhet gäller det om du är syrier. Däremot kan du inte söka asyl vid någon ambassad och Sverige lägger heller inte två fingrar i kors för att hjälpa dig hit, utan det är ditt eget ansvar. Likaså, kan du göra det trovärdigt att du är under 18 år, så har du en extra god chans att beviljas asyl, såsom ensamkommande flyktingbarn. Sverige sänder ut ett budskap som gör att i synnerhet lägerboende flyktingar i Turkiet, som har ett svårt liv och obefintliga framtidsutsikter där de bor, försöker ta sig över Medelhavet till Italien eller Grekland och sedan vidare till det valda landet. Svenska politiker är med andra ord medskyldiga till att Medelhavet kallas för Dödens Hav. Likaså, när Sverige sänder ner fartyg för att rädda ”flyktingar”, så är det en signal till flyktingsmugglare om att de kan välja ännu sämre flytetyg för sina kunder, eftersom sjövärdiga fartyg plockar upp migranterna och för dem i säkerhet vid Europas kust. Detta till skillnad från exempelvis Australien som inte tar emot några asylanter den vägen utan bogserar dem tillbaka, alternativt till ett läger utanför Australien. På så sätt har Australien satt stopp för döden på havet, medan Europa och Sverige fortsätter att beskärma sig över det som händer, samtidigt som de är skyldiga till att asylanter tar chansen att komma in i Europa via Medelhavet.

När det gäller flyktingsmugglare så har Sverige bidragit till att skapa den marknad där dessa gör sina förtjänster. Flyktingsmugglare fraktar migranterna till det utvalda landet och instruerar dem i vad de ska säga för att få sin asylansökan prövad. Det land som vill hjälpa flyktingar bör låta myndighetsrepresentanter åka till ett relevant flyktingläger och där välja ut de flyktingar som man vill hjälpa till ett bättre liv. Det har många humanitära fördelar. För det första behöver det inte bli en sådan snedfördelning med unga män, för det andra krävs det inte att flyktingarna kan betala några hjälpare. Dessa utvalda flyktingar kan landet sedan flyga in till mottagningscentraler, där man är förberedda på att ställa upp och hjälpa dem. Med andra ord, landet hjälper så många flyktingar som politiker och andra ansvariga anser att man har kapacitet att hjälpa. Så gör exempelvis Kanada.

Om Sverige är rikt kan man diskutera. Landet är exempelvis inte alls så rikt som Norge. Väsentligen baseras landets tillgångar på skattemedel. Men hur har medborgarna det? Sverige har tydliga klassgränser och en stor och växande kategori av fattigpensionärer. Svenska politiker gillar att tala om att ta sitt ansvar. I mitt perspektiv är att ta sitt ansvar som svensk politiker – och för den delen som helt vanlig medborgare – att prioritera svenska medborgares och skattebetalares intressen. När Stefan Löfven talar om att ta sitt ansvar, så betyder det att han vill ta av svenska skattemedel och ge till människor som varken har varit med om att samla ihop dem eller ens har någon relation till Sverige. I mitt språk och för mitt förstånd är det inte ansvarstagande utan ansvarslöshet.

Nästan inga som söker asyl i Sverige flyr för sina liv. Detta är vilseledande språkbruk. Varför svenskarna måste ställa upp överlägset mer än något annat folk i Europa förstår jag inte. Övertygande argument lyser med sin frånvaro.

Sverigedemokraternas politik liknar i stora delar den som socialdemokraterna drev ännu för 30 år sedan. Det är därför ingen tillfällighet att partiet är näst störst och växer bland LO-anslutna arbetare. Det är inte Sverigedemokraternas politik som i sig är problematisk utan det är hur den politiken styrs och utformas av att partiet konstant mobbas av övriga riksdagspartier. För mina vänner har det blivit ett klasstecken att inte rösta på Sverigedemokraterna. Det är Sveriges olycksöde att de akademiker och högutbildade som har bäst förutsättningar för att förstå den kollaps som Sverige är på väg emot, är de som begriper den sämst. De jämnar vägen mot ett sämre och farligare samhälle och står och bugar längs sidorna.

Sverige är långt ifrån självförsörjande på livsmedel. Miljöpartisterna verkar för fri invandring, i andra hand för en generös sådan. Därmed går de emot sina egna intressen som miljöparti. Kort sagt: Sverige behöver inte alls fler människor. Det är ett rent ideologiskt påstående. Om livsmedelsförsörjningen i en krigssituation skärs av, så får Sveriges medborgare svälta.

Romerna tigger i Sverige därför att det lönar sig. På så sätt håller tiggeriet inte bara dem kvar i Sverige utan också i misären. Den som vill hjälpa de tiggande romerna ska stålsätta sig och hellre ge pengar till organisationer som vill hjälpa romerna. Det är ren egoism – en feel-good-handling – att ge tiggare pengar.

En välfärdsstat måste skydda sig. Om politikerna inte förstår att deras ansvar så gott som uteslutande gäller svenska medborgare, såvida inte annat beslutats i en folkomröstning, sänker de på sikt landet. De så kallade papperslösa som stannar kvar är inte papperslösa utan illegala invandrare. Det gäller också för tiggande romer som stannar mer än tre månader. En stat som inte klarar att upprätthålla gränserna, utvisa dem som inte har rätt att vistas i landet, och ha kvar den egna befolkningen i fokus, går under. Under hösten har ett okänt antal tusen människor vällt in i Sverige utan att registrera sig. Var finns de och vad gör de här? Den som inte förstår att detta är en farlig situation, lever i någon form av fantasivärld.

Såsom allt fler utländska media konstaterat är Sverige på väg mot en kollaps. Till en del är den redan här.

Sverige är det land som per capita satsat mest på integration och lyckats betydligt sämre än exempelvis USA. Det betyder att klyftan mellan integrationsambitioner och framgångar förmodligen är större i Sverige än i något annat land. Årtionde efter årtionde talar politiker och opinionsbildare om integration. Faktum är att ett välfärdsland som Sverige saknar förutsättningar att lyckas med integrationen, i synnerhet när grupperna blir så stora att de kan upprätta egna diasporiska gemenskaper. Det är inte bara etnocentrism utan rent önsketänkande när politiker talar om integration som en möjlig lösning på ett and som faller isär.

Europa drabbas av återkommande muslimsk terror. Islam är en politisk religion, för jihadister mer politik än religion. Ett västerländskt kristet land med många muslimer har många problem, med rötterna i islam. Att vägra förstå detta är en av den svenska elitens största synder.

Anti-rasismen har blivit en svensk religion med starkt totalitära drag. I dess namn begås många övergrepp i dagens Sverige. Att vara ”främlingsfientlig” är naturligt mänskligt. Att inte vara det är ideologi. Och som så mycket annat vänsterpolitiskt tänkande: fantasier. Detta är inte är ett högerpolitiskt ställningstagande utan ett väl belagt samhällsvetenskapligt konstaterande.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kulturvänstern och Katarina Taikon

Det är ingen ände på hyllningarna av Katarina Taikon. Film, böcker och kulturartiklar ljuger nu samman en kvinna som aldrig har funnits. Exempelvis skriver Karolina Ramqvist på annandagen i Dagens Nyheter en helsida om Katarina Taikon under rubriken ”Zigenerska”. Det handlar om den bok med samma namn, som Katarina Taikon gav ut 1963. Om ett par månader blir det en nyutgåva på Natur & Kultur. Jag rycker en fras ur Karolina Ramqvists introduktion:

Hur den rasifierades vittnesbörd om rasism beskrivs som en blixt från en klar himmel över den vita världen. Något ingen människa hade en aning om.

Jag suckar. Katarina Taikon var väl för fan inte rasifierad. Om hon hade velat ha det så, hade ingen brytt sig ett skvatt om hennes romska barn- och tidiga ungdom. Tvärtom, hon axlade självpresentationen som ”zigenerska”, därför att den gav henne en professionell plattform som författare. ”Rasifierad” är ett begrepp som tillhör vår tids postmoderna och sekteristiska vänsterdebatt, på den offentliga scenen så gott som enbart uppmärksammat av Dagens Nyheters dokumenterat omdömeslösa kulturredaktion.

Katarina Taikon hade en svensk mor och en romsk far. Som vuxen levde hon ett helsvenskt liv. Det gäller också för hennes syster, silversmeden Rosa Taikon, som berättar:

Vi dansade också och Katarina och jag var med i flera filmer. I Ingmar Bergmans film var vi statister och i Singoalla, som filmades av den franske regissören Christian-Jaque, dansade vi. När vi sedan fortsatte med teater lärde vi känna Per Oscarsson. Eftersom vi inte fick hyra var vi än försökte upplät han några rum till oss i sitt hus i Ulriksdal.

Hos Per Oscarsson bodde systrarna i fem år och umgicks i svenska skådespelar- och konstnärskretsar. Katarina Taikon förlovade sig med skådespelaren Ove Tjernberg, med vilken hon fick en dotter. Därefter var hon tillsammans med konstnären Svenolof Ehrén, med vilken hon fick en son. Under sina sista nitton år var hon gift med fotografen Björn Langhammer, med vilken hon också fick en son. Journalisten Bo Holmqvist tecknade hennes porträtt i den socialdemokratiska Örebro-Kuriren den 7:e oktober 1963. Han skrev:

Jag har känt Katarina Taikon i ett 10-tal år nu – vi stötte samman redan i det unga 50-talets litterära Stockholm, där Katarina Taikon rörde sig som fisken i vattnet bland poeter, målare och andra konstförvanter. Det var en miljö som blivit naturlig för henne – hon hade spelat teater, dansat och filmat: med hennes uppväxt var det naturligt att finna konstnärliga uttryck för de känslor som rörde sig inom henne.

Katarina Taikons ”zigenskhet” var ett svenskt projekt, med vilket hon hade svenska framgångar och för vilket hon fick svenska applåder, om än inte tillnärmelsevis så entusiastiska som de hon får idag. Romerna hade blandade känslor inför hennes självpåtagna roll som företrädare för deras intressen. Något internt inflytande hade hon inte, men när hon gjorde något som var bra för romerna, så var det givetvis uppskattat. Längre sträckte sig inte ledarskapet och heller inte romernas intresse för Katarina Taikon. Det gäller för övrigt också för hennes syster Rosa Taikon, av media ofta anlitad som expert.

Karolina Ramqvist visar sig inte veta ett smack om romer. Kanske har hon aldrig ens träffat någon. Men hon är ju en skrivande kvinna och det var Katarina Taikon också, så visst är hon en lämplig presentatör. Båda kvinnorna har dessutom ett förnamn som börjar på K, ett argument av ungefär samma dignitet. Kunskapsbrist har aldrig varit ett hinder för kulturvänsterns bilder av världen. Nu får vi veta hur lysande Katarina Taikon var och vilken fantastisk ledare som romerna hade i henne: ”Hon blev en avgörande representant för romerna och en politisk ikon i vissa kretsar …” Karolina Ramqvist skriver också: ”När hon kritiserar Ivar Lo-Johansson frilägger hon det rasistiska i hans skriverier om romer …”

För Katarina Taikon var Sveriges romer redan historia – den romska kulturen var ett slags sammansmältande rest, som hon inte såg någon mening i att bevara. De som ivrade för att romerna skulle fortsätta att leva som romer, betraktade hon som vilseledda romantiker. Romerna förstår att Katarina Taikon hjälper dem, men har mycket svårt för att acceptera hennes framträdande roll, i synnerhet när hon hävdar att romerna är på väg att assimileras och dessutom vill det. Hon talar också om vikten att hjälpa romer från andra länder och det utbryter segdragna trätor av typen ”varför hjälper du dom och inte oss?”

Ivar Lo-Johansson hade ett annat perspektiv. Hans ”Zigenare” kom i en fjärde upplaga ut samma år som ”Zigenerska”. Som en kommentar till Zigenarutredningen 1954 skrev han där, att svenskarnas välvilja kunde ha mer förödande konsekvenser för romerna än de förföljelser de utsatts för. Jag tycker det är fel att klistra beteckningen rasism på såväl det Katarina Taikon som det Ivar Lo skrev, men sakförhållandet är att Katarina Taikon förespråkar assimilation medan Ivar Lo hoppades att romerna skulle fortsätta existera som en egen folkgrupp. Ivar Lo får i en intervju i Expressen den 5:e oktober 1963 stöd från Katarina Taikons kusin Erland Kaldaras, som säger att Katarina Taikon går för långt.

Hon tycks mena att zigenarnas hela egenart skall försvinna. Det vill inte Ivar Lo-Johansson och det vill inte heller vi. Färgen och själen vill vi behålla. Vårt språk, vår musik, våra seder och lagar.

1979 ger Katarina Taikon ut Raija zigenerskan på Bonniers förlag. Det är en vuxenroman, skriven av en författare som inte ålägger sig själv några som helst romska begränsningar. Raija zigenerskan är en mycket erotisk roman, långt borta från de fostrande Katitziböckerna; om en romsk kvinna som blir utstött på grund av en lesbisk kärleksförbindelse och tvingas att hitta ett svenskt sätt att leva. Det finns många uttryck på romanés inströdda, som bekräftar hennes auktoritet som romsk författare. Men boken är ändå skriven så att den svårligen kan läsas av romer. Bland annat refererar hon till romernas livsform som en ”medeltida kulturmiljö”. Det och de erotiska avsnitten skulle döma henne i andra romers ögon. Romanen passar därför illa samman med Katarina Taikons roll som romernas talesperson. För den som vill veta något om Katarina Taikon bakom klichéerna har emellertid boken intresse. Den mest

näraliggande tolkningen är att Katarina Taikon ville bevisa att hon var något mer än en idylliker, en ”riktig” författare. Hur som helst, Raija zigenerskan röjer en bitterhet helt väsensskild från den, trots samhällskritiken, charmfulla Zigenerska från 1963.

Kulturvänstern behöver dels offer som kan visa hur orättvist världen är beskaffad, och på så sätt legitimera vänsterpolitik, dels ledare att beundra. Ju vidrigare dessa ledare var, desto större och mera fnoskig brukar hyllningskören vara. Lenin och Mao är goda exempel. Stalinkulten är på tillväxt i Ryssland. Nu menar jag inte att Katarina Taikon kan räknas in bland världspolitikens beundrade massmördare, absolut inte. Det jag vill peka ut är mer begränsat, men ändå en mursten i samma slags fantasibygge. Också Katarina Taikon får nu en piedestalplats i det Pantheon, som kulturvänstern ständigt bygger på.

Jag tänkte inte skriva mer om romer på bloggen. Min bok finns ju att köpa eller låna för dem som inte nöjer sig med det ideologiskt fabricerade skräp som media klassar som kultur. Jag har därför från åskådarplats såväl roats som förfärats över taskspeleriet kring Katarina Taikon. Det som gör att jag ändå nu skriver, är en notis jag läser i min facktidning Författaren, som till jul distribuerat ett påkostat nummer med glansigt kvalitetspapper. På omslaget ses en målning med prisnosig kvinnlig författare med några poserande kulturarbetare i bakgrunden. Jag associerar till förskoleverksamhet eller någon myndighets självpresentation.

Författaren blir liggande oläst fram till en av juldagarna, då jag i brist på annan lektyr börjar bläddra i utgåvan. Här finns det sedvanliga postmoderna tungomålstalandet. Ett smakprov ur en text av Maria Ramnehill, en frilansjournalist som debuterar som författare under våren 2016 med Ett transfeministiskt manifest:

Jag vet att cispersoner (personer som inte är trans) verkligen älskar att prata om transpersoners genitalier i verkligheten, och samma intresse kan man hitta i litteraturen. Operation eller inte, många är de författare som ingående eller ofta beskriver transpersoners könsorgan, utan att ens i förbigående nämna vad någon av de andra karaktärerna har mellan benen.

Jaha … jasså? Jag fortsätter att bläddra bakifrån och framåt och hamnar på följande meddelande under rubriken ”I korthet”:

Katarina Taikons gärning hedras

Prisutlysning. Stockholms stad instiftar ett nytt pris till minne av Katarina Taikon. Prissumman är 100 000 kronor., Priset ska uppmärksamma och premiera aktivister som genom sitt arbete främjar och skyddar mänskliga rättigheter i Stockholms stad. Taikon inledde i början av 1960-talet ett pionjärarbete för svenska romers självklara rätt till bostäder, skola och arbete. Hennes kamp fick ett enormt genomslag och hon blev en stridbar folkbildare. Hon är också en älskad författare till böckerna om den romska flickan Katitzi. Priset ska delas ut årligen från och med nästa år av ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter.

Jag läser om texten ett par gånger för att försäkra mig om att jag inte förstått den fel. Här ska alltså själva ljugandet premieras! Stockholmspolitiker sätter av skattemedel och instiftar ett pris för att hedra lögnarna, något annat kan man omöjligen lägga in i begreppet ”aktivister”. Och ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter? Varför det? Ska det också bekostas med kommunala skattemedel? Ska dessa aktivister för romernas sak sitta där och belöna varandra? Är det så politikerna räknat ut det?

Budskapet går inte att ta miste på: Skit i att vår tids spänningar mellan romer och övriga folkgrupper runt om i Europa väsentligen är självförvållade av romerna. Skit i att romerna – som varken har kontakt med dessa aktivister eller bryr sig om vad de håller på med – är en såväl kostsam som med ett myndighetsperspektiv djupt problematisk etnisk minoritet. Någon solidaritet med gadje – alla icke-romer – finns knappast och viljan att verka för ett bättre Sverige är obefintlig. Bland romerna i Sverige är kanske en så hög siffra som 80 procent bidragsförsörjda, vilket inte hindrar dem från att göra allsköns affärer, ofta ekonomiskt framgångsrika. Riktigt skrämmande blir det för den som intresserar sig för åldringsbrott, inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Det är en omfattande romsk affärsverksamhet. Den som klassar dessa påståenden som rasism, kan förslagsvis läsa min bok ”Romer i Sverige”. Jag förstår att den är tabu inom kulturvänstern. Inte så att jag skriver ner vare sig Katarina Taikon eller romerna. Men jag försöker hålla mig till sanningen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.