Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 69

Extremväder

Under hösten har jag läst in mig på det som brukar kallas för global uppvärmning. Det är ingen fråga som jag tidigare intresserat mig för. Jag har följt medias nyhetsrapportering på det sätt som många av oss gör, utan att särskilt fördjupa mig. Nu vet jag mer och har blivit chockerad. Lurendrejeriet när det gäller klimatet är mer kompakt än när det gäller mörkläggningen av invandringens konsekvenser. En kritiker skrev till och med någonstans att det är den största och mest kostsamma bluff som mänskligheten någonsin utsatts för. Några namnkunniga kritiker utöver Trump har inte märkts i debatten, inte bland journalister och inte heller bland forskare eller bland politiker.

För tio år sedan flög den amerikanske vicepresidenten och fredspristagaren Al Gore världen runt med sin propagandafilm ”En obekväm sanning”. På grund av utsläppen väntade oss dödsbringande värmeböljor och köldknäppar, stormar och orkaner, skyfall med åtföljande översvämningar och jordskred, alternativt torka och hungersnöd. Isen vid polerna skulle smälta, havsytan höjas och dränka korallöar och kustnära storstäder. Växt- och djurarter skulle massutrotas, tropiska sjukdomar spridas. År 2007 fortsatte den så kallade Sternrapporten i Al Gores kölvatten. Också den varnade för tropiska regnstormar, meterhöjningar av havsytan, klimatflyktingar och missväxt. Isbjörnarna skulle försvinna tillsammans med de vita vintrarna.

I likhet med alla andra profetior om extremväder, isbjörnsdöd och havshöjning har emellertid Al Gore och Sternrapporten fel. Stormar och orkaner har inte blivit värre, snarare har det varit tvärtom under de senaste tio åren. Havsytan har inte börjat stiga snabbare än de 2-3 millimeter per år som den gjorde långt innan människan kan ha påverkat saken. Isbjörnarna har blivit fler. Vissa år smälter polarisarna men över en längre period ser det inte ut så. Kanske sker det bara en obetydlig uppvärmning. Sedan 1998 har ingen temperaturhöjning skett frånsett två år med särskilt starka El Niño-strömmar i Stilla Havet, 1997/98 och 2015/2016. Det är inte helt otänkbart att vi går mot en ny istid eller åtminstone en kallare period. Forskarna vet inte.

Trots att Al Gores film innehåller ett tjugotal belagda sakfel, händer det fortfarande att den visas i svenska skolor. Dottern till en av mina vänner berättade att hans son påpekat felen, efter att hans klass tvångsmatats med filmen. Han blev då inför klassen mobbad av läraren.

Det finns inga som helst belägg för att extremväder blivit vanligare, varken i USA eller globalt. Om detta är forskarna överens, vilket bland annat framgår av redovisningen av IPCC, FN:s klimatpanel. För klimatalarmisterna är detta en obekväm sanning. Till snart sagt vilket pris som helst måste den hindras från att få spridning. Det betyder att den forskare som sticker ut hakan och talar om att varningen för extremväder är obefogad, riskerar att råka illa ut. Ett exempel är Roger Pielke, professor vid University of Colorado. Han ägnade sig i över tjugo år åt klimatforskning, i synnerhet det som brukar kallas för extremväder, det vill säga orkaner, översvämningar, tornados, jordbävningar och skogsbränder. Pielke konstaterade att det finns inga vetenskapliga belägg för någon ökning. Han slog också fast att det var fel att koppla naturkatastrofer till växtgasutsläpp och global uppvärmning. I Wall Street Journal berättade han den 2 december i år vad som hände.

John Podesta, den man som ledde Hillary Clintons kampanj för att vinna USAs presidentval, bestämde att Roger Pielke inte längre skulle tillåtas delta i diskussionen om globala klimatförändringar. Emellertid, Podesta kunde inte bemöta honom med vetenskapliga argument. Istället såg han till att Pielkes forskning utsattes för en långvarig och konstant attack från aktivister, journalister och politiker. USAs kongress och till och med Vita Huset ifrågasatte hans forskning, vilket resulterade i att han stämplades som klimatförnekare.

Det är en egendomlig beteckning. Vem förnekar klimatet och hur går det i så fall till? Men framför allt, vart går associationerna? Till förintelseförnekare? Är klimatförnekarna i sina meningsmotståndares ögon möjligen nazistiskt anstrukna? Dissidenternas språkbruk är såväl mildare som mer adekvat. De kallar sig själva för klimathotsskeptiker och dem som oroar sig för den globala uppvärmningen för klimatalarmister.

Andra forskare varnades för sanktioner, om de citerade Pielke. Han konstaterar att en ensam forskare är helt chanslös när miljardärer, slipade och samvetslösa advokatfirmor, medier samt kongressen och Vita Huset går till motattack. Robert Pielke bytte forskningsämne. Hans senaste bok, som kom i år, handlar om fusk och korruption inom elit­idrott.

Förflyttar vi oss till vår hemmaplan så har en av Sveriges mest välmeriterade meteorologer, Anders Person, efter sin pensionering berättat att han, som en av meteorologerna vid SVT, blev uppmanad att utnyttja varje svår storm, värmebölja och kraftigt skyfall för att få ut budskapet sådana skulle bli värre och allt vanligare:

De flesta av oss i meteorologfacket reagerade argsint på denna styrning, men vi var de äldre och starka. De yngre som har flera år kvar till pensionen har inte lika lätt att sätta sig till motvärn.

Ett exempel från skolans värld är Rutger Staaf, en naturvetenskapligt intresserad lärare som på ett föredömligt sätt låtit sina elever göra stora arbeten om klimatet där de lärt sig källkritik och fakta. Han förstår inte varför SVT hela tiden sänder program som dels inte stämmer med fakta, dels aldrig strävar efter att ge en hel bild. Inte heller ger de plats för kritiska synpunkter. Han skrev till Granskningsnämnden och fick följande svar:

SAKEN

Ovädrens planet, Kunskapskanalen, 2016-04-30, program om oväder; fråga om

opartiskhet och saklighet

ANMÄLAN

Anmälaren är sammanfattningsvis kritisk till det sätt programmet presenterade

statistik över historisk orkanfrekvens samt projektioner kring potentiell styrka

på, och frekvensen av, orkaner i framtiden. Anmälaren anser på närmare anförda

grunder att programmet tycktes vara vinklat av programföretaget i syfte att

undanhålla vissa forskningsresultat.

BESLUT

Programmet frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kraven på

opartiskhet och saklighet.

Rutger Staaf beslöt sig för att skriva personligt till två av nämndens ledamöter. Häromdagen skrev han nedanstående mail, som han inte räknar med att få något svar på:

Hej

Det var ett tag sedan jag fick ert svar men efter att ha funderat på detta, kanske lite väl lång tid, har jag beslutat mig för att ge er några synpunkter.

Som sagt har jag funderat en del över ert svar och beslut om min klagan över hur forskning kring orkanfrekvenser behandlades i programmen ”Ovädrens Planet”.

Det verkar vara ett standardsvar som jag fick. Känner mig inte så lite undrande. Själv har jag varit gymnasielärare i kemi, biologi o naturkunskap under flera decennier. Jag har rättat många projektarbeten (gymnasiearbeten heter det nu) och andra stora arbeten i miljökunskap och jag kan garantera er att hade en gymnasieelev gjort på samma sätt som i detta program om oväder/orkaner, nämligen att presentera en metod och sedan presentera ett delresultat på ett sådant sätt att läsaren fick ett intryck av att resultaten av denna metod var motsatt det som metoden kom fram till, så skulle inte detta arbete blivit godkänt.

Det är egentligen märkligt hur många människor som är inblandade i detta att prata upp orkanfrekvensen. Journalister, redaktörer, politiker, miljöaktivister, läroboksförfattare, lärare och till och med vissa författare i IPCC i dess fjortonde kapitel men inte i andra kapitlet i AR5, WGI. I alla våra läroböcker i NO både på högstadiet och gymnasiet talas det om ökande extremväder och stormar i framtiden och redan nu har stormarna ökat. Det tycks inte vara någon hejd på att skrämma våra barn inför framtiden. Och till detta kan vi nu lägga SVT och Kunskapskanalen som inte bara försöker att prata upp orkanfrekvensen utan till och med försvarar detta. När verkligheten inte stämmer med kartan så måste tydligtvis verkligheten ändras inte kartan. Statistik från hela världen visar på en fallande trend med stora orkaner. IPCC författare i 14 kap iAR5 WGI tyckte sig hitta en robust uppgång som försvann då den sattes i relation till mätmetodernas förbättring. I kap 2 hade man insett att på lång sikt var det en minskning. Under denna minskande trend finns det alltid mindre uppgångar och nedgångar.

 Visserligen kan jag förstå att det kan vara svårt för er att fälla ett program gjort i Frankrike. Hur skulle man göra då? Ge producenterna en knäpp på näsan eller hur gör man?

Själv hoppas jag med min anmälan att detta program begravs för alltid när det gäller SVT även om det inte blev fällt.

 Nu är det så att detta sätt att presentera fakta är inte okänt för mig. Är uppvuxen bland Jehovas vittnen som mina föräldrar tillhörde och där jag också var verksam som ung person. Men mitt ifrågasättande ledde till slut till att jag blev utsparkad. Hos vittnena använder man samma metod med vetenskapliga citat, att bara ta upp en del av ett uttalande vilket gör att forskare ibland tycks säga tvärtemot vad de egentligen har sagt.

Tycker då att granskningsnämnden borde lägga sig på en högre nivå än den nivå man hittar hos religiösa sekter. Jag förstår alltså inte varför granskningsnämnden har lagt sig på denna låga nivå.

Själv brinner jag för att försvara våra barns rätt att få gå i skolan utan att bli skrämda inför framtiden eller att få sin existens ifrågasatt som min dotter fick redan i fjärde klass, eller att lärare överför sin egen rädsla på barnen, lärare som själv inte har tillämpat källkritik på detta område utan låter sig påverkas av media och av sådana filmer som ”Ovädrens Planet”.

Med vänlig hälsning

Rutger Staaf

På nätet finns en liten broschyr från Naturvårdsverket med titeln ”Vad händer med klimatet, tio frågor och svar”. Med hänvisning till FN:s klimatpanel IPCC skissas det på konsekvenserna av en temperaturhöjning på mellan två och fyra grader under 2000-talet:

Miljoner människor riskerar sämre hälsa när insekter och sjukdomar sprider sig. Tillgången på dricksvatten kan bli sämre och många växter och djur hotas av utrotning när deras livsmiljöer förändras så snabbt att de inte hinner anpassa sig. Ett varmare klimat bedöms även leda till mer extremt väder som långa torrperioder och häftiga regn. I redan utsatta delar av världen förväntas effekterna bli särskilt allvarliga. Ytterligare torka i redan torra områden kan till exempel driva miljontals människor på flykt undan vattenbrist och svält.

Jag måste erkänna att jag blir ordentligt skrämd. Emellertid, det är inte den framtidsbild som Naturvårdsverket hotar med som skrämmer mig utan att propagandan har ett så totalt genomslag. Jordens temperatur har stigit något, förmodligen på grund av växthusgaser. Ändå är det så att vi inte vet om förhöjningen fortsätter. Däremot vet vi att när IPCC och Naturvårdsverket i dess efterföljd påstår att temperaturen kommer att höjas med 2-4 grader under vårt århundrade så är det en så osannolik prognos, att den måste betraktas som en lögn.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vetenskaplig bankrutt

En av mina husgudar, medicinteoriprofessorn Bruce G. Charlton, gav för några år sedan ut en liten bok, där han påstod att vetenskapens era var över: ”Not even trying …, the corruption of real science”. Det som hänt är att forskningsmiljöerna byråkratiserats och att det blivit ett överordnat intresse att leverera rätt budskap, det vill säga inte några obekväma ”sanningar”, som gör att universitet och högskolor riskerar att dra på sig negativ kritik. Det kan nämligen få en snöbollseffekt. Om en högskola får dåligt rykte söker sig inte studenterna dit, vilket i sin tur medför att anslagen minskas. Här spelar så kallade ”peer reviews”, alltså omdömen om forskningsrapporter och andra meriteringar från kollegor, en stor roll. Så­dana styrs av många intressen, utöver de rent vetenskapliga.

För att den vetenskapliga kvaliteten ska kunna upprätthållas är det nödvändigt att forskare med sina upptäckter kan gå mot strömmen, det vill säga bedriva obekväm forskning och offentliggöra sina forskningsresultat utan risk för repressalier. Att detta inte är möjligt i Sverige har jag egna erfarenheter av. Nyligen har jag också läst vad som drabbat Jacob Nordangård, som doktorerat vid Linköpings universitet. För tolv år sedan började han att engagera sig i kampen för en grönare miljö och gick med i miljöpartiet. Han intresserade sig för permakultur, småskaliga jordbruk och ekobyar. När han ansökte om en doktorandtjänst vid Linköpings universitet blev han antagen. Efterhand som han upptäckte att klimatfrågan inte var så självklar som han antagit och när hans forskningsresultat blev kända, kallnade relationen till såväl andra doktorander som till lärarna. För dem var tron på att koldioxidutsläppen leder till en klimatkatastrof oomkullrunkelig, trots att det enda som forskarna är ense om är att de inte vet vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Jacob Nordangård gjorde klar sin forskarutbildning och lyckades också, trots motstånd, få sin doktorsavhandling godkänd. I dag har han lämnat Linköpings universitet och misstänker att det under lång tid framöver kommer att berättas skräckhistorier om hur det hade tagit sig in en ”klimatförnekare” på institutionen.

För att återvända till Bruce G. Charlton är han mycket hård i sin kritik. Han skiljer på vetenskap och forskning och menar att vetenskapen har gått från en i grunden hederlig till en i grunden korrupt verksamhet, från riktig vetenskap till professionell forskning. Den är inte mer hederlig än reklam, politik och officiell statistik.

Forskningsbyråkratierna har tagit över och öppnat dörren för en mängd pseudovetenskapliga aktiviteter. Den kunskapsproduktion som bedrivs är den kollektivt godkända. För vetenskapsmän gäller emellertid att de inte går i flock. Vetenskap kan inte bedrivas som en syntes av vad olika forskare gör sig till talesmän för. Visst kan vetenskapsmän agera kollektivt, men det måste för var och en finnas en personlig övertygelse om att det man stödjer är vetenskapligt testat och korrekt. Den forskning som släpper på sanningskravet går under.

Det som i dag dominerar vid högskolorna är en flod av rapporter som redovisar kunskaper som inte är någon till glädje, utöver de skribenter som på så sätt skaffar sig sina meriteringar för positioner i statens maktcentra och byråkratier. Bruce Charlton kallar denna typ av forskning för zombievetenskap. Den liknar riktig vetenskap men för den som går lite djupare i sitt intresse, så visar det sig att den inte lever på riktigt utan rör sig och ser levande ut, därför att den animerats av finansiärerna. Eftersom jag själv till en del sysslat med sådan forskning, så vet jag vad Bruce Charlton skriver om.

Ohederligheten blir särskilt tydlig för den som skriver ansökningar om forskningsanslag. Det gäller att klara av flera censurinstanser. Den första är att man måste anpassa sig till något av de teman, som den tilltänkta forskningsfinansiären har utnämnt som intresseområde. Som forskare/forskningsledare söker man alltså pengar för ett projekt som i första hand intresserar finansiärerna. Det är inte säkert att forskaren själv är intresserad. Det kan ju förhålla sig så, men det kan lika gärna handla om att han eller hon ser en försörjningsmöjlighet för sig själv och/eller sitt forskarlag. Nästa steg är kollegorna på den egna institutionen. De måste vara införstådda med värdet av det föreslagna projektet. Det tredje är institutionens ledning, som måste ge sitt godkännande. Det går vanligen inte att söka pengar ur reguljära fonder utan att vara knuten till en forskningsinstitution. Därefter är det dags för den vetenskapliga fondens sakkunniga att avge ett omdöme. Blir det positivt och har man lyckats träffa rätt med avseende på fondens intresseområde, ja då blir det utdelning – vanligtvis är dock anslaget nerprutat. Jag har i mitt liv läst många totalt likgiltiga forskningsrapporter, som kommit till på det sättet. Några av dem har jag själv medverkat till.

Numera är kravet vid svenska universitet och högskolor inte längre att tänka fritt utan att tänka rätt och åsiktskorridoren är mycket smal. En handfull plågade forskare, som jag har mailkontakt med, håller mig uppdaterad. De är samtliga väldigt angelägna om att få förbli anonyma. Det är tragiskt att det har gått så långt, men jag förstår dem. Kostnaden blir för hög, inte minst i form av nobben på ansökningar om forskningsanslag. En doktor i etnologi eller antropologi har inte många jobb att välja mellan utanför universitetsvärlden.

Hur illa det står till visas av att det statliga Vetenskapsrådet nyligen beviljade inte mindre än 65 miljoner kronor till ett antal antirasistiska projekt inom humaniora och samhällsvetenskap. Aktivisten och etnologidocenten Tobias Hübinette fick närmare två miljoner för en studie rubricerad ”Att rasialisera Sverige: Berättelser om en ny svenskhet”. Han har en meritlista som inte precis handlar om vetenskap. 1996 sa han till exempel nedanstående, ett klockrent rasistiskt uttalande, med det tillägget att det var rasism av det godkända slaget:

Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Tobias Hübinette var vid tillfället 25 år och det kan naturligtvis uppfattas som en ungdomssynd. Han har emellertid fortsatt att dokumentera sin totala olämplighet som forskare. Så sent som år 2008 dömdes han för att ha hotat att elda upp en mans bostad och därefter uppsökt bostaden och hällt brandfarlig vätska genom dörrens brevinkast. Tre år senare skriver Tobias Hübinette i tidskriften Arena att forskare som kritiserar andra forskare som också är politiska aktivister är rasister. Argumentet är, att den som är kritisk gentemot svenska högskolors statssubventionerade politiska aktivism i själva verket ägnar sig åt att slå vakt om vithetens fortsatta hegemoni. För några år sedan fick ett nytt nätverk för ”Kritiska ras- och vithetsstudier”, beläget vid Mångkulturellt Centrum i stockholmsförorten Botkyrka, lett av Tobias Hübinette, forskningsmedel från ”Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap” Det var uppenbart att denna statliga institution inte ser skillnad mellan forskning och ideologiproduktion. Förmodligen förstår de inte att signalorden ”postkolonial” och ”genusforskning” refererar till ett ideologiskt förhållningssätt. Inte heller är de medvetna om att begreppet ”kritisk” refererar direkt tillbaka till Frankfurtskolan.

Religionsvetaren Mattias Gardell, också han en känd aktivist, fick tre miljoner kronor för ett projekt betitlat ”Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism, korrelationen mellan organiserad och oorganiserad våldsbrottslighet och ultranationalismens affektiva dimensioner.”

Mattias Gardell är bland annat känd för att ha kritiserat Uppsala universitet för att ha låtit konstnären Lars Vilks hålla en föreläsning om Islamism och yttrandefrihet. Gardell sa i en intervju i Uppsala Nya Tidning: ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet.” År 2010 gav han ut ett digert verk om de hårdnande attityderna mot islam och muslimer i Sverige och övriga Europa. Den heter kort och gott ”Islamofobi” och är inte minst – men långt ifrån enbart – en analys av hur och varför Sverigedemokraterna tagit plats i Sveriges riksdag. Han utnämnde Dilsa Demirbag-Sten till en av de ledande svenska islamofoberna. Ayaan Hirsi Ali betraktar han som en simpel karriärist som har tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Dåvarande chefredaktören för Axess skrev i en recension:

Till den islamofobiska kunskapsregimen hör påståendet att det skulle finnas en utbredd antisemitism bland muslimer. Som Gardell ser det handlar det enbart om hållningar hos enstaka individer eller marginella rörelser. Att hävda att det inte existerar några demokratier i den muslimska världen är för Gardell ett annat exempel på islamofobi och han radar upp ett antal länder med muslimsk majoritetsbefolkning som han anser uppfyller ”minimidefinitionen” på demokrati. Listan omfattar Albanien, Bangladesh, Bosnien-Hercegovina, Burkina Faso, Indonesien, Komorerna, Madagaskar, Malaysia, Maldiverna, Mali, Niger, Pakistan, Senegal, Sierra Leone och Turkiet.

Motståndet mot slöjan framstår som ett centralt tema inom den islamofobiska diskursen och Gardell ägnar ett kapitel åt denna fråga. Jyllands-Postens famösa Muhammedteckningar tas naturligtvis också upp till behandling, liksom åtskilligt annat som vid det här laget har beskrivits, analyserats och diskuterats otaliga gånger under de senaste åren.

”Islamofobi” innehåller inte mycket nytt och den inbjuder heller inte till något samtal kring de frågeställningar som berörs. Gardell talar om hur det förhåller sig och den som har invändningar riskerar att bli betraktad som språkrör för den islamofobiska kunskapsregimen.

Mattias Gardells fru, den colombianska kommunisten Edda Manga, tilldelades närmare fem miljoner för att studera hur man ska skapa ”etiskt och vetenskapligt hållbara metoder att mäta diskriminering på grund av etnicitet, hudfärg och religion.” År 2014 kallade hon studenter vid Göteborgs universitet för ”fascismens medlöpare” när de bland politiska ungdomsförbund också bjudit in SDU. Hon gillar begreppet fascism. När socialdemokraterna petade muslimen Omar Mustafa på grund av hans kontakter med kända islamister var också det ett utslag av fascism.

Paulina de los Reyes kom till Sverige som chilensk flykting. Hon är professor i ekonomisk historia och ordförande för Sveriges Genusforskarförbund. Hon tilldelades närmare sju miljoner kronor för att studera ”Invandrade mödrar – rasifierade barn”. Liksom de ovanstående är hon en erfaren aktivist och har deltagit i flera kampanjer mot blockaden av Gazaremsan.

När vetenskapen släppte fram en relativistisk definition av sanningen öppnades dörren för ideologerna. Det är bara att konstatera, de har tagit över. Vetenskap värd namnet arbetar utifrån ett sanningskrav, ja mer än så: en passion för sanningen. Så är det inte längre i den akademiska världen. Dagens forskare hyllar inga värden. Inte gud, inte nationen och som sagt inte ens sanningen. De klarar inte att sätta stopp för ideologernas segertåg därför att den personliga karriären är ett allt överordnat intresse. Då håller man sin käft.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Arbetsförmedlingens generaldirektör i ett luftslott

I morse såg jag jag till min förvåning att Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg upprepar sitt tidigare mantra att vi behöver ett invandringstillskott på 64.000 människor om året för att vi föder för få barn. Men var finns de jobben och vilka har kompetensen? Och varför uppmuntrar aldrig staten eller myndigheter våra egna svenska kvinnor att kunna föda fler barn?

Majoriteten som kommer är ju enligt rapporter från samma arbetsförmedling personer som har liten eller ingen skolgång och efter hur lång tid som helst i landet är hälften av alla utomeuropeiska invandrare utan sysselsättning (trots alla stödåtgärder och snabbspår). Två tredjedelar av bidragsförsöjningen i landet går till dem som har utrikes bakgrund.

”Vi har en stor kompetensreserv bland utrikes födda och vi har som ambition att fler av dem ska komma i arbete”, tillägger denne utopiskt skolade GD.

Ambition? Sverige ligger i botten vad gäller integration inom OECD.

Har dessa myndighetschefer helt förlorat omdömet? Kan glappet mellan karta och terräng bli tydligare?

Gunnar Sandelin

Arbetsförmedlingens GD i ett luftslott

I morse såg jag jag till min förvåning att Arbetsförmedlingens GD Mikael Sjöberg upprepar sitt tidigare mantra att vi behöver ett invandringstillskott på 64.000 människor om året för att vi föder för få barn. Men var finns de jobben och vilka har kompetensen? Och varför underlättar aldrig staten för våra egna svenska kvinnor att kunna föda fler barn?

Majoriteten som kommer är ju enligt rapporter från samma arbetsförmedlig personer som har liten eller ingen skolgång och efter hur lång tid som helst i landet är hälften av alla utomeuropeiska invandrare utan sysselsättning (trots alla stödåtgärder och snabbspår). Två tredjedelar av bidragsförsöjningen i landet går till dem som har utrikes bakgrund.

”Vi har en stor kompetensreserv bland utrikes födda och vi har som ambition att fler av dem ska komma i arbete”, tillägger denne utopiskt skolade GD.

Ambition? Sverige ligger i botten vad gäller integration inom OECD.

Har dessa myndighetschefer helt förlorat omdömet? Kan glappet mellan karta och terräng bli tydligare?

Gunnar Sandelin

Tydlig ökning av beviljade uppehållstillstånd

Ny statistik från Migrationsverket visar att samtidigt som antalet asylsökande klart minskar (27.000 t.o.m november) så ökar istället beviljandegraden dramatiskt. Andelen som får stanna ökar från månad till månad. I januari fick 38 procent stanna, men i november slogs ett nytt rekord, då hela 75 procent fick positiva besked! I Finland är situationen motsatt, där får endast 25 procent av de asylsökande bifall.

Över 100.000 asylansökningar har avgjorts hittills i år varav drygt 58.000 fått bifall av Migrationsverket. Den siffran stiger till 62.000 om man räknar med ärenden som överklagats till migrationsdomstolarna. Förra året, som var ett rekordår, beviljades knappt 37.000 asylansökningar.

Sammanlagt har totalt sett rekordmånga uppehållstillstånd beviljats i år, över 128.000 hittills, varav alternativt skyddsbehövande och anhöriga utgör de största grupperna. Rekordåret 2013 beviljades totalt 113.000 uppehållstillstånd. Så någon minskning har inte skett. Tvärtom!

Och december återstår…

Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av december

Johnny Cash skrev en låt med namnet ”A boy named Sue”. Det är Sue själv som i låten berättar att hans pappa övergav honom när han var tre år och att han under hela sin uppväxt hatade det där namnet. Han tyckte det var det ungefär det elakaste en man kan hitta på, att ge sonen ett flicknamn. Sue fick slåss för sin existens och växte upp till en tuffing. En dag träffar han på sin farsa på en bar och kände igen honom från ett gammalt foto han fått från sin morsa. ”Well, I know that snake was my own sweet dad”. Så ska han spöa farsan men åker själv på stryk. ”He kicked like a mule and he bit like a crocodile”. De drar sina pistoler, men där är sonen snabbare än farsan. Och så kommer farsans förklaring, när sonen ska till att skjuta honom:

And he said: ”Son, this world is rough

And if a man’s gonna make it, he’s gotta be tough

And I knew I wouldn’t be there to help ya along.

So I give ya that name and I said goodbye

I knew you’d have to get tough or die

And it’s the name that helped to make you strong.

Jag har för mig att Nietzsche haft samma tanke, om lite kortare formulerad: ”Was mich nicht umbringt macht mich stärker”.

Nu min fundering: Den moderna feminismen attackerar ju medelålders vita män. Dessa militanta kvinnor är fulla av förakt. Det måste betyda att de män som inte stryker med i kvinnornas spärreld, blir starkare, vilket rimligen måste medföra att de blir mer attraktiva på såväl äktenskaps- som arbetsmarknaden. Helt överlägsna de unga teflonade gnällspikar av båda könen som har svårt att hitta och behålla såväl en partner som ett jobb. Alltså, kvinnorna gör som Sues farsa. Frågan är nu om detta är en oavsiktlig effekt av deras krig med männen eller om de på sina allrasom hemligaste möten diskuterat fram denna strategi, för att göra männen i en kvinnodominerad värld till riktiga karlar. För det är väl det de vill ha, innerst inne?

***

Varför inte förbjuda politiker att framföra annat än egna texter och idéer? Vi kräver helt enkelt att skall du hålla ett tal måste det också vara dina egna ord. I dag fungerar det som så att ett koppel professionella talskrivare modellerar fram ett noga uttänkt, strategiskt dokument, som sedan assistenter och rådgivare knådar vidare på, tills alla luckor tätats och så få frånstötande detaljer som möjligt är kvar. När större filmbolag prånglar ut blockbusterfilmer har man agerat på precis detta sätt, vilket bör betyda att våra rikspolitiker inget annat är än ett välavlönat segment skådisar. Det är också därför en sådan kasperfigur som vår statsminister ränner in i bergvägg efter bergvägg. Manuset gäller, kartan gäller, verkligheten och terrängen är en helt annan uppsättning, med hela tre dimensioner. Den vägrar att rätta sig efter påhittiga författares nycker och ideologiska fördomar.

***

Även om det mot förmodan skulle ske en tillnyktring inom politiken är framtidsutsikterna dåliga, eftersom demografin är emot oss. Och skulle den anhöriginvandring om 300 000 personer som regeringen prognostiserat för de kommande åren bli av, är det definitivt kört. Då skulle det senare fordras en massiv repatriering för att rädda nationen, och att något sådant skulle ske är väl lika sannolikt som att helvetet fryser till is.

***

Den massinvandring som moderaterna satte igång med under Reinfeldt var, som jag ser det, en väl genomtänkt plan för att knäcka välfärdssamhället. Moderata ungdomsförbundet hade ju redan under 90-talet, under Reinfeldts ledning, propagerat för helt fri invandring, eftersom det var självklart att en sådan inte kunde kombineras med ett välfärdssamhälle (denna målsättning hos Fredrik Reinfelt har vidimerats inifrån moderaterna, bland andra av Bo Lundgren). Moderaterna hade ju länge velat minska på statens åtagande, men den politiken fick ju inget gehör hos väljarna. Istället valde man under Reinfeldts ledning att utåt försvara välfärdsstaten och samtidigt genom skattesänkningar locka traditionella S-väljare, vilket också lyckades. Men samtidigt öppnade man gränserna på vid gavel för en aldrig tidigare skådad invandring. Som politisk taktik var det utomordentligt begåvat. Man gjorde socialdemokraterna schack-matt genom att hävda att de som ville begränsa invandringen var onda. Det blev helt omöjligt för S att inta en liknande ståndpunkt (vilket ju tidigare varit normal S-politik). Så jag vill hävda att medan de flesta PK-politiker är omedvetet onda, i bemärkelsen att deras politik får onda konsekvenser, har den moderata ledningen varit medvetet ond. De har velat förstöra det svenska välfärdssamhället och de har lyckats.

***

Tre romer åtalas. Nu gäller det att få hit nio vittnen från Bulgarien, vilket engagerat tingsrätten. Här rör det sig om flygbiljetter och hotellrum som ska bokas och naturligtvis betalas av ”stormaktens” skattebetalare. Vidare kommer det till advokatkostnader på upp emot en miljon. Ett människorov handläggs av Internationella Åklagarkammaren (IOK). Tror det handlar om mord bland afghaner. Utredningen har hållit på sedan våras och nio är häktade. Nu har utredningen blivit så komplicerad att det talas om att varje tilltalad behöver ytterligare försvarare för att kunna ta del av förundersökningen. Här har vi nog ett mångmiljonprojekt i vardande. Fördelen med morden i Sthlm, Gbg och Malmö är att dessa aldrig kommer att gå till åtal eftersom de flesta är omöjliga att lösa. Där lär vi i de flesta

fallen slippa rättegångskostnaderna.

***

Alla dessa pressens krönikor med en rollbesättning som påminner om Commedia dell ’arte. Skurken, barnet, den rika farbrorn den älskliga dottern etcetera. Ur detta vävs ”nyheter” som ska vara omedelbart begripliga, ungefär som seriestrippar. Enkla tankar, enkla figurer. Eftersom tidningarna genomsyras av rättshaveristiska feminister så blir det en feminin värld där skvaller och elakt förtal är viktigare än manlig känsla för sakfrågor och rättvisa (ursäkta fördomen, som nog har lite sanning). Journalisterna vill så gärna tillhöra etablissemanget, makten och härligheten, den nya tidens prästerskap.

***

Härskarteknikens grund är att säga att oppositionen är onda människor. Då förlorar dessa behändigt nog rätten att yttra sig i media och samarbeta med sjuklövern. Det är det Peter Wolodarski menar när han säger att onda människor aldrig ska tillåtas att yttra sig i media utan att DNs kulturredaktion ska tolka, välja ut och fördöma de onda. Uppdelningen i onda och goda ger också de ”goda” rätt att hata i Main Stream Media utan att det ses som hat.

När man talar om att minska hatet menar man bara reaktionen på hatet av anonyma på nätet. Ett ”kontroversiellt” införande återföljs alltid av 3-4 artiklar som med ord som rasist och sexist fördömer så att alla vet och varnas för att skampålen väntar den som intar denna åsikt. Varje år behövs ett antal sådan avrättningar, precis som offentliga avrättningar behövs i den muslimska världen.

***

I förra veckan gick Länsstyrelsen i Gävleborg ut och med buller och bång meddelade att man var landets första hbtq-certifierade länsstyrelse. Bland annat skulle detta innebära att man förde en “inkluderande kommunikation” med medborgarna. Hur den ser ut kan man nog bara gissa sig till och det var nog inget som Gustav Vasa föreställde sig när han påbörjade administrationen av fosterlandet. Länsstyrelsen har skickat ut en inbjudan som handlar om “djur som lever i våldsamma relationer”. Detta betyder att exempelvis hundar som har bråkande “hussar och mattar” förmodligen tillhör en “riskgrupp”. Ingen anmälde sig.

***

Ett exempel på Escalation of commitment är när en pokerspelare som redan satsat stora pengar på de kort han har, borde lägga sig därför att utsikten att han vinner har försvunnit under spelets gång. Istället väljer han att satsa lite till för att behålla en minimal chans till vinst, en taktik som oftast leder till att han förlorar mer än vad han hade behövt. Ett svenskt exempel är Hallandsåstunneln, ett svart hål för skattepengar som bara nyligen, efter mer än 20 års förseningar äntligen blivit klar. På internationell nivå finns det många andra exempel, USAa vietnamkrig men framför allt Sovjets krig i Afghanistan är bra exempel på Escalation of commitment.

På samma sätt är Sveriges extrema invandring också ett exempel på Escalation of commitment. Även om vissa (otillräckliga) åtgärder för att minska invandringen av regeringen Löfven nu har gjorts under galgen, kommer en vändning i invandringsfrågan att bli extremt svår. Det är svårt att tro att det sker före den oundvikliga samhällskollapsen. Bokstavligt talat tiotusentals människor inom samhällets toppskikt har investerat stenhårt i det mångkulturella Sverige. Vilken framtid har exempelvis Henrik Arnstad i ett Sverige som öppet deklarerar att invandringen från 1989 och framåt var ett gigantiskt fiasko? Vilken trovärdighet har min religionslärare på gymnasiet kvar, han som konstaterade att islam var fredens religion, den dagen samhällsvetare öppet deklarerar att muslimer är ointegrerbara i ett västerländskt samhälle? Hur ska Anna Kinberg Batra kunna få Moderaterna att vända utan att belysa det faktum att det är just hennes parti som kanske mer än något annat varit ansvarigt för situationen vi nu befinner oss i? Det finns alltså en hel del människor, oftast med höga positioner i samhället, som har minst sagt starka personliga motiv för att fortsätta på inslagen väg, kosta vad det kosta vill (för skattebetalarna).

Även om ”Escalation of commitment” är extremt tydligt hos de flesta politiker, journalister och myndighetschefer existerar det i varierande grad också hos en mycket stor andel, förmodligen en majoritet, av den vanliga befolkningen. Men även alla de som kallat sin farbror rasist på släktträffen efter att han erkänt att han röstar SD, alla de som sveptes med i lynchstämningen strax efter valet 2010 och ”gillade” en massa tramsiga Aftonbladetkampanjer som ”vi gillar olika”. Och faktiskt även de som jag, som vid första anblick inte investerat något i mångkulturen, har med vår tystnad köpt aktier i AB mångkultur. För vid ett öppet och tydligt deklarerande av invandringsfiaskot uppstår givetvis frågan: Varför protesterade du inte? Att tiga är att samtycka.

Något redigerat och återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En teori om politisk korrekthet

Dagens text är inspirerad av en bok från år 2011, skriven av Bruce G. Charlton: Thought Prison. The Fundamental Nature of Political Correctness.

***

När människor inte klarar att försvara idéer som inte är förankrade i verkligheten, när de slår dövörat till, eller tar avstånd från och börjar okväda den som har invändningar, då är det något som har gått snett med deras förnuft. Den närmast till hands liggande förklaringen är att de är galna, temporärt eller varaktigt. Om det sedan visar sig att denna galenskap är så gott som allenarådande på den offentliga scenen och dessutom vida spridd bland medborgarna, i synnerhet kvinnorna, hur ska man då förklara den? Handlar det om en kollektiv psykos? Detta motsägs av att anhängarna sköter sina vardagsliv och är tillräkneliga i övrigt. De klarar sina jobb, tar hand om ungar och husdjur, kör bil, lagar mat, håller sig rena etc. Trots att de hyser ett antal ohållbara föreställningar om samhället och sina medmänniskor, så fungerar de rationellt i sin vardag.

Kan det då möjligen handla om att de anslutit sig till en ny religion, eller något annat trossystem, designat för vår tids sekulära människor? Ja, så är det och ni som läser det här vet naturligtvis vilket trossystem det handlar om: Den politiska korrektheten – närmare bestämt mutation nummer två av den marxism som föddes i mitten av 1800-talet.

Marxismen är i sin ursprungsversion en materialistisk teori. Den lyfter inte fram några högre värden utan handlar om produktion och distribution av varor och tjänster. Vem som äger produktionsmedlen och hur mervärdet skapas och fördelas, är frågor som står i fokus för marxismen.

Marx påstod att arbetarna utgjorde en egen klass, alltså en kategori människor som, genom att vara underkastade samma arbetsvillkor, kände att de hörde samman. Marx prognos var att den ständigt eskalerande utsugningen skulle leda till att de reste sig mot borgarna, tog ifrån dem deras orättmätiga produktionsmedel och inrättade en proletariatets diktatur. Denna skulle i sin tur leda till det klasslösa samhället, marxismens version av paradiset. Arbetarklassen skulle befrias från borgarnas exploatering, från religion, från nationalism, från sina familjeband.

Marxismen hyllar det goda samhället men tanken är inte att borgarna ska dela med sig av sitt överflöd. Det är inte individerna som ska vara goda, på samma sätt som i det kristna samhället, utan samhällets konstruktion, dess struktur, ska omöjliggöra en exploaterande borgarklass. Dygden är inte personlig utan en samhällelig kvalitet. Det är istället staten som ska vara god och rättvis.

Marxismen är en teori som visade sig vara felaktig. Proletärerna uppförde sig inte på det sätt som Marx siat om. I första världskriget, och för den delen också det andra, solidariserade de sig inte med arbetare i andra länder utan med nationen. Inte heller efter den ryska revolutionen blev det någon större uppslutning. Revolutionsåret 1917 var bara tre procent av befolkningen arbetare. Den överväldigande majoriteten var bönder. De var bokstavligen jordnära och ställde sig främmande inför marxismen, som för att kunna behålla makten utvecklades till ett hårt totalitärt och repressivt system, med stor likgiltighet för hur det gick för individen. De som inte var tillräckligt lojala eller på annat sätt inte passade in avrättades eller skickades till Gulag.

Med start under mellankrigstiden började marxismen mutera. Teoretiker som Gramsci och Lukacs samt Frankfurtskolans medlemmar kom fram till att arbetarna var fel målgrupp. Det var de intellektuella som skulle övertygas. Universitetens studenter och de västerländska byråkratiernas alla tjänstemän skulle förverkliga den kommunistiska utopin. Medan bönder och arbetare vägrade att växla in sitt verklighetsförankrade sunda förnuft mot den marxistiska teori som sa att en revolution skulle leda till ett rättvisare samhälle, så var det mycket lättare att få gehör hos de intellektuella för den nya strategin. Man kan till och med säga att innan andra världskrigets stora barnkullar nådde västvärldens högskolor och universitet, så fanns det inte förutsättning för att genomföra någon samhällsförändring som inte var förankrad i verkligheten. Det är därför som kulturmarxismen, den muterade marxismen, inte kunde få något bredare gehör förrän på 1960-talet. Det skulle visa sig att kulturmarxismen, alltså marxismens första mutation, var ett vinnande koncept. Ideologins målbeskrivning, det klasslösa, jämlika och rättvisa samhället, var fortfarande giltig.

På sätt och vis är alla samhällen meritokratiska, men frågan är vad som konstituerar meritokratin. Är det männens militära skicklighet och kvinnornas skönhet, exempelvis? Under nittonhundratalet blev meriter liktydigt med intellektuell kapacitet och den härskande klassen kom att besättas med intellektuella. Problemet är att intellektualism och verklighetskontakt inte hänger samman på något självklart sätt. Det är i själva verket tvärtom. Att vara intellektuell betyder att vara fostrad till en teoretisk tolkning av verkligheten. Den vänsterliberala ideologi som i synnerhet lärs ut på universiteten förleder proselyterna till att tro att de begriper sig på verkligheten, om de behärskar den inlästa och förelästa teorin. Detta trots marxismens totalt avskräckande praktik. Den bristande verklighetsförankringen – och här är släktskapet med teokratiska ideologier mycket tydlig – utgör ett signum för den politiska korrektheten.

På 1990-talet muterar marxismen ännu en gång. De forna kulturmarxistiska studenterna sitter nu som vänsterliberaler vid makten och kan genomföra den politiska korrektheten. ideologins fokus flyttas från medborgarna till språket. Tanken är att om medborgarna fostras till att tala vackert, så kommer ondskan i form av rasism, homofobi, kvinnoförakt etc. att försvinna. Det är därför de politiskt korrekta fick nippran när Trump vann det amerikanska presidentvalet. Att Hillary Clinton bevisligen var korrupt spelade liten roll. Men Trump, en misstänksam och plump outsider som ogillar politisk korrekthet, han kan få hela PKs korthus att falla samman. I varje fall finns risken.

De intellektuella är den politiska korrekthetens fronttrupp, de som förvaltar dogmerna. Medierna levererar sin dagliga predikan medan den månghövdade byråkratin verkställer den politiska korrektheten, inte särskilt intresserade av att dra till sig vare sig de intellektuellas eller journalisternas uppmärksamhet. Eftersom ideologin har total hegemoni, så går det inte att göra karriär i något av dessa tre fält utan att bejaka den politiska korrektheten. Det vi drabbats av är vänsterliberalernas triumf och seger över det verklighetsrelaterade och förutsättningslösa tänkandet. Hela den svenska överheten, såväl till höger som till vänster, är i dag politiskt korrekt.

Eftersom honnörsorden är så entydigt positiva blir det möjligt för de politiska korrekta att definiera sig själva som goda, oavsett hur de klarar att styra landet. Här gör den politiska korrektheten sitt mest grundläggande och största misstag. Det finns nämligen bara ett sätt att avgöra om handlingar är goda eller onda. Det är att se till konsekvenserna. Marxismen är en god teori med onda konsekvenser. Det är alltså ingen god teori och kommunister är inte goda. Ser vi till vilka som haft ihjäl flest människor så är kommunisterna ondare än nazisterna.

För att alls överleva var marxismen tvungen att kapa banden till konsekvenserna. I sin andra muterade form – den politiska korrektheten – är denna ruptur fullt genomförd. Det gör det möjligt för de politiskt korrekta att skambelägga kritiker och klistra politiska epitet på dem. Deras protester är inte verklighetsrelaterande utan språkliga etiketter: vi som står med fötterna på jorden och tillämpar det sunda förnuftet är högerextremister, fascister, nazister etc.

PK-folkets viktigaste intellektuella aktivitet består i att behärska språket samt tvätta och rensa det. Det är en egendomlig tvätt som lämnar kvar könsorden och svordomarna, rentav bejakar dem. För det språk som beskriver verkligheten gäller andra regler. Är det rasistiskt, homofobiskt, sexistiskt? Här finns inga fredade zoner. Den byråkrat eller politiker som vill minimera riskerna för att råka illa ut gör därför så lite som möjligt och säger också så lite som möjligt, så att det inte ges något utrymme för uttolkarna att attackera. Mönstret finns där: ”Skit samma hur det går med Sverige, bara jag klarar min position och min karriär.” För den som nödvändigtvis måste säga något, är det viktigt att tala om att man vill göra något bra. Psykiatern David Eberhard skriver härligt sarkastiskt:

Ett värdegrundsarbete innebär att man berättar för omvärlden att man är bra. Och så ska man agera utefter det. Om man ska vara en modern organisation ska man vara för en bra miljö, snälla människor och rättvisa. /…/ Värdegrund betyder sådana bra saker. Eller kanske inte egentligen. Men man säger bra saker hela tiden. Det låter fint. Man är så att säga för det som är bra och mot det som är dåligt.

För den politiskt korrekte är ingenting omöjligt. Då säger man att det är en utmaning. Exempelvis är integreringen en utmaning. Däremot får man inte säga att integreringen av muslimer är en utmaning, därför att då har man genom att peka ut en särskild grupp uttryckt sig rasistiskt och det kan innebära att man stoppas i sin karriär eller rentav riskerar att förlora sitt jobb. Vem vill ha rasister anställda i beslutsfattande positioner?

De politiskt korrekta ägnar sig inte åt självkritik. Av lätt insedda skäl skulle det inte fungera. De erkänner inte ens att det finns någon moralisk kod som går att beskriva under rubriceringen politisk korrekthet. För dem finns det enbart politiska positioneringar; för eller emot, god eller ond. Några utanförstående, neutrala eller objektiva kritiker finns inte. När motståndarna inte definieras i politiskt skändliga termer så uppfattas de rätt och slätt som dumma. De förstår helt enkelt inte.

Anledningen till detta kategoriska förhållningssätt gentemot kritiker och avvikare är att den politiska korrektheten inte tål logik. Logiken har kraft att förklara bristerna i den politiska korrekheten. I mötet med logiken riskerar den politiska korrektheten att spricka som ett troll i solen. Det gäller därför för de politiskt korrekta att undvika att möta logiken. Den förnekas eller avfärdas föraktfullt. Är det något som de politiskt korrekta är bra på, så är det härskartekniker. Utövarna vet hur de ska bära sig åt för att ideologin ska överleva.

Denna konsekvens-ignorans, i kombination med den bristande verklighetsförankringen, gör politisk korrekthet till ett verktyg för samhällsdestruktion. Det verkar som om de politiskt korrekta äntligen är på väg att lyckas med det som alltid varit ambitionen – som det heter i Internationalen: ”störtas skall det gamla snart i gruset”.

Denna konsekvensignorans, i kombination med den bristande verklighetsförankringen, gör politisk korrekthet till ett verktyg för samhällsdestruktion. Det verkar som om de politiskt korrekta äntligen är på väg att lyckas med det som alltid varit ambitionen – som det heter i Internationalen: ”störtas skall det gamla snart i gruset”.

Dagens svenska makthavare är inte goda. Det är ljug, hur ivrigt de än försöker övertyga oss. Goda ledare skapar bra samhällen. Dåliga ledare skapar dåliga samhällen. Tro inte på deras påstådda godhet. Se på den politiska korrekthetens konsekvenser. Se vad de har gjort med Sverige!

I dagens Sverige är kriminaliteten explosiv, bostadsbristen skrämmande stor, jobb för lågutbildade saknas, fram växer ett skuggsamhälle samtidigt som antalet så kallade utanförskapsområden också växer. Detta samhälle har de politiska korrekta skapat, men det rör dem inte i ryggen. Många bland de politiskt korrekta vägrar till och med att se att Sverige befinner sig i svår kris. Och när de inte kan undvika att se vad som händer, så är det givetvis inte deras fel. De är rent definitionsmässigt goda, hur skrämmande än konsekvenserna av deras maktutövning är. För de politiskt korrekta är det inte terrängen som gäller utan kartan, den kollektiva överenskommelsen om att ”så här ska världen tolkas”.

Tre förutsättningar för att den politiska korrektheten ska kunna ta makten:

En intellektuell härskande klass som förleds att byta ut sitt verklighetsrelaterade sunda förnuft mot en abstraktion, mot ett tankesystem med målsättningar som låter bra, som alla kan vara överens om.
Medier som sköter om den dagliga hjärntvätten. I Sovjetunionen var medierna statens propagandainstrument. De var tråkiga och formella. Folk brydde sig inte så mycket om dem. De kunde aldrig växa sig riktigt stora eftersom de var underkastade statens kontroll. I vår moderna västliga civilisation styrs inte medierna av staten utan av sina ägares intressen, i kombination med vad som kommersiellt gångbart. Media är gigantiska, ytterst aggressiva och fortfarande på tillväxt. Invånarna, i synnerhet de som befolkar den offentliga scenen, är såväl mediakontrollerade som mediaberoende.
En utbyggd byråkrati som styr samhället. Det är i välfärdssamhället, med sitt allomfattande ansvar för medborgarna, som den politiska korrektheten praktiseras.

De politiskt korrekta är som sagt inte goda. De har heller inte mycket till övers för sanningen och är därför inte heller hederliga. Deras maktutövning drivs av ett maniskt självrättfärdigande, vilket är något helt annat än att ha goda avsikter. Återigen, därför att det är så viktigt: den som har goda avsikter intresserar sig för handlandets konsekvenser.

PK-samhällets selektiva bild av verkligheten trummas in av en kör av opinionsbildare och journalister. Varje dag börjar med det kollektiva medvetandet som en ren tavla där dagens händelser ska skrivas in. Gårdagen är borta och morgondagen inte här. Medierna kontrollerar på så sätt nuet, det förflutna och framtiden. Nyheter har alltid ett överläge gentemot historien och det gamla kan bara överleva om det får nya kläder, alltså genom uppdatering. Denna mediernas ständiga rapportering är den enda gemensamma verklighet som finns i ett land som Sverige. Det är enorma kvantiteter text, bild och ljud som strömmar ut och omger oss. Det är lättillgängligt, underhållande och intressant. De flesta bland oss är inte alls observanta på det propagandistiska inslaget.

Sju begrepp som definierar Politisk korrekthet

Nihilism:

Den politiska korrektheten har inget djup och ingen kärna. Det finns inga fasta värden, inga essenser, ingenting som är överordnat och beständigt värdefullt. Gud är inte större än människan utan död. Eller mer precist: han eller hon är en fantasi. Alla sanningar är relativa och verkligheten är socialt konstruerad. Det gäller det egna landet och det egna folket. Det gäller också uppfattningen att individen ingår i en släktkedja som lever vidare via sina barn. Dygden är död (en uppskattad politisk protest kan bestå i att unga kvinnor visar tuttarna). Skönheten är också död, som ett överordnat och evigt värde.

De politiskt korrekta kan inte konstruktivt relatera till sina kritiker, till fienden, därför att det finns risk för att deras verklighetsbild, eller till och med de själva, inte överlever en sådan konfrontation. Inte heller kan de acceptera att antagonistiska världsbilder existerar parallellt. För att överleva måste de politiskt korrekta skynda sig att döda barnet som konstaterar att kejsaren är naken, helst innan barnet hinner formulera sin förödande iakttagelse.

Vetenskap har två grundläggande förhållningssätt till verkligheten. Antingen är metoden induktiv, vilket betyder att slutsatserna härleds från ett antal empiriska iakttagelser. Den som har sett solen gå upp varje morgon drar slutsatsen att det finns ett mönster, att solen också i framtiden kommer att gå upp om morgnarna. Alternativt är metoden hypotetisk-deduktiv, vilket betyder att man ställer upp en hypotes som det finns möjlighet att pröva. En hypotes är inte ett antagande rätt ut i det blå utan en kvalificerad gissning. Hypotesens värde avgörs av dess kraft att förklara verkliga händelser. Visar det sig att dessa stämmer så stärks hypotesen. Det finns mer att säga om hypotetisk-deduktiv metod, men här kan det räcka med konstaterandet att båda metoderna underordnar sig verkligheten. Det gäller inte för den politiska korrektheten. Som visats så är den ett barnbarn till marxismen, en påstått vetenskaplig metod som falsifierats och därför degenererat till en morallära, en etik. Problemet är det som går som en röd tråd genom denna text, förhållningssättet till verkligheten. Till skillnad från vetenskap som underordnar sig verkligheten, så agerar den politiska korrektheten som om den vore överordnad. I mötet med verkligheten och de sätt som människor biologiskt och socialt fungerar på, säger den politiskt korrekte att ”det är jag som bestämmer”. Eftersom detta är en övermäktig uppgift, så flyttar den sitt fokus från verkligheten till verklighetens beskrivning, det vill säga språket. Tanken är att den politiska korrektheten genom att styra språket ska styra verkligheten. Det som istället händer är att klyftan mellan språk och verklighet vidgas. Det uppstår också en klyfta mellan de människor som låter sig styras av språket – de politiskt korrekta – och ”verklighetens folk”, som fram till en viss gräns underkastar sig de politiskt korrektas maktinnehav. När klyftan mellan den politiskt korrekta språkverkligheten och verkligheten blir för stor så ”vinner” verkligheten alltid. Frågan är inte om den gör det utan när det sker. Samt, det som kanske är mest oroande, till vilket pris? Hur många människor ska dö? Vilka kulturella erövringar överlever?

De politiskt korrekta transformerar samhällskritik till sjukdom, ondska, något lägre stående, vilket är en från Frankfurtskolan ärvd härskarteknik. Fienden måste förgöras, men samtidigt som man konstaterar att PK-folket är skoningslöst mot sina kritiker, så behöver PK-ideologin sina fiender. Den behöver rasisterna, den förtryckande vite mannen och klimatförnekarna för att motivera sitt maktinnehav. Den ska ju skapa en bättre värld genom att förgöra ondskan. Hittar den ingen ondska, så måste den konstruera en sådan, för att sedan bekämpa den. Praktexemplet är att den som på goda grunder är kritisk mot islam definieras som islamofob och islamofobi måste bekämpas. Islamofober är ju onda! Att tala om muslimers västfobi och dess konsekvenser finns inte på kartan.

Det betyder inte att de politiskt korrekta gillar islam. Islam och muslimer har inte heller de något egenvärde utan är redskap för att upprätthålla PK-väldet. Muslimer är offer för ett ont samhälle, det samhälle som de politiskt korrekta påstår sig vara i färd med att förbättra. Muslimer kan aldrig bli likställda de politiskt korrekta. I rollen som underordnade förblir de offer. Att de inte har något värdefullt att erbjuda vårt samhälle spelar ingen roll, därför att det finns ingenting som är värdefullt för PK-ideologin. Eftersom ingenting är på riktigt utan allt konstruerat så är det inte problematiskt med att fienden, exempelvis rasismen, är uppblåst till alldeles orimliga proportioner. Inte heller sanning har något egenvärde. Det som en majoritet av relevanta personer tycker, det är sanning i det politiskt korrekta Sverige.

Får man tro media hotas vårt samhälle av högerextremister och nazister mer än av något annat. De politiskt korrekta kallar utan betänkligheter sverigedemokraterna för nazister. Det bekymrar dem inte att de därmed också ljuger om dem som röstar på det parti som vuxit sig stora, inte därför att de är nazister, utan därför att de har bättre verklighetskontakt och inte vill låta de dekadenta förespråkarna för politisk korrekthet behålla makten.

Eftersom de är sociala konstruktivister anser PK-folket inte att verklighetsrefererande invändningar är på riktigt. Politisk korrektet är en ideologi som drivs på en abstrakt nivå. Den behöver inte bevisa sitt värde genom att referera vare sig till konsekvenser av politiska beslut eller rent allmänt till hur verkligheten fungerar. Bakom denna avvisande hållning finns inga kunskaper utan enbart moral. När dissidenter visar att resonemangen är ohållbara, till och med groteskt felaktiga, så lyssnar inte de politiskt korrekta, därför att verkligheten och verklighetsreferenser är fientliga och därför irrelevanta. Den politiskt korrekte kan inte säga vad som är bättre och vad som sämre, därför att allting är relativt. Han eller hon anser att det inte finns någon objektiv och fristående verklighet att förhålla sig till. Han eller hon säger: ”Du har din verklighet och jag har min. Min är axiomatiskt god och överlägsen din.” Det är PK-samhället och PK-tänket i sig som är moraliskt överlägset och därmed oantastligt.

Hedonism:

När det inte finns några beständiga värden blir undvikande av lidande och faror viktigt. Sökandet efter njutning blir PK-moralens enda drivkraft eller motivation. Vi lever i en tid då det erbjuds ett tidigare aldrig skådat spektrum av njutningar. De med en ordinär ekonomi kan frossa i mat och dryck, utveckla en betydande och ibland löjeväckande expertis utan att det drar för höga kostnader. Det är exempelvis möjligt att på svenska systembolaget i april år 2016 köpa en flaska vin från Toscana för 75 kronor och ta del av Ernst Kirchsteigers munhåleupplevelse (ja, det står så!): ”Fyllig och inbjudande med mängder av körsbär, vanilj, örter och ekfat”.

De som har lite mer pengar kan köpa flotta villor, sommarställen och lyxiga fordon. Den som har väldigt mycket pengar kan skaffa sig en lustyacht, ett slott, ett privatjet. Konst för miljoner eller miljarder? Rikedom är meningsfullt, vägen till respekt och lycka. Det finns en cynism i detta, ungefär som när Oscar Wilde sa att kännetecknet för en cyniker är att han vet priset på allting men ingenting om vad något är värt.

Neofili:

Neofili betyder kärlek till det nya. För att livet ska vara värt att leva måste det ständigt förnyas. Eftersom inget har något beständigt värde, så skapar upprepningen leda. Moderniteten måste bryta gränser, överskrida det gamla, alltid söka det nya för att vi ska känna att livet är meningsfullt. Det går därför inte att vila i det gamla. Den politiskt korrekte sliter inte ut utan tröttnar på sina gamla kläder, sin gamla bil och sin gamla partner. Det behövs ständig förnyelse för att han eller hon ska klara att upprätthålla sin livslust.

Altruism:

Politisk korrekthet är en världslig humanistisk ideologi, som baseras på moraliska principer.

Den vill vara altruistisk därför att det står i kontrast till själviskhet. Det handlar om att materiellt hjälpa andra människor, en sekulär motsvarighet till den kristna barmhärtigheten.

Det som driver altruismen är skuld, vår västerländska skuld för kolonialism och imperialism, i synnerhet den vite mannens skuld för förtrycket. Det moraliskt goda blir att vi delar med oss av vårt materiella välstånd. Resten av världen befolkas av människor som är offer, vilket betyder att den politiskt korrekte stannar kvar i ett oåtkomligt överläge. Allra överst står den som bejakar feminismen, förtryckt av den vite mannen. Observera att feministen skiljer sig från de övriga offergrupperna. Hon befinner sig inte bland de offer, som är och förblir underordnade utan är samtidigt såväl offer som högsta hönset. Det är därför vår regering är feministisk.

De politiskt korrektas vänsterflygel driver en oegennyttig altruism, vilket gör den moraliskt överlägsen alla tidigare former av mänsklig moral, inklusive alla religioner. PK-vänstern skänker bort av sitt överflöd utan att förvänta sig någonting i retur. Vänsterflygeln tycker inte att högerflygelns givande är lika hedrande, därför att de skänker från ett överflöd som de egentligen inte har rätt till.

Problemet med vänsteraltruismen är att om du gläder dig åt att kunna hjälpa andra så är din altruism inte helt ren. Ett försök att lösa denna fråga är att bestämma att den som är politiskt korrekt bör vara altruistisk alldeles oavsett vilka känslor det föder i den personens inre. Det betyder att du för att följa PK-regelboken måste vara altruistisk även om du blir olycklig av det, därför syftet är ju inte att göra något med dina känslor utan att hjälpa andra som lider. Och det gör du därför att det är din plikt som delaktig av det västerländska överflödet, men också som en kompensation för begångna synder. Det är en tribut som avser att göra världen bättre, trots att den blir sämre för dig och de dina (när man ska hjälpa ”flyktingar” så får man ju inte se till vad det kostar). Altruismen är tvingande och konsekvensblind. Vi släpper in folk i landet trots att det inte ens är säkert att vi hjälper dem. Att tvingas sitta på en flyktingförläggning i mellan ett och två år och inte ens veta om man får stanna kvar i landet, är det godhet? Enligt PKs regelbok är svaret ja. Det goda är att släppa in dem, inte det som därefter händer.

Frågan är hur godheten samspelar med nihilismen. Varför vill den politiskt korrekte att världen ska bli en bättre plats? Svaret är att det finns inget egentligt intresse av att världen blir lite bättre utan det handlar om att det är nödvändigt för den politiskt korrekte att manifestera sin godhet. Det är en symbolhandling. Hade det handlat om verklig godhet hade

den politiskt korrekte adresserat sina hjälppengar till ett flyktingläger där de ger ojämförligt mer hjälp för pengarna. Dessutom skulle det innebära minskad risk för vår egen civilisations undergång, men så gör inte de goda därför att godheten är inte kopplad till konsekvenserna. Det är en abstrakt godhet, ett slags vansinne därför att det är fullt möjligt att den inte producerar godhet utan ondska.

Individualism:

Jaget är alltings centrum. Livet börjar och slutar med mig. Vad som händer efter det jag dött är inte intressant, eftersom jag inte kommer att få uppleva det. Viktigast av allt är att jag som person överlever. Det är det som driver mig. Det finns ingenting som är större än jag, som är värt att offra sitt liv för. Inte familjen, inte ens barnen. Psykiatern David Eberhard har skrivit två böcker som demonsterar jagets betydelse i Sverige. I den första konstaterar han att svenskarna är trygghetsnarkomaner. Den andra bär titeln ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. I båda fallen handlar det om egocentrism, att sätta den egna personen i första rummet.

Globalism:

Vänstern bekämpar nationalismen och bejakar globalismen därför att den för dem representerar befrielse. Den möjliggör för jordens förtryckta att fritt söka efter ett bättre liv.

Också för högern är globalismen befrielse, en värld där inte nationerna sätter upp handelshinder utan varor och kapital kan flöda fritt. Såväl vänstern som högern är övertygade om att globalismen kommer att lyfta världens befolkning till en tidigare okänd nivå av välstånd.

När konsekvensorienterade kritiker påminner om att det inte finns någon demokrati utanför nationen, så biter inte argumentet på globalisterna. För dem handlar inte demokrati om folkstyre utan om rätt värdegrund. Folkstyre har för dem en besvärande populistisk bismak.

Inversion:

Hur fungerar inversionen? Enkelt: Om män spontant tenderar till att bli ledare så måste politiken favorisera kvinnor. Om kvinnor naturligt tar hand om barnen, så måste politiken tvinga männen att vara med barnen. Det är därför en tredje ”pappamånad” är ett viktigt mål i svensk politik. Om människor är naturligt heterosexuella så måste det allokerande systemet sätta alla utom de heterosexuella i första rummet. Om en särskild grupp härskar och en annan är underordnad så inverteras hierarkin av de politiskt korrekta. Minoriteter har företräde före majoriteten. Inversionen är det instrument som ska producera rättvisa. Om och hur det fungerar? Se dig omkring.

Avlutningsvis kan vi pröva teorins förklaringskraft. Vad levererar den för svar på nedanstående frågor?

Fråga: Varför är de politiskt korrekta så oemottagliga för förnuftiga invändningar?

Svar: De politiskt korrekta är inte särskilt observanta på det samhälleliga förfallet. Det som fanns igår är överspelat och kommer aldrig tillbaka. Och i morgon är samhället ytterligare på ett annat sätt. Eftersom det inte finns några beständiga värden så går det inte att ange riktningar, det vill säga om samhället är på väg att bli bättre eller sämre. Eftersom de heller inte ser sambandet mellan sina egna handlingar och samhällets tillstånd, så blir frågan meningslös. Att handla gott är fullt tillräckligt. Om du invänder och påstår att deras handlingar inte är goda när de har onda konsekvenser, så måste de politiskt korrekta försvara sig. Det är en logisk kritik som de politiskt korrekta inte kan förvara sig mot. De lyssnar därför inte till din kritik utan förklarar att du är ond. Särskilt ond blir du om du ifrågasätter de politiskt korrektas dogmer.

Fråga: Varför bryr de sig inte om vad för samhälle som nästa generation ska överta?

Svar: Eftersom samhället inte innehåller några beständiga värden utan allt är konstruerat så finns det inga värden att överlämna till barnen. De får väl konstruera sin verklighet precis som vi konstruerar vår. Dessutom, min verklighet upphör att finnas med min död.

Fråga: Varför tar de inte till sig bevisningen för att socialism leder till vidriga samhällsbildningar?

Svar: Den klassiska kommunismen ledde till samhällen som de politiskt korrekta inte heller gillar. Men vi kan ju inte upphöra med att kämpa för rättvisa och jämlikhet, för lika rättigheter, mot rasism etc. Det är ju denna kamp och insikt som ger de politiskt korrekta rätten att moralisera över såväl de egna invånarna när de inte lever upp till godhetens kriterier, som över andra statsskick som inte följer den politiska korrekthetens dogmer.

Fråga: Varför förstår de inte att nationen är förutsättningen för demokrati?

Svar: Marxismen hyllar inte nationen eftersom den förhindrar proletariatet att utveckla sin internationella klassamhörighet. Kulturmarxismen ser nationalismen som en sjukdom. De anser att den utlöst två världskrig. De politiskt korrekta för arvet vidare och lägger till att nationen står i motsättning till den positivt uppfattade globalismen. Eftersom alla människor är lika mycket värda, så utgör nationalismen ett hinder för den fria rörligheten. Globalisterna har för övrigt en flexibel uppfattning av vad demokrati är för något.

Fråga: Varför ser de inte kulturella och sociala skillnader mellan människor av helt olika sort?

Svar: Den politiska korrektheten utgår inte från verkligheten utan från sina dogmer. Den gör också misstaget att förväxla realiteten och normen. Eftersom dogmen och normen säger att alla människor är lika värda, så ska verkligheten hanteras på detta sätt. Att peka ut skillnader mellan människor av olika raser och kulturer är rasism, därför att de är ju lika mycket värda. Tanken är också att genom att tvätta språket, så kommer språket att fungera som ett instrument för förverkligandet av PK-normerna. På så sätt styrs människor till att bli övertygade om det absurda påståendet att alla människor är lika mycket värda, att det inte finns några skillnader.

Fråga: Varför släpps främlingar in i landet trots att det varken finns bostäder eller jobb åt dem?

Svar: Att släppa in människor som av olika skäl, främst ekonomiska, söker sig till Sverige är ett altruistiskt handlande. Återigen sätts normen framför realiteten. Världen borde vara fri, det borde inte finnas några nationella gränser, vi får inte göra skillnad mellan vi och dem. Eftersom de politiskt korrekta är konsekvensignoranta så kopplar de inte samman massinvandringen (språktvätt behövs, ett förbjudet ord!) med asylväntan, bostadsbrist och mångårig, inte sällan livslång, bidragsförsörjning. Varje fråga måste besvaras för sig. Att se mönstret, vore att relatera till verkligheten på ett sätt som den politiska korrektheten inte tål.

Fråga: Varför är de politiskt korrekta så intresserade av sexuella och andra minoriteter?

Svar: Det handlar om att nå rättvisa genom inversion. Eftersom de politiskt korrekta inte är verklighetsorienterade behöver de inte bry sig om den biologiska och sociala verkligheten: ”så här gör människor”. Människorna är fria och kan skapa sig vilket samhälle de vill.

Fråga: Varför påstår de att invandringen är ekonomiskt lönsam?

Svar: Därför att om de erkänner att invandringen är dyrbar, så måste de också svara på den verklighetsorienterade följdfrågan varför denna invandring ska bekostas med svenska folkets skattepengar. Ibland kommer de inte undan, men allra bäst är det att mota Olle i grind genom att exempelvis hävda att det på lång sikt kommer att visa sig vara en god affär, att invandring i historisk tid alltid varit positiv etc.

Fråga: Varför tycker de att vi måste hjälpa människor på flykt, trots att de befinner sig på en helt annan plats på jordklotet?

Svar: Politisk korrekthet är en morallära och det handlar om att minimera lidandet, ett av hedonismens mål. Vad spelar det då för roll var lidande människor kommer ifrån eller var de finns någonstans? Vi måste naturligtvis i första hand se till vilka som behöver vår hjälp mest, inte till var de bor.

Fråga: Varför föraktar de sitt eget folk?

Svar: De påstår att de har ett uppdrag att fostra folket och att detta legitimerar deras maktinnehav. Om de hyllade folket, något som nationalistiska och patriotiska ledare gärna gör, så skulle de dra undan mattan för sitt eget uppdrag. De föraktar folket, därför att det inte är tillräckligt antirasistiskt, tillräckligt feministiskt etc. Men, de håller på att åtgärda dessa brister!

Fråga: Varför kritiseras vita medelålders män särskilt hårt?

Svar: Dessa män är det största hotet mot de politiskt korrektas maktinnehav. Män vill leda, vilket motiverar inversionen. Men de är också vanligen konsekvensorienterade och ser den katastrof som de politiskt korrektas styre leder till. Därför måste de desavoueras. De är skyldiga till forna tiders illgärningar som kolonialismen. De är det onda patriarkatet som förtrycker kvinnor. Därför kan deras protester och verklighetsbeskrivningar avfärdas som mansplaining. Därför bör också svenska män göras ansvariga för vad män från andra länder och kulturer gör. Alla män är skyldiga till att så många våldtäkter begås i Sverige. Alla män kan misshandla och förtrycka kvinnor, vilket generaliseras till att alla män förtrycker och misshandlar kvinnor. Svenska män är också talibaner. Män är djur. Män är våldsamma. Är det några som är ansvariga för det onda i samhället, så är det de vita medelålders männen.

Fråga: Varför föder kvinnorna så få barn?

Svar: Tanken att medborgarna har ett ansvar för det egna folket är död. Det bör inte finnas något eget folk och inte heller någon egen nation. Därför finns det inte något sådant ansvar. Enligt hedonismens principer måste dessutom insats vägas mot vinst. Vad ger mest lycka?

Ett eller två barn är attraktivt, det optimerar lyckan. Men fem eller sex barn, där blir helt enkelt kostnaden för stor. Kvinnor med så många barn kan inte förverkliga sig själva, de förstör sin figur etc. Barn är inte nödvändigt, men för dem som längtar efter barn så kan väl ett barn räcka. Eller möjligen två barn? Att ett sådant ideal på sikt innebär den egna folkgruppens undergång är en mycket abstrakt tanke. Varför ska ett sådant ansvar läggas på individens axlar?

Fråga: Varför drar alla åt samma håll, varför kritiserar inte vänstern högern och tvärtom?

Svar: Vänstern står för den högsta moralen genom sina krav på ett samhälle inriktat på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, mångkultur, värdegrundskonsensus etc. Eftersom medierna serverar den enda gemensamma verkligheten, så drabbar indoktrineringen alla. När man väl accepterat målsättningarna är det för väldigt många omöjligt att gå emot strömmen. Vem vill ha ett orättvist, ojämlikt, kvinnoförtryckande och rasistiskt samhälle? Alla som vill vara innanför gemenskapen och vill göra karriärer, bli gillade och framgångsrika, måste bejaka dessa normer. Det är både attraktivt och rätt, så länge man inte kopplar samman det som anses gott med dess konsekvenser.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Värdegrundsarbete i filmfestival för skolungdomar

När Gunnar och jag började blogga fick vi rådet att inte skriva för långt. Högst en sida kanske, mer orkar läsarna inte med. Det har vi inte lytt. Nästa text från mig kommer att bli extra lång, utan att därför vara särskilt lättläst. Dagens anonyma gästskrivare är i gengäld lite mer kortfattad.

***

Skolbio 2016 har i år en filmfestival för Stockholms skolungdomar, årskurs nio till gymnasiet. På hemsidan förklarar man:

Skolbion är ett unikt tillfälle för ungdomar att se kvalitetsfilm från hela världen på en riktig biograf. Varje år gör festivalen ett urval av filmer som kompletterar skol-och gymnasieundervisningen. Filmerna som visas är vitt skilda berättelser från hela världen. De behandlar alla viktiga dagsaktuella ämnen, så som mänskliga rättigheter, politik, kärlek och maktstrukturer.

Grupper av elever har under november månad kunnat se film för 35 kronor per person och då ingår ett gratis årskort (värde 260 kr) för att se mer kvalitetsfilm på Skolbio. Festivalens huvudsponsorer är kulturförvaltningen i Stockholms stad, Stockholms landsting och Filminstitutet. Skolbio har haft politiskt stöd sedan många år. 2007 skrev Roger Mogert (s) en motion i Stockholms kommunfullmäktige om att stödja verksamheten:

Stockholms stad bedriver sedan 10 år tillbaka skolbioverksamhet vilken riktar sig till både grundskola och gymnasieskola. Skolbio och mediepedagogik kan användas som såväl ett ämnesöverskridande verktyg för att nå målen i skolan som för att stimulera till ett kritiskt förhållningssätt till bild- och formspråk och som en möjlighet till kreativ utveckling.

Film och mediepedagogik är således verktyg som ska används för att nå målen i skolan, som demokratisk fostran, men också för att stimulera till kreativitet och ett kritiskt förhållningssätt. Så hur används detta verktyg i praktiken, var ligger tyngdpunkten i denna festival för unga?

Årets filmfestival har fem teman:

Demokrati
Traditioner och revolt
Drömmar
Ung kärlek
Estetik

Under temat ”Demokrati” finns fem filmer. Två handlar om svårigheter och drömmar bland ungdomar i muslimska samhällen, två behandlar polisvåld respektive vapenlobby i USA, och en behandlar polisvåld och kamp för rättvisa i Brasilien. Trailers om polisvåldet och vapenfixeringen är dokumentärer fulla med skottlossning, skrik och förtvivlade människor, medan de islamska filmerna har en lågmäld vänlig ton och visar hur sympatiska människor försöker hantera en svår situation. Av de 22 filmerna i festivalen behandlar 11 ungdomars liv i islamska länder.

I temat ”Traditioner och revolt” utspelar sig tre spelfilmer i muslimska samhällen, de handlar om förbjuden kärlek. En indisk komedi handlar om kvinnlig frigörelse.

Temat ”Drömmar”, innehåller sex filmer. Två filmer från muslimska samhällen, den ena är en komedi om unga män i Nigeria som gläds åt tiden innan de ska påbörja sina universitetsstudier, den andra beskriver en fransk mor som på djupet försöker förstå sin dotter som anslutit sig till IS. USA skildras i två kriminalhistorier där ungdomar drömmer om snabba pengar. I en film om Grekland visas på ungdomars hemlöshet och klassklyftor, Tyskland presenteras med en film om fördomar mot en afroamerikansk pojke som försöker passa in, men blir missbedömd eftersom han förväntas vara hip-hoppare.

Temat ”Ung kärlek” har tre filmer om kärlek i muslimska länder. Möjligen tangerar en av dem homosexualitet, av fotot att döma, och en annan har en trailer som skulle kategoriseras som omöjlig buskis om den var gjord i ett västerländskt land, men exotismen legitimerar. Italien skildras via en ung kvinnas kärlek till en fängslad rånare. Ung kärlek i Frankrike handlar om (homosexuell?) vänskap/kärlek mellan en färgad och en vit ung man.

Sist temat ”Estetik” visar två filmer, en fransk om balett och en engelsk om en före detta porrstjärna som försöker stjäla ett konstverk.

Så hur ser helheten ut för alla dessa berättelser? Medan vi möter ungdomar i islams värld genom deras drömmar om en bättre framtid, sökandet efter sanning, förbjuden kärlek och komedi (i 10 av 11 filmer), så beskrivs västvärldens ungdomar genom filmer om polisvåld, kriminalitet, hemlöshet och klassklyftor samt fördomar som vänds till kärlek inom mångfalden av etniciteter. Filmpresentationerna ger således en märklig bild av vår värld.

Finns det inte något positivt att visa om västerlandets demokratiska system? Är det rimligt att demokratin skildras genom vapenlobbyister och polisvåld i USA? Var är de välartade svenska, tyska, amerikanska, israeliska och ryska ungdomarnas drömmar och strävan att forma ett bra liv? Var är Pussy Riot, kärleken i Paris, och var är det mörka islam med flickor som kidnappas av Boko Haram, könsstympning eller ”prostitution bakom slöjan”?

Om vi skulle vända på titlarna, vad skulle vi få för filmer då? En film om polisvåld i Tunisien, framtidsdrömmar bland ungdomar i Sverige (kanske samer för exotismens skull), en färgsprakande komedi från Israel, klassklyftor och hemlösa i Jordanien, kärleken till en rånare i Nigeria, en afroamerikansk pojke försöker passa in i Saudi-Arabien, kriminella ungdomar i onåd hos knarkbossar i Syrien, en kärlekskomedi från Paris, en mor försöker förstå sin dotter som vill gå i kloster, och en före detta porrstjärna försöker stjäla ett konstverk i Istanbul…

Filmerna om muslimska länder, deras kärleksbekymmer, drömmar och fester naturaliserar och gör svenska ungdomar bekanta med islams tankevärld. Filmer där skolungdomarna får möta inspirerande och kreativa västerländska ungdomar tycks ha uteslutits ur filmfestivalens program. Enligt filmens urval drömmer västvärldens ungdomar om snabba pengar och stölder, och är rädda för polisvåld och orättvisor. En film visar till och med en fransk flicka som anslutit sig till IS och modern måste förstå hennes val för att få henne tillbaka. Som positiv motvikt visar ett par västerländska filmer på kärlek och förståelse inom mångfalden av etniciteter där inhemska ungdomar kommer till insikt och ändrar sina förutfattade meningar.

För att den önskade meningen i filmen verkligen ska gå fram tillhandahåller Skolbio en mediepedagogisk handledning till läraren för de efterföljande diskussionerna, ”som ger förslag på teman och diskussionsfrågor till klassrummet”. Det är inte så svårt att räkna ut vad diskussionerna avser att leda fram till. Tyngdpunkten i Skolbios verksamhet är att stödja skolans mål och bibringa ungdomar den rätta värdegrunden. Här använder värdegrundsarbetarna mediepedagogik och filmens suggestionskraft för att forma våra ungdomars världsbild och identitet.

Filmerna i Skolbio 2016

Tema ”Demokrati”

Raving Iran – Irans musikliv och unga människors dröm om ett annat liv
Under the Gun -vapenlobbyister och skolskjutningar i USA
In the Shadow of the Hill – polisvåld i Rio de Janeiro
Do not resist – polisvåld i USA
After spring – berättelser, drömmar, syrier i jordanskt flyktingläger

Tema ”Traditioner och revolt”

Barakah Meets Barakah – identitet och socioekonomiska skillnader i Saudiarabiens första komedi om förbjuden kärlek
Sand Storm – Beduinkvinnor i den israeliska öknen och skiljelinjer
The Dark Wind – IS anfaller Yezidier
Lipstick under my Burkha – kvinnlig frigörelse i Indien

Tema ”Drömmar”

As you are – sorgligt om vänskap homosexuell kärlek och polisundersökning i USA
Green White Green – färgsprakande komedi om Nigeria
Road to Istanbul – hur en mor försöker förstå sin dotter som funnit islam och gått med i IS
Park – klassklyftor och hemlösa ungdomar i Grekland
The Land – kriminella ungdomar i USA hamnar i onåd hos knarkbossar
Morris from America – Afroamerikansk pojke försöker passa in i Tyskland

Tema ”Ung Kärlek”

Being 17 – Färgad och vit kille som finner vänskap i Frankrike (homosexualitet?)
The Wedding Ring – Film om Nigeria, där en ung kvinna som varit i väst återvänder och kärleksfullt slussas tillbaka in i traditioner.
Heidi – förbjuden kärlek i Tunisien
Malaria – förbjuden kärlek och fejkad kidnappning i Iran
Fiore – Kärlek till en rånare i ett italienskt fängelse

Tema ”Estetik”

Reset – Balett i Frankrike och gamla strukturer
The Banksy Job – en före detta porrstjärna själ ett konstverk av Banksy

I något redigerat skick återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fråga: Kan muslimer integreras i det västerländska samhället?

Om man anser att alla människor i grunden är lika varandra och har lika värde, så är rubrikens fråga islamofobisk. Dessutom, den som kommer fram till ett nej, skiljer mellan ”vi och dem” och visar sig därmed vara rasist. Det politiskt korrekta svaret är att det är klart att muslimer, precis som alla andra, kan integreras. Sedan varierar det givetvis mellan olika individer. Vi är visserligen lika varandra, men individuellt skiljer vi oss åt. Med andra ord, det är inget särskilt med att vara muslim, utan man måste se människan bakom denna typ av religiösa etiketter.

Den som kastar loss från PK-doktrinen och kopplar samman islam med terror, och dessutom har förstått att många jihadister är födda i Europa och således istället för att integreras, stärkt sitt avståndstagande till Europa och den västliga kulturen, kan inte svara annat än nej. Den muslimska identiteten är starkare än den västerländska. Muslimer klarar att göra motstånd mot att integreras, trots att de valt att leva i Europa framför sitt muslimska fädernesland. Blir de tillräckligt många så tar de över det lokala samhället. Det håller på att ske i några svenska förorter, som exempelvis Rinkeby. Vänder vi blicken mot Europa finns det många exempel på islamisering, i synnerhet i Storbritannien och Frankrike.

För att kunna ge ett mer underbyggt svar på frågan, är det nödvändigt att närmare granska några strömningar i Europa, särskilt sådana som ägt rum under de senaste 50-60 åren.

Ett faktum är att Europa sedan mitten av 1900-talet har blivit påtagligt mer sekulariserat, även om graden av sekularisering skiljer en hel del mellan olika länder (jämför till exempel utvecklingen i Sverige och Polen). En växande majoritet av européer har slutat delta i traditionella religiösa aktiviteter. Fler och fler reflekterar inte ens över möjligheten att gå till kyrkans högmässa om söndagarna. I Sverige är det bara vid stora helgdagar eller mera världsliga tillställningar som bröllop, skolavslutningar och begravningar, som det numera är fullt i kyrkan. Även då har det stora flertalet kommit på grund av andra intressen än de rent religiösa.

Det kan tilläggas att samtidigt som samhället sekulariserats fortsätter många européer att ha någon form av tro, oftast med kristen utgångspunkt. Dock utan att tillhöra någon församling eller något samfund. Religionssociologen Grace Davies beskrev i mitten på 90-talet fenomenet i sin bok ”Religion in Britain since 1945”. Boken har undertiteln “Believing without belonging” – ett uttryck som hon blivit känd för.

Mycket få personer i Europa skulle idag ställa sig bakom ett förslag om att bibeln bör utgöra den huvudsakliga grunden för vår lagstiftning. Hållningen är principiell – vi skiljer mellan staten och kyrkan. Dessutom finns det i bibelns gamla testamente en hel del tankegods som krockar med vår moderna rättsuppfattning. T ex om slaveri:

Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. (3 Mos 25:44)

Ni får också köpa barn till invandrare. Dem kan ni hålla som slavar för all framtid. (3 Mos 25:45-46)

Eller om vilka man inte får ha sex med (3 Mos 20 kap):

Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan straffas med döden.

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen (3 Mos 20 kap).

Eller ett barn som råkar svära över sina föräldrars dumhet:

Var och en som förbannar sin far och mor skall straffas med döden. Han har ju förbannat sin far och mor, skulden för hans död är hans egen. (3 Mos 20:9)

De flesta ler nog lite överseende åt dessa exempel på ”lagar” som bibeln innehåller. Som tur är har vår västerländska civilisation gradvis lämnat bibeln som utgångspunkt för lag och rätt. I USA finns det dock grupper som verkar vara helt övertygade om att bibeln alltid har rätt. Personligen hade jag blivit förskräckt om vi fått se en snabb och omfattande invandring av religiösa grupper som dessa till Sverige.

Brottet mot bibeln som rättesnöre inleddes i Frankrike under upplysningstiden. Vetenskapen ställdes i fokus och i det ena landet efter det andra inrättades vetenskapliga akademier. Man kan säga att det europeiska 1700-talet var nyttans och förnuftsdyrkans tidevarv. Den då rådande tidsandan var emot auktoritetstro, ofrihet och privilegier och för förnuft och samhällsnytta. Upplysningens idéer innehöll en positiv framtidstro, liksom tron på att människan var god och förnuftig av naturen. Andra upplysningsidéer var tolerans mot oliktänkande och religionsfrihet. Misstron mot all slags vidskepelse, inklusive religioners påbud växte. En av de viktigaste politiska idéerna var naturrätten, det vill säga att makten skall utgå från folket. Men det skulle dröja länge innan denna tanke resulterade i demokratiskt styrda samhällen. Det har tagit ett par trehundra år för Europa att lämna religionen som grund för lagarna, för att idag tillämpa det som vi betraktar som självklart, det vill säga lagar baserade på förnuft och lika rättigheter.

Ser vi historien evolutionistiskt har den europeiska upplysningstidens idéer ännu inte helt nått den muslimska världen. Enligt en opinionsundersökning som genomfördes av Pew Research Center år 2015 anser en majoritet av världens muslimer att sharia ska vara officiell lag. I Irak svarade 91 procent av de tillfrågade att de ville ha sharia, i Marocko 83 procent och i Egypten 74 procent. I hela Nordafrika och Mellanösternområdet var 74 procent av denna uppfattning. Även om det finns många muslimer som gillar västlig rättstradition anser således en majoritet att sharia är ett bättre system. För dem är sharia inte ett påhitt av människan utan en ”gudomlig sanning”.

År 2005 publicerade The Institute for the Study of Labor (IZA) i Bonn en artikel med titeln “Are Muslim Immigrants Different in Terms of Cultural Integration?”. I denna utgick de från ett unikt grundmaterial från Storbritannien: The Fourth National Survey of Ethnic Minorities (FNSEM). Där ställs en hel rad olika frågor till personer som bor i Storbritannien och tillhör någon av landets etniska minoriteter. Frågorna berör olika teman som kan påverkas av etnisk/kulturell bakgrund, som till exempel hur viktig religionen är för personen, attityd till äktenskap med någon med annan trosuppfattning och hur väsentlig den kulturella inriktningen är vid val av skola för ens barn. Respondenterna delades i två grupper: muslimer och icke-muslimer (t. ex. kineser, personer från Västindien, afro-asiater och hinduiska indier).

Efter att ha uteslutit demografiska och socioekonomiska variabler visade det sig, föga förvånande, att den tid det tar för muslimer att bli ”kulturellt integrerade” är längre än för icke-muslimer. När det gäller icke-muslimers kulturella integration var det av avgörande betydelse hur länge de levt i landet. Något sådant samband sågs inte för gruppen ”muslimer”.

De faktorer där störst skillnad mellan grupperna i IZA-studien kunde ses, och som hos muslimer förändras oerhört sakta, är bland andra:

Betydelsen av religionen som primär grund för värderingar
Ovilja till att gifta sig med någon av annan religiös uppfattning
Skolans inställning till religionen
Förekomst av (föräldra)arrangerade äktenskap
Bruk av ursprungsspråket i samtal med familj, vänner och arbetskamrater
Familjens inkomst

I undersökningen av IZA, hade färre muslimer anställning, färre ledande positioner än icke-muslimer. Muslimer hade dessutom lägre genomsnittslön än icke-muslimer.

En muslim som föds i Storbritannien och bott i landet i 50 år har samma starka religiösa identitet som en första generationens icke-muslimsk invandrare, som bott i Storbritannien i mindre än 20 år. Andra generationens muslimer uppnår heller aldrig någonsin den lägre nivå av ”stark religiös identitet” som den första generationens icke-muslimska invandrare med tiden uppvisar. Med andra ord, för Englands muslimer har religionen med tiden kommit att betyda mer, inte mindre.

Om resultatet av denna undersökning stämmer också för Sveriges del kan vi i framtiden förvänta oss en utveckling där muslimer i Sverige, istället för att sakta men ohejdbart integreras i det svenska samhället. blir en växande grupp, på grund av fortsatt invandring och högre nativitet. Klyftan mellan majoriteten och muslimerna med avseende på livsstil kommer dessutom att öka. Eftersom den sekulära trenden i Europa fortsätter kan en bibehållen stark religiös identitet bli en väsentlig faktor som påverkar integrationen av muslimerna negativt. Dessutom, när etniska och religiösa minoriteter blir tillräckligt stora, startar en process motsatt integrationen: självsegregation. Det betyder att muslimerna använder majoritetskulturen som ett varnande exempel I sina identitetsbyggen. Det sker redan runt om i Europa, också i Sverige. Minns här att allt identitetsbyggande är kontrastivt, det vill säga det behövs en tydlig fiende för att vara riktigt effektivt. Sammanfattningsvis, klyftan mellan icke muslimska och muslimska medborgare minskar inte utan den ökar.

Det gäller synen på jämställdhet, kvinnors rätt till arbete utanför hemmet, kvinnlig sexualitet, möjligheten att själv välja vem man gifter sig med, de homosexuellas rättigheter med flera samhällsfrågor som européer idag ser som viktiga ur ett demokratiskt perspektiv.

En svårighet för muslimer att gradvis närma sig ett stadium av ”Believing Without Belonging” ligger i att islam värderar det gemensamma religionsutövandet som mer värt än det individuella. Att be i moskén är mer andligt meriterande än individuell bön. En sådan regel gör det förstås inte lättare för en troende att avstå från exempelvis fredagsbönen, vilket i sin tur gör att religionen behåller makten över sina tillbedjare.

Förhållandet påminner om den makt prästen en gång hade i Sverige med husförhören. Husförhören var ett sätt att upprätthålla församlingens religiösa tro och prästen hade genom husförhörslängderna god kontroll över församlingens medlemmar. För församlingens medlemmar var det en plikt att delta i husförhören. Disciplinen, men även grupptrycket, gjorde människorna undergivna och medgörliga.

Islam spelar samma roll i dag för Europas muslimer, som kristendomen gjorde i Sverige under husförhörens tid. Skillnaden är att muslimerna inte går i takt med majoritetssamhället, vilket givetvis utgör en grogrund för misstänksamhet och kritik från majoritetssamhället. Muslimer som grupp löper därmed en stor risk att placeras längst ner i samhällshierarkin. Ska framtiden bli någorlunda konfliktfri måste de påskynda sin egen sekularisering, och den måste ske i väsentligt snabbare takt än den som samtidigt pågår bland européerna. Det är svårt att tro att detta kommer att ske.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Reaktioner på Trump och en del annat

Först en pärla. Det är en man som särskilt retar sig på Henrik Schyffert, som han betraktar som en hycklande svinpäls. Till honom skrev han nedanstående mail och förklarar för mig: ”Mitt beundrarmail riktigt dryper av ironi och groteska överdrifter men denne så kallade komiker – som inte borde vara främmande för just ironi – fattar inte ett smack och tackar så mycket för ett hjärtevärmande brev. Tala om att hälla vatten på en gås! ”

Observera Henrik Schyfferts svar.

Hej Henrik!

Du har startat något mycket viktigt! Att sänka Grand Hotells betyg efter deras omdömeslösa lokaluthyrning kan bara vara början. SD:are ska behandlas som det pack de är. Affärer som ägs av denna ohyra ska märkas med lämplig symbol (partiets blåsippa är för mesig – en äcklig bajskorv vore bättre) och ohyran själv ska ha påsydda ”bajskorvar” på kostymerna. Endast så kan vi anständiga människor säkerställa att vi inte – av okunnighet – handlar i deras affärer eller låter våra barn leka med deras.

Offentliga toaletter bör förses med skyltar med överkryssade ”bajskorvar” för att säkerställa att inga orena gör sina tarvliga behov där. SD:are är ju vår motsvarighet till muslimernas dhimmis: en tredje klassens medborgare. Tyskarna kunde det där på 30-talet med sitt ”Berufsverbot”. Det skulle vi behöva tillämpa för SD:are inom offentlig verksamhet. Media, public service och ni välsignade artister är ju redan SD-fria men det finns många andra områden som skulle behöva en grundlig genomlysning. Advokaten Ann Ramberg har insikten: hon protesterade ju som bekant mot att folk med SD-bakgrund kunde verka som nämndemän inom rättsväsendet.

Jag tror att väldigt, väldigt många är trötta på den flathet som myndigheterna visar mot dessa brunråttor. Och jag blir väldigt inspirerad av sådana som du, som visar civilkurage och vågar ta bladet från munnen. Gudarna ska veta att det måste kosta på för dig, som också har andra viktiga uppgifter att utföra.

Jag trollar en del på främlingsfientliga sidor och ser nu på flera ställen att man ilsknat till och rent ut uppmanar sina sympatisörer att själva börja tillämpa Grand Hotell-plojen eller värre: bojkott av lokaler där särskilt antirasistiska artister uppträder eller våra partier har sina partidagar, vuvuzelor vid våra torgmöten, mailbombning av företagare och myndigheter som anlitar genusvetare eller Rättviseförmedlingen etc etc. Typiskt att man ens kan tänka sig att ta till sådana nazistiska och fascistiska metoder! Näthatet breder ut sig och inte ens ni artister är längre fredade. I de högerextrema kretsarna har man verkligen ingen skam i kroppen.

Stå på dig, Henrik! Vi behöver dig som rakryggad förebild.

Med vänlig hälsning

XYZ

Henrik Schyffert svarade: Tack för snällt brev XYZ. Det värmer!

***

Jag är så lycklig idag. Jag trodde inte det skulle bli sant. Jag har lyssnat på rätt många av Trumps tal; har inte svenska och amerikanska journalister det? Mycket trevlig stund av skadeglädje och kaffe framför tv:n i morse – att se alla tappade hakor. Mindre roligt att höra deras problemsökningar. Deras egna problem alltså. Jag är ännu mer anti-Hillary än jag är pro-Trump. Hon är totalt livsfarlig, född lögnare, bottenlöst girig och därför totalt oberäknelig – samt skräckinjagande fri från empati. Att hon kunnat kandidera med alla brott hon har begått är en gåta. Detta får svenska media till att ”Trump ska bura in henne om han vinner”.

***

Måste erkänna att jag njutit i dag. Det har varit underbart att vakna upp vid 7-snåret till panikartade röster i radion och tv:n om prognostiserad vinnare i USA. Sorgen gick närmast att ta på, behovet av posttraumatiskt stressyndrom-terapi rakade i höjden på alla nyhetsredaktioner i landet. Nu lär det inte vara att USAs blivande president är äldst av USAs alla 45 presidenter som stör utan snarare att killen är, ja populist, alltså populär hos de enkla, de utan kontaktnät bortom inavelns breddgrader. Som politisk kommentator kan jag med säkerhet fastställa att Vita Huset blir hetare än på mycket länge, sådana snyggingar hittar man annars blott hos pyjamaskillen Hefner. En sann feministisk regim borde protestera av ren princip. Kanske kan vi sända Margåå till Washington för att bränna behå eller åtminstone sätta ner klackarna i gräsmattan deras, innan Putin och Trump gör gemensam sak och avskaffar minoriteter såväl som kvinnor, Sverige och klimatet.

***

Med tanke på reaktionerna från det svenska etablissemanget på Trumps seger i USA är det väl risk för att värdegrundsarbetet här hemma kommer att nå nya höjder. Man är sannolikt djupt oroad för att också svenskarna ska välja fel nästa gång. Jag skulle tro att indoktrineringen i skolorna kommer att ta ny fart och häxjakten på oliktänkande inom den offentliga sektorn att intensifieras. Och jag undrar om man inte kommer att försöka förbjuda SD. Det borde väl finnas någon mera långsiktig tanke bakom Löfvens påstående att SD är ett nazistiskt parti?

Tydligen var det också viktigt att tala med barnen om Trump. Någon psykolog i Umeå hade uttalat sig om att man måste ta barnens oro på allvar och prata med dem. Man kan ju undra varför barn över huvud taget skulle ha något intresse av vem som blir president i USA, och vem eller vilka det är som sprider oro. Allt är totalt bisarrt. Jag har folk på mitt arbete som är i ”chock”. Vuxna människor som uppenbarligen är så indoktrinerade att de inte klarar av en självständig tanke.

***

På frugans jobb var man i chock, och en chef diskuterade det ”svåra läget” på morgonmötet. Man tror inte det är sant. 70% vill ha minskad invandring i Sverige, 25% sympatiserar med SD, och man har mage att ta ställning, å samtligas vägnar, mot en amerikansk president. Har folk ingen inre kompass?

***

Det är bara en tidsfråga innan vi har ett rent muslimskt parti i politiken, både lokalt och i Riksdagen. Samtidigt som KD kan vara på väg bort. Det verkar inte oroa de goda kristna Jönköpingsborna som fortsätter att leva i sin förljugna bubbla. 1999 träffade jag en imam som sa att ”vi ser Sverige som en mogen frukt som vi ska plocka, om femton eller femtio år”. Ser vi utvecklingen som skett hittills, ja då kommer denna profetia att uppfyllas. Islam tränger in överallt, muslimska ministrar, ”samvetsmuslimer” i alla partier, moskéer byggs och inrättas i väldig fart. Svenska samhället ger frikostiga bidrag till mängder av ”Kultur- och barnföreningar”, dvs föreningar för den islamska/muslimska kulturen, bönerum inrättas på skolor och arbetsplatser. Sedan beklagar politikerna sig för att det är dålig integration. Man ger ju en motsatt signal, signalen att leva kvar i sin invanda kultur. Detta skapar ett parallellsamhälle. Och Svensken sover vidare.

Kan erinra mig att för ca 15 år sedan hade jag en diskussion med en vän om invandringen och muslimer. Lite halvt på skoj sa jag att när muslimerna blir tillräckligt många kommer man organisera sig och bilda ett eget parti, vi är snart där med tanke på senaste 10 årens massinvandring av just muslimer. Muslimerna har ju redan idag påbörjat sin organisation eftersom flera muslimer finns i riksdagspartier, landsting och som kommunpolitiker. De får en gratis utbildning över hur det svenska politiska systemet fungerar under sin infiltration i redan befintliga partier osv. Inom 10 år kommer vi garanterat få se ett renodlat muslimskt parti i Sverige och då kan MP, V och Sossarna lägga ned. Då kommer kampen står mellan SD /M vs Muslimska partiet (MUP).

***

Etablissemanget i väst har verkligen en dålig sits, ett dåligt case. Därav de nära parodiskt fortsatta angreppen i media. Min tro, att krigshetsen mot Ryssland, miljöalarmismen, och kulturmarxismen har samma rot med syfte att kunna förtrycka opposition (hotet mot jorden och humanismen) och rättfärdiga sitt maktinnehav, börjar besannas.

Nu börjar även öststaterna dra sig åt Putin tillsammans med de nationella partierna. Varför behövs NATO nu, varför får vi inte diskutera relevansen med klimathoten, invandringen, feminismen, medias ständiga vilseledning etc.

Att dissa allt som människor egentligen gillar som det egna, kulturen, normal sexualitet, sammanhållningen mellan man och kvinna, försvaret av de egna jobbarna och andra mer utsatta och göra det som huvudpolitik är mycket märkligt.

Det är där offerpolitiken kommer in. På något sätt har man fått oss att tro att allt bra är orättvist och dåligt gentemot offergrupperna, vilket gett oss dåligt samvete, tystat oss samtidigt som media har sett en möjlighet att få vara bödel och maktens gunstlingar, den karriär, den roll de traktar mest efter.

***

Jag brukar fråga mina socialistvänner som väsnas om inkomstklyftor: Skulle ni säga nej till exempelvis 100.000 kr/mån? De brukar slingra sig och mumla om att ”det är ett sådant samhälle vi lever i… så ja”. Andra vidhåller att de skulle acceptera samma lön som alla andra. Om de avancerar till högre positioner inom några år, så har de inga svårigheter att accepterna löner som ligger bortåt 20.000 kr över det de sade sig nöja sig med. Hyckleriet dundrar.

Redigerat och återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.