Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 50

Bloggläsare, efter valet

[image error]

Det var strax efter kl 21 i söndags kväll som jag insåg hur det skulle bli. Nästan bokstavligt, gnuggade jag mig i ögonen. Kunde detta verkligen vara det rätta resultatet? Det är något som skaver, något som är mycket snett. Jag kan inte sätta fingret på den rätta punkten. Jag får fortsätta att förhandla med mig själv när det gäller att försöka inse att SD bara har drygt 17 procent. Konspirationen blir alltför ohanterlig, om man också ska ta in valfusk och annan manipulation. Jag lägger det åt sidan, så länge. Men om bilderbergarnas nya lilla svenska kuttersmycke, Annie Lööf, blir statsminister, då checkar jag ut totalt.

Det som är smärtsamt att ta in, är att över 80 procent av det svenska folket inte fattar vad som pågår. Över 80 procent ställer sig bakom ett globalistiskt synsätt, sju partier mot ett nationalistiskt. Det är också skrämmande.

***

Jag återvände till vallokalen för att övervaka rösträkningen. Klockan åtta stängde lokalen och då sköts nio bord ihop till ett större bord. På detta bord ställdes två långa lådkartonger. Där fanns ca 400 förtidsröster som kommit till vallokalen. Jag lade märke till att ytterkuverten var öppnade! De hade öppnats under dagen i vallokalen, före det att rösträkningen började och alla röster inne i dem hade kontrollerats. Några öppnade ytterkuvert stod på kortändan och stack upp i en annan kartong. Jag antog att det var felaktiga, kasserade och tveksamma röster.

Här fanns alltså ca 400 röster vars ytterkuvert var öppnade och vars innehåll därför låg blottat. Själva rösten låg fortfarande i sitt kuvert som inte var öppnat. Hur många timmar hade de legat så i vallokalen? Någon hade mycket lätt kunnat ta ut de tre röster som låg inne i ytterkuvertet och istället lägga dit egna röster. Detta hade kunnat ske på så sätt att röstkuvert hade förberetts, klistrats igen i förväg för att snabbt skifta plats i några eller flera av de öppnade ytterkuverten? En annan fråga är hur de transporterades till vallokalen från den lokala valnämnden och vad som hände med de öppnade kuverten under tiden innan de kom till vallokalen?

De sex rösträknarna öppnade valkuverten och sorterade partierna i olika högar, Centerpartiet, Socialdemokraterna, SD, Fi, etc. Var och en av de sex rösträknarna hade de olika valsedlarna framför sig. Två av dem lade rösterna i samma hög. När detta var gjort samlade man ihop parti för parti i olika högar. Valsedlarna buntades ihop i buntar med femtio röster i varje.

Här föreligger den andra stora säkerhetsbristen. Jag skulle som rösträknare och SD-hatare kunnat ta med mig en bunt röster för S eller Mp och ha dem i fickan. Jag skulle kunna byta den bunten med femtio eller annat antal på två röda sekunder med en SD-Bunt, eller en M-bunt. Detta blir svårare om det är flera närvarande och en som övervakar rösträkningen! Men på en liten ort uppe i Tjotahejti är det naturligtvis hur enkelt som helst. Det skulle till och med kunna vara så att de tre (minimum) rösträknarna i en liten ”superröd” kommun som räknar har kommit överens om detta, t.ex. att minska på rösterna för SD? Eller för M?

50 gula röster för MP eller S och 50 gula röster minus för SD märks inte då slutsiffran enligt protokollet fortfarande är 983 röster! Rösterna kommer även att godkännas vid rösträkningen hos Länsstyrelsen. Det är otroligt att alla röster kan få ligga helt öppet på ett bord under en så lång tid som var fallet i min röstlokal!

***

Så var då valrörelsen överstånden. Och väl är väl det, för det blev litet tjatigt mot slutet. Resultatet för Sverigedemokraterna blev ju det väntade, men icke desto mindre säkert en besvikelse för många som hade hoppats på att SD åtminstone skulle bli näst störst. Två partier har misslyckats i sin strategi. Det ena är miljöpartiet som satsade på att skrämmas med den varma, sköna sommaren vi haft, för att på så sätt få mandat för en massa vilda förslag, såsom förbud mot försäljning av bensin och bensindrivna bilar redan om några år. Väljarna gick dock inte på den bluffen utan dömde ut MP som det extremparti det är. Det andra är SD som under Mattias Karlsson satsat på att göra SD mer smakligt som samarbetspartner för de andra partierna. Ett led i denna strävan har varit att rensa ut alla ur det gamla gardet, varav Kent Ekeroth är det mest kända namnet, och koncentrera makten i partiet till en person, nämligen Mattias Karlsson själv och reducera övriga till ett slags språkrör för Karlsson. Detta har ogillats av många SD-sympatisörer och berett vägen för AfS och diverse andra konstellationer av tidigare medlemmar på partiets högerflygel.

***

Både den förra moderatledda Alliansregeringen och den nuvarande sosseledda vänsterkoalitionen har visat sig oförmögna att göra något åt det kaos som följt i massinvandringens spår. Man har dels haft uppfattningen att vi har en skuld till länderna i Afrika och Mellanöstern att betala av på – ”Vi måste alla ta vårt ansvar” – och dels att vi med social ingenjörskonst måste kunna omforma vilka människor som helst till goda, flitiga, plikttrogna svenskar, bara vi ger de här människorna möjligheterna. Vi har därför överöst dem med förmåner som svenskar inte kommer i närheten av, såsom mycket frikostiga socialbidrag, etableringsbidrag m.fl. andra bidrag, gratis bostad, bidrag till semesterresor till landet de flytt ifrån, gratis undervisning i svenska språket utan närvarokrav eller krav på att de inom rimlig tid skall lära sig svenska, gratis sjukvård, gratis tandvård och gratis pension för mormor och morfar. Med andra ord: Gratis allt.

***

Det känns väldigt märkligt att SD inte fick mer. Jag betraktar SD som ett intressant politiskt fenomen mer än som SD-sympatisör om du förstår vad jag menar. Nåväl. Jag har grävt runt lite grann på Facebook, Youtube och Google och funnit enormt många berättelser från olika personer som vittnar om konstigheter kring valet. Även folk som jobbat med valet. Vart man än slår ner spaden så verkar det spruta slam och skräpvatten. Ju mer man tänker på det, desto mer troligt känner man att det skulle kunna vara. Det är såklart en psykologisk process som går igång när man börja tänka konspiratoriskt men det kan inte skada att tänka kritiskt kring det här i alla fall. Något är lurt med valet.

***

Egentligen borde man vara glad som röstat på ett parti som ökade mest i gårdagens val men glädjen har svårt att infinna sig. Jag har talat med några likasinnade och reaktionen är samma även där. Rent av besvikelse hos de flesta. Vad man undrar över är om man lever i samma land och samma verklighet? Den senaste årens massinvandring och de skjutningar, våldtäkter mm och minskad trygghet även på platser som normalt sett inte drabbats av sådant, verkar inte ha påverkat folk mycket. Tydligen väntar man sig att alla omtalade “integrationsprojekt” , “kamp mot segregation” och ökad “polisnärvaro” skall ordna upp vår tillvaro . Att det här rör sig om krafter som vare sig Löfven eller Annie Lööv kan påverka verkar inte ha gått in. Prognoserna för de närmaste åren talar om en ökad invandring på c:a 300 000 personer verkar heller inte göra avtryck. Man får således luta sig tillbaka, sitta förundrad över vad som pågår och kommer att pågå i framtiden och glädja sig åt att man redan förbrukat sin framtid. Vad som ska hända i det här landet för att verkligheten ska nå ikapp, det är den stora gåtan.

***

Förra året började Försvarsmakten med en ny strategi för att ”övertyga” alla soldater att ingen kommer undan värdegrunden. Nu har man börjat inför varje övning med presentationer och genomgångar. Alla måste ”leva värdegrunden även i sitt privata liv”. Jag vet att majoren låtsades vara seriös när han gick igenom det där. Men det är som att titta på någon gammal sovjetfilm, eller dokumentär från någon kristen sekt, där det står någon och skriker Jesus kommer och alla upprepar. 15 slides powerpoint plus prat, med bilder från försvarets HR/Marknadsförings/Propaganda avdelning med genuspedagoger och feministiska kommunikatörer.

Det är bara en tidsfråga innan försvaret börjar leta upp folk som är är ”politiskt avvikande” och börjar avskeda.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Paradigmskiftet från gruppomsorg till individomsorg

[image error]

Detta är den andra och avslutande delen av Per Hagenäs´ text om värdegrunden.

Det fanns en tid då makthavarna utgick från en någorlunda saklig beskrivning av verkligheten och självklart prioriterade svenskarnas intressen. Mer genomgripande beslut utformades i enlighet med grundlagen och föregicks av konsekvensutredningar. Statens offentliga utredningar borgade för att politikerna tog hjälp av experter. Vallöften skulle vara något så när realistiska. Svenska folket var ett bra folk och valda politiker utgick inte från att de var onda och förtryckande. Eftersom den tidens värdegrund företräddes främst av män och styressättet var traditionellt, skulle man kunna kalla det för en traditionell och manligt styrd gruppomsorgsdiskurs. Man värnade den egna gruppen, även om klassamhället och könsdiskriminering naturligtvis fanns. Fokus låg på att svenskarnas land och pengar tillhörde svenskarna. Gåvor till andra folk skulle klart redovisas i budgeten. Makten skulle utgå från folket genom representativitet och folkomröstningar skulle föregå stora beslut.

Ingenting av detta följs idag. Det har skett ett paradigmskifte till en kvinnligt styrd individomsorgsdiskurs. Med detta begrepp vill jag inte döma ut kvinnor som politiker, myndighetschefer och opinionsbildare utan markera att det handlar om vilken värdegrund som ligger bakom besluten. Med medias benägna bistånd har den feministiska regeringens styre utvecklats till en katastrof, som nog främst drabbar landets kvinnor, med fattigdom, stress och otrygghet. Den nya diskursen krockar med de naturliga könsrollerna, där mannen värnar gruppen mot yttre aggression, det vill säga nationen/familjen och där kvinnans uppgift är att värna och vårda familjens medlemmar.

Med alla individers lika värde som styrande idé, utökas familjegruppen till att gälla alla. Konsekvensen blir att svensken inte har ett högre värde eller ens ett egenvärde, jämfört med vem annan som helst. Synsättet kallas som bekant för ”Den rätta värdegrunden” eller ”Allas lika värde”. Detta är uppenbart en kvinnlig omvårdnads- och jämlikhetsdiskurs, med fokus på rättigheter. Ointresset för de ekonomiska konsekvenserna kan illustreras med feministikonen Gudrun Schymans replik till Jimmie Åkesson, när hennes rättighetslista skenade. Avfärdande sa hon att ekonomi är väl ointressant. Samma ekonomiska ointresse kopplas också till argumentet för att bevilja asyl, nämligen att det handlar om att rädda ”flyktingar som flyr för sina liv”. Då kan man väl inte vara så illasinnad att man börjar räkna på kostnaderna!

Den kvinnligt styrda individomsorgsdiskursen gör konsekvensutredningar, helhetsbild och statistik, det vill säga det äldre sättet att styra ett land, till ideologiska fiender.

Den kvinnligt styrda individomsorgsdiskursen gör konsekvensutredningar, helhetsbild och statistik, det vill säga det äldre sättet att styra ett land, till ideologiska fiender. Traditionellt tänkande kring konsekvenser nonchaleras idag totalt. Under tio års tid har 30 migrationspolitiska beslut fattats i Sverige. I brott mot grundlagen men i samklang med den nya värdegrunden har inte en enda konsekvensutredning gjorts. Konsekvenserna ser vi.

För den invandrare som vill komma i åtnjutande av den svenska välfärden I denna nya omvårdnadsdiskurs räcker det med att slänga eller gömma passet och med ordet flykting presentera sig som ett omvårdnadsobjekt. Att 90 % av dem som söker asyl inte kan eller vill visa upp sitt pass leder inte till avvisning utan tvärtom förbättras deras möjligheter att beviljas asyl. Gymnasielagen innebär ju att du ska ha nekats asyl för att kunna få asyl. En cynisk men realistisk reflektion är att makteliten behöver ”flyktingarna” för att visa den rätta värdegrunden. Notan får skattebetalarna stå för.

Etablissemangets maniska försvar av den rätta värdegrunden är, som jag tolkar det, ett försvar av paradigmskiftet och den kvinnliga omvårdnads- och jämlikhetsdiskursen. De goda värdeorden är också onekligen goda, vilket gör att man kan hoppas på att verkligheten rättar in sig efter dem. Besvärjelser är ett annat ord för detta fenomen. När konsekvenser och kritik sent omsider infinner sig förstår man att detta styrsätt inte håller. Det leder emellertid inte till någon tillnyktring. Istället utlöser det våldsamma attacker på kritikerna. De skändas som nazister, rasister och främlingsfientliga och det blir hedersamt att ”våga vägra debatt” samt ”att inte samtala med dem”. Skambeläggningen måste hållas vid liv. Den egentliga orsaken är att man blivit på det klara med att om man vill försvara sin ideologi, så kommer man att förlora.

Omvårdnadsviljan finns överallt, på gott och ont. Så gott som alla tycker det är viktigt med sopsortering, ”Fairtrade”, klädinsamling, kravodlat och socialt engagemang, men också personlig fysisk och själslig omvårdnad. Vi mår bra av att känna oss goda och av övertygelsen om att göra det rätta. Emellertid, konsekvensbeskrivningarna och de kritiska granskningarna saknas också här. Sopsortering medför att tusen bilar åker omkring med sopor, Fairtrade kan ses som en bluff, kravodlat är inte självklart mer hälsosamt, klädinsamling slår ut den lokala produktionen, allmosor kan ses som droguppehållande etc. Att ta ansvar är egentligen något annat än att vara god.

Den nya värdegrundens sektliknande lojalitetskrav gör att rätt kön, etnicitet och framför allt politisk lojalitet är viktigare än kompetens. Det är exempelvis inte så viktigt att förstå att ett hemligt register är hemligt. Det är häpnadsväckande att MSB sysslar med genusforskning när Sverige inte har reservlager för mat och bränsle eller krisplaner om betal- och energisystemen slås ut. Ljusdals kommun med 90 % skog har tre jämställdhetsstrateger men ingen krisplan för skogsbränder, vilket visade sig vid den gångna sommarens skogsbränder. Regeringen ger direktiv till statliga institutioner i form av styrdokument. Dessa domineras i dag av genusfrågor, likabehandling, miljö- och klimatfrågor. Det som rör själva verksamheten lär volymmässigt ta mindre plats.

Den nya värdegrunden ska styra all verksamhet i samhället, eftersom den gamla uppfattas som förtryckande. Makteliten kräver ingenting mindre än en kulturrevolution, för att skapa framtidssamhället. Läroplanen för skolorna ger därför lärarna i uppgift att undervisa om demokrati och jämlikhet, värdeord som är lätta att bejaka. Problemet uppkommer när värdeorden ska översättas till handling. En del lärare tolkar dem som att opposition mot den rätta värdegrunden är odemokratiskt, vilket avspeglar sig i undervisningen.

Inkluderingskraven i skolan ligger i samklang med värdegrunden och innebär att alla barn ska integreras i samma klass. Elever från dysfunktionella skolor bussas till fungerande skolor. Elever med speciella behov ska få dem tillsedda, samtidigt som läraren genomför normal undervisning för de övriga. Detta är i praktiken omöjligt och drabbar samtliga elever. Samma tänk ligger bakom att vuxna afghanska män utan rätt förkunskaper integreras som tonåringar i gymnasierna.

Skolverkets anspråk på att lära ut rätt värdegrund har också den negativa effekten att vi vänjer oss vid att åsikter och beteende ska bedömas och styras av en överhet. Universitet och högskolor har numera ett obligatoriskt moment där man frågar och aktualiserar om elever känner sig kränkta. Detta trots att de har med vuxna människor att göra, som får förutsättas veta vad ett korrekt beteende är. Fokuset på kränkthet och frågeformulären ger intryck av enorma problem och skapar rädsla och därmed förtryck. Det driver också fram aktivistiska lättkränkta människor, som det i den rådande diskursen är svåra att försvara sig mot.

Under nationalismens dagar var det folket som stod i centrum. Detta ledde till en enorm mängd folkrörelser: arbetare, nykterhet, utbildning, patriotism, väckelserörelser, orkestrar, körer. Det kan beskrivas som en demokratiexplosion. Idag prioriteras individualism och det är konsumtionen som ska göra livet meningsfullt. Familjens funktioner och mänskligt ansvar har successivt övertagits av institutioner. Tryggheten för de äldre, barnen och kvinnorna är idag statens ansvar, inte familjens, föräldrarnas, mannens, släktens eller vännernas. Det finns många fördelar med detta men det är ändå ett faktum som borde relateras till sina konsekvenser. Kanske är det vårt begränsade ansvar som är orsaken till att vi inte bryr oss om den destruktiva samhällsomvandlingen? Vi förleds till att tro att politik är en verksamhet där vanliga människor inte ska lägga näsan i blöt.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den rätta värdegrundens dolda agenda

[image error]

Detta är den första delen av en text uppdelad i två. Per Hagenäs har skrivit den. Den avslutande delen bär rubriken ”Paradigmskiftet från gruppomsorg till individomsorg”.

***

När blev massinvandring en svensk angelägenhet? Vilken folkrörelse har jag missat, vilken folkomröstning, vilka statliga utredningar? Det går inte längre att dölja krisen i skola, sjukvård, polis, kriminalvård, MSB, försvar, socialtjänst, bostäder, äldreomsorg, psykvård. Även vallöftena handlar om att lösa problem orsakade av massinvandringen. Sett utifrån konsekvenserna för svenska folket måste de senaste regeringarna bedömas som oförmögna att regera ett land. Den så kallade rätta värdegrunden verkar vara en central orsakande faktor. Hur uppstod den? Vilka konsekvenser har den fått? Varför är svensken så lojal?

Försöken att hitta svaren på dessa frågor är som att befinna sig i en kriminalroman. Mördaren gör allt för att förvilla genom att peka åt fel håll, dölja information och komma med falska anklagelser. För att avslöja mördaren och motivet får man se över fakta, se hur de hänger ihop och framförallt skilja ut det vi säkert vet från dimridåerna.

Vi vet säkert att massinvandringen enbart skapats ur etablissemangets (den ekonomiska, den politiska och den mediala maktens) behov. Andra länder har avstått och inga folk har protesterat mot det. Massinvandringen associeras alltid med en ny lära kallad ”den rätta värdegrunden”. Den är viktigare än alla andra politiska idéer, vilket visar sig genom att partier nu sluter sig samman i blocköverskridande samarbete när de anser att denna värdegrund är hotad, men också för att de faktiskt verkar tro att Sverige kommer att gå under i eld och svavel om värdegrunden ifrågasätts.

Vi vet också att svenska politiker ser denna värdegrund som en förebild för världen. Margot Wallström motiverar sin plats i säkerhetsrådet med att hon har en del att lära världen i värdegrundsfrågor. Tillsammans med ministrarna Ann Linde och Isabella Lövin presenterade hon mindre än tre veckor före valet regeringens lärobok i feministisk utrikespolitik för världens länder. ”Utan kvinnor blir det ingen fred”, säger Margot Wallström.

Alltså, dessa ministrar vill säkra den rätta värdegrundens dominans i Sverige och möjliggöra sina karriärer i EU och FN. Hur kan man förstå den uppblåsta självbilden, att Sverige bör leda världens demokratiska utveckling samtidigt som de hånar svenskarnas identitet och förmåga att ha en egen åsikt, på det sätt som Reinfeldt, Sahlin och andra gör? Varför låter vi oss förolämpas? Svaret kanske är att vi ser oss som det modernaste folket. Våra politiker har kommit över barnsligheter som att skydda sitt eget folk med nationalism och ersatt detta med en överlägsen jämlikhet och tolerans. Det vore både ojämlikt och intolerant mot invandrare att tvinga på dem någon som helst svenskhet (som dessutom inte finns!). Därför får svenska flaggan, svenska psalmer, avslutning i kyrkan, kristna kors etc. inte förekomma när invandrare finns närvarande. Sverige är väl det land som på så sätt kommit längst i att ersätta gruppomsorg med en jämlik individomsorgsdiskurs (se del 2 av denna text).

En annan möjlig förklaring till svenskens ovilja att vifta med andra flaggor än Prideflaggan (visar jämlikhet och tolerans) är kanske att vi som barn i folkhemmet förlorat vår frihet och vårt självbestämmande. Men att vuxna män och kvinnor går i barndom är ju inget att vara stolta över.

Det offentliga Sverige är förvånansvärt homogent. Den lilla kritik som kan finnas i offentligheten framförs under mumlanden och åtföljs av hovnigningar mot den rätta värdegrundens prästerskap. Kommentarsfält stängs av, debattartiklar och insändare refuseras. Den härskande eliten styr Sverige genom en mycket auktoritär statsideologi, som varje individ måste underordna sig. Ideologin påstås forma en svensk massrörelse mot ett förtryckande förgånget samhälle, med Pride och MeToo som viktiga exempel på folkets vilja.

Hela den svenska maktapparaten – partiledare, polisen, försvarsmakten och domstolarna – ställer upp på Pride. Överbefälhavare Micael Bydén ville i uniform och genom att sjunga en Elvislåt visa att han och försvaret kunde vara lika fria och lite ”crazy”, som den parad han deltog i. Hans slogan var att försvaret ibland inte ”marscherade straight”, i samklang med de övriga i denna parad. Han deltog för att försvara den nya rätta värdegrunden allas lika värde. Jag skulle vilja veta vad det är som saknas i homosexuellas rättigheter som framkallar detta enorma engagemang.

Micael Bydéns raka budskap, som han troligtvis delade med de övriga maktrepresentanterna, var alltså att ÖB inte tänker försvara grundlagsfästa rättigheter, inte demokrati, inte åsiktsfrihet eller svenska folket, om det går emot etablissemangets värdegrund. För detta ändamål omdefinieras sann demokrati att betyda att agera utifrån den rätta värdegrunden. På samma plats pekade paradgeneralerna ut SD, som representerar en fjärdedel av svenska folket, som fiender och fick medhåll av närvarande politiker.

Hela demonstrationen kan därför ses som prologen till en statskupp. Prideparaden har för makteliten samma funktion som militärparaden, att ena ledning och folk mot tänkbar opposition. Tricket som gör maktdemonstration och hotet mot opposition legal är att de låtsas att det handlar om en gränslös kärlek och välvilja. Värdegrunden fläckas dock av deras glödande hat och oresonliga aggressivitet mot åsiktsmotståndare.

Likheten med fascism är både paradoxal och signifikant. På Wikipedia kan man läsa:

Fascismen förknippas med massrörelse, elitstyre … individen underställd statens behov … med mål att upprätta … auktoritär, ej traditionsbunden stat … i vissa fall helt avvisa förnuftsresonemang och diskussioner. Folkets intressen ska istället tillvaratas genom en ”auktoritär” demokrati … med allmänviljan i centrum.

Fascismen förknippas med massrörelse, elitstyre … individen underställd statens behov … med mål att upprätta … auktoritär, ej traditionsbunden stat … i vissa fall helt avvisa förnuftsresonemang och diskussioner. Folkets intressen ska istället tillvaratas genom en ”auktoritär” demokrati … med allmänviljan i centrum.

Den svenska statsideologins aversion mot nation och svenskhet ersätter dock fascismens avsky mot kommunism och konservatism.

De sanna konsekvenserna av statsideologin finns i vardagen. Svenska ungdomar kan inte flytta hemifrån därför att det finns inga bostäder till för dem överkomliga priser. Världsbäst i gruppvåldtäkter, sexuella övergrepp, skol- och bilbränder. Skenande sjukskrivningar. Stökiga skolor och fallande skolresultat. Lavinartad ökning av ungdomar med självmordstankar som ringer BRIS. Ett inbördeskrigsliknande tillstånd i förorterna.

För att få en uppfattning om den rätta värdegrundens moral kan man se hur den tillämpas i domstolar. Skadeståndet till en muslim som inte får jobbet för att hon inte vill skaka hand, 80 000 kr. Skadeståndet när en dotter blir mördad i ett islamskt terrorattentat, 60 000 kr. Resultatet när en barnmorska vill bli undantagen från uppgiften att släcka barnliv, noll kronor och sparken. Kostnaden för att utan tillstånd hämta information om asylsökare i tandläkarregister, 450 000 kr och sparken. Värdegrundssatiriska bilder, sex månaders fängelse. Svenska pensionärer som genom statlig finansierad angiveriverksamhet åtalas för att de uttrycker sin vrede över invandrarkriminalitet, dagsböter efter många uppslitande polisförhör. Invandrare som hotar, trakasserar och är rasistiska mot svenskar, inga åtgärder.

I en tidigare text diskuterades varför den nya värdegrunden till stora delar är gemensam i västs olika etablissemang. Orsaken är att det behövs goda värdeord för att motivera en ny världselits dominans, liksom för att fånga in skattebetalarnas förtroende och kunna tappa dem på pengar. Dessa goda värdeord kommer ur EU:s fredsprojekt och FN:s rättighetslistor. Det är tveksamt om skattebetalarna får något värdefullt tillbaka för de miljarder de får betala. För att dölja detta och för att motivera ett fortsatt stöd behövs de goda värdeorden. Dessas ytliga symbolik formaliseras i Sverige som en tvingande ”rätt värdegrund”, som genom EU och FN ska ges en aura av konsensus och naturrätt. Detta underlag leder i slutänden till de vansinniga prioriteringar och beslut vi ser. Folk i Europa och USA börjar förstå galenskaperna och gör uppror. Det hotar den existerande makthegemonin som därför nu sluter sig samman, för att förtala och skända dem som vaknat och, för att vilseleda, peka på yttre hot.

Etablissemangstrogna medier driver på den ideologiska utvecklingen och vet vilka som dreven ska riktas mot. Ett av de mest tydliga exempel på detta är konflikten mellan Donald Trump och media, samarbetet med det som brukar benämnas ”den djupa staten”. Förhoppningen är att den djupa staten ska klara att avsätta Trump. Media talar hela tiden om möjlighet till riksrätt, vilket gör agendan uppenbar. Det är inte Trump som är det stora hotet mot demokratin utan mediernas ovilja att respektera demokratiska val och folkets vilja.

Politiker visar oavsiktligt vilka ”vapen” som används för kampen att säkra den rätta värdegrunden. Invandring, ett hysteriskt kampanjande för HBTQ, det parodiska skuldbeläggandet av Ryssland och det domedagsreligiösa klimatlarmandet hör uppenbart ihop, dels för att det främst återfinns hos etablissemanget med den rätta värdegrunden och dels därför att kritiker gärna klumpas ihop som samma slag av moraliskt mindervärdiga människor. Senast har de med den rätta värdegrunden anslagit resurser till internationell forskning på Chalmers, som ska visa på kopplingen mellan ”klimatförnekare” (ordet används av en av experterna) med ”högerextrema” krafter. Oavsiktligt visas det motsatta, att det finns en koppling mellan klimatlarm och etablissemang. Man utgår från att det är omoraliskt att kritisera klimatlarmet och vill visa att det görs av de omstörtande krafter som kritiserar den rätta värdegrunden.

Media och politiker hotar med undergång, om fri information tillåts. För att vi ska förstå undergången tar man varje tillfälle att blåsa upp tecken på detta hot. Tidningarna fylls varje dag med nyheter, krönikor och ledare som ska visa den etniska svenskens rasism, främlingsfientlighet och populism, sexism och könsförtryck. De självförhärligande äger värdegrunden och alla de goda värdeorden. De som opponerar sig står då naturligtvis för motsatsen. Det är så de vill att vi ska uppfatta den eviga kampen mellan gott och ont.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Yttrandefrihet – argumenten

[image error]

Sverige är numera ett land där det för medborgaren är farligt att fritt säga sin mening i ett antal viktiga samhällsfrågor. Det gäller i synnerhet den mest infekterade: massinvandringspolitiken och dess konsekvenser. Till exempel raderade Youtube det snabbväxande politiska partiet Alternativ för Sveriges kanal, efter att de fört fram uppfattningen att ”nyhetsankare” bör kunna tala flytande svenska. Motiveringen var att detta var ”hets mot folkgrupp”, alltså något åtalbart. Det är ett argument som direkt leder till det forna Sovjet, med sitt politiserade rättsväsen. Vilken folkgrupp har AfS hetsat emot? Invandrare är ingen folkgrupp. Och på vilket sätt kan kravet tolkas som hets? Det handlar ju om kompetens. Ett nyhetsankare som inte talar bra svenska gör ett sämre jobb och det drabbar alla medborgare och förmodligen invandrare mer än etniska svenskar, eftersom dåligt språk är svårare att förstå för den som har ett annat modersmål.

Partiledare Gustav Kasselstrand kommenterar:

Alternativ för Sverige är på väg mot riksdagen och det politiskt korrekta etablissemanget gör allt i sin makt för att sätta käppar i hjulen för oss. “Hets mot folkgrupp”-lagstiftningen innebär åsiktsbrott och används av etablissemanget för att tysta opposition och begränsa yttrandefriheten. Att det skulle vara hets mot folkgrupp att tycka att nyhetsankare i Sverige ska kunna tala flytande svenska visar vilket skämt till lagstiftning det är.

Ett par dagar senare hände något som nästan aldrig sker i sådana här sammanhang. Youtube ändrade sig och Alternativ för Sverige var tillbaka på Youtube. Det hade varit av stort värde att få veta hur de resonerade både när de sparkade ut Alternativ för Sverige och när de ångrade sig. Var det förnuftet som talade eller blev de utsatta för oväntade påtryckningar?

Många är upprörda över att det blivit så lågt i tak i den svenska debatten. Motståndet växer och allt fler överväger att i valet nu på söndag lägga sin röst på Sverigedemokraterna, Medborgerlig samling eller Alternativ för Sverige, partier som har det gemensamt att företrädarna ser och förstår massinvandringens katastrofala konsekvenser för landet. Alla, även inom systemmedia, känner också till begrepp som åsiktskorridoren och politisk korrekthet. Däremot är det mer tunnsått med analyser. Den fråga som det behövs ett svar på är varför politiker, tillsatta i demokratiska val och utan uttalade planer på att skrota demokratin, angriper yttrandefriheten, demokratins livsnerv.

Vanligtvis brukar yttrandefriheten förstås som rätten för medborgarna att säga precis vad som helst, så länge som inte andra personer kommer till skada – en åsiktsfrihet som går i alla riktningar. Nazister, trotskister, sjundedagsadventister och trumpister, alla har de en grundlagsfäst rätt att säga sin mening. Detta är givetvis både viktigt och angeläget men det finns också ett annat perspektiv på yttrandefriheten, som mera sällan blir synligt.

Accepterar man den traditionella uppdelningen av det politiska maktfältet i höger och vänster, är det nödvändigt att dialogen mellan dessa block lever. Det som hänt under i synnerhet det senaste årtiondet är att ”den moraliserande vänstern” haft i det närmaste total kontroll över den offentliga debatten, inte minst därför att journalisterna i sin yrkesutbildning lär sig att se vänsterliberalism som den enda moraliskt anständiga basen för den offentliga debatten.

Denna vänsterns erövring av den allmänna opinionen inleddes efter andra världskriget och har förändrat vårt samhälle så starkt, att mycket som fortfarande för några decennier sedan var helt normalt, nu anses vara ”rasistiskt”. Efter den amerikanska juristen Joseph P. Overton kallas i anglosaxisk debatt denna förskjutning för Overtons fönster. Det är fönstret för de åsikter som har grönt ljus i den offentliga debatten och, inte minst viktigt, vilka personer som får delta samt de källor som får citeras. Overtons fönster har under de senaste åren förskjutits allt längre åt vänster, vilket fört de tidigare politiska åsikterna i mitten till ”höger” och de tidigare ”höger­-åsikterna” till ”högerextrema”.

Vänstern har skapat denna situation genom att vara skickligast i att hantera maktens verktyg: idéer och begrepp. Vi resonerar och talar idag i en politiskt vänsterliberal tankegestalt. Konsekvensen blir inte bara att debatten dör utan också att möjligheten att föra debatt försvinner. Politisk kritik från höger avfärdas som moraliskt undermålig, vilket betyder att sanningshalten är irrelevant. Alternativet är att skända, karaktärsmörda och socialt stigmatisera dem som ändå lyckas föra fram ”förbjudna” uppfattningar.

Denna ”mjuka totalitarism” liknar ett andligt fängelse. Det är för övrigt vänsterpolitikens akilleshäl, att den gång på gång – trots att den förfogar över den bästa ideologiska retoriken – leder till ett totalitärt förtryckarsamhälle. Finns det något vänsterhegemoniskt samhälle som bejakar yttrandefriheten? Tyvärr är svaret nej. Ett entydigt och varnande nej!

I en av de många intervjuer och debatter som har lagts ut på Youtube förklarar Jordan Peterson varför det är så viktigt att den politiska debatten mellan höger och vänster inte dör. Han bygger upp resonemanget föredömligt och logiskt genom att utgå från något som alla, oavsett politisk uppfattning, kan hålla med om. Därefter kvalificerar han sina argument steg för steg.

Starten är att människor måste göra saker. De sitter inte passiva och väntar på att livet ska ta slut, som ett träd kanske, eller en tomat. Människor agerar och när de agerar väljer de mellan bättre och sämre alternativ, både med avseende på de handlingar som ska leda till målet och själva målet. Det betyder att det finns en värdehierarki. Allting är inte lika mycket värt och alla sätt att agera är inte lika mycket värda. Det går inte att komma ifrån att det finns något som är bättre och något som är sämre. Om det inte finns något som är viktigare och mer åtråvärt än något annat, så kan du inte handla, eftersom du då inte vet vad du ska göra.

Dessa dina handlingar äger rum i ett socialt sammanhang. Du relaterar till dina medmänniskor. När du således agerar enligt dessa premisser, resulterar det i hierarkier, också när det gäller mänskliga kapaciteter och förmågor. Vissa människor är bättre på att agera än andra. Det gäller precis allting, vare sig det handlar om att laga mat, att tolka lagen, att spela fotboll eller piano. Allt, precis allt, ordnas hierarkiskt. När du vill ha hjälp av en advokat, prelat eller naprapat försöker du ta rätt på vem som är skickligast, det vill säga kan ge dig den bästa hjälpen. Du vill inte ha någon som är ”jämlik”, så fungerar det inte.

Ett värde som är ojämnt fördelat och som gör att du presterar sämre generellt är IQ. Om du har en IQ under 85 så har du svårt för att läsa och följa instruktioner. Det är minst tio procent av befolkningen som detta gäller för. Hur ska dessa människor då kunna konkurrera? Svaret är att det kan de inte.

Hierarkier är något fundamentalt, men vad som varierar är efter vilka kriterier de skapas. I ett meritokratiskt samhälle är det kompetensen som bygger hierarkier, åtminstone idealt sett. I praktiken är det aldrig så enkelt utan det är alltid en komposition av flera kvaliteter som skapar makthierarkin i ett samhälle. Det betyder att det kan gå snett, att makthierarkin kan korrumperas. Den kan exempelvis börja byggas upp med våld, eller kriminalitet, eller kanske efter religiösa dogmer. När så sker är det samhällsdestruktivt. Antingen blir resultatet ett dåligt fungerande samhälle, eller att samhällsbygget raseras.

De som inte lyckas så bra i livet behöver företrädare, det är det som vänsterpolitiker tagit på sig, därför att om högerpolitikerna släpps lösa kommer de att skapa ett samhälle som dumpar dessa människor. Det är därför rättvisa är ett så viktigt begrepp för vänsterpolitiker, liksom dogmen om alla människors lika värde.

Arbetarklassen behövde en demokratisk röst för att företräda dem, det är vänstern. Sedan, när de inte längre behöver det, skiftar vänster till någon annan förtryckt grupp. I Sverige blir det invandrarna. Och kvinnorna också. Och vilka är förtryckarna? Det är naturligtvis männen! Det är patriarkatet. Vänstern hindrar hierarkin från att degenerera till tyranni. Det är deras uppgift. Det är vänstern felsteg när de utnämner politisk höger till ett patriarkalt tyranni.

När högerfalangen får hegemoni, landar vi i ett högertotalitärt samhälle. Det är nazismen, det är apartheid. Så gott som alla som intresserar sig för politik känner till den här faran för dikeskörning, förbunden med en extrem högerposition.

Det vänstertotalitära diket är när man bestämmer sig för att jämlikhet är ett nödvändigt mål, när kvoteringstänkandet sätter in. Det är orättvist att så många professorer vid universiteten är män, därför måste vi kvotera in kvinnor. Vi måste ha jämlika skolor, jämlika arbetsplatser etc. och om de inte är jämlika så tvingar vi dem till det, med andra ord vi gör våld på det nödvändiga hierarkiska tänkandet. Makteliten måste tvinga medborgarna att inte diskriminera. Det är det vänstertotalitära projektet.

Marxister påstår två saker. För det första att det är kapitalisterna och de rika som är orsaken till att samhället inte är så bra som det kunde vara. Det är den klassiskt marxistiska definitionen. Så har vi den mer nutida feministiska definitionen: Det är patriarkatets fel. Enligt vänsterpolitikerna är det här som skunken har gömt sig.

De säger också att hierarkin skapar ett samhälle med en elit i toppen och svaga människor i botten. Kvinnor underordnas män. Mindre begåvade och på olika sätt skadade människor far illa – också här finns ett jämlikhetsperspektiv. Men ännu mera, här finns grunden för vänsterns och postmodernismens ideologiska offerlogik. Politiken kan inte bara ha jämlikheten som mål utan den måste också förhindra att det skapas offer i samhällsprocessen. Ett bra samhälle måste därför portionera ut välståndet någorlunda rättvist.

Nu hamnar vi vad som kan betraktas som ett olösligt problem. Det går inte att existera utan hierarkier, de går inte att välja bort eller neutralisera. De är både nödvändiga och värdefulla, men risken finns alltid att de korrumperas och av olika anledningar sorterar bort de svaga samhällsmedlemmarna. Och portionerar man ut välståndet ”rättvist” till alla diskriminerar man de högpresterande som får avstå från sin fulla potential.

Den som vill göra något åt detta måste inse – och det här tycks vänsterliberaler oförmögna att förstå – att det finns inte någon lösning. Eftersom frågan är olöslig måste de båda lägren alltid befinna sig i ett slags dialog med varandra, för att kunna upprätthålla ett så bra samhälle som möjligt. Det är så politikerna behåller kontrollen över hierarkin, så att den inte blir korrupt och patologisk. Det gäller att förhindra extrema positioner, såväl till höger som till vänster.

Problemet är att vi är väl medvetna om det högertotalitära projektet och dess farlighet (inga nazister på våra gator) men vi har inte alls samma medvetenhet om det vänstertotalitära projektet, trots att historien gång på gång visar oss att det är både vanligare och har tagit död på fler människor än det högertotalitära. Vi vet hur vi ska förhindra högertotalitarism men vi vet inte riktigt var gränsen går för det vänstertotalitära projektet.

Inte heller högern vet när vänstern går för långt. De vet inte vad de ska varna för. Att ett samhälle erbjuder lika möjligheter för alla sina medborgare kan inte vara fel. Eller kan det? Det finns emellertid en absolut gräns, som fångas in med de engelska termerna ”equality of opportunity” och ”equality of outcome”. De finns på svenska men där är de – symptomatiskt nog – inte lika tydliga. ”Lika möjligheter” och ”lika utfall”. Man skulle också kunna säga att när samhället börjar tillämpa kvotering, så har vänsterliberalerna gått över gränsen mot extremism. Det är att korrumpera hierarkierna från vänster.

Människors lika värde är en lika samhällsdestruktiv idé som rasismen. Skillnaden är att den låter som en bra idé. Det blir grunden för ett politiskt maktspel som delar in samhället i förtryckare och förtryckta.

Idén om ett fullständigt jämlikt samhälle med avseende på utfall, är i själva verket en av de mest förfärliga tankar som mänskligheten har skapat. För människor är inte likadana, de vill inte samma saker och varje försök att foga in alla i samma mall kommer att ta en ände med förskräckelse. Människors lika värde är en lika samhällsdestruktiv idé som rasismen. Skillnaden är att den låter som en bra idé. Det blir grunden för ett politiskt maktspel som delar in samhället i förtryckare och förtryckta.

Beroende på sammanhanget kan alla människor vara såväl förtryckare som förtrycka. Detta är ett faktum som extremerna dekontextualiserar. Jag har ägnat en stor del av mitt forskarliv åt romerna, en extrem etnisk grupp, som vänsterliberalerna envisas med att se som förtryckta. Förtrycket finns där, men det ska tilläggas att det i hög grad är den etniska gruppens eget fel, eftersom de i andra sammanhang är renodlade förtryckare. Jag tänker här främst på de åldringsrån som de har i det närmaste monopol på. Den som vill lyfta den frågan i den offentliga debatten råkar illa ut – tro mig, jag har försökt.

Det finns inte någon lösning på vad vi ska göra med sämre presterande medborgare. Det är ingen bra idé att avliva dem. Men det är också fel, och konsekvenserna är förfärande, att låtsas som att det är orättvisor och diskriminering som gör att de presterar sämre. Därför måste vi ha en ständigt pågående dialog mellan höger och vänster, det vill säga ytttrandefrihet. Faran är att dialogen polariseras så att högern säger att hierarkierna är helt legitima och vänster förnekar hierarkiernas relevans. Blir någon av dessa positioneringar hegemonisk är det liktydigt med det anständiga och levbara samhällets död.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gör precis som du vill … eller?

[image error]

En klassisk fråga inom både filosofi och religion handlar om den fria viljan. Är det Gud som styr, eller människan? Ett talesätt som numera inte används så ofta ger svaret: ”Människan spår men Gud rår.”

Eller så är det ödet som styr. Fatalismen är en av flera teorier inom determinismen som säger att allt som sker är bestämt på förhand. En annan är predestinationen. Det är en osedvanligt elak idé som argumenterar för att Gud redan från början har utsett vilka som ska frälsas och vilka som ska hamna i helvetet. De gudfruktiga släpps in i himmelriket, men inte på grund av att deras handlingar fört dem till rätt plats utan resonemanget är vänt bakfram. Deras handlingar är goda därför att Gud har på förhand bestämt vart de ska komma efter döden. Den vid sidan av Luther mest betydande 1500-talsreformatorn, Jean Calvin, trodde på det här och jag kan bara konstatera att för mig framstår hans Gud som satanisk. Hur som helst, determinismen hävdar att den fria viljan är en illusion.

En helt annan form av determinism finns inom den behavioristiska psykologi som dominerade kring mitten av 1900-talet. Grundaren, amerikanen John Watson, hävdade att han kunde forma och träna ett barn till att bli vad som helst: läkare, tjuv, konstnär, musiker. När vi föds är vi alla lika och alla kan i den rätta miljön bli vad som helst. Också motsatsen gäller, att med fel miljö så går det åt helvete för dig. I Sverige har den senare uppfattningen under efterkrigstiden tydligast formulerats av psykiatern Gustav Jonsson, allmänt kallad för Skå-Gustav, efter att han i slutet på 1940-talet skapat barnbyn Skå, som fostrade och hjälpte kriminella pojkar till ett hederligt liv. Det sociala arvet var det samlande begreppet för pojkar vars far- och morföräldrar var fattiga och deras barn, alltså pojkarnas föräldrar, landade ofta i alkoholmissbruk, kriminalitet och psykisk sjukdom. Om inte samhället bröt kedjan blev arvet tyngre för varje generation. Skå-Gustav påstod att de kriminella pojkarnas brott var fattigdom och tog till och med bibeln och arvsynden till hjälp när han sa ”Och fädrens ogärningar skall följa dem i tredje och fjärde led”.

Även om begreppet ”Det sociala arvet” numera inte används särskilt ofta, finns perspektivet kvar. Samhället ska inte straffa dem som haft oturen att födas in i fel miljöer utan de ska hjälpas till ett bättre liv. Det är exempelvis därför som straff kallas för kriminalvård och det är därför som samhällets fokus ligger på förövarna och inte på brottsoffren. Om förövarna med samhällets hjälp får ett bättre liv slutar de att begå brott och då blir det inga brottsoffer.

Den motsatta tanken är givetvis att de kriminella ska straffas, så att de inte fortsätter på brottets bana, därför att då hamnar de i fängelse på nytt. Men straffet ska också fungera som en varning för andra som frestas till att begå brott. Dessutom har långa fängelsestraff den fördelen att de kriminella, under den tid de sitter i fängelse, hindras att fortsätta med sin kriminella verksamhet.

Det är inte svårt att förstå logiken bakom begreppet ”Det sociala arvet”. Också de som tycker att straff är samhällets hämnd och att samhället ska inrikta sig på att hjälpa och stödja brottsoffren, inte de kriminella, anser givetvis att det är bra om social misär bekämpas, liksom att kriminella bör ges chansen att ändra sina liv och sluta begå brott. Vad som är svårare att smälta är dels förnekelsen av det biologiska arvets betydelse, dels den personliga ansvarsbefrielse som blir följden när man säger att det är miljön (eller ”strukturen”) som är skyldig. Det blir till ett nytt slags determinism: ”Du har inte valt att begå brott utan det är den sociala miljön som har tvingat dig till det.”

I våra postmoderna tider har idén om att vi alla är lika spritt sig från de nyfödda till vuxenlivet, i form av dogmen om allas lika värde. Det betyder bland annat att om kvinnorna hamnar i underläge på arbetsmarknaden beror det inte på att de har andra preferenser och gör andra prioriteringar än männen. Eftersom vi alla är lika måste förklaringen vara att det är männen som förtrycker dem. De är offer för den patriarkala strukturen. Det är med andra ord fortfarande miljön som bestämmer, nu tydligare än kanske någonsin tidigare tolkad i termer av makt. Skulden blir kollektiv och här kan till och med biologin smugglas in bakvägen. Påståendet ”män är djur” borde ju fungera ansvarsbefriande, det vill säga ”Män kan inte hjälpa att de förtrycker kvinnor, det är naturens ordning”. Men den postmoderna logiken har starka relativistiska drag (det betyder att den är ologisk). Män är i högsta grad skyldiga till kvinnoförtryck, alla män är det, därför att män är djur. Riktiga svin faktiskt!

Allas lika värde-dogmen gör det svårt att skilja mellan kompetens och makt. Om vita medelålders män sitter på vissa viktiga poster så kan det ju ha med kompetens att göra. De får makt därför att de är kompetenta. Den som utgår från allas lika värde ser makten som orättfärdig, eftersom den resulterar att någon eller några måste underordna sig, det vill säga är förtryckta. Jag ska ge ett exempel ur egen fatabur. Under fyra år kring millennieskiftet ledde jag vid Stockholms universitet ett forskningsprojekt som finansierades av Formas, en statlig forskningsfond. I projektet deltog två disputerade forskare och en doktorand som inte gjorde sitt jobb. Jag var oklar över hur jag skulle hantera situationen och fick till ett möte med några ansvariga höjdare på forskningsrådet. Jag talade om för dem att dessa tre personer inte gjorde det som utlovats. Ungefär så här löpte samtalet:

– Är det jag som bestämmer?

– Nej, de är ju disputerade forskare. Ni är lika och måste försöka komma överens.

– Så jag får inte ge dem sparken?

– Nej, absolut inte!

– Men eftersom de underpresterar, vem bär ansvaret?

– Ja, det gör ju du. Det är ju du som är forskningsledare.

Projektet slutfördes, jag skrev en slutrapport och fick kritik för att dessa forskare och doktoranden inte gjort det som utlovats. Själva lyckades de glida undan. Det kunde inte jag. Det var ju jag som var ansvarig ledare för projektet.

1975 kliver biologin in på den offentliga scenen, med den amerikanske entomologen E.O Wilsons bok Sociobiologi (1975). Han, som i övrigt mest studerat myror, påstod att också människans samhällsliv har en utvecklingsbiologisk grund. Det blev omedelbart bråk och ett mönster avtecknade sig. Den första generationen amerikanska sociobiologer var vita personer från sydstaterna. Deras mest aggressiva kritiker var alla urbana vänsterliberala judar från nordöstra USA och universitet som Harvard och MIT. Humanister och samhällsvetare blev också förbannade. Humanisterna förde fram ”den fria viljan” och samhällsforskarna argumenterade för de sociala strukturernas betydelse. Den debatten pågår än, även om termen sociobiologi inte längre används utan har ersatts av beteckningarna evolutionsbiologi och evolutionspsykologi, vilka båda utsäger vad det handlar om: biologins överlägset viktigaste analytiska redskap, darwinismen.

Det som evolutionsforskare hävdar, och där samhällsforskare och humanister vetenskapligt sett inte har så mycket att sätta emot, är att vi föds med olika förutsättningar. Vi är inte lika och vi är inte oändligt formbara. Jag ska exemplifiera med en av den etablerade svenska politikens dogmer, nämligen vi och dom-tänkandet.

Inför valet 2014 frågades Fredrik Reinfeldt ut av Sveriges Radio och sa då att ”vi och dom-tänkandet” är ett stort samhällsproblem. Olof Palme hade samma uppfattning när han påstod att ”Det finns inte vi och dom. Det finns bara vi.” Vi och dom-tänkandet fungerar splittrande. Det kan gälla klasskonflikter, som det gjorde för Palme, eller motsättningen mellan svenskar och invandrare, som det gör för Reinfeldt. Det förvånar därför inte att Sverigedemokraterna beskylls för att bejaka vi och dom-tänkandet. ”Vi och dom” påstås vara en farlig populistisk tankefigur som riskerar att leda vidare till en demonisering och avhumanisering av dem som inte tillhör vi:et. Nazism heter slutstationen på den mentala resan.

Således, politiker anser att vi ska låta bli att tänka i termer av vi och dom. Men går det att låta bli? För att få ett svar vänder jag mig till vetenskapen. Psykologen Robert M. Sapolsky, som politiskt befinner sig till vänster och därför knappast kan beskyllas för att gå högerpopulismens ärenden, har i sin till svenska översatta bok ”Varför vi beter oss som vi gör” gjort en liten utredning av vi och dom-tänkandets evolutionsbiologiska grund. Det här är i sammandrag vad han skriver:

Det går undan när våra hjärnor skapar vi och dom-kategorier. Hudfärg, kön och social status registrerar vi efter bara femtio millisekunders exponering. Redan som spädbarn visar vi större intressen för ansikten med samma färg som vi själva har. I tre- till fyraårsåldern grupperar barn människor efter hudfärg och kön. De ser ansikten med annan hudfärg negativt och som argare, än ansikten med samma hudfärg som de själva.

Att skapa stereotyper är inte en form av intellektuell lättja. Det är inte medvetna tankar överhuvudtaget utan en emotionell och automatisk process. Vi kan skapa ”vi och dom” utifrån praktiskt taget vilka likheter och skillnader som helst. Ett omedvetet vi kan uppstå när någon lutar sig tillbaka i sin stol på samma sätt som vi själva, varefter vi tenderar att visa vänlighet mot dem som vi definierar som tillhöriga vi-gruppen. Sapolsky skriver:

Plikten gentemot ingruppen framgår också av att människor känner ett större behov av att gottgöra felsteg gentemot någon av Oss än mot någon av Dom. Om det är en medlem av ingruppen som drabbats gottgör människor ofta den kränkta individen samt agerar generellt mer prosocialt mot gruppen. Men folk blir samtidigt mer antisociala mot en annan grupp, och ju skyldigare personen känner sig för sitt felsteg i ingruppen, desto värre beter hon sig mot Dom. (s. 367)

Vetenskapens svar på frågan om vi kan låta bli att tänka i termer av vi och dom är: Nej, det går inte.

I likhet med många av er som läser den här bloggen har jag diskuterat med vänner och släktingar som blivit arga på mig därför att jag påstått något som visserligen har varit helt korrekt, men som har gått emot deras åsikter. Jag har också mött en vägran att diskutera vissa frågor och förvånats över att de blivit provocerade. Men tyvärr, det går inte att trolla bort fakta med åsikter. Det kan hålla ett tag, men det leder bara till ett större och större avstånd till verkligheten, tills den lögnens katedral som man byggt upp för att skydda sin identitet rasar.

Observera att när jag påstår att kravet att vi inte ska skilja mellan vi och dom är omöjligt att följa, så är det inte någon åsikt. Lyckas nyare forskning övertyga mig om att ovanstående slutsats är felaktig, så blir jag snarare tacksam än förorättad, därför att då har jag ju fått lära mig något som jag inte visste förut. Det jag anser mig ”veta” och min politiska åsikt ligger inte inom samma meningsprovins.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare augusti 2018

[image error]

Universitetens har gjort ett stort misstag genom att släppa in aktivistdiscipliner som genusforskning och mångkultur. Men även traditionella ämnen som sociologi, pedagogik, psykologi, antropologi och etnologi är svårt drabbade. De dödar universiteten. När universiteten inte längre är trovärdiga med sitt påstående om att leverera objektiv kunskap, kommer de att dö. Dels sker det genom att de som vill syssla med riktig kunskap överger dem, dels sker det genom att anslagen kommer att sina. Ingen vill betala för en ideologiproduktion som bedrägligt utger sig för att vara kunskap.

***

Jag vill rikta er uppmärksamhet på att Herren manat Lars Enarson, Nya Korskyrkan, Boden, att stödja Sverigedemokraterna. Enarson har meddelat detta på youtube, senast i ett inlägg från 5 aug: DET ÄR SEGER! Gud och valet, Kjell Sjöberg, Ulf Ekman, islamismen och nazismen. Enarson ska åka på turné inför valet och be om en regering med SD, Kd och moderaterna och tycks ha kristna kompisar som också ställer upp och innerligt hoppas på ett positivt bönesvar.

***

Ett exempel på godhetsnarkomani: För åtminstone fem år sedan uppmärksammades lilla Finspång för att ta emot ovanligt många ”flyktingar”. Politikerna fick då frågan varför man gjorde det? Svaret blev: ”För att rädda världen!” Bisarrt, tyckte jag redan då. Är det ”the deep state” som givit order, med hot om repressalier, att införa globalismen?

***

Övertygelsen om Pride sitter kanske inte så djupt hos Försvarsmaktens generaler men är karriärfrämjande. Vad jag hört av en överstekollega så var det regeringen som för några år sedan via försvarsdepartementet uttryckte ”önskemål” om att Försvarsmakten på något sätt skulle delta i manifestationerna för att ”vara med i tiden.”

Önskemålet från departementet behandlades som en order, vilket det också var. Numera vågar man inte avstå för att inte riskera en explosion av homofobmedaljer och sådant ser ju inte bra ut i media.

Men det mullrar i de djupa leden.

***

Jag är en gammal man som gjorde värnplikten under kalla kriget i början på 1960-talet. Vi var väl kanske inte ens då rustade för att kunna stå emot en stort upplagd rysk invasion någon längre tid, men vi soldater var åtminstone väl övade och motiverade att strida med de vapen vi hade. Men vad som hänt med vårt försvar sedan dess är förfärligt!

Vad skall vi ha det till? Lägg ner skiten och lägg miljarderna på slukhålet invandringen istället! Litet pengar blir då kanske över till det som man skulle kunna tänka sig att våra skatter är avsedda att gå till. Så demoraliserad som försvarsmakten är, så kommer ingen ändå att våga ge order om att trycka på avtryckaren på de vapen vi köpt för dyra pengar. De 10 miljarder (de är ändå bara småpotatis i jämförelse med vad invandringen kostar), som vi i dagarna fått höra att de amerikanska luftvärnsrobotarna kostar, kan man ju se som en liten försäkringspremie för att amerikanarna skall komma och hjälpa oss om vi skulle bli angripna.

***

Märk att människans ”utsläpp” av CO2 utgör tre (3) procent av alla CO2-utsläpp. Naturliga ”utsläpp” står för 97 procent. Vän av ordning frågar sig givetvis varför de 97 procenten saknar betydelse, medan de tre procenten betyder allt.

***

Igår råkade jag höra en snutt ur Vetenskapsradion. Det handlade om cement (!). Framställning av cement frigör koldioxid. Politiskt korrekta uttalanden gjordes. Såvitt jag vet handlar cementframställning om att man med värme driver ut koldioxid ur kalksten (kalciumkarbonat) och får kalciumoxid. När man sedan använder cementen och gör betong, tar den veterligen upp koldioxid och återbildar kalciumkarbonat. Om detta sades inget. Givetvis.

***

Nu har ni möjlighet att hänga ut mig. Jag är medlem i AFS sedan ett par månader. Jag är alltså rasist och har helt fel värdegrund. Jag är en ond människa och behöver hängas ut och bli av med mitt jobb som konsult på ingenjörsfirman XYZ i Stockholm. Jag hatar troligen min egen son som har chilenskt blod i sina ådror. Jag har inget existensberättigande. Min chef skulle troligen sparka mig omgående om han visste att jag är medlem i AFS. Ta nu chansen att göra en samhällsbyggare arbetslös. Skulle vara skönt att leva på staten framöver. Jag kan ju bli kriminell istället och bidra till framtidens samhälle. Blev faktiskt fotograferad av er i våras. Härliga långa kameralinser ni har må jag säga. Det är fantastiskt hur jag som svensk medborgare blir fotograferad av er när jag kritiserar dagens korrupta politiska maktelit som drivas av personlig vinning, istället för att vara samhällsbyggare. Jag saknar ord.

Ett tips! Ta kort på var fjärde svensk ni möter på gatan. Sannolikheten att ni får en bild på en sådan som jag är otroligt stor. Ni vet väl att var fjärde vuxen är superrasist, har sjukt felaktig värdegrund och därför omgående borde bli uppsagd från sitt jobb. Tråkigt att det blir lite si så där med skatteintäkterna då. Men skit i det. Det är ju för en god gärning och allt löser sig nog med tiden. Förresten, har ni kontaktat min arbetsgivare? Jag börjar jobba på måndag men är gärna ledig tills jag stupar som ett svin med sjuk värdegrund.

***

Det här med att lägga straffskatt på folk som storhandlar med bilar för att pressa fram att de istället storhandlar med lådcyklar visar naturligtvis vad Mp egentligen är för parti. Bilen är naturligtvis för dom en symbol för den heteronormativa familjen, som därför skall fasas ut. I en av Kvartals intervjuer där man delar in väljarna i “pessimistiska någonstansare” o.s.v nämns att deras undersökningar visar att SD-anhängarna har betydligt mer kontakter med invandrare än exempelvis etablissemanget på Södermalm har, där segregationen är större. Ingen har naturligtvis orkat göra en djupanalys av Miljöpartiet, av vilken det skulle framgå att i deras värld existerar inga landsgränser, “alla har rätt till allt”, utvisningar skulle inte förekomma ( för vem har mer rätt till Sverige o.s.v ). Man skiljer sig inte i grundläggande frågor på många punkter från Fi.

***

Relativt lugnt i Bredäng hittills i år (sen gängledarna för Bredängsnätverket blev ihjälskjutna och Turkiska föreningen flyttade). Det har dock varit lite stök i Bredängs centrum med skottlossningar, nedbrända restauranger och diverse annat, så något paradis är det inte.

För tio år sedan var det ytterst ovanligt  med burka/niqab etc, men idag syns det överallt.

Då fick jag även följande fråga från en sekulariserad muslim: ”Varför släpper Sverige in alla dessa religiösa muslimer? Det är samma folk som vi flydde ifrån. Vart skall vi nu fly?”

***

Den viktigaste anledningen till att SD och Alternativmedia fått så stort inflytande beror på att statsteve och gammelmedia medvetet förvanskat och undertryckt obehagliga fakta. Media klarar inte marxtestet: ”Do you believe what I say or what you can see with your eyes”. Om SD får över 20 procent i valet borde de ge ett pris till DN och Peter Wolodarski. Med sin agendajournalistik är han Sveriges ledande desinformatör. Att Patrik Oksanen i sin nyutkomna bok ”Skarpa Skärvor” därför försöker göra DN till en guldstandard för faktabaserad journalistik är löjligt.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den farliga klimatpopulismen

[image error]

Foto Gunnar Sandelin

Man ska vara försiktig med ord som populist och populism. De används inte sällan för att förringa och mobba ut meningsmotståndare och på så sätt undvika sakdebatt. Dock – en av de accepterade definitionerna på populist är en person som har enkla lösningar på det mesta eller som framför gravt förenklade och ofta felaktiga förklaringsmodeller. Utan att överdriva är Miljöpartiets Isabella Lövin i den meningen en äkta klimatpopulist.

Ett av de senaste exemplen på hennes populism är hennes reaktion på de omfattande skogsbränderna – omfattande minst 25 000 hektar (som 5 x 5 mil) – som verkligen måste ha kommit som en skänk från ovan för henne, för här kunde hon minsann banka hårt på den stora skrämseltrumman och peka på koldioxidens farlighet. Enligt henne var det ju klimatförändringar och den otäcka koldioxiden som orsakade bränderna. Tyvärr för henne och för andra klimatpopulister har skogsbränderna inget med klimatförändringar att skaffa – det är helt enkelt fråga om väder! Enligt en utförlig MSB-rapport om svenska skogsbränder har sedan 1970-talet antalet bränder per år minskat och det är en trend som spås fortsätta. SMHI har gjort nederbördsprognoser fram till år 2100 och där antas nederbörden öka med 10-30 procent. De mätdata som kommer från väderstationer visar dessutom att nederbördsökning är en trend som pågått länge.

Årets ovanligt torra och varma sommar är därför ett tillfälligt trendbrott och har inget med klimatförändring att göra. Vädret lever sitt eget liv oberoende av om vissa aktivister försöker politisera det.

En annan som genom åren trampat i de flesta klaver och som numera också kan titulera sig klimatpopulist är utrikesminister Margot Wallström. Nyligen lät hon berätta (i Dagens Nyheter den 12 juli) att det finns klimatflyktingar (!) som flyr för sina liv. Hon har besökt Sahelregionen och säger att Tchadsjön minskar i storlek med ”förfärande hastighet”, vilket föranleder de som bor där att fly. Och givetvis beror denna påstådda minskning på klimatet. Inget annat. Vad Wallström tydligen inte känner till (eller väljer att bortse från) är att Sahara minskar i storlek. Det torde innebära – tvärtemot vad Wallström antyder – att Sahelregionen har blivit grönare (och förflyttat sig norrut). Vidare har nederbörden inte minskat i området runt Tchadsjön. Tvärtom. Det regnar mer än för 50 – 60 år sedan och regnsäsongen har blivit något längre och inte alls kortare.

Då uppstår frågan – vilket är det verkliga skälet till att Tchadsjön minskar? Det rimliga svaret är befolkningsökning. Om befolkningen ökar snabbt, lär också vattenförbrukningen öka. Runt Tchadsjön ligger Tchad, Kamerun, Niger och Nigeria, länder som har eller har haft kust mot Tchadsjön och som därför använt den för sin vattenförsörjning. Om vi tar Niger som exempel, ökar man årligen sin befolkning ned 3,19 procent (enligt CIA:s The World Factbook). Det innebär en fördubbling av befolkningen inom ungefär 22 år. Med en sådan snabb befolkningsökning är det inte konstigt att det uppstår vattenbrist. Till det kommer därtill hörande ökad konstbevattning och rimligen en stor ökning av antalet kreatur i boskapsskötseln.

Är det kanske så att vare sig Lövin eller Wallström förmår skilja mellan påstådda och för dem önskvärda klimatförändringar och vädrets naturliga variabilitet?

Både Lövin och Wallström försöker alltså göra politik av vädret. Tyvärr är de inte ensamma om det. Liberalerna (L) vill också vara klimatpopulister och hoppas kunna vinna några röster i det kommande valet på att verka för en CO2-skatt på EU-nivå!

Klimatet har således blivit den perfekta syndabocken. Jag sov dåligt i natt. Det beror på klimatet. Fick punktering igår. Det beror på klimatet. Fick dåliga betyg. Det beror på klimatet. Slog i knät i soffan. Det beror på klimatet. Ergo: Jag mår så dåligt att jag måste sjukskriva mig för klimatångest.

Så oavsett vad som händer är det klimatets eller koldioxidens fel. Det är givetvis mycket bekvämt för klimatpopulisterna. Är det för varmt beror det på, ja du vet, den ”globala uppvärmningen”. Är det för kallt, som det var ett tag i vintras med köldrekord i många delar av Europa och ett nästan inställt Vasalopp på grund av stora mängder snö, beror det också på den ”globala uppvärmningen”. Jo, jag vet, det låter snurrigt, men så säger De klimathotstroende. Och är det för lagom beror det på, du gissar rätt, den ”globala uppvärmningen”.

Gamla tiders religiösa hot av typen ”Passa dig, så att inte hamnar i helvetet” har ersatts av dagens religiösa budskap: ”Passa dig, så att du inte hamnar i klimatet!”

Man måste säga att spinndoktorerna i klimathotsindustrin har lyckats bra. Vi har en rejält uppskrämd generation, vilket borde glädja De klimathotstroende. Kamp- och aktivistorganisationer som WWF berättar glädjande att ”unga kvinnor oroas och engageras mest i klimatfrågan”. Vidare: ”För varannan ung kvinna mellan 16-29 år ligger klimatet i topp och var tredje känner sig olycklig på grund av klimathotet”.

Att känna sig hotad av klimatet måste vara fruktansvärt. Varenda dag måste vara en veritabel skärseld, för när som helst kan det ondskefulla klimatet ligga på lur för att olycksbådande hoppa fram med sina illasinnade hot.

Men egentligen är det inte så konstigt att hotbilden blivit så allomfattande med tanke på att klimathotsbudskapet – oemotsagt – dagligen hamras in av alla medier och där politiker som Wallström och Lövin med sin plakatbaserade klimatpopulism ytterligare eldar på budskapet.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Identitär!

[image error]

Tack till alla er som donerat en slant till stöd för utgivningen av Martin Sellners bok Identitär! Mycket jobb har lagts ner på att få översättningen att flyta på svenska och boken är nu under tryckning. Det blev en 260 sidor lång pocket, som kommer att släppas i början av september, alldeles före valet. Observera, det här är en spännande, personligt skriven och positiv bok. Har du börjat läsa den har du svårt att lägga den ifrån dig. Själv är jag ytterst svårflirtad, men fångades och sträckläste.

Bidragen från bloggläsare – drygt 6.000 kr – har gjort att jag kunnat sätta priset så lågt som 120 kr (porto 39 kr tillkommer). För de läsare som köper Identitär! före den 1 oktober och förskottsbetalar, är priset 140 kr, inklusive moms och porto. Plusgiro 4633386-0. Markera med signum och maila mig adressen dit boken ska skickas: koa@arnstberg.se. Vill du ha den skickad till en adress utanför Sverige, tillkommer ett extra porto på 40 kr.

Nedan följer några ”aptitretare”

Identitärer

Vi såg oss som ”nyhöger”, vilket innebar att nationalsocialism och fascism inte var misslyckade lösningar, utan delar av problemet. Rörelser och partier med dessa traditioner var otänkbara som partners. Med den avgränsningen, vad betydde beteckningen? Vad betydde konservativ och vad menades med traditionell för oss, som i de flesta frågor stod till höger?

Det vi läste och diskuterade resulterade i nattliga samtal, och långa bloggartiklar förde oss fram till en ny beteckning. Jag vet inte exakt när, men någon gång började vi kalla oss identitärer. Med detta ord var allt sagt. Ingen stor ideologi, inga överenskommelser eller system behövdes. /…/

För oss betydde att vara identitär att göra revolt mot att rötterna till vår identitet rycks bort, till att en gränslös globalisering gjorde oss till världsmedborgare och internationella konsumenter. Vi ville hitta ett nytt förhållningsätt till identitet, ursprung, kultur och traditioner. Vi ville göra motstånd mot de moderna ideologiska snedvridningarna. Vi ville förstärka vår egen medvetenhet, fria från både självhat och självgodhet. Framför oss såg vi en verklig pluralism, som försonar motsatser, utan att likställa dem – det var vad begreppet identitär innebar för oss.

Vi, som under hela våra liv blivit itutade att betonande av härkomst automatiskt leder till rasism, liksom att all kärlek till det egna leder till förakt för det andra, sökte en tredje väg. /…/ Ingen existerande vänster- eller högerrörelse tilltalade oss. Ingen uttryckte vår vision. Vänsterns kritik av den globala ojämlikheten slutade alltid med kravet på öppna gränser och massinvandring, vilket förvärrar och förevigar den beklagansvärda situationen. Kritik från högern resulterade oftast i ett enfaldigt skuldbeläggande av invandrare och i en nationalistisk trångsynthet, utan förmåga till såväl visioner som självkritik. Våra motståndare – det stod redan då klart – var inte invandrare eller främmande kulturer, utan det system som förstör alla kulturer. Islamisering och massinvandring var för oss symptom på ett inre systemfel, som med tanke på det akuta hotets brådskande natur inte fick glömmas bort.

Vi ville försvara vår civilisation, men vi ville inte försvara sjukdomen mot dess egna symptom. Vårt anspråk var och är därför inte bara försvaret av, utan också ifrågasättandet av det egna, som ständigt och på nytt måste uppnås och förvärvas.

Alla folk har en rätt till sitt hemland och sin etnokulturella identitet! Varje folk är värt att bevara – alltså också vårt! Medan vänstern gick upp på barrikaderna för varje indianstam vars livsstil hotades, och protesterade mot den kinesiska massinvandringen i Tibet eller den israeliska bosättningspolitiken, förblev de tysta när det gäller den avgörande orätten, som också drabbade dem själva. Bara i Europa och endast i väst sker en massinvandring, som inom några decennier kommer att ersätta de inhemska folken. Japan skulle förbli Japan, Turkiet Turkiet och Tunisien Tunisien. Men våra länder ändrar sig månad för månad, vilket gör att många måste känna sig främmande i sitt eget hemland.

Demaskeringen

Med masken och anonymiteten erkände vi, om än ovilligt, att det vi gjorde var fel och därför måste döljas. Vi var inte beredda att stå för det vi gjorde genom att visa våra ansikten. /…/ Med demaskeringen bröts en fördämning. Vi var inte längre några möjliga offer för repression! Gentemot Antifas uthängningar, som fram till den dagen varit den största skräcken för alla patrioter, reagerade vi från och med nu med humor, till exempel med överdrivna ”efterlyst-affischer” med de offentliggjorda medlemmarna i RAF-stil. /…/

Genom att vi lade bort masken och framträdde som vanliga ungdomar med privatliv, en historia och en önskan om framtid, gav vi alla, även vår motståndare, möjlighet att för första gången ”känna in sig” i oss. För första gången insåg många att de inte bara har att göra med ”högerpersoner” utan med riktiga människor av kött och blod. Denna inbjudan till empati är den mediala demoniseringens största fiende.

Aktionerna

Med gatuteater, ockupationer, dansflashmobs och sittblockader utforskades steg för steg en ny terräng. Ännu är inte denna utveckling avslutad, men redan nu går det för den Identitära rörelsen att urskilja några aktionsformer som nya. I denna preliminära typologi skiljer jag för egen del ut ”symboliska ockupationer” och ”den estetiska interventionen” från klassiska former som demonstrationer, flygbladsaktioner och den reguljära aktivismen. Innan jag mer specifikt går in på den identitära handlingen, vill jag beskriva några grundläggande principer för aktivism. De gäller alltid och överallt och måste respekteras av våra aktivister.

Grundläggande gäller för varje form av identitär aktivism en innehållsmässig och formell ram. Den ska vara fri från våld, omaskerad och aldrig plump eller människoföraktande. Den tar upp teman som identitet, islamisering, massinvandring och det stora befolkningsutbytet. I idealfallet är den kreativ och vacker!

I aktionen skall den tysta majoritetens vrede bli uppenbar. Den ska likt ett fyrbåk avteckna sig som ett hoppets tecken. Kring aktionens lägereld kommer i bästa fall skaror av nya aktivister att samlas. Uppmärksamhet och rekrytering är de två centrala funktionerna. Varje aktion skall göra rörelsen mera känd, stärka dess profil samt vinna nya aktivister, sympatisörer eller supporters.

Strategin är inte särskilt sofistikerad. Skulle det vara möjligt att med en liten tidsmaskin skicka filmsekvenser från låt oss säga Berlin-Kreuzberg eller Paris förorter tillbaka till år 1970, inklusive statistik om demografi, invandring och våldtäktsfall, skulle det utlösa en chock. Folket skulle stänga gränserna och byta kurs för att hindra denna skräckvision från att bli verklighet. Men tyvärr – alla känner till exemplet med grodan i kastrullen – gradvis vänjer sig folk vid allt som händer. De identitära aktionernas uppgift är därför att, likt en visuell flaskpost från framtiden, göra de kommande mycket hemskare scenarierna synliga här och nu.

Inför en aktion

Om du ännu aldrig deltagit i en politisk aktion kan du nog inte föreställa dig känslan! Tänk dig ett svårt slutprov, kombinera detta med det första flörtförsöket i ditt liv, multiplicera det med tio, och sedan … Nej, natten före en aktion eller en stor demonstration kan helt enkelt inte beskrivas i ord. Man måste lida och genomleva den. Varje gång inser man att allt står på spel! Spänningen trappas på så sätt upp till det obeskrivliga. Om vi misslyckades kunde vi inte kan räkna med någon skonsamhet. Varje skådespelare som blamerar sig och varje idrottsman som misslyckas kan räkna med ett minimum av medkänsla och förståelse. Vi, de utstötta och bannlysta, vars blotta existens är en ren förolämpning för våra meningsmotståndare, kan inte förvänta oss någon barmhärtighet. Inte heller i det egna lägret finns det något utrymme för ett misslyckande. Den identitära rörelsen har med järnvilja tvingats att om och om igen erövra ett erkännande. Det hindrar inte att till och med idag gäller att det minsta misstag kan äventyra hela aktionen. Varje misslyckad aktion kan förstöra månader av arbete.

Alla dessa tankar for genom mitt huvud gång på gång och gjorde min sömn relativt … ja, lätt. “Vad sägs om att vi bara avblåser det?” “Varför inte bara ligga kvar?” Någon ursäkt skulle säkert snabbt kunna hittas, och – varje aktivist vet det – alla hoppades på och längtade efter ett tecken från ovan, som legitimerade att aktionen sköts upp. Vädret, för kort förberedelsetid eller vad som helst. Men ingenting hjälpte. Nu måste vi genomföra detta.

Jag kröp ur sovsäcken och gick med släpande steg mot badrummet. Efterhand vaknade också de andra upp och trampade varandra på fötterna i kön till duschen. De annars så högljudda och glada människorna var ganska tysta. Tankarna rusade runt. Vad händer om vi inte ens kommer in i kyrkan? Om polisen och säkerhetsstyrkorna stoppar oss redan innan?

Vi lämnade lägenheten och klev på spårvagnen. Några skämtade med varandra för att dölja sin rädsla. (Ju nervösare, desto ljudligare!) Vad skulle hända om vi uppmärksammades i kyrkan, kånkandes på våra ryggsäckar? Vad hände om de inte trodde på vår historia med pilgrimsgruppen från Steiermark? Vi närmade oss Votivkyrkan. Ingen sa ett ord mer. Det sista ”Vad, om?” tystnade när vi steg in i kyrkan. Från det ögonblicket var det bara handlingen som gällde.

Också den känslan är svår att uttrycka i ord. Den uppbyggda spänningen faller plötsligt undan och ger plats för en fokuserad klarhet, dynamik och spontanitet. Det är som en drog: helt enkelt härligt och verkan varar alltid under hela aktionen.

Riktat mot medierna

I aktionen kan bara symptomen namnges. Allt annat är för komplext och innebär slöseri med tid och banderolltyg. Det handlar om att föra den tigande patriotiska majoriteten till sin ”minsta gemensamma nämnare” och att träffa dem i deras identitära grundkänsla. En banderoll ska inte kräva någon förklaring. Den måste också ur ögonvrån kunna läsas och förstås på en sekund. Parollen ”Trevlig hemresa” med en liten flygplanslogga träffade till exempel helt rätt med massvis av delningar, efter illegala demonstrationer av turkar samt flera besök av Erdogan i Wien. Budskapet hade ett tydligt patriotiskt innehåll med rötterna i den identitära grundsatsen: bevarandet av den egna identiteten och kampen mot massinvandring och islamisering. Budskapen får inte enbart rikta sig till de redan övertygade medborgarna. Inte bara därför, utan också utifrån vårt etiska krav på oss själva, tillåter vi inga plumpa, människoföraktande eller hatiska budskap i våra aktioner. En kombination av provokativa, bildmässiga aktioner med sympativinnade och förnuftiga paroller är det som utgör den Identitära rörelsen. Banderollen ”Säkra gränser – säker framtid” som hissades av aktivisterna vid Brandenburger Tor, fick en så stark folklig respons att den indignerade vänsterns efterföljande beskyllningar för nazism verkade malplacerade och absurda.

Den ”perfekta” bilden är hjärtpunkten under en aktion. I vår kortlivade mediavärld råder ett bittert krig om resursen uppmärksamhet. Som patrioter befinner vi oss här i ett ovanligt läge, eftersom våra positioner träffar samhällets politiska nerv. Det finns inte en marknadsföringsbyrå som inte skulle göra vad som helst för den uppmärksamhet vi väcker! Med våra aktioner uttrycker vi det som tiotusentals tänker men håller tyst om. En bild säger mer än tusen ord och just därför måste våra bilder motsvara publikens ”tittarvanor” och vara så estetiska och professionella som möjligt. I varje planering av en aktion är den ”perfekta” bilden den viktigaste effekten. Likt en regissör, skulptör eller målare måste ledaren ha en klar mental bild. Aktivisterna och fotografen måste vid rätt tidpunkt göra det som är nödvändigt, materialet måste finnas till hands och tidsplanen stämma för att den ”perfekta” bilden ska kunna bli till. Vi måste också i förväg veta precis vad den här bilden ska säga. Ska den vara kraftfull och medryckande eller provocerande? Rolig? Ska den utlösa ilska och kämpaglöd eller medlidande och empati hos betraktaren?

En politikers chockerade min när aktivister håller upp en banderoll mot honom eller överräcker ett satirpris, det ögonblick då flygbladen, som aktivisten sprider från taket, driver isär i ett moln eller det korta ögonblick i vilket aktivisternas banderoll, som ockuperat en scen, lätt kan läsas – saknas denna bild är aktionen förgäves.

Den utsträckta handen

Det måste trumfa över alla konflikter att vi är ett folk, en kultur och en civilisation. Uppladdningen och splittringen i mångkulturalister och invandringskritiker är bara en av många fiendskaper i Europas intellektuella historia. Vi måste leva tillsammans och kommer inte att bli av med varandra. En identitär Reconquista kan bara lyckas om den har karaktären av en stor försoning. Vår beredskap till det visar vi med ett konsekvent avståndstagande från våld och öppenhet för dialog. Men vi säger också lika tydligt: Vår etnokulturella identitets överlevnad är för oss en icke förhandlingsbar grundprincip i varje debatt. Och om ni inte pratar med oss ​​kommer samtalet till er. Vi är inga tiggare. Vi är den identitära generationen. Er värld har kallat upp oss på scenen och nu stannar vi: Det är hög tid för oss – och er tid är över!

Martin Sellner

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sverigedemokraternas väljare

[image error]

Institutet för Framtidsstudier är en självständig forskningsstiftelse finansierad genom bidrag från statsbudgeten och via externa forskningsanslag. Nyligen har de släppt en forskningsrapport betitlad ”Sverigedemokraternas väljare” (Forskningsrapport 2018/2 Stockholm 2018) skriven av Kirsti Jylhä, Jens Rydgren och Pontus Strimling. De ställer frågorna ”Vilka är de”, ”Var kommer de ifrån” och ”Vart är de på väg”? För att få svar gav de Novus i uppdrag att genomföra en enkätstudie, som besvarades av sammanlagt 3.518 personer.

Rapporten kan beskrivas som ett slags kvantitativ standardforskning och – vilket är vanligt för denna typ av undersökningar – den levererar en hel del självklarheter. Ett exempel:

Som resultaten ovan visar, och i linje med partiets retorik (Elgenius & Rydgren, 2017), tenderar Sverigedemokraternas väljare i mycket högre utsträckning än andra väljare att se invandringen som ett både ekonomiskt och kulturellt hot.

Vissa ”självklarheter” redovisas i siffror, vilket ger dem ett visst värde som argument i den politiska debatten. Några exempel:

Figur 2.4 visar andelen väljare som instämmer i att invandringen till Sverige bör minskas. Som förväntat instämmer så gott som samtliga av Sverigedemokraternas väljare med påståendet. Detta står i kontrast till Moderaternas (76 procent) och i synnerhet Socialdemokraternas väljare (39 procent).

Sverigedemokraternas väljare /instämmer/ i betydligt högre utsträckning /…/ i att det är ett problem att invandrare tar jobb från infödda svenskar (31–37 procent) jämfört med Socialdemokraternas (7 procent) och Moderaternas (12 procent) väljare. Vi finner liknande resultat för påståendet att invandring kostar för stora offentliga resurser, vilket hela 96–99 procent av Sverigedemokraternas väljare instämmer i, jämfört med 35 procent av Socialdemokraternas väljare och 78 procent av Moderaternas väljare.

Sverigedemokraternas väljare betraktar invandringen som ett hot i betydligt högre utsträckning än S­ och M­väljarna. 82–85 procent av Sverigedemokraternas väljare instämmer i att det är ett problem att invandringen försvagar den svenska kulturen. Påståendet får betydligt mindre stöd bland Moderaternas (49 procent) och Socialdemokraternas (22 procent) väljare. Det är ännu vanligare, i samtliga väljargrupper, att instämma i att invandringen leder till ökad kriminalitet i Sverige – men fortfarande betydligt vanligare bland Sverigedemokraternas väljare (96–98 procent) än bland Moderaternas (80 procent) och Socialdemokraternas (43 procent) väljare.

När forskarna placerar in Sverigedemokraterna på den politiska höger-vänster-skalan upptäcker de, i likhet med de flesta andra som använt denna modell, att partiet är såväl höger som vänster, dock mest höger. Det borde ha fått dem att ställa frågan om det finns något annat och mer pricksäkert sätt ringa in vilket slags politiskt parti Sverigedemokraterna är och vad det är hos dem som attraherar väljarna. De hade till exempel kunnat använda den brittiske författaren David Goodharts uppdelning i Somewheres och Anywheres, som under det senaste året fått stor spridning, just därför att den är mer relevant.

Det som jag tycker är viktigast i undersökningen är att forskarna gör en distinktion mellan högerradikala och högerextrema partier och konstaterar att Sverigedemokraterna är högerradikala, inte högerextrema. Skillnaden är att de högerradikala partierna arbetar med de lagliga verktyg som demokratin erbjuder, medan högerextrema partier vill omvandla samhället med alla medel som står till buds, också med våld, om de anser det nödvändigt. Man skulle önska att medier och politiska motståndare respekterade denna distinktion och slutade att på ren rutin kalla Sverigedemokraterna för högerextrema.

Det handlar inte om ett politiskt ställningstagande utan om att skydda det politiska språket. Även om en del politiker och MSM-journalister anser att ändamålet helgar medlen och därför ljuger alltmer obesvärat, finns det en gräns för språkförstörelsen, åtminstone för dem som gör anspråk på att bli trodda. Sedan, det som jag ovan helt kort nämner, om Sverigedemokraterna verkligen alls ska ses som ett högerparti, det tillhör mera det politiska ”finliret”.

En intressant fråga som undersökningen ger svar på är i vilken utsträckning Sverigedemokraterna är ett andrahandsval för väljare som prioriterar andra partier. Exempelvis anger bara sju procent av socialdemokraternas väljare Sverigedemokraterna som andraval. Forskarna tolkar det som att de flesta socialdemokratiska väljare, som varit benägna att byta till SD, redan har gjort det. För Moderaterna ser det annorlunda ut. Hela 39 procent av dem anger Sverigedemokraterna som andrahandsval.

Bland de socialdemokratiska väljarna anger 14 procent att de inte vet vilket andrahandsval de har. Hos de moderata väljarna är siffran 6 procent. 10 procent av de socialdemokratiska väljarna anger att de inte skulle rösta på något parti alls, om de inte fick rösta på socialdemokraterna. Motsvarande siffra för moderaterna är 3 procent. Och för Sverigedemokraternas väljare är siffran hela 21 procent. Med andra ord, det är relativt vanligt bland dem att idag se Sverigedemokraterna som det enda möjliga partiet att rösta på. Detta beror givetvis på att av riksdagspartierna är det bara Sverigedemokraterna som är trovärdiga när det gäller Sveriges ödesfråga: att minska invandringen. Som jag tolkar utslaget tyder siffrorna på att en majoritet av svenska folket ser en koalition av Moderaterna och Sverigedemokraterna som det bästa regeringsalternativet.

I rapporten diskuteras också något som kallas för välfärdsschauvinism. Det ska uttolkas som att välfärdsstaten i sig är önskvärd, men att vissa grupper – framför allt utlandsfödda invånare – bör exkluderas från välfärdsstatens förmåner, därför att de anses utnyttja och tära på statens offentliga resurser. Därmed betraktas deras närvaro som en orsak till välfärdsstatens upplevda nedgång. Forskarna skriver:

Det är värt att uppmärksamma att samtliga väljargrupper ser invandringens kostnader för den offentliga sektorn som mer negativt än att invandrare skulle ta jobb från svenskar, och den skillnaden är väldigt stor även bland SD­väljare. Det kan tyda på att stödet till Sverigedemokraterna inte främst bygger på upplevelser av individuell ekonomisk konkurrens utan snarare på upplevelsen att invandringen utgör ett hot mot välfärdsstaten och att infödda svenskar inte får tillräcklig valuta för sina skattepengar, vilket skulle vara ett tecken på välfärdschauvinism.

Välfärdschauvinism är ett stötande begrepp. Det är knappast chauvinism i sig att man anser att de skatter som medborgarna betalar bör reserveras för landets medborgare. Det kan tilläggas att SD inte har på sitt program att stänga utlandsfödda invånare från välfärden. Det är också stötande att forskarna genomgående använder begreppet ”anser”, som om detta inte är frågor som kan besvaras empiriskt. Det är inte enbart en ”upplevelse” att invandringen hotar välfärdsstaten. Det är en fråga som är förhållandevis lätt att besvara, vilket också gjorts på många olika sätt.

Intressant och för mig lite oväntat är att 74 – 78 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att feminismen har gått för långt. Ungefär hälften av Moderaternas väljare (53 procent), och en minoritet av Socialdemokraternas väljare (24 procent), instämmer i detta påstående.

För att undersöka attityder gentemot politisk korrekthet hos olika väljargrupper ställdes det en fråga om huruvida det tas för mycket hänsyn till människor som känner sig kränkta över vad andra säger. Sverigedemokraternas väljare instämde i högst utsträckning (76–82 procent). För Moderaternas väljare var siffran 66 procent och för socialdemokraternas 43 procent. Med andra ord, en majoritet av väljarna ogillar den politiska korrekthet som håller samtliga riksdagspartier, också Sverigedemokraterna, i ett järngrepp.

Forskarna skriver också:

Xenofobi kan även ge upphov till fientlighet och aggression när främmande grupper kommer för nära, speciellt om de upplevs som ett hot mot den egna gruppen. Xenofobi har ibland betraktats som en form av kulturell rasism eftersom den innefattar en föreställning om att kulturer är essentiellt olika varandra och att de definierar eller determinerar individers egenskaper.

Här glider de in i det politiska språk de borde markera en skarp gräns gentemot. Xenofobi kan låta ”vetenskapligt” men är ett politiskt begrepp. Det normala, såväl genetiskt som socialt, är att betrakta främlingar på en skala från neutral och avvaktande till öppet fientliga. Att vara i andra änden av detta spektrum, från kärleksfulla (Refugees welcome) till neutrala, är mera ”fobiskt”, om man nu alls vill begagna sig av den typen av klassifikationer.

Ett annat begrepp som är vanligt i den politiska debatten är kunskaps- eller faktaresistens, som syftar på tendensen att inte ta till sig ny kunskap om olika fenomen.

Orsakerna varierar beroende på vad dessa kunskaper innebär för individen och samhället (Hornsey & Fielding, 2017). I den här studien har vi fokuserat på två områden som diskuteras flitigt i den allmänna debatten och som även stöds av vetenskapen (se t.ex. Hornsey & Fielding, 2017): den globala uppvärmningen och dess mänskliga orsaker och vaccination och dess önskvärda effekter. Resultat i Figur 4.6 visar att 14 procent av Sverigedemokraternas väljare tar avstånd ifrån påståendet att det pågår en global uppvärmning som är orsakad av människan, medan en betydligt lägre andel gör detta bland Socialdemokraternas (1 procent) och Moderaternas (5 procent) väljare.

Här har forskarna gått vilse. Det är viktigt att veta vad man mäter och här handlar det mera om ett mått på hur effektiv propagandan är än på kunskapsresistens.

Forskarna skriver:

En egenskap som Sverigedemokraternas väljare anser viktig är att personen har svenska värderingar (94 procent). Den egenskapen betraktas som något mindre viktig bland Socialdemokraternas (61 procent) och Moderaternas (79 procent) väljare. Grupperna skiljer sig ganska lite åt när det gäller vilken vikt de lägger vid huruvida en person är svensk medborgare. Dock anses även den aspekten vara viktigare bland Sverigedemokraternas väljare (85 procent) än bland Socialdemokraternas (71 procent) och Moderaternas väljare (79 procent). De två minst viktiga aspekterna i samtliga väljargrupper har att göra med första­ eller andragenerationsinvandrare. Ungefär hälften av Sverigedemokraterna (48 procent), och en minoritet av Socialdemokraternas (15 procent) och Moderaternas (27 procent) väljare anser att det är viktig att personen är född i Sverige för att hen skall definieras som svensk. Ännu mindre vanligt är det att anse det viktigt att personen har föräldrar som är födda i Sverige. Även detta är dock vanligare bland Sverigedemokraternas (37 procent) väljare än hos Socialdemokraternas (10 procent) och Moderaternas (16 procent) väljare.

Det är förvånande att forskarna här inte gör en distinktion mellan de två definitionerna på svenskhet, ethnos och demos, där ethnos är den etniska identiteten medan demos är medborgarskapet.

Lite våghalsigt ger de sig in på att diskutera konspirationsteorier och konstaterar att den teori som får mest stöd i samtliga väljargrupper är att det finns forskare som manipulerar, fabricerar och undanhåller bevis för att vilseleda allmänheten. 60 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att detta är sant, medan andelen är lägre bland Socialdemokraternas (44 procent) och Moderaternas (50 procent) väljare. Tron på övriga konspirationsteorier delas av en minoritet i samtliga väljargrupper och skillnaden mellan Sverigedemokraterna och de övriga väljargrupperna är också mindre. 22 procent av Sverigedemokraternas väljare, 14 procent av Socialdemokraternas väljare, och 12 procent av Moderaternas väljare anser exempelvis att läkemedelsindustrin arbetar för att hålla människor sjuka, snarare än friska, för att göra större ekonomisk vinst. 18 procent av Sverigedemokraternas väljare anser att experiment som involverar nya droger eller teknologi utförs på allmänheten utan deras kännedom eller medgivande, medan motsvarande andel bland Socialdemokraternas och Moderaternas väljare är 11 respektive 12 procent.

Avslutningsvis kan det konstateras att de forskare som genomförde enkätundersökningen inte är inlästa på litteratur som är relevant för att förstå vilka Sverigedemokraterna är och varför de attraherar ”vanligt folk”, både till höger och vänster. Kort sagt, de begriper inte riktigt vad det är för fenomen de studerar. Det är emellertid ingen kritik jag vill rikta mot dem personligen utan mera ett konstaterande av att så här går det, när man förutsätter att forskarna ska hålla sig innanför åsiktskorridorens väggar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Jämlikhetsdystopin

[image error]

“Året var 2081 och äntligen var alla totalt jämlika. Ingen var smartare, snyggare, starkare eller snabbare än någon annan. Denna jämlikhet var ett utslag av tilläggen 211, 212 samt 213 i den amerikanska konstitutionen och dessa grundlagsändringar övervakades noggrant av Förenta Staternas handikappsmyndighet”.

Så här inleds en kort novell betitlad Harrison Bergeron, författad av Kurt Vonnegut 1961. Denne lysande författare hade redan berört jämlikhetstanken i sitt mästerverk Sirenerna på Titan från 1959, där en rymdresenär som återvänder till jorden finner ett samhälle som använder handikapp för att göra människor jämlika och på så sätt eliminerat effekten av tur och otur i det evolutionära lotteriet. Med andra ord, lite grann som kristendomens budskap att de svaga och de saktmodiga ska besitta jorden.

Nu blev det ju inte så som Jesus sa i sin bergspredikan, utan de starka och de målmedvetna var istället de som formade mänsklighetens olika samhällen och kulturer, om det nu inte är en felöversättning av det grekiska originalet av Nya Testamentet. Eller handlade kanske profetian om något som skall hända långt in i framtiden (2081)? Vilket i så fall till viss del stödjer en hypotes som menar att jämlikheten ersatt kristendomen och är den nya sekulära religionen.

I Vonneguts novell har man lagstiftat att intelligenta ska ha en hörsnäcka inkopplad som var tjugonde sekund avger en signal som stör varje komplex tanke. Vackra människor måste bära förfulande masker och när balettdansöser uppträder måste de bära handikappande säckar som gör dem ograciösa.

Harrison är en fjortonårig yngling som är både intelligent och vacker och därför måste spärras in. När han rymmer och hamnar mitt i en TV-sänd balettuppvisning och kastar av sig sina handikappattribut samt får en ballerina att göra samma sak, och därefter ger sig hän i ohämmad och graciös dans, ingriper generaldirektören för handikappsmyndigheten. Beväpnad med ett dubbelpipigt hagelgevär dödar hon de två dansarna, som bryter mot jämlikhetslagen. Ordningen är återställd.

Finns det ett uns av sanning i denna tragikomiska framtidsskildring? Ja, kanske det, för om exempelvis en svensk politiker uttalar sig om vad som är prio nummer ett, svarar de flesta att den viktigaste frågan i dagens samhälle är just “jämställdhet”. Vi kan tydligen inte få nog av jämlikhet.

Könen ska vara jämlika, skolan, arbetsplatser, etniciteter och organisationer ska också vara jämlika. JÄMO finkammar varje liten del av samhället för att hitta “orättvisor” som man kan åtgärda med lagar om ännu mer jämlikhet. Allt detta under stöd av floskelparollen “allas lika värde”.

När Thomas Jefferson i USA:s självständighetsförklaring skrev att: “All men are created equal”, så menade han inte: all men are clones. Vi kommer till världen något sånär jämlika, sen påverkar arv och miljö varje individs utveckling och formar oss till dem vi sedan blir. Jämlikhetsivrarna verkar tro på att vi föds som tomma blad och kan formas till vad som helst. Den upplevda ojämlikheten blir samhällets skuld. Den hägrande utopiska tanken är att om vi föds som blanka papper, kan man genom social ingenjörskonst förbättra mänskligheten.

Om vi istället föds med vissa nedärvda instinkter som kanske påverkar vårt temperament, vår intelligens, vår själviskhet och empati krossas dessvärre den naiva drömmen om den perfekt jämställda människan, totalt befriad från antipatier och fördomar. “Jämlikisternas” enträgna kamp mot arvsmassa och DNA, samt avståndstagandet från att det finns en mänsklig natur, tar sig i det närmaste religiösa uttryck i sin förnekelse av moderna vetenskapliga rön.

När statsminister Löfven fick frågan om han själv har några fördomar svarade han blixtsnabbt NEJ, vilket tyder på noll självinsikt, eller kanske på ren och skär dumhet. Inte ens Jesus var utan fördomar, kom ihåg liknelsen om den rike mannen, kamelen och nålsögat! Men kanske är S:t Stefan “the second coming”. Vem vet?

Skämt åsido, så kommer kanske jämlikhetssträvandena i framtiden ta sig liknande absurda uttryck som i Vonneguts novell. De styrande kanske tvingar olika etniciteter att skaffa barn med varandra, så att det till slut bara återstår en hudfärg, för att därmed utrota den förhatliga och enligt många allestädes närvarande rasismen. Till skillnad mot 1900-talets sterilisering av diverse imbecilla och sinnesslöa så kommer före detta Rasbiologiska institutet, som nu bytt namn till “Jämlikhetsbiologiska institutet” på 2000-talet att rekommendera tvångssterilisering av människor som har en IQ på över 120. Allt med den goda föresatsen att ingen ska tillåtas bli smartare än någon annan.

Hierarkier, tävlingar, betyg, ekvilibrism och skicklighet, allt kommer att förbjudas för att människor inte ska känna sig underlägsna. Vi får musiker som avsiktligt spelar falskt och orytmiskt, konstnärer som förfular, inte förskönar, idrottsevenemang där de deltagande kommer i mål samtidigt och där alla får en guldmedalj. En jämntjock lagom anpassad gråbrun verklighet där absolut ingen får sticka ut, för då riskerar man att straffas av JÄMO, som nu vuxit ut till den i särklass största statliga institutionen.

Men vänta nu! Var inte mottot bland politikerna alldeles nyss att “mångfald är styrka”? Hur rimmar det med att alla ska vara (jäm)lika när vi alla är olika? Jag vet inte riktigt hur de frälsta “jämlikisterna” får ihop dessa motsatta resonemang. Troligtvis klarar de inte av att ha mer än en tanke i huvudet samtidigt, då de är fullt upptagna med att leta fel och brister hos alla andra. Själva är dessa “moraliskt högtstående” personer i sitt eget tycke helt och hållet felfria, ungefär som Stefan Löfven, mannen utan fördomar.

Vad ska man då tro om dessa verklighetsfrånvända galenskaper, finns det hopp om tillnyktring bland de, av sin egen förträfflighet gravt berusade jämställdhetsutopisterna? Tveksamt, då sjukdomsinsikt inte är en vanligt förekommande förmåga vare sig hos alkisar, knarkare eller psykopater – inte heller bland religiösa fundamentalister, vilket dessa utopister nog kan klassas som.

Troligen är vissa av dessa, de så kallade SJW (Social Justice Warriors)-aktivisterna en minoritet, men de hörs och märks väldigt mycket när de protesterar mot exempelvis avvisningar av migranter utan asylskäl eller ifrågasätter yttrandefriheten. Etnisk mångfald är bra, men etisk mångfald är dålig, eftersom jämställdhetsaktivister anser att viss etik är oetisk. Låter det snurrigt och ologiskt? Givetvis, men i de blindas rike är den enögde kung. Postmodernismen säger ju faktiskt att det inte finns några sanningar, allt är subjektivt.

Känner man sig orättvist behandlad av omvärldens verklighet är den känslan en realitet som övertrumfar alla objektiva sanningar. Vidare hävdas det, att då man inte kan välja sin egen födelseort, är det en mänsklig rättighet att kunna flytta till vilket land som helst och kräva att det valda landet tar emot och försörjer en. Denna massmigrationspolitik är den ”geniala” lösningen på den globala ojämlikhet som idag råder.

Tyvärr för dessa rättrådiga moralister, måste en fundamental sanning, bildligt talat bankas in i deras hopplöst infekterade hjärnor, nämligen att livet på jorden inte är rättvist. Vissa föds smarta, vissa föds korkade. Vissa föds i “shithole countries” medan andra föds i fungerande välfärdsstater. En del är musikaliska, konstnärliga eller litterärt begåvade, medan vissa andra kanske helt saknar talanger.

“That´s life”, som Frank Sinatra sjunger, “and you can´t deny it”. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen och de förutsättningar som livet har gett en. Att utrota alla skillnader mellan jordens alla människor för att uppnå total jämlikhet är emot naturen och miljarder år av evolution. Möjligen kan det ske med hjälp av ofantliga mängder uniformerat tvång. Om så blir fallet får vi säga: Välkommen du sköna nya värld, genomförd och övervakad av jämlikhetens och jämställdhetens stenhårda diktatur.

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.