Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 49

Varen svenske?

[image error]

Utdrag ur ett mail:

Jag läser för det mesta din blogg med stor behållning. Jag tycker dina inlägg ger mervärde, en förståelse för samtiden. Ibland kanske jag tycker lite annorlunda, ibland vill jag addera saker till dina för det mesta briljanta analyser. Så tycker jag även om Julia Caesar. Hon skriver för det mesta rakt på sak, utan krusiduller, och väldigt verklighetsnära. Men nu har jag kommit på kant med en av hennes senaste krönikor om vad som menas med svenskhet. På sin blogg skriver hon:

Och vem är egentligen svensk? För mig är det fullkomligt självklart att man är svensk om man är född i Sverige av två etniskt svenska föräldrar. Men kan man inte bli svensk – en förvärvad svenskhet?

Man kan bli svensk medborgare, men det är något helt annat. Här gör media allt för att blanda bort korten. Etnisk och kulturell identitet är ingenting som man byter som man byter skjorta när man flyttar till ett annat land.

Vi formas tidigt i en identitet och tillhörighet som blir djupt rotad inom de flesta människor. Man kan känna sig svensk och vara hur välanpassad som helst, men om man är född i ett annat land eller har fötts i Sverige av invandrade föräldrar är man inte svensk.

Jag är, som jag skriver i en kommentar till hennes krönika, en i Sverige född person, avlad av svenska föräldrar. Jag har bott här i hela mitt snart 60-åriga liv. Jag har alltid ansett mig som svensk med svenska värderingar. Jag pratar endast svenska (som är mitt modersmål). Men min far kom från Åland som idag tillhör Finland (men egentligen är svenskt med svenskt språk och svensk kultur). Min mammas mor kom från Norge och tillbaks till 1600-talet var hennes förfäder från Vallonien.

Jag har gjort värnplikt i Sverige hos Kungliga Livgardets dragoner och jobbar för närvarande i en säkerhetsklassad tjänst vid en svensk myndighet, där kraven bl.a. är att ha svenskt medborgarskap och att vara ren i brottsbelastningsregistret. Jag har i högsta grad Sverige och den svenska nationen som mitt fosterland. Jag hyllar och är stolt över den svenska nationalsången och den svenska fanan. Jag har inget annat land som jag kan kalla fosterland. Jag tycker det är djupt deprimerande och sorgligt om jag inte får anses vara svensk. Jag kan ärligt talat inte vara något annat. Inte finsk, inte norsk, inte vallon.

Men nu förs det fram i vissa kretsar (Alternativ för Sverige t.ex.) att det är etnisk svenskhet som är det viktiga. Om man inte har svenska förfäder sedan generationer tillbaka, kan man inte anses vara etnisk svensk (och tydligen inte heller kunna göra anspråk på att kalla sig svensk). Vad säger antropologin om detta? Vad anser du om detta?

Jag svarade:

När det gäller etnicitet, så är det inte skarpa gränser. Det finns alltid människor som i formell mening inte riktigt passar in och du är ett gott exempel. Ett slags svar är att den som känner sig som svensk och självklart uppfattas som svensk också är det, i etnisk mening. Dessutom är du svensk medborgare utan att ha behövt ansöka om medborgarskap. Därför, vad skulle du annars vara? Att som Julia Caesar räkna båda föräldrarna är den hårdaste gränsdragningen. Judar exempelvis, räknar etnicitet på mödernet, det räcker. Men jag tror jag ska skriva en bloggtext som mera utförligt reder ut hur det hänger ihop, och då vill jag gärna utgå från det du skriver om dig själv.

  

På detta fick jag följande svar:

Du får gärna utgå från mitt exempel. Vad jag tycker är lite udda och intressant med detta är ju att min far kom från Åland, med föräldrar och deras förfäder långt tillbaks i tiden. Åland har ju genom tiderna varit en ”svensk” besittning, med svensk kultur (lite säregen i och för sig, men inte mer säregen än i andra lokala delar av landet) och svenska som modersmål. Sedan hände det att Åland 1948 (tror jag det var) plötsligt blev finskt. Betyder det att alla ålänningar gick från att vara etniska svenskar till att bli etniska finnar över en natt? Nä, självklart inte. Men den snäva definitionen som Julia Caesar förespråkar skapar problem i detta fall tycker jag. Eller så har jag inte riktigt förstått vad etnicitet är.

Dessutom, min mammas mor (min mormor) kom från Norge. Min mamma, född och uppvuxen i Sverige, skulle således inte vara att betrakta som svensk. Trots att hon inte visste annat än att vara svensk. Men inte fan var hon norsk heller. Hon kunde inte ett ord norska och hade över huvud taget inte med Norge särskilt mycket att göra. Så vad var då min mamma, om hon inte var svensk?

Det är detta som gör att jag inte kan ställa upp på Julia Caesars snäva definition. Och även om hon har rätt rent semantiskt är definitionen värdelös i praktiken. Hur ska man kunna skapa en politik som utesluter ett stort antal människor från att ha en etnicitet. När jag hör AfS trycka så hårt på det här med svensk etnicitet blir jag faktiskt lite mörkrädd.

Nedan följer mitt lite utförligare svar:

För att kunna utreda denna fråga behövs fyra begrepp och jag kommenterar dem i samma ordningsföljd: ras, etnicitet, medborgarskap och identitet.

Som bekant är ”ras” ett kontroversiellt begrepp. På Wikipedia kan man läsa:

Vissa biologer använder än idag begreppet men samtida forskning har visat att på ett genetiskt plan finns det inga tydliga uppdelningar i olika raser, varför begreppet ur ett taxonomiskt perspektiv inte har någon relevans. Inom antropologin råder konsensus om att det inte finns människoraser, och man anser att försök till identifiering av rasskillnader mellan människor är rent ovetenskapligt. /…/ Samhällsvetenskaplig forskning har visat att kvarlevande äldre, fördomsfyllda föreställningar om att människan kan delas in i ”raser”, fortfarande kan påverka individers liv genom att de bidrar till såväl favorisering inom gruppen som exkludering och diskriminering av de som inte tillhör gruppen. ”Ras” betraktas idag inom samhällsvetenskap och beteendevetenskap som en social konstruktion där konstruktionen av ”ras” sker genom en materiell process som kallas rasifiering.

Dogmen är således att det inte finns några raser, att ras är en social konstruktion. De som hävdar att det finns raser och att det – beroende på vilken ras människor tillhör – är skillnad mellan människor, kallas som bekant rasister. Eftersom raser inte finns är det viktigt att alla goda och rättänkande människor bekämpar rasismen. De kallar sig antirasister. Att vara rasist är lågklassigt och skamligt medan att vara antirasist är upplyst och hedervärt.

Min kommentar som forskare:

Det är sant att det inte går att dra skarpa gränser mellan raser, på samma sätt som man kan säga att det går en absolut gräns mellan hundar och katter (olika arter) men det är felaktigt att påstå att raser inte har någon reglerande relevans. Vi kan ju alla se att det finns skillnad mellan det som både traditionellt och vetenskapligt benämns raser, det vill säga människor som vi till vardags urskiljer som svarta, vita och gula. Det handlar inte bara om färg på huden utan också hår, ögon, läppar, kroppsbyggnad, organstorlek etc. Dessa raser kan dessutom geografiskt kopplas till olika delar av jordklotet. Vi vet vilken ras som dominerar i Europa, i Afrika respektive Asien. Att förneka att det finns raser är således inte bara ovetenskapligt, det är att gå emot vad våra sinnen talar om för oss, alltså en verklighetsförnekelse.

Detta för oss över på nästa fråga, nämligen om ras bara är biologiska yttre kännetecken eller om det med avseende på intelligens, preferenser och kapaciteter skiljer sig mellan olika raser? Svaret är att ja, det skiljer sig. Tar vi intelligens, så är det vetenskapligt väl belagt – det må vara aldrig så politiskt kontroversiellt – att det föreligger skillnader (ordningsföljden: gula, vita, svarta). Därav följer emellertid inte att det med referens till ras går att dra slutsatser om intelligens på individnivå.

Nu till den fråga som rasism- och antirasism borde begränsas till att gälla, nämligen om samhällen ska konstrueras på basis av rastillhörighet. Nazityskland är ett exempel där detta skedde, Sydafrika med apartheid är ett annat. Nu blir det moraliskt/etiska perspektivet relevant. Av två skäl är ett samhällssystem som gör rasåtskillnad omöjligt att försvara. Det ena är att vi som bekant inte själva väljer rastillhörighet (vilket vi skulle kunna göra om ras var en social konstruktion). Det andra skälet är att det som gäller på gruppnivå, med avseende på exempelvis intelligens, inte gäller på individnivå. Att människor föds in i ett samhällssystem som fördelar rättigheter och skyldigheter med referens till ras, är och förblir därför etiskt stötande.

Den som anser att det finns raser och att det i flera avseenden är skillnad mellan dem, är inte rasist. Däremot är den rasist som anser att samhället ska tillämpa skilda rättigheter och skyldigheter för olika raser. Detta är inte ett vetenskapligt utan ett moraliskt/etiskt ställningstagande – precis som det är ett moraliskt/etiskt ställningstagande att argumentera för demokratin som moraliskt/etiskt överlägset ett totalitärt välde.

Kunde våra opinionsbildare, journalister och politiker hålla isär dessa perspektiv på rasbegreppet, skulle vi förhoppningsvis kunna befria oss från det skräckvälde som antirasisterna i dag praktiserar, när de kallar alla för rasister, som inte tänker lika geggamojigt som de själva gör.

”Etnicitet” är ett begrepp som blev på modet när många ansåg att rasbegreppet genom sina politiska konnotationer blivit alltför komprometterat. Etnos betyder folk på latin och etnicitet kan alltså översättas till folktillhörighet. Det är i sig en social avgränsning. Vi kan inte genom att se på människor avgöra vilken folktillhörighet de har. Men det är också ett biologiskt begrepp, i den meningen att vi definierar etnisk tillhörighet som en ärvd kvalitet. Alla människor föds in i en folktillhörighet. Men, som sagt, gränsdragningen är socialt bestämd. Ska båda föräldrarna tillhöra samma etniska grupp eller räcker det kanske med en? Detta är ingen vetenskaplig fråga utan ett politiskt ställningstagande.

Begreppet etnicitet har också geopolitisk relevans. Det är underförstått att ett folk har ett land. Eller man kanske snarare ska säga att det är utgångspunkten och – vanligen – idealet. När ett folk saknar land, markeras detta särskilt. Det kan man exempelvis göra genom att säga att ett folk är nomader, vilket vanligen betyder att de lever med och följer sin boskap. Det gör (gjorde) Nordkalottens samer, det gör Saharas tuareger. Också romer kan beskrivas som ett nomadiserande folk, men utan boskap. Ett folk kan också ha förlorat sitt land, varvid de sägs leva i diaspora. Slutligen kan de leva som en minoritet inom ett härskande folks domäner.

Det är inte alltid som minoriteten maktmässigt är underordnad. I Rwanda hade minoritetsfolket Tutsi makten över folkmajoriteten Hutu. Folkmordet 1994 – då bortåt en miljon människor dödades – utlöstes efter att flera radiostationer och tidningar under lång tid hetsat mot tutsierna. Majoriteten av dem som dödades var tutsier. Att en etnisk minoritet innehar makten innebär inte en tryggad position.

Många nationalstater rymmer flera folkgrupper. Till exempel är finlandssvenskarna en etnisk minoritet som lever inom purfinnarnas domäner. När flera folkgrupper lever inom samma nations gränser finns det alltid en risk för att dessa hamnar i konflikt med varandra, med etnisk rensning, folkmord eller inbördeskrig som skrämmande konsekvenser. Det är nästan alltid minoriteten som drar det kortaste strået.

Mångkulturella samhällen, det vill säga nationer med många olika folkgrupper, har aldrig före modern tid varit något ideal. Det finns ingenting som är bra med mångkultur, utifrån folkgruppernas perspektiv. Ingenting! Däremot, med ett utifrånperspektiv kan mångfalden naturligtvis uppfattas som ”berikande”. Likaså, för en globaliserad elit är mångkulturella samhällen attraktiva, eftersom dessa genom att vara splittrade mellan många folkgruppers intressen, blir svaga och instabila. Monoetniska nationer (tidigare Sverige), liksom mångetniska nationer med en stark patriotism (USA) kan hävda medborgarnas intressen gentemot globaliseringsivrare. Förhållandet kan liknas vid det som råder mellan arbetsgivare och arbetstagare. Klarar arbetstagarna att skapa fackföreningar, det vill säga att enas, kan de bättre hävda sina intressen än om de tvingas agera som individer.

Det tredje begreppet i det här sammanhanget är ”medborgarskap”. Det är det juridiskt bindande kontraktet mellan stat och medborgare. Den som är medborgare har rättigheter och skyldigheter till sin stat. Under större delen av 1900-talet var Sverige ett samhälle där medborgarskap och svenskhet i etnisk mening var detsamma för en majoritet av invånarna. Det är en bra grogrund för harmoni. Men att åstadkomma detta har höga kostnader. Ett exempel som politiskt fortfarande är mycket infekterat: 1915 till 1923 mördade ”ungturkarna” en miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker. Ett mer fredligt exempel ger Finland, som under det sena 1800-talet bytte ämbetsspråk. Fennomaner och svekomaner kämpade om makten:

Fennomanerna betonade det finska folkets rätt och nationalismens idé ”ett folk – ett språk – ett land”, svekomanerna historien och sambandet med det övriga Europa (och civilisationen som utvecklats på indoeuropeiska språk) Till exempel skrev Zacharias Topelius 1867 att svenska språket var ”ett handtag, hvarmed vesteuropa fasthåller Finland – det är en af dessa bryggor till mänskligheten som hvarje folk behöfver”

Striden fördes av de svenskspråkiga! De fennomanska kretsarna ville byta till finska som ämbetsspråk. De satte sina barn i nya finska läroverk och förfinskade sina släktnamn. Exempelvis blev Georg Forsman till Yrjö Koskinen.

Sådana strider har aldrig förts i Sverige, även om Sveriges samhällselit under medeltiden i hög utsträckning var både tyskättad och tyskspråkig. Det sägs ibland att Sverige har en mångkulturell historia och stormaktstiden brukar dras fram som exempel. Det är inte korrekt även om det nationella Sverige, som vi känner det, i huvudsak är en produkt av sent 1800-tal och 1900-talets första hälft. Men svenskheten har en långt äldre historia. Enligt en gammal handskrift brukade Gustav Vasa efter måltiden vid brasan förmana sina barn: ”Gören nödde krig, onödd fred, men hotar grannen så slåen till: varen Svenske”.

Förklaringen till att många svenskar inte har klart för sig hur medborgarskap och etnisk tillhörighet förhåller sig till varandra är att Sverige, som ett av Europas äldsta länder, alltid varit svenskt, såväl etniskt som geopolitiskt. Att vara svensk i etnisk mening och att vara svensk medborgare, det har varit samma sak.

I vår tid är det endast medborgarskapet som har politisk betydelse. Det medför emellertid inte att den etniska tillhörigheten är irrelevant, eftersom medborgarmajoritetens intressen självklart ska sättas i främsta rummet i ett demokratiskt samhälle. Så ser det emellertid långt ifrån alltid i postmodernitetens och mångkulturens Sverige. Det anses vara en rättvisefråga att minoriteter får sina krav och önskemål tillgodosedda, ofta genom prioriteringar och kvotering. Jag ska inte utveckla den tanken här, men detta är en farlig och samhällsdestruktiv väg att beträda. Rättvisa får aldrig handla om lika utfall utan enbart om lika möjligheter. Det finns mycket viktigt att säga om detta. I en tidigare bloggtext har jag tagit upp frågan, vilket inte betyder att ämnet är uttömt.

”Identitet” är det fjärde och sista begreppet. Att identifiera sig med ett kollektiv, betyder dels att man räknar sig som tillhörig men framför allt att man accepteras i rollen som tillhörig. Här finns en problematisk skillnad mellan offentligheten, där medborgarskapet utgör kriteriet och folkdjupet, där såväl ras som etnisk tillhörighet spelar roll. I synnerhet har vi fått lära oss i sportsammanhang att en medlem av det svenska landslaget kan tillhöra en annan ras än den vita och ha en annan etnisk tillhörighet än den svenska. Enligt Svensk Friidrotts verksamhetsinriktning från år 2011-13 är värdegrunden viktig medan nationalitet är en underordnad fråga ”eftersom vi är många nationaliteter i vårt avlånga land i dag”. Om jag förstått rätt kan det till och med vara så att medborgarskapet ännu inte beviljats. Den som tävlar för Sverige behöver inte vara svensk i någon av ovanstående meningar – i ett svenskt landslag kommer kompetensen i första hand.

Etnisk tillhörighet och medborgarskap är inga kategoriska tillhörigheter. Det är emellertid vilseledande att tala om sociala konstruktioner, som om dessa tillhörigheter är ”på låtsas”. Däremot är det korrekt att säga att dessa tillhörigheters betydelse är socialt bestämda. De rör sig från ett spektrum av ”helt betydelselösa” (mycket ovanligt) till frågor om liv och död (tyvärr inte alls ovanligt). I dag är Sverige ett samhälle med flera raser, många etniska tillhörigheter och till och med flera former av medborgarskap – från fulla medborgerliga rättigheter till de rättigheter som – märkligt nog – beviljats dem som vistas illegalt i landet. Den globaliseringsivrande politiska eliten må anse att detta är en bra samhällskonstruktion. Som forskare har jag invändningar. Ett sådant samhälle befinner sig inte bara i sönderfall, något som vi alla kan se. Det är också en krutdurk.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

De glömda Brå-filerna

[image error]

I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:

1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.

Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.

Jan Ahlberg, dåvarande chefen för ”Enheten för brottsutveckling” på Brottsförebyggande rådet (Brå), skrev 1996 myndighetens första rapport om ”Invandrare och invandrares barns brottslighet”, grundad på data från perioden 1985-89.

Innan Ahlberg avled 2005 påstod han att den då ännu inte publicerade andra och senaste rapporten från Brå i samma ämne, ”Brott bland svenskar och invandrare” i stort sett bekräftade den första. Ahlberg såg socioekonomiska faktorer som en otillräcklig förklaring till invandrarrelaterad brottslighet. Det vetenskapliga underlaget var för knapphändigt för att kunna styrka sådant, menade han.

Jan Ahlberg föreslog att utöver ursprung skulle tre demografiska variabler tas med i förklaringen – kön, ålder och bostadsort. Dessutom underströk han att socioekonomisk status genereras av individens brottslighet och inte tvärtom:

Det statistiska samband som råder mellan arbetslöshet och brottslighet kan sannolikt till stora delar sägas vara omvänt kausalt, dvs. man har svårare att få arbete om man lever som kriminell. (Sid 23).

Men inte nog med det. Ahlberg menade också att det som kallades för svenskars fördomar om invandrares brottslighet generellt sett faktiskt stämde, och konfirmerade majoritetsbefolkningens perspektiv när han skrev:

Generellt kan man säga att det finns en överensstämmelse mellan verkligheten baserad på registrerad brottslighet, och vad svenska medborgare tror om olika gruppers brottslighet. Genomsnittligt tror svenska medborgare alltså att samtliga grupper begår fler brott än svenskar, vilket överensstämmer med resultaten över registrerad brottslighet. Dessutom finns det, trots felbedömningar av vissa invandrargrupper, ett tydligt samband mellan vad man tror och den registrerade brottsligheten. (sid 67).

Här var det således inte minoriteters utanförskap i kombination med svensk rasism som var hörnpelare i förklaringsmodellen. I utredningen 1996 talade också Brå rent ut om vilka länder som de brottsmisstänkta kom ifrån. I den andra rapporten från 2005 hade man lagt om kursen och delade in härkomsten i regioner istället. Dessutom kunde man i samma region blanda länder varifrån invandrare kom, vilka hade hög respektive låg brottsaktivitet i Sverige. Exempelvis var ”Södra Centralasien” en sådan zon, där både Iran och Indien ingick.

Brå’s ändring av mätmetod förvirrade läsaren och omöjliggjorde också relevanta jämförelser bakåt i tiden. Ytterligare två myndigheter har gjort på ett liknande sätt. 2003 kom Migrationsverket och Statistiska centralbyrån (SCB) överens om att över en natt ändra definitionen på vad som var ”svensk bakgrund” i befolkningen. Tidigare hade myndigheterna räknat alla dem som hade en utrikes född förälder som personer med utländsk bakgrund, men nu gjorde man ett lappkast och gav dem en svensk bakgrund istället. Över en natt fick vi en halv miljon färre personer i riket med utländsk bakgrund.

Idag går inte den första Brå-rapporten, som kom ut som bok, att ladda ner från myndighetens hemsida. På Brå säger man att man inte haft resurser att scanna in den. Jag misstänker därför att det är en privatperson som har gjort det jobbet och lagt ut den på nätet för eftervärlden.

När den liberale riksdagsmannen Mauricio Rojas i samband med den andra Brå-rapporten (där Jan Ahlbergs medverkan spelades ner) i december 2005 på DN Debatt skrev att brottsligheten handlade om kulturarv, inte om svenskarnas rasism, tvingades han bort från offentligheten. Centerns näringsminister Maud Olofsson lade in sitt veto mot hans inträde i den borgerliga regeringen.

Den efterföljande smutskastningen med beskyllningar för rasism blev för mycket för Rojas, som lämnade landet, först för Spanien och numera Chile. Rojas hade träffat Ahlberg innan denne avled och konstaterade att båda rapporterna pekade på att socioekonomiska faktorer var en återvändsgränd: ”Det är till och med så att den största överrepresentationen finns bland förvärvsarbetande invandrare med tjänstemannayrken”.

Man kan fråga sig vad som hade hänt om Jan Ahlbergs syn på orsakerna till kriminalitet vunnit gehör från början? Istället fick vi Jerzy Sarneckis motstånd mot att gå emot påbjudna dogmer. Och vad hade hänt om den kunnige docenten i ekonomisk historia Mauricio Rojas hade blivit integrationsminister istället för partikollegan och floskelproducenten Erik Ullenhag?

Ullenhag vurmade i princip för fri invandring och idealiserade den misslyckade integrationen med att regelbundet upprepa att ”600.000 utrikes födda går till jobbet varje dag”, trots att det viktiga är andelen av en befolkning som arbetar och inte antalet. Han sade också att ”Vi ska minnas vad romerna betytt för Sverige och för Europa, när det gäller kultur och när det gäller att bygga vårt land.” trots att 80 procent av romer i Sverige lever på livslånga bidrag.

Ullenhag riktade udden mot svensk rasism i valrörelsen 2014 genom att framträda under parollen ”Ja till invandring. Nej till rasism.”. Till detta bör föras att två chefer för Migrationsverket, Dan Eliasson och Anders Danielsson, under tio år hade ett näst intill asylaktivistiskt ledarskap, något som förtjänar en egen utredning.

Mycket talar för att, om Ahlberg’s och Rojas’ perspektiv hade segrat, hade vi sluppit dimridåer, relativiseringar i ämnet och utopiskt önsketänkande, Vi hade sluppit undfallenhetspolitik med dialogpoliser mot ökad gängkriminalitet, plastarmband mot att inte tafsa och uppmaningar från polis till allmänhet att själva lösa brott etc.

Detta i kombination med fortsatta meningslösa, eviga och kostnadskrävande projekt mot rasism och för integration samtidigt som ett stort inflöde av utomeuropeiska, outbildade migranter, har fått pågå. Trots regeringens osanna förklaringar att vi skulle ha stramat åt migrationspolitiken och ligga på EU:s miniminivå. Detta avslöjas tydligt i Migrationsverkets senaste prognos, som indikerar närmare 400.000 beviljade uppehållstillstånd de närmaste åren (läs mer här).

I stället hade vi sedan länge kunnat ha förutsättningar för en verklighetsförankrad samhällsdebatt om nödvändiga åtgärder. Därmed hade också Sverige fått chansen att utvecklas i linje med våra nordiska grannländer. Men detta synsätt passade inte makthavarna.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Rädslan

[image error]

Jag lunchar med min vän åklagaren och vi tycker båda att det är skönt att prata med en vettig människa, någon som tänker och resonerar som vanligt folk. Samtidigt ler vi lite, i vetskap om att medlemmar av det floskulösa PK-folket antagligen skulle uppfatta oss på ett helt annat sätt, som extremister. Jag minns ett uttryck från min barndom: ”Den som sa’t han va’t”. Plötsligt säger mitt lunchsällskap ”Jag tycker folk är så rädda nuförtiden!” ”Rädda för vad då?” frågar jag. ”Ja, allting … eller vad som helst. Det spelar inte så stor roll vad man är rädd för, bara man är rädd!”.

Det finns de som påstår att vi lever i en rädslokultur, det vill säga rädslan för framtiden är starkare än hoppet. Det är paradoxalt eftersom folkmajoriteten förmodligen aldrig har levt en tryggare liv än i dag. Christer Sturmark skriver i en ledare i tidskriften Sans (3:218):

Vi är räddare för miljöförstöring, för invandring, för antisemitism, för nationalism, för populism, för mångkultur, för kärnkraft och kärnvapen, för genmodifierad mat, för arbetslöshet, för vaccin, för E-nummer i maten. Somliga rädslor är högst befogade, andra rent nonsens.

Halvfem på morgonen väcks jag av några gevärsskott, på inte alltför långt avstånd från min bostad. Efteråt hör jag en bil som rivstartar. Eftersom jag befinner mig i drömmarnas rike är jag inte omedelbart på det klara med att det inte gäller mig. Jag blir rädd. När tanken klarnat försvinner rädslan och jag undrar om det var någon som drabbades av ett dödligt uppvaknande. Eller, det kanske var en av stadens pizzerior som fick sitt skyltfönster krossat, i någon pågående vendetta. Då är jag inte rädd längre, varför skulle jag vara det?

När jag för ett antal år sedan började skriva om den massinvandringskatastrof som föröder Sverige var jag aldrig ”rädd” för att bli uthängd. När det så skedde blev jag inte skraj för konsekvenserna. Däremot blev jag både ledsen och urförbannad, tyckte det var ytterst upprörande, obehagligt etc. Det är inte så att jag är modigare eller tål en sådan skändning bättre än någon annan. Men rädd är fel ord.

Inte heller blir jag, som i synnerhet många kvinnor, rädd om jag ser en bild eller filmsekvens med en orm, lika lite som jag blir rädd om jag ser en orm. Däremot, om en orm ser ut att vilja gå till anfall, då blir jag troligtvis rädd (det har aldrig hänt, så jag vet inte säkert). Med det vill jag ha sagt att jag reagerar som alla andra på verkliga hot. Däremot reagerar jag inte med rädsla på abstrakta hot – det vill säga hot som ännu inte inträffat, bara är bilder av hot eller helt enkelt fantasier. Läskigheter på film skrämmer mig inte, lika lite som bilder på råttor, spindlar eller ormar.

Detta med hur män respektive kvinnor reagerar på fara skiljer sig åt. Det lär främst vara kvinnor som med skräckblandad förtjusning konsumerar skräckfilmer. Män gillar actionfilmer bättre. Typiskt för hjältarna i den genren är att de väldigt sällan är rädda. (”När han möter en fara han blott säger jasså”). Också, på Youtube finns det videofilmade ”pranks”, som visar att män och kvinnor reagerar olika. En läskig clown är i färd med att anfalla. Kvinnorna skriker i högan sky medan män är tysta, hukar sig och söker efter en väg att komma undan. Att skrika vore bara att dra till sig uppmärksamheten.

Är kvinnor räddare än män för konstruerade och projicerade hot och, om så är fallet, handlar det om kulturell prägling eller finns det genetiska skillnader? Nu har jag inte ett dugg på fötterna, men jag tänker mig att urtidsmännen, när de jagade och när de skyddade det egna samhället mot dess fiender, fokuserade på vad som är verkliga hot, medan kvinnornas tillvaro var mer skyddad. De tog i första hand del av hoten indirekt, när de berättades om vid lägereldarna. Ja … något ditåt. Som ett resultat är kvinnor mer kreativa när det gäller att måla upp faror. Det är så jag tänker, när kvinnor blir rädda för bilder av råttor, spindlar och ormar. Jag tycker det är jättekonstigt att bli rädd för något som bara är en bild – hotet, det farliga, finns ju inte på riktigt.

Jag funderar vidare på om vår tids rädsla kan ha med statsfeminismen att göra. I Sverige är numera kvinnor mera mönstermedborgare än män. Om medierna i ett nyhetsinslag kan välja mellan att lyfta fram en kvinna och en man, så blir det kvinnan. Som vi alla vet ligger det en jämställdhetsideologi bakom. Fler kvinnor ska kompensera en äldre tid med flest män. Det är för övrigt en av postmodernismens intellektuella härdsmältor, att forna tiders orättvisor går att kompensera i vår tid. Starkt besläktad med kristendomens idé om arvsynden.

Patriarkatet ska hållas kort och som en sidoeffekt sprider sig ”den kvinnliga rädslan” i vårt samhälle, också bland männen – i varje fall bland den växande skara av män som strävar efter att vara kvinnorna till lags. (Obs detta är en spekulation som jag gärna vill få lite läsarreaktioner på. Jag är medveten om att jag rör mig på tunn is).

Rädslan är ett slags kulturellt prisma genom vilket alla fenomen kan silas. Den som hamnar i en ny situation har två möjliga sätt att reagera på. Det ena är att vara nyfiken på vad som händer och fråga sig om det är något som man kan dra fördel av, eller på annat sätt relatera till. Det andra är att bli rädd, vilket är olyckligt eftersom rädsla är den känsla som snabbast sätter omdömet ur spel.

I samband med valet hade SvD intervjuat ett antal människor om vad som skrämde dem. Så här svarade en 63-årig kvinnlig högstadielärare, med bostad på Södermalm:

– Jag är fruktansvärt rädd för främlingsfientligheten. Rasism och nazism hör inte hemma i en demokrati. Det är skrämmande hur folk, som tidigare aldrig skulle ha kunnat tänka sig det, plötsligt kan lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti. Det gör mig orolig i själen att man inte kommer ihåg historien.

– Jag tänker på mina barnbarn, och att de ska växa upp i ett hårdnande samhället. Om det inte finns solidaritet, och att de som har det lite bättre hjälper de svagare – det är ruskigt.

– Det är också oroväckande med partier som inte tar hänsyn till klimatförändringarna.

Det påminde mig om en reflektion av den oerhört svartsynte filosofen John Gray (någon gång ska jag skriva om honom): ”I den evolutionära förhistorien uppstod medvetandet som en sidoeffekt av språket. I dag är det en sidoffekt av media”.

Som jag läser kvinnans svar är hon rädd för det som medierna tutat i henne är framtida faror. Att Sverigedemokraterna växer – för henne betyder det inte att de som röstar på dem har förstått något som inte hon har begripit, utan det betyder att rasismen växer. Och det vet vi ju var vi landar, om den inte stoppas. Hon är övertygad om att Sverige då blir som Nazityskland under andra världskriget. Hon blir ”orolig i själen” och tolkar det som att folk inte kan sin historia. Faktiskt, nu tar jag i, jag tror inte hon vet ett skit om historia. Är det något som historiker skulle kunna enas om, så är det att historien inte upprepar sig. Och det är osannolikt, för att inte skriva larvigt, att tänka sig Sverige som ett framtida nazityskland. Inte ens under andra världskriget var Sverige på det sättet. Jag tvivlar starkt på att den här kvinnan just kan någonting alls om nazityskland och andra världskriget. Däremot har hon med hull och hår svalt vår tids varningar för nynazism och rädsla för att nästa generation glömmer vad som drabbade judarna.

När det sedan gäller klimatalarmismen har nog få missat att det kommit en ny FN-rapport som av journalisterna uttolkas som att jorden går under om bara tio år, eller att undergången då inte längre går att stoppa. Här passar det att citera en av klimatalarmismens mest kunniga och genomtänkta kritiker, Lars Bern, som den här kvinnan förmodligen inte känner till. Och om hon gjorde det tror jag inte hon hade varit förmögen att ta till sig budskapet. Teknologie doktor Lars Bern, bland annat medlem av Ingenjörsvetenskapsakademin, pekar på att vi tror oss om att leva i en upplyst tid där vetenskap och rationalitet styr samhället men det är alldeles fel. Klimatdebatten och skräcken för koldioxid – livets gas – visar på ett kunskapsmörker som inte ligger de mörka perioderna under medeltiden efter.

Globalismen och deras monopolmedier svarar idag för försvaret av kunskapsmörkret på samma sätt som en gång kyrkan gjorde på medeltiden. I båda fallen med syfte att försvara sin maktposition eller sina ekonomiska intressen. Globalisterna bygger sina monopolistiska företagsimperier och samlar sina miljardförmögenheter, medan medeltidens prästerskap samlade sina rikedomar och tvingade människorna att bygga deras kyrkopalats. /…/ Vårt etablissemang uppträder lika obildat och inskränkt som medeltidens etablissemang en gång gjorde.

Frågan är varför våra medier ägnar sig åt att sprida rädsla. Ett visserligen cyniskt men också trovärdigt svar är att ”rädsla säljer”. Vi är genetiskt inställda på att hålla koll på sådant som kan hota oss. Enkelt uttryckt: skrämskott säljer tidningar lika bra som de skarpa skotten, kanske till och med bättre. Skit samma om konsekvensen blir att väldigt många har en orimligt överdriven rädsla för det som brukar kallas för ”klimathotet”:

80 procent av Sveriges unga oroar sig för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid, enligt en ny undersökning gjord av Cint (baseras på 1000 respondenter 15-25 år), på uppdrag av Världsnaturfonden WWF. Var fjärde ung får ont i magen eller känner sig olycklig när de tänker på klimatförändringarna och över hälften tänker på klimatförändringarna någon gång i veckan eller oftare.

Sverige är i dag vad som kan beskrivas som ett mjuktotalitärt samhälle. En avgränsad elit har kapat offentligheten och sparkat ner sina meningsmotståndare från den moraliska högplatån. För att återknyta till den här textens inledning riskerar den som har en annan uppfattning än den moraliska eliten att råka illa ut, hur välgrundad den än är. Detta är en viktig skillnad mellan traditionellt auktoritära högerregimer och radikal totalitarism på vänstersidan (liksom för nazismen – nationalsocialismen).

När makten är auktoritär och ligger till höger – ta Francos Spanien, Pinochets Chile eller Turkiets nuvarande president Erdoğan, som visserligen är demokratiskt vald men visar starka auktoritära drag – handlar det inte om att styra hur medborgarna tänker utan om att bevaka priviligierades gruppers välstånd, makt och status. När maktinnehavet är totalitärt, med Sovjetunionen som ett paradexempel, gäller det att möblera om i skallen på medborgarna, så att de inte ens kommer på tanken att något är galet med den regim som sitter vid makten. Men det går ju inte, i varje fall inte helt, utan det totalitära samhället får ett antal dissidenter som måste hållas på mattan med allehanda sanktioner. Det som obönhörligt punkterar det totalitära samhället är inte repressionen utan ekonomin. Sovjetunionen hamnade på historiens skräphög, därför att imperiet gick bankrutt. Det går inte att upprätthålla illusionen att allt står väl till när medborgarna ekonomiskt halkar längre och längre efter den kapitalistiska världsordning som utmanas.

I dag utvecklas ett annat slag av totalitära stater i vad som bäst kan rubriceras som ett postdemokratiskt klimat. Begreppet demokrati uttolkas inte längre som att folket styr utan kring begreppet mänskliga rättigheter. Den svenska versionen kan kallas värdegrundsdemokrati. Jag har tagit upp den i flera bloggtexter.

I det postdemokratiska Sverige är bara de som bejakar den rätta värdegrunden demokrater. Det är därför som Sverigedemokraterna påstås vara odemokratiska, trots att de aldrig med en enda stavelse vänt sig emot demokratin, aldrig någonsin – inte heller i sin påstått nazistiska ungdom. Det är rätt att mobba dem som inte bejakar värdegrunden och de ska absolut inte ha ett jobb i samhällets tjänst! Anständiga (post)demokrater stänger dem ute från bokmässor, förbjuder dem att demonstrera och visar på tusen och ett olika sätt sin avsky. Djävla nazister, fascister, rasister! På dem bara! Kolla om det inte går att åtala dem för hets mot folkgrupp! Täpp till truten på dem!

Rädslan blir riktigt giftig när den kopplas samman med moral. Det är ingen tillfällighet att långt fler svenskar anser det moraliskt gott att vara rädda för klimatförändringar (annars är man ju, med ett osedvanligt korkat begrepp, ”klimatförnekare”) men moraliskt fel att vara rädd för att Sverige skulle få för många ghetton, invandrade våldtäktsmän eller islamister.

För den eller de som vill styra och kontrollera ett folk, eller för all del hela mänskligheten, är skrämsel ett av de viktigaste styrmedlen. Rädslan suddar ut nyanser och stänger vissa handlingar ute. Man kan inte köra bil om man är rädd för trafiken och man kan inte flyga om man har klimatångest. Den som är rädd för repressalier vågar inte göra motstånd. I den postdemokratiskt totalitära staten är rädsla politisk hårdvaluta.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mitten av oktober 2018

[image error]

Uppsamlingsheatet idag inleds och avlutas med satir. Inledningen skulle kunna betitlas som ”En PK-sosses försvar av den parlamentariska demokratin”:

Demokratin är den ultimata politiska modellen. Det har aldrig funnits och kommer inte i framtiden att finnas ett bättre politiskt system. Principen att politiska val och beslut fattas genom gruppsamverkan garanterar de klokaste valen. Majoriteten har alltid rätt. Och den demokratiska värdegrunden garanterar att den högsta etiken är hela samhällets rättesnöre.

Vi måste med skola, massmedia och lagstiftning hindra alla politiska och sociala krafter som ifrågasätter den svenska parlamentariska demokratins värdegrund: alla människors lika värde och jämlikhet. Därför är det nödvändigt att implementera demokratins värdegrund i alla samhällets verksamheter. Som det står i Socialdemokraternas partiprogram:

”… Demokratins … ideal måste präglas av samhällslivet i hela dess omfattning – politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt”

Vi har bara kommit en bit på vägen att demokratisera samhället. Fortfarande finns högerextrema och fascistiska strömningar utbredda bland folket, till och med bland socialdemokrater och vänstern. Dessa samhällsfarliga tendenser måste identifieras och bekämpas. En gigantisk ideologisk omskolning är nödvändig och bör ha högsta prioritet.

Ett av de primära målen för implementering av demokratins värdegrund i praktiken är idrotten. I dag är idrottens värdegrund rent fascistisk; elitiserad och tävlingsinriktad. Alltifrån barnidrott till elitidrott sker det ett ojämlikt urval. De som presterar de bästa resultaten hyllas och belönas, de övriga ses inte som jämlikar. Denna fullkomligt groteska ”djungelns lag” sorterar människor. En sådan fascistisk värdegrund måste utrotas ur folkets medvetande och ersättas med demokratins värdegrund.

All idrottsverksamhet i Sverige bör grundas på samarbete och jämställdhet. Statliga och kommunala bidrag till idrottsföreningar måste begränsas till de föreningar som i sina stadgar fastslagit att inget elittänkande får råda och att all idrottsverksamhet ska ske i feministisk, kamratlig samarbetsanda och utan konkurrens idrottsutövarna emellan.

Vid urval till idrottslag, från ungdomslag till landslag, ska lagsammansättningarna ske från social och demografisk jämlikhetssynpunkt och spegla samhället i stort. Det bör åligga kommuner och stat att med olika åtgärder förhindra privata idrottsklubbar med fascistisk elitideologi.

Vi måste också införa en demokratisk utbildnings- och personalpolitik. Vid anställningar inom kommun, region och stat bör alla tillsättningar ske utifrån sociala, demografiska och feministiska kriterier. Anställningar ska inte ske efter elitistiska kompentenskrav utan i stället spegla samhället och baseras på jämlikhet och de sökandes sociala behov. Kommunerna har redan kommit en bra bit på vägen eftersom man där sedan flera år prioriterar personer med invandrarbakgrund bland de arbetssökande. Ett framtida steg är att lagstifta om att även privata företag ska omfattas av den demokratiska personalpolitiken.

Till yrkesutbildningar, högskolor och universitet bör de nuvarande betygskraven ersättas med antagningar där jämlikhet, könsfördelning, social grupptillhörighet och spegling av samhället är avgörande. Barn och ungdomar från studieovana familjer ska ges företräde i syfte att öka jämlikheten.

Givetvis ska också den svenska bostadspolitiken präglas av jämlikhet. Kommunernas bostadsförmedlingar ska vara det enda organ som fördelar hyres- och ägandelägenheter. Endast genom denna åtgärd kan segregeringen med de utsatta bostadsområdena och de privilegierade medelklassområdena elimineras.

Bostäder ska fördelas med hänsyn till de behövandes ålder, social situation, etnisk härkomst och behov. Målet är att skapa ett samhälle helt fritt från bostadssegregering. De framtida bostadsområdenas befolkning ska spegla det mångkulturella och jämlika samhället.

Den demokratiska värdegrunden bör lagstadgas och odemokratiska rörelser i lag förbjudas!

***

Drogs till Göteborg för den alternativa bokmässan, som lyckats få hyra ett tält på ett exercisfält. Men det smög sig, för polisen ansåg sig inte kunna hålla undan våldsvänstern; stadens signum. Så slapp Löfven själv förbjuda yttrandefrihet.

Träffade gamla bekanta – idel röda 70-åringar som tongivit Gbg-socialen i 40 år. Blandning av stelnad -68, ovilja /dövhet till att ta in nytt samt högt tonläge. Och korkade /oinformerade. Det sista är inte helt deras eget fel, utan GPs.  Bokmässerelaterad desinformation ang. ifjol och i år. ”NMR skulle visst vara på Heden”, ” ”yttrandefrihet” – det får väl finnas gränser!”…  Jag sa inget, vi bråkade bara om valet. De gissade på regeringar, jag underkände frågan. De fattade knappt vad jag menade: Att partier ska ha egen ideologi, få röster därefter och de sedan representeras efter väljartal. Och sålunda arbeta för rikets skötsel i riksdagen. – Detta för att slå in en kil i sällskapets axiom att SD skulle uteslutas /undvikas. Utan partis nämnande av mig.

De tyckte tydligen inte ens att det var sandlåda som pågick i Stockholm istället för politisk kamp (mellan dem som ”får” delta i slagsmålet). Utom en karl som långsamt förstod. Någon hade vagt hört talas om, vad jag förstod var, AfS. Helt missuppfattat förstås. En rösträknare sade med svällande tinningsådror att valet var vattentätt och genomräknat tre ggr. En kvinna skrek att Sverige hade världens säkraste valprocess. Och att andelen arbetslösa invandrare var 5 %. Rösträknarens fru sade att svenskamänvåldtar och att kvinnansfarligasteplatsärhemmet. Hon tålde inte mitt påstående att gatan är otryggare och fler våldtäkter sker av främmande män. Tvär, avspisande gest. – Varför det?

***

Roade mig med att vid genomläsningen av blogginlägget Det postdemokratiska Förenta nationerna byta ut ordet migranter mot arier och migration mot arisk inflyttning och insåg ganska snabbt att det handlar om ett ockupationsdokument som mycket väl hade kunnat utfärdas av Adolf Hitler efter den slutgiltiga segern i WW2. Många formuleringar hade mycket väl kunnat platsa i en deklaration om arisk inflyttning bland de underkuvade folken och hur de skulle bemötas och tas om hand av lokalbefolkningen. Är personligen hjärtligt trött på dessa ständiga paralleller och anspelningar på Tredje Riket och nazismen men i detta fall var det faktiskt det första som dök upp i mitt sinne när jag läste om detta hårresande FN-förslag.

***

Jag vill tacka dig ännu en gång för boken ”Identitär!” och att du har tagit på dig arbetet att låta översätta och ge ut boken. Jag tycker att den är klarsynt och suverän. Den lyfter mig, åtminstone delvis, ur min politiska depression som har djupnat efter valet. Det är jag nog inte ensam om.

***

Från en forskarvän fick jag nedanstående sammanfattning av Zahra Bayati doktorsavhandling från 2014: ”En studie om den rasifierade svenska studentens villkor i globaliseringens tid”. Den ger en liten indikation om hur det står till med den svenska forskningsvärlden. Det förklarar kanske också varför jag rycker på axlarna och säger ungefär ”jaså” när jag hör att någon har doktorerat. Ordet ”vardagsrasism” förekommer 25 gånger i avhandlingen.

I den här avhandlingen uppfattas sociala konstruktioner såsom ”ras”, ”etnicitet” och ”kultur”, som ambivalenta, kontextberoende och ständigt under förhandling. Maktordningar påverkas av intersektionell växelverkan mellan olika sociala kategorier såsom kön, klass, religion, ålder med mera vilket ger upphov till konstruktion av olika maktpositioner (jfr Bhabha, 1999, s. 285; Frankenberg, 1993, s. 1; Said, 1999, s. 266). Det intersektionella perspektivet, postkolonial teoribildning och kritisk vithetsteori bidrar till att synliggöra hur makt konstrueras. Samtidigt ska dessa teorier och perspektiv belysa komplexiteten i olika aktörers sociala positioner i lärarutbildningen. Ståndpunkten i den här avhandlingen är att de marginaliserades berättelser från sin utbildningspraktik ska bidra till att dekonstruera hegemoniska berättelser genom egen talan och brytande av tystnaden, samtidigt som de ska vidga kunskapen inom fältet. Därför har ståndpunktsteorier varit inspirerande för metodologi och därmed val och genomförande av metoder. De analytiska begreppen som anses vara användbara för analys av avhandlingens empiriska resultat är: konstruktion, rekonstruktion, överskridande, tal, tystnad, stereotypifiering, språk, monokulturell utbildning, vardagsrasism, rasifierade segregation, motstånd och vardagsantirasism.

I samma anda men från ett annat perspektiv parafraserade jag en sammanfattning av den ännu ej skrivna avhandlingen ”Med det sociala förtrycket som vapen – en studie i ett PK-samhälles exkluderande maktstrukturer”:

I den här avhandlingen uppfattas politiskt korrekta konstruktioner såsom ”allas lika värde”, ”värdegrund” och ”mångkultur”, som exempel på PK-samhällets verktyg för förtryck och utfrysning av oliktänkande. PK-samhällets makt bygger på social kontroll av medborgarna, uppbyggande och vidmakthållande av åsiktskorridorer, skambeläggning samt konstant smutskastning och marginalisering av dessa oliktänkande. Att söndra nationen genom aktiv identitetspolitik är därför ett centralt inslag för PK-samhällets makthavare och förståelse för hur sådan politik bedrivs synliggör hur PK-samhällets makt konstrueras. Genom att bryta tystnaden och låta dem som utsätts för utfrysning, utmobbning och bespottning av PK-samhällets funktionärer komma till tals genom egna berättelser, får vi möjlighet att dekonstruera PK-samhällets hegemoniska narrativ och avslöja hur systematiskt PK-ismens företrädare arbetar. Det ger ökad kunskap om hur PK-ismen fungerar och hur denna ideologis maktstrukturer bidrar till att öka det sociala trycket på, och utmanövreringen av, de oliktänkande (dissidenterna). För redovisning av avhandlingens empiriska resultat används följande analytiska begrepp: statsfeminism, PK-samhälle, åsiktskorridor, grupptryck, vardagsförtryck, det goda hatet, marginalisering, halvsanning, ansvarslöshet, Wolodarski, naivism, nyttig idiot, Eliasson, önskvärd okunskap, motstånd, Lindberg och postmodernism.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det postdemokratiska Förenta Nationerna

[image error]

Från bloggens läsekrets får jag ständigt larm om det ena eller andra eländet. Som resultat blir jag tyvärr ganska avtrubbad men nu har det kommit några mail som slår igenom mitt immunförsvar. De tar upp FN:s nya styrdokument ”Global compact for migration”.

Det är en snårig och byråkratiskt skriven text men för den som avkodar språket står det klart att medlemsländerna inte kommer att ges någon möjlighet till kontrollerad och restriktiv invandring. Det görs inte ens skillnad mellan ekonomiska migranter och flyktingar. Dokumentet ska skrivas under den 10 december i år och är rena dödsdomen för ett land som Sverige. Så här kommenterar en bloggläsare:

Jag har börjat läsa och sätta mig in i det mest fruktansvärda dokument jag någonsin läst. Jag är chockad! Ingen info någonstans i svenska medier eller från de politiker som tänker skriva under. Jag tänker på vilket valresultat vi kunde sett om svenskarna informerats om detta. Jag har nu börjat planera min egen migration. Tyvärr är jag säker på att inte kunna få någon enda del av alla de förmåner som de ”rätta” flyktingarna får.

Det korrekta nyspråket kryllar av floskler. Det är häpnadsväckande att läsa FN-texterna på engelska och inse att alla de förändringar och konstiga påhitt och omskrivningar som man förundrats över i svenska språket, är direktöversättningar av FN:s engelska texter. Nu för tiden har vi ju som bekant inga problem i Sverige, vi har ”utmaningar”. I FN’s texter finns det inte heller några problem utan allt är ”challenges”. Ett annat ord som jag länge förundrats över är ”Ensamkommande barn”. Originalet kommer också från FN, som uppfann ordet ”Unaccompanied minors”. Jag undrar hur själva processen ser ut när samtliga politiker och journalister på ett givet klockslag och unisont byter ut eller lägger till ord i svenska språket. (Detta sker så klart inte bara i Sverige utan åtminstone i samtliga västländer). Kommer språkdirektiven till Sverige via vår FN- ambassadör eller hur går det till? Samma unisonitet sker för övrigt även när det klimat- och miljöfrågor. FN:s ordalydelser och påståenden översätts ordagrant nästan i realtid av samtliga svenska beslutsfattare, utan någon som helst reflektion eller analys. FN:s åsikter är upphöjda till universella lagar och det är oerhört skrämmande.

Kanske du vill skriva något om detta? Inte för att det nyttar, vi är redan dödsdömda. Men kanske som dokumentation åt framtida generationer?”

Rolf Malm på Samhällsnytt är inte mindre chockad.

Han menar, och jag tror att han har rätt, att hade regeringen och Stefan Löfven presenterat detta dokument för väljarna före valet, hade det blivit valets viktigaste och avgörande fråga. Såväl regering som medierna har hållit tyst om detta dråpslag mot nationen:

För alla ska nya, säkra migrationsvägar öppnas. Invandrare ska på 100-tals punkter särbehandlas positivt, ges ekonomiska förmåner och media ska förbjudas all negativ information om invandring! Detta FN-dokument är rena krigsförklaringen i en redan konfliktfylld värld.

En nättidning, Nya Dagbladet, presenterar innehållet och det är verkligen skrämmande.

Sverige är ju dessutom den mest trogna supportern till det som beskrivits som världens mest korrumperade organisation, FN, så att vi skulle vägra att skriva under – i sällskap med Ungern, USA och Australien – det finns nog inte på kartan. I ett mail till Samhällsnytt bekräftar Rebecca Svad på Justitiedepartementet att regeringen tänker skriva under:

Sverige har uttryckt stöd för ramverket under förhandlingsprocessen, välkomnar den balanserade sluttexten och har för avsikt att ge stöd till dokumentet vid en högnivåkonferens i december. Frågan om införlivande av denna icke-bindande generalförsamlingsresolution aktualiseras först när ramverket är antaget.

Icke-bindande, det är första steget. Hur pass styrande blir dokumentet när ramverket är antaget? Ska vi ta FN på orden blir vår nationella suveränitet, via EU redan svårt naggad i kanten, helt satt helt ur spel med FN:s migrationspaktsavtal. Nya Dagbladet redovisar de viktigaste kraven:

I migranternas ursprungsland ska könsspecifika informationskampanjer och kurser genomföras i samarbete med lokala myndigheter, däribland språkkurser. (Objective 3 – 19 e; Objective 16 – 32 b)

Min kommentar: Detta är ett feministiskt projekt som slår mot familjen. Man och hustru ska inte längre tillsammans styra sitt liv och ta hand om sina barn efter den klassiska devisen ”Vi mot världen” utan staten vill indoktrinera kvinnorna som, om de lyder staten, vänder sig mot sina män. Jag känner mina halta löss på gången. Just det har drabbat mig. Min livskamrat trodde och tror mera på staten än på mig – så långt att hon inte ens ville ta del av vad jag hade att säga. Efter fyrtio års samlevnad skildes vi åt. Argumentet är att jag är högerextrem och inte tror på alla människors lika värde. Snacka om hjärntvätt! Shit happens, men det är inte FN:s roll att se till att det gör det.

För migranter som måste lämna sitt hemland på grund av miljöförstöring och effekterna av klimatförändringarna, ska humanitära visa och omflyttningsprogram skapas. (Objective 5 – 21 g)

Min kommentar: Det har väl inte undgått någon att FN nu har släppt ett alarmistiskt klimatdokument med budskapet att om tio år är det kört. Journalisterna är så upphetsade att det verkar som om jorden kommer att gå under eller, den blir i varje fall näst intill obeboelig för människor. Alla är supereniga om att uppvärmningen ska stoppas – hur det nu ska gå till, med tanke på att det är solen som styr vårt klimat. Ingen säger att det finns bakomliggande intressen och att klimathysterin kan vara ett vapen som fungerar till och med bättre än massinvandringen när det gäller att försvaga och upplösa nationerna. Inte vet jag hur det står till med klimatet, jag är ingen klimatforskare, men jag vet att när bara ett perspektiv släpps fram på den offentliga scenen, då är det något som är alldeles väldigt fel

De idag gällande förutsättningarna för en familjeåterförening ska förenklas. (Objective 5 – 21 i; Objective 16 – 32 c)

Min kommentar: Europas länder har börjat förstå att den nuvarande invandrings- och flyktingpolitiken måste styras om och bli mer restriktiv. Det gäller också Sverige där det påstås att invandringen nu stramats åt, vilket min kollega Gunnar Sandelin visat i ett tidigare inlägg på bloggen. Genom familjeåterföreningar kan massinvandringen fortsätta, men inte bara det, utan det blir också ett instrument för att bygga uppå etniska minoriteter och diasporiska gemenskaper. Visst, det är ”mångkultur”, det slaget av mångkultur som löser upp känslan av nationen som en gemensam angelägenhet.

Vid anställning av en migrant ska alla kontraktsdokument och information tas fram på ett språk som är begripligt för migranten. (Objective 6 – 22 d)

Min kommentar: Detta är ett slags service som förenklar möjligheten att stanna och leva i landet utan att lära sig det nationella språket. Nationsupplösande.

Jobbförmedlingsagenturer ska förbjudas att kräva förmedlingsavgifter och provision av migranter. (Objective 6 – 22 c)

Min kommentar: Varför är detta en ekonomisk förmån som ska erbjudas enbart migranter? Är det meningen att övriga jobbsökare ska betala för migranterna?

Arbetsrätt och utlänningslagen ska tvingas revideras för att ta särskild hänsyn till kvinnliga migranters egenskaper. Dessutom krävs könsspecifika rådgivningscentrum och kurser. För kvinnliga migranter ska till exempel kurser erbjudas, hur en personlig bokföring görs och hur ett bankkonto öppnas. (Objective 7 – 23 c; Objective 20 – 36 h)

Min kommentar: Är tanken att kvinnor ska göras oberoende av sina män, rentav vändas mot dem (könsspecifika rådgivningscentra och kurser)? Män som andra klassens medborgare? Att kvinnor ska ges samhällelig service av ett slag där männen stängs ute försvagar familjerna. Dessutom är det naturligtvis så att allt detta måste finansieras. Det är skatter det handlar om.

Legaliseringen av illegala migranter (papperslösa) ska förenklas. (Objective 4 – 20 e)

Min kommentar: Varför det? I många fall vet man ju inte ens vad det är för människor som finns i landet. Direkt samhällsupplösande och dessutom farligt. Känner FN till orden terror och kriminalitet?

Offer för människosmuggling ska tas väl om hand och tillåtas stanna kvar i landet. (Objective 10 – 26 h)

Min kommentar: Strålande idé! Kommer att ge människosmugglarna en ny vår. Tänk er att prostituerade och tiggare tas in i landet. Då kan människosmugglarna tala om för dem att går det åt helvete, så träder staten in och inte bara låter dem stanna utan de tas också väl om hand. Och vem betalar?

Ett rikstäckande informationssystem ska skapas och kurser ska erbjudas för att människor lättare ska upptäcka tecken på människosmuggling, tvångsarbete, barnarbete och liknande. (Objective – 26 i)

Min kommentar: Bra, det kommer att ge landet ett välbehövligt tillskott av välutbildade, arbetsmotiverade och skötsamma medborgare. Eller?

Häktning för utvisning ifrågasätts generellt och juridisk rådgivning inom ramen för utlänningsrätten måste ske i form av oberoende advokater till låg eller ingen kostnad. (Object ive 13 – 29 a; Objective 13 – 29 d)

Min kommentar: Så ett land som Sverige ska inte längre kunna befria sig från människor som tagit sig in i landet för att begå brott eller genomföra terrorattentat? Om de åker dit så ska de dessutom få gratis juridiskt stöd. Det är deras offer som får ta hand om fakturan.

Informationsutbytet mellan socialhjälpsinstitutioner och liknande med migrationsmyndigheterna får inte inskränka på migranters integritet. (Objective 1 – 17 i)

Min kommentar: Jaha, det ska alltså vara svårt för myndigheter att klara ut vad som pågår när migranter missköter sig? Gäller det bara dem eller också landets egna invånare? I klartext: ett sämre fungerande rättsväsen. Ligger i vems intresse?

Oberoende, icke-statliga organisationer ska regelbundet granska och övervaka alla statliga tjänster som ges/erbjuds till migranter. (Objective 15 – 31 d)

Min kommentar: Svårt att förstå varför. Är det för att stödja kvotering och därmed motverka meritgrundade anställningar?

All medicinsk personal ska särskilt utbildas för att handskas med migranter. (Objective 15 – 31 e)

Min kommentar: Vart tog föreställningen om allas lika värde vägen? Handlar det om att förhindra TBC och antibiotikaresistens är det naturligtvis helt ok, men i så fall varför skriver man inte det. Vad är det för kulturspecifik kompetens som migranter ska erbjudas? Att kvinnliga patienter kan kräva kvinnliga läkare, t.ex.?

Staten ska tillhandahålla samhällscentra för mentorprogram, knytande av affärskontakter, främja interkulturell dialog och utbytet av historier/berättelser mellan migranter och den lokala befolkningen. Multikulturella aktiviteter som sport, musik, konst, kulinariska festivaler och liknande bör stödjas av staten för att främja ömsesidig förståelse. (Objective 16 – 32 f; Objective 16 – 32 h)

Min kommentar: Staten ska tydligen vara med överallt och styra och ställa. Slår mot civilsamhället. Stärker det totalitära samhället, därför att staten kan givetvis inte stödja aktiviteter som går emot maktelitens och opinionsbildarnas intressen.

Migration ska behandlas i läroplanen. Skolor med en hög andel migranter ska erhålla extra finansiella medel för att finansiera integrationsprojekt. (Objective 16 – 32 i)

Min kommentar: Demokratins grundidé är att majoriteten bestämmer och makthavarna ska se till majoritetens intressen. FN anbefaller ett samhälle som sätter minoriteterna i fokus och majoriteten får träda tillbaka. Därmed träder också demokratin tillbaka.

Brott mot migranter ska särskilt bestraffas och offerskyddet för migranter ska stärkas. (Objective 17 – 33 a)

Min kommentar: Likhet inför lagen? Där rök också rättssamhället.

Media, inklusive Internetportaler, ska övervakas och utvärderas för att säkerställa att de rapporterar om migrationsfrågor på ett balanserat sätt. Om så inte är fallet är statligt stöd inte längre tillåtet. Dessutom ska journalister utbildas speciellt i hanterandet av migrationsfrågor. (Objective 17 – 33c)

Min kommentar: Det vill säga censur, propaganda och indoktrinering.

Med offentligt verksamma kampanjer ska befolkningen informeras om de positiva aspekterna och intolerans, rasism och liknande ska motarbetas. (Objective 17 – 33 f)

Min kommentar: Häxjakter och drev på systemkritiker.

Migranter ska lättare få låna pengar för att främja uppstart av egen näringsverksamhet och liknande. (Objective 19 – 35 e)

Min kommentar: Ett postdemokratiskt apartheidsystem. Vad blir nästa steg? Får urinvånare sitta på samma parksoffor som migranter?

Överföringen av pengar till ursprungsländerna ska förenklas så att kostnaden för transaktioner inte överstiger 3% av det överförda beloppet. Transaktionskostnader på över 5% skall vara olagliga. För detta bör staterna skapa innovativa tekniska lösningar som betalning via mobiltelefon, e-banking och liknande. Lagstiftningen bör anpassas så att företag utanför bankförordningen kan erbjuda överföringar. Dessutom ska staten bedriva en jämförelsebaserad webbplats som ger information om priserna för utlandsöverföringar. (Objective 20 – 36 e; Objective 20 – 36 a)

Min kommentar: Ekonomisk dränering av de ”rika välfärdsstaterna”. Importera lågutbildad och bidragsberoende medborgare och exportera pengar. En lysande undergångsidé.

Särskilda kategorier av bankkonton ska skapas för migranter med låg inkomst och för kvinnligt förda hushåll. (Objective 20 – 36 i)

Min kommentar: Och, som sagt, segregerade soffor i parken. Förbud för män att dela bostäder med kvinnor? Subventionerad taxi för migranter?

Frågan är om våra politiker och opinionsbildare besinnar sig inför denna dödsspiral. Vi kanske kan hoppas på att detta inte är vår nya sköna värld utan FN:s svanesång. Ja, jag hoppas men har inte glömt att i Sverige är 80 procent av medborgarna med på tåget. Jag vet på rak arm bara en gång tidigare när något liknande skedde. Det var när första världskrigets soldater – berusade av nationalistisk glädje – sjungande och hurrande skyndade mot sin egen död i skyttegravarna.

Eller handlar det helt enkelt om en destruktiv drift? Under första världskriget befann sig den engelske filosofen Bertrand Russel vid ett tillfälle på en järnvägsstation i England, fylld med soldater. Ungefär hälften vinkades farväl av sina fruar, fästmör och prostituerade. Lyckoruset skakade om Bertrand Russel och han skrev en kommentar om att han alltid hade utgått från att människor älskade pengar mer än något annat men nu insåg att de gillade förstörelse (destruction) till och med bättre (The scientific outlook, London 1931).

Nej för fan … jag måste avsluta med något positivt och väljer då ett av inläggen på Samhällsnytts kommentatorsfält: ”I takt med att vår ekonomi dalar kommer migranterna att välja andra EU-länder”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Språksanering och hjärntvätt

Den norske journalisten Arnt Folgerø har skrivit tidigare på bloggen. I dag återkommer han med en artikel publicerad på nätet för drygt ett år sedan (min översättning). Hans artikel avslutas med att han nämner mig i positiva ordalag. Jag uteslöt först detta, eftersom jag tyckte det luktade lite ”självberöm” att ha det med. Han insisterade dock på att det skulle tas med, så då gjorde jag det.

[image error]

Bilden: Vem kunde tro att västliga demokratier skulle komma att producera en ideologi som rensar språket från icke korrekta begrepp samtidigt som människorna med ”de galna tankarna” skändas på värsta tänkbara sätt, utan möjlighet att försvara sig. När dagens teknik möjliggör full insyn i vem som umgås med vem och hur människor rör sig, kan man säga att Orwells nyspråk har förverkligats i västländerna.

Lyssnar man på hur politikerna uttrycker sig hör man ganska snart att de i stort sett slutat att tala om problem, och föredrar att tala om utmaningar. Under de senaste decennierna har det skett en tydlig kursändring där begreppet utmaning är i färd med att ersätta ordet problem. Denna utveckling är inte något avgränsat fenomen utan ett led i den språkliga saneringen av de begrepp och beteckningar som samhällseliten uppfattar som stigmatiserande och därmed också ett angrepp på det norska samhällets jämlikhetsideal.

Den här utvecklingen äger inte bara rum i Norge utan ser ut att vara ännu starkare i Sverige. I sin bok ”Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende”, skriver ekonomen Tino Sanandaji att det svenska ordet utmaning används för att försköna problem som utanförskap, segregation, olikhet, bostadsbrist, barnfattigdom, arbetslöshet, bilbränder, hedersvåld, barnäktenskap, gängmord etc.

”Sanningen är att det som Sverige står inför är inte utmaningar. Sverige står inför problem”, skriver den svenske ekonomen i sin bok om det elände som de etablerade partierna genom sin asyl- och invandringspolitik har åsamkat Sverige, men som de inte vill erkänna.

Tankegången hos politikerna ser ut att vara att man kan lösa problem genom att omdefiniera dem till utmaningar. Problem är ofta lika med en olöst uppgift eller en svår fråga. Problem är ett ord som kopplas samman med passivitet, något som indikerar maktlöshet. Används begreppet för personer, fungerar det, om man följer den politiska korrekta känslan, stigmatiserande och diskriminerande. Däremot, begreppet utmaning associerar till något positivt och icke-diskriminerande. En utmaning är något som stimulerar och till ett aktivt sökande efter lösningar.

Tolkar man begreppen på det här sättet är det ganska lätt att förstå varför begreppet utmaning är i färd med att ersätta begreppet problem, också i förvaltningen, medierna och inte minst i de privata organisationerna och bland så kallat vanligt folk.

Att belägga att politikerna näst intill avfört begreppet problem till förmån för utmaning innebär ett omfattande arbete, eftersom man måste gå igenom politikernas användning av begreppen i hundratals, ja tusentals texter över en längre tidsperiod. Men man kan använda sig av databaser för att se antalet träffar för de aktuella politikerna i texter där begreppen problem respektive utmaning förekommer. Då kan man emellertid inte vara säker på att begreppen kommer direkt från politikernas egna munnar. De kan ju användas av andra personer som nämns i texterna, eller som har skrivit texterna.

Söker man på Erna Solberg (Norges nuvarande statsminister, Høyre = Moderaterna) i databasen Retriever visar det att hon år 2006 kan knytas till begreppet problem 356 gånger medan hon kan knytas till begreppet utmaning 165 gångar. För Jonas Gahr Støre (leder Arbeiderpartiet=Sosialdemokraterna) är träffarna 612 respektive 560. Om man kunde koppla användningen av de aktuella begreppen direkt till de två politikerna, så skulle man högst sannolikt se att begreppsparet utmaning/utmaningar blev mycket mer använt under 2016 än begreppet problem.

Undersökningar av hur andra politiker använder begreppen ger mer eller mindre samma resultat som för Solberg och Gahr Støre. Det speglar en gemensam förståelse av verkligheten hos politikerna, som alltså uppfattar begreppet problem som diskriminerande och stigmatiserande. Lösningen är att avskaffa begreppet och ersätta det med ett begrepp som, i enlighet med den totalt dominerande politiska korrektheten, är mer neutralt eller objektivt, som utmaning.

Avlägsnandet av begreppet problem är alltså ett led i en pågående, offentlig språktvätt, ofta initierad och regisserad av den stora psykosociala förvaltningsapparaten, av anställda vid akademierna och av olika minoritetsgrupperingar. Mellan sådana minoritetsgrupper, akademierna och det politiska etablissemanget finns det i dagens samhälle en underliggande samstämmighet, där subgrupperna är viktiga leverantörer av språkneutraliserande begrepp. Det könsneutrala ordet hen som politikerna i Sverige har tagit för vana att föra in i sitt dagliga språk och som ska ersätta han och hon, är ett talande exempel.

Ordet hen lär först ha blivit föreslaget som beteckning på personer som varken känner sig som kvinnor eller män. Men om hen hade fortsatt att användas om en så perifer grupp, skulle det ha varit liktydigt med diskriminering av den gruppen, i förhållande till de stora könskategorierna av han och hon. En sådan stigmatiserande beteckning är inte acceptabel i det politiskt korrekta samhället. För att vara könsneutral måste därför beteckningen hen omfatta alla kön, hankön, honkön och transsexuella osv. På det sättet kan man med språkets hjälp dölja att det finns flera kön.

I Norge är det könsneutrala hen ännu inte i bruk inom politiken men här i landet har det i åratal pågått en könsneutralisering av begrepp och beteckningar. Tänk bara på att orden lärarinna och sjuksyster knappast existerar längre. Vi har också tagit bort beteckningar som sinnesslö och vanför och infört beteckningarna psykiskt och fysiskt utvecklingsstörd, som är mer neutrala och som därför pekar mot en större potential för utveckling och bättring än de gamla beteckningarna. Men faran är att man låter denna potential skymma grundläggande fakta och hamnar i en situation där viktiga samhällsrealiteter döljs, på samma sätt som i Sverige, enligt Tino Sanandaji. Ett mer groteskt exempel på hur en förändrad begreppsanvändning döljer en trasig verklighet, är att ersätta den stigmatiserande beteckningen fattig med sårbar. Beteckningen sårbar säger inte något om fattigdom, men är, enligt den brittiske sociologiprofessorn Fran Furedi, redan i färd med att etableras i Storbritannien, som en ersättning för fattigdom.

Kravet på begreppstvätt och språksanering är i det politiskt korrekta samhället en kontinuerlig och aldrig vilande process. Svenskarna har till exempel avlägsnat begreppet neger ur böckerna om Pippi Långstrump. Detsamma har man gjort i Norge i Thorbjörn Egners böcker, som har fått sången om negerpojken Hoa avlägsnad ur sina böcker. I Norge har folk redan dömts för att ha kallat en svart person för neger, nu senast i maj 2017 i Skien tingsrätt. Ett mer bisarrt utslag av motståndet mot beteckningen neger fick Tvedestrands ordförande, Jan Dukene, uppleva då han fick kraftig kritik efter att i en intervju ha sagt att han behövde glasögon som passade till sin negernäsa.

Norsk-irakiske Walid al-Kubaisi har sagt att den politiskt korrekta språksaneringens egentliga mål är att avlägsna fula tankar ur folks huvuden. När de fula orden är borta försvinner också de fula tankarna. Al-Kubaisi menar att det ligger en utopisk renhetslängtan bakom denna politik.

Längst har antistigmatiseringspolitiken och längtan efter renhet drivits i USA. Där har processen gått så långt att man har tagit sig förbi stadiet med att förbjuda och ersätta ”stigmatiserande” begrepp och är i färd med att avlägsna delar av läroböcker som kan verka provocerande och diskriminerande på grupper och individer. Det har också krävts att föremål, symboler och statyer av personer som kopplas samman med slaveri och diskriminering avlägsnas från universiteten och offentliga platser. Detsamma gäller namn på byggnader och institutioner som kan uppfattas som av minoritetsgrupper kan uppfattas som människorättsfientliga.

En viktig implikation av att man avlägsnar element från ett lands historia, är att historieförståelsen i samhället blir styrd. En sådan tvättning och neutralisering av historien kan betyda att man avlägsnar viktig information om den historiska tiden, i synnerhet när man samtidigt avlägsnar stigmatiserande material från läroböcker.

Denna tvätt av historien i USA har starka likheter med den historieförvanskning som man finner i totalitära regimer, där makteliten vill dölja de spår av deras egen praktik som kan göras till föremål för kritik, liksom av information som kolliderar med deras egen historieuppfattning. Detta liknar också praxis hos islamska jihadister, som avlägsnar viktiga historiska spår efter andra kulturer än den islamska, när det finns anledning. Denna islamska praxis ser ut att drivas av en renhetslängtan längs samma linje som den man finns hos subgrupper i USA, som näst intill befinner sig i krig med majoritetssamhället för att få igenom sin version av historien – och där mänskliga rättigheter används som ammunition och skottsalvor.

En frigörelse av individer, med målsättningen att avlägsna gruppstigmatiseringen genom språk- och historietvätt, har alltså blivit en etablerad politik i västliga samhällen. Detta har en del oväntade följder, som att begrepps- och språknyanser försvinner, vårt meningsuniversum och den offentliga diskussionen krymper, invändningar försvinner. Demokratin undergrävs av de totalitära implikationerna av denna språkliga neutralisering.

De totalitära implikationerna syns tydligt när de politiskt korrekta å ena sidan ihärdigt arbetar med en neutralisering och avstigmatisering av språk och begrepp, medan å den andra de mest laddade begrepp tas i bruk, för att få meningsmotståndare att tystna. Invändningar mot svensk (och norsk) asylpolitik avfärdas till exempel konstant med beteckningar som främlingsfientlighet, rasism, nazism och omänsklighet. Detta är stigmatiserande begrepp som gör att debatten inte kan ta sig ut ur sin moralistiska tvångströja. Debatten blir satt i schack matt av de aktuella minoriternas oangripliga moraliska status, som de har fått sig tilldelad av politikerna och har förvärvat genom de övergrepp som de påstår att majoritetssamhället utsatt dem för. Sådana grupper har en så stor moralisk tyngd att frågor som hänger samman med deras praxis och självförståelse avlägsnas ur den offentliga debatten.

Norge och Sverige är länder som saknar en kritisk offentlighet, och så gott som helt utan etablerade kritiska röster i den politiskt korrekta, regisserade offentliga debatten. Den svensk-iranske ekonomen Tino Sanandaji ser ut att vara ett undantag, och symptomatiskt nog har han utländska rötter. Utanför etablissemanget står den insiktsfulle etnologen Karl-Olov Arnstberg som kanske är den som bäst har dokumenterat de ”dolda konsekvenserna” av den svenska asyl- och invandringspolitiken, nu senast med den omfångsrika boken ”PK-samhället”, som utgavs denna vinter. Där påpekar han bland annat att ett välfärdssamhälle där stora gruppers intressen negligeras och där minoriteter i hög utsträckning definierar den offentliga diskursen och politiken, är ett destruktivt samhälle som obevekligt rör sig mot sin upplösning.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En genomgång av Sveriges stora demografiska förändring

Just nu matas vi med påståenden från politiker och media om att Sverige har ”stramat åt asyl- och migrationspolitiken”, men det stämmer inte. Vad som har hänt är att under den tillfälliga lag fram till 2019 som nu råder om tillfälliga uppehållstillstånd och högre krav för anhöriginvandring, så har volymerna tillfälligt minskat. Jag förstår fortfarande inte varför journalisterna inte noggrant har läst Migrationsverkets senaste uppdaterade rapport från slutet av augusti. Där kan man utläsa att vi kommer att bevilja upp emot en halv miljon uppehållstillstånd för asylsökande, arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjeland) och deras anhöriga fram till slutet av 2021! Med nuvarande marschtakt kommer vi att totalt sett bevilja 130.000 uppehållstillstånd bara i år.

Dessutom har vi de tre kommande åren ungefär 120.000 asylärenden för överprövning i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Nedanstående diagram visar vad verket räknar med. Volymerna på anhöriga och arbetskraftsinvandrare har jag beräknat efter prognoser på ansökningar samt med den beviljandegrad som gäller och som verket varit vänliga att låta mig ta del av. En viktig förklaring till staplarna är att Migrationsverket förklarar att man också räknar arbetskraftsinvandrares anhöriga som arbetskraft. Detta bygger på att de också får arbetstillstånd när någon i familjen har blivit beviljad ett arbete här. Därför räknas de inte in i anhörigstatistiken för uppehållstillstånd. Då ser det ut så här:

[image error]

I detta läge blir det absurt att fortsätta att hävda ”åtstramningsmyten” och att vi skulle ha gått ner på sparlåga, till något som skulle kunna kallas för ”EU:s miniminivå”, vilket både politiker och massmedia framför. Regelmässigt beviljar vi uppehållstillstånd till minst tre gånger så många asylsökande som hela övriga Norden gör tillsammans, eller ungefär tio gånger så många som varje enskilt nordiskt land i genomsnitt. 2016 beviljade vi drygt 71.000 uppehållstillstånd till asylsökande i svallvågorna av invasionen hösten/vintern 2015. 2017 beviljade vi ungefär hälften så många och i år är det tillfälligt lägre volymer asylinvandrare, tills det beräknas att stiga igen. Men vi har totalt sett fler personer som nu får stanna jämfört med de enskilda åren mellan 2012 – 2015.

[image error]

Över tid kan vi se att Sverige sedan 1980-talet i genomsnitt per år sexdubblat det totala antalet beviljade uppehållstillstånd. Det gäller asylsökande, anhöriga, arbetskraftsinvandrare tredjeland samt en mindre mängd gäststudenter och ett försumbart antal adoptioner. Bland anhöriginvandringen står så kallade ”nyetablerade relationer” nu för hälften av uppehållstillstånden. Det är alltså något som man lite vårdslöst skulle kunna kalla ”brudimport från hemländerna”, alltså inte familjeförhållanden som var etablerade innan anknytningspersonen kom hit.

[image error]

Sedan millennieskiftet och fram till slutet av 2018 kommer Sverige att totalt sett ha beviljat 1.8 miljoner uppehållstillstånd. Vad detta frenetiska inflöde över tid har gjort med demografin står klart om vi ser till SCB:s beräkningar av hur folkbokföringen har förändrats med hänsyn till personer som anses bofasta här med svensk respektive utländsk bakgrund. I detalj ser det ut så här:

[image error]

Om vi under samma tidsperiod ser från vilka länder människor kommer ifrån, så är nettoinvandring efter födelseland en bra måttstock. Det innebär invandring minus utvandring. Då kan vi se att det stora inflödet av dem som folkbokförts här främst kommer från muslimska länder som tillhör världens mest dysfunktionella och våldsamma stater. Dessutom vet vi att män utgör en klar majoritet; cirka 60 procent av de asylsökande. Polen och Tyskland avser rörlig arbetskraft inom EU och Thailand och Kina är arbetskraft/anhöriga från tredjeland. Resten är asylrelaterad invandring. Den grupp som utan någon som helst konkurrens utvandrat mest är de som är födda i Sverige.

[image error]

På kommunnivå ser vi resultatet. Män 15-44 år är en grupp som är en värdemätare på kriminaliteten i samhället, på tryggheten på gator och torg. Detta eftersom det är den mest brottsbenägna gruppen och där vi vet att utrikes födda totalt har en överrepresentation på 2,5 gånger i förhållande till svenskar, och hela 5 gånger när det gäller våldtäkter. I diagrammet nedan över Sveriges 25 största kommuner kan vi urskilja hur andelen män i brottsaktiv ålder med utländsk bakgrund alltmer kraftigt ökar och i vissa fall redan är i majoritet. (De som har en utrikes född förälder har vi delat 50/50 mellan svensk och utländsk bakgrund)

[image error]

Från Brottsförebyggande rådets (BRÅ) senaste undersökning från 2005 kan vi också se vilka områden de brottsmisstänkta kommer ifrån. Förra undersökningen från 1996 talade direkt om länder, men här är det zoner i världen som gäller. Även åldersspannet är utvidgat, vilket innebär en utspädning av överrepresentationen i förhållandet till svenskarna. Men kanske allra viktigast: Brå mäter både män och kvinnor. Hade undersökningen bara handlat om män, så kan vi vara säkra på att siffrorna skulle vara betydligt högre. Ändå är över 20 procent av alla afrikaner i Sverige brottsmisstänkta och en liknande siffra gäller för dem som kommer från Västasien (= Mellanöstern, medan Södra Centralasien innefattar främst länder som Iran och Indien). Brå blandar också länder med högre överrisk med de som har lägre. Som helhet blir det svårt att göra jämförelser med den tidigare utredningen från 1996, vars författare Jan Ahlberg helt spelade ned förklaringen om socio-ekonomiska faktorer som orsaken till kriminalitet – ett mantra som är särskilt viktigt för socialdemokratin.

[image error]

Med tanke på hur överrepresentationen för brottsmisstänkta ser ut kan vi studera hur den mest brottsaktiva gruppen män 15-44 år har utvecklats sedan 1970 var gäller sammansättningen av dem som är utrikes födda. 1970 utgjorde de utrikes födda männen i denna grupp 10 procent av alla män i samma ålder, medan de 2017 var uppe i 25 procent. Den mest iögonfallande skillnaden där är hur de som har låg brottsaktivitet och kommer från övriga nordiska länder har ersatts av dem som har hög brottsaktivitet och kommer från Afrika och Mellanöstern. Där ingår också grupper som har en mycket låg brottsaktivitet, vilka kommer från Östasien (Japan, Kina, Korea).

[image error]

Eftersom också bidragsberoendet är högt i de brottsaktiva grupperna, vågar jag påstå att den omfattande demografiska förändring som pågår med full fart gör Sverige till ett både farligare och fattigare land att leva i. I vår bok ”Nötskalet” (Arnstberg & Sandelin 2015. Debattförlaget) samkörde vi Socialstyrelsens register över hushåll och bidrag med SCB befolkningsstatistik och kom fram till att de dåvarande 16.5 procenten utrikes födda konsumerade två tredjedelar av försörjningsstödet (2014). Detta är dock bara en bråkdel av kostnaderna. Ekonomen Jan Tullberg har i sin bok ”Låsningen” (Lykeion 2014) beräknat invandringens kostnader till minst 125 miljarder per år (och det dubbla om vi räknar med så kallade undanträngningseffekter, vilket regeringens tidigare utredare Jan Ekberg motsätter sig). Detta var innan anstormningen 2015.

Att det svenska välfärdssamhället har kunnat drivas så här långt mot sin egen avveckling är en fråga som allt fler tvingas att ställa sig i takt med att verkligheten alltmer kryper upp på (den övre) medelklassens fina farstubro. Jag tror inte att det hade varit möjligt att förändra demografin i grunden som vi har gjort under så lång tid, om det funnits politiker, journalister och myndigheter som försett allmänheten med allsidig information vad gäller fakta och konsekvenser av ett sådant experiment. Fakta som presenteras i denna text känner folk i gemen inte till. Förklaringen är till stor del att vi har ersatt vanlig upplysning med propaganda. Den Heliga Värdegrunden och Den Djupa Staten samregerar i en konsensusanda som bara är svensk.

Politiker, media och myndigheter drar åt samma håll i en samförståndsanda som genomsyrar alla verksamheter ända ner till alla anställdas nivå – senast manifesterat genom uppropet på UD om att en ny regering inte får tafsa på besvärjelsen ”allas lika värde”. Ett annat exempel på detta är att vi också får myndighetschefer som kan betraktas som både aktivistiska och osjälvständiga eftersom de följer regeringens minsta vink. Nu när regeringen talar om åtstramning och att ”ett nej ska vara ett nej” har beviljandegraden sjunkit med mer än hälften jämfört med hur var den var när alla sades ”fly för sina liv”.

Tar vi två praktexempel från Migrationsverket, så kan vi se att de mest profilerade cheferna där under en lång period, när Sverige för fulla vindar seglade fram under den Humanitära Stormaktens flagg, inte skrädde orden vad det gällde att öppna våra gränser. Hur det nu gick ihop med lagstiftningen är en öppen fråga. Men så här kunde det låta från Dan Eliasson och Anders Danielsson:

[image error]

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fans bibelläsning

[image error]

Den här texten anknyter till i de två föregående anonymt publicerade blogginläggen med titlarna ”Demokrati” och ”Demokratins konsekvenser”. Jag har fått in några förslag på författare. Ett är Fredrik Reinfeldt. Ett annat att författaren heter Ebba Busch Thor eller kanske Annie Lööf, med den motiveringen att längtan efter makt kan få dem till att säga ”precis vad fan som helst”. Jag har också fått följande lilla minnesbild:

För länge sedan såg jag ett TV-program där Tage Danielsson inför publik läste ur en bok. Han läste om ouppfostrade ungdomar, deras fruktansvärda musiksmak och andra dekadenta företeelser i samhället. Publiken applåderade gång på gång och det var god stämning i lokalen. Sedan slog han igen boken och sa att det var ett stycke ur Mein Kampf. Man kan säga att stämningen ändrades något bland den skamsna publiken.

Med vanlig snigelpost fick jag en liten bok, eller kanske snarare ett häfte, tryckt på eget förlag. Titeln var ”Demokrati, socialistisk eller frihetlig?” Författarnamnet sa mig inget. Häftet låg några dagar på mitt köksbord, tillsammans med annan post som skulle tas om hand. När det var dags började jag utan större förväntningar att läsa skriften. Det brukar inte ta mig mer än ett par minuter att bli klar över om det är värt besväret att läsa vidare. Det visade det sig vara och jag läste klart. Inte så att det var en märkvärdig text, men författaren var påläst och häftet var välskrivet. Jag såg potentialen; några av de bästa kapitlen skulle jag kunna lägga ut på bloggen, som debattinlägg. Jag ringde därför upp författaren som visade sig vara pensionär, vilket han inte var när han skrev boken. Naturligtvis blev han glad när jag berömde hans skrift och gav klartecken till publicering. Min blogg kände han inte till – det lät som han inte var ute på nätet särskilt ofta. Jag frågade honom om boken fått någon uppmärksamhet. Så var det inte, med ett undantag. Gunnar Adler-Karlsson, pensionerad professor i nationalekonomi och för några decennier sedan rätt uppmärksammad samhällsdebattör, hade liksom jag blivit entusiastisk. Han hade till och med bjudit författaren på en schangdobel lunch i Stockholm.

Nu ska jag göra en liten utvikning för att sedan återvända till den fråga som sysselsätter mig. När jag var mycket ung arbetade jag som assistent och hjälpreda åt en pensionerad etnologiprofessor. En av mina uppgifter var att skriva maskin efter diktamen. Efter att jag hade skrivit klart en sida brukade den gamle professorn kontrolläsa den. Om jag hade skrivit fel, prövade han att läsa ordet precis som jag hade skrivit det, vilket kunde bli rätt komiskt. Han försökte en eller två gånger innan han förstod att jag hade skrivit fel. Med andra ord, han var extremt fokuserad på texten, på vad som faktiskt stod där. Han kunde ha frågat den som skrivit texten – jag satt ju mitt emot honom – men det gjorde han inte.

Det var en minnesbild som dök upp, efter att jag pratat med författaren till demokratihäftet. Inte riktigt på samma sätt, men mitt förhållningssätt till texter är besläktat med professorns från min ungdom. Inte så att jag uttalar felskrivningar utan att riktigt begripa vad som står där, men texten i sig själv är fullt tillräcklig, det enda som räknas. Ett annat sätt att formulera det på: För mig är det en underordnad fråga vem som skrivit en text. För att riktigt spetsa till det: En bra text är för mig en bra text, även om det skulle visa sig vara Hitler, Stalin eller något annan ur historiens skräckkabinett som skrivit den. Det är också så – antagligen en yrkesskada efter många år som handledare i universitetsvärlden – att jag är tränad till att inte bara på att läsa innantill utan också till att se en texts potential. När man exempelvis ska handleda en doktorand vill man ju hjälpa honom eller henne att formulera sina forskningsresultat så bra som möjligt, vilket betyder att man varsamt för det åt sidan som inte blivit så lyckat.

Så ser det emellertid inte ut i den offentliga debatten, i synnerhet inte när det gäller politik. För det första, i offentligheten är det inte texten, utan författaren som är viktig. Vi har exempelvis under föregående valperiod haft en statsminister som långt ifrån alltid är kompis med språket (mycket blaj kom det ur den mannens mun), men vad han sa var betydelsefullt därför att han hade makt. Det han sa eller skrev relaterades till honom som statsminister. Jag tvivlar starkt på att han någonsin skrivit något som är läsvärt på egen hand, alltså utan att knytas till honom.

Eftersom jag tillhör en annan texttolkningstradition, har jag fått mina snytingar när jag har gett mig ut i offentligheten. Jag har till exempel skrivit något så trivialt som att den västerländska kulturen är den mest avancerade som mänskligheten har producerat. Jag har svårt att förstå vad som är provokativt i det påståendet. Det är ju sant! Ändå finns det skribenter som menar att jag därmed avslöjat mig som rasist. Och ännu värre blev det när jag i en av mina många texter råkade skriva ”den vita västerländska kulturen“. Därmed blev det legitimt att kalla mig för nazist. Ja … så där håller det på.

Detta förhållningssätt liknar mitt eget i den meningen att det viktiga är texten, inte vad den som skrivit den egentligen tycker och tänker. De som kallar mig för rasist eller nazist anser att texterna ”bevisar” deras påståenden men de aktar sig noga för att ta reda på om det i sak är korrekta klassificeringar av mig som person. Det där har drabbat många dissidenter. När antropologprofessorn Kajsa Ekholm-Friedman på 1990-talet skälldes för antisemit efter sin kritik av det mångkulturella projektet, såg hon sig föranlåten att påpeka att hon var gift och hade barn med en jude. Men vad hjälpte det? För sina politiska fiender förblev hon antisemit. Det hon hade skrivit bevisade ju det!

Där går jag och mina politiska fiender skilda vägar. Medan jag ville hjälpa doktorander att hitta de bästa formuleringarna och därför koncentrerade mig på vad de faktiskt har skrivit, så är de som läser ”dissidenttexter” ute efter att hitta formuleringar som de kan angripa. Med andra ord är de helt ointresserade av texten i sig. För dem är det jag eller någon annan heretiker skrivit om massinvandring och politisk korrekthet vapen som kan och bör vändas mot oss. De läser och vantolkar avsiktligt, dels i syfte att skända dissidenten ifråga men också för att med sina bannbullor varna andra från att skriva något ”maktkritiskt”. Kort sagt: håll käften!

Nu är jag äntligen framme vid det som är den fråga jag vill lägga fram för er som läser bloggen. Är det texten eller den som skrivit texten som är viktigast?

Efter att jag talat med författaren till ”Demokrati, socialistisk eller frihetlig” googlade jag honom. När han skrev boken hette han Nils-Eric Hennix men sedan dess visar han sig ha bytt namn till Hermann Wolfenwald, enligt uppgift efter sina österrikiska förfäder. Den kritik jag råkat ut för är bara en västanfläkt i jämförelse med den som drabbat Nils-Eric Hennix/Hermann Wolfenwald, i synnerhet efter att han år 2013 gick med i det sedan ett par år nedlagda Svenskarnas parti. Då skrev han så här på sin blogg:

”Nu måste en nationell kulturrevolution inledas för att stoppa landsförrädarnas svenskfientliga verksamhet. Vi måste ena alla nationella krafter och ta tillbaka Sverige. Tro inte att det är omöjligt för Svenskarnas parti att komma in i riksdagen! /…/ Jag ska göra vad jag kan för att erövra en plats i riksdagen. Mitt mål är ett nytt Svea Rike där nationaldagen firas av blonda, blåögda nordiska barn vars föräldrar sjunger ”Du gamla du fria” i nordisk gemenskap. Där mörkhyade främlingars nationaldagsrappande och Zlatans version av nationalsången endast är ett obehagligt minne.”

Hade Hennix/Wolfenwald varit svart och skrivit om svarta, hade han varit same och skrivit om samer eller kanske om han hade tillhört sekten ”de rasifierade” och stängt vanliga etniska svenskar ute, då hade det varit i sin ordning. Han kunde också ha varit en hon (förlåt, jag menar en kvinnlig hen) och anordnat en festival där bara kvinnor var välkomna, eftersom vi ju alla vet hurudana männen är (våldtäktsbenägna och riktiga svin faktiskt). Då hade det också varit OK. Det hade åtminstone passerat utan beskyllningar för rasism och nazism. Men gud nåde den som lyfter fram etniska svenskar – då djävlars! Så här kommenterar Curt Latinosson (troligen pseudonym) på sajten ”Slutpixlat”:

I en artikel på nazisternas alldeles egna pöbelorgan, ”Realisten”, eller som vi riktiga realister kallar den, ”skit i utedasset”, så vet då banne mig herr pajaspropagandist Hennix vad man ska göra åt de ”landsförrädare” som firade nationaldagen på ett så osvenskt vis. /…/ Ska vi för enkelhetens skull säga att samtliga proppar för länge sedan gick sönder i Hennix proppskåp. I början av maj 1945.

För värre nazzeretorik får man nästan leta efter. Hade inte dessa fanatiskt våldsbenägna nazzar varit så allvarliga i sin framtoning hade man naturligtvis kunnat skratta åt eländet. Men nu har vi tyvärr sådana tokstollar i Sverige år 2014. Vissa har inte uppenbarligen fattat vad historiens värsta krigsförbrytare, Hitler och hans nazister en gång ställde till med för vidrigheter. De tror fortfarande blint på den nazistiska ideologin. 

Tokdårar och stollar är de, och våldsamt farliga sådana.

Uj då! Ett klassiskt exempel på ”Argumenteringen svag, höj rösten och var skitarg”. På Wikipedia beskrivs författaren till demokratiskriften så här:

Wolfenwald var partiordförande för Nationaldemokraterna 2005–2007. Han har därefter såsom partipolitiskt obunden opinionsbildare samarbetat med Info-14, Svenska Motståndsrörelsen och andra nationalistiska partier eller organisationer. Hans föreläsningar är utpräglat rasistiska och sker under rubriker som ”Vad är en arier?”, ”De olika rasernas intelligenskvoter” och ”Varför måste vi rädda den nordgermanska rasen från utrotning?”. 2013 blev han medlem i Svenskarnas parti, ett parti han lämnade efter riksdagsvalet 2014.

Artikeln visar sig vara författad av Josefin Silverberg på Aftonbladet, som också stort uppslaget i Aftonbladet (var annars?) outade Hennix/Wolfenwald som rasist.

Att definiera rasism är inte helt lätt. Att exempelvis påstå att människor från olika delar av världen har olika intelligenskvoter kan uppfattas som rasism trots att det vetenskapligt är väl underbyggt. Faktiskt blev Hennix/Wolfenwald åtalad och dömd för Hets mot folkgrupp efter att ha påstått att det finns intelligensskillnader mellan olika raser.

När jag nu vet vem H/W påstås vara av sina politiska meningsmotståndare, läser jag om hans bok. Två frågor styr mig: Kan texten uppfattas som rasistisk? Och i så fall, är jag rasist som tyckte det var en bra text? Omläsningen lugnar mig. Detta är ingen rasistisk text. Observera, jag uttalar mig inte om H/W, som jag inte känner. Jag läser inte hans lilla bok för att få veta om han är rasist. Inte heller läser jag hans bok för att se om jag hittar någon formulering som jag kan använda för att skända honom. Jag vet inte om H/W är rasist eller inte – frågan intresserar mig inte. Däremot vill jag veta om hans text är rasistisk och det är den inte. Han diskuterar inte raser överhuvudtaget utan ämnet är precis det som rubriken anger: demokrati. Han anser att det som vänsterpolitiker, i synnerhet socialdemokrater, kallar för demokrati i praktiken är ett totalitärt styre och ger både argument och källhänvisningar. Han anser också att den representativa demokratin är odemokratisk och förklarar varför den är det. Istället förespråkar han direktdemokrati, med Schweiz som förebild. Många har gjort det, bland andra jag själv. Allmänt gäller att han vill ha något som han kallar för frihetlig demokrati, vilket betyder att staten ska lägga sig i så lite som möjligt. Det han skrivit har inte ett skvatt med nazism och rasism att göra. Resonemangen och argumenten är ytterst läsvärda för de flesta av dem som intresserar sig för demokrati som styrelseform.

Ovan har jag citerat hans fiender. Det kan vara på sin plats att avsluta med ett korrektiv. Så här skriver Nya Tider om honom i en artikel från januari i år:

Nils-Eric Hennix, 73, har haft ett långt yrkesliv där han varit allt från gruvarbetare till informationschef för socialtjänsten och stadshuset i Malmö. Han är författare till flera böcker och har politiskt gått från Moderaterna, till det egengrundade Frihetspartiet, till ordförande för Nationaldemokraterna, till Svenskarnas parti.

Sedan några år tillbaka har Hennix lagt politiken bakom sig och vill leva ett lugnt liv. För att slippa trakasseras av ”antirasister” ‒ som bland annat brände upp hans bil år 2009 ‒ har han flyttat till Varbergstrakten där han kommit att engagera sig för kommunens gamla, som han underhållit med musikstunder och berättelser, och tagit hand om hemlösa djur.

Han har också bytt namn till Hermann Wolfenwald, enligt egen uppgift för att hans då 90-årige far, som också hette Nils-Eric Hennix, skulle slippa de trakasserier som ibland råkade riktas mot honom istället för sonen.

Nils-Eric Hennix/Hermann Wolfenwald har skrivit en läsvärd liten bok om vad demokrati är för något. Den är lika relevant i dag som när den skrevs för femton år sedan. Jag tror att han är en bra karl men om han nu inte skulle vara det, so what? Jag bedömer hans text, inte honom. Framöver kommer jag att återge några av de bästa avsnitten.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokratins konsekvenser

[image error]

Den anonyme författare som skrivit om demokrati i det föregående blogginlägget skulle ha avslöjats i dag, men det får stå över ytterligare några dagar. Anledningen är att jag fick en läsarkommentar som passar samman med en annan text av samme anonyme författare. Läsarkommentaren lyder så här (något redigerad):

Den politiskt ”demokratiska” styrningen av landet står på tre ben: politiker, myndigheter och media. Alla övervakar alla. Det gäller att uppträda korrekt och följa värdegrunden i alla sammanhang. Katalysatorn till detta finns i form av de så kallade ”demokratiska” organisationer, som trycker på i olika frågor. Den folkstyrda demokratin är förlorad.

Dagens politiska apparat har tagit på sig att tala om för människor på alla samhällsnivåer hur de ska tänka och leva. De får hjälp av myndigheter, som i sin tur övervakas av pressen. När någon i offentligheten avviker från den givna agendan blir han/hon tillrättavisad, antingen av någon myndighet och deras ”experter”, eller av pressen. För den olydige, som egentligen bara vill väl, väntar ryktesspridning och repressalier runt hörnet.

Utöver denna moraliska terror har vi tjuveriet. Det politiska etablissemanget utarmar landsbygden, genom att pengar för diverse råvaror inte stannar där. Pensionspengar som borde vara något heligt, som en symbol för medborgarnas samlade ansträngning, går till att rädda banker. Miljarder har redan försvunnit bort till tomma intet. Många miljarder försvinner också genom meningslösa hjälpprojekt och godtyckliga bidrag till olika odemokratiska organisationer, som EXPO eller VoF (Vetenskap och folkbildning). Allt detta för att Sverige ska vara en human stormakt. Detta är det moderna slaveriet som vi lever i, finansierat med våra skattepengar.

Jag fastnade särskilt för kommentaren att den olydige kritikern ju bara vill väl. Det ville nog också ”den anonyme författaren” när han skrev följande om hur det går för demokratin, först på Sokrates tid och därefter i vår tids Sverige:

Sokrates konstaterade att den demokratiska, jämlika, staten förändrar sinnet hos medborgarna. Barn slutar respektera sina föräldrar, elever respekterar inte sina lärare, unga respekterar inte gamla och anställda respekterar inte arbetsgivare. Bristen på respekt får till konsekvens att normer uppluckras och dåligt beteende jämställs med gott beteende. Destruktiva begär och känslor får fritt spelrum. Laglöshet och pöbelfasoner breder ut sig. Slödder äger samma status som skötsamma personer, eftersom alla är lika mycket värda. Den demokratiska staten skapar således den demokratiska människan.

En annan av Sokrates viktiga iakttagelser var att överdrift i demokrati slår över i sin motsats: ofrihet och slaveri. (Det är just detta som har hänt i Sverige. Den överdrivna socialistiska demokratin har gjort den arbetande befolkningen till slavar enligt antik terminologi. En slav är en person som inte får lön, alternativt inte får behålla sin lön. I Sverige betalar många löntagare totalt ca 70 % i skatt och är således slavar åt de politiska makthavarna.)

I ”Staten” pekar Platon på ett annat förhållande, som även i våra dagar garanterar det demokratiska samhället en inkompetent ledning; I en oligarki (fåtalsvälde), menar Sokrates, är det en elit som styr samhället. Det kan t. ex. vara personer som genom affärsbegåvning eller filosofisk skolning nått framgång i samhället. I en demokrati råder det motsatta förhållandet; den okunniga och fattiga folkmajoriteten utser styresmän som kommer från de egna leden.

För att dessa styresmän/politiker ska behålla sina ämbeten lovar de sina väljare olika ekonomiska förmåner. Via skatt konfiskerar de demokratiska politikerna sedan de rika medborgarnas egendomar, för att kunna finansiera proletariatets förmåner. Enligt Sokrates arbetar inte demokratin för samhällets bästa. Egennyttiga gruppintressen kämpar ständigt för sin egen vinnings skull, på bekostnad av andra.

Vidare konstaterade Sokrates att de inkompetenta demokratiska politikerna är särskilt angelägna att själva alltid dominera debatter och att de inte tål andra åsikter än sina egna. Från början störs meningsmotståndarna vid talarstolen. Sedan hindras de att framföra sina åsikter. (Känns situationen igen?) Och slutligen utvecklas demokratin till ”den mest vidsträckta och mest tryckande träldom”. /…/

Efter ett kvarts sekel av demokratiskt majoritetsvälde gick Aten mot sin undergång. Det demokratiska förtrycket mot enskilda människor och minoriteter var inte mindre än det som förekommit i oligarkier eller diktaturer. De atenare som tillhörde lägsta samhällsklassen var i majoritet och dominerade den lagstiftande och dömande makten. I vissa fall var de även den verkställande makten. Majoritetens tillfälliga sinnesstämningar dömde folk till döden, man konfiskerade rika medborgares egendomar och förde krig genom beslutsfattande stormöten. Demokratins yttersta konsekvens var uppnådd, och republiken bröt samman.

***

Den socialistiska demokratins solidaritet är inte beroende av någon fri vilja. Medborgarna tvingas att i solidaritetens namn lämna ifrån sig det mesta av lönen för att vara ”solidariska” mot allt från fria sprutor till narkomaner i Malmö till hundratals miljoner kronor åt afrikanska diktaturstater. Den påtvingade ”solidariteten” innebär att Sverige har världens högsta skatter. Om solidariteten vore frivillig så hade vi fått en betydligt sundare prioritering i diverse solidaritetsprojekt. Dessutom så hade allt stöd kommit från hjärtat.

Solidariteten är i själva verket ren och brutal stöld av pengar från den arbetande befolkningen. Stöldgodset fördelas sedan av myndigheterna till folk som de socialistiska demokraterna ”tycker” ska ha mer pengar. Det kallas för ”generell fördelningspolitik”. När en ficktjuv ägnar sig åt ”individuell fördelningspolitik” genom att stjäla pengar, så betraktas det däremot som ett brott. Ur etisk synvinkel är det ingen skillnad mellan de två tillvägagångssätten att tillgripa andras pengar. Att ta pengar från folk mot deras vilja är och förblir stöld. Även om man kallar stölden för ”solidaritet”.

Om det nu skulle finnas en solidaritet mellan medborgarna så borde den ha manifesterats genom att folk var glada över att få hjälpa, respektive visade tacksamhet för erhållen hjälp och bidrag. Så är det inte. Folk tvingas att betala skatt. Den som försöker smita från sin solidaritetsskatt straffas hårt. Professionella socialbidragstagare tackar aldrig plikttrogna löneslavar för att de ägnar många arbetsmånader åt att betala för deras försörjning. Barn och föräldrar uttrycker aldrig någon tacksamhet mot de ensamstående som betalar deras barnbidrag, daghemsplatser, skolor och föräldraledighet. Ungdomar visar heller ingen tacksamhet mot de vuxna som jobbar för att betala deras utbildningar och studiebidrag. Gamla som slitit och betalat skatt ett helt liv får inte tack från någon. Och så vidare. Otacksamheten kanske beror på att socialdemokrater, kommunister och socialarbetare sedan 1960-talet hävdat att folk inte behöver visa tacksamhet, de har ”rätt” att få bidrag i olika former och kan ställa ”krav”. Där kom det, den socialistiska solidaritetens sanna innebörd: rätten att ställa krav på andra, d.v.s. tvinga andra att betala. Det handlar alltså inte om frivillighet och godhet, utan om egoistisk tjuvfilosofi.

Författaren presenteras i nästa blogginlägg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

VAD ÄR DEMOKRATI?

[image error]

Författaren till dagens bloggtext är anonym och det finns ett särskilt skäl till det. Jag vill nämligen att ni, kära bloggbesökare, läser texten utan att veta vem som skrivit den. Det ska jag avslöja i nästa blogginlägg, där jag samlat några funderingar kring en viktig fråga, nämligen hur en text ska värderas – ska den bedömas utifrån vad som står där eller utifrån vem som skrivit den? Jag kan också lägga till att jag tycker den är intressant och fortfarande relevant, trots att den skrevs för femton år sedan.

Egentligen består texten av två delar, som inte hör samman, i varje fall inte direkt, men som parats ihop av mig. Den första delen är konstaterande, även om den knappast är neutral. Den andra delen är argumenterande och för fram ett synsätt som tål att begrundas.

Den som har synpunkter får gärna maila sin uppfattning till mig.

Karl-Olov Arnstberg

***

Demokrati betyder folkstyre. Vid demokratiska beslut i olika organisationer så använder man sig av styrelseformen en person = en röst. Det förslag som får de flesta rösterna vinner. Demokrati är alltså en styrelseform. Den demokratiska styrelseformen har ingenting att göra med det man beslutar om, utan är endast en regel, en administrativ teknik för att fatta beslut.

Detta är dock en väl bevarad hemlighet för den stora majoriteten av medborgare. Om vi frågar folk vad som menas med demokrati så får vi många olika svar. De flesta kommer först att nämna den allmänna rösträtten, men dessutom får vi hundratals andra synpunkter på vad demokrati är för något. Ungefär 93 % tycker att demokrati är bra, men alla har en egen tolkning av vad demokrati konkret betyder. Ett tydligt exempel på begreppsförvirringen kunde vi höra när statsministern framträdde i TV den 11 september 2001 för att kommentera flygattacken mot World Trade Center i New York. “Det här är ett angrepp mot demokratin“, menade Göran Persson, som också påtalade vikten av att försvara demokratin. Skulle terrordådet vara ett angrepp mot styrelseformen i Sverige, USA och andra länder? Knappast. Vår statsminister måste ha menat något annat, men vad?

Om vi lyssnar på politiker i kommun, landsting, riksdag och regering så drunknar vi i synpunkter på vad som är demokrati. Politikerna talar sällan om styrelseformen, utan de talar om politiska frågor och kallar dem demokratiska rättigheter. Grovsorterar vi den politiska s.k. vänsterns, mittens och högerns definitioner av demokrati så upptäcker vi stora generella likheter. Men tar vi stickprov på vad de demokratiskt valda politikerna verkligen menar med demokrati så erhåller vi häpnadsväckande skillnader, allt ifrån kommunisten som menar att demokrati betyder att staten ska styra alla offentliga institutioner, äga alla företag samt bestämma om t. ex. inkomsterna och bostäderna för alla medborgare – till nyliberalen som anser att demokrati betyder att de flesta offentliga institutioner (sjukvård, skola, arbetsförmedling m. fl.) privatiseras och att den enskilda individen ska bestämma om sin eget livssituation genom frivilliga överenskommelser mellan individer, företag och organisationer.

Kommunisten och nyliberalen är dock udda uttolkare av begreppet demokrati. Majoriteten av befolkningen drar ett likhetstecken mellan demokrati och socialism. Den socialdemokratiska rörelsen har, med hjälp av vänstern, lyckats inbilla de flesta medborgare att demokrati inte bara är en styrelseform utan att demokrati också innefattar konkret politik. Socialistisk politik.

Om detta råder det ingen tvekan, det är bara att läsa genom Socialdemokraternas mycket omfattande partiprogram för att konstatera detta faktum. ”För oss är demokrati mer än ett styrelseskick. Det är ett värdesystem som ska genomsyra hela samhället ”… kan man bland annat läsa i Socialdemokraternas förklaring av demokratibegreppet. Det är detta värdesystem som nu innebär att den som bekänner sig till den svenska demokratin undermedvetet bekänner sig till den socialistiska ideologin. Detta trots att man kallar sig moderat, folkpartist o.s.v. Därför har folk i allmänhet svårt att se några större skillnader mellan partierna, varken ideologiskt eller i praktisk politik. Under de senaste borgerliga regimerna har också det socialistiska samhället suttit i orubbat bo.

I dagens läge betraktas det som suspekt, närmast brottsligt, att inte vara demokrat. Gemene man, och speciellt offentliga personer, är livrädda för att stämplas som odemokratiska. Detta innebär att alla ”demokrater” tvingas in i den socialistiska värdegemenskapen. Detta tydliggörs ofta av kulturskribenter och politiker som talar om den ”demokratiska gemenskapen” och med mer eller mindre dolda hot om fredlöshet pekar ut individer som inte delar vissa ”demokratiska” värderingar. En sådan värdering är synen på invandringspolitiken.

De politiska partier som anser att Sverige inte bör ha Europas mest generösa flyktingpolitik stämplas av journalister och politiker som både ”främlingsfientliga” och ”odemokratiska”. Riksdagspartierna, rånluvevänstern, TV, radio och dagspressen samarbetar effektivt och utan skrupler för att på alla sätt hindra sådana partier att etablera sig och delta i debatterna. Genomgående kallas t.ex. Sverigedemokraterna för ett odemokratiskt parti trots att det är ett klart demokratiskt parti (beträffande styrelsesättet) både i praktiken och enligt partistadgarna.

Diverse vänsterorganisationer som förespråkar kommunistisk diktatur utsätts inte alls för de etablerade politikernas och journalisternas anklagelser om att vara odemokratiska.

När frågan om allmänna val gällande flyktingpolitiken har väckts av någon politiskt inkorrekt person utan självbevarelsedrift, så har den gemensamma åsikten hos etablissemanget varit att ”det kan man inte rösta om”. Vi kan således konstatera att värderingen ”demokrati” snarare handlar om rent politiska ställningstaganden i stället för den ursprungliga betydelsen: folkstyre.

***

Det viktigaste och primära politiska ställningstagandet gäller inte om samhället ska ha demokrati, diktatur eller något annat styrelseskick. Den viktigaste frågan är i stället: hur omfattande ska politikernas makt vara över medborgarna?

Vi bör fråga oss vilka ramar som ska ställas för det politiska inflytandet. Hur stor ska individens ekonomiska frihet vara? Ska medborgarna endast få rösta fram förmyndare vart fjärde år och i övrigt vara utan inflytande (som i dagens svenska demokrati)? Eller bör vi införa direktdemokrati där medborgarna bestämmer i viktiga frågor genom nationella, regionala och kommunala folkomröstningar?

I dagens svenska socialistiska demokrati finns det i princip inga gränser för politikernas makt över medborgarnas liv. Politikerna har fått/tagit sina mandat in blanco. Politikerna kan t. ex. höja skatterna hur högt som helst. De kan beordra de manliga medborgarna att gå ut i krig och offra sina liv. De har, till stor del, avhänt Sveriges självständighet till främmande makter. De går in på medborgarnas privata bankkonton och konfiskerar pengar. De registrerar mängder av fakta om alla medborgare och kräver fullständig information om t. ex. bostad, ev. sammanboende, förmögenhet, innehav av TV och så vidare … Statens, d.v.s. politikernas och de offentliga tjänstemännens, totalitära makt och kontroll över medborgarna är mer omfattande och finmaskig än i många diktaturer.

För en självständig människa är den svenska socialistiska demokratin ett ofritt samhälle där medborgarna har decimerats till underdåniga, maktlösa klienter till samhällsinstitutionerna.

Författaren presenteras i nästa blogginlägg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.