Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 45

Det privata och det offentliga

[image error]

Bland mina anteckningar hittar jag en förteckning över äldre tilltalsformer, före den så kallade dureformen. Jag tror att jag själv skrivit den men är inte helt säker. Nå, detta är ingen sofistikerad teori utan en enkel beskrivning av ”hur det var”. Vem som är upphovsmannen (kvinnan) har därför ingen större betydelse. Så här var det:

Tilltal före du-reformen

Du var utbrett från Dalarna och norröver (till kungen: ”här i Dalarna säger vi du till alla utom till dig och din far”)
Du användes vanligen också bland ”enkelt” folk över hela landet. Också av föräldrar till barn men inte tvärtom (Har Ni ätit korven, far?).
Du gällde nedåt från borgare som tilltalade enkelt folk. Riktigt korrekt var det dock inte. Helst skulle man tilltala med förnamn: ”Vill Elsa vara snäll och plocka fram de blå byxorna”. ”Visst kyrkoherden, det ska jag genast göra!”
Förnamn var hierarkiskt tilltal nedåt. En godsherre tilltalade exempelvis statarna med förnamn: ”Vill Jöns Petter göra dynggrepen ren!” ”Det ska ske på momangen, greven”. Efternamn var också vanligt: ”Vill Johansson …”
Förnamn och du efter att ha man lagt bort titlarna, vilket var en borgerlig sed (”Spottat varandra i ansiktet”). Då gällde inte bara du utan också bror som tilltal. Därigenom kunde man undvika ordet du: ”Vad har bror haft för sig under helgen då?” Syster var mer ovanligt, men det förekom: ”Vad har min kära syster …”
Namn och titel, ibland bådadera, var det säkraste och artigaste tilltalet till alla som man inte var du med eller inte kände särskilt väl. Fullt så artiga ville dock borgare mera sällan vara mot folk långt ner på rangskalan.
Kände man inte till namnet på den man tilltalade kunde man, i synnerhet i servicesammanhang använda genustilltal: ”Damens fläskkotlett är klar nu!, eller kanske ”Nu kan herrn ta sitt kallbad!”.
Ni:ade gjorde man såväl uppåt som nedåt när man inte tyckte det var störande att den sociala distansen fick en språklig bekräftelse. Men om man först använde titel och namn var det sedan helt ok att använda Ni. Exempelvis ”Skulle fröken Conradson vilja vara så snäll och skriva ut den här promemorian. Det vore bra om Ni blev klar före klockan tre”.
Främlingar tilltalades i passivum eller genom omskrivningar på olika sätt ”Det är till att ha ett eget bränneri, ser jag”.

Som allmänt tilltal började du att dominera redan under femtiotalet och kan jämföras med modern arkitektur, som undvek äldre stilars krusiduller. Enkelhet och saklighet var ”tidens melodi”. Ungdomar och bilister var först med att självklart säga du till varandra och bensinstationerna var den offentliga arena där tilltalet först slog igenom. Du-reformen var en reform bara i den meningen att den slog igenom i myndighetsspråket 1967, när Bror Rexed som tillträdande chef för Medicinalstyrelsen genomförde att alla på myndigheten skulle säga du.

Även om tilltalsordet ni numera blivit vanligt ”över disk” i finare butiker är du fortfarande det korrekta tilltalet i de flesta sammanhang. Det gäller också för mail, ett informellt medium som ännu inte har utvecklat särskilt avancerade etikettsregler och hövlighetsfraser. Vi skriver (egentligen ”säger”) hej till högt rankade personer som vi aldrig har mött.

Eftersom du är ett tilltal som ignorerar den sociala hierarkin reser det ett antal frågor som rör språkets förhållande till verkligheten. Hade de gamla tilltalen blivit föråldrade därför att de hierarkier och sociala distanser som de speglade inte längre fanns kvar? Går man tillbaka till listan ovan så ser man att så inte är fallet. Visst har det blivit enklare för folk av olika slag att tilltala varandra men det har också blivit svårare. Precis som ordet ”älskling” kan ordet ”du” uttalas på många olika sätt. En far kan säga ”hörru” till sin son men inte till sin chef, exempelvis. Att visa social respekt har blivit svårare, men är lika nödvändigt som tidigare.

Vanligen utgår vi från att verkligheten styr språket. Enkelt uttryckt: vi skapar och formar det språk vi behöver för att kunna hantera den verklighet vi lever i. Men kan processen gå åt andra hållet också? Jämför med svansen på en glad och ledsen hund. Ledsen, svansen nere, glad svansen uppe. Om man lyfter svansen på en ledsen och rädd hund så kan den faktiskt bli gladare och sturskare. Fungerar det så också med språket, det vill säga skapar ett jämlikt tilltal större jämlikhet? Detta är en stor fråga om man väljer dogmen ”allas lika värde”. Kan (det felaktiga) påståendet att människor har lika värde skapa större jämlikhet? Jag tror att svaret är nej, att språket tar andra vägar, alternativt att vi helt enkelt får ett sämre språk att beskriva verkligheten med, vilket i sig inte minskar utan ökar risken för motsättningar i samhället.

Ännu en fråga handlar om närheten mellan språk och verklighet. Kan språket avlägsna sig så långt från verkligheten att det till och med tappar kontakten? Och vad händer då? För att kunna besvara den frågan måste vi nog föra in ytterligare ett begrepp: språkets ideologisering. När ett ideologiserat språk används, betyder det med en sliten metafor att kartan blir viktigare än terrängen. Det är ganska enkelt att upptäcka om detta sker, därför att konsekvensen blir inte ett deskriptivt utan ett normativt förhållningssätt till verkligheten. Lyssna till hur politiker och makthavare när de ställs inför samhällsproblem (verklighet) istället för att föreslå åtgärder talar om hur det borde vara (”Gängkriminalitet är inte bra, det ska vi inte ha”). Eftersom nu verkligheten är så förfärlig som den är, så vill de också tala om hur upprörda och ledsna de blir. För många av oss är det provocerande eftersom de därmed avslöjar att de inte har den koll som behövs. Detta betyder att de inte kan göra sitt jobb, det vill säga förhindra eller åtgärda problemen – de lever i sin egen språkliga bubbla.

Tilltalsordet du gjorde också övervåld på verkligheten på ett annat sätt, genom att rasera gränsen mellan det privata och det offentliga. I ”The fall of public man” (1974) beskriver den amerikanske sociologen Richard Sennett hur det privata livets värden, former för rationalitet och argumentation breder ut sig, tränger in i och infiltrerar det offentliga livet. Personlig öppenhet och närhet kommer att framstå som absoluta och universella värden, som bör prioriteras inte bara privat utan också i det offentliga språket. Det innebär att den som vill vinna en debatt inte kan begränsa sig till att vara saklig och rationell. Argumentation och praxis måste också symboliskt förankras och artikuleras i deltagarnas personliga integritet och autenticitet. En av konsekvenserna är att exempelvis politikernas privatliv framstår som viktigare än deras program och att makthavares personlighet blir deras viktigaste professionella tillgång.

I offentligheten behöver vi kunna umgås med varandra som främlingar och umgänget med främlingar kan inte baseras på personliga egenskaper. Vi måste använda oss av regler och egenskaper som är fristående från ”det personliga”. Tillsammans med främlingar är det därför nödvändigt att vi bär masker och upprätthåller distansen. Det ger inte bara ett ömsesidigt skydd utan maskerna och distansen gör det också möjligt att skilja på det privata och den offentliga uppgiften. Intimiseringen är ett språkligt förfall dels därför att det sociala samspelet kan bli mycket besvärligt när vi avvisar den sociala interaktionens formella ram, dels därför att den offentlighet där myndigheter och politiker ska utöva sin makt, rasar samman. Detta har Sennett genialt kallat för intimitetstyranniet.

Skilda tilltalsord speglar också en samhällsform som gör tydlig skillnad mellan familjen och arbetet. I arbetet fungerar man specialiserat och följer mer eller mindre standardiserade och rutiniserade beteendespecifikationer. I familjen fungerar man som en total person. Arbetets offentliga sfär är rationell och intressestyrd, medan familjens privat- och intimsfär styrs av kärleken och begären. Genom arbetet får man ekonomisk ersättning, gemenskap och erkännande, i familjen får man mat, omsorg och bekräftelse.

Med radio och teve forsar intimitetstyranniet in i vardagsrummet, antingen det nu handlar om politiska debatter eller dokusåpa. Det är rentav frågan om inte det politiska offentliga agerandet är i färd med att transformeras till dokusåpa. Vi får veta massor av saker som vi inte behöver veta – och som många bland oss antagligen heller inte önskat att få veta – om personer, som på de mest skiftande grunder har blivit offentliga. År 2010 blev Lars Leijonborg som ledare för folkpartiet intervjuad i Sveriges Radios P3 och fick frågan om han rakade pungen. Nu är nog de flesta i mediebranschen överens om att det var ett övertramp men observera att frågan ändå var tillräckligt ”normal” för att Lars Leijonborg skulle besvara den (Nej, han rakade inte pungen).

I postmoderna tider lever vi alla i återskenet från ett panteon av kändisar och celebriteter. Dessa de kända personernas Olympus består av en intimiserad offentlighet där alla slags gränser mellan det privata och det offentliga överträds, utan att någon verkar bekymra sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Land ska med lag byggas

[image error]

Lagen reglerar invånarnas liv i en nation. Möjligen kan kungar och presidenter stå över lagen (och diplomatiska besittningar utanför), men i övrigt gäller lagen för alla som befinner sig inom ett lands gränser, turister såväl som medborgare. Man skulle kunna säga att lagen är det rum där det inte bara är tillåtet utan där vi ska vistas. Den som lämnar rummet gör något olagligt och straffas för det.

Rättigheterna är såväl positiva som negativa. De negativa är när lagen säger ”du får inte”. Du får exempelvis inte stjäla, inte begå mord och inte köra mot rött ljus. Det du inte får göra, lite förenklat kan du läsa om det i lagboken. De positiva rättigheterna, de hittar du både i regeringsformen och i myndigheternas regelsamlingar, exempelvis hos Försäkringskassan och Socialstyrelsen. I välfärdsstater kan listan på rättigheter bli väldigt lång. Du har rätt till barnbidrag, subventionerade glasögon och färdtjänst, för att nämna några. Andra rättigheter är föräldraledighet med bibehållen lön, sjukvård till begränsad kostnad etc.

Den som är stark, frisk och arbetar har i praktiken inte lika många rättigheter som den som är svag, sjuk och inte arbetar. På så sätt kommer välfärdssamhället att belöna svaghet. Det är ett ohållbart recept att bygga ett samhälle efter. Till en början kan det fungera väldigt bra därför att det tar tid för medborgarna att anpassa sig till de nya villkoren, men anpassningen/utnyttjandet/exploateringen följer alltid och när kostnaderna rusar i höjden gäller det för politikerna att kunna slå till bromsarna.

Rättigheterna har också formen av friheter. I en demokrati har alla medborgare, i varje fall i den politiska retoriken, åsikts- och yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet.

I synnerhet är yttrandefriheten knepig, därför att lika lite som andra gillar politiker att få kritik, vilket är yttrandefrihetens kärna. Därför är yttrandefriheten det som först begränsas när en maktelit känner sig hotad. I Sverige har vi två begrepp som visar att yttrandefriheten är synnerligen begränsad – det ena är Värdegrunden, det andra är Åsiktskorridoren. De medborgare som inte håller sig till värdegrunden och/eller åsiktskorridoren drabbas av sanktioner. Vissa av dem är juridiska, som åtalet ”Hets mot folkgrupp”, vilken kolliderar med yttrandefriheten. Statens och juridikens budskap är: ”Du får säga vad som helst, bara du håller dig inom åsiktskorridoren”. Det betyder att vi inte längre har yttrandefrihet i Sverige.

Juridiken, inte gärna dess bokstav men väl dess praktik, är ett av de vapen som politikerna försöker lägga beslag på, när kritiken växer. Den allvarliga kritik som kan komma från andra länder och internationella organisationer går inte att göra så mycket åt. På hemmaplan är det annorlunda. Där kommer kritiken främst från två håll: medierna respektive medborgarna. När den kommer från journalister och media sätts sanktionerna in mot dem. Det handlar därvid mera om att tvinga dem till självcensur än om öppen censur, eftersom en sådan kan baktända politiskt. Det är väldigt sällan som väljarna röstar på partier som är för censur.

Svenska medier, som tillhör världens hårdast självcensurerande, erkänner aldrig att så är fallet. När detta skrivs har SVT:s Rapport ett återkommande självberömmande inslag där de påstår att de ger hela bilden. Eftersom lögnen är så grov funderar jag på om journalisterna verkligen är så inlåsta i sin bubbla, att de tror att det är sant. Eller de kanske helt enkelt, som fostrade i postmodernismens era, inte är så intresserade av sanningen. Det viktiga är att det låter bra.

När kritiken kommer från folket handlar det om att yttrandefriheten begränsats, men också där finns en betydande självcensur. För båda typerna av inskränkningar gäller att politikerna vill att juristerna ska vara deras lydiga tjänare, inte deras granskare. Politikerna kan exempelvis ge rättsväsendet i uppdrag att vara särskilt observant när det gäller ”hets mot folkgrupp” med en motivering som inte heller den får uttalas offentligt, nämligen att ju mer mångkulturellt ett land är, desto större är risken för etniska motsättningar och kravaller.

Eftersom den förda politiken till sin kärna är vänsterliberal och protesterna påstås komma från höger, har vänsteraktivister ett betydligt större handlingsutrymme än högeraktivister. Det framgår med all tydlighet i den video nedan, där österrikaren Martin Sellner berättar om hur den österrikiska staten via rättssystemet trakasserar den identitära rörelsen (Identitäre Bewegung Österreich, IBÖ) och honom, som en av organisationens ledande företrädare.

Jag bad en mycket skicklig svensk jurist att kommentera Martin Sellners video. Han skrev:

Hej,

Har sett videon om diverse trakasserier och elakheter. 

Husrannsakan och finansbrott

Sellner säger att husrannsakan och anklagelsen om finansbrott syftar till att ”förstöra oss psykologiskt och finansiellt”. Givetvis kan det bli effekten men konspirationsteorier stämmer sällan. Jag tror det är så enkelt som att rättsväsendet (polisen) har ett antal på laglig väg tillskapade redskap. Ett av dem är husrannsakan, som används så ofta det bara går, i syfte att få fram bevisning. I vissa fall hittas bevisning som kan användas mot misstänkta. I andra fall hittas ingenting och då är ingen skada skedd – ur systemets perspektiv. Då håller åklagaren bara tyst, det nämns inte i processen eller också antyds att det säkert hade funnits någonting graverande som undanröjdes innan husrannsakan skedde. Även avsaknaden av bevis kan omvandlas till bevis för skuld när ”systemet” väl är inställt på att styrka skuld. 

Eftersom tryck- och yttrandefrihetsbrott till sin natur är svåra att styrka är det ”naturligt” att rättsväsendet även slänger in ”finansbrott” i processen. Det klassiska exemplet är givetvis Al Capone som fälldes för skattebrott. ”Finansbrott” går alltid att styrka om bara tillräckligt nitiska skatterevisorer får ägna tid åt konton, bokföring etc. Här blir det vinst varje gång, vilket givetvis åklagaren vet. 

Banderollen med texten ”Erdogan – hämta hem dina turkar”. 

Sannolikt är det så i Österrike, som i Sverige, att vi lever i en tid då gränserna för vad som ryms inom hets mot folkgrupp testas – och flyttas fram – av rättsväsendet, förmodligen som en följd av politiska signaler. Vad som är lagligt respektive olagligt måste mejslas fram i praxis. Det är svårt att kritisera ”systemet” för att slänga in och testa texten på banderollen i en process. För Sellner är det obegripligt men för åklagaren kostar det inget att testa.

 

I Sverige ser vi samma utveckling både i fråga om hets mot folkgrupp och exempelvis våldtäkt. Jag anser man måste se rättsväsendet som en organism som i olika tider reagerar på olika fenomen i samhället, självständigt eller som en följd av politiska signaler. Rättsväsendet befolkas av människor som, i likhet med många utanför rättsväsendet, reagerar på retorik om allas lika värde etc. Även om vi gärna tror att rättsväsendets alla jurister och andra bara följer lagen går det inte att utesluta ett politiskt agerande från åklagare, domare med flera, förklätt till rättstillämpning.

Precis som med finansbrott ovan slänger åklagaren in ”skadegörelse”. Någon har brutit upp ett lås. Bedömningen av texten på banderollen är skriven i stjärnorna men däremot är chanserna goda att åklagaren får med sig domstolen i slutsatsen att det är olagligt att bryta upp ett hänglås. Det är ”åklagartänk” att slänga in det uppbrutna låset.

Sellner frågar hur ”hat” kan definieras juridiskt.

Logiskt har han givetvis rätt men juridiken drar sig inte för att gå på vatten. Genom att kasta in texten på banderollen i en process måste domstolarna ta ställning för eller emot. Brott eller inte. Domstolsprövningen kommer således att innebära att vi får en juridisk definition av begreppet ”hat”. Hur väl det stämmer överens med logik och sunt förnuft är en helt annan sak. 

Sellner verkar tro att yttrandefrihet är en absolut rättighet, vilket är en vanlig förställning hos icke jurister. Jag gissar att Österrike, precis som Sverige, har en brottskatalog i yttrandefrihetslagstiftningen som listar undantagen från rätten att yttra sig. Man kan säga att yttrandefrihet finns och fungerar så länge den inte prövas i domstol. Detta är bl.a. skälet bakom vår pressetiska prövning i Pressens Opinionsnämnd och Granskningsnämnden för radio och tv. Håll yttrandefrihetsbrotten utanför domstolarna! Dessa brott passar inte särskilt bra i domstol. När yttrandefrihet prövas i domstol blir det lätt absurt – som i det aktuella fallet i Österrike. 

Spruta krita som försvinner efter ett par dagar. 

Sellner ifrågasätter värdeminskningen av bilar etc. eftersom kritan försvinner efter ett par dagar. Juridiken ser annorlunda på verkligheten. Ta ex. förberedelse till brott. Inget brott har begått men folk döms ändå. Om rekvisiten för ett brott (skadegörelse) är uppfyllda saknar det betydelse om brottet utförs eller följden av brottet (nedmålade bilar) försvinner efter ett par dagar. En rättslig bedömning är en slags hypotes, som domstolen tar ställning till. Hypotesen – inte verkligheten – är det viktiga för juristens konstruerade tankesätt. Juridiska bedömningar är en form av mekanik. Juristens hjärna ställs in på produktion, ungefär som för knegaren vid löpande bandet. Att det är på det viset kan bara, tänker jag, bero på att juristutbildningen är starkt socialiserande och suggererande. Precis som en person med adhd fungerar inte juristens hjärna som hos andra människor. 

Sellner ifrågasätter varför rättsväsendet ingrep mot honom och hans kamrater istället för att exempelvis beivra brott mot en misshandlad kamrat. Varför gjordes inget ingripande mot gärningsmannen i det fallet? Juridiken tillåter bara en god sida. Andra sidan måste vara ond. Exempel: Två personer kommer överens om att träffas och slåss. Båda är jämnstarka. De tillfogar varandra betydande skador. Ur logisk synvinkel kan båda betraktas som medskyldiga till de skador som uppstått. Men juridiken måste välja ut en ond och en god, oftast (tror jag) genom vem som först gör en anmälan. I samma ögonblick finns ingen möjlighet för den andra kombattanten att bli betraktad som offer för våld. Offerrollen är redan upptagen, vilket betyder att den andra parten bara kan bli gärningsman. I Sellners fall är ”systemet” inriktat på en prövning av om en eventuellt olaglig organisation som gjort olagliga saker. Att någon på den sidan av skuldskalan skulle få rättsordningens sympatier eller stöd för en prövning om brott begåtts mot dem, det finns tyvärr inte på kartan. Så fungerar inte rättsligt tänkande! Här kanske ska tilläggas att ”rätt” i meningen att klarlägga vad som faktiskt inträffat inte är en domstols uppgift. Domstolen ska pröva den bevisning som åklagaren lagt upp på bordet. Inget annat! Brister i åklagarens bevisning kommer att fortplanta sig vidare och resultera i bristfälliga domslut.

Stickers

Sellner frågar varför hans stickers är mera problematiska än andra stickers som är uppklistrade på samma lyktstolpar etc. Juridiken ägnar sig inte åt att se och värdera sammanhang utan åt att i ett konkret fall bedöma om rekvisiten i en bestämmelse om brott är uppfyllda eller inte. Om 100 Hammarbyfans slåss med Djurgårdensfans efter en match kan alla inte gripas och lagföras. En eller ett par killar åtalas och fälls för misshandel. Om de befinner sig på ena eller andra sidan i striden saknar betydelse så länge rekvisiten är uppfyllda. Om andra utfört misshandel påverkar inte bedömningen av deras skuld. Att det sitter andra stickers på samma stolpe kanske Sellner tycker har betydelse men det faller utanför en rättslig prövning av hans eventuella skuld för att ha satt dit, eller tryckt upp dem. 

I all hast!

XYZ   

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Totalitära experter

[image error]

Vänsterpolitiker hyllar det starka samhället och om deras politiska motståndare inte lyckas förhindra det utvecklar de förr eller senare politiska verktyg för att tvinga medborgarna att anpassa sig till deras ideal. Se Sovjet, se DDR, se Kambodja, se Nordkorea, se Venezuela.

Och se Sverige med sitt PK-tyranni, sin värdegrund och det växande antalet politiska rättegångar mot medborgare som inte kan hålla tand för tunga (Hets mot folkgrupp). För svenska politiker är demokrati numera liktydigt med universellt giltiga mänskliga rättigheter. Vilka dessa är bestäms av politiska experter – där har folket ingen talan. Det är bara andra experter som har mandat att gilla eller ogilla. Eftersom dessa rättigheter styr vilka som anses ha rätt att bo och söka asyl i andra länder och hur detta ska finansieras, är detta en djupt odemokratisk definition av demokrati. Den lägger makten i experternas händer. De står emellertid inte för kostnaderna utan det får skattebetalarna göra. Det är därför berättigat att kalla expertväldet för ett tyranni.

Den minsta gemensamma nämnaren för totalitära regimer genom historien är att folket inte ska tänka på egen hand utan lyda. I ett totalitärt samhälle är lydnaden ett tecken på politisk mognad. En majoritet av Kinas medborgare tycker om att lyda maktens direktiv. Detsamma gäller för Sverige. Vi skulle kunna ha haft en revolutionär ungdomsrörelse vid universitet och högskolor. Det har vi inte, upproren kanaliseras till av makten godkända företeelser som att rädda klimatet, kampen mot rasismen och för social rättvisa.

”Kritiskt tänkande” är ett ”godkänt” analytiskt instrument som vid Västvärldens universitet och högskolor i hög utsträckning konkurrerat ut det som skulle kunna kallas för ett oberoende och fritt tänkande. Idén med kritiskt tänkande är att studenterna lär sig att känna igen olika former av förtryck och övergrepp, som homofobi, rasism och männens patriarkala förtryck av kvinnor. Detta är inte ett ”fritt” utan regelstyrt tänkande. Det gäller att inte komma fram till felaktiga och politiskt icke korrekta slutsatser. Det fria och oberoende tänkandet är av ett annat slag. Det är långt ifrån alltid särskilt imponerande och landar ganska ofta fel. Det är spelplanen för besserwissrar, konspirationsteoretiker, knäppskallar och högröstade människor som älskar att tala om för andra hur det ligger till med både det ena och det andra.

Som forskare tycker jag egentligen illa om såväl det kritiska som det fria tänkandet, men av olika orsaker. Det kritiska tänkandet är totalitärt till sin natur, det lär ut hur man resonerar för att nå ett politiskt korrekt svar. Men tänk om det inte finns något sådant svar? Eller det kanske finns ett trovärdigt svar men det är omöjligt att förverkliga i form av en praktik? Många politiska frågor hör hemma inom en av dessa båda öppna kategorier.

Det fria tänkandet ogillar jag därför att det med en forskares ögon innehåller så många svagheter och felaktiga slutsatser. Vetenskapligt sett är det inte alltid men väldigt ofta helt enkelt undermåligt. Samtidigt vet jag att det fria tänkandet ibland kombineras med fantastiska vetenskapliga landvinningar. Newton lär ha ägnat mycket tid åt alkemi, men inte desto mindre var det han som formulerade gravitationslagen.

Det finns också ett annat och politiskt sett viktigare perspektiv på det fria tänkandet. Det är ett sundhetstecken och – faktiskt – en nödvändighet för att hålla en demokrati vid liv. Den som tänker fritt tar också ansvar för konsekvenserna av sitt tänkande. Den som tänker lydigt, i enlighet med maktens direktiv, axlar inte samma ansvar. Den i tidigare blogginlägg citerade Salvatore Babone exemplifierar med USA:s tveksamhet att gå med i första världskriget. Hade USA varit lite snabbare kanske miljontals liv hade sparats. Bolsjevikerna hade kanske inte lyckats med sin revolution i Ryssland och Tyskland hade blivit mer övertygande besegrat och på så sätt hade kanske de revanschistiska strömningar som ledde fram till nazismen och andra världskriget aldrig fått gehör. Men säkra kan vi givetvis inte vara. Det kunde också resulterat i ett än vidrigare 1900-tal. Som sagt, det kan vi inte veta.

Men vad vi kan veta är att när USA väl tog ställning så var interventionen grundligt genomdiskuterad. Det amerikanska folket hade blivit på det klara med om de var för eller emot kriget. När USA 1917 verkligen gick med hade beslutsfattarna folket bakom sig. De som från början var mot interventionen och till med hade röstat på Woodrow Wilson, eftersom de gillade hans isolationistiska politik, ställde upp, som de patrioter de var.

Detta i motsats till USA:s nutida krigföring i sydostasien och mellanöstern, som bedrivs av militära och andra experter. Där har folket inte någon insyn och det är knappast förvånande att dessa krig är impopulära. Medborgarna har inte haft den demokratiska möjligheten att tänka igenom och föra en debatt, i media, i sina nätverk, på kaféer, gator och torg. Om krigen är rätt eller fel, framgångsrika eller om USA blir besegrat, det vet inte gemene man så mycket om. Men vi vet att det inte finns någon folklig konsensus rörande deltagandet i dessa krig.

Det är kanske ännu värre med Sveriges internationella militära insatser. Samtidigt som försvarsmakten är rejält på dekis har Sverige lagt betydande summor på så kallade fredsbevarande insatser i mer än 60 länder. När detta skrivs pågår svenska truppinsatser i Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Irak, Kongo-Kinshasa, Kosovo, Mali, Mellanöstern, Kashmir i Pakistan, Somalia, Sydkorea, Sydsudan och Västsahara. Insatserna i Afghanistan och Kosovo kallas för ”större truppinsatser” medan det för övriga länder handlar om ”enskilda insatser”. Väljer jag en sådan insats på måfå, den i Kashmir, handlar det om fem till sex officerare varav en är medicinsk assistent och de övriga militärobservatörer.

Vad vet svenska väljare om dessa militära insatser och vad de kostar? På vardagssvenska konstaterar jag: Inte ett skit. Bara insatsen i Mali med ungefär 250 soldater i en egen camp utanför Timbuktu kostar mellan 800 och 900 miljoner kronor om året. Eftersom Sverige varit med sedan 2014 och ännu inte dragit sig ur handlar det så här långt om minst fyra miljarder kronor. Det slår mig att det här (miss)bruket av skattemedel borde intressera ”Skattebetalarnas förening” men när jag googlar frågan hittar jag inga svar. Skattebetalarnas förening ägnar mycket tid åt att försöka sänka skatterna men frågar sällan vad skatterna används till. Det borde de göra, det är i högsta grad en fråga för skattebetalarna. Och mer en så: för demokratin. Hemliga krig och dyrbara militära insatser som folk nätt och jämt vet om att de äger rum, är en bra illustration av experternas totalitarism.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den odemokratiska demokratin

[image error]

När den amerikanske nationalekonomen och statsvetaren Francis Fukuyama för ett kvartssekel sedan skrev sin också till svenska översatta ”Historiens slut och den sista människan” menade han att Västerlandets kapitalistiska marknadsekonomi och det liberala demokratiska samhället var överlägset alla andra. ”Historiens slut” syftade på just detta, att mänskligheten äntligen hade landat i det bästa möjliga sättet att styra ett samhälle. Påståendet är fortfarande giltigt för kapitalismen. Det finns inget bättre system (ännu). Planekonomi, vilket har varit det kommunistiska alternativet, kan inte konkurrera när det gäller att skapa välstånd. Sovjetunionens ledare förstod inte detta och imperiet gick under. Kinas ledare förstod och införde i praktiken några år efter Mao Tse-tungs död marknadsekonomi, med fantastiska ekonomiska framgångar som följd.

När det gäller det liberala demokratiska samhället borde dess överlägsenhet vara lika enkel och självklar som kapitalismens, men så är det inte. Medan det är lätt att definiera en marknadsekonomi så kan begrepp som liberal och demokratisk av en maktelit hanteras i det närmaste godtyckligt. I synnerhet gäller det för demokratibegreppet. På rak arm kan jag inte säga något politiskt centralt begrepp som är så felaktigt använt och ofta missbrukat som demokrati. Som bekant kallade sig den totalitära staten Östtyskland, där man till och med sköt ihjäl medborgare som försökte fly därifrån, för en demokratisk republik. Det gäller också för Nordkorea, vars officiella namn är ”Demokratiska Folkrepubliken Korea”.

Den felaktiga användningen finns också hos Fukuyama när han anger att det inte handlar om vilka demokratier som helst, utan om de liberala. Det är nämligen liberalismen som mer än någon annan politisk ideologi gått i bräschen för att uttolka demokrati inte som folkstyre utan som mänskliga rättigheter. Emellertid, demokrati har inget med mänskliga rättigheter att göra utan det är en procedur som ger folket rätt att tillsätta och avsätta sina ledare. Det är naturligtvis önskvärt att dessa ledare bejakar de mänskliga rättigheter, som i sin första FN-version formulerades 1948, men om folket enligt liberala kriterier ”väljer fel” blir det därmed inte odemokratiskt. Folkviljan, som den uttrycks i allmänna val, kan inte vara odemokratisk.

Jag tror att samtliga riksdagsmän, om de fick frågan om Sverige är en demokrati, tveklöst skulle svara ja, samtidigt som de blev förvånade över att en så konstig fråga alls kunde ställas. Likadant är det nog med 90 procent av Sveriges befolkning, kanske ännu fler. Emellertid, Sverige är ett gravt odemokratiskt land, vilket kan sammanfattas i nedanstående sex punkter och observera: detta är varken åsikter eller obelagda påståenden utan sakliga och väl underbyggda konsteranden:

Riksdagens ledamöter ska representera folket, men det gör de inte. Alla riksdagsledamöter representerar sina partier och den som inte är solidarisk med den så kallade partilinjen hamnar antingen inte på valbar plats, alternativt blir utesluten ur partiet. Det är inte svenska folket som väljer sina riksdagsledamöter utan det gör partierna. Det står i strid med Sveriges grundlag, men vem bryr sig?

Sju av riksdagens åtta partier är överens om att demokrati skall uttolkas som rätt värdegrund. De som inte bejakar dogmen om alla människors lika värde är enligt denna definition odemokratiska. Men ”rätt värdegrund”, ett begrepp som hittades på inom det svenska skolväsendet under 1990-talet, har ingenting med demokrati att göra. Tvärtom har begreppet blivit ett vapen mot dem som i yttrandefrihetens namn vill meddela en avvikande uppfattning i viktiga politiska frågor.
Sju av åtta riksdagspartier är överens om att utesluta det åttonde riksdagspartiet. De kohandlar och gör våld på sina vallöften för att slippa dela med sig av makten. Därmed utesluter de den miljon väljare som röstat på detta parti (SD). Med andra ord respekterar de inte folkviljan. De påstår, vilket i sak är felaktigt, att Sverigedemokraterna inte är demokrater trots att de är framröstade i ett val och trots att SD, vilket man kan förvänta sig av ett demokratiskt parti, är beredda att samarbeta med alla de övriga partierna, under förutsättning att deras politiska program någorlunda respekteras.
När det gäller för landet viktiga för att inte säga avgörande framtidsfrågor, främst invandringen, tillåts ingen fri offentlig debatt, i synnerhet inte i statsägda medier. De som ifrågasätter den förda politiken stängs ute med argumentet att de är extremister, rasister, fascister och nazister, det vill säga de påstås vara odemokratiska. Vari det odemokratiska ligger i att protestera mot den invandring som åstadkommit så stora skador på välfärdssamhället återstår att bevisa.
Juridiskt lagförs medborgare som protesterar mot invandringen i mindre väl valda ordalag med hjälp av gummiparagrafen ”Hets mot folkgrupp”.
Resultatet från svenska folkomröstningar är inte bindande utan enbart ett slags rekommendationer, varefter politikerna gör som de själva finner bäst. Låt oss säga att svenskarna röstade fram ett Swexit på samma sätt som britterna röstade fram Brexit. Om det skulle ske i Sverige behöver politikerna, formellt sett, inte bry sig om resultatet.

Allt fler medborgare i Europas gradvis alltmer totalitära länder har upptäckt att de inte längre har något inflytande över den förda politiken. Politikerna har lyckats tömma demokratierna på sitt demokratiska innehåll och fattar beslut som står i strid med folkviljan. Som en konsekvens växer populismen, en demokratisk motrörelse vilken då, enligt samma logik, döms ut som odemokratisk. Och det EU-land som mer än andra påståtts vara mest odemokratiskt är Ungern under Viktor Orbáns ledning.

Det påstås att Fidesz är ett högerextremt parti och att Orbán håller på att skapa en enpartistat. Det som karakteriserar politiskt extrema partier såväl till höger som till vänster är att de vill slopa de allmänna valen, inför risken att bli bortröstade. Att Viktor Orbán och Fidesz motarbetar sina politiska motståndare är inte odemokratiskt. Så gör faktiskt alla politiska partier och att de vill försvåra uppkomsten och bildandet av andra partier tillhör också de spelregler som ryms under demokratibegreppet. Det avgörande är om Viktor Orbán och Fidesz vill slopa allmänna val och folkomröstningar. Mig veterligt vill de inte det och varför skulle de vilja det, de har ju folkviljan med sig. Viktor Orbán och hans öppet nationella politiska parti Fidesz vann de allmänna valen 2010, 2014 och 2018, alla gångerna med mer än två tredjedelar av rösterna. Vad som Viktor Orbán gör är att sätta den egna nationens väl och ve framför EU-byråkratins direktiv – vilket givetvis är provocerande eftersom Ungern är medlem av EU.

Efter att Ungern 1989 vunnit sin frihet från det forna Sovjetunionen styrdes det till en början av klassiska liberaler och före detta socialister som bytte ut Marx mot Milton Friedman och Lenin mot Tony Blair. Viktor Orbáns Fidesz startade som dissidenter till det sovjetiska väldet och till en början var de klassiskt liberala men efter att det gått dåligt i valen bytte de politik och förklarade att de var kristna nationalister.

Vad är det då som gör att Viktor Orbán beskylls för att föra Ungern mot en enpartistat? För det första att han vill revidera grundlagen så att där står att ”Ingen utländsk befolkning kan placeras i Ungern”. Bakgrunden är att EU vill tvinga Ungern att ta emot migranter och att det är EU som ska bestämma antalet – något som Sverige och Stefan Löfven talat sig varma för. Den ungerska regeringen vill också att det ska stå att ”[…] försvaret av vår konstitutionella vi-identitet som är rotad i vår historiska författning är statens grundläggande ansvar” och att det är ”varje statlig institutions ansvar att försvara Ungerns konstitutionella identitet”. Att ett öppet nationalistiskt parti vill försvara nationen mot migration har givetvis ingenting med totalitarism att göra.

Hösten 2016 lade också Ungern ner landets största dagstidning, den oppositionella vänstertidningen Népszabadság, vilket motiverades med att den gick med förlust. Kritiker och journalister påstod att det bara handlade om att tysta oppositionella röster. Fyra parlamentsledamöter i det socialliberala oppositionspartiet Demokratiska koalitionen, beslutade sig för att på obestämd tid bojkotta det ungerska parlamentet och inte delta i dess möten. Med andra ord, de bar sig åt på samma sätt som övriga liberaler runt om i Europa. Skillnaden är att i Ungern är de i underläge, men man känner sina halta löss på gången. Totalitärer gillar inte att se sina ideologier utmanade och är inte beredda att försvara dem ens i en parlamentarisk debatt.

Jag är inte särskilt kunnig på Ungern, men vad jag ser är ett politiskt parti och en politisk ledare som tar upp kampen med de totalitära krafter som i demokratins namn angriper nationen – det vill säga den enda geopolitiska enhet som är förenlig med demokrati i ordets egentliga mening.

Det finns ett annat land jag är mycket bättre inläst på, nämligen stadsstaten Singapore som under sin ledare Lee Kuan Yew, landets premiärminister mellan 1959 och 1990 och hans politiska parti People’s Action Party (PAP) blivit det tredje rikaste landet i världen, mätt i BNP. Samma beskyllningar där. Lee och PAP har varit sina konkurrenter så totalt överlägsna att omvärlden lite surt påstått att Singapore inte har någon riktigt väl fungerande demokratin, att landet de facto är en enpartistat. Detta trots att landet har flera politiska partier och allmänna val, som äger rum med fyra eller fem års mellanrum. 1968, tre år efter att Singapore blivit utslängt ur den malajiska federationen, vann PAP samtliga parlamentsplatser i valet. I valen 1972,1976 och 1980 tog PAP mellan 70.4 och 86.7 procent av de giltiga rösterna och därmed samtliga parlamentets platser. Under tretton år regerade de utan opposition. Monopolet bröts 1981 då Joshua Benjamin Jeyaretnam som ledare av Arbetarnas parti tog en plats i parlamentet. 1984 tog oppositionen ytterligare en plats. PAP förlorade också 12,9 procent av sina röster i förgående val. Men PAP tog tillbaka rösterna och har vunnit med stor majoritet i de påföljande valen. I det senaste valet, år 2015 tog PAP 70 procent av rösterna och 83 av parlamentets 89 platser.

Det intressanta är att västerländska forskare förklarat att Singapores välstånd och samhällsmodell, kombinationen nationalism och marknadsekonomi, inte kunde bli beständig. Den mest namnkunnige, den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington varnade för att det Lee har byggt upp inte grundar sig på sunda institutioner utan på honom som ledare. Systemet kommer därför att följa honom i graven. Andra, som den nobelprisbelönade ekonomen Amartya Sen, har avvisat Lee’s uppfattning att inte alla samhällen passar för ett demokratiskt styrelseskick och säger att Lees argumentering är selektiv.

Jag börjar skönja en helt annan utveckling. Det är den liberala demokratin som inte är beständig utan urholkas, blir totalitär och förhoppningsvis går i graven. Med andra ord, Fukuyama, Huntington och Amartya Sen visar sig ha fel. Singapore är fortfarande, fyra år efter Lees död, ett mycket välmående land. Jag var där senast för en månad sedan. Och kanske är Ungern på väg att bli en av Europas sista demokratier – ett land där den politiska ledningen respekterar folkviljan och med de hårda nypor som behövs försvarar både sitt folk och sitt land.

Vill du gå lite djupare in på frågan om odemokratiska demokratier, så har Swebbteve just lagt ut en intervju med mig på temat ”Hur demokratier dör”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Snabbfix mot klimatångest!

[image error]

I dag återkommer Per Hagenäs med en artikel av det slag som gammelmedia borde publicera många av. Det gör de inte. Varför?

Ökad global värme är inget hot utan en tillgång för människan.

Öknar minskar i storlek och jorden blir grönare när det blir varmare. Orsaken är att ökad värme ökar avdunstningen från haven. Denna fuktiga havsluft dras sen längre in i landet genom kraftigare monsunvindar. Det är den ökade värmen som orsakar kraftigare uppvindar och därmed de kraftigare monsunvindarna och som det gör att tidigare torra områden får regn. Detta gäller Afrika, Indien och Kina och är kända okontroversiella fakta. Jorden blir grönare när det blir varmt.

Brist på grundvatten och dricksvattentillgången är ett problem i stora delar av världen. Det ökade regnandet, dessutom på tidigare torra platser kan lösa detta jätteproblem om man tillåter att världen blir varmare.
Skördarna ökar med mer regn, koldioxid och värme. Det är ju därför man har växthus. Växthuseffekten är alltså något bra.
Ökad värme ger mer molnighet vilket skyddar jorden från både uppvärmning och uttorkning. Jorden blir grönare.
Historiska värmeperioder har regelmässigt skapat högkulturer. Romartiden och högmedeltiden var värmeperioder och kännetecknas av stabilitet, hög kultur och välstånd.

Ökad värme är en tillgång för djuren.

Djurarter dör ut idag i en ökad takt. Det beror inte på att temperaturen ökat med en 1 grad utan på att djurens habitat försvinner. Vägar, staket och bebyggelse hindrar djur att fortplanta sig då fortplantning ofta innebär förflyttning. Monoväxtkulturer med växt och insektsbekämpning tillsammans med ett lika ensidigt skogsbruk förstör djurens habitat. Ökad värme ger nya gröna ytor för djur och växter att leva på.

Kyla är ett stort problem som vi bör vara rädda för

Historiska köldperioder har skapat krig, klimatflyktingar, sjukdomar och svält. Exempel på köldperioder är lilla istiden och folkvandringstiden. Digerdöden med de återkommande pesterna inledde lilla istiden och den lika allvarliga justinianska pesten inledde folkvandringstiden.

Vetenskapen har svårt att påvisa precis vad som är hotet

Landisarna smälter inte mer idag på grund av ökad koldioxidhalt i atmosfären. En sådan avsmältning skulle visa sig som en accelererad havsnivåhöjning. En sådan finns inte. Det måste betyda att den totala avsmältningen av landglaciärer inte kan vara större idag än för tiden innan de stora koldioxidutsläppen.
Tippingpoint är inte mer än en hotbild. En värld som är så instabil att ett plötsligt utsläpp av koldioxid kan utlösa en tippingpoint borde ha uppstått tidigare under det ishus (geologisk benämning på period med nedisade poler) vi lever i. En sådan har vi inte sett förr i klimathistorien. Koldioxidutsläppen när Yellowstone nationalpark bildades för 600 000 år sedan borde ha gett en sådan.
Koldioxidhalten samvarierar med temperaturen bara för vissa perioder. Vid andra perioder finns ingen överensstämmelse alls. Vi vet att haven avger koldioxid när det blir varmt, ungefär som en läskedryck. Är detta orsaken till koldioxidvariationerna idag?
Hav, ökad växtlighet och koldioxidbaserad erosion drar ut koldioxid ur atmosfären. Om glaciärer smälter och frilägger berg och regnet ökar så ökar dessutom erosionshastigheten. Koldioxid försvinner av sig självt inom en tidsrymd.

Vi kan inte lita på IPCC rapporter och de som larmar

Den mest misstänkta egenskapen hos klimatalarmister är sektkänslan som visas av deras fientlighet mot de som inte delar sektens dogmer.
De kallar kritiker för vetenskapsfientliga men det är de som inte tillåter kritik som är vetenskapsfientliga.
Det är också misstänkt att man inte tar emot varje kritik mot klimatlarmen med öppna armar. Vill man att det ska finnas ett hot mot mänskligheten?
Klimatlarmsindustrin är en verksamhet som omsätter enorma belopp. Det finns ingen revisionsfunktion som står på skattebetalarnas sida för denna. Ett företag med en VD (politiker) som motsätter sig revision och genomlysning av verksamheten å aktieägarnas (skattebetalarnas) vägnar är uppenbart korrupt.
En jävsituation finns då klimatlarmsindustrin producerar larm som motiverar fortsatt försörjning av 10 000 tals människor, dem själva.
Även politiker tjänar på att stödja larmen. De behöver problem som ska motivera de roliga globala jobben. Att de flyger i första klass och ofta tar privatjet till konferenserna visar djupet i deras engagemang. Har de inte egna barns framtid att oroa sig för?

Kan 10 000 tals skolbarn ha fel? Ja, skolbarn har inte sakkunskap och ”jorden går under” temat är direkt hämtat från media. Frågan bör därför omformuleras till, kan tusentals journalister ha fel. Javisst. Vi vet utifrån andra områden, som invandringen, att media har en agenda. Varför skulle de inte ha det i detta fall.

Kan 270 klimatforskare ha fel? DN’s rubrik till trots är det bara ett mindre antal av dessa klimatforskare som är klimatforskare utan forskningen gäller istället meteorologi, ekonomi, samhällsplanering etc i anslutning till klimatlarm. Reflexionen blir istället vad många personer som har höga poster, status och höga löner utifrån påståendet att klimathoten finns. Att som forskare kring klimathoten säga att man inte tror på dessa är uppenbart en dålig ide.

Om enigheten är så stor utifrån att det är så självklart att vi har ett klimathot, till vad behövs då dessa barn som ju var orsaken till att debattartikeln skrevs och publicerades. Kunde de inte ha övertygat oss tidigare, utan hjälp av 10 000 barn om hoten är så uppenbara. Vad gör barnen i den vetenskapliga världen? Det var dock inte utan nyfikenhet jag läste artikeln.

Nu äntligen och på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt skulle jag genom klimatforskarnas artikel få veta vad det är som är så hotfullt beträffande klimatet. Saxat står det, ”skador på ekosystemet…trösklar … avsmältning av landisar på Grönland och Västantarktis eller förstörelsen av merparten av korallreven.” ”hot mot världsekonomin”. ”havsnivån stiger”. ”Förändringar snabba… Växt och djurarter hinner inte anpassa sig. Förluster av arter och genetisk variation minskar ytterligare ekosystemens och människan anpassningsförmåga till förändringar av klimatet.” ”förändringar … irreversibla”.

Hot mot ekosystem och att arter dör ut på grund av en uppvärmning av en grad är ju direkt felaktigt som jag ser det. Temperaturen har som sagt alltid varierat, ibland snabbare än dagens förändringar. Det är människans påverkan på naturen genom samhället, skogs- och jordbruk som är den direkta orsaken. Hot mot världsekonomin är också svårt att förstå, snarare skulle väl behoven av industriella lösningar öka. Talet om stigande hav, irreversibla processer, trösklar har vi ju inte sett än i den mening som de avser.

Jag känner mej därför helt klart lugnad då varken 1000 journalister, 10 000 barn eller 270 klimatforskare lyckats framkalla någon klimatångest hos mig.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nationalism och globalism

[image error]

När man säger att nationalism är något konstruerat, att det med Benedict Andersons berömda definition är en ”imagined identity”, likställer man nationalismen med en berättelse, en historia. I en mening är det sant eftersom det mesta av det som människor fångar i språket blir till berättelser. Samtidigt är det vilseledande därför att den nationella medvetenheten är en kvalitet som människor hanterar som fakta. Det är stor skillnad mellan att säga ”jag föreställer mig att jag är svensk” och ”jag är svensk”. Tar jag mig själv som exempel är den nationella identiteten inte något jag bara föreställer mig. Jag är barn till svenska föräldrar, uppvuxen i Sverige och har ett svenskt medborgarskap, vilket innebär juridiskt sanktionerade rättigheter och skyldigheter. Den nationella identiteten är inte min privata uppfattning, utan det är så jag blir bemött av andra människor, som svensk. Nationella identiteter är kollektiva överenskommelser med legal status, vilket betyder att de såväl politiskt som socialt sett är hårdvaluta. Nationell identitet och nationalism är – eller borde vara – som ler och långhalm.

Svenskarna, och då i synnerhet den svenska eliten, gillar inte nationalism. I en undersökning som PEW Research Center genomförde åren 2015 – 2017 fick medborgarna i 34 länder frågan vilket de satte i första rummet, den egna släkten eller den nationella identiteten. Av dem som satte den nationella identiteten främst låg Rumänien etta och Bulgarien tvåa, följda av Ungern, Polen och Portugal. Tyskland låg femma från slutet, därefter Holland, Norge och Danmark. Sverige hamnade på sista plats.

Även om jag inte sett någon motsvarande undersökning med avseende på demokrati, skulle det inte förvåna mig om Sverige där hamnade bland de fem främsta länderna, som ivriga förespråkare för demokrati. Jag kan därför undra om dessa mina landsmän och -kvinnor verkligen vet vad demokrati är. De kanske, likt vår regering, föreställer sig att det handlar om mänskliga rättigheter? Vi har ju fått se hur ett värdegrundsdemokratiskt synsätt brett ut sig landet under de senaste två decennierna. Emellertid, även om så inte längre är fallet i Sverige, så är demokrati det som anges i regeringsformen, det vill säga det är folket som styr och riksdagsledamöterna är folkets valda ombud.

Det är mig obegripligt att svenskarna, allra minst våra politiker, inte kan ta in att det inte finns några demokratiska statsskick utanför nationerna. Dessutom, det är endast nationalismen som kan hindra den globala makteliten från att gå vidare från sin globala kontroll av världsekonomin till en global politisk makt, vilket med ett mindre vackert men helt korrekt begrepp blir en global tyranni.

Viktigare än att känna till vilka som tillhör den globala makteliten – det här handlar ju inte om filmstjärnor – är att veta hur de går tillväga för att behärska världen, det vill säga hur fungerar de banker, företag, politiserande organisationer och ”klubbar” som denna ekonomiska världselit kontrollerar och där de utövar makt?

Historiskt kan vi se en utveckling där kungahusen med sina hov och nationella överklasser under 1900-talet förlorade makten till folket, i form av demokratiskt styrda nationer. Med 1980-talets nyliberalism och finanskapitalismens dominans skedde ytterligare en maktförskjutning. Makten över nationerna har glidit över till bankerna och de globala bolag som började växa fram efter andra världskriget.

För att behålla och utvidga makten över världen räcker det inte för globalisterna med snart sagt oändliga rikedomar utan de måste också ta makten ”över tanken”. Dan Almark skriver:

En mycket viktig globaliserande kraft är media- och de akademiska sektorerna i många länder, vilka höjer regionala/globala organisationer till skyarna, medan nationalism och nationella värden hånas och förlöjligas. Inom mediasektorn i ett land finner vi också inflytelserika dotterbolag i globalt verksamma koncerner, som driver samma globalistiska åsikter över hela världen. Dessa två sektorer har ett stort inflytande på befolkningen och då särskilt på unga människor. Indoktrinering sker för att få medborgarna att se en kommande värld med svaga nationer, höggradig integration och ett starkt och avgörande – först regionalt, senare globalt – maktcentrum som naturligt, förmånligt och tryggt. Men det finns inget skäl att tro, att så skulle bli fallet.

Människor måste övertygas på alla nivåer, från vanliga medborgare till de nationella politiska elitskikten, om att en globaliserad värld är liktydigt med en bättre värld. Det betyder att globalisterna inte bara måste skaffa sig makten över media, utan också över underhållningsindustrin. Dessutom måste de kontrollera de (fortfarande) nationellt valda politikerna – med andra ord måste de bygga upp överstatliga organisationer och ”klubbar” dit betydande politiker och andra makthavare kan bjudas in, ”informeras”, belönas och därmed kontrolleras.

När jag skriver detta så ger jag mig in på ”förbjudet område”. Precis som den som kritiserar massinvandringen till Sverige och andra europeiska länder skändas som ”rasist” och ”främlingsfientlig” så beskrivs den som intresserar sig för hur ”makten över världen” ser ut som konspirationsteoretiker. Gentemot detta kan jag bara anföra att det är så världen styrs, genom ”konspirationer” även om inte just det begreppet används. Att tro något annat är naivt. Inom politiken, i synnerhet inom politikens maktskikt, händer ingenting av sig självt och politiker som styrs av sina väljare hamnar aldrig i elitskiktet, av det enkla skälet att de kan sätta käppar i hjulet. Det betyder emellertid inte att globalisterna har kontroll över konsekvenserna av sitt agerande. Globalisterna styr över nutiden, men framtiden? Nej, över den råder ingen. Just nu är globalisternas krig mot nationerna inte framgångsrikt. Världens tre största ekonomier må sträva efter världsherravälde men det är utifrån nationen som bas: Kina, USA med Trump som president och Japan. I Europa vinner populismen terräng. Det är lite för tidigt för att kora globalismen till ”yesterdays message”, men det är ditåt det pekar.

Den som vill begripa vår tids stora tankegestalter och misstänker att de inte bara har uppstått av sig själva utan är mer eller mindre skapade av de mäktiga män (inte så många kvinnor) som styr världen bör minnas att den som vill veta, hur bra forskare eller grävande journalist han eller hon än är, har en ytterst begränsad insyn. Det här är ett ”spel” som inte bara sker bakom världens scener utan också ofta bakom lyckta dörrar. När vi som tror oss ha någorlunda koll på läget suckar över att vi inte vet vad som försiggår på Bilderberggruppens möten eller exempelvis i Romklubben, så är det ändå förmodligen så att de verkligt tunga besluten och de mest effektiva strategierna avgörs i gemenskaper som inte ens har ett namn i offentligheten. Med andra ord, maktens innersta krets ser nog Bilderberggruppen och Romklubben som ett slags scener där besluten inte fattas utan implementeras.

Nå, vilka överstatliga organisationer kontrolleras av globalisterna? Den som de flesta först nämner är givetvis FN. Paradoxalt nog är den organisation som efter andra världskriget anförtroddes uppgiften att koordinera nationernas intressen i dag nationernas fiende. FN är globalisternas främsta instrument för klimatskrämsel och därmed global kontroll, sedan globalisterna skaffade sig full kontroll över FN:s miljökonferens i Rio 1992. Häromdagen såg jag en video där det hävdades att FN för vidare Sovjetunionens fana och det låg något i det.

Efter FN brukar EU nämnas. De ledare som nationernas väljare i mer eller mindre demokratiska val tillsatt, styrs i sin tur av ett EU:s administrativa välde. OECD, Nato, GATT/WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden är andra stora globala aktörer med hemhörighet i Västvärlden.

Och så har vi klubbarna, Bilderberggruppen och Romklubben har redan nämnts. Ytterligare några är Council of Foreign Relations, Trilaterala Kommissionen och World Economic Forum. Dit kan vi också lägga viktiga finansiärer som Rockefeller och Ford-stiftelserna, Open Society Foundations, Soros´ Fund Management samt Carnegie Endowment for international Peace (CEIP).

Med andra ord, de bland oss som även i framtiden vill leva i ett samhälle där vi kan lägga vår röst på den politik och de politiker vi gillar utan att det bara blir ett spel för gallerierna, har mäktiga fiender att bekämpa. Ännu så länge har vi ett maktmedel som globalisterna inte lyckats desarmera, nämligen rätten att tillsätta våra nationella ledare i allmänna val. Men här är det lätt att bli vilseförd. Många, men inte tillräckligt många, har förstått att de flesta av våra partiledare är globalister. Och när deras politiska bana är avslutad så kan vi se hur korrupta de var genom de belöningar som de kan hysta in i form av välavlönade uppdrag som de kan sköta med vänsterhanden, feta föreläsningshonorar etc.

Under nyliberalismens högperiod, nittiotalet och efter millennieskiftet fram till år 2008, sågs globaliseringen som oundviklig. Exempelvis sa Tony Blair, den engelska premiärminister som efterträdde Margaret Thatcher: ”Jag hör folk säga att vi måste stoppa och diskutera globaliseringen. Man skulle lika gärna kunna diskutera om vi ska låta höst komma efter sommar.” Ett sådant påstående skulle han knappast kunna få gehör för i dag. Finanskraschen år 2008 var en vändpunkt för globalisterna. Den blev startsignalen för en vitaliserad nationalism samtidigt som globalisterna hamnade i utförslöpan. De populistiska rörelser som i huvudsak föddes under 1990-talet fick då råg i ryggen. Alltfler väljare började förstå att ett expertvälde hade tagit hand om politiken och att demokratierna som folkvälden hade berövats makten.

I vår tid har den demokratiska motståndsrörelsen formen av populism. Den är inte bara ett vapen mot globalismen utan också den starkaste symbolen för att totalitarismen ännu inte lyckats ta kål på demokratin även om den, det ska erkännas, är på god väg. Tro därför inte på våra makthavare, intellektuella, kändisar och journalister när de föraktfullt tar avstånd från populismen och pangar på med sina sedvanliga vapen: nazism, fascism, rasism, allehanda fobier och blablabla.

Men, även om globalismen är lite på dekis, så låt dig inte luras! Populismen är en desperationens strategi, framdriven av medborgare som förstått att nationernas folk inte längre deltar i det politiska spelet. Populismen är demokratins sista vapen mot globalisterna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kvinnornas Sverige

[image error]

Samma dag som jag börjar skriva den här texten har Svenska Dagbladet på sin första sida fem bilder på kvinnor. Ytterligare en kvinna skymtar på en av bilderna. Männen lyser helt med sin frånvaro. De fem kvinnorna är först danskan Suzanne Brøgger, som skrivit en ny roman och därefter Dagens Nyheters kritiker Aase Berg, som också skrivit en ny roman. Den tredje bilden visar hur en Theresia Viska styrketränar och man får veta att kvinnor kan maximera träningen genom att ta hänsyn till menscykeln. Den fjärde bilden visar en av Svenska Dagbladets egna journalister, Malin Ekman. Hon ställer frågan om den mäktigaste mannen i världen försöker tysta den rikaste. Den sista och största bilden visar en kvinna i Venezuela som sitter med ett barn i famnen. På bilden skymtar också ryggen av en annan kvinna. Rubriken säger att ”Här avgörs maktkampen i Venezuela”.

Det är inget särskilt med Svenska Dagbladets bilder. I valet mellan bilder på kvinnor och män väljer svenska journalister regelmässigt kvinnor och så har det varit i flera år. När Sverige och västvärlden hösten 2015 utsattes för massinvandring blev det näst intill absurt, eftersom drygt 70 procent av de som strömmade över den svenska gränsen var ensamstående unga män. Det hindrade inte medierna från att i sin rapportering välja kvinno- och familjebilder, liksom givetvis bilder på barn. Så gott det nu gick sållades de unga männen bort.

Under en tid har jag hållit koll på hur den statliga televisionens nyhetsprogram Rapport och Aktuellt väljer bilder och intervjupersoner och det är påtagligt hur stor dominansen är för kvinnor. När sedan en journalist upplyser mig om att Herr Gårman, det vägmärke som visar på övergångsställen, håller på att bytas ut mot Fru Gårman, kan jag inte låta bli att skratta. Det är inte bara männen utan också ordvitsen ”Här går man”, som försvinner. Beslutet att satsa skattemedel på detta projekt måste ha föregåtts av sammanträden och beslut, inte bara på politisk nivå utan också bland tjänstemännen. Åh vad gärna jag hade velat sitta som en fluga på väggen och ta del av deras argumentering!

En lögn som media ständigt pumpar ut är att det finns löneskillnader på grund könsdiskriminering. Skillnaderna beror i stort bara på ”rålönegapet”, vilket i sin tur beror på att kvinnor jobbar mer deltid och i större utsträckning finns i låglönejobb. Män satsar mer på sina karriärer och väljer lön efter prestation, medan kvinnor föredrar fasta löner i trygga jobb. Det handlar således om livsval. Ekonomen Eva Meyersson Milgrom visade detta i en studie från 2001 med nästan en halv miljon privatanställda: vad gäller lön efter kön för samma jobb och samma kvalifikationer så var skillnaderna i stort sett försumbara. Och varför skulle en duktig kvinna betalas sämre än en duktig man? Idag är det dessutom kvinnor som dominerar den högre utbildningen. Men media, som kolporterar ut härskande ideologier och särskilt den elitfeministiska, föredrar myter och att sätta upp könen mot varandra framför sanningen. Både män och kvinnor blir olyckligare, när samhället inte supportar komplementära könsroller.

Eftersom vi officiellt har en feministisk regering i Sverige förvånar det inte att antalet kvinnor bland myndighetscheferna växer. Den högst betalda generaldirektören är chef för Trafikverket och heter Lena Erixon. I dag är de kvinnliga och manliga generaldirektörerna ungefär lika många men gamla orättvisor måste sonas och ansvariga politiker har en skyldighet att hålla patriarkatet tillbaka. I valet mellan män och kvinnor så har kvinnor därför självklart företräde.

Häromdagen såg jag en artikel i dagstidningen Dalademokraten där den socialdemokratiske debattören Patrice Soares på fullt allvar föreslog att manlig rösträtt skulle avskaffas. Det motiv han lyfte fram var att männen är våldsamma och att cirka 22.000 fall av sexuella övergrepp anmäldes år 2017: ”Av våldtäkterna begås 99 procent av män, medan offren för våldtäkterna till 98 procent är kvinnor”.

Vad han däremot inte nämner är vilka män som begår dessa övergrepp. P. Jonasson, en privatperson som ansåg att medierna inte redovisar sanningen tog på sig att gå igenom samtliga fällande domar för sexualbrott åren 2012-17. Det visade sig att män med utomeuropeisk härkomst begått 84 % av de grova våldtäkterna. För överfallsvåldtäkter var siffran för de dömda utländska männen ännu högre, 95,6 procent.

Patrice Soares hävdar också att när det gäller framstegen i samhället är det nästan uteslutande kvinnor och kvinnoorganisationer som ligger bakom. Han räknar upp föreningar som ROKS, Unizon, MeToo-rörelsen, Stödstrumporna, Kvinnofronten, Grupp 8, Statement festival, Alla Kvinnors hus, Sveriges Kvinnolobby, Vänsterpartiet, S-kvinnor, Liberala kvinnor, Centerkvinnor, Feministiskt initiativ, Glöm aldrig Pela och Fadime och Varken Hora eller Kuvad.

De kommande årens riksdagsval skrämmer Patrice Soares. Han föreslår därför att såväl den manliga rösträtten som den manliga politisk representationen ska avskaffas under en prövotid av hela fyra mandatperioder. Tills dess männen börjat uppföra sig civiliserat igen ska rösträtt och politiska poster begränsas till Sveriges kvinnor. Det är givetvis en poäng att det inte är en kvinna utan en man som kräver detta. Han får mothugg, men inte från några tyngre debattörer utan mest på nätet. Det går ändå inte att komma ifrån att socialdemokratiska Dalademokraten och chefredaktören Göran Greider publicerat artikeln som ett seriöst debattinlägg.

Två frågor infinner sig. Den första är ”Hur blev det så här”? Och den andra är om Sverige verkligen kan bli ett bättre land om männen lämnar över det politiska ansvaret till kvinnorna.

Att kvinnorna för en legitim kamp mot det förtryckande patriarkatet, är en bild som är fastnitad i Sveriges kollektiva medvetande sedan mer än hundra år tillbaka. Feminismen granskas därför vanligen inte. Den går under radarn – alla som rör sig på den offentliga scenen är överens om att kvinnlig frigörelse och jämställdhet är eftersträvansvärda mål. Kvinnor bör ha samma möjligheter, lön etc. som männen.

I denna mylla har alltsedan 1980-talet ett helt annat slag av feminism utvecklats, utan att möta något större motstånd. Det är en extrem och sekteristisk elitfeminism, som ser mannen som sin fiende och som är mer inriktad på att kämpa med honom om makten, än att verka för en högre uppskattning av kvinnliga egenskaper och vad som traditionellt betraktas som kvinnliga sysslor. Patriarkatet med sin våldtäktskultur beskrivs som en mycket farlig fiende. Det förvånar därför inte att dessa elitfeminister arbetar för kärnfamiljens upplösning. För dem är en skild kvinna en lycklig kvinna och en ensamstående kvinna med barn lever ett bättre liv, än om hon lever med en man.

Enligt feministerna är inte bara kvinnor utan också homosexuella, transor, invandrare och etniska minoriteter patriarkatets offer. De är utsatta för det största förtrycket och de största orättvisorna. Därför måste deras intressen prioriteras. Argumentet är att politikens främsta uppgift är att säkerställa allas lika värde.

Den sekteristiska feminismen vore kanske inte så mycket att orda om – det finns flera sekter i vårt land – om den inte hade fått fäste ända uppe i makthierarkins högsta krets. Propagandabilden av män som potentiella våldtäktsmän, hustrumisshandlare och övergreppsinriktade sprids på alla nivåer, också av statliga organisationer. Det mesta är osant, men på så sätt visar dessa feminister att de gör en angelägen politisk insats för det jämlika Sverige.

Feminismen är en grundbult i inte bara vänsterns utan också högerns politiska förnuft. I den meningen är feminism i Sverige det kanske viktigaste av de verktyg som makthavarna förfogar över. Kan vi bara komma tillrätta med kvinnoförtrycket måste rimligen Sverige bli ett bättre land att leva i. Männens tid är över.

Så lätt låter sig emellertid inte verkligheten dompteras. Det kvinnliga respektive manliga tänkandet har en genetisk grund. Båda slagen av förnuft är nödvändiga, komplementära och handlar ytterst om att säkra avkommans fortlevnad. Arketypen är känd för de flesta bland oss: Männen bygger samhället och håller vakt vid dess gränser. De avvisar fiender alternativt utvidgar samhällets domäner, vilket betyder att det är de som står för våldet. De bygger bostäderna och har huvudansvaret för försörjningen. Kvinnorna har ansvaret för barnens överlevnad och fostran. De är konsensusinriktade och strävar efter att göra hemmet till en lugn, trygg och trivsam plats, i synnerhet för barnen. De har vad som skulle kunna kallas för ”det empatiska ansvaret”. Genetiskt är det en absurd tanke att män och kvinnor ska kämpa med varandra om makten. För att föra människosläktet vidare måste de båda könen samarbeta. Det finns inga (andra) däggdjur där de konkurrerar om makten. Även om det finns spänningar och gråzoner, så vet såväl hannar som honor vilka som är deras huvuduppgifter.

Dessa primära könsroller löper in på varandras områden och kan i viss mån byta plats med varandra. Men flexibiliteten är inte gränslös. Det finns genetiska skäl till att varken antropologer, historiker eller statsvetare känner till några fungerande matriarkat, det vill säga samhällen där kvinnorna har makten. Detta betyder inte att det är fel att en kvinna sitter vid makten. Det är inte så att kvinnor inte duger, utan det som inte fungerar för att styra samhället är det kvinnliga förnuftet. I vår tid är detta förnuft liktydigt med feminism, en världsbild som är en blandning av marxism och kvinnligt empatiskt tänkande. Om unga kvinnor (18-29 år) skulle få bestämma så skulle c mp v få hälften av rösterna, visar en undersökning som SvD gjorde innan valet.

Det vill säga de röstar för fri invandring med allt vad det innebär. Som resultat har vi fått ett samhälle där makthavare och opinionsbildare är permanent upprörda över världens elände. De gråter och vojar sig så det står härliga till. Empatin är gränslös, vilket dessvärre också gäller för hur de hanterar landets skattemedel.

Den västliga civilisationen är militärt oslagbar. Det är den starkaste som någonsin funnits. Men kvinnorna är dess svaga punkt. Kvinnor vill inte se statens kanoner. De är inte beredda att försvara sitt land, eftersom de ogillar våld. Vid de återkommande terrorbrotten formar de handhjärtan, tänder ljus och säger att vi måste förlåta. Feminismen är en av de krafter som sänker den västliga civilisationen. Mer precist: Det är kopplingen mellan kvinnlig makt och statens makt som är farlig. När kvinnorna tar över, tillåts inte männen använda det nödvändiga våldet.

Skadorna är förmodligen irreparabla. Den enda lösningen är ett återvändande till ett samhälle där männen återtar kontrollen över kvinnorna och det är inte särskilt troligt att det kommer att ske. Västerländska män vill nog inte ens i sina allra mest privata drömmar dominera kvinnorna på det sättet. Idealet med jämställda kvinnor omfattas av båda könen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Experternas tyranni

[image error]

Yttrandefrihetens kärna är medborgarens rätt att utan rädsla och utan att straffas kunna säga makthavarna ett sanningens ord. (På engelska låter det maffigare: Speaking Truth to Power). Det kan svenska medborgare inte längre göra, i varje fall inte om det rör sig om sådant som makten inte vill höra. Den som inte förstått detta och säger något ”olämpligt”, om så bara på Facebook, riskerar både att mista jobbet och att hamna inför domstol, åtalad för ”Hets mot folkgrupp”, en juridisk gummiparagraf, där de åtalade varken behöver ha ”hetsat” eller sagt ett dugg om någon ”folkgrupp” för att bli åtalade och dömda. Det blir inte bättre av att medierna står på experternas sida. Mindre än någonsin utgör de en kanal för folkets ”sanningar”. Tidningar, teve och radio är förbehållna proffsen – experterna. Vanligt folk ska helst bara hålla käften, därför att politik och samhällsfrågor är svårt, något som de inte begriper sig på.

Också för expertväldet finns det begränsningar. När det finns risk för att experterna säger något som politiker och journalister inte vill höra, då får inte heller de tillträde till den offentliga scenen. Kolla hur vanligt det blivit att journalisterna använder varandra som ”experter”. Inom nyhets- och kulturjournalistiken blir man inte expert genom att man behärskar sitt ämne utan genom att ha rätt åsikter. Ett känslomässigt överladdat flickebarn (normalt för flickor i tidiga tonår) har företräde framför högt meriterade forskare när det gäller de så kallade klimatförändringarna och koldioxidutsläppen.

Kanske har vänsterliberaler ändå inte helt fel när de anser att det är nödvändigt med en precisering av de mänskliga rättigheterna för att garantera individuella friheter och att detta inte är en uppgift för väljarna utan för jurister, proffspolitiker, socialarbetare, läkare och andra experter. Genom sina utbildningar och yrkeserfarenheter har de ju skaffat sig det nödvändiga kunskapsunderlaget. Emellertid är priset på tok för högt: demokratin byts ut mot expertstyrning. Den vänsterliberalism som alltsedan 1980-talet har hegemoni i västvärlden bär mer än andra ideologier skulden till att det har blivit så. Det är inte liktydigt med att vänsterliberalismen är en ond ideologi. Den vill i grunden väl, men det vill ju också konservatismen och progressivismen.

Under många år var tolerans ett av honnörsorden för den liberala och välutbildade intelligentian. I dag är denna tolerans ett minne blott. Det som hänt är att liberalerna blivit så övertygade om att de har rätt, att de inte längre tolererar andra tankefigurer än den egna. Experter bestämmer hur skolundervisningen ska bedrivas, hur rättsväsendet ska fungera och hur regeringen ska förvalta medborgarnas skatter. Experterna bestämmer vilka som får göra sina röster hörda i offentligheten, vilka som ska släppas in och beviljas asyl i landet, hur bostäderna ska fördelas, vilka prioriteringar som ska göras i vården och till och med vilka som kan nomineras som riksdagsmän, det som i en demokrati är en av medborgarnas absolut viktigaste rättigheter. Också EU bör ses som ett expertvälde, som för medlemsländerna garanterar fyra fundamentala rättigheter:

Medborgarna har rätten att sälja sina varor i alla medlemsländer
Europeiska arbetare har rätt att arbeta i alla medlemsländer
Europeiska företag har rätt att erbjuda sina tjänster och varor i alla medlemsländer
Medborgarna har rätt att investera sina tillgångar i alla medlemsländer

Dessa rättigheter är naturligtvis av stort värde för den som behöver en optimalt stor marknad för sina tjänster och varor, liksom för högutbildade kosmopoliter. Men för den som är biträde i en livsmedelsaffär, skogsarbetare eller pensionerad elektriker är detta inte förbättringar utan försämringar. De har fått se baksidan av massinvandring och mångkultur, utan att kunna göra sina röster hörda. Demokrati kan uttolkas på många olika sätt men när politikerna varken agerar på väljarnas uppdrag eller i deras intresse, då har vi inte längre demokrati.

Nu kan man invända att politikerna handlar på folkets uppdrag när de bejakar massinvandringen och ändå blir framröstade i val efter val. Emellertid, ingen kan övertyga mig om att folket genom sitt arbete och med sina skatter vill försörja en massa nykomlingar som inte passar in på den svenska arbetsmarknaden. I långa loppet riskerar till och med ursprungsbefolkningen att förvandlas till en minoritet i sitt eget land – samtidigt som skatterna trots att de ligger i världstoppen inte räcker till för att upprätthålla en väl fungerande välfärd. Ett folk som röstar fram dessa politiker är bedraget och eftersom bedrägeriet fortsätter, saknas förutsättningarna för att det ska sluta väl. Jag gillar gamla ordspråk och här är ett som passar in: ”Krukan går efter vatten tills den spricker”.

Det tråkiga är inte bara att demokratin går åt skogen utan att medborgarna måste förhålla sig till den perverterade politiken. Den moraliska stormakten är på hemmaplan starkt demoraliserande. Vi får inte bara den uppdelning som jag bland annat tagit upp i ett blogginlägg betitlat Klyftan utan medborgarna utformar ett antal överlevande- och framgångsstrategier. Och nu ska jag möta liberalerna med deras egna vapen: föraktfulla och hårda ord. Skillnaden är att deras skändningar av sina politiska motståndare i det stora hela saknar verklighetsförankring. De är verktyg för att få politiska motståndare och medborgare som undrar om politikerna blivit totalt galna, att hålla sin trut. Nedanstående beteckningar är av ett annat slag, de bottnar i verkligheten och vill någon bemöta dem på ett verklighetsrefererande plan så är jag både beredd att lyssna och att göra korrigeringar/nyanseringar.

Det här är vad den moraliska stormakten gör med sina medborgare. Eftersom dessa medborgare är en dominerande och hegemonisk grupp kan de sammanfattas med beteckningen folkförrädarklassen:

De Nyttiga idioterna går maktens ärenden och tror att de därmed gör något bra. De är av två slag: ignoranterna är de naiva, okunniga och ointresserade men likväl förförda. Det är sorgligt eftersom min uppfattning är att man, om man inte är en högavlönad statsminister förstås, har rätt att vara naiv, okunnig och ointresserad utan att behöva bli lurad av sina politiska företrädare. Det är sådant som i min värld kallas för moral. De andra är de förförda, och maktlojala och politiskt engagerade som, oavsett vad som händer, är övertygade om att de stödjer det rätta och det goda, de godhetsreligiösa.

Hycklarna underordnar sig makten trots att de förstår vad som händer. Också hycklarna är av två slag. Dels de som har någon form av makt och är aktiva med att omvandla landet i enlighet med direktiven från experterna och den totalitära makteliten, det är förrädarna. Det finns ingen mildare beteckning för makthavare (på alla nivåer) som medvetet och för att nå egna fördelar, skadar demokratin och undergräver välfärdssamhället. Den andra sorten är de som helt enkelt är för fega och taktiska för att vilja göra motstånd. De ser passivt till sina egna intressen. Det är pultronerna.

Viktor Orbán är den EU-politiker som bäst förstått att se inte bara till sitt eget folks intressen utan också, faktiskt, till EU-ländernas. Det hat som majoriteten av EU:s politiker hyser mot honom säger mer om dem själva än om Orbán. När EU massinvandringshösten 2015 krävde att Viktor Orbán skulle tillåta migranter att fritt passera Ungern på sin väg mot Tyskland och Sverige kunde han ha bejakat detta och till och med per buss transporterat migranterna till gränsen, på samma sätt som grannarna Serbien och Makedonien gjorde. Det skulle ha varit lätt, eftersom migranterna inte var intresserade av att stanna i Ungern. Genom att istället bygga stängsel och hävda Schengenområdets yttre gräns begränsades flyktingvågen och Schengenreglerna kunde upprätthållas. För detta drog han på sig hård kritik inte bara från länder som Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike, som upphävde Schengenreglerna, utan vänsterliberaler över hela världen protesterade. Vinsten för hans del var att hans beslut hade demokratisk legitimitet. Viktor Orbán ansåg att han måste skydda det land och de medborgare han axlat ansvaret för, men utan att vältra över problemet på andra länder. Så har också Viktor Orbán och hans politiska parti Fidesz ett väljarstöd som andra politiker i Västeuropa bara kan drömma om.

Svingar vi oss upp på global nivå blir expertväldet än tydligare. Globala proffs är nästan alltid utbildade på något av världens topprankade engelskspråkiga universitet – alltså inte på det egna landets högre läroanstalter. De flesta elituniversiteten återfinns i vänsterliberala fästen, antingen i nordöstra USA eller Kalifornien, alternativt i Oxford, Cambridge och London, som är Englands tydligast vänsterliberala städer. Kina har ställt upp en halvofficiell rankinglista med de 25 bästa universiteten. 19 av dessa finns i USA, tre i England och ett i Kanada. De resterande två finns i Schweiz och Japan. Dessa utbildar merparten av världselitens professionella, de som kommit att utgöra den expertklass som i dag känner sig hotad av den populism som växer sig allt starkare i deras hemländer. Dessa globalister är förmodligen de för demokratin farligaste experter som världen skådat. Våra mer eller mindre taffligt styrda men stabila demokratier, där de folkvalda politikerna långt ifrån alltid fattade de bästa besluten har fått ge plats för ett kompetent men auktoritärt välde utan folklig förankring, där förträdarna till och med ofta odlar ett förakt för väljarna.

Demokrati är en teori som påstår att vanligt folk vet hur de vill ha det och att de också förtjänar att få det på det sättet. En fungerande demokrati kräver därför att experterna ställer sig i de vanliga medborgarnas tjänst, att de inte har abstrakta friheter och rättigheter som målsättningar utan inordnar sig efter demokratins spelregler. Jag har tidigare citerat den amerikanske samhällsvetaren Salvatore Babones som konstaterade att när politikerna inte implementerar folkets vilja, så är demokratin död.

Här är ännu ett citat:

Väldigt många förlöjligade Trump när han sa ”Jag älskar de dåligt utbildade”. Han fick sista skrattet när de röstade på honom. Den demokratiska principen en person en röst är en uppmaning till ödmjukhet, eftersom den av politikerna kräver att de ska göra sig av med sina förutfattade meningar om vanligt folks intellektuella undermålighet. Den brittiske premiärministern Gordon Brown förstod inte detta när han kallade en av sina supporters för ”en bigott kvinna”, när hon uttryckte sin oro över immigrationen. Hillary Clinton hade inte insett detta när hon kallade nära hälften av det amerikanska folket för ”a basket of deplorables”. Donald Trump, den minst ödmjuka politikern av dem alla, förstod det däremot och det förde honom till makten. Populism är den bibliska flod som har potentialen att spola bort ett dysfunktionellt politiskt system och dess sterila politiska partier. Det blir en uppgift för dem som överlever den floden att bygga ett bättre politiskt hem för folket och deras representanter.

Populism är medborgarnas vapen mot experternas konsensusvälde, ett uppror mot deras åsiktskorridorer och självpåtagna rätt att avgöra vad som är en legitim politisk diskurs.

OBS, detta är inte ett stöd för Trump. Om han är en bra eller dålig president, det får tiden utvisa. Däremot är det ett stöd för demokratin och i vår tid är populismen den icke-ideologiska ideologi som för demokratins kamp. Populism är inte en reaktionär kraft som inte tål att samhället förändras, att medborgarna får större friheter och att minoriteter beviljas samma rättigheter som majoriteten. Inte heller är populism ett slags sjukdom som gör annars rationella väljare till en rasande mobb som attackerar överheten. Populism är en desperationens strategi, riktad mot experternas tyranni, av människor som har drabbats av deras maktutövning, men berövats sin rätt att inom det reguljära politiska systemet göra sina röster hörda. Populism är medborgarnas vapen mot experternas konsensusvälde, ett uppror mot deras åsiktskorridorer och självpåtagna rätt att avgöra vad som är en legitim politisk diskurs. Populismen är ett svar på de vänsterliberalas retorik. Populisterna vill dra ner experterna från deras höghöjdsflygning till sin egen vardagsverklighet. Just nu är det detta som sker i Frankrike. Flera länder i Europa kommer att följa efter och det är svårt att tro att det kommer att bli en mjuklandning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En kvinna under påverkan

[image error]

Det finns en anledning till att SVT tillhör de medier som i dissidentkretsar kallas för ”gammelmedia”. Den allvarligaste, om vi ser på hur debatter läggs upp, är nog att de är hårt styrda, nästan alltid av en PK-lojal samtalsledande journalist, utan djupare egna kunskaper i den fråga som debatten gäller. Det är sällan som debattörerna kommer till sin rätt. Av rädsla för att straffa ut sig och inte längre beviljas tillträde till offentligheten, hoppar de som stengetter mellan de godkända positionerna. Ett enda felsteg kan leda till ett handlöst fall ner från den moraliska högplatån.

Precis som en politik som inte förmår att hantera samhällsfrågor på ett hederligt sätt är dömd att gå under – åtminstone så länge politiker tillsätts i allmänna val – är den ohederliga agendajournalistiken på väg mot krematoriet.

Alternativet till ”gammelmedia”, det som skrämmer journalisterna mer än något annat, är de nyhetsmedia, bloggar och former för politisk dialog som växer på nätet. Där är utrymmet obegränsat och det finns gott om politiska samtal som rör sig utanför både PK-vansinnet och diverse åsiktskorridorer, utan att förfalla till det som journalisterna målar upp som den stora faran: hate speech och fake news. Inte sällan kan de pågå i flera timmar – de får ta den tid det tar. Att det finns en marknad för denna form av kvalificerad intellektualism visas av att antalet nedladdningar för populära inslag på kort tid kan bli långt fler än de mediekonsumenter som samlas framför svenska teveapparater, eller de prenumeranter som läser sin morgontidning. Men majoriteten av svenskarna hämtar fortfarande sin samhällsinformation från PK-media.

En av de ”nätpersoner” som är flitigt förekommande och deltar i många diskussioner på Youtube, är den kanadensiske kliniske psykologiprofessorn Jordan Peterson. Tidigt, för mer än ett decennium sedan, tog han för vana att lägga ut föreläsningar på nätet. Visst har de fångat många lyssnare, men det är först under de senaste två åren som han har blivit en nätets megastjärna.

Jag vill se Jordan Petersons talang som tredelad. För det första är hans reflektioner fotade i verkligheten, dels genom hans vetenskapliga skolning som inbegriper biologi, dels genom att han är en klinisk psykolog, alltså en praktiker med stor erfarenhet av att hjälpa människor i kris – då duger det inte att komma med klyschor. För det andra är Jordan Peterson angelägen om att ge människor råd i livsfrågor. Han är inte rädd för att förklara vad som krävs för att människor ska nå framgång i sina liv, men också för att de ska trivas med sig själva och finna livet meningsfullt. Den tredje talangen är hans förmåga att kombinera det lilla med det stora, en fråga som jag ska gå lite djupare in i.

Jordan Peterson sticker inte under stol med att han kristen. Inte heller med att han är djupt påverkad av Carl Jungs analytiska psykologi, som bygger på övertygelsen om att människor har ett kollektivt undermedvetande. Detta visar sig i form av svårtydda arketyper, i drömmar till exempel, som således är möjliga att göra meningsfulla tolkningar av. Religion är en form av kollektivt undermedvetande, ett för vårt handlande omistligt moraliskt mycel. Jordan Peterson förklarar att utan en religiös gemenskap, hur överspelad och överflödig den än ter sig för ett vetenskapligt förnuft, är mänskliga samhällen inte livsdugliga. Religion handlar således inte om att tro på sagor utan om något så fundamentalt som meningen med livet. Hur mycket välstånd och hur många fantastiska prylar det moderna samhället än erbjuder, blir livet meningslöst utan ett religiöst rotsystem. Vår uppgift på jorden är inte konsumtion, utan att gemensamt, med religionens hjälp, finna ett ansvarsfullt förhållningssätt till andra människor. Ansvarstagandet, med målet att minska lidandet, att göra existensen lite bättre, det är meningen med att leva.

För mig, som aldrig varit ens i närheten av att tro på någon gud, är detta med religion ett främmande territorium. Det betyder inte att jag anser att Jordan Peterson gått vilse med sin gudstro. Jag kan följa hans resonemang, jag kan till och med tro på hans argumentering, men att byta identitet från en rätt ointresserad tvivlare till troende, det verkar vara ännu svårare än att skifta politisk hemvist från vänster till höger.

Den tredje talangen är Jordan Petersons förmåga att koppla det lilla med det stora. För mig anknyter det till en metodik jag lärt mig av den amerikanske antropologen Clifford Geertz. Han menar att bra samhällsforskare arbetar på två nivåer, mycket lågt och mycket högt. De skaffar sig empirisk kunskap om det samhälle och de människor de intresserar sig för, helst med hjälp av deltagande observation. Man lever under lång tid – gärna flera år – med de människor man studerar. Forskarens uppgift är därefter att utsätta sin mycket jordnära empiri för avancerade tolkningar. Vetenskap är inte att färdas på kända vägar utan nya vägbyggen. Idealt sett ska det empiriska materialet fogas in i en tidigare okänd berättelse.

Mellannivån däremot, den ska man akta sig för – det är byråkraternas och makthavarnas revir. De har vanligen varken tid eller intresse av att själva skaffa sig nära kunskap om de människor vars liv de bestämmer över. Inte heller gör de några avancerade uttolkningar. De lämnar ogärna tänkandets huvudleder och därför är det lätt att både förstå och provoceras av det som de säger – antingen man nu störs av att de har en så dålig verklighetsförankring, eller provoceras av deras standardiserade och ibland direkt felaktiga uttolkningar.

Nu från det jordnära till det avancerade. En av de teorier som Jordan Peterson tillämpar är Carl Jungs diskussion kring anima och animus. Den uppdelning som de flesta bland oss ser som mer eller mindre självklar, är att psyket är något subjektivt medan yttervärlden är objektiv. Det är den klassiska uppdelningen i ande och materia. Jungs analytiska psykologi följer inte den uppdelningen. Där ses psyket som åtminstone delvis objektivt, alltså som tillhörigt den yttre och gemensamma världen. Det är här Jungs begrepp arketyper har sin plats. Arketyperna tillhör det kollektivt omedvetna och därmed gemensamma, om än kryptiskt formade av personens privata upplevelser och föreställningsvärld.

Psykologens uppgift är att tolka arketyperna och därmed vidga egot hos en person, så att han eller hon når den nivå av självkännedom som gör det möjligt att få kontakt med det kollektivt undermedvetna – de arketypiska komplexen, religionen och mystiken, den värld som under medvetandets och förnuftets yta knyter oss alla samman.

Och nu det som motiverar den här texten: Animus och anima är ett arketypiskt komplex med avgörande betydelse för att förstå skillnaden mellan det manliga respektive det kvinnliga psyket:

Med animus menas hos kvinnan ett “funktionellt komplex” eller omedveten personlighet av maskulin karaktär. Precis som vi har en personlighet riktad utåt så har vi ett ansikte eller personlighet riktad inåt, som förhåller sig till de inre psykiska processerna. En attityd gentemot skeendena i ens inre blir, liksom den yttre personligheten, inrotad och vanemässig. Detta komplex förblir mer eller mindre autonomt och oföränderligt. Anima/animus förhåller sig komplementärt till den yttre personligheten, nämligen personan — masken man bär mot yttervärlden. En kvinna har därför en maskulin inre personlighet — animus.

Animus är den manliga skuggbilden i en kvinnas medvetande och anima är på motsatt sätt den kvinnliga skuggbilden i en mans medvetande. För män som är besatta av sin kvinnliga skuggbild, sin anima, gäller att de blir undfallande, känslosamma och känsliga. De kallar sig gärna feminister och bär på en skuld för allt ont som män gjort mot kvinnor. De anpassar sig efter hur de tror att kvinnorna vill att de ska vara därför att alternativet, som de uppfattar det, resulterar i påtvingat celibat. Där blir de emellertid lurade. Kvinnor tänder inte på kvinnlighet, i sådana fall inleder de förhållanden med andra kvinnor. Kvinnor tänder på män.

Människor kan vara helt styrda av sina skuggbilder En kvinna som styrs av sin manliga skuggbild blir aggressiv. Hon kommer inte att se de män som hon möter som de individer av manligt kön de i verkligheten är, utan som representanter för män som kategori, ja mer än så – som företrädare för det manliga tyranniet. I detta kommer hon att föra fram den samlade kollektiva kvinnliga vreden mot patriarkatet. Män som utsätts för detta upplever att inget av det som de säger fungerar, inget når fram. Allt förvanskas och missförstås, därför att det som kvinnorna hör och ser är den tyranniske patriarken. Kvinnor blir offer, eller snarare gör sig själva till offer, och dömer männen för detta.

Den 16 januari 2018 läggs ytterligare en debatt med Jordan Peterson ut på nätet.

Den är en halvtimme lång och har både sänts och lagts ut av engelska BBC:s Channel Four. Jordan Peterson möter i en halvtimmesdebatt journalisten Cathy Newman, som med ett feministiskt perspektiv vill sätta honom på plats. Cathy Newmans taktik är att försöka få Peterson att försvara ett orealistiskt perspektiv. Hon vill egentligen inte veta vad han säger, lyssna och fundera över det, utan hon vill pressa in honom i ett hörn där han blir svarslös. Problemet är att han aldrig har befunnit sig i det hörnet. Han har aldrig sagt, inte heller under intervjun, det hon beskyller honom för att säga.

Det som Cathy Newman gör är att sätta sin ideologi mot Petersons öppna reflekterande. Det är en företrädare för gammelmedia som på hemmaplan möter en av nätets fria debattörer – gårdagen mot framtiden. Samtalet blir plågsamt därför att det är så uppenbart att Cathy Newman inte hör vad Jordan Peterson faktiskt säger. Hon tar ordet ifrån honom och attackerar sina egna missuppfattningar. Jordan Peterson hör givetvis detta men vägrar att låta sig provoceras av hennes aggressiva misstolkningar. Vid ett tillfälle varnar han dock henne för hennes projiceringar genom att säga att han är väldigt noga med de ord han väljer. Varningen går Cathy Newman förbi.

För den som är inläst på Jungs analytiska filosofi är Channel Four-debatten rena läroboksexemplet på en man som vill föra en förutsättningslös och nyanserad diskussion med en kvinna helt besatt av sin animus. Det tyranniska patriarkatet måste nedkämpas! Men det behövs inga teoretiska förkunskaper för att se den kollisionen. Det räcker med förutsättningslöshet.

Av intresse är att Channel Four-redaktionen förmodligen inte såg vilket nederlag Cathy Newman led. Jag tror inte heller att hon själv fullt ut förstod det. Det var bara ännu en dag på jobbet och hon gjorde vad som förväntades av henne, men Jordan Peterson var svår att mota in i ett hörn. Även om hon inte vann på knockout, var det så här en debatt i Channel Four gick till. Detta var varken den första eller sista striden som skulle utkämpas.

En dryg månad senare, har klippet redan laddats ner mer än sju miljoner gånger och kommentarerna ligger kring smått otroliga 90.000. Efter att ha legat ute under ett år är antalet nedladdningar över 14 miljoner. Att debatten har karaktären av paradigmskifte visas också av att flera andra debattörer och samtalsledare i långa samtal med och utan Jordan Peterson analyserar dessa trettio minuter i engelsk teve. Ett av de bästa illustreras med en bild av hur Sankt Göran nedkämpar draken.

Det är ingen överdrift att säga att det inte bara är Jordan Peterson som drar undan mattan för Cathy Newman utan det är också den fria tankens företrädare som besegrar en journalist, som fostrats i åsiktskorridoren. Det vi får ta del av är första steget in i en annan intellektuell verklighet än den som gammelmedia företräder, ett paradigmskifte som ännu inte nått Sverige, i varje fall inte svenska media.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare Februari 2019

[image error]

Jag blev uppringd av en försäljare från Viasat. ”Totalt ointresserad”, sa jag … men, förresten, kan du fixa in Fox News + Russia Today + Axess så tar jag paketet. Gick fint, sa han då han återkom efter några dagar. ”Det skall stå om de extrakanalerna i avtalet”, sa jag. Fick avtalet 11:41 idag. Inte en stavelse om de extra kanalerna. Ringde upp kundtjänst, talade med en som tvingades koppla mig vidare till nån kunnigare. ”Kanalen Fox News verkar inte finnas i Sverige” sa han. ”Inte ens hos några konkurrenter”, sa han. ”Axess hade de inte heller på Viasat”, sa han. ”Russia Today” kunde han fixa fram åt mig.

Då sa jag upp avtalet – de tre kanalerna var ett idiotkrav från mig (i alla fall Fox News + RT).

Fox News är en global kanal sänd på satellit – varför går den inte att få i Sverige? Letade på några ”obskyra” sidor – fann detta!

För att en privat TV-kanal ska få sändas i Sverige måste den ”som helhet präglas av” vissa vänsteråsikter, bland annat den specifikt svenska uppfattningen om ”alla människors lika värde”. Enligt den svenska regeringens tolkning av begreppet, som bygger på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, betyder det att ”alla människor ska ha det lika bra”. Bestämmelsen leder därför till att många utländska TV-kanaler med konservativt eller annat icke-socialistiskt innehåll är förbjudna i Sverige. /…/  Det svenska lagkravet kallas för ”demokratibestämmelsen” och återfinns i 5 kap. § 1 radio och tv-lagen. Just nu försöker regeringen i samarbete med den liberala juristen Hans Gunnar Axberger att införa en liknande bestämmelse för svenska tidningar och nättidningar, som på samma sätt ska göra det möjligt att dra in presstödet för publikationer som ger uttryck för konservativa åsikter.

Kanalen ÄR förbjuden! (kan väl tänkas tala objektivt sakligt om det svenska journalistiska skötebarnet islam!!!) Så här står det på Wikipedia: “Fox News har idag generellt högre tittarsiffror än alla de konkurrerande amerikanska nyhetskanalerna CNN, MSNBC och Headline News.”

Stämmer uppgifterna på Wikipedia är det här värre än bedrövligt!! Diaboliskt! USA:s största nyhetskanal är censurerad för svenska folket! Långt värre än jag kunde föreställa mig – och det är inte lite jag kan föreställa mig då det gäller public-service och vilseledningar efter att jag lusläst Koranen två gånger.

***

Jag lutar nog att de anywares du beskrev snarare är clever sillies med nedsatta social förmåga… (jag är varje dag i deras sällskap. Pekar och retas om det uppenbara. De påminner mig om robotarna i Westworld ). Trots att nyfikenhet och intresse för teknik är den kanske starkaste drivkraften jag har, skulle jag vara beredd att offra all ”teknikkunskap” om jag fick ”levande människor” som ställde upp för varandra.

De kan inte ens se mönstret nu när vi närmar oss kulmen … helt klart är att de har en rejält stor blind fläck (självutplånande stor). Man misstar dem för ”musikaliska” bara för att de kan läsa noter.

Let Darwin sort it out….

***

Och vet du vad? Sossarna kör Hägerströms värdenihilism för fullt: makt = rätt (”rättspositivistiska skolan”). Sverige = S.  När S har makten har de per definition rätt. De kan vara hur korkade och inkompetenta som helst; det gör inget. Vi har inte Deep State. Vi har (S)tate, helt och fullt, for all to see!

***

Herre Gud K.O. Jag tappar hela min förmåga att kommentera något längre på ett bildat adekvat sätt. Det är ju rent åt helvete med allting. Tar min båt och drar till Cap Verde för gott i sommar. Här går ta mej fan inte att leva längre. Har plats ombord om du vill!

***

I övrigt är man omgiven av mångkulturella ärenden. I morgon väcks åtal mot en tunisier och fem araber för grov utpressning och penningtvätt. Åklagaren hade nyligen en arab som misshandlat sin hustru och fick 3 månader. I morgon skulle han ha en etiopier som plågat sin omgivning och i Gävle sitter en 17-åring anhållen för att bränt upp 15 bilar. Det känns just nu som att brottsligheten i “stormakten” rullar fram under helt okontrollerade former och den bara ökar. Dessutom märks att hela landet drabbas.

***

När man pratar om moral i samma mening som politik innebär det en gruppering: Dels den som har rätt och dels den som har fel. Till skillnad mot jämlikhetsdoktrinen innebär en moralisk komponent i samhällsbygget att det finns sämre och bättre människor. Det tenderar att likna rena rasismen men är tolererat, eftersom ändamålet antas vara gott. Mot den moraliska överhögheten har den med avvikande åsikter inte en chans. Sanningen är given, lögnen likaså. PK-samhället har en totalitär syn på jämlikhet. Inget får sticka ut, inget får avvika, inget kan vara bättre än bra.

Men samma samhälle skiljer människor åt på ett helt annat sätt, nämligen i god och ond. I godhetsstallet finns synen på t ex invandring som något absolut och nödvändigt humanistiskt. I det onda stallet återfinns de onda grisarna med en syn på samma invandring som något negativt genom att det splittrar samhället och gör det otryggare.

För att göra en jämförelse kan vi påminna om synen på rökning. Fram till 1960-talet rökte alla, det vill säga de som ville tillhöra en prioriterad och upphöjd grupp. Förlorarna var icke-rökarna, de som aldrig riktigt passade in i (de rökfyllda) salongerna. Men med tiden förändrades synen på rökning. Det var på 70-talet man direkt kunde se ett samband mellan rökning och lungcancer. Men folket rökte ändå, fast inte i samma utsträckning som tidigare. Trots allt; rökningen drabbade ju bara dig själv. Senare kom vetenskapen in på området om rökningens effekter på omgivningen. Det började talas om passiv rökning och det faktum att barn drabbades av mammans rökning. Och där någonstans slog fängelseportarna igen. Rökning blev moraliskt felaktiga handlingar som begicks av människor utan hänsyn till sin nästa. Reaktionerna bland s k vanligt folk lät inte vänta på sig. Att stå och röka i ett gathörn blev inte bara ”cancerskapande” utan också moraliskt fel. Faktiskt en ren ondska.

Som nu lycklig el-ciggare möter jag ändå detta hat. För hat är det. Ett godkänt och moraliskt hat. Ett hat som är sanktionerat av en överhet. Kanske mitt exempel haltar, jag vet inte. Men det talar om för oss hur något normalt inte är normalt 50 år senare utan är hälsomässigt och moraliskt förkastligt.

***

Du skriver i ”Klyftan” 5 februari: ”Salvatore Babones för fram ytterligare en distinktion, som vid närmare eftertanke är den jag gillar bäst. Han säger att klyftan löper mellan samhällets experter och vanligt folk och menar att eftersom experterna inte längre tål opposition utan förföljer och skändar dem som sätter deras politik ifråga, lever många av västvärldens länder under ”expertklassens tyranni”.

Jag gillar också den formuleringen, men det finns olika sorter. Det finns experter inom till exempel jord- och skogsbruk som vill ha metoder som bevarar livsmöjligheter till kommande generationer och vanligt folk, och så finns det experter som gärna chansar på friska tag i metoderna och inte ägnar en tanke åt vad som kan komma efter deras egen död. Den senare sorten skapar en klyfta, men inte den förra. Motsvarande syns inom många områden.

Den sorten som vill ha friska tag är både skrämmande och intressant. Vad har de för drivkraft här i livet? Är det så att de omedvetet tjänar någon eller något, eller omedvetet måste försvara någon eller något? Tjäna eller försvara vad, och varför måste? Eller är det medvetet?

Jag svarade på mailet med ett citat från Babones och fick då följande svar:

Så här citerar du Babones: “When you want an authority on chemistry, you consult a chemist. […] Authoritarianism in chemistry may be unproblematic, even desirable. …”

Diktatur inom kemi kan vara oproblematisk, till och med önskvärd, skriver han alltså. Kemister kan dock tvingas lämna neutrala formlers värld, och då kan det bli problematiskt. En sorts kemister jobbar hårt för, och identifierar sig med, kemijätten Monsanto, medan andra tvärtom varnar för Monsantos produkter.

Politiker kan välja den kemist till en myndighet som de anser har rätt värderingar. Ett företag kan välja en kemist så att de får en som identifierar sig med företaget och inte ifrågasätter företagets forskning om riskabla ämnen. I båda fallen kan man säga att valet blir politiskt.

Vi tar ett annat ämne än kemi. Några anser att de kärnkraftsexperter som vill bygga ut kärnkraften är deras vänner. Andra anser att sådana kärnkraftsexperter är deras fiender, och de hämtar i stället fram kärnkraftsexperter som inte vill bygga ut.

Ge oss ett gott råd om vad vi och experterna behöver göra för att klyftan inte ska bli mellan just oss. Vi, vanligt folk alltså, behöver experter. Eller är det så illa att vissa experter alltid kommer att sälja sig för att lämna oss vanligas förhållanden, vanor och synsätt?

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.