Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 42

Demokrati och ledarskap

[image error]

I slutet av sextio-talet arbetade jag ett år som lärare för romer, i en skola där eleverna enbart bestod av vuxna romer. En av de första lärdomarna – och ett stort bekymmer – var att romerna inte har några ledare. Till exempel var snacket om ”zigenarkungar” bara nys. Visst fanns det äldre män som åtnjöt stor respekt, i synnerhet inom sin egen släktklan, liksom äldre kvinnor som alla var lite skraja för. Vanligtvis fick de som de ville, men några valda och representativa ledare, nej det hade man inte. Visst, om gadjo frågade ”Vem är er talesman, vem kan jag göra ett avtal med?”, så sköt man gärna fram någon: ”Här är Latso, han är vår ledare, bestäm med honom!”. Problemet var att det avtal som gjordes brydde sig ingen om, inte Latso heller.

Detta var en av de många ”gränsbevarande mekanismer” romerna använde sig av för att skydda sin integritet. Man sa i allmänhet inte emot ”gadjo”, eftersom motstånd reser motstånd och om en kraftmätning kom till stånd, så fanns det stor risk för att romerna skulle förlora den. Taktiken var istället att bejaka och ställa upp på det som gadjo hittade på, ofta med stor entusiasm. Emellertid, denna entusiasm svalnade snabbt. Snart gjorde alla likadant som de hade gjort tidigare. Överenskommelser var så gott som aldrig något värda, i synnerhet inte om de utgavs för att gälla för hela gruppen. Ett väldigt vanligt uttryck bland de svenskfödda romer som dominerade på skolan var ”Ingen bestämmer på oss, förstår du”.

Senare fick jag en förklaring till att ingångna avtal aldrig betydde något, i synnerhet inte om de hade gjorts med någon som gadjo betraktade som ledare. Ledare var farliga för den etniska integriteten. De kunde leda gruppen i fördärvet. Att aktivt motarbeta representativt ledarskap var en del av det etniska försvaret. Det betydde bland annat att kända romer som verkligen kunde göra något för att förbättra villkoren för den egna gruppen, främst systrarna Katarina och Rosa Taikon, varken hade hög status eller just någon makt alls i de romska kretsarna. Det bidrog givetvis också att ingen av systrarna Taikon levde ett romskt liv. Det var emellertid inget som man upplyste gadjo om. De fick väl tro vad de ville.

Judar är en annan folkgrupp som – också tack vare ett kulturellt betingat gränsskydd – lyckats överleva, trots sitt minoritetsskap. I motsats till romerna, som bildlikt har både en hög mur och en vallgrav mellan sig själva och gadjo, har judarna en steglös ”gränspassage”, alltifrån helt assimilerade judar till ultraortodoxa grupperingar. Judarna har inte ett större problem med politiska representanter än andra folkgrupper kan ha. Anledningen är att rabbinerna är de verkliga etniska/religiösa ledarna och att de i sin tur styrs av de heliga skrifterna. Om en rabbin ”går vilse” kan man återvända till skrifterna och se efter hur det ska vara. Ambitionen är densamma hos såväl romer som judar, att skydda den egna livsformen från ett destruktivt ledarskap. Observera därvid att rabbinens roll inte är att ”hitta på lite som han tycker verkar bra” utan att vara en skriftlärd, ett proffs på att uttolka de heliga skrifterna. Skrifterna vägleder och rabbinerna tolkar dem. Det gäller också för muslimer, som följer imamerna i deras tolkning av koranen och haditherna.

Därmed är jag inne på det som kan betraktas som demokratins stora problem. Det gäller inte för direktdemokrati men väl för den form som i dag står som ideal för alla världens nationer: Den representativa demokratin. Dess styrka, och samtidigt dess svaghet, är att folket/väljarna lämnar över makten, rätten att bestämma i viktiga frågor, till sina talesmän/kvinnor och representanter, alltifrån den valda statschefen och regeringen till parlamentsledamöterna och lokala politiker. Det gäller också Schweiz, som annars är ett demokratiskt föredöme genom att tillämpa direktdemokrati, så långt det är möjligt.

I demokratiskt styrda länder som Sverige står frågor om representativitet inte särskilt högt på agendan. Även om värdegrunden förefaller vara på väg att bli en sådan finns det inga ”heliga skrifter” som styr våra ledare utan vi förlitar oss på ett slags trial-and-error-system: ”Nej, det var ingen bra ledare, så då röstar vi inte på honom/henne i nästa val. Vi försöker med någon annan.” Med andra ord, vi gissar oss fram, när vi vart fjärde år anförtror de politiska ledarna och deras partier makten över vår framtid.

Nu ska jag ta upp en annan tråd och försöka knyta samman resonemanget på slutet.

Ser vi till demokratins moderna historia, finns det anledning att fundera över varför genomförandet skedde gradvis. Sverige skiljer sig därvid inte från andra europeiska länder, i det att först är det bara männen som får rösta. Dock inte alla män, utan i Sverige hade, efter att tvåkammarriksdagen genomförts år 1866, ungefär tjugo procent av männen rösträtt. De måste vara myndiga och tjäna minst 800 riksdaler om året, alternativt äga en fastighet som var taxerad till minst 1000 riksdaler, vilket gjorde att långt fler bönder än arbetare fick rösträtt. Att arbetarna på det sättet motades undan berodde dels på den historiska relationen till ståndssamhället, där bönderna var ett av de fyra stånden, men också på att arbetarna inte ansågs tillräckligt nationellt sinnade. De satte inte nationen utan (det orättvisa) klassamhället i första rummet: ”Störtas skall det gamla snart i gruset.”

Det är denna begränsade rösträtt som diktaren Verner von Heidenstam vid sekelskiftet 1900 kritiserade med de berömda orden: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”. De röstberättigade männen fick ändå bara rösta till andra kammaren. Till första kammaren utsågs ledamöterna av landstingen, vilket gav adeln och det högre borgerskapet ett försteg. För att kunna ta plats där måste man vid sekelskiftet 1900 vara 35 år eller äldre, och under minst tre år före valet äga en fastighet värd 80.000 kronor, alternativt ha minst 4.000 kronor i årsinkomst.

1909 fick männen allmän rösträtt, men fortfarande bara till andra kammaren. För att få rösta måste de ha fullgjort värnplikten och erlagt skatt till både stat och kommun i tre år, ett krav som kallades för ”ordentlighetsstrecket”. De som var omhändertagna av fattigvården och de som satt i fängelse fick inte rösta.

Som en konsekvens representerade Sveriges riksdagsmän och regering endast en minoritet av folket. Så var det i och för sig också i direktdemokratins Aten, där varken slavar eller kvinnor fick delta i att välja stadsstatens politiska ledare. Med ett arbetarperspektiv var detta klassförtryck – borgarna behöll kontrollen över nationen. Och med ett kvinnoperspektiv handlade det givetvis om patriarkatets förtryck.

I vår tid är det självklart att tolka dessa begränsningar av rösträtten i termer av orättvisa. Min hädiska tanke är en annan, nämligen att de som konstruerade demokratins regelverk hade en insikt, som i dag gått förlorad. Det handlade inte om orättvisa och förtryck utan de ville minimera risken för att olämpliga ledare valdes. Alla begrep sig inte på hur en stat skulle skötas och den frågan var alldeles för viktig för att i jämlikhetens och rättvisas namn kunna anförtros andra än betrodda och dokumenterat skötsamma medborgare. Den tanke som låg bakom alla dessa begränsningar var givetvis att man därmed skulle optimera chansen för att demokratin förde kompetenta politiker till makten. Det räckte inte med att de var representativa, de måste också vara dugliga. De medborgare som inte var skötsamma kunde inte förväntas begripa sig på statens affärer. Att kvinnor inte begrepp sådant var länge en självklarhet.

För att spetsa till det, handlade det om vad som i den moderna demokratin skulle väga tyngst – kompetens eller rättvisa. Missköttes staten, drabbade det alla. Vi vet i dag hur det gick. Alla som är svenska medborgare och över 18 år får rösta, såväl män som kvinnor. Det gäller också för bidragstagare, liksom om du sitter i fängelse. Konsekvensen är att de som politikerna kallar för valmanskåren i val efter val röstar fram ledare som inte tillvaratar deras intressen. Några smakprov:

Svenska politiker lade utan någon folkomröstning 2010 ner det svenska försvaret och inrättade på skattebetalarnas bekostnad specialstyrkor, med uppdraget att i FNs regi slåss på andra håll i världen. Överbefälhavaren konstaterade 2013 att med det försvar som fanns kvar, kunde landet vid ett militärt angrepp på egen hand klara sig högst en vecka. Hur länge försvaret räcker i dag, sex år senare, det talar inte vår överbefälhavare om för oss. Men en fingervisning är, att generalmajoren Anders Brännström fick sparken när han för ett knappt år sedan pekade på att Sverige inte skulle klara sig vid ett eventuellt angrepp och att det finns brister i krigsdugligheten.

Regering och riksdag uppmuntrar, bejakar och stödjer med skattemedel en invasion av främlingar, från andra delar av världen. Åren 2015 – 18 beviljades 522.980 personer uppehållstillstånd i Sverige. Staten tryggar deras försörjning. Kan de inte försörja sig själva, försörjer staten dem med medborgarnas inbetalda skatter.
Svenska makthavare skickar skattemedel som bistånd till andra länder. Enligt Transparency International är Guatemala det fjärde mest korrupta landet på det västra halvklotet. Sverige har de senaste tio åren gett mellan 177 och 261 miljoner kronor per år i bistånd till Guatemala. Är det på svenska folkets uppdrag? Nja. Är det i det svenska folkets intresse? Absolut inte!

Den allmänna rösträtten är naturligtvis inte hela förklaringen till att vi i Sverige har så gravt trolösa och inkompetenta ledare. Men det är en delförklaring. Svenska folket är bra på att rösta. Bara det att de inte väljer de dokumenterat lämpligaste utan de som är bäst på att anrätta valfläsket. I övrigt sitter de på läktaren och ger politikerna rätt att göra ungefär som de vill. Resultatet förskräcker.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mångkulturens Sverige IV: Anders Westerberg

[image error]

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den fjärde.

I en debattskrift 1996 från Invandrarverket, Bota eller skrota invandrarpolitiken, finns ett kapitel skrivet av en man som under många år tillhörde Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Han varnade för att denna byråkrati, tillsammans med invandrarnas egna intresseorganisationer, utvecklats till det största hindret mot invandrarnas integration. Ungefär 25 000 personer arbetade med invandrarfrågor.

Var det så att Sverige tagit helt fel väg med sin ambitiösa flyktingmottagning? Skapade den svenska invandrarbyråkratin hjälplösa och bidragsberoende invandrare?

Anders Westerberg var inte ensam om den frågan. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer.

Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss till exempel för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier.

Anders Westerberg konstaterade 1996 att de ungefär 400.000 invandrare som kommit till Sverige sedan mitten av 1980-talet inte bidragit till att utveckla landet. De hade inte ens bidragit genom att försörja sig själva. Han menade att när det handlar om en invandring av sådana dimensioner, är det nödvändigt att statsnyttan prövas. Även om Sverige hade befunnit sig i stark expansion så var det svårt att absorbera denna mängd av nya invånare, i synnerhet eftersom dessa under de sista tio åren kommit från icke-europeiska länder. Att de flesta anlände utan pass och andra identitetshandlingar gjorde inte saken bättre. Anders Westerberg skriver om denna invandrings konsekvenser:

En förfärande stor del är arbetslösa och lever på socialbidrag. Majoritetens kunskaper i svenska är så dåliga att de isoleras i samhället. /…/ Kriminaliteten är större än bland majoritetsbefolkningen och utvecklingen mot segregation i boende och kultur blir allt tydligare och närmar sig ghettostrukturer. I verkligheten tycks det senaste decenniets invandring inte vara någon resurs – snarare en börda för samhället.

Detta skrevs för drygt två decennier sedan. Redan då fanns det enligt Anders Westerberg en tendens att förneka problemen. Det utvecklades en myndighetsretorik där invandrarna framställdes som berikande och en stor resurs, en befolkningskategori som skulle kunna bidra till välfärdssamhällets utveckling, bara inte svenskarna var så fördomsfulla och okunniga. Han konstaterar:

De är inte efterfrågade och de är inte önskade i Sverige. Och de är idag och för den överblickbara framtiden inte en resurs som lätt kan utnyttjas i det svenska samhället. Om man ser till arbetsmarknad och ekonomi är de tvärtom en belastning.

Anders Westerberg drar sig inte ens för att fråga om det var bättre förr, en fråga som i dag regelmässigt föraktas i den politiska debatten och som ofta brukar tillskrivas Sverigedemokraterna. Hans eget svar blev att ja, det var bättre förr, eftersom invandrarna fick jobb och försörjde sig själva. Sverige var inte bara en expanderande industrination utan det fanns också många okvalificerade industriella processjobb. De krävde varken svenskkunskaper eller fackutbildning. Idag krävs det att man talar och skriver bra svenska, har ”social kompetens” och dessutom en postgymnasial och kvalificerad utbildning. Med den kravbilden är det inte alls underligt att de nyanlända invandrarna står sig slätt.

Men inte bara de nyanlända. Också arbetskraftsinvandrarna från 50- och 60-talen – de som så förebildligt fick jobb första dagen i Sverige – slogs i förfärande utsträckning ut från arbetsmarknaden. Orsaken var att de inte klarade de nya krav som ställdes på arbetskraften. Det var alltså bättre förr. Men att drömma sig tillbaka dit var meningslöst. Förutsättningarna hade förändrats och 50- och 60-talens arbetsmarknad lät sig inte uppväckas från de döda.

Uppenbarligen fanns det utrymme för dessa synpunkter, som är lika giltiga i dag som 1996, då de offentliggjordes. Observera att Anders Westerberg blev biträdande generaldirektör efter att han tagit bladet från munnen. Med dagens mått är Anders Westerbergs klarspråk direkt chockerande och skulle tveklöst ha gjort honom omöjlig för en statlig tjänst med inriktning på invandrare.

21 maj 1997, ett år efter Anders Westerbergs klarspråk, yttrade Pierre Shori, socialdemokratisk invandringsminister, i riksdagens flyktingpolitiska debatt de ofta citerade orden:

Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.

Sverige går från ett passivt accepterande av att de som beviljats asyl ska få del av samma rättigheter som landets invånare, till att aktivt verka för deras välstånd i det nya landet. Ett talande exempel är den dom som Högsta förvaltningsdomstolen avkunnade den 24 september 2013. En ung man som beviljats asyl i Sverige och påstod sig vara minderårig och föräldralös gavs rätt till 3.000 kronor per månad i efterlevandestöd från sin första dag i Sverige. Mannen kom 2008 från Kongo till Sverige och ansökte om barnpension och efterlevandestöd. Han fick avslag men målet vandrade upp i högsta instans där han beviljades detta stöd trots att han varken kunnat visa vilka som var hans föräldrar eller hur de hade dött. Så här motiverar Högsta förvaltningsdomstolen sitt beslut:

Enligt 7 kap. 6 § EPL har efterlevande till en person som har försvunnit rätt till efterlevandestöd till barn om det kan antas att den försvunna personen har avlidit. De ursprungliga förarbetena till bestämmelsen ger som exempel på situationer när paragrafen kan tillämpas på försvinnanden i samband med olyckor eller naturkatastrofer men öppnar också för en tillämpning i andra fall. Förhållandena i områden som präglas av flyktingströmmar från krigsdrabbade länder kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening vara jämförbara med sådana situationer som nämns i förarbetena (jfr även uttalandena i propositionen med förslag till nya regler om dödförklaring, prop. 2004/05:88 s. 26). Det beviskrav som uppställs i paragrafen är att det kan antas att den försvunna personen har avlidit. I ett fall som det förevarande får beviskravet anses omfatta såväl dödsfallet som släktskapet.

Myndighetssverige bytte fokus. Samhällsekonomin och det arbetande folket byttes ut mot sociala och kulturella frågor. Att bejaka och aktivt befrämja invandring blev ett inslag i befriandet av tredje världen. Därmed kopplades två frågor samman på ett sätt som gjorde det möjligt för vänstern att förstärka och vitalisera sin väljarskara. Samtidigt tog vänstern till sig universalismen. Den nya utopin blev en värld utan nationer, utan etniska grupper. Med kolonialismen och Förintelsen som tunga stenar av skuld i bagaget ville man ha en ny värld, en tillvaro där inte historiens misstag upprepades.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Enkla frågor

[image error]

Mina vänner I Kilafors lockade med mig på en spelmansstämma i Bjuråker. Spelmansstämmor och svensk folkmusik är inte något jag är särskilt intresserad av – sådant var obefintligt i den folkhemsförort väster om Stockholm, där jag växte upp. Jag har dock varit på en spelmansstämma åtminstone vid ett tidigare tillfälle, men var? Och när? Nej, det minns jag inte.

Först körde vi upp på fel sida av hembygdsgården, där alla husbilar och husvagnar – mest svindyra husbilar – upprätthåller campingtraditionen, men snart var vi på rätt äng och betalade humana 20 kr för att få lämna bilen där. Att komma in på stämman kostade ytterligare en hundring per skalle – om man inte var under femton år, eller hade ett instrument. Jag funderade på om ett munspel skulle räcka.

– Spelar du munspel, frågade Stig-Göran?

– Nej, men det står det ju inget om. Bara man har ett instrument med sig får man komma in gratis.

– Har du något?

– Nä

Vi lyssnade till spelmän som hade vandrat med sin musik från kyrkan till hembygdsgården. Visst var det fint med gånglåtar, men inget spektakulärt. Om högtidstalet, som någon politiker höll, var mera märkvärdigt vet jag inte, därför att jag tillhörde den majoritet som stod för långt bort och inte kunde höra vad han sa. Nå, oddsen är dåliga för att en politikers högtidstal ska innehålla något tänkvärt. Därefter sjöng två kvinnor a capella med skolade röster. Det var inte vackert, men modigt.

Finväderssöndag – jag hade varit aningen orolig för att det skulle vara knökat eftersom jag inte klarar av folksamlingar så bra. Men ingen fara. Det var säkert ett par tusen personer, men det svalde anläggningen lätt. Det var väl bara till kolbullarna som kön var riktigt lång.

Jag funderade lite på om jag visste vad kolbullar var för något. Det gjorde jag inte, men sa inget. Det är ju sådant som etnologer förväntas vara experter på. Senare, efter att ha ätit sotare (alltför salta strömmingar) med tunnbröd och oskalad fjolårspotatis, ställde vi oss i den långa kön till kolbullarna. De serverades med lingonsylt på papptallrikar – sådana där som vi väl snart inte längre är tillåtna att använda i Sverige. Det är mycket vi inte får göra i det Sverige där gängmedlemmar skjuter ihjäl varandra och våldtäktsstatistiken skrämmer omvärlden. Svart rök stiger mot skyn på parkeringsplatserna, men vi får inte röka på uteserveringarna. Och snart får vi inte längre äta kolbullar, i varje fall inte på papptallrikar. Nå, ICA:s provkök kommer att lösa problemet. De håller på att utveckla ätbara tallrikar av vetekli. Däremot finns ännu inga förslag på hur plastbesticken ska ersättas. Helst bör det förstås vara något ätbart – som om inte människor redan nu är tillräckligt feta!

Kolbullen visade sig vara en charmlöst äggfattig tjock tunnpannkaka med fläsk, gjord på mjöl och vatten, stekt i pannkakslagg över koleld. Serverad med lingonsylt. Inte särskilt gott, i synnerhet inte för åttio spänn, men lite kul. Och som efterrätt till den alltför salta strömmingen passade det bra. Varför det heter kolbulle trots att det ser ut som en pannkaka, det borde jag förstås också veta.

Vi strosade runt. På ett ställe hade elva dragspelare samlats. Nio knapp och två piano. En kvinna spelade ståbas och en gubbe satt på en medhavd campingstol och trakterade en blockflöjt – detta bedrövliga skolmusikinstrument som aborterat mången musikerkarriär. Jag stannade och lyssnade på ”Drömmen om Elin”. Det lät rätt bra från dessa åldrade dragspelare. En gubbe i bländvit skjorta trakterade ett enklare dragspel, en magdeburgare. Han satt med öppen mun och alldeles orörligt ansikte — såg ut som han mera hörde hemma på långvården än på en spelmansstämma. Jag fick en tjock klump i halsen och mina ögon tårades. Jag förstår inte hur jag kunde tolka in det i hans orörliga ansikte, men det utstrålade lycka.

Någon timme senare lyssnade vi till ett annat spontansamlat musikergäng, bara fioler och en klarinett. Mest gubbar nu med, men snittet ett decennium yngre. Plus en kvinna kring sextio med en grönmålad fiol. Hon stampade, bytte fot, neg, sträckte på sig och gungade med i den musik som hon själv var med att skapa, motsatsen till dragspelsgubben med orörligt ansikte och öppen mun. Alla de övriga violinisterna tittade på henne, det var som hon dirigerade med kroppen. Vad de spelade vet jag inte, men det lät bekant, som nästan all folkmusik gör för oss som föga begriper.

Folk strömmade förbi. Kanske de inte var så gamla ändå, jämfört med samhället i övrigt. Medelåldern på landsbygden är ju allmänt hög. Kvinnor i delsbodräkt, med vackert knallrött förkläde med smala blå ränder. Och, vilket var lite förvånande, barn och många unga flickor i folkdräkt. Förstod de inte att det är tatueringar, inte folkdräkt, som är tidens mode?

Jag höll naturligtvis koll på om det skulle vara några invandrare med. Sverige är ju mångkulturellt gubevars. En solig sommarsöndag borde väl en spelmansstämma kunna locka en och annan av alla dem, som enligt våra politiker och förståsigpåare längtar efter att integreras, men av någon anledning hindras av svenskarna. Jag såg en medelålders kvinna som stack av. Svart hår och huden en nyans brunare. Bara det att hon var klädd i delsbodräkt. Kjolens starka röda färg gjorde att hon såg ut som en indian. Men det var hon nog inte, för sedan hörde jag henne prata brett hälsingemål.

Alltså, inga invandrare. Varför inte? De var naturligtvis också välkomna att betala 80 spänn för kolbullar och en Fanta. Jag tror att de flesta av besökarna skulle kunna svara på den frågan. Det här var bygdekultur, svensk kultur av det slag som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin förnekat existensen av.

Att det här var svenskt visste naturligtvis också somalier och eritreaner, liksom de andra invandrare som bor i Hälsinglands fagra nejder. De är inte intresserade av svensk kultur. De vill inte bli svenskar. De är inte mångkulturella. De förstår nog att de är välkomna om de skulle infinna sig, men varför skulle de göra det?

Segregation kan vara en konsekvens av förtryck, men det gäller inte för Sverige. Segregationen beror på att folk vill bo och vara tillsammans med människor som är som de själva. Segregation är på så sätt något positivt, ett uttryck för hur folk vill ha det, när de själva får bestämma. Det har politiker inte förstått, trots att de också segregerar för egen del, i synnerhet när det gäller boendet.

Inte heller verkar politiker veta vad integration är för något. De tror att det handlar om att invandrare finner sig till rätta, inte är kriminella och (helst) försörjer sig själva. Då är de med ett politikerperspektiv integrerade. Emellertid, integration handlar om ett identitetsskifte och det är väldigt ovanligt att människor byter identitet. Det är något som sker i generationsskiften.

Pull and push är en enkel och omedelbart begriplig sociologisk modell för att förstå olika anpassningsprocesser, även integration. Använder vi oss av den, är den viktigaste integrationsfrågan: På vilket sätt det är attraktivt att bli svensk? Vad är det som kan locka? Ser vi till USA så vill nykomlingar bli amerikaner, stolta fullvärdiga medborgare i sitt nya land. Så är det inte i Sverige, attraktionen i att bli svensk är i det närmaste obefintlig. Opinionsbildande svenskar är antinationalister och globalister, hela bunten. För den svenska eliten är svensk kultur näst intill negativt. Om man för dem presenterar sig som ”sverigevän” signalerar det rasism och högerextremism.

Vore Sverige något värt för svenska makthavare, skulle de värna gränserna och skydda landet. Men det gör de ju inte. Även de som inte har några identitetshandlingar beviljas asyl. De kan också ansöka om att få ta hit sina anhöriga – de som inte längre vill bo i ”Långbortsomfan”. Hur den som inte kan styrka sin egen identitet klarar att styrka sina anhörigas identitet, det verkar inte vara någon knäckfråga för Migrationsverket.

Så långt ”pull”. Hur är det då med ”push”? I vilken utsträckning känner sig invandrare tvingade att påbörja den mentala resa som slutar med assimilation? Framför allt handlar push om att lära sig landets språk, men det behöver man ju inte i Sverige. Det går utmärkt att ta sig fram på engelska – många svenskar vill väldigt gärna tala engelska och i viktiga situationer bjussar välfärdssamhället på tolkar. Och det viktigaste, man är inte tvingad att hitta ett jobb för att överleva ekonomiskt. Visserligen blir man inte fet av att leva på bidrag, men det går. Vi får sambandet: Ju fler invandrare, desto fattigare samhälle. Se Malmö, Södertälje och Botkyrka, för att välja några orter som sticker ut.

Det finns också ett samband mellan den hastighet med vilken landet fylls på med nykomlingar och den hastighet med vilken befolkningen faller isär i språkliga, etniska och religiösa undergrupperingar. Ungefär två miljoner uppehållstillstånd sedan millennieskiftet – det betyder att så gott som alla kan hitta sina egna och likasinnade runt om i Sverige. Även om politikerna aldrig skulle ta det ordet i sin mun, så anser de att massinvandringen gör integrationen extra viktig. Det är bara det att massinvandring i sig är ett säkert recept mot integration.

Man skulle kunna tro att invandrare blev tacksamma mot de godhjärtade men lite enfaldiga svenskarna, som öppnar både landet och sina plånböcker. Så fungerar det emellertid inte. Det vi istället ser bland invandrare, i synnerhet andra generationen, är ett växande svenskförakt. För svenska ungdomar har det inte så sällan skrämmande konsekvenser. De blir hånade och rånade utan att politikerna och rättssamhället riktigt vill ta i frågan. Mångkultursideologin är inte konstruerad för att tampas med ”fel” konsekvenser.

I politiken är segregation negativt och integration positivt. I verkliga livet är det positivt att vara segregerade. Däremot, att bli segregerade är negativt. Likaså, att vara integrerade är positivt, men att bli integrerade är negativt. Detta måste man förstå om man vill politiskt påverka dessa tunga processer. Varför förstår inte politiker det? Och varför frågar de inte forskare till råds, sådana som rimligen vet bättre än de själva? Svaret tror jag ligger i att deras propagandistiska språk inte bara lurar väljarna utan också dem själva. Språk är tankens redskap. Fel språk och tankarna tar fel väg.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den djupa staten

[image error]

Per Hagenäs återkommer: Den djupa staten

Dagens ”rätta” värdegrund övervakas idag av förskollärare, lärare, journalister, polisen, av korrekta och ängsliga chefer på alla nivåer. Fel värdegrund, ett obetänksamt uttalande, och du är rökt. Denna repression har DDR-nivåer. Den sätter etniskt svenska pensionärer våra gamla, som sluntit i värdegrunden, i fängelse. Den utdömer ovanligt höga skadestånd för just värdegrundskränkningar och kan på ett ögonblick avsluta en karriär. Alla, speciellt inom etablissemanget, spelar i skräck med i denna teater för att undvika att själva få en värdegrunds-fatwa efter sig. Granskar man relationen mellan värdegrundens fraser och vad dess politik ger, så inser man att värdegrunden i sig är tom. Det är en potemkinkuliss, en härskarteknik, elitens sätt att försvara sin rätt att förfölja kritiker.

Skräcken för etablissemangstrogen media, som jag nedan kallar statsmedia, gör att svenska institutioner på alla nivåer har politiserats. Tvånget att bekänna sig till den rätta värdegrunden ger också etablissemangstrogna fritt spelrum inom sina respektive institutioner. Så småningom utbildas den så kallade djupa staten. Detta är en intressegemenskap, ett brödraskap som utgår från en gemensam, om än påklistrad samhällssyn. När exempelvis polis, försvarsmakt och domstolsväsendet, som utgör maktens representanter i Sverige, marscherar i prideparader, så törs ingen ha invändningar.

Demonstrationen blir ett sätt för exekutiva myndigheter att visa sin lojalitet mot den politiska makten. Det handlar alltså om en mjuk statskupp där demokratiska rättigheter att inta en kritisk position till den ”rätta värdegrunden” stoppas. Som den används idag, är prideflaggan främst en politisk maktmarkör. Det är därför naturligt att dissidentpolitiker vill förbjuda dess användning vid ambassader och kommuner. Värdegrunden är en armbindel för de maktlojala och är nu så genomträngande att den konstituerar den djupa staten.

Det talas om en kostnad av 3 miljoner för varje ny invandrare. Vi har dock en bit kvar till soppköken och de allvarligaste problemen är strukturella. Svenska samhället är dimensionerat för 8 miljoner. Det innebär att samhällsfunktioner som vattenförsörjning, elnät, skolor och sjukvård inte klarar den nya belastningen. En femteklassare kan förstå detta, i motsats till de ”experter” som inte förmår att inse sådana uppenbara samband, just för att samhället idag är politiserat.

När ”experter” på arbetsförmedlingen i sin solidaritet med makten triumferande talar om brist på arbetskraft, gäller det främst den skattebelastande kompetens som saknas för att ta hand om invandrare. Det behövs inte 10 000 nya poliser för att anmälningsbenägenheten har ökat och inte heller 50 000 nya lärare för att svenskarna börjar föda omåttligt med barn.

Uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är samma sak innebär inte bara krav på ideologisk lydnad för svenska folket utan också krav på oss att göra uppoffringar. Den enes rättigheter är ju den andres skyldigheter. Svenska folket är således enligt vår politiska elit, som också kallar sig ”de anständiga”, skyldiga att försörja inte bara dem utan också i princip vem som helst som inte trivs i sitt ursprungsland.

Denna elit siktar på att bli en del av den likaså skatteförsörjda globala eliten inom EU och FN. Skillnaden mot den gamla adeln verkar mer vara kosmetisk. Det som ska motivera dess existens är de scoutmässiga godhetsfraserna hämtade ur FN:s rättighetslistor som varje nations elit tolkar efter sina behov. Varje ideologisk diktatur har sin egen definition på mänskliga rättigheter. De fattiga länderna vill komma åt de rikas välstånd.

För några decennier sedan, någonstans vid övergången till den nya värdegrunden, gick det fortfarande att ha publika värdegrundskritiska åsikter. Det går inte längre och yttrandefriheten är idag därmed upphävd. Orsaken är förstås den djupa statens homogenitet och dess totala kontroll. Det är en härskarmetod över svenska folket man inte frivilligt avstår ifrån. Sakfrågor i sig blir nu irrelevanta och så länge man har kontroll kommer man inte att backa. En diktaturliknande fortsättning är inte utesluten i syfte ”att rädda oss”.

Värdegrunden är dock en potemkinkuliss för makten och situationen beskrivs av Kay Glans i Respons . Han utgår från filosofen Ortega Y Gasset’s påstående att inkompetenta massor gör uppror och tar ifrån kompetenta ledare, de som kompetent och oegoistiskt tänker på sin egen grupp, makten i syfte att kortsiktigt gynna sig själva. Glans föreslår att tanken också kan appliceras på att en inkompetent elit vars främsta mål är att sko sig själva.

Många viktiga beslut fattas av människor som inte själva berörs av konsekvenserna; beslutsfattarna har själva inget ”skin in the game”, riskerar inget själva. Det gäller förstås dem inom den finansiella sektorn som tar stora risker med andras pengar och sedan drar sig tillbaka med stora ekonomiska belöningar eller räddas av skattebetalarna. Men det gäller också politiker som i allt mindre utsträckning delar den vanlige medborgarens villkor och fattar beslut vilkas konsekvenser inte direkt berör dem själva.

Eliter i dag har svårt att övertyga om att de behöver vara rädda om sitt eget skinn i den nationella kontexten. De kan leva i enklaver, relativt opåverkade av generella problem, eller flytta någon annanstans, lika hemma i samma skikt överallt. Den nationalistiska vågen handlar inte bara om invandring utan också på ett mer subtilt sätt om utvandring.

Det handlar således om att en ny global elit som håller på att födas, också för forna EU-motståndare inom V och MP. Denna nya globala elit i världen vill se sig som européer eller världsmedborgare och föraktar sin nation och de som försörjer dem. Dagens forskning kring städers utveckling har också visat att nationernas betydelse nu börjar minska till förmån för ett globalt nätverk mellan storstäder i olika länder.

Tystnadskultur och dominans gör så småningom att den ”rätta värdegrunden” konstituerar dagens djupa stat, ett brödraskap som förenar och skyddar innehavarna av makt. Otroligt nog har man lyckats krångla in också klimathoten i detta. Det hela förutsätter en obrottslig lojalitet från statsmedia, men eftersom dessa följer samma principer, där illojalitet gör dig till fiende, så verkar det helt vattentätt. Den rätta värdegrundens företrädare klumpar ju ihop sina egna teser så att du måste tycka likadant i allt. Annars tillhör du ”de andra”, fienden. Tidigare generationers ideologi som skyddade de egna har ersatts av en värdegrundskramande individualism utan egentlig empati och omtanke om någon annat än det korrekta tänkandet.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ännu en svensk modell: Mångkulturens Sverige III

[image error]

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den tredje.

1972 befann sig Sverige i lågkonjunktur, den första sedan krigsslutet. Det var en av anledningarna till att arbetsinvandringen ströps. En annan var att de flesta arbetsinvandrarna inte längre kom från Finland utan från sydöstra Europa, vilket gav LO kalla fötter. På ledarplats i tidskriften Fackföreningsrörelsen beskrevs invandringen från Jugoslavien som en invasion som resulterat i kaos. LO ansåg att om inte all utomnordisk invandring stoppades skulle vi få en ”utlänningsslum” i de större städerna. Det var bättre att satsa på kvinnor, äldre och handikappade i Sverige, än på arbetskraft från utlandet.

Vi kan se ungefär samma rörelse över hela Europa. Invandrarna nöjde sig inte med rollen som gästarbetare utan slog ner bopålarna i sina nya länder. De skapade därmed en efterfrågan på bostäder, utbildning och sociala tjänster. Dessa oväntade kostnader gjorde att arbetsinvandringen inte längre betraktades som lönsam. Detta var emellertid inte det argument som lyftes fram i den svenska debatten, utan i första hand pekades på risken för att invandrarna skulle komma att leva under sämre sociala och ekonomiska betingelser. Detta är intressant därför att även om jämlikhet är ett viktigt honnörsord så är det ändå, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, självklart att de som redan bor i ett land ska prioriteras framför nykomlingar. ”Vad är bäst för Sverige och landets medborgare?” är en fråga som kunde ställas utan att missförstås. Det är som bekant inte längre möjligt.

”Vad är bäst för Sverige och landets medborgare?” är en fråga som kunde ställas utan att missförstås. Det är som bekant inte längre möjligt.

När det definitiva stoppet för den svenska arbetskraftsinvandringen ägde rum i februari 1972 var det varken riksdag eller regering som fattade beslutet. Istället var det LO som skickade runt ett cirkulär till de olika förbunden. Där föreslogs att förbunden inte längre skulle ge sitt bifall till remisser om arbetstillstånd. Också Arbetsmarknadsstyrelsen nekade arbetstillstånd. Att omsorgen i första hand gällde landets invånare var tydlig. Det fanns sedan länge en diskussion inom LO om man skulle satsa på utländsk arbetskraft eller på att svenska kvinnor skulle gå in i produktionen, för att möta industrins behov. I allmänhet föreslogs en kombination. Detta ändrades med LO:s ställningstagande. Fackföreningsrörelsen satsade på svenska kvinnor, som ett alternativ till invandrad arbetskraft. Fortfarande var dock dörren öppen för flyktingar och familjeåterförening.

De som kom hit fick ofta stanna av humanitära skäl, vilket stod i samklang med elitens dröm om Sverige som internationell förebild och moralisk stormakt. Humanitära skäl är historiskt sett det överlägset vanligaste skälet för att en asylsökande ska beviljas permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige.

Tillförsikten tycktes oändlig och Sverige fick ännu en av alla dessa ”svenska modeller”. I Sverige löstes bostadsbrist med miljonprogram, orättvisor med jämlikhetsprojekt, åsiktsskillnader med samverkansprojekt. Som en effekt av detta förhållningssätt institutionaliserades de styrandes bild av den svenska godheten.

En baksida av denna svenska besserwisseranda blev att invandrare med hög utbildning hade svårt att hitta arbeten där de kunde utnyttja sina kunskaper. Veterinärer fick göra om sina tentamina trots att kossor väl ser ungefär likadana ut i olika länder, civilingenjörer uppmanades att skola om sig till svenska gymnasieingenjörer. I svenska arbetsgivares och samhällsbyråkraters ögon fanns det ingen möjlighet att värdera olika länders utbildningar, utan för säkerhets skull fick invandrarna göra om dem på svenska – om de nu inte ville nöja sig med de enklaste jobben.

Välfärdssverige drar under 1980-talet igång en snabbt växande apparat för att ta hand om flyktingarna. Vi får också en ström av utredningar och åtgärder: Diskrimineringsutredningen, Kulturarvsutredningen, Expertgruppen för invandrarforskning, Sfi-kommittén, Rösträttskommittén, Medborgarskapskommittén och så småningom de båda grupperna för utredning av flyktingmottagandet, AGFA och Arthur.

Vid mitten av 1980-talet fanns i ”Invandrarsverige” omkring 7.000 lärare som undervisade i svenska för invandrare. Det fanns över 4.000 hemspråkslärare. Andra grupper var invandrarpsykologer, invandrarkuratorer och naturligtvis invandrarjournalister. Bara i Sveriges Radio och TV var de ungefär 150 till antalet.

Under 1980-talet började det växa fram medborgarkategorier som inte alls var intresserade av att räknas till ”de goda” svenskarna. Mest uppmärksammade i massmedier blev de större städernas skinheads och nynazister. I Skåne växte Skånepartiet, som startades 1979. Deras närradioprogram var öppet kritiska mot invandrare och flyktingar. I 1985 års kommunalval erövrade de närmare 12.000 röster i Malmö, vilket resulterade i fem ordinarie fullmäktigeplatser och tre suppleanter. BSS (Bevara Sverige Svenskt) dök i början av 80-talet upp som en nationalistisk organisation. Medlemmarna ägnade sig inledningsvis åt att sprida flygblad och klistermärken. Så småningom sögs de upp i en politisk partibildning, Sverigedemokraterna, som skällde på den ineffektiva flyktingpolitiken och talade om behovet av att värna om svensk kultur. Viss kritik mot invandringspolitiken fanns också på kommunal nivå inom de etablerade partierna. Mest känd blev Sven-Olle Olsson, kommunalråd i Sjöbo, som uteslöts ur Centerpartiet sedan han i samband med riksdagsvalet 1988 krävt folkomröstning i invandrarfrågan.

Sverige undertecknade Genévekonventionen 1954 men i likhet med många andra stater har nationella tillägg införts. Samma år som Sverige ändrade kurs, 1975, fördes kategorierna de facto-flykting och krigsvägrare till dem som skulle beviljas asyl. Med de facto-flykting menas en person som inte räknas som flykting enligt Genévekonventionens kriterier, men som befinner sig i liknande omständigheter. Sverige markerade på så sätt en större generositet än Genévekonventionen stipulerade.

Det skulle föra för långt att här i detalj redogöra för hur invandringspolitiken finjusterades, men ett beslut och dess konsekvenser är särskilt värt att ta upp. Den 13 december 1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att hädanefter skulle enbart de flyktingar beviljas asyl som uppfyllde Genévekonventionens kriterier. Inga de facto-flyktingar eller krigsvägrare längre. Beslutet omfattade även de asylsökande som redan fanns i Sverige och väntade på besked, med undantag för barnfamiljer som vistats minst ett år i Sverige. Beslutet har kommit att kallas för Luciabeslutet.

Skälet var att en stor mängd bulgarer från Turkiet sökte asyl i Sverige. Frågan diskuterades i socialdemokraternas verkställande utskott den 15 december 1989 och statsminister Ingvar Carlsson sa då följande:

5.000 turkbulgarer har kommit till Sverige den senaste tiden. Inget annat land har tagit emot fler än 500. Miljoner turkbulgarer lever i den här situationen. Det har bara börjat, det som de har bestämt sig för: Vi ska inte leva i Bulgarien längre, vi åker till Sverige.

Detta håller på att spoliera vår flyktingpolitik. Det är så nära när det gäller den organisationen. Lars-Eric Lövdén sa till mig härom dagen, att händer inget snabbt, blir detta en krutdurk. Stig Malm har refererat situationen på arbetsplatserna. Och kommunerna klarar inte att ta emot fler.

Det finns hur många människor som helst som skulle kunna komma in. Men om vi inte vidtar några åtgärder, utan bara låter detta löpa, kommer det att slå tillbaka mot de flyktingar som redan är här. Därtill kommer det som Anna-Greta (Leijon) säger – det här med turkbulgarerna är inte något isolerat fenomen, utan vi kan få människor från Estland, Lettland och andra delar av Sovjetunionen, som i vinter går över gränsen mot Finland. De har ingen mat – det går svälttåg helt enkelt, som i desperation börjar röra sig mot Skandinavien.

Det kan bli en situation som vi inte har sett maken till i modern tid. Detta kan vi inte utåt diskutera. Men jag håller med Anna-Greta. Detta gäller inte bara VU, utan vi borde ha en grupp som började fundera i yttersta diskretion över vad vi gör om något sådant skulle inträffa.

I Riksdagen fick Luciabeslutet stöd från Centerpartiet och Moderaterna. Gullan Lindblad sa:

Det är bara att konstatera att verkligheten nu har nått regering och riksdag även när det gäller flykting- och invandrarpolitik. Vi moderater ställer oss bakom regeringens beslut, inte minst eftersom det är ett gammalt moderat krav som regeringen nu gör till sin politik…”

Emot beslutet var Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Maria Leissner var ledare för Folkpartiet och sa:

Herr talman! I juletider lyssnar vi ofta till evangeliet, och där kan man läsa: ”Och det fanns inte rum för dem i härbärget. Det är nu regeringens budskap till flyktingarna som söker sig till Sverige.”

När borgarna med Carl Bildt som statsminister tog över makten 1991 revs Luciabeslutet upp. Det var framför allt folkpartisterna Bengt Westerberg och Birgit Friggebo som öppnade dörren för en ny våg av invandring. Fler eller färre flyktingar till Sverige? Enkelt och simpelt: ville man ta emot fler var man ”generös”, ville man ta emot färre var man ”restriktiv”. Vilken förmåga Sverige hade att integrera dem som beviljades asyl diskuterades inte. Inte heller asylrätten, trots att de asylsökande utan godtagbara skäl var många fler än konventionsflyktingarna (Genèvekonventionen). Det finns heller inga tecken på att Folkpartiet bekymrade sig över kostnaderna, trots att dessa steg snabbt i en tid då svensk ekonomi befann sig i kris.

Även om de inte hade makten över regeringens invandringspolitik så hade moderaterna ännu efter två år i regeringsställning kvar sin gamla uppfattning. Deras handlingsprogram från 1993 ger intressanta inblickar i hur det parti som då regerade Sverige tänkte. Exempelvis framstår följande reflektion i dag som ren SD-politik:

De som trots detta är på flykt bör hjälpas så nära sina hem som möjligt. En politik som bereder flyktingar fritt tillträde till de industrialiserade länderna kan förefalla mer generös men skulle få oacceptabla konsekvenser. De sociala spänningarna skulle växa på ett okontrollerbart sätt.

Samma år började den stora flyktingströmmen från det sönderfallande Jugoslavien. Flertalet fick stanna. I praktiken hade luciabeslutet ingen större effekt på invandringen till Sverige.

Det spelar inte så stor roll vad politikerna bestämmer, om vilka som får stanna, så länge som de som fått ett utvisnings-/avvisningsbeslut kan hänga kvar i alla fall. De som kom hit kring 1989 – 1990 påverkades inte särskilt av Luciabeslutet. Deras verklighetsförankrade uppfattning var att det fanns en god möjlighet att få stanna i Sverige, om man bara var lite envis.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare juli 2019

[image error]

Jag är uppvuxen i Estland, när landet tillhörde Sovjetunionen. Om det idag skulle dyka upp ett politiskt parti i Estland, som förespråkade invandring från Ryssland, skulle de få max 2 – 3 procent av rösterna. Inte heller de ryssar som bor i landet skulle rösta på dem! Detta till skillnad från Sverige, där 80 procent av befolkningen röstar på partier som förespråkar invandring. Min förklaring är:

Vi ester är nationalister, till och med ”rasister”. Det är inte svenskarna, men observera att alla folk som inte är nationalister förr eller senare går under. 1936 var ungefär 6 procent av Estlands befolkning ryssar men bara 2 – 3 procent av esterna gifte sig med dem. 1986 var ungefär 40 procent av Estlands befolkning ryssar men fortfarande gifte sig bara 2 – 3 procent med ryssar. Alltså hade ingenting ändrats. Vi gifter oss inte med ryssar. Vi hatar dem inte som enskilda personer, men som grupp.
Svenskar är hjärntvättade, de fattar inte vad som pågår. Ester var också hjärntvättade men inte gällande invandringen.
Svenskar litar fortfarande på sina ledare. Hur kan 7 – 9 % av svenskarna rösta på sån idiot som Annie Lööf?
Svenskar litar fortfarande på sina massmedia. Det gjorde vi inte i Estland. Det enda man kunde lita på i dagstidningarna var dagens datum. Detsamma gäller nu för svenska tidningar.
Svenskar är rädda, att bli stämplade som nationalister, rasister, fascister och så vidare. Jag är inte rädd för det, därför att jag vet vem jag är.

Vi bodde i Sverige från 1989 till 2012 och drev ett eget företag. Då hade vi fått nog av Sverige, liksom vi tidigare fått nog av Sovjet. Vår son, som bor i Sverige, har sagt att om det kommer att gå åt helvete (vilket jag är säker på att det gör) flyttar han med sin familj till Estland. Vart ska svenskarna flytta?

***

Sverige är nog det mest sekulära landet i världen. Jag tror människor behöver de myter och sagor som utvecklats under tusentals år. Annars blir vi extra sårbara för nya ideologier eller nya religioner. Att vi inte umgås tillräckligt och har tillräckligt starka band mellan generationerna är också förödande för vår kultur. Det gör oss extra känsliga för kollektiv galenskap, som klimatrörelsen.

***

Jag minns att min mamma redan på 70-talet brukade citera någon som sagt att ”I Sverige finns det bara plats för en åsikt i taget.” Hon kan möjligen ha hittat det i  The Observers sverigekorrespondent  Roland Huntfords bok The new totalitarians (i övers. Det blinda Sverige)  där han bland annat skrev  att Sverige ”is the nearest example in the modern world to the societies envisaged by George Orwell and Aldous Huxley”. Han visste inte hur rätt han hade! Ta bara alla eufemismer och nyord: ”socio-ekonomiskt /utsatta/ särskilt utsatta områden” i stället för mångkonfliktuella eller  till och med  mångkriminella områden. Den tjusigaste PK-omskrivningen hörde jag för några år sedan  i P 1:  ”områden med en sammansatt befolkningsstruktur”!!

När polisstationen  i Ronna  för ett antal år sedan besköts med automatvapen kallade Jerzy Sarnecki (Brottsförnekande rådet)  detta  attentat för ”ett pojkstreck”!

All korruption, alla grova bedrägerier är ”fusk.” Frankrike har en bättre brottsrubricering: ”förskingring av allmänna medel.” Men här är det ”fusk” när någon filur avslöjats med fingrarna upp till armbågen i den skattefinansierade syltburken  –  t ex löst sitt boende genom att skriva sig hos mamma eller i sommarstugan för att kunna tillskansa  sig skattefinansierade bidrag från riksdagen – med mera, med mera. Det tar ju aldrig slut.

Och så har vi det här med ”juridiskan”: våldtäkt av normalgraden och  jag såg i något sammanhang för en tid sedan att någon jurist talade om ”mord av normalgraden”. Det handlade om att domstolen inte kunde avgöra om ”förloppet varit utdraget” och om ”kvinnan känt dödsångest eller ej”. Så man ansåg att det var ”mord av normalgraden” och utdömde ett lindrigare straff! Finns denna juridiska term i något annat land? Eller är det bara i Sverige som våldtäkt och mord är ”normalt”?

***

Demokratiska Sverige går upp i falsett när Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor, två demokratiska valda partiledare, äter en lunch tillsammans. DN-skribenten konstaterar att det ändrar Sveriges politik, men det är ju etablerade media med presstöd som tidigare förhindrat den här typen av helt normala kontakter. OM SD är rasister så är resten av sjuklövern hycklare. Ska man få ordning på landet så kommer inte ens SD:s politik att räcka. Det är redan anarki på många håll och många kommuner konkursfärdiga. Hur ska man lösa att många nyanlända och gamla sedan generationer från MENA aldrig kan, vill eller kommer försörja sig själva. I många fall får inte kvinnorna från dessa länder arbeta för sina egna landsmän.

***

Jag skulle åka tillbaka till Stockholm från Örebro. Tåget var försenat och man fick inte veta varför. Vakterna sa att kanske hade något hoppat, men ingen visste. Jag kom hem vid niotiden, en och en halv timme försenad. Dessförinnan byte till pendeln i Flemingsberg, på grund av spårutvidgning. Ombord var jag som äldre svensk kvinna i minoritet, mer ju närmre Centralen jag kom. På T-Centralen smet fyra typer av marockansk modell över spärren. Jag hutade åt dem. Ingen reagerade. De hängde på gummiledstången i rulltrappan på vägen ner och uppförde sig illa. Jag ringer 112 för det fanns alla möjliga men nästan inga vanliga svenskar på den knökfulla perrongen. Där var ett himla liv. Jag ber dem skicka ordningsvakter men de ville koppla mig till polisen.

Skulle jag vänta i timmar? Löjligt, så jag bad 112 ringa och hälsa och sa att jag vill ha ordningsvakter till T Centralen. Finns det inga? Nej, sa jag. Då frågade jag de svarta tågvärdarna men de tittade bara på den vita tanten med blanka oförstående ögon. Vi var två vita där nere, en dam med elrullstol och jag.  Hon var så orolig att hon nästan backade ut i spåret.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Skam på torra land

[image error]

Jag har länge retat mig på att vår statsminister Stefan Löfven, så snart det ges möjlighet, påstår att Sverigedemokraterna har nazistiska rötter. Mina invändningar är tre:

En statsminister ska höja sig över partipolitiken. Han är den högste politiske chefen över Sveriges medborgare, således också över dem som röstat på Sverigedemokraterna. Stefan Löfven missbrukar sitt ämbete med den typen av attacker på politiska konkurrenter.
Sverigedemokraterna har inte nazistiska rötter. Det är inte så att partiet startade med att några politiskt intresserade personer sa något som ”Vi nazister ska nu bilda ett parti och försöka överta regeringsmakten i Sverige”. Efter andra världskriget och med det vi alla vet om nazismen, är begreppet i sig liktydigt med ondska. Det som sker är inte att nazismen håller på att återuppstå som ett slags modern Fågel Fenix. Små extrema politiska grupperingar har ingen som helst möjlighet att erövra politisk makt. Det som istället sker är att oskicket bland socialdemokrater (andra partipolitiker onämnda) att klistra begrepp som nazism och nazister på politiska motståndare blivit så vanligt att allt fler inser att begreppet baktänder – det komprometterar avsändarna mer än adressaterna (”Den som drar nazistkortet har förlorat”). Om man vill vara överslätande och snäll kan man kalla det språkbruket för politiskt lögnaktigt. Men det är mer än så. Det är ju inte bara lögn utan det är också ett medvetet försök att lura väljarna – med andra ord, det är ett politiskt bedrägeri. Är det i sin ordning att Sverige har en politisk bedragare som statsminister? Jag ställer frågan till de tolv socialdemokrater (nio kvinnor och tre män) som Ledarsidorna anser vara Sveriges mäktigaste socialdemokrater (The Dirty Dozen): Carin Jämtin, Carina Persson, Ulf Bjereld, Marie Demker, Anna Ardin, Carina Ohlsson, Annika Söder, Annika Nilsson, Emma Lennartsson, Johan Sjölander, Wanja Lundby Wedin och Pierre Schori.
Sverigedemokraterna är ett av de största partierna i Sveriges riksdag och har på flera sätt markerat sin ambition att samarbeta med eller på annat sätt politiskt relatera till samtliga övriga riksdagspartier. Det gör Sverigedemokraterna till riksdagens mest demokratiska parti, vilket inte är en åsikt utan ett konstaterande. Den typen av samarbete försvåras eller omöjliggörs av ett lögnaktigt och grovt skändande språkbruk. Det är av stor betydelse att samtliga statsråd och riksdagsledamöter vinnlägger sig om ett precist och respektfullt språkbruk – precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Jag tror inte ett ögonblick att deras uppdragsgivare – svenska folket – vill att de som anförtrotts makten ska ägna sig åt mobbning. Dessa politiker har ju det gemensamma uppdraget att, med regeringen som exekutivt organ, styra Sverige! I valet mellan ett språkbruk som enar respektive splittrar landet, ska de givetvis välja det som underlättar för medborgarna att leva med varandra, trots politiska meningsskiljaktigheter.

Det som utlöser ovanstående minst sagt kritiska reflektioner är, att när två riksdagspartiers ledare under almedalsveckan äter en lunch tillsammans, kommenterar vår socialdemokratiska finansminister detta med påståendet att Sverigedemokraterna inte är demokratiska. I SVT:s morgonstudio säger hon (givetvis utan följdfrågor från dessa journalister som degenererat till ”hallåor”):

Ebba Busch Thor träder nu över en gräns som vi har haft i svensk politik och det är ingen slump att vi haft den gränsen. Det beror på att det som skiljer Sverigedemokraterna från andra partier är att de inte vilar på demokratisk grund

Centerpartiets Annie Lööf är inne på samma väg när hon twittrar:

Jag beklagar att KD tagit ett stort steg mot att förhandla med SD i viktiga politiska frågor. Det är inte en väg vi vill gå. Det finns stora möjligheter att finna bra lösningar för sjukvård, migration och energi utan att ge makt till ett främlingsfientligt parti som SD.

Annie Lööf kan vi avfärda rätt av, som den demagog hon är. Sverigedemokraterna är motståndare till Sveriges extremt höga invandring, vilket är huvudanledningen till att 1,1 miljoner svenskar röstat på dem. Jag är beredd att äta upp den sko Annie Lööf aldrig åt upp, om jag har fel när jag påstår att fler invandrare röstar på Sverigedemokraterna än på Centern. De har förstått att den politiskt vanskötta migrationspolitiken drabbar också dem och deras barn. Begreppet främlingsfientligt är visserligen inte lika grovt som nazist, men i sak lika felaktigt och bedrägligt.

Vidare till Magdalena Andersson, som om möjligt är ännu mer styrd än Annie Lööf av politiska klyschor. Hennes underlag för påståendet att Sverigedemokraterna är odemokratiska är, att de inte anser att ”alla människor är lika mycket värda”. Åh, dessa floskler! Inte fan tycker hon att en sverigedemokrat är lika mycket värd som en socialdemokrat!

I ett antal bloggtexter har jag kritiserat PK-dogmen ”Alla människors lika värde”. Jag ska inte upprepa mig, bara påminna om att påståendet egentligen handlar om att människor ska bemötas med samma respekt, oavsett deras ställning i samhället, i synnerhet av stat och myndigheter. Således det beteende som ovan nämnda politiker borde bejaka. Med andra ord, de bryter mot sin egen dogm!

Stefan Löfven och Magdalena Andersson, liksom Annie Lööf, tillhör den majoritet av svenska toppolitiker, som missförstått sitt uppdrag att sätta Sveriges medborgare i första rummet. Därför bör de klassas som globalister. Jag misstänker att de skulle avvisa den beteckningen, men om de tvingades välja mellan att se sig själva som globalister och nationalister, skulle de nog ändå välja globalister – så komprometterat har begreppet nationalist blivit, inte minst genom deras egna utspel.

Globalister anser att nationernas suveränitet och nationella identiteter tillhör gårdagen och att de bör ersättas med överordnade transnationella identiteter och institutioner. Det finns två argument för det perspektivet. Det första är att många av de problem som politiker i dag måste tackla är globala och därför måste hanteras globalt. Det gäller främst de påstådda klimatförändringarna, terrorism, antibiotikaresistens, trafficking, droger och penningtvätt. Där kan nationer framstå som hinder för internationellt samarbete och de anser därför att vi behöver en bättre anpassad uppsättning av transnationella regler och organisationer.

Det andra argumentet handlar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, det som svenska politiker brukar se som sina viktigaste politiska mål. De grundas på den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter från 1948 och anses av förespråkarna gälla för alla människor utan undantag och måste därför respekteras av alla nationer. Sverige, liksom andra stater, påstås ha skyldigheter inte bara för sina egna medborgare utan också för invandrare och flyktingar. Vissa förespråkare har till och med påstått att rätten att migrera är universell.

Båda dessa argument är till en viss del giltiga. Men de diskvalificerar inte nationers rätt och skyldighet att sätta det egna folket och den nationella identiteten i första rummet. Uppfattningen att nationalstaterna är föråldrade och bör ersättas av internationella organ är inte möjlig att bygga ett samhälle på, eftersom ingen har kunnat komma fram till en bra metod för att hålla sådana internationella organ demokratiskt ansvariga. De demokratiska institutionernas vilar på gemensamma normer, perspektiv och slutligen kultur, något som inte existerar internationellt utan enbart finns på nationell nivå. Effektivt internationellt samarbete kan och bör istället byggas kring samarbete mellan befintliga stater.

Skyldigheten att respektera de universella mänskliga rättigheterna har frivilligt genomförts av de flesta länder runt om i världen, vilket givetvis är en god sak. Men de bygger på att staterna håller sig till sina egna territorier. Inget stat kan genomföra en obegränsad skyldighet att skydda människor utanför sin jurisdiktion och det finns ingenting som tyder på att världen skulle bli bättre om de försökte. Demokrati innebär att folket är suveränt, men om det inte finns något sätt att avgränsa vilka som tillhör folket, kan denna suveränitet inte förverkligas genom allmänna val. Medan länder med rätta välkomnar invandrare och känner en moralisk skyldighet att skydda flyktingar, så är ändå sådana insatser såväl socialt som ekonomiskt kostsamma och måste vägas av mot andra prioriteringar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den manliga empatin

[image error]

I dag återkommer Per Hagenäs med ”Den manliga empatin”

Den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Petersons är en megastjärna på Youtube. Hans bok ”12 livsregler: ett motgift mot kaos” är en av världens mest sålda. Utöver hans kunskap om den mänskliga naturen är det intressant att reflektera över intervjuarnas frågor i Youtubefilmerna. Dessa rör sig hela tiden kring samma teman och har oftast en anklagande och misstänksam ton. En tydlig bild av en strid framträder, mellan ett etablissemang som vant sig vid att kunna bestämma vår världsbild, och ”dissidenterna”. I synnerhet syns den i kommentarsfälten, där supportrar ger Jordan Peterson ett massivt stöd.

Den halvtimmesintervju som journalisten Cathy Newman gjorde med Jordan Peterson för engelska Channel Four har setts av fler än 15 miljoner och har över 120 000 kommentarer. De allra flesta hånar intervjuarens politiska korrekthet. Själv menar Jordan Peterson att hans intresse är att hjälpa människor till ett bättre liv, men att intervjuare hela tiden vill förvandla detta till politik.

Det som mest oroar intervjuare som Cathy Newman är ifrågasättandet av den feministiska (och marxistiska) världsbild, som delar upp människor i förtryckare och förtryckta. Etablissemanget verkar vilja skydda denna bild så att de, så att säga, kan förtrycka förtryckarna. Vilka händelsevis råkar sammanfalla med oppositionen mot dem. De flesta intervjuarna ställer därför närapå identiskt samma frågor, hämtade från etablissemangets ståndpunkt. Ambitionen är tydligt att försöka sätta Peterson på pottan och, precis som i klimatfrågan, ägnar man sig åt ”cherry picking”. Man väljer omsorgsfullt ut det som verkar peka åt samma håll, kräver snabba svar och simsalabim ska åsiktshegemonin vara säkrad. Det fungerar dock inte mot Peterson, vilket antagligen förklarar en del av hans popularitet.

Centralt i intervjuarnas världsbild är påståendet att män än idag är strukturella förtryckare. Protesterna i kommentarsfälten rör sig också oftast kring detta tema. För intervjuaren blir det därför oroande att Petersson attraherar en manlig ung publik. De använder konsekvent det nedvärderande uttrycket en manlighet i kris. Med ett feministiskt perspektiv är oron förståelig, då Petersons uppmaning till unga män är att växa upp, ta ansvar och tro på sig själva, för att de har något att ge världen. Den står i direkt motsättning till etablissemangets skuldbeläggande av unga män, i synnerhet om de är vita och heterosexuella.

Peterson menar att det synsättet är absurt och att det är lika absurt att unga män, när det vill sig riktigt illa, idag endast kan få uppskattning genom en föreläsning av honom på Youtube. Han anklagar universitetens humanistiska fakulteter för dessa kränkningar och menar att de idag gör universiteten till fientliga platser för unga män.

Speciellt en intervju, som handlar om skillnaden i manlig och kvinnlig aggression fick mig att förstå detta. Peterson påstår där att män och kvinnor ofta visar aggressioner på olika sätt. Män tenderar att försvara sig med fysiska angrepp medan kvinnor, naturligt nog, istället försvarar sig genom utstuderade verbala angrepp. Min slutsats är därför att kvinnor har ett övertag i det privata livet, eftersom män mycket sällan ger sig på kvinnor fysiskt. Jordan Peterson säger i samma intervju att kvinnlig aggression kan vara ”unbelievable vicious” och ta formen av ”reputation destruction”.

Jag har alltid undrat över hur det kommer sig att feministiska bidrag i olika kulturyttringar kan vara så oempatiska, ensidiga och ”unbelievable vicious” gentemot män. Jag inser förstås direkt att vi här har en förklaring. Man kan samtidigt anta att sådana inlägg inte upplevs som ondskefulla av kvinnor, utan för dem blir ett normalt sätt att argumentera för sin sak. Direkt vid Jordan Petersons Sverigebesök fick denna aggressionstyp också ett ansikte genom vår egen utrikesminister Margot Wallström som bad Jordan Peterson att krypa tillbaks under sin sten (vicious) och samtidigt säga att han är fullständigt ointressant (reputation destruction). Samma beteende visar hon för övrigt också i andra sammanhang gentemot olika länders ledare. Även Annie Lööf ber män att krypa tillbaks under sin sten, på twitter.

Samtidigt säger Peterson i en annan intervju att kvinnor är mer empatiska än män och det stämmer ju, tänker jag först. Men sedan slår det mig att dessa utsagor inte alls går ihop. Så småningom insåg jag att män inte alls är mindre empatiska än kvinnor. Vi är helt enkelt empatiska mot olika objekt. Vi är, enligt vår natur, empatiska gentemot dem som vi behöver vara empatiska mot. Mannen är således empatisk just mot kvinnor och sin grupp (går till exempel ut i krig för att försvara nationen, med kvinnorna och barnen) och kvinnan är empatisk mot omvårdnadsobjekt som barn och djur, samt deras substitut.

Mannen är inte ett omvårdnadsobjekt för kvinnan, han är en kärleks- och arbetspartner, någon som hon kan kräva empati av när hon grälar. Det är nog inte ovanligt att män tystnar och går undan vid sådana tillfällen. Han besvarar inte aggressionen.

Här började jag ana att jag var något på spåren. Den arketypiska kvinnliga aggressionen är naturligtvis viktig i darwinistiskt perspektiv, ett sätt att uppväga mannens fysiska dominans. I en parrelation utvecklas på så sätt en jämvikt där den bästa lösningen i många frågor tas fram. Nu börjar jag att förstå, inte bara den feminism som är ”unbelievable vicious”, och som leder till de 120 000 kommentarerna som nämnts ovan, utan också hur västvärlden, där feminismen verkar, har utvecklats. Mannen tystnar och de kvinnliga attackerna ges det tolknings- och problemformuleringsföreträde som de har idag, i media och på universiteten. Vid parrelationens gräl blir oftast man och kvinna vänner igen, men det händer ju inte på ett samhälleligt plan. Könskriget uppstod med industrialismen och grälet är nu statligt institutionaliserat.

De flesta som kallar sig feminister är bara intresserade av rättvisa villkor och förutsättningar. I övrigt är de intellektuella feministerna i media och i forskarvärlden främst intresserade av att tränga djupare in i den kvinnliga värld, som förut inte har dokumenterats. Bland dessa finns det dock en liten grupp som jag kallar attackfeminister. De upprätthåller det ovannämnda grälet, som alltså förflyttats från äktenskapet upp på den offentliga scenen. Dessa feminister är i regel ohämmade och ”unbelievable vicious” i sitt sätt att argumentera. När de själva kritiseras och märker att de håller på att förlora argumentation retirerar de ofta tillbaka till den hjälplösa kvinnorollen, vilket får männen att tystna. Och det fungerar! Andra, ofta män som ju har kvinnor som sitt empatiobjekt, kommer till undsättning och dissidenten tystas effektivt, oftast genom tekniken ”reputation destruction”, eftersom sakfrågan inte enkelt går att vinna.

Eftersom män sällan protesterar mot förtalet är detta förlopp vanligt, med ödesdigra konsekvenser för det västerländska samhället. Det som hänt, tänker jag nu, är att den yrkeskategori som har makt som sin affärsidé, det vill säga politiker, upptäcker vilken kraft det finns i sådana angrepp. Många politiker blir därför attackfeminister, det vill säga de beskyller den vita mannen för allt. Så blir en avancerad härskarteknik till. Män på alla nivåer backar.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hur man blir dissident

[image error]

Man kan naturligtvis säga att minst 1,1 miljoner svenskar är dissidenter, eftersom de i det senaste allmänna valet röstat på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, men här vill jag begränsa begreppet till dem som offentligt och under eget namn motarbetar den postdemokratiska ”svenska modell”, som anger

att ytterligt generöst definierade ”flyktingar” har rätt att få sin försörjning tryggad i Sverige, med svenska skattemedel
att de som beviljats asyl bör ha förtur på bostadsmarknaden
att statsfeminismens uppgift är att avskaffa patriarkatet
att vi ska vara ytterst medvetna, till och med ångestfyllda, inför en destruktiv förändring som vi inte möter i verkligheten (klimatet)
samtidigt som vi bör ignorera en destruktiv förändring som alla kan se (konsekvenserna av massinvandringen).

Dissidenterna vill helst föra fram sina kunskaper och åsikter på landets offentliga arena, men där är de inte välkomna. De är därför verksamma på nätet, i det som sammanfattningsvis kallas för Alternativa media. Mellan media och alternativa media pågår ett krig. Media är militärt överlägsna – när det gäller den offentliga scenen har de hegemoni. Men alternativa media är mentalt överlägsna och på tillväxt. Media tvingas retirera. Till en del är det dissidenternas förtjänst.

Hur blir man dissident? Det kan givetvis gå till på många sätt, men det vanligaste är att man skriver eller gör något offentligt uttalande som, ofta som en obehaglig överraskning, möter hård kritik, i kombination med ett skändande personangrepp. Den som attackeras måste ta ställning. Ska man göra en pudel och på så sätt förhoppningsvis få stanna kvar på den offentliga arenan? Eller så säger och tänker man: ”Jag vill tamejfan inte vika ner mig, jag har ju rätt!” För egen del ställdes jag första gången inför det valet 1998, när jag fick hård kritik för min bok ”Svenskar och zigenare” (slutsåld från förlaget och antikvariskt eftersökt). Den utlöste ett mediedrev med alla ingredienser utom en: sakkompetens. Jag tog strid för mina forskningsresultat och ansåg själv att jag vann sammandrabbningarna, men förlorade givetvis kriget. I dag, efter att under ett par decennier ha sett och följt ett stort antal mediedrev, konstaterar jag att det inte går att vinna, oavsett hur rätt man har. Vanligen kan man inte ens klara sig genom att göra en pudel.

Katerina Janouch är en författare jag kände till namnet, men inte mer. Jag träffade henne i maj i år på en konferens som Swebbteve anordnade. Vi skulle båda föreläsa och hade med oss böcker till försäljning.

När jag lagt upp mina går jag fram till Katerina och hälsar. Hon lyser upp och säger ”Jag har läst dina böcker!” Det förvånar mig, jag trodde inte ens hon kände till mig. Tyvärr kunde jag inte säga samma sak, men nu har jag läst hennes båda dagböcker (”Bilden av Sverige” och ”Bilden av verkligheten”). För mig, som är en grinig gammal språkpurist, är det en positiv överraskning att de är så välskrivna.

Katerinas väg till dissidentskapet liknar många andras, också min egen. Hon gjorde något som hon trodde var tillåtet och fick hårdhänt lära sig att hon passerat gränsen mot det förbjudna, och därmed blivit fredlös.

I slutet av januari 2016 gör Katerina sitt första ”misstag”. På Twitter har hennes konto 20.000 följare. Det är inte ett av de största men heller inte litet. Där kommenterar hon att en kvinna utsatts för sexuellt våld från marockanska gatubarn. Hon läser att det bildats motståndsgrupper och skriver att det är rätt om detta marockanska slödder får stryk. Det är att gå för långt och kritik börjar droppa in. Är det verkligen så att Katerina tycker att man ska misshandla dessa barn för deras etnicitet?

Först försvarade jag mig, jag körde på med ännu hårdare ord. Jag blev förbannad. Här hotades och våldtogs kvinnor, men det var mina ord man upprördes över! Jag hade ännu inte riktigt lärt mig drevens drivkrafter och dramaturgi. Att det var ett slags kammarspel där man missförstod meningsmotståndare med flit. Där man valde att fälla, istället för att fria. Minsta klavertramp så väntade blodtörstiga vargar i kulisserna.

Katerina kallar det för ”Slöddergate” och skriver om hur hon som populär och erkänd författare blev rädd, både för att mista sin läsekrets och sitt levebröd. Hur skulle det gå med hennes varumärke? ”Jag ska erkänna att jag där och då drabbades av just sådana tankar, av rädsla för vad som skulle kunna hända om etablissemanget vände mig ryggen.”

Katerinas förläggare på Piratförlaget, Ann-Marie Skarp, ringde henne och var bekymrad. De stämde möte. Anne-Marie Skarp spände ögonen i henne och säger: ”Jag måste ändå fråga dig, Katerina, tror du på människors lika värde?” Katerina förstår att frågan är ”ett lackmustest på samtidens vansinne” och utan att darra på rösten godhetssignalerar hon: ”Självklart gör jag det, Anne-Marie, självklart gör jag det.”

Egentligen hade hon velat svara med en fråga: Om Anne-Marie, hennes man Jan Guillou och en främling satt i en livbåt som bara hade plats för två, så skulle hon väl helst rädda Jan? ”För han är någon du älskar, och därför mera värd för dig än en fullkomlig främling, eller hur?”

Ett år senare, också i januari, befinner sig Katerina i Prag, den stad hon lämnade tio år gammal, när hennes dissidentföräldrar tog med sig sin dotter och flyttade till Stockholm. Hon har beviljat den lilla tjeckiska webbtevekanalen DVTV en intervju. Tjeckerna är intresserade av Sverige. Katerina berättar fritt om ett Sverige som inte längre är någon förebild för andra länder:

… Men att de som pratar om detta kallas alarmister och pessimister. Och sedan berättar jag om problemen inom den svenska polisen, att många lämnar sina jobb eftersom de inte orkar längre, att Sverige börjar förlora kontrollen. Över de kriminella gängen i no go-zonerna. Att det växt fram ett parallellt samhälle./…/

– Det är ärligt talat ingen vacker bild, konstaterar Veselovsky.

– Jag kan inte ljuga, svarar jag.

I sin dagbok skriver hon efteråt att det känns inget särskilt. Ännu en intervju är avklarad och att det ska bli just denna som leder till att hela hennes liv vänds upp och ner, det är ingenting som hon är medveten om just då.

Drevet börjar på Twitter, där den tjeckiskfödde filmkritikern Hynek Pallas den 9 januari skriver ”Nämen gissa vilken svensk barnboksförfattare som ljuger om Sverige i tjeckisk teve.” Dagen därpå har Dagens Nyheters kultursida en artikel av honom med rubriken: ”TV-intervjun med Katerina Janouch sprider rykten och fördomar”. Det fortsätter även dagen därpå med att Pallas gör ett personangrepp och skriver att om Katerina sagt samma saker i en svensk tevesoffa hade hon blivit motsagd och utskrattad.

… jag känner mig som en handduk i en torktumlare. Kroppen går in i ett tillstånd av ständig adrenalinchock. Tidningar ringer, det kommer mejl och sms, folk twittrar och skickar meddelanden på Messenger. /…/ En sak vet jag: Jag tänker aldrig någonsin backa från det jag har sagt. För jag vet att jag har rätt, och för att fakta är inga ”åsikter”.

Katerina beskriver utförligt hur den offentliga mobbningen påverkar henne, inte bara psykiskt utan också fysiskt: ”För man blir faktiskt sjuk på riktigt”. Hon känner sig jagad och sover oroligt. Aptiten försvinner och när hon blir påmind om att äta är det svårt att tugga. Kroppstemperaturen faller och hon fryser lätt. Hon är trött och vill egentligen inte göra något. Kanske är det början på en depression?

Trots att hon vet att hon har rätt, finns där en känsla av skam. Hon har betett sig olämpligt, dragit vanära över familjen. Kommer det att drabba hennes barn så att de inte får jobb? Hon går inte på fester. Och hela tiden finns en känsla av en annalkande katastrof.

Drevet får också mer konkreta konsekvenser. Barnbokhandeln ”Läslusen” i Uppsala plockar bort hennes böcker, eftersom hon är ”främlingsfientlig”. Det är en i sak felaktig motivering men nu rör vi oss i de skändande klyschornas värld.

Katerina får en mängd stöd också, twitter, mail och sms. Det är något jag själv känner igen, att skändningarna i offentligheten åtföljs av en ström av support, uppmuntrande mail och annat stöd som inte blir synligt i media. Det är något av en paradox, att vi som är så illa hanterade av journalister och opinionsbildare inte behöver oroa oss när vi kör igång elektroniken om morgnarna. Detta i motsats till våra vedersakare, som klagar över hatmail och all aggressivitet som de utsätts för på nätet.

Att det är Dagens Nyheter som drar igång och hårdast driver drevet, är något som många bland oss dissidenter varit med om. Katerina får sista ordet. Det enda som är problematiskt med det hon skriver är att jag gärna går klädd i manchesterkavaj. Jag har till och med en manchesterkostym, men den har jag aldrig använt. Tur det, förstår jag nu. Man vill ju inte se ut som man jobbade på DN.

Dagens Nyheter, den pompösa tidningen, full av ängsliga män i manchesterkostymer och med uppblåsta självbilder, tycker att de utifrån sin mäktiga plattform kan sätta sig på mig. Chefredaktören Peter Wolodarski driver en stenhård agenda där han gärna offrar människor som det passar honom. Dagens Nyheter är en talande symbol för allt det jag tycker är äckligt och skenheligt i den svenska mediebranschen 2017. Jag imponeras inte av kulturmän som ryggdunkar varandra och låtsas vara feminister, fast de egentligen föraktar kvinnor. Självgoda typer som osar av snobbism och folkförakt, vaccuumförpackade i homogena medel- och överklassmiljöer utan mycket kontakt med den verklighet de anklagar mig för att förvränga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Jonas Widgren: Mångkulturens Sverige II

[image error]

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den andra.

David Schwarz var den person som förde fram mångkultursfrågan och lyckades värva såväl forskare, som experter och politiker. Sverige ändrade emellertid på den tiden inte politisk grundmodell efter allmänna debatter utan det krävdes dels en rejäl utredning och därefter att riksdagen agerade och fattade beslut. Den person som politiskt förverkligade David Schwarz tankar om ett mångkulturellt Sverige hette Jonas Widgren. (Min beskrivning av Jonas Widgrens gärning baseras så gott som enbart på den finlandssvenske historikern Mats Wickströms forskning). Vem av de båda som har störst betydelse är svårt att säga, men tvingas jag välja, tror jag att Jonas Widgren får dra på sig ledartröjan.

Jonas Widgren (1944 – 2004) tillhörde de röda borgarbarn som fick sin ideologiska fostran i slutet av 1960- och början av 1970-talet, med flyktingaktivism, protester mot Vietnamkriget etc. Men inte bara det, han hade också en mångkulturell släkt och en kosmopolitisk uppväxt i Stockholm, Marseille och Genève. 1967 gifte han sig med en kvinna från Kroatien och lade serbokroatiska till de övriga språk han behärskade.

Widgren hade ett övernationellt perspektiv och ville att Sverige skulle gå i spetsen för ett förändrat Europa. Han såg framför sig hur politiker i invandrarländerna skulle acceptera ”dubbla värdelojaliteter” och ”bikulturell identitetsbildning”. Detta var för hans del inte bara ett teoretiskt förhållningssätt utan förankrat i hans egen uppväxt och genom äktenskapet.

Till skillnad från de hårt vänsterengagerade ”68-orna” försökte Widgren förverkliga sina ideal inom systemet. Visst var han radikal men också en skicklig och kunnig politisk tjänsteman. När Jonas Widgren gick med i Socialdemokratiska partiet är inte känt men han gjorde tidigt karriär. Flera har vittnat om att Widgren inte bara hade ett mycket behagligt sätt utan också var mycket skicklig i att lotsa fram sina idéer i det politiska landskapet. Han anställdes i ”Arbetsgruppen för invandrarfrågor” 1967 och när den uppgick i Invandrarverket följde han med, men blev inte långvarig som byrådirektör utan fortsatte, först som medlem av och därefter 1971 som huvudsekreterare i Invandrarutredningen. Denna ändrade under Jonas Widgrens ledning inriktning och kom 1974 att servera det underlag som gav Sverige en mångkulturell politik. I likhet med de övriga som var engagerade i invandringsfrågor under denna tid trodde Widgren att ”den gamla monolitiska nationalstaten” skulle ha vittrat sönder vid millennieskiftet, som ett resultat av invandringen.

I december 1971 besökte Jonas Widgren Kanada för att bekanta sig med deras nya integrations- och minoritetspolitik. Fyra år före Sverige hade Kanada som första land utvecklat vad som kallades en mångkulturell politik inom ett tvåspråkigt ramverk. Kanadas premiärminister Pierre Trudeau förde i oktober 1971 fram den nya ideologin i det kanadensiska parlamentet. Den väckte inget större uppseende och var närmast en biprodukt i ambitionen att lösa spänningar mellan Quebec och det engelskspråkiga Kanada.

Det var emellertid inte i första hand som företrädare för något av dessa båda block som Trudeau lobbade för mångkultur utan det var en grupp av etniska minoriteter: ukrainare, polacker, finnar, tyskar, holländare och judar. Den första som använde begreppet mångkultur var en ukrainsk senator. Han höll 1964 ett tal i Kanadas senat där han krävde ett kulturellt erkännande av ”The third element of Canadian society”. Det var en förhållandevis stor minoritet han företrädde. 1961 hade 2,59 % av Kanadas befolkning ukrainskt ursprung. Enkelt uttryckt så bestod scenariot i, att om den engelskspråkiga och franskspråkiga befolkningen skulle likställas, så borde också andra minoritetsgrupper få samma politiska erkännande. Det var ändå inte en dramatisk förändring, eftersom samtliga aktörer var kristna och kanadensiska medborgare, med rätt att rösta etc. Det handlade således inte om en stor orättvisa som måste korrigeras politiskt.

Det bör tilläggas att Kanada i egenskap av nybyggarsamhälle saknade en stark nationell identitet. Det var också redan ett pluralistiskt samhälle som var framgångsrikt i att integrera nykomlingar. Situationen var med andra ord inte alls lik den som rådde i Sverige, annat än i det avseendet att båda länderna var ekonomiskt framgångsrika och detta med mångkultur allmänt uppfattades som en inte särskilt viktig men ändå sympatisk politisk kursändring.

Den svenska invandringsutredningen arbetade i sex år, mellan 1968 och 1974. Slutbetänkandet, ”Invandrarna och minoriteterna”, lade grunden för den mångkulturella ideologin. En enhällig riksdag antog året därpå den invandrarpolitik som i allt väsentligt fortfarande gäller. I regeringens proposition heter det att ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Begreppet mångkultur börjar nu få fäste i det gängse språkbruket. Exempelvis skriver DN-journalisten Osmo Vatanen närmast längtansfyllt:

I framtiden kanske invandrargrupperna ställer hårda krav på egna skolor och andra kulturstödjande åtgärder. Den svenska livsstilen mjukas upp. Omkring år 2000 skulle vi kunna få ett verkligt ”mångkulturellt” Sverige.

Invandringsutredningen var inte någon viktig utredning. Beslutet att anta en mångkulturell politik var inte heller viktigt. Sverige hade en bra årlig tillväxt, en försumbar arbetslöshet, låg inflation och invånarna var övertygade om att Sveriges tätplacering i världen, när det gällde avancerad teknik, utbildning och arbetsmoral, skulle fortsätta. Ännu hade inte Asien börjat konkurrera. Den nationella självkänslan svällde, även om den var klädsamt återhållsam när det gällde yttre åthävor. Sveriges framtid tedde sig minst sagt löftesrik.

I maj 1972 redogjorde Widgren i skriften Europa och invandrarfrågan för sina tankar om migration och integration för en större publik. Enligt Widgren låg det i de europeiska invandringsländernas intresse att integrera invandrarna, istället för att assimilera dem. Den inhemska befolkningen borde även förmås ”att respektera dem istället för att smäda dem”, annars kunde invandrarnas missnöje till och med leda till ”smärtsamma men nödvändiga revolter”.

Trots dessa eventuella framtida risker ansågs invandringen vara oproblematisk. Grundantagandet var att migrationen skulle fortsätta, precis som högkonjunkturen. Politikerna räknade med att invandrarna främst skulle komma från Skandinavien, i synnerhet Finland. I övrigt handlade det självklart om Europa. Beräkningarna låg på cirka tiotusen invandrare per år. Det skulle Sverige lätt klara av.

I slutet av 1960-talet var Jonas Widgren en ung och idealistisk politisk ämbetsman, som uppfattade den mångkulturella integrationspolitiken som en nödvändighet. Det policyprogram som Widgren, som huvudsekreterare i invandringsutredningen, tillsammans med sitt sekretariat arbetade fram, övertygade politikerna om Sveriges framtida roll som en mångkulturell nation. Som en tidigt mycket erfaren och internationell migrationsexpert gjorde han en lysande karriär. 1987 flyttade han till Genève och FN:s flyktingkommissariat. 1993 började han, på uppdrag av regeringarna i Österrike och Schweiz, att bygga upp ett International Centre for Migration Policy Development (ICMPD), med uppgift att främja innovativa, omfattande och hållbara migrationspolitiska lösningar. Många europeiska regeringar har lyssnat till honom. Men också han fick kalla fötter. I likhet med David Schwarz började han efter millennieskiftet tvivla på den mångkulturella politiken. 2004 dog han, endast sextio år gammal.

Den svenska politiken blev inte mångkulturell med riksdagsbeslutet 1975. Denna invandringspolitik med slagorden jämlikhet, valfrihet och samverkan hade inte dagens globala ambitioner och flyktingfrågan stod inte i fokus. Merparten av invandrarna var nordbor; närmare hälften av dem som kom i början av 1970-talet var finländare. Andra grupper kom från Sydeuropa dvs. från Italien, Grekland och Jugoslavien.

När invandrarutredningen presenterade det som skulle bli fundamentet för den svenska invandrings- och invandrarpolitiken hade Sverige gått in i en lågkonjunktur och de jobb som hade lockat fanns inte längre. Med 1970-talet som uppfartssträcka kom 1980-talet att domineras av flykting- och anhöriginvandring medan den nordiska invandringen fortsatte att vara låg. Man kan säga att Sveriges mångkulturella invandringspolitik, trots att den var först i Europa, var föråldrad redan när den sjösattes. Den relaterade väsentligen till den nordiska och europeiska arbetsinvandring, som i stort sett hade upphört.

Den totala uppslutningen bland svenska politiker kring det mångkulturella projektet baserades därför på felaktiga premisser. Att acceptera och stödja en invandrad befolkning som bidrog till att bygga upp den svenska välfärden tedde sig inte problematisk. Dessutom var politikerna ännu 1970 överens om att invandringen var en lönsam affär. Inte heller var det svårt att förstå att den som var född i exempelvis Finland och gärna ville behålla kontakten med sitt forna hemland och modersmål, borde få stöd för det. Här handlade det inte ens om generositet, utan mera om vad som framstod som rimliga rättigheter i ett välfärdssamhälle.

Man måste också ha i bakhuvudet att invandrarpolitiken kom i kölvattnet av efterkrigstidens bortstädande av ”fattigsverige”. Svenskarna ville inte ha tillbaka fattigvården. De ville inte se människor som med mössan i hand bad om hjälp, människor i för små bostäder med dass på gården, kissluktande korridorer på ålderdomshem, fastbundna människor på psykkliniker, segregerade skolor etc. Det vill säga allt som svenskarna arbetat hårt för att komma ifrån.

Att det fanns en inbyggd konflikt mellan mångkultur och välfärd diskuterades inte ens som en möjlighet. Lojaliteten och den solidariska uppslutningen kring högskattesamhället och dess fördelningsprinciper var självklar. Varför skulle invandrare avvika i det avseendet? De hade ju förmånen att få bli medborgare i det underbara Sverige.

I sin ambition att ta hand om och vara förstående – en god ambition! – har svenska politiker skapat en särskild sorts varelse: den mer eller mindre oförmögne nykomlingen. Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare” som om de vore husdjur eller fåglar man matade i parken. Godhetsperspektivet genomsyrar integrationspolitiken och skänker tillfredsställelse till dem som hjälper och vill vara goda medmänniskor. Efter solidaritetens död har vi fått en inflatorisk godhet, med fäste i en medelklass, som aldrig riktigt behöver ta konsekvenserna av sin moraliserande syn på dem med mindre goda erfarenheter och därmed mindre goda åsikter. Den strukturella välviljan dominerar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.