Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 41

Bloggläsare början av september 2019

[image error]

Min far är en hårdnackad miljömuppe, vars stora idol är Greta Thunberg. Han kan inte smälta att jag röstar på Sverigedemokraterna, och menar att man kan jämställa dagens nysvenskar, från Somalia, Eritrea och Afghanistan, med äldre tiders invandrare från Östeuropa – de som ofta hade akademisk utbildning och var stenhårt inriktade på att assimileras in i det svenska samhället. Jag känner avsky/vanmakt, de samtalsmässiga beröringspunkterna blir allt färre, och hade min far inte varit till åren kommen och vid skröplig hälsa så är det inte otänkbart att vi hade klippt kontakten, eller snarare jag med honom. Med min EU-vurmande, mainstreammedieslukande moster är läget liknande, och om någon hade talat om för mig för tio år sen att politik är ett ämne vars kniv kan skära sönder alla slags familjeband så hade jag inte trott det.

***

Jag tror inte att alla värdegrundskvinnor är så uttorkade som de ser ut på ytan. Läser i Eskilstunakuriren om en kvinnlig chef för en flyktingförläggning som hade sex med flyktingpojkar. Samlagen spelades in på film. Hon sa att ”om ni inte har sex med mig ringer jag Migrationsverket så att de utvisar er”.

Enklaste sättet att väcka ”värdegrundskvinnorna” på vore att låta medelålders män vurma för ensamkommande flickor … att på samma sätt låt dem följa med hem och sova i sängen så de får ”närhet och värme”. Det skulle dessutom få männen i MENA-länderna att börja fundera på vad de håller på med (inget biter så hårt som att brudarna drar).

***

På mitt jobb är det 95% män ( 99% pursvenskar ), men som du redan vet så röstar de precis som ”värdegrundskvinnorna”. Jag ser det som omöjligt att väcka dem med ord, jag ironiserar och pekar frekvent på dårskapen, men inget verkar bita.

Jag är mer och mer till freds med förklaringen att det undermedvetna styr. När man är besatt av något blir man blind för allt annat ”by design”. Tyskarna har visat att de på kort tid kan växla från fanatisk krigslust till självutplånande godhetsfjantar. I andra världskriget besinnade de sig inte när de väl hämnats på Frankrike, utan tåget accelererade tills omvärlden satte käppar i hjulet. Godhetståget är uppe i samma fart som 1942-tåget. Bara stora skulder och inbördeskrig väntar vid slutmålet.

Svenskarna är väldigt lika tyskarna. Godheten är heller inte äkta, då man helst gör det med andras pengar och totalt skiter i äldre och konsekvenserna för sina barn. Skenhelighetsknarkare är nog en bättre etikett.

Jag kan lätt förstå korruption och intresse för hämnd och viljan att försvara sitt eget. Men självutplånande godhet i så stor skala är något nytt, samtidigt som det är fundamentet i den kristna tron. Att så många i väst har attraherats av den speglar nog majoritetens ”mentala profil”. Profilen finns kvar även sedan vi slutat gå till kyrkan. Den som har koll på den profilen kan precis som en bra fiskare agna med det rätta ”godhetsbetet”. Lika förutsägbart som en gädda … mer än 80 % kommer igen och igen att bita i godhetswobblern. Personligen förankrar jag mig hellre i ”Den gyllene regeln” och förväntar mig därför inte ett ”gulle dej” om jag bär mig illa åt, utan ser en tillrättavisning som helt på sin plats. Därför är jag också beredd att ge andra en tillrättavisning.

Antag att Sverige skulle sluta upp runt en ”stark ledare” som fick ordning på polis och våra gränser, dumheten skulle ändå växa som ett mögel bakom en fungerande fasad.

***

Känner du till den omfattande förekomsten av insektsbekämpningsmedel bland romer? Saken är den att ingen kan bo på marken utomhus i parker eller i skogsterräng på sommaren någon längre tid, utan att skydda sig mot den stickande/blodsugande insektsfaunan, till exempel myror, som lever där. Den faunan är troligen än aggressivare i Sydeuropas varmare klimat. Ett lägerbygge måste därför grundas med något insektsskyddande medel, till exempel Myrr C eller D (kommersiellt tillgängligt i Sverige), eller kanske ännu starkare gifter från jordbrukssektorn i Rumänien.

Själv har jag sett tre läger i Malmös parker och kunnat märka resterna av Pyretroider. Dessa medel är aggressiva och skadar huden/ögonen på känsliga personer. De är i finfördelad pulverform (eller kanske granulat – som ändå successivt löses upp till pulver). Pulverpartiklarna blir lätt luftburna och virvlar runt i vinden. Naturligtvis hamnar pulvret på romerna själva – det är ett av problemen med användningen,  eftersom medlen egentligen är nervgifter (pyretroidföreningar) som inte hör hemma på människor, ens i den försvagade form som de säljs kommersiellt.

Värst är det för de känsligaste – bebisarna – som kan få hjärnsjukdomar, t.ex. ADHD, av giftexponeringen. Skadorna ökar med exponeringstiden. Många romer lever i en permanent  kontaminerad miljö, verkligen beklagansvärt och destruktivt för gruppen. Hjärnskadade bebisar ger hjärnskadade vuxna. Är detta en stor andel av gruppen lär den ha svårt att hävda sig i samhället (Se vidare Teresa Rodriguez forskningsrapport: Pyrethroids exposure and neurobehavioral performance in school age children in Nicaragua; DiVA. org: UU-182162 ). Vuxna kan vid långvarig giftexponering få lungskador, muskelryckningar mm, se Säkerhetsdatabladet pkt 4.2 för Myrr D.

Ett andra problem i sammanhanget är att Romer med pyretroidpulver i kläderna tränger sig på allmänheten vid ingångar och i tunnelbanevagnarna. Det kan inte undvikas att en överföring av giftpartiklarna därvid sker. Jag anser att det är otrevligt och skadligt. Ett starkt argument för tiggeriförbud.

I denna vår PK-dominerade värld avfärdas den här typen av konstateranden regelmässigt. Men detta är ingen skröna. Skulle det vara viktigt kan man med hjälp av gaskromatografi, med hög precision, konstatera förekomsten av pyretroider. Den kan således fastställas helt objektivt.

***

Häromdagen gjorde jag en bilresa i min närmsta omgivning i nordvästra Skåne. Speciellt ville jag se hur det var i Åstorp. Denna lilla stad minns jag som helt vanlig, välskött, belägen i inlandet i vacker natur. Helt normala människor bodde där, folk som ville bo i en mindre, lugnare och mer barnvänlig stad än Helsingborg och pendla dit till jobbet. Vad jag nu fick uppleva var en hisnande förflyttning, som till en annan planet. Jag såg sjaskighet, gapande tomma butikslokaler, nyanlända i stor majoritet sysslolöst strosande ute på gatorna. Kring tågstationen pågick öppen knarkförsäljning av ett gäng synbart påtända araber, kring ett nedgånget hyreshus med filtar bakom samtliga fönster. En ensamkommande satt på huk invid en husvägg och iakttog kedjerökande och glasartat sina kamrater. Scenen var obehaglig. Jag hoppade in i bilen igen och tänkte att det är ett bra dumt påhitt av mig att bege sig på safariutflykter av detta slag. Snabbt körde jag iväg och var lättad att lämna stan bakom mig.

Höganäs, en knapp halvtimme därifrån, verkar gå åt motsatt riktning. 1990 var det en grå liten stad, trist, med lokalförankrad arbetarbefolkning. Med tiden fick stan ett rejält ansiktslyft, tack vare ett klipskt och nationalistiskt (!) ungerskt kommunalråd, och nu har det blivit klart fashionabelt, mer och mer för varje år. På sommaren befolkas Höganäs av stockholmare i rosa tenniströjor. Fina bilar varvat med veteranbilar och cabrioleter kör omkring på gatorna och man tänker att Höganäs har blivit ett ställe för bättre bemedlade.

Nyanlända och asylboenden finns naturligtvis också i Höganäs, men på något vis verkar de nyanlända här vara ”bättre”, utvalda på något sätt. På det stora hela alltså. De uppför sig trevligt och sitter i biblioteket och pluggar svenska, helt seriöst. Jag begriper inte om de har gått igenom något filter för placering i den här kommunen. Det slog mig att det är segregeringen som måste göra sig gällande, att vita svenskar, som tidigare bott i ställen som Åstorp, söker en tillflyktsort (innan de lämnar Sverige för gott). På så sätt har Höganäs blivit som en bubbla. Här ser man verkligen relativt få nyanlända, folk är välklädda, välmående och lugna (de är ju trygga i vissheten att de ju alltid kan lämna Europa och dunsta till Nya Zeeland eller Australien när det helt brakar ihop här). Befinner man sig här kan man inte tro att Sverige är ett sjunkande skepp. Om segregation har man ju hört många gånger, men då tänker jag mig alltid den som förlagd inom städer, som Rosengård kontra Limhamn i Malmö.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Frihet

[image error]

Dagens blogginlägg handlar om yttrandefrihet. Innan jag går vidare vill jag ha sagt att min grunduppfattning är att medborgarnas språkbruk inte är en politisk utan en social angelägenhet. Stat och myndigheter ska hålla sig borta, utöver i extremfall, det vill säga när retoriken är direkt systemhotande eller när olika grupper i konflikt hotar att övergå från verbala till fysiska konflikter.

Mina uppfattningar är inte huggna i sten. Lite pretentiöst skulle resonemanget kunna kallas för tentativt. Förhoppningsvis trasslar jag inte till det för mycket. En lämplig inledning är den mest citerade strofen ur biskop Thomas frihetssång från år 1439. Den lär finnas i mer än 900 tonsättningar:

Frihet är det bästa ting

Som sökas kan all världen kring

Det är en nationell frihetssång, politisk agitation som handlar om Sveriges rätt att slippa Kalmarunionen. Varför finns strofen kvar i folkminnet, många hundra år efter att Gustav Vasa 1523 upplöst unionen? Svaret är väl helt enkelt att det är något som de flesta av oss anser, att frihet är det bästa ting.

Håller vi fast vid Kalmarunionen, protesterar biskop Thomas med sin frihetssång mot att danskarna dominerar unionen och att det danska förtrycket begränsar svenskarnas frihet. Det går att generalisera den satsen och säga att ju mer överheten blandar sig i – det vill säga kontrollerar – medborgarnas vardagstillvaro, desto mindre är friheten. Och ännu mer generellt: Diskuterar vi relationen mellan medborgare och stat, är frihet liktydigt med frånvaro av statlig inblandning. Förflyttar vi oss till nutid och ställer det libertarianska idealet med minsta möjliga stat mot den välfärdsindustriella moraliska stormakten Sverige av i dag, är det libertarianska projektet ett frihetsprojekt. Mera frihet, men också ett större ansvarstagande för individen. Att själv axla ett större ansvar för sitt liv, kan också det ses som ett frihetsprojekt. Det är ju det som barnen gör när de flyttar från föräldrahemmet.

Att man inte får säga ”vad som helst” sträcker sig från barndomen då föräldrarna (oftast) bestraffar fula ord och svordomar, till att man som vuxen inte självklart kan uttrycka vilka åsikter som helst, utan att straffas av staten, någon myndighet eller av sin arbetsgivare.

Svenska politiker och opinionsbildare har missuppfattat sin roll. De har aldrig fått uppdraget att fostra medborgarna. Med det sagt vill jag ändå reflektera över vad man får säga respektive inte får säga i Sverige. Fyra exempel:

Statsministern är en bedragare
Titta där går en neger!
Förintelsen har aldrig ägt rum
Kasta ut alla romer

Det första är ett påstående, en åsikt, ”något jag tycker”. Får jag inte göra sådana påståenden, råder det inte yttrandefrihet, det vill säga den frihet som utgör en grundbult i demokratier. Medborgarna ska kunna säga vad som helst, också om makthavarna, utan att riskera att straffas för det. Det är en frihet vi fortfarande har i Sverige, men den är inte självklar utan måste försvaras. Regeringen vill skärpa straffen för vad de kallar för hot mot politiker och tycks inte förstå att detta är en farlig väg att beträda för en demokrati. Naturligtvis bör vi ha en lagstiftning som sanktionerar hot, men vi behöver ingen särlagstiftning för politiker, utan den ska givetvis gälla för alla medborgare. Annars har vi inte längre likhet inför lagen.

Det andra påståendet är knutet till vår egen tids politiska korrekthet. För femtio, hundra eller tvåhundra år sedan skulle det i snart sagt vilket slags samhälle som helst vara obegripligt varför man inte får säga ”Titta där går en neger!”. En och annan skulle kanske upplysa oss om att ”neger” betyder svart och alla kan ju se att där går en svart människa, alltså en neger. Så vad är problemet?

För den som använder en sådan formulering i dag finns det visserligen ingen risk för legala men väl för sociala sanktioner. En lärare som kallar en av sina svarta elever för neger löper stor risk att förlora jobbet. Hur kunde det bli så?

För det första, det finns ett historiskt sammanhang som gör begreppet ”neger” diskriminerande. Det påminner om en tid då vita människor förslavade svarta, det påminner om apartheid – skilda rättigheter för vita och svarta människor. Det pekar också ut en rasbetingad skillnad i ett samhälle där majoritetsuppfattningen är att man inte ska rangordna människor på grund av deras hudfärg. Kort sagt, begreppet ”neger” är diskriminerande. På samma sätt är det med andra folkgruppsbeteckningar som ”zigenare” och ”lappar”. Dessa begrepp tillhör en annan tid, en tid då människor inte hade samma värde. En tid som med dagens postmoderna synsätt uppfattas som en rasistisk tid, en ond tid. En tid som aldrig borde ha funnits.

Så här långt går det att acceptera resonemanget, åtminstone för mig. Det är ingen viktig fråga. Jag måste inte säga neger, zigenare eller lapp. Det är både språkligt och med referens till åsiktsfriheten ytterligt perifera frågor. Men, som så ofta, uppstår problematiska konsekvenser. Jag ser tre. Den första är den allvarligaste.

Den som använder begreppet ”neger” kan mötas med ogillande och protester, men är det verkligen en så allvarlig fråga att man ska riskera att mista jobbet? ”Missbruk” och sanktion står inte i proportion med varandra.

Den andra invändningen följer samma linje. Det uppstår ett språkligt tyranni när makthavarna inte tillåter medborgarna använda vilka begrepp de vill. Bara den som klarar att hålla tungan rätt i mun betraktas som en acceptabel medborgare. Precis som med den första invändningen: Priset är för högt.

En tredje invändning handlar om historierevisionism. Vi bär ju historien med oss, framför allt i form av äldre litteratur. Ska Pippa Långstrump förbjudas eller korrigeras därför att ordet ”negerkung” finns där? Ska Tintin i Kongo förbjudas? Och vad i helsicke ska vi göra med Shakespeare, där behövs säkert en totaltvätt!

Vår tid tar också slut. Kanske begreppet ”neger” förlorar sin negativa laddning, bara blir ett ålderdomligt och sällan använt begrepp. Ska vi då, av respekt för vår litteraturs autenticitet låta Pippi Långstrump få tillbaka sin pappa negerkungen? Som Shakespeare skulle ha sagt: Much ado about nothing!

Det tredje påståendet ”Förintelsen har aldrig ägt rum” är svårare att hantera. Först ska jag kanske säga att vad jag tror eller inte tror är rätt ointressant. Jag vet inte mer än någon annan. Däremot vet jag att påståendet ingår i en antisemitisk kontext och ställer gärna upp på att vi på olika sätt måste förhindra antisemitismens tillväxt och nazismens återkomst – även om jag starkt tvivlar på att det finns en sådan risk. Också, tiden går. Snart finns inga levande människor som har egna erfarenheter från andra världskriget. Historiska händelser får ju omvärderas. Var går gränsen för att det ska vara straffbart?

Oavsett, ord inte bara ”betyder något” utan vi vill att de ska betyda något. Därför måste de hanteras med försiktighet – eller kanske jag skulle skriva ”med medvetenhet”, som ett slags riskhantering.

Åh, det här är svårt, men vad jag är ute efter är kanske att vi måste lära av historien. Man kan tvista om hur många judar som dog i Hitlers koncentrationsläger, men det är att lägga perspektivet fel och därmed trivialisera det folkmord som bevisligen ägde rum. På samma sätt kan man till exempel diskutera Lenins gärning, men om denna ”frihet” leder till romantisering och historieförfalskning, så missbrukas det fria ordet.

Det fjärde uttrycket är ”språk som uppmanar till handling”. Här finns det som bekant en lagstiftning som används allt generösare. Medborgare som varken ”hetsar” eller riktar sig mot en ”folkgrupp” riskerar att dömas, om de säger något olämpligt. Man bör observera att ”hets mot folkgrupp” är språkligt ett mycket exakt uttryck, som i juridiska sammanhang blivit en gummiparagraf. Det är tänkvärt eftersom det juridiska språket är det yrkesspråk som avskyr luddighet mer än något annat.

”Kasta ut alla romer” riktar sig mot en folkgrupp som till på köpet är en nationell minoritet, men är det ”hetsande”? För att få svar på den frågan måste man känna till kontexten. Den som säger det har så gott som alltid fått veta något mycket ofördelaktigt om romer, kanske att det är den folkgrupp som har näst intill monopol på åldringsbrott. Åldringsbrott är givetvis kriminaliserat, de som begår dem straffas, om det blir åtal och bevisen är tillräckliga. Utvisning är ett av straffen för de romer som inte är svenska medborgare. Med andra ord, staten anser att romer kan och bör ”kastas ut”, inte alla men vissa romer. Med andra ord den medborgare som tycker samma sak använder sig av sin yttrandefrihet och agerar politiskt. Han eller hon är upprörd och anger en metod för att minska kriminaliteten och därmed förbättra samhället.

Tycker du att resonemanget är tillkrånglat? Ja kanske, men jag styr mot ett bestämt mål, något som jag tycker är ett riktigt stort samhällsproblem, nämligen de lydiga och tysta medborgare som sätter sig på läktaren, som smiter, som inte förstår att politikerna behöver en mycket tydlig styrning från medborgarna, uppdragsgivarna. Utan klarspråk och verklighetsrefererande ordval går det åt skogen, vilket är precis det som det gör i Sverige. Jag ska avsluta med ett särskilt språkligt uttryck som fångar in läktarbeteendet. Det är en mamma som får frågan av sin lilla dotter utanför Lidl här i Söderhamn. ”Mamma, varför sitter den där tanten och tigger?” Mamman svarar avfärdande: ”Så kan det också vara”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Varför integration?

[image error]



I dag återkommer Ingrid Björkman. Hon har bett mig att låta bli att illustrera texten med mina ”fula gubbar” så då får det bli en bild av henne istället.

***

Nu krackelerar den svenska välfärden, tryggheten och ordningen på bred front. Regeringen skyller sammanbrottet på bristande integration av invandrarna. Enligt moderaterna och SD är orsaken att Sveriges integrationspotential sedan länge överskridits. Som väntat utlovar regeringen nu mer pengar och kraftigare integrationssatsningar för att lösa krisen. Men vad som krävs är helt andra strategier och ett helt nytt sätt att tänka: Återvandring och kunskapsöverföring i stället för fortsatt inflöde och fruktlösa integrationsförsök!

Den nya invandringen till Sverige är en del av den nutida migrationen till västvärlden öster- och framför allt söderifrån – och måste ses i den kontexten. Om inte befolkningsexplosionen hejdas och utvecklingen accelererar i de fattiga länderna, kommer en katastrof av oerhörda mått att drabba inte bara dem utan även de utvecklade länderna.

Ord som ”demokrati”, ”humanitet” och ”generositet” har gravt missbrukats. Med starkt stöd av media har vårt politiska etablissemang i åratal drivit en invandringspolitik som enligt SOM-institutets dokumentation strider mot folkviljan. Politiken är dessutom destruktiv i både invandringsländernas och utvandringsländernas perspektiv. Och den motverkar strävan efter global jämlikhet.

Låt oss se litet närmare på utvandringen från tredje världen. Vilka är orsakerna och vilka har konsekvenserna blivit? I globalt perspektiv framgår tydligt att den allt överskuggande bakomliggande orsaken till både flykt och ekonomisk migration är bristande utveckling i utvandringsländerna. Dramatisk folkökning, kraftig jordförstöring, förvärrad vattenbrist, svåra försörjningskriser i kombination med bland annat outvecklat näringsliv och oförmåga att utnyttja landets tillgångar rationellt ökar gapet mellan u-värld och i-värld. I i-världen hägrar standardhöjning och ökad trygghet. Det globala perspektivet visar likaså att den pågående internationella migrationen inte bara är en följd av utan också en orsak till den bristande utvecklingen i den fattiga världen. En flyktingpolitik som innebär lojalitet i globalt perspektiv är att bistå de fattiga länderna i deras utvecklingsansträngningar.

De högutbildade utvandrarna från tredje världen är förvisso i minoritet, men de utgör en betydelsefull minoritet. Den ”brain drain” som deras utvandring utgör innebär ett allvarligt utvecklingshinder för hemlandet. Ryszard Kapuscinski skriver att ”Afrikas problem” är att

dess intelligentia lever till stora flertal utanför Afrika – i USA, London, Paris och Rom. Vilka har blivit kvar hemma i sina respektive länder? Längst ner: massan av /…/ till sista svettdroppen utsugna bönder; uppe på toppen: korrumperad byråkrati eller arrogant soldatesk.

Att Afrikas intellektuella i stor utsträckning sviker sin kontinent är ett känt fenomen och stående tema i den afrikanska skönlitteraturen. Själv såg jag under mina år vid Nairobiuniversitet hur universitetet efterhand tappades på duktiga lärare och forskare som fått stipendier till västerländska universitet, men sedan inte återvände. De stannade kvar utomlands som ”flyktingar” med följden att deras institutioner i hemlandet dränerades på kompetens. Afrika har genom emigrationen förlorat en tredjedel av sina akademiker.

Både hemländernas representanter och andra med starkt engagemang i den fattiga världen talar i termer av utvandrarnas ”moraliska skyldighet” att återvända. Här ställs egennytta mot solidaritet. Omsorgen om den privata tillvaron väger då ofta tyngre än solidariteten med hemlandet. Forskningen visar att stora geografiska och kulturella avvikelser, liksom stark integration och högre standard i exilen försvårar repatriering. Det förklarar i varje fall delvis varför återvandringen från Sverige är så låg bland utomeuropéer, medan den däremot varit hög bland flyktingar från de nordiska länderna. Som synes motsäger de nämnda forskningsresultaten den officiella svenska uppfattningen att en god integration är bästa förutsättningen för återvändande.

Samtidigt som utvandringen från tredje världen mestadels är ekonomiskt betingad är det omvittnat att genuina flyktingar som regel har starkare känsla för sitt hemland. Den bolivianske läkaren Edgar Prieto, under några år politisk flykting Sverige, har vittnat om det kulturella främlingskapet och hemlängtan:

Som politisk flykting, och därtill läkare, har jag stor erfarenhet av att många flyktingar fått sina liv förstörda i Sverige just till följd av den svårhanterliga kulturkollisionen. En stor del av flyktingarna lider långa perioder av dold depression som är direkt relaterad till den svåra anpassningen till det nya samhället. I bakgrunden finns också en oro för hur det skall gå med ens barn, om de inte integreras i det svenska samhället som fullvärdiga medborgare. Även om det finns flyktingar som funnit sig tillrätta i det nya samhället och uppfattar Sverige som sitt hemland, är jag övertygad om att många som inte längre behöver skydd skulle vilja återvända hem.

Prieto bekräftar hur svårt det är att överbrygga kulturklyftorna även för högutbildade invandrare. En lyckad integration är hart när omöjlig att uppnå i västvärldens högteknologiska samhälle om man saknar adekvat socio-kulturell kompetens. Därför blir inte sällan också högutbildade invandrare en ekonomisk och social belastning för mottagarlandet. Humankapital och entreprenörskap är avgörande för ett lands tillväxt och utveckling. De invandrare och flyktingar som här är arbetslösa eller har arbeten under sin kompetensnivå innebär ett enormt slöseri med humankapital. I hemlandet däremot har de den rätta socio-kulturella kompetensen, där kan deras utbildning komma till sin rätt, där behövs deras arbetskraft. I sitt hemland är de en resurs. Där kan deras humankapital växa och förräntas. Det kan inte nog betonas att de fattiga hemländerna, som investerat i deras utbildning, inte har råd med den kompetensförlust som utvandringen innebär.

Tredje världens problem löses naturligtvis inte genom att de initiativrika och resursstarka lämnar hemlandets fattiga och outbildade folkmajoritet åt sitt öde. Problemens lösning ligger i att åtgärda orsakerna. Inte, som hittills, huvudsakligen försöka påverka symptomen genom invandringspolitiska åtgärder och massiva integrationsansträngningar i mottagarländerna.

I ett globalt perspektiv framstår med skärpa den nutida massmigrationens förödande konsekvenser. FN har i åratal uppmanat västvärlden att investera i utvandringsländernas utveckling. Levnadsförhållandena där måste bli sådana att människor stannar kvar. Den globala ojämlikheten måste utjämnas. Att teknisk utveckling i vid mening har en enorm potential att lösa försörjningsproblemen är flera länder i Sydostasien, inte minst Singapore, exempel på.

Varje förnuftig människa torde inse att vår nuvarande invandrings- och integrationspolitik måste i grunden förändras. Det krävs en ny politik – en politik som i motsats till nuvarande är verklighetsanknuten, sant solidarisk, målinriktad och effektiv. Den nya politiken, som baseras på insikten att kunskapsöverföring är ett erkänt effektivt bistånd, bygger på en strategi som kopplar samman nya former av invandrings – och utvecklingspolitik. Här följer ett embryo till förslag!

En ny svensk flykting- och invandringspolitik ska bygga på tillfällig asyl. Asyl ska bara ges åt legitima flyktingar. Man kommer hit och stannar här den tid man behöver skydd. Asyltiden ska vara målinriktad (ingen passiv väntan som för läkaren i Uppdrag gransknings Filipstadsprogram). Under denna tid ska flyktingarna erbjudas utbildning och praktik inom områden där hemländerna behöver kunskap. När det blir möjligt att återvända, ska de med vårt stöd återvända för att bygga upp och utveckla sitt eget land. För att den nya kunskapen på ett konstruktivt sätt ska kunna integreras med den inhemska traditionen och nedärvt ”know how”, så att det verkligen kommer mottagarlandet tillgodo, krävs att den förmedlas av personer med ingående kännedom om såväl den aktuella kunskapen som den sociokulturella miljö denna ska inplanteras i. Här kommer flyktingarna in i bilden. Genom att engagera dem i utvecklingsarbetet har vi en unik chans att göra något konstruktivt av både bistånds- och invandringspolitiken. Allt fler utvandringsländer, nu senast Syrien, vädjar till sina utvandrade landsmän att återvända för att hjälpa till med hemlandets uppbyggnad och utveckling.

En solidarisk flyktingpolitik syftar till att ge skydd åt största möjliga antal genuint skyddsbehövande samt att minska den globala rikedomsklyftan. Här har svensk politik hittills varit – och är alltjämt – skamlöst kontraproduktiv. Vi har i åratal bejakat en massmigration från fattiga och sargade länder – en migration som bidragit till dessa länders kompetensutarmning. Vi ger permanenta uppehållstillstånd och gör enorma och kostsamma men misslyckade försök att integrera invandrarna i vårt samhälle. Varför? I stället för att följa UNHCR:s rekommendation att organisera återvandringsprogram har vi skapat en stor arbetslös och bidragsberoende invandrarbefolkning.

Vilka hänsynstaganden ligger bakom den svenska invandringspolitiken? Varför fortsätter Stefan Löfven att – stick i stäv med sina försäkringar om att invandringen till Sverige gått ner till ”EU:s miniminivå” – främja en immigration som ligger i EU:s topp? I vems intresse agerar han?

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Prognoser för befolkningarnas etniska och religiösa sammansättning i Norden åren 2020-2100

[image error]

Den finske systemanalytikern Kyösti Tarvainen har gjort en uppdatering av sina befolkningsprognoser för Sverige, Norge, Danmark och Finland under perioden 2020 – 2100. På bloggen finns en tidigare prognos för perioden 2015-65.

Kyösti Tarvainen delar in befolkningarna i infödda, muslimska respektive icke-muslimska invandrare och utgångspunkten är immigrationen under år 2018. Han gör också en indelning i västliga och icke-västliga invånare. Tarvainens scenarios visar att det krävs avgörande förändringar av immigrationspolitiken, om de etniska majoritetsbefolkningarna i respektive länder ska förbli i majoritet.

Sammanställningen nedan visar nettoimmigrationen år 2018 för de nordiska länderna. Siffrorna inom parentes visar snittet för åren 2012 – 2014, alltså före massinvandringen hösten 2015. Observera att immigrationen till Sverige är större än för de övriga nordiska länderna tillsammans. Men inte bara det, utan antalet västliga immigranter till Sverige är procentuellt sett mindre, samtidigt som muslimerna är fler, en majoritet av immigranterna. TFR visar hur många barn som föds inom respektive befolkningskategori. För infödda svenskar ligger den på 1.75 och för invandrade muslimer i Sverige på 2.8. Det är en stor skillnad, som gäller för samtliga nordiska länder. De infödda befolkningarna föder inte tillräckligt många barn för att vidmakthålla sig själva. Här leder dock inte Sverige utan skillnaden är störst i Finland.

[image error]

Diagrammet fig. 1 visar prognosen för den infödda befolkningen. I grunden visar prognosen samma utveckling som före massinvandringen hösten 2015. Den största förändringen är att Norge halverat sin nettoimmigration, vilket med ungefär 50 år senarelagt det år då norrmännen är i minoritet. I diagrammet är inte bara etniska svenskar, norrmän, danskar och finländare utan också tredje generationens immigranter medtagna, samt de personer med utländsk bakgrund som gifter sig med infödda svenskar. Skulle inte dessa blandade äktenskap tas med, hade procenten infödda år 2100 legat 4 – 7 procent lägre.

Den vänstra delen av diagrammet visar utvecklingen fram till 2019. I prognosen antas att immigrationen fortsätter med siffrorna från år 2018. Observera att svenskarna kommer att vara i minoritet före år 2060. År 2100 är svenskarna inte fler än 30 %, vilket visar att det finns substans i påståendet att svenska politiker är i färd med att byta ut Sveriges befolkning. Det vi ser är en stadig tillväxt av antalet muslimer. Som jämförelse kan nämnas att för Turkiet tog det 300 år att förändra befolkningen från 100 % kristna till 50 % muslimer.

[image error]

Fig. 2 visar den historiska och den prognosticerade tillväxten för den muslimska befolkningen. Utgångspunkten är immigrationen år 2018. Siffrorna för perioden 1990 – 2019 baseras på de beräkningar som Pew Research Center gjorde år 2015. Den enda tydliga förändringen från tidigare redovisade siffror är den snabbare utvecklingen i Finland. Och Sverige är som vanligt Nordens mest extrema land.

[image error]

Fig. 3 visar utvecklingen för den västliga befolkningen. Icke-västerlänningar som gifter sig med västerlänningar är medtagna. Procenttalen är 6 procent för alla länder utom Danmark, där siffran är 4 procent. Västländer inkluderar EU:s medlemsstater samt Schweiz, Norge, Island, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Andelen västerlänningar bland immigranterna år 2018 är 15 % för Sverige, Norge 39 %, Danmark 60 % och Finland 29 %. Prognosen är ungefär densamma som för perioden 2012 – 2014. I Sverige är dock utvecklingen något snabbare, eftersom andelen västliga immigranter har sjunkit från 25 % till 15 %.

[image error]

Fig. 4 presenterar ett scenario helt utan invandring. Den infödda befolkningen kommer även i denna prognos att minska. En av anledningarna är att den icke infödda befolkningen är genomsnittligt avsevärt yngre och därför föder fler barn. Det är också så att den muslimska befolkningen föder fler barn.

[image error]

Fig. 5 visar ett hypotetiskt scenario för enbart muslimer, med noll-immigration. En nollversion för år 2050 med avseende på muslimer har gjorts år 2017 av Pew Research Center för samtliga EU-länder.

[image error]

Eftersom nollversionen ändå leder till att den muslimska befolkningsandelen växer, kan man ställa frågan vad som krävs för att den år 2100 ska befinna sig på samma nivå som år 2019. Med andra ord, det krävs att emigrationen är större än immigrationen. För Sveriges del är siffran 7.500 emigranter per år. Den kan också tolkas som att vi behöver bli 7.500 färre muslimer per år, alltså att så många återvänder till sina hemländer.

[image error]

Ovanstående prognoser visar att så här blir det om invandringen ligger kvar på samma nivå som år 2018 och om invandrarna, när det gäller muslimer och icke muslimer, fördelar sig på samma sätt som nu. Det betyder knappast att det kommer att bli så i verkligheten. Prognoserna ska ses som ett underlag som politikerna behöver för att kunna fatta rätt beslut.

Kyösti Tarvainens referenser

Ahmadi, F., & Palm, I. (2018). Mångfaldsbarometern 2018 [diversity barometer]. Gävle, Sweden:

University of Gävle. Available at:

https://www.hig.se/download/18.321e5b271641cca84643f3ba/1534110403023/Mångfaldsbarometern_2018.pdf

Hackett, C., & Lipka, M. (2018). The demographic factors that make Islam the world’s fastest-growing major religious group. In: The religious and ethnic future of Europe. Scripta Instituti Donneriani Aboensis, Volume 28. Turku, Finland: Åbo Akademi University. https://doi.org/10.30674/scripta.70064

Lanzieri, G. (2011). Fewer, older and multicultural? Projections of the EU populations by foreign/national background. Luxembourg: Eurostat, European Commission. doi:10.2785/17529

Pew Forum (2011). The future of the global Muslim population, projections for 2010-2030. Washington: Pew Research Center. Available at: https://www.pewforum.org/2011/01/27/the-future-of-the-global-muslim-population/

Pew Research Center (2015). The future of world religions: Population growth projections, 2010-2050. Washington: Pew Research Center. Available at: https://www.pewforum.org/2015/04/02/religious-projections-2010-2050/

Pew Research Center (2017). Europe’s growing Muslim population. Washington: Pew Research Center. Available at: https://www.pewforum.org/2017/11/29/europes-growing-muslim-population/

Stonawski, M., Potancokova, M., & Skirbekk, V. (2015). Fertility patterns of natives and migrant Muslims in Europe. Population, Space and Place, 22(6), 552-567.

Tarvainen K. (2018). Population projections for Sweden, Norway, Denmark, and Finland, 2015-2065.

Bulletin of Geography. Socioeconomic Series, 39, 147-160. http://doi.org/10.2478/bog-2018-0010.

World Values Survey (2019). Findings and insights. Vienna, Austria: Institute for Comparative Survey Research. Available at: http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp [accessed 28 July 2019].

Sammanställt av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Framtidsskildring eller konsekvensbeskrivning?

[image error]

Vi är övertygade om att det fanns en tid då vi inte fanns, liksom det kommer att finnas en tid då vi inte finns. Men, vet vi att tiden finns? I så fall, när börjar den och när slutar den? Om tiden finns, vad är evigheten? Tid som stannat?

Tiden är den av livets förutsättningar som både drabbar oss hårdast och vi samtidigt begriper sämst. Helt säkra på att den finns kan vi faktiskt inte vara. Bäst fångar vi in den som ett slags växlingsstation mellan det som ännu inte finns för oss – framtiden – och det som har försvunnit, det vill säga det som en gång fanns och som vi omvandlat till historia, till språk, till berättelser. I fysisk mening finns inte skeendet kvar. Fanns det någonsin? Ett paradoxalt svar är: Ja, skeendet finns hela tiden! Nuet är det enda ”ställe” där vi lever. Det försvinner utan att ha någon egen existens.

Det enda sätt vi kan visa att tid finns på, är att vi noterar förändring. Om absolut ingenting händer, hur vet vi då att tiden finns? I varje fall finns den inte som ett fenomen vars existens vi kan bevisa. Ett fotografi visar exempelvis ingen tid, vilket däremot en film gör, därför att den registrerar förändring. Vi kan, vilket Newton påstod, anta att tid alltid förflyter, men det är inte mer än en gissning, om ingen iakttagbar förändring ”bevisar” dess existens.

Den brittiska fysikern Julian Barbour prövar i sin bok ”The End of Time” (1999) tanken att tiden, som vi upplever den, är en illusion och att flera av de problem som teoretisk fysik brottas med hänger samman med misstaget att postulera tidens existens. Världen, som den beskrivs av fysiker som Erwin Schrödinger och Werner Heisenberg, är inget ordnat kosmos. Kausalitet och klassisk logik fungerar inte. Samma fenomen händer samtidigt som det inte händer. Kvantfysiken visar upp ett slags kaos, som människor bara kan hoppas på, att kunna förstå en skärva av.

Vetenskapen har utvecklats för att möta människors behov – den är antropocentrisk. Existensen i sig är emellertid inte gjord för att utforskas av människor, lika lite som den är till för att utforskas av myror eller noshörningar – med deras respektive intellektuella kapacitet. När det gäller tiden vet vi bara att den finns, som den presenterar sig för oss. Vi tolkar den på det sätt som våra mänskliga hjärnor medger, men det betyder inte att vi förstår den, eller ens att den finns.

Lämnar vi ”tiden som teori” och begränsar oss till något som vi ännu är övertygade om inte existerar, nämligen framtiden, drabbades vetenskapen av svår hybris på 1970-talet, när den började laborera med begreppet ”framtidsforskning”. Framtidsforskning var ett försök att med vetenskapens hjälp förutsäga framtiden. Detta till skillnad från de religiösa och andra förutsägelser om framtiden, som människan nog försökt göra under hela existens.

Det gick emellertid inte särskilt bra med framtidsforskningen, även om vi fortfarande har en forskningsinstitution som, åtminstone till namnet, utsäger sig syssla med framtidsforskning, nämligen Institutet för framtidsforskning (jag var anställd där några år på 1990-talet). Vad de sysslar med i dag vet jag inte så noga, men jag vet att framtidsforskning är en rätt hopplös genre. Visserligen, den kan trovärdigt och med vetenskaplig kontroll över sina data projicera händelseförlopp in i framtiden. Problemet är att det nästan aldrig blir på det sättet. Och då är det bara att konstatera att framtidsforskning må vara aldrig så kvalificerade gissningar, det är inte desto mindre gissningar, och alltså inte forskning.

Det påståendet behöver dock ta hänsyn till tidsförloppet, den variabel vars existens jag ovan ifrågasatte. Talar vi om framtidsforskning i betydelsen konsekvensforskning, det vill säga ”om vi gör så här så blir det så här”, är det forskning som mycket väl kan uppfylla alla kriterier på god vetenskap. Tidsförloppet är med andra ord kort – det är tid i Newtons mening, någonting som ”alltid finns”.

Emellertid, för vi in tid som en variabel mellan det som existerar just nu (vad nu nuet är) och hur det kommer att bli i framtiden, om tusen år eller kanske om femtusen år – ja då är vi tillbaka hos Barbour, det vill säga tiden blir något obegripligt, som kanske inte finns. Försök exempelvis att ge två bilder av Sverige, den första om femhundra år och den andra om ettusen år. Det blir givetvis rena fantasier – ingenting som har med forskning att göra, men notera att de femhundra åren mellan ”Sverige om femhundra år” och ”Sverige om tusen år”, de finns inte. De går inte att omfatta begreppsligt.

Äh, det här drog iväg! Jag tänkte bara skriva några rader som inledning till presentationen av en sprillans ny bok jag läst: Arne Weinz´ ”Perfekt Storm. Sverige under muslimsk attack. En politisk och militär spänningsroman”. Den utspelar sig 2027, alltså om åtta år.

[image error]”Perfekt Storm” beskriver hur en muslimsk invasion av Sverige resulterar i ett inbördeskrig. På 422 sidor skildras detaljerat och med stor trovärdighet det sätt kriget utspelar sig på – hur motståndet formeras, vilka vapen som används och hur politiker och militärer försöker återta kontrollen över landet. Vad Västvärlden inte gör och vad Ryssland under Putin faktiskt gör. För den som gillar spännings- och krigsromaner är det här maffe! Inget psykologiskt finlir utan folk skjuts och avrättas på det expeditiva sätt som jag föreställer mig sker i ett riktigt krig.

Eftersom ”Perfekt Storm” är en framtidsskildring, författaren kallar det för en dystopi, läser jag den med känselspröten utfällda: Är det trovärdigt? För den som skriver om framtiden och alltså fantiserar, är det frestande att ta genvägar ur de situationer man råkar skriva sig in i, genom att hitta på teknologi och mänskliga kapaciteter som vi inte känner i dag. Men frånsett att det börjar illa, med en marockansk invasionsledare med övernaturlig och föga trovärdig minnesförmåga, så undviker författaren i stort sett ”hittepå”, vilket jag tacksamt noterar.

Inte heller hittar jag några sakfel, vilket ju förstås kan bero på att jag inte vet ett skvatt om vare sig militära strategier eller vapen. Det enda jag vet någonting om sedan jag ”gjorde lumpen” är hundar, eftersom jag var hundförare. Några hundar förekommer emellertid inte i handlingen. Dock hittar jag ett sakfel som återkommer ett par gånger, nämligen att författaren inte vet att ett statsråd är medlem av regeringen, utan tycks tro att det är en hög ämbetstitel så där i största allmänhet. Men när jag skriver det, så är det för att konstatera det motsatta, nämligen att Arne Weinz är en författare som inte tagit lätt på uppgiften. Han har jobbat i sju månader med att skriva boken och startat redan klockan fyra om morgnarna.

Mer tänker jag inte avslöja om händelseförloppet, utan bara konstatera att ”Perfekt Storm” är välskriven och väl korrekturläst. Den är utgiven på eget förlag men skulle – i en annan tid – kunnat ha publicerats av Bonniers eller något annat stort förlag och legat störtexponerad i landets gallerior och boklådor.

Vad jag däremot tänker ta upp är prologen, som beskriver hur Sverige kommer att utvecklas under de närmaste åren – därav rubriken på den här bloggtexten och frågan om detta inte snarare är en konsekvensbeskrivning än en framtidsskildring.

Sverige är redan detta onådens år 2019 ett våldsamt land. Gängkrigen blossar och unga människor skjuter ihjäl varandra i en omfattning som får vissa skribenter att jämföra med exempelvis Mexiko. Under åren som följde trappades detta våld upp ytterligare, med dagliga dödsoffer som följd. Det rapporterade emellertid inte medierna längre om, eftersom det ansågs politiskt olämpligt. Självmordsbombarna gjorde att de flesta undvek folksamlingar. Läktarna gapade tomma på arenor och i konsertlokaler och de som kunde, undvek kollektivtrafiken.

Nattsömnen stördes av detonationer, som fick folk att ligga klarvakna och svettas i sina sängar. Oftast handgranater, ibland större sprängladdningar. Medierna hävdade att det var nazistiska grupper som låg bakom, i syfte att destabilisera landet, men de flesta svenskar trodde sig veta att det var muslimska terrorister. Polisen och SÄPO teg, då de påstod sig inte vilja gynna förövarna, genom att röja vad de visste.

2022 fick Sveriges muslimska parti igenom sitt krav på att Sverige årligen skulle ta emot 50.000 utvalda kvotflyktingar, men den verkliga siffran blev dubbelt så hög. Året därpå började flyktingbåtar från MENA-länder sätta kurs direkt på Sveriges västkust, vilket finansierades av Open Society Foundation, som kontrollerades av Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen.

Målet för både globalisterna och muslimerna var att en gång för alla krossa och upplösa Europas nationalstater, dock av helt olika skäl, och flyktingarna var deras gemensamma vapen.

Politikerna misslyckades med att sätta stopp för massinvandringen. Obevakade gränskontroller gjorde också att många illegalt befann sig i landet. Migrationsverket klarade inte längre asylhanteringen. Lösningen blev massutgivning av permanenta uppehållstillstånd.

2025 genomfördes lagen om likaberättigande, vilket ledde till att Sverige införde arabiska som officiellt språk vid sidan av svenskan och samtidigt bytte ut korset, den kristna symbolen på den svenska flaggan, mot tre stående fält i färgerna blått, gult, blått. Bara några veckor senare infördes den så kallade blasfemilagen, som förbjöd all kritik av islam.

Väckarklockan blev det så kallade Lilla inbördeskriget som rasade i nio dagar efter ett riksdagsval. Det krävde över tusen dödsoffer. Nu började svenska politiker efter år av eftergiftspolitik förstå att Sverige stod inför ett inbördeskrig. I november 2024 beslutade riksdagen att omvandla Nationella insatsstyrkan till en paramilitär styrka med niotusen välutrustade soldater. Tanken var att dessa skulle säkra gatorna och kunna sättas in i rena strider. Den blev också paraplyorganisation för landets alla lokala medborgargarden.

EU har mer eller mindre fallit samman. Ryssland har återerövrat stora delar av det Östeuropa, som gick förlorat med Sovjetunionens fall. Militärjuntor har tagit över efter kraschade demokratier i Frankrike, Spanien., Italien, Portugal, Kroatien, Slovenien och Grekland. När svenskarna sommaren 2027 går på semester har många på känn att något fruktansvärt kommer att inträffa. Det drar ihop sig till Perfekt Storm.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mångkulturens Sverige VI: Mångfaldens öar

[image error]

I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.

Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.

Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”

Den som åker tunnelbana i Stockholm kan konstatera att befolkningen är synnerligen blandad. Det är emellertid inte liktydigt med att befolkningen är blandad socialt sett. Tvärtom finns det en kraftig motvilja från majoritetsbefolkningen att umgås med invandrare – någon uppslutning kring den förda invandringspolitiken eller vackra ord om att landet berikas kan alltså inte skönjas. Går man till den slutrapport som släpptes av regeringens framtidskommission i mars 2013 får man bland annat veta att av de tillfrågade etniska svenskarna uppgav 77 procent att de ”aldrig” eller ”mycket sällan” umgås med utomeuropeiska invandrare. Det kan tilläggas att inom de flesta invandrargrupper är situationen likartad. När de kan så väljer de att umgås med sina egna, inte med etniska svenskar.

Direkt efter terrorattentaten i London 2005 konstaterade Tony Blair att ”de extremistiska minoriteterna har nu penetrerat varje europeisk stad, där de predikar sitt hat mot det västerländska samhället och vår livsstil. De spelar på vår tolerans och goda natur och anser att det är vårt beteende som skall ändras. Detta är en katastrof.”

En av de första att döma ut mångkulturen var Spaniens premiärminister José Maria Aznar. I ett föredrag på Georgetown University i Washington i oktober 2006 konstaterade han att den mångkulturella politiken i Europa misslyckats: ”Jag är emot denna idé. Den delar våra samhällen och försvagar dem. Multikulturalism skapar varken tolerans eller integration.” Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy har också konstaterat att mångkulturen är ett misslyckande.

Vid ett möte 2010 i CDU:s ungdomsförbund konstaterade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att den mångkulturella ideologin misslyckats totalt och varnade för ”invandring som drar ner våra sociala system”.

Den invandrartäta Berlin-stadsdelen Neukölln är ett skräckexempel på utvecklingen. Arnold Mengelkoch, invandringsansvarig i Neukölln, har i DN berättat om ”klanerna som styr droghandeln, prostitutionen och spelhallarna, paschorna som vägrar sina fruar lämna hemmet, om moskéerna, där hatpredikanterna öser galla över västerlandet.”

Såväl Angela Merkel som Englands dåvarande premiärminister David Cameron var vid World Economic Forum i Davos den 21 januari 2011 överens om att de i stället för mångkulturen vill se en förstärkt samhällsgemenskap där invandrarna anpassade sig till en nationell tysk respektive brittisk identitet, vars konturer måste bli tydligare.

David Cameron ville 2011 begränsa invandringen till Storbritannien från drygt 200.000 per år till ”några 10.000-tal”. I synnerhet ville han starkt begränsa immigrationen för outbildade personer utanför EU – bland annat från Pakistan och Bangladesh. Han krävde även att den inomeuropeiska invandringen till EU-staterna – främst från Bulgarien och Rumänien – måste stoppas.

Och så har vi Sverige. Trots alla kraschlandningar är mångkulturen fortfarande det stora pågående samhällsexperimentet. Svenska makthavare vägrar inse att mångkulturen som styrande och uppifrån påbjuden ideologi och vision är död. Det vackra idealet har resulterat i en verklighet som inte fungerar som postmoderna kulturmarxister och nyliberaler tänkte sig att den skulle göra, det är en sanning som de gör sitt bästa för att antingen dölja eller helt enkelt ljuga bort. Den ideologiska övertygelsen är inte bara starkare utan också viktigare än verkligheten. De vill gott men gör ont.

En viktig fråga är varför Moderaterna, när de med Fredrik Reinfeldt i spetsen kom till makten år 2006, så kapitalt ändrade sin invandringspolitik. Troligtvis handlade det om taktik. Moderaterna bestämde sig för att gå de vänsterpolitiskt orienterade journalisterna till mötes. På det sättet kunde borgarna få en medial medvind.

Fredrik Reinfeldt fick mycket riktigt gott stöd från svenska media, med DN i spetsen – en efterhand alltmer renodlad propagandamaskin för en självskapad syn på mänskliga rättigheter, nationella traditioner och globalisering. Nuvarande statsministern Stefan Löfven har inte ändrat denna policy. Skulle han välja att samarbeta med Sverigedemokraterna öppnar han sig för kritik inte bara från Alliansen utan också från vänsterjournalisterna, som kommer att slita honom i stycken. Sveriges dödsspiral fortsätter.

År 2004 gjorde folkpartiets talesman Mauricio Rojas en Utanförskapets karta. Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var:

att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt

att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent

eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).

Det visade sig att Sverige hade tre utanförskapsområden år 1990. Tolv år senare klassades 136 bostadsområden som ”utanförskapsområden”. 2006 hade antalet vuxit till 156 områden. Då lade folkpartiet ner projektet.

År 2014 uppdrog tankesmedjan Den Nya Välfärden åt nationalekonomen Tino Sanandaji att uppdatera kartan efter samma kriterier. Det visade sig att år 2012 fanns det 186 utanförskapsområden och att 566.000 människor bodde i dessa områden. Det var en ökning med 16 procent, i jämförelse med siffran för år 2006.

Mer än en svensk debattör med kritisk utgångspunkt möter numera från officiellt håll ett sådant motstånd, att de inte vågar fortsätta att granska invandringspolitiken. I dag, när Sverige iscensätter västvärldens mest extrema invandringspolitik, kan det vara intressant att veta att de viktigaste besluten har tagits utan att politikerna brytt sig ett skvatt om medborgarnas önskemål. Visst, formellt och när det gäller själva förfarandet är Sverige en fungerande demokrati. Men om man som valda ombud utnyttjar sin maktställning för att gå emot folkopinionen? Såväl Olof Palme som Bengt Westerberg ansåg det viktigare att iscensätta sin egen utopiska godhetsideologi.

Det är kanske inte så förvånande att i dag anser sju av åtta riksdagspartier att detta egenmäktiga förfarande inte bara är normalt utan till och med angeläget. De riktar kritik gentemot det åttonde partiet, som de betecknar som odemokratiskt. Varför? Därför att demokrati i svensk politik har kommit att bli liktydigt med att ha rätt värdegrund. Ett parti som vill begränsa invandringen har inte rätt värdegrund och är därför odemokratiskt. Som Ivar Arpi skrev på tidskriften NEO:s blogg den 11 november 2014:

De som kritiserar SD för att vara odemokratiskt använder ofta en definition av demokrati som innebär att man måste ha en viss uppsättning värderingar för att klassas som demokratisk. Det är därför det förekommer rätt mycket prat om vikten av en demokratisk värdegrund. Slagordet om att SD inte tror på ”allas lika värde” brukar också följa med, men ytterst sällan konkretiseras. Den där demokratiska värdegrunden handlar ibland snarare om värderingar som ligger vänstern varmt om hjärtat. Håller man inte med så är man odemokratisk, med den logiken.

De goda svenskarnas ovilja att ta till sig besvärande kunskap om invandringen liknar på ett slående sätt djupt religiösa människors svårigheter med vetenskapliga rön, när dessa utmanar deras tro.

De goda svenskarnas ovilja att ta till sig besvärande kunskap om invandringen liknar på ett slående sätt djupt religiösa människors svårigheter med vetenskapliga rön, när dessa utmanar deras tro. Likheten gäller också ”det onda” som måste bekämpas. Alla goda svenskar måste stå upp i kampen mot rasismen, på samma sätt som kristna människor måste visa sin avsky inför Satan och hans anhang. På Flashback hittar jag följande förslag till ersättning på Fader Vår, en bön passande för det mångkulturella Sverige:

Mångkultur vår, du som är vårt religionssubstitut

Helgat varde ditt Namn, komme din Solidaritet

Ske din Mångfald, liksom den sker i Rosengård så ock i Rinkeby.

Vår dagliga flyktingkvot, giv oss idag

och påminn oss om vår vita arvssynd,

liksom vi ständigt ältar våra förfäders misstag

och inled oss icke i främlingsfientliga tankar, utan fräls oss ifrån rasismen.

Ty ditt är Sverige och Europa i evighet

I Öppenhetens, Antirasismens och den heliga Toleransens namn

Amen

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare augusti 2019

[image error]

Med ett darwinistiskt perspektiv är mannen för kvinnan ett medel, en väg till barnet. Men mannen är ju också, som jag tror, hennes största intresse. Jag har börjat att tolka de feministiska aggressionerna som ett omvänt intresse för mannen. Jag tror att kvinnorna egentligen är missnöjda med emancipationen och skyller på mannen för detta – dock utan att själva förstå det. Feminister verkar bara syssla med sina favoritobjekt, männen. Men kvinnornas alienation gör dem missnöjda och klagande. En man kan ju börja samla frimärken istället, för att avleda sin vantrivsel. Feministiska skrifter är som Damernas Värld i ett slags revolutionär tappning. Samma teman kring relationer. Man kan jämföra med filosoferna under 1800-talet. Nästan alla hade industrisamhällets alienation som ett av sina viktiga teman.

Feminism är feministers klagoskrifter och finns nästan bara i västvärlden. Paradoxalt nog lyser de feministiska klagoskrifterna så gott som helt med sin frånvaro i muslimska samhällen. Det kanske också har andra orsaker, men varför är det bara män som flyr från Afghanistan och var finns bekännelserna från före detta muslimska kvinnor? Är inte detta svårt att förstå, om man inte tolkar västvärldens feminism som ovan?

***

Jag tror vi lever i en unik tid, på så sätt att folket inte kan peka på en klassisk ”förtryckare”. Men att ett så välutbildat folk låter sig luras tyder på nåt mer. Kollektiv dödslängtan? Det är som att se världens en gång starkaste man, Magnus Samuelsson, stanna för en femtiokilos sten framför bilen och apatiskt bli sittande (och betala för att mer stenar läggs framför bilen). Nordamerikas indianer blev av med sitt land till ett folk som landade på månen. Européerna blir av med sina länder till efterblivna bilbrännare och shariafanatiker. Det är nu 50 år sedan Enoch Powell sa att ”De som gudarna vill förgöra, gör de först galna”.

***

Du tror att det går åt helvete med det Sverige vi har vuxit upp i, och det tror jag också. Jag sade det till min dotter redan för 4 – 5 år sedan, samt att inget modernt land klarar av en så hög folkökning år efter år, i synnerhet av individer som aldrig kommer kunna försörja sig utan hjälp från samhället. Det skulle jag inte våga säga idag. Efter några år på universitetet har dottern fått en ordentlig dos av de politiskt korrekta vänsteråsikterna, och man vill ju inte bli ovän med sina barn på gamla dar.

Göran Persson sade också det för snart ett år sedan i en intervju om migrationspolitiken att ”Det är skrämmande. Det går inte”. Att det inte går vet också dagens politiska etablissemang och alla medieaktörer, men ingen vill vara den förste att lämna tryggheten i den politiskt korrekta gruppen och säga det. Se bara på vad som hände då Stefan Löfven bestämde att den löjliga och helt verkningslösa gränskontrollen vid Öresundsbron skulle upprättas. Han kom lindrigt undan den gången för att han är sosse, och det blev inget mediedrev, men jag tror inte han vågar göra om det.

Dock är jag förfärligt bekymrad över framtiden, inte för mig själv, för jag är så gammal att jag antagligen inte behöver uppleva sammanbrottet, men för mina barn som nu är i fyrtioårsåldern, och för mina barnbarn, som är i tioårsåldern och i förskoleåldern, blir livet säkert svårt.

***

Vill bara påpeka en liten sak. En folkomröstning i Sverige kan vara beslutande om riksdagen så beslutar. Så har ännu icke skett, vi har haft sex rådgivande folkomröstningar, men möjligheten finns alltså.

***

Vad beträffar din iakttagelse från spelmansstämman så har jag faktiskt gjort samma reflektion när jag besökt konserter med klassisk musik i kyrkor. Alltså rena konserter, inte gudstjänster med musikinslag. Under årens lopp har jag aktivt spanat efter mångkulturella inslag. Med undantag av vad jag uppfattat som latinamerikaner eller sydeuropéer, så har övriga delar av världen lyst med sin frånvaro. Enstaka undantag kan naturligtvis ha förekommit, men den etniska homogeniteten har varit påtaglig. Har noterat samma sak vid besök på operan också. Någon ömsesidighet i den mångkulturella nyfikenheten tycks inte existera. Och det har nog väldigt många människor insett för länge sen.

***

Och nu har Boris Johnson blivit premiärminister! Trump, Orban och Boris – vilket härligt triumvirat! Jag ser fram emot debatter mellan Boris och Macron – båda med elitutbildning. Ser fram emot hur Boris kommer att skoja skjortan av Macron utan att Macron fattar det – förrän det är för sent och folk har börjat skratta. Och jag är inte ett dugg orolig för England och Brexit.

***

Det parti som Hitler blev ledare för hette på svenska Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Det som förbryllar mig är hur man har lyckats få nationalsocialism till högerextremism. Det handlar snarare ideologiskt om vänsterretorik, om man bortser från antisemitismen som ju redan finns både som begrepp och ideologi? Varken nazism eller rasism har i Sverige någon specifik koppling ideologiskt till höger utan fanns bevisligen i hela samhället, och i synnerhet hos svenska socialdemokrater, bland annat med rasbiologi som forskningsgren.

Högerextremism borde rent ideologiskt istället innebära extrema yttringar av klassiska högerståndpunkter såsom total frihet för individen, utökad privat äganderätt, minimala skatter, privatiserade välfärdssystem, kärnfamiljens bevarande, minimal statsapparat o.s.v. om man skall vara korrekt.

Det borde finnas utrymme att ”rentvå” högern och istället peka på att traditionell högerpolitik har orsakat minst skada under 1900-talet och att socialism och kommunism är de ideologier som bär skulden för så många förlorade liv under 1900-talet.

***

Det går inte så bra för de heltidsanställda rådgivarmeéerna bakom stackars barnarbetaren Klimat-Greta. Verkligheten vill inte samarbeta när trossatserna synas. En lyxtur med en BMW-sponsrad båt var nog ingen bra idé. Ifall man ser koldioxid som världens gift, skulle hon givetvis ha flugit till New York istället.

Humorn är att hon och hennes besättning inte kommer att segla båten tillbaka till Europa. Det innebär inte bara att Greta och besättningen flyger tillbaka, det innebär också att den besättning som ska ta segelbåten tillbaka först måste flyga till New York. Hahaha! Istället för en tur och retur för Greta, kommer två besättningar att flyga.

***

Alla vet numera att överfallsvåldtäkterna begås av män från MENA-området eller Afghanistan. Den senaste häktade i Uppsala var för övrigt från Afghanistan. Naturligtvis gäller det för folk med “rätt värdegrund” att beskriva problemet på “rätt sätt” – om man delar in gärningsmännen efter deras kön visade det sig att majoriteten var män. I Uppsala tvingas nu unga studerande kvinnor som är vegetarianer, feminister med mera, att hålla sig inne på kvällstid. Men även här känner damerna med säkerhet till vilka gärningsmännen är. Att ta in den informationen och sedan bearbeta den måste naturligtvis skapa ångest utöver det vanliga, eftersom den strider mot ”den rätta värdegrunden”.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Spejsade funderingar kring värdegrundskvinnor

[image error]

Häromdagen, när Gunnar Sandelin och jag pratade om ”det gamla vanliga”, nämligen massinvandringen och den självmordspolitik som Sveriges politiska elit i gott (?) sällskap med många andra västerländska eliter är så förtjust i, använde han lite i förbigående begreppet ”värdegrundskvinnor”. Jag förstod omedelbart vad han menade och det slog mig att det var en träffande karakteristik på vad som förmodligen utgör majoriteten av Sveriges kvinnor. Det är ett ”snällt” begrepp, inte alls som det oförblommerat pejorativa ”batikhäxor”, som syftar på den mer kamplystna sektionen av de värdegrundslojala kvinnorna, oftare över än under femtio år.

Det gäller förresten för värdegrundskvinnorna över lag, att de mest hängivna ofta har nått den ålder då gatans män inte längre följer dem med blicken. Det bekymrar dem föga – för dem är erotik inte längre livets krydda.

Många värdegrundskvinnor lever utan manligt sällskap. Antingen fick de aldrig till det, eller så försvann mannen under livsresans gång. Har de barn, så är dessa i sen tonålder eller vuxna. Lärare, socialsekreterare och sjuksköterska är poppis yrken – värdegrundskvinnor gillar välfärdsindustrins omsorgsbefattningar. Kvinnor tar ansvar, det är det moderliga draget. Såväl barn som karlslokar måste fostras! På så sätt kantrar moderligheten ofta över till maktutövning. Moderlighet och omsorg är kvinnoformer för maktutövning.

Men huvudkriteriet för värdegrundskvinnor är ändå varken yrke, ålder, moderlighet eller om de lever i en familj eller singel. Det mest utmärkande draget är att de är snälla. Väldigt snälla och väldigt samhällslojala. De är lojala med ett samhälle som inte är lojalt tillbaka mot dem. Istället för att se till vad som faktiskt blir konsekvensen av den förda politiken, fångas de av retoriken. De politiker som säger de snällaste sakerna får värdegrundkvinnornas stöd, även om deras politik leder till ett samhälle de inte kommer att vilja leva i. Det är exempelvis snällt att låta människor som flyr för sina liv få komma till Sverige och få hjälp med sådant som vi alla behöver: mat, kärlek och värme! Det kostar ju lite men vi svenskar är ett rikt folk, det har ju politikerna sagt, så vi har råd att hjälpa dem som har det svårt. De måste få någonstans att bo och under den tid det tar innan de hittat sina platser i den svenska gemenskapen ska de inte behöva suga på ramarna utan måste få lite ekonomiskt understöd. Man ska absolut inte utvisa de där afghanska pojkarna. Så bra att de får gå i skolan! Inte ska man skicka dem tillbaka till det hemska Afghanistan. Det är inte snällt!

Denna generella och villkorslösa kvinnosnällhet passar som hand i handske samman med det som dessa kvinnor får sig itutat på sina arbetsplatser, att man måste ha rätt värdegrund. Alla människor har lika värde och det är viktigt med mänskliga rättigheter. Så ser det ut i en demokrati och det måste vi värna mot högerextrema och populistiska krafter! Vi vill väl inte ha tillbaka nazismen heller!

Värdegrundskvinnorna reflekterar inte över om människor verkligen har lika värde, för så bör det ju vara. Inte heller är de medvetna om rättsstatens grundläggande principer, nämligen att lagen alltid går före moralen och att det är förnuftet, inte känslorna, som sitter i högsätet. Dessa kvinnor vet vad som är rätt och fel, därför att sådant känner man och det är klart att moralen måste komma i första hand. Vem vill leva i ett samhälle där hjärtat inte sitter på rätta stället, där medborgarna inte öppnar sina hjärtan och där politikerna är omoraliska? Sådant är så självklart, att det inte behöver diskuteras!

Värdegrundskvinnorna rättar därför in sig efter värdegrunden, den alltmer totalitära statens effektivaste vapen mot dem som begripit att den förda politiken är katastrofal – och det mest kanske för värdegrundskvinnorna själva. Den genuint onde Lenin – fullt i klass med Hitler – kallade som bekant det slaget av medborgare för nyttiga idioter. Det är ett begrepp som inte många värdegrundskvinnor är bekanta med. Anledningen? Kanske att det låter väldigt vulgärt, på något sätt. Det är inget snällt begrepp!

Den fråga som vi dissidenter inte hittar något riktigt bra svar på är varför dessa kvinnor låter sig förledas. Ett enkelt och frestande svar är att kvinnor som kollektiv är dummare än män. Kanske är det så, men ”dumhet” är i sig ingen förklaring, utan något som både behöver definieras och förklaras. På vilket sätt är kvinnor dumma? Jag är inte alls säker på att jag går i land med det, så jag håller fast vid begreppet ”värdegrundskvinnor”. Hur kan det ytterligare tolkas?

Det är svårt att föreställa sig att kvinnor talar positivt om och med varandra som ”värdegrundskvinnor” – även om det inte låter särskilt illa och trots att (rätt) värdegrund för dem är något positivt. Värdegrundskvinnor säger inte ”vi värdegrundskvinnor”. Det är en beteckning som bara dissidenter kan använda, eftersom det hörs att den är avståndstagande. Jämför med ”politisk korrekthet”. De flesta av de politiskt korrekta vill absolut inte betecknas som sådana – de uppfattar det som kritik, en beskyllning. Därmed uppstår en komplicerad situation.

Ett annat spår är om beteckningen ”värdegrundskvinnor” kan bli åtalbar som ”hets mot folkgrupp”? Eftersom muslimer i det juridiska fikonspråket blivit till en folkgrupp så kan väl också kvinnor bli det och det hörs ju att ”värdegrundskvinnor” är ett ”hetsande” begrepp. Religion eller kön – eller de som har en leverfläck på ena skinkan – det är ju solklart att det handlar om folkgrupper!

Vi dissidenter kanske också bör driva en kamp för att uppfattas som en folkgrupp? Vi svarar ju bättre mot förtrycksperspektivet än någon annan minoritet i vår tids Sverige. Det till och med gränsar till apartheid. Dissidenter som inte är värdegrundslojala riskerar inte bara att helt ogrundat kallas för nazister och extremister utan till och med att förlora jobbet. Det händer att vi förskjuts av våra närmaste, inte få träffa våra barnbarn etc. Värdegrundskvinnor som är gifta med dissidenter kan skilja sig, för att inte bli socialt nedsmittade. Och på den offentliga scenen, vid behov startar värdegrundens överstepräster värdegrundsdrev och odlar en hatretorik som kan få vilken dissident som helst att gå ner för räkning. Allt under godhetens baner! Snacka om hets mot folkgrupp!

Nää, det där var ett sidospår. Det är värdegrundskvinnan som är ämnet för den här texten och jag startade från grunden, med att fråga vad en värdegrund är för något. Jag behöver också bli på det klara med vad en kvinna är. Ska analysen bli hållbar så behöver jag ta hjälp av genetiken, läran om det biologiska arvet.

Jag utgår då från att människan inte är livets mål och mening, utan generna – de själviska och odödliga generna, som använder sig av människan som ett slags fodral eller nödvändig container. När vi tror att vi själva styr våra liv, så är vi lika lurade som värdegrundskvinnorna är av de snälla politikerna. Det är generna som styr.

Det behövs såväl kvinnor som män för att generna ska överleva. Existensen är därför delad i två halvor som på något sätt relaterar till varandra: Yin och jang, himmel och helvete, han och hon, svart och vitt. För att ett möte mellan halvorna ska kunna komma till stånd, måste det finnas en attraktionskraft. Är båda parter aktiva, alternativt passiva, uppstår lätt förvirring och tveksamhet. Processen optimeras om den ena parten är aktiv, den andra passiv.

Och nu kommer ”kvinnofrågan”: Vad gör generna med kvinnorna, för att försäkra sig om såväl överlevnad som odödlighet? Vilka grundegenskaper har de programmerat in i ”kvinnocontainern”?

Första frågan är vem som har initiativet? Det är manscontainern, som är instruerad till att säga ”jag vill ha” eller i mer brutalt mansspråk ”gå dit pitten pekar” (vilket ju gör att många män trasslar till livet för sig). Kvinnocontainerns roll är mer ambivalent. Hon ska göra sig vacker för att dra till sig manscontainerns uppmärksamhet men när hon lyckas med detta, så ska hon välja ut den manscontainer som får och de övriga, som inte får (låt den rätte komma in).

Giftermålet blir till ett containrarnas paradigmskifte. Nya spelregler gäller och makten byter container – från kvinnan till mannen. Nu blir det mannen som fattar besluten och om kvinnan inte anpassar sig efter mannens krav, riskerar hon att bli lämnad och att ordna försörjningen för både sig själv och barnen. Det är ett synnerligen riskfyllt projekt och den gifta kvinnocontainern är därför mycket mer anpassningsbar än den manliga. Hennes vapen är sexlivet, där hon kan vägra utan att plågas lika mycket som han, men det är inget starkt vapen – dessutom något av en chanstagning, därför att det ökar risken att han överger henne och barnen för en annan kvinna.

Så här har det sett ut i flera hundratusen år. Generna har med andra ord kunnat prövat sig fram till vilken kvinnocontainer som funkar bäst. Det blev den container som underordnar sig männen, eller mer precist: böjer sig och accepterar männens makt.

För att kunna besvara frågan om värdegrundskvinnornas samhällslojalitet ska jag som avslutning lämna genernas värld och bege mig till det som är utmärkande för oss människocontainrar, nämligen att vi kan lura generna, på så sätt att ”det genetiska” inte ignoreras, men väl exploateras för andra syften, så kallad psykisk levitation. Det är ett fenomen som i synnerhet praktiseras i det habitat som kallas för välfärdssamhälle. Kvinnor – också de som har barn – bibringas uppfattningen att deras behov av män är lika trängande som kamelers behov av cyklar. Kvinnorna leviterar från en konkret verklighet där de lyder männen, till en abstrakt verklighet där de utlovas frihet, men i själva verket lyder staten. Så skapar värdegrundskvinnan sig själv. Tror hon. De stackars generna blir blåsta, och kvinnorna med. Inte det enda men ett av vår bedrägliga tids stora bedrägerier.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

[image error]

I dag gästas bloggen av Sven Valerio

Inom en politisk rörelse är det av vikt att skapa ett slagkraftigt gemensamt språk för spridning och försäljning av det egna politiska budskapet. Alla 1900-talets stora ideologier och rörelser har sina egna begrepp, slagord och språkliga formstil. Svenska språket är synnerligen väl lämpat att skapa ett sådant språk, eftersom möjligheten att bilda sammansatta ord är i det närmaste oändlig. I våra dagar har vänstern och vänsterliberaler upphöjt detta till en konst. Smaka bara på ord som ”klimatförnekare” eller ”näthatare”. En något äldre men ändå modern klassiker är ”främlingsfientlig”.

Före internet hade mainstreammedia exklusiv rätt, inte att skapa, men väl att sprida sådana ord. Från och med sociala mediers breda implementering, så har denna exklusivitet upphört. Men vänstern lärde sig vikten av denna praktik. Därför har man god näsa för när den nationella oppositionen lyckas skapa effektiva begrepp och ord att använda i sitt politiska språk.

Två sådana begrepp är ”massinvandring” och ”folkutbyte”. Därför motarbetar och angriper vänstern dessa aggressivt och envist. Inte utan framgång. Tvärtom, så lyckas man reducera effekten hos begreppen genom strategin att kalla dem för myter och dess användare för foliehattar (ännu ett sammansatt ord i politikens tjänst!). Tredje man, den obeslutsamme som ännu ej tagit ställning och därför varken har foten i det vänstra eller nationella lägret, är den som ska fås att skygga inför retoriken.

Sålunda är det av yttersta vikt att kunna försvara och förklara begreppen ”massinvandring” och ”befolkningsutbyte”, genom att visa att de som språkliga konstruktioner äger sin riktighet.

År 2000 hade Sverige 8,88 miljoner invånare. År 2018 hade det antalet stigit till 10,23 miljoner. En ökning med 1,34 miljoner. Under den här perioden har det årligen varit födelseöverskott (fler barn har fötts än det dött människor) utom åren 2000-2001. Det ackumulerade födelseöverskottet är 306 000 sedan år 2000. Från 2009 fram tills idag har det årliga födelseöverskottet legat över 20 000 varje år, med toppar på 26 000. Den som påstår att det i Sverige föds för få barn ljuger.

Ett land kan bara öka sin befolkningsmängd genom två mekanismer: födelseöverskott och invandring. Eller snarare en positiv nettoinvandring, vilket helt enkelt betyder att fler invandrar än utvandrar. Det betyder att om vi drar ifrån det ackumulerade födelseöverskottet från den totala befolkningsökningen under perioden 2000 – 2018, så får vi kvar den befolkningsökning som beror på nettoinvandring. Den är drygt 1 miljon människor.

Det är här man, förhoppningsvis, börjar förstå att huruvida invandringen till ett land är hög eller inte, avgörs av hur nettoinvandringens storlek förhåller sig till det inhemska barnafödandet. Om man till 10 födda barn i förlossningsrummen på BB lägger en nettoinvandrare, så är nettoinvandringens storlek 10% av det inhemska barnafödandet. Så hur ser det ut i Sverige? Under perioden 2000 – 2018 har inte nettoinvandringens storlek uttryckt som procent av inhemskt barnafödande understigit 25% något år.

Efter den socialistiska regeringens tillträde 2014, så har nettoinvandringen uttryckt på detta sätt varit 68, 100, 86 respektive 74% av antalet årligen födda barn. Redan en nettoinvandring på 25% enligt detta sätt att räkna, måste betraktas som massinvandring, ty för varje fyra födda barn tillförs en nettoinvandrare. Vi har i 18 års tid legat över denna nivå. 2016 toppade vi med 100%. Det året nettoinvandrade det en person på varje fött barn.

Så vad är då befolkningsutbyte? Det är mycket enkelt: massinvandring som tillåts fortgå kontinuerligt under betydande tider. Under de senaste 18 åren har det tillförts i snitt drygt 1 nettoinvandrare på varje två inhemskt födda barn. Men de inhemskt födda är inte alla etniskt svenska. Långt därifrån. De senaste 10 åren har det fötts 1,13 miljoner barn i landet. Av dem har 217 000 två utrikes födda föräldrar.

***

Går det att göra lokala statistiska observationer som kan hänföras till massinvandring och befolkningsutbyte? Absolut. Men vill man förstå den framtida utvecklingen, måste man titta på rätt ställen. Det duger inte nödvändigtvis att betrakta lokala befolkningar i alla åldrar. Den viktiga insikten är att vill man se framtiden skall man besöka en skolgård, inte en bingohall. Framtidens befolkningsutveckling bestäms av dem som ännu inte skaffat barn.

Så hur kan sådana lokala observationer se ut? Här följer några exempel:

I Malmö Stad år 2018 så översteg antalet utrikes födda 18-åringar antalet inrikes födda 18-åringar med två inrikes födda föräldrar. Fler 18-åringar i Malmö var alltså utrikes födda än ”pursvenska”. Vi vet att stadsdelar och förorter som hamnat i sådana styrkeförhållanden mellan det svenska och utländska, snabbt överges av svenskarna. Det finns inget som tyder på annat än att det kommer att bli Malmös öde.

2018 hade 72 av Sveriges kommuner en nettoinvandring som i antal översteg antalet födda barn i kommunen. Bland de värsta exemplen återfinns Flen med 2,3 nettoinvandrade per inhemskt fött barn. Motsvarande siffra för Älmhult, Norberg, Ljusnarsberg och Munkfors var 2,3 – 2,1 – 1,8 – 1,8.

Den lilla kommunen Ljusnarsberg i Bergslagen har ett svårslaget och obehagligt rekord från 2014. Då föddes 41 barn i kommunen, samtidigt som nettoinvandringen var 405 personer. Det är 9,8 nettoinvandrade per fött barn. Ett rent övergrepp av närmast stalinistiska proportioner. Följande år var siffrorna 9,0 – 8,7 – 3,9 – 1,8. Proportionerna är häpnadsväckande.

När Ingvar Carlssons regering i december 1989 fattade det s.k. Luciabeslutet om kraftigt strypt invandring, så berodde det på att bruttoinvandringen varit 20 000 personer under de senaste 6 månaderna, alltså motsvarande en årstakt om 40 000 personer. Sedan 2006 tills idag har nettoinvandringen aldrig understigit 50 000 personer. År 2016 var den 117 000 personer. De senaste 5 åren summeras nettoinvandringen till 430 000 personer. Det motsvarar en kommun mellan Malmö och Göteborgs storlek. Motsvarande samhällsservice i form av sjukhus, vårdcentraler, poliser, daghem, skolor, lärare, avloppsnät, parkeringsplatser, o.s.v. har förstås inte tillkommit. Det som ändå har expanderats genom politiska beslut, har inte finansierats av de som invandrat hit. Bostadsbristen bärs dock av landets ungdomar. Inget snabbspår till bostad finns för dem.

***

Det är Migrationsverket som anvisar s.k. flyktingar till kommunerna, som i sin tur är tvingade enligt lag att ta emot de som anvisas och ordna boende åt dem. Så varför skickar Migrationsverket enorma mängder invandrare till en kommun som Ljusnarsberg? Det blir tydligt om vi studerar hur födelseöverskottet i landet fördelas. För även om det råder ett positivt födelseöverskott i landet som helhet, så betyder inte det att samtliga kommuner har ett sådant. Tittar vi på år 2015 så hade en majoritet, hela 167 kommuner, ett negativt födelseöverskott. Det betyder att fler människor dog än det föddes barn i dessa kommuner.

Tittar vi dessutom på i vilka kommuner som födelseunderskottet var störst, så klarnar bilden. Men först måste vi förstå vad ett stort negativt födelseöverskott är. Om det föddes 100 barn i en kommun och dog 150 människor ett år, så är födelseöverskottet -50. Vad ska vi ställa den siffran i relation till? Kommunens invånarantal? Nej. Siffran ska jämföras med antalet födda barn. Det blir i exemplet detta: det negativa födelseöverskottet var 50% av antalet födda barn.

Rangordnar man rikets kommuner på detta sätt för år 2015 så visar det sig att 100 kommuner har ett negativt födelseöverskott som är 20% eller mer av antalet födda barn. I topp hamnar Övertorneå. Där dog 78 människor, men det föddes endast 24 barn. Födelseöverskottet var -54 eller -225% av antalet födda barn.

De översta 40 kommunerna på denna lista återfinns med några få undantag i Norrland, Värmland, Bergslagen och Småland. De är lands- eller glesbygdskommuner och de ligger i skogslandskapet. På plats 16 hittar vi Ljusnarsberg. Där dog 85 personer, men det föddes endast 41 barn år 2015.

När man så jämför listan över kommunerna som år 2015 hade besvärande stora negativa födelseöverskott i förhållande till barnafödandet, så märker man snabbt att de kommuner som hade mycket hög nettoinvandring i förhållande till barnafödande år 2018, tenderar att finnas med högt upp. Migrationsverket försöker fylla födelseunderskotten genom invandring. Vad är det annat än ett befolkningsutbyte?

***

Hur snabbt går befolkningsutbytet? Det är olika i olika kommuner. Låt oss titta på tre kommuner och jämföra åren 2009 och 2018.

I Stockholm har andelen utrikes födda i befolkningen ökat från 21,8% till 25,2%.

I Ljusnarsberg har andelen gått från 12% till 19,4%. Den ackumulerade nettoinvandringen till Ljusnarsberg under denna period är 1937 personer. Men antalet utrikes födda i kommunen har endast ökat från 586 till 941 personer. En ökning med 60%. Den enda möjliga förklaringen är att de anvisade invandrarna raskt flyttar från Ljusnarsberg.

Småländska Lessebo har också haft hög invandring, men tillskillnad från Ljusnarsberg så hade Lessebo inte ett så stort födelseunderskott år 2015. Ljusnarsberg hamnade på plats 16, medans Lessebo återfanns på plats 147 med 93 födda och 100 döda. Den ackumulerade nettoinvandringen till Lessebo 2009-2018 är 2218 personer. Antalet utrikes födda ökade från 1146 till 2378, vilket är en ökning med 108%. Det är betydligt mer än i Ljusnarsberg. Invandrarna stannar i Lessebo i högre grad och det syns på hur andelen utrikes födda utvecklats: från 14% år 2009 till 27,1% år 2018. Den lilla landsbygdskommunen Lessebo har alltså idag en högre andel utrikes födda än Stockholm.

Men det är när man tittar på barnafödandet i Lessebo som vemodet verkligen griper tag i en. År 2018 fanns det i Lessebo 57 2-åringar med två inrikes födda föräldrar. Antalet 2-åringar med två utrikes födda föräldrar var 64. När skolan startar i Lessebo i augusti 2022, strax före valet, så kommer fler av 6-åringarna att ha två utrikes födda föräldrar än två inriktes födda föräldrar.

I årskullarna 0-9 år gamla barn i Lessebo, så låg år 2018 andelen barn med utländsk bakgrund i intervallet 35-51%.

***

Ja, det pågår ett befolkningsutbyte och detta utbyte är allt annat än jämt fördelat. Storstäderna har under lång tid drabbats av massinvandring. Förort för förort, stadsdel för stadsdel, så skapas nya avsvenskade områden, när civilsamhället självorganiserar sig i en ny verklighet. I de mellanstora städerna finns idag utanförskapsområden sammansatta uteslutande av invandrare, vilket var ett okänt fenomen förr.

Hur kommer det att bli i små kommuner som Lessebo? Det finns ingen anledning att tro något annat än att svenskar där kommer reagera som svenskar gjort i större städer: man drar upp bopålarna och flyttar. Precis som man flyttat från alla dessa riksbekanta förorter. Men frågan blir vart de kommer att flytta? Från den lilla kommunens centralort till omgivande landsbygd? Eller kommer vi att få se mer omfattande flyttmönster, där hela kommuner överges av det svenska?

Sven Valerio

Kretsansvarig Västernorrland, Alternativ för Sverige

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mångkulturens Sverige V: Integration och mångkultur

[image error]

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den femte.

1997 fick Sverige en minister med ansvar för integrationsfrågor, Leif Blomberg, och en ny myndighet: Integrationsverket. Socialdemokraten Lars Stjernkvist blev myndighetens förste generaldirektör. 2001 gav dess andre och siste ordinarie chef, centerpolitikern Andreas Carlgren, följande beskrivning av det nya verkets uppdrag:

Integrationsverkets utgångspunkt är ett samhälle med mångfalden som grund. Ett samhälle där det inte handlar om uppdelningen ”vi och dom”, där ”dom” ska tas upp i ”vår” gemenskap. Ett samhälle där individers olikhet och samspelet mellan dessa olikheter istället blir grunden till något nytt. Ett samhälle där integration både handlar om individens rätt till att få leva ut sin olikhet och till att få dela en gemenskap grundad på mångfald.

Att tala om mångfald är egentligen att tala om frihet. Som hotbild lurar den totalitära staten med sina enhetssträvanden. Den demokratiska staten däremot, accepterar och bejakar mångfald. Emellertid, mångfaldspolitiken leder till en rad svåra frågor. Sveriges framväxande feminism fick klara problem med det mångkulturella förhållningssättet. År 2002 skrev vänsterpartisten Ulla Hoffman en riksdagsmotion där hon konstaterade att jämställdhet var ett värde som var direkt kopplat till den svenska kulturen. Hon ville att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålet och citerade en kvinna från Iran som i ett brev gav en mindre smickrande bild av mångkulturens vardag. Med ett svenskt perspektiv var många medborgare med utländsk bakgrund trångsynta och hade en reaktionär syn på såväl människor som på djur och miljön. Kulturen blev till ett slags legitimerande ursäkt för olika former av förtryck och i synnerhet då kvinnoförtryck. Ulla Hoffman skrev: ”Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur i stället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt ’svenska’ kvinnor.”

En annan svår fråga är hur svenskarna skall inte bara rekommenderas utan tvingas lämna plats för invandrare vid köttgrytorna. Detta kan bland annat ske genom så kallad positiv diskriminering och kvotering. Det är ju statens uppgift att inte bara formellt erbjuda utan också reellt agera för jämlikhet. Detta ledde fram till den diskussion om kvotering som fortfarande pågår. På ett principiellt plan kan en rad argument anföras som talar för kvotering. Men praktiken leder till orimligheter.

År 2003 beslöt juridiska fakulteten på Uppsala universitet att införa kvotering för studenter. Högskoleförordningen föreföll medge att tio procent av utbildningsplatserna tillsattes med ett alternativt urval. Uppsala universitet öronmärkte 30 av 300 platser för studenter med två utlandsfödda föräldrar. Fallet hamnade inför domstol och tingsrätten i Uppsala fastslog att detta inte var mångkultur utan diskriminering. Kvoteringen kolliderade för övrigt med den idé om jämlikhet som är själva grundmotivet för ett mångkulturellt samhälle. Om vi strävar efter jämlikhet, varför ska exempelvis en pakistansk invandrare ha företräde framför etniska svenskar till vissa utbildningsplatser? Senare markerade den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros att högskolan inte bör använda kvotering som ett verktyg för att öka mångfalden bland eleverna.

Dessutom uppstod en förvirring med avseende på svenskarnas egna seder. Kunde en skolavslutning äga rum i en kristen kyrka om det fanns muslimska barn i skolan? Skulle verkligen barn från andra kulturer delta i skolornas luciafirande?

Den politiska verkligt viktiga frågan är givetvis om det mångkulturella samhället är liktydigt med sönderfall, om denna mångfaldsbefolkning i samhälleliga krissituationer kan enas om viktiga gemensamma mål. Det är här integrationsarbetet kommer in. En integrerad befolkning klarar att ena sig, alltså behövs ett integrationsverk. Samtidigt vidgas begreppet. Mångkultur betyder visserligen först och främst invandrare och deras kulturer, men det inbegriper också religiös, sexuell och språklig mångfald.

Det etniska innehållet kom att ytterligare få maka på sig, ge plats åt konsten. 2006 skulle det bli ett mångkulturår i Sverige. En särskild kommitté, finansierad med statliga medel, bildades för denna satsning. Det sades att syftet var att öka allas möjligheter att delta i kulturlivet, liksom att få offentligt finansierade kulturinstitutioner att bättre spegla Sveriges mångfald. Sveriges kulturliv var fortfarande alldeles för etniskt svenskt. Kulturarbetare och konstnärer var svenska medan lokalvårdare, receptionister och tekniker på kulturinstitutionerna ofta var invandrare.

Stefan Larsson, konstnärlig ledare på Dramatens experimentscen Elverket sa till Dagens Nyheter den 10:e juni 2005 att mångkultur antagligen skulle bli årets modeord inom politiken och konsten. För den som följt begreppets historia under drygt trettio år var det förbluffande att ett så komprometterat begrepp fortfarande var så politiskt potent.

Men svenskarna har också begåvats med en hel familj av samhöriga begrepp. Mångkultur bildar tillsammans med globalisering och internationalism en treenighet som handlar om befrielse från alla slag av nationella, etniska och andra kollektiva förankringar. Ytterligare ett tillskott var begreppet världskultur, som dök upp i olika svenska utredningar, utan att det egentligen gavs någon definition. Det världskulturella perspektivet är universellt och Sverige behövde givetvis ytterligare en ny myndighet, Världskultursmuseet, som placerades i Göteborg. Det skulle bli en viktig arena för det mångkulturella Sverige. De socialdemokratiska politiker som drev fram detta projekt ansåg sig kunna urskilja framväxten av en ny tväretnisk och tvärkulturell generation, en generation som var främmande inför det nuvarande samhällets uppdelning i ”vi och dom” efter etniska och religiösa gränser. Dessa unga människor sades vara individer som befriats sig från sina sociala förankringar och på så sätt var friare än äldre generationer. Därmed gled vi ifrån begreppet mångkulturs egentligen innebörd och landade i en hyllning av individualismen.

År 2005 var Sverige inte mångkulturellt utan ett synnerligen segregerat land. Det var heller inte på väg att bli mångkulturellt, annat än för en privilegierad elit, som såg väldiga fördelar i att slippa de nationella bojorna. Vi var tillbaka i den ism som vi egentligen gillade bäst och där politikerna kunde vara fullständigt säkra på att de hade folkets gensvar och förtroende: individualismen.

Som samhällsdebattör kan jag säga att OK, det vore jättebra med ett mångkulturellt och välintegrerat världssamhälle, på samma sätt som man kan säga att det vore bra med ett klasslöst samhälle, eller ett samhälle där människor aldrig blev sjuka. Det handlar om ett utopiskt mål, längtan efter att människor skall vara ”oändligt sams” och sätta jämlikheten framför andra värden. Det finns visserligen olikheter, men dessa olikheter får inte strö ut något grus i det sociala maskineriet.

Men i samma andetag som jag säger detta finns det två frågor som måste besvaras. Den ena är om det alls är möjligt att skapa ett sådant samhälle. Att mångkultur är liktydigt med betydande samhällsproblem och ett hot mot den samhälleliga solidaritet som måste till för att ett samhälle alls ska kunna fungera, är en vetenskapligt bättre underbyggd hypotes än uppfattningen att mångkultur leder till samhällsintegration. Den andra frågan är om det friktionsfria och jämlika samhället verkligen är eftersträvansvärt. Det är lätt att konstatera att orättvisan är ett av mänsklighetens starkaste incitament till handling. Mycket av det som vi som människor är stolta över, som gör att vi tycker oss vara förmer än djuren, är allt detta som vi uträttat med orättvisan som drivkraft. Ser vi exempelvis på förtryck och mänskliga landvinningar, så visar det sig att judar, ett av världens mest förföljda folk, är det folk som procentuellt sett erövrat flest nobelpris. Och går vi sedan vidare och frågar oss hur välintegrerade i samhället de största tänkarna och konstnärerna varit, så möter oss utanförskap och en ström av tragiska livsöden. Ett välmående, jämlikt och friktionsfritt samhälle kanske bara är det slag av vision som fungerar som ett korrektiv till en existens, som vi tycker är alltför fylld med orättvisor, förtryck och lidande.

Integrationsverket lades ner 2007. Också integrationspolitiken har avlidit, i den meningen att den misslyckats. Det Sverige som tar form bortom den mångkulturella retoriken är ett osammanhängande samhälle med en rad parallellsamhällen, ett Sverige som kännetecknas av ghettobildningar och befolkningsgrupper som lever isolerade från varandra. Såvitt vi vet har mångkultur aldrig materialiserats i sinnevärlden, bara i önskedrömmen.

Under rubriken ”Ekonomins kris är också demokratins” skriver filosofen och konstskribenten Lars O. Ericsson i januari 2014 en understreckare i SvD om en nyutkommen bok av den gamle 68-ledaren och miljöpartisten Daniel Cohn-Bendit, Pour supprimer les partis politiques:

Integrationspolitiken har misslyckats i stort sett överallt. Från de invandrartäta förorterna runt storstäderna i Europa pågår ”en vit flykt”. Att ösa förakt över populismens främlingsfientlighet imponerar knappast på människor som i sin vardag hela tiden konfronteras med integrationsproblem som politikerna, vilka själva sällan berörs av dem, inte förmått lösa. Att sätta in tungt beväpnad polis, när bilbränning och vandalism bryter ut i problemförorter som Clichy-sous-Bois, Grigny eller Husby, bidrar knappast till att minska frustrationen hos människorna som bor i dessa förorter. Politikernas bristande verklighetskontakt gör att de, i stället för att satsa på grundläggande välfärd, ofta satsar på megalomana skrytprojekt, säger Cohn-Bendit.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.