Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 40

Vit makt, röd makt

[image error]

Vit makt är ett begrepp som jag främst förknippar med det slags musik som skinheads gillade på åttiotalet. Varken musiken eller skinheadsen har överlevt, som jag förstått det. Frågade någon mig i dag om det finns vit makt-miljöer i Sverige skulle jag svara att jag inte tror det, men att jag inte vet. Jag har aldrig träffat någon som sagt sig höra hemma i en sådan miljö. Kanske begreppet är rättvisande för Nordiska motståndsrörelsen, men jag misstänker att det också för medlemmarna där är det ett lite konstigt och främmande begrepp.

När jag googlar Vit makt hamnar jag först på Wikipedias definition. Där kan man läsa att begreppet kommer av engelskans ”White Power” och är en internationell högerextremistisk rörelse bestående av flera hatgrupper, närstående nynazism.

Jag har skrivit om massinvandring och dissidenter i närmare ett decennium och aldrig någonsin kommit i kontakt med vare sig personer eller grupper som presenterar sig som medlemmar av en vit makt-rörelse. Inte heller har jag träffat någon som ens nämner existensen av en vit makt-rörelse. Om den finns i England ska jag låta vara osagt, men i Sverige finns den inte.

Av Wikipedia får jag också veta att Vit makt-miljön är den svenska säkerhetspolisens benämning på ett antal organisationer, individer och lösare nätverk med högerextrema åsikter, som är beredda att ta till våld för att uppnå sina politiska mål. För den som läser slarvigt kan detta te sig som en bekräftelse på att det faktiskt finns en vit maktrörelse. Men läs en gång till! Detta är en samlande beteckning som säkerhetspolisen använder för högerextrema organisationer, individer och lösare nätverk som är beredda att ta till våld. Det friskriver alla som jag känner och som protesterar mot den politik som sedan millennieskiftet försett Sverige med runt uppskattningsvis en och en halv miljon nya folkbokförda invånare plus ett okänt antal som lever under radarn. De är alla demokrater och våld finns lika lite på deras som på min agenda. Återigen, det är väl bara Nordiska motståndsrörelsen som platsar. Någon annan liknande rörelse finns inte i Sverige, även om det rimligen finns både enskilda personer och mycket små grupperingar som kan uppfylla kriterierna (och som jag inte känner till). Vit makt blir då Säkerhetspolisens namn och det är ingen rörelse, ingen grupp där medlemmarna känner varandra utan en kategori, ungefär som om man skulle urskilja alla som radikaliserades på 70-talet och kalla dem för Musse Pigg-rörelsen.

Med andra ord, det är en fullkomligt avgörande skillnad mellan rörelser och organisationer som finns på riktigt och hur säkerhetspolisen kategoriserar personer med högerextrema åsikter, som de ser som våldsbenägna. Sådana finns säkerligen, men att de tillhör en rörelse med namnet Vit makt är rent nonsens.

I den offentliga debatten är begreppets enda funktion att fungerande skändande för oss som inte tycker att massinvandringen och mångkultur är bra politiska idéer. Därvid har det två syften, dels att få tyst på oss, men framför allt är det adresserat till alla som kan tänkas lyssna till oss: ”Akta dig för dem, de kommer från den vita makt-miljön”. Snacka om fake news och hate speech!

Anledningen till att jag fattat intresse för begreppet är att en av Sveriges vassaste professionella journalister, pseudonymen Julia Caesar, har föreslagit begreppen Röd makt och Röd makt-miljö.

Jag tänder omedelbart på begreppet och undrar om säkerhetspolisen använder denna beteckning på organisationer som domineras av vänsterextremister, som är beredda att ta till våld. Jag tror inte de gillar röd makt-organisationer bättre än vit makt, men misstänker att de inte fastnat för just det begreppet.

Själv ser jag ett våldsperspektiv som är lite bredare än det som är relevant för säkerhetspolisen. Främst det språkliga våld som det utgör att lögnaktigt kleta brunfärg på politiska motståndare. Det gör djävligt ont och åstadkommer ofta stora skador, kan jag meddela. Expo platsar tveklöst, en organisation som med odemokratiska metoder och lögner strävar efter att tillfoga sina politiska motståndare en maximal skada. Vidare, det finns röd makt-miljöer i form av arbetsplatser där de som inte bejakar dogmerna, sparkas ut – också det en form av våld: Värdegrundsvåld.

Är röd makt-rörelsen organiserad? Medan den vita maktrörelsen i Sverige är en halmgubbe, så är det lätt att hitta Röd makt-organisationer. Vad sägs om Dagens Nyheters kulturredaktion? Aftonbladets? Eller om SVT:s och Sveriges Radios nyhetsredaktioner? Säkert är det så att många medlemmar av Vänsterpartiet inte bara är medlemmar av en Röd makt-rörelse utan också skulle gilla begreppet – om de själva hade kommit på det förstås. Förresten … det har de ju! Det finns en ny maoistisk rörelse som kallar sig ”Röd Makt Göteborg” och som i år förstamajdemonstrerade i Kungälv. Självklart har de våld på sitt program:

Kampdagen 1 Maj spenderades av Röd Makt med deltagande i kampen mot NMR i Kungälv. Fascismen breder ut sig allt mer i vårt samhälle och det är varje revolutionärs plikt att slå sitt slag för att krossa den. Fascisterna var allt annat än ostörda i sitt tåg. Grisarna gjorde allt de kunde för att stoppa motdemonstrationen men kunde varken stoppa stenar eller bangers.

Det är ju för övrigt inte länge sedan Vänsterpartiet hade våld med i sitt politiska program. Eller som massmördaren Mao uttryckte det:

 En revolution är ingen middagsbjudning eller som att skriva en essä eller måla en tavla eller brodera. Den kan inte vara särskilt förfinad, särskilt stillsam och mild, särskilt måttlig, vänlig, artig, behärskad eller storsint. En revolution är ett uppror, en våldshandling, där en klass störtar en annan.

Och vad vet vi om förekomsten Röd makt-musik? Uj, det finns ju hur mycket som helst! Som Tommy Körberg sjöng i Svea hund 1974, en svensk tolkning av Jacque Brels ”Le bourgeois”.

Bourgeoisin det är feta svin

kaviar och champagne, fina vita dukar

vi ska pinka i erat vin

vi ska hänga upp er i era …

I dagens Sverige är den regerande makteliten röd. Bland annat visar den detta genom sina röda slipsar. I ”Maktens män bär rött” skriver Kekke Stadin, professor i historia, att liksom för Napoleon och Gustav II Adolf är det framför allt den röda färgen som signalerar makt även bland dagens moderna män. I Röd makt-miljöer bär man röda slipsar: ”Jag hade anat det, men inte kunnat tro att det var ett så tydligt språk. Slipsen är liten, men är ett plagg som talar med hög röst.”

Den här bloggtexten är en uppmaning. Använd och sprid uttrycken Röd makt och Röd makt-miljöer. Det är begrepp med långt större relevans än Vit makt och det är en raffinerad språklig hämnd att låta Röd makt-begreppet konnotativt smittas ner av Vit makt-begreppet. Som vi sa när jag var barn: ”Den som sa’t han va’t!” Att den röda makten är samhällsdestruktiv, det behöver vi bara se oss omkring i dagens Sverige för att förstå.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

[image error]

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Onsdagen den 28 augusti skrev SVT historia. Det var då Uppdrag Gransknings reportage om den, genom utomeuropeisk invandring skapade, ekonomiskt ansträngda situationen i Filipstad sändes. Det historiska bestod av att en kommunal tjänsteman i Filipstad tilläts resonera i termer av befolkningsutbyte på bästa sändningstid. Bara några dagar senare efterlyste på Twitter den borgerliga debattören Ivar Arpi ett mål för återvandring och följde upp med en ledare i Svenska Dagbladet med rubriken ”Myndigheterna måste prioritera utvisningarna”.

Det är svårt att inte tolka situationen som att eftertankens kranka blekhet infinner sig. Insikten att ja, det pågår massinvandring sedan länge och dess yttersta konsekvens är ett befolkningsutbyte. Sverige har slagit in på en väg som leder till att nationen upphör att vara svensk. Sent ska syndarna vakna.

Är utvecklingen oundviklig? Jag tror inte det. Återvandring är inte teoribildning, utan en högst praktisk möjlighet. Genom invandringsstopp, tvång (utvisning av kriminella utlänningar och de som saknar skäl att uppehålla sig i landet) och ekonomisk incitamentspolitik (upphöra med bidragsförsörjning, införa återvandringsstöd), så kan situationen vändas. Lätt är det inte, men det är vår plikt att försöka. Landet skänktes oss inte av tidigare generationers svenskar, för att av oss förskingras på någon generation när.

Men det är inte ämnet för den här texten. Istället vill jag ta Filipstad som utgångspunkt och visa vad det är gammelpartierna egentligen har gjort mot ett betydande antal kommuner i landet. Vilka kommuner är idag mest svenska? Vilka framstår som närmast förlorade i demografiskt avseende?

SCB har en definition av svensk respektive utländsk bakgrund som ändrats genom åren. Det har ingen egentlig betydelse, då det endast finns fyra olika typer av invånare i detta statistiska sammanhang:

inrikes födda med två inrikes födda föräldrar,

inrikes födda med en utrikes född förälder,

inrikes födda med två utrikes födda föräldrar, och

utrikes födda

I gruppen med en förälder av vardera slag så gömmer sig både svenskar och utlänningar. (Jag använder här begreppet ”svensk” i dess korrekta betydelse ”folklig tillhörighet”, inte i den vänsterpolitiska versionen ”medborgarskap”). Detta då det finns människor i den gruppen som helt saknar annan identitet än den svenska. Men där finns även människor med en dominerande identitet som är allt annat än svensk. Att göra skillnad på dessa och separera dem utifrån statistik är inte möjligt.

Det enklaste sättet att hantera den svårigheten på, är att inte bry sig om gråzonen med en inrikes respektive en utrikes född förälder. Istället bör man lägga fokus på grupperna utrikes födda och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.

I Sverige var sista december 2018 19,1% av befolkningen utrikes född. Det råkar nästan exakt överensstämma med Filipstad, där 19,2% är utrikes födda. Det är väsentligt lägre än i t.ex. Stockholms Stad, där 25,4% är utrikes födda. Så varför är det kris i Filipstad och varför pratar kommuntjänstemannen i SVT i termer av befolkningsutbyte?

Det beror på tre saker:

Invandringens sammansättning, med avseende på födelseland och socioekonomisk bakgrund hos de invandrade.
Omfattningen och hur snabbt befolkningsförändringen p.g.a. invandring skett.
Den underliggande ekonomiska situationen i kommunen i form av skattekraft, arbetsmarknad och kommunens nettokostnad per invånare.

Tittar vi först på snabbheten i förändringen, så är diagrammet ovan talande. Det visar andelen utrikes födda som procentandel av invånarna i Stockholms Stad respektive Filipstad under perioden 2002 – 2018.

Andelen utrikes födda i Stockholm har stigit från 19,2% till 25,2%. Men i Filipstad har andelen gått från 6,9% till 19,2%. Bara de senaste 10 åren har andelen utrikes födda ökat från 9% till 19,2% i Filipstad. Det är en otroligt snabb ökning.

Ändå är bilden inte komplett. För väljer vi istället att titta på åldersgruppen 0 – 44 år gamla kommuninvånare och exkluderar ”45+”, som företrädesvis är svenska och inte längre skaffar barn, visar det sig att andelen utrikes födda i Stockholm är 23,9%, d.v.s. lägre än i gruppen ”alla åldrar”. I Filipstad däremot, är den 26,1%. Låt det sjunka in att i Filipstad är en högre andel människor utrikes födda i åldersgruppen 0 – 44 år än i Stockholm. Bor du i en av Sveriges mindre kommuner och tror att du är skyddad mot storstadsfenomen som skjutningar, gängmord, personrån, överfallsvåldtäkter och andra kriminella yttringar som följer i mångkulturens spår – tänk om. Politikerna är i full färd med att skapa samma dysfunktionella samhällen i många småkommuner, som återfinns i stadsdelar och förorter i de större städerna.

”Utrikes född” gör inte skillnad på utomeuropeiskt född respektive europeiskt född. Delar vi upp de utrikes födda i de som är födda inom respektive utanför Norden och EU, visar det sig att gruppen födda där är 17,2% i Stockholm. I Filipstad är den 13,5%. Tyvärr går det inte att få fram samma siffror för åldersgruppen 0 – 44 år. Men givet den mycket stora skillnaden mellan alla åldrar respektive 0 – 44 år, för samtliga utrikes födda i Filipstad, så är det inte orimligt att tro att Filipstad i gruppen 0-44 år har en andel utomeuropeiskt födda som är fullt jämförbar med Stockholm eller högre i storlek – med den skillnaden att de nästan alla har invandrat till Filipstad under de senaste 10 åren.

Filipstad har dock inte Stockholms ekonomi och demografi. För följande siffror presenteras motsvarande siffra för Stockholm inom parentes:

Medelåldern i Filipstad är 44,9 år (39,1 år). Medianinkomsten är 229 600 kr (316 200 kr). Andelen högutbildade är 10,2% (41,8%), vilket är lägst i Sverige. Andelen bidragsförsörjda är 23,9% (9,6%), vilket är högst i Sverige. Kommunens skatteintäkter per invånare i medel är 38 600 kr (49 600 kr), samtidigt som kostnaderna per capita är 64 500 kr (44 300 kr).

61,4% av barnen som föddes i Filipstad under 2018 hade två inrikes födda föräldrar. 29,8% av de födda hade två utrikes födda föräldrar. Eftersom en mycket hög andel av de utomeuropeiskt födda invånarna kan förväntas vara bosatta i centralorten Filipstad, så säger dessa siffror mycket om hur sexårsverksamheten i Filipstad centralort kommer att se ut när denna årskull börjar skolan. Utifrån erfarenheten från rikets största städer, vet vi att svenskar snabbt kommer flytta sina barn från en skola där hälften eller fler av barnen har en utomeuropeisk etnicitet.

Som jämförelse hade 19% av de födda barnen i Stockholms stad två utrikes födda föräldrar 2018. Samma siffra för Stockholms län var 23,8%. Högst andel födda barn med två utrikes födda föräldrar år 2018 hade Södertälje: 46,6%. Endast 36,3% av de födda barnen i Södertälje under 2018 hade två inrikes födda föräldrar. Södertälje håller mycket snabbt på att upphöra att vara svenskt.

Där har vi Filipstad i siffror. Det är uppenbart att andelen kommuninvånare födda utanför Norden och EU är en storhet som belastar en kommun. Så vad händer om man sorterar Sveriges samtliga kommuner efter denna storhet?

Andelen utrikes födda i Norden och EU var i krisande Filipstad 13,5%, men i vilka kommuner är den lägst? I 25 kommuner understiger andelen 5% av befolkningen. Dessa 25 kommuner är i någon mening rikets mest svenska kommuner och de är (med lägst andel först):

Rättvik, Gagnef, Öckerö, Lekeberg, Vellinge, Hammarö, Söderköping, Sjöbo, Orust, Grästorp, Piteå, Säter, Hjo, Tjörn, Mora, Kalix, Gotland, Östhammar, Krokom, Kungsbacka, Älvdalen, Åtvidaberg, Essunga och Nykvarn

Som synes spänner dessa kommuner från Skåne till Norrbotten. Ett betydande och helt oproportionerligt antal (i förhållande till länets storlek) återfinns i Dalarnas Län. Två kommuner ligger i Värmlands län, precis som Filipstad. Vi kan konstatera att inom ett och samma län kan det finns båda ytterligheter: kommuner som håller på att klappa ihop under mångkulturens tryck och kommuner som i hög utsträckning lyckats undvika invandring.

Kommunerna ovan var de minst drabbade, men hur många finns det som har en högre andel utrikes födda från utanför Norden och EU än Filipstad? Svaret är att det finns 55 sådana kommuner. Av dessa 55 kommuner är 24 storstäder, större städer eller kommuner i storstäders närhet:

Botkyrka, Södertälje, Sigtuna, Malmö, Järfälla, Sundbyberg, Huddinge, Solna, Upplands Väsby, Göteborg, Helsingborg, Sollentuna, Upplands-Bro, Stockholm, Haninge, Västerås, Borås, Norrköping, Uppsala, Örebro, Växjö, Jönköping, Lund och Halmstad.

Samtliga av dessa, utom möjligen Lund, har utanförskapsområden och är inte obekanta med personrån, överfallsvåldtäkter och social oro. Att Lund hamnar på listan beror förmodligen på att kommunen har ett mycket stort universitet och därmed en hög andel befolkning som är ”temporärt folkbokförd” i kommunen. (Jag kan ha fel i detta).

De övriga 21 är:

Burlöv, Lessebo, Eskilstuna, Landskrona, Gnosjö, Högsby, Hylte, Älmhult, Fagersta, Gislaved, Flen, Trollhättan, Perstorp, Åstorp, Nässjö, Katrineholm, Östra Göinge, Värnamo, Borlänge, Hultsfred, Sävsjö, Olofström, Ronneby, Sandviken, Köping, Oxelösund, Markaryd, Kristianstad, Alvesta, Ludvika och Bjuv.

Dessa 31 kommuner, varav nästan alla är mindre kommuner i södra delen av Sverige, går förmodligen en mycket dyster framtid tillmötes. Den som följt invandringsdebatten det senaste decenniet, känner också igen flera av dem från nyhetsflödet: Somalisk diaspora i Borlänge, Socialbidragsstopp i Hultsfred. Sandvikenrapporten. Det socialdemokratiska kommunalrådet i Eskilstuna, Jimmy Jansson, har uttryckt att ett tak för invandringen borde införas. Som synes återfinns Eskilstuna i listan ovan. Andra socialdemokrater vill ha en ”generös” invandringspolitik, t.ex. riksdagsledamoten Elin Lundgren (S) och kritiserar Eskilstuna. Som av en händelse är hon bosatt i Gävle, som har 12% invandrare födda utanför Norden och EU. Jimmy Janssons Eskilstuna har 19%.

En viktig skillnad mellan de mindre respektive större kommunerna ovan är, att i de större (eller storstadsnära) kommunerna, så kan man finna ”trygga zoner” i centralorten. Detta beroende på att centralorten är tillräckligt stor för att rymma flera stadsdelar eller förorter som har en mer homogent svensk befolkning. Detta är inte möjligt i mindre centralorter, där det finns ett enda centrum. I Stockholm kan man bo ett helt liv och aldrig varit i närheten av Rinkeby eller Skärholmen. Men när torget i den lilla orten blir uppehållsrum för dagdrivande manliga migranter, så blir förändringen påtaglig.

Man kan undra om Elin Lundgren kommer att ändra uppfattning när Gävle når 19%? Likt Stefan Löfven och många andra av mångkulturens beskyddare, så har inte Elin Lundgren barn. Hur denna egenskap påverkar en människas förmåga till konsekvensanalys och varsam hantering av samhället, kan man endast spekulera i.

Sven Valerio (AfS)

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

I den bästa av världar

[image error]

I den här bloggtexten ska jag göra något som kan te sig lite egendomligt, nämligen lägga grunden för en diskussion av demokratins svagheter utifrån talet tre. Men dessförinnan vill jag påminna om att demokrati inte är någon ideologi utan en politisk metod för att fatta beslut och tillsätta ledare. Jag begränsar också resonemanget till att gälla den representativa demokratin och parlamentarismen. Den direktdemokrati som uppfanns av tyrannen Kleisthenes och tillämpades i Aten åren 508 – 338 f.Kr gick under när den grekiska övärlden erövrades av Filip av Makedonien.

Direktdemokrati kunde fungera i stadsstaten Aten, med ungefär 40.000 röstberättigade. Slavar, utlänningar och kvinnor fick inte rösta. Direkta val är givetvis fortfarande en högst användbar metod i mer begränsade sammanhang. Svenska kommunalstämmor hade ett direktdemokratiskt inslag före kommunsammanslagningarna på 1950-talet.

Representativ demokrati är den enda form av demokrati som mig veterligt tillämpas i nationella val i vår tid. Det gäller också för Schweiz, som ju brukar framhållas som ett demokratiskt föredöme genom sina beslutande folkomröstningar. Men även om den representativa demokratin som urvalsmetod har segrat för en majoritet av världens alla nationer är demokratins praktik inte lika ljus. Antalet totalitära stater som påstår sig vara demokratier är långt fler än de äkta demokratierna. I synnerhet i Afrika är många så kallade demokratier i praktiken kleptokratier. Med andra ord, ledarna är tjuvar.

Det första av de tretal jag vill föra fram handlar om väljarna. Idealt skall en nations röstberättigade medborgare välja politiska partier och ledare utifrån tre kriterier. Det första kan kallas för nationens bästa och fångas utmärkt in i det amerikanska slagordet under kennedyeran: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig utan vad du kan göra för ditt land.” Den bakomliggande tanken är givetvis att om medborgarna agerar och röstar med nationens bästa för ögonen, så kommer det alla till del. Men för att väljarna skall rösta på det sättet krävs det att de bejakar och solidariserar sig med nationen, vare sig man nu kallar detta för nationalism, patriotism, chauvinism eller med ett ur det svenska språket i det närmaste utmönstrat begrepp: fosterlandskärlek.

Det andra kriteriet är det som i dag kallas för identitetspolitik, nämligen vad som bäst gagnar den grupp eller kategori man själv tillhör, det vill säga identifierar sig med. I det industrisamhälle som Sverige inte längre är, förde detta socialdemokraterna till makten – en majoritet av befolkningen var arbetare och när slutligen också kvinnorna fick göra sina röster hörda i valet 1921, började socialdemokratins segertåg.

Efter att Sverige år 1866 bytt ut ståndsparlamentet mot ett tvåkammarparlament, fick till en början endast 20 procent av folket rösta, och då bara till andra kammaren. Det var med andra ord inte rättvist, men att rösta handlade inte primärt om rättvisa. De som konstruerade systemet såg en ansvarsfråga som i dag är helt omöjlig att diskutera, trots att det är mer relevant i dag än det var under 1800-talet, nämligen: Vilka är kompetenta att axla ansvaret att välja landets maktelit? Att kvinnorna inte skulle delta var i det närmaste självklart. Kvinnor var bra på att sköta barn men att sköta om ett land, det var en manlig syssla. Det gällde också att utesluta de lägre skikten, alla dessa medborgare som var för korkade, okunniga eller misslyckade i största allmänhet, för att kunna anförtros delaktighet i valet av landets högsta ledning. För konstruktörerna av denna ofullgångna demokrati var frågan om kompetens viktigast. De som var mest lämpade för att axla ämbetsmannaansvaret, skulle styra landet. Och de som var mest lämpade var de som satte nationens bästa i första rummet.

En äkta demokrati blev Sverige först 1921, när också kvinnor fick rösta. Man kan säga att därmed var den halvsekellånga process fullbordad, som ledde till att Sveriges regering inte tillsattes efter kompetens utan med folklig majoritet som det viktigaste kriteriet. De betydde att politiken hade påbörjat den resa som landat i det system vi har nu, med professionella politiker. Politikernas viktigaste kompetens blev att fånga in väljarnas röster, alltså en betydligt snävare kompetens än den som behövs för att leda ett land.

Under förutsättning att väljarna är politiskt ansvarstagande och i de allmänna valen prioriterar ”landets bästa” fungerar metoden tillräckligt bra. Det förutsätter dock nästa tretal, som handlar om det underlag som väljarna har tillgång till, när de gör sina val.

Under ståndssamhällets tid var det i första hand sockenprästerna som levererade den övergripande kunskapen, såväl om livet på jorden som ovan jord. För att en demokrati ska fungera är det emellertid inte tillräckligt. Nationen är visserligen en tusenårig skapelse men det är först när läskunnigheten blir var mans egendom och med pressens inträde, som man kan säga att förutsättningarna finns för att hela folket – nåja, större delen – ska kunna bli ”delägare” i nationen.

Här brukar franska revolutionen 1789 ses som ett inledningen, men för hela Europas del är revolutionsåret 1848, ibland kallat för Nationernas vår eller Folkens vår mer relevant, trots att de reaktionära krafterna segrade. På Wikipedia finns en bra översikt där man bland annat kan läsa:

Fem huvudfaktorer låg bakom revolutionsförsöken: utbrett missnöje med det politiska ledarskapet; krav på högre grad av demokrati; arbetarklassens missnöje; stegrande nationalism; och slutligen omgruppering av de reaktionära krafterna kring kungafamiljer, aristokratin, armén och bönderna. Upproren leddes av skakiga ad hoc-koalitioner av reformister, medelklass och arbetare, som inte höll ihop länge. Tiotusentals människor dödades, och många fler tvingades i exil.

Medierna, först tidningarna och därefter etermedia, blir väljarnas viktigaste informationskälla om tillståndet i nationen. Det är ingen tillfällighet att medierna utnämner sig själva till den tredje statsmakten, efter regering och riksdag. Egentligen vore det bättre att tala om regering/riksdag som den första och rättsväsendet som den andra statsmakten, eftersom regering och riksdag är sammanflätade medan rättsväsendet i en fungerande demokrati är frikopplat från den politiska makten.

Den andra informationskällan kan för enkelhetens skull kallas för verkligheten. Samhället syns för alla invånare och även om det inte syns i sin helhet, så trumfar verkligheten över det som medierna berättar. Det är huvudförklaringen till att journalister hade så lågt anseende under i synnerhet 1800-talets slut. När det folk kunde läsa inte stämde med deras egna erfarenheter, var det medierna som drog det kortaste strået. Som bekant är det inte så längre, även om mediernas trovärdighet falnar snabbt, vilket bland annat visas av SD:s uppgång.

Det är också verkligheten och inte medierna som gör att socialdemokraterna kommer till makten i Sverige, efter ett skakigt 20-tal där höger- och vänsterregeringar avlöser varandra. 1932 vann socialdemokraterna valet och frånsett en bondepartiregering sommaren 1936, satt socialdemokraterna vid makten i fyra decennier, trots att borgerliga media var helt dominerande. Det är först när vi börjar se industrisamhället i backspegeln som socialdemokraterna inleder sin golgatavandring. Socialdemokraterna håller fast vid sin verklighetsbeskrivning trots att den allt sämre beskriver den verklighet som alla kan se, inte minst på arbetsplatserna.

Den tredje informationskällan, eller jag kanske snarare ska skriva det tredje skälet till att man röstar på ett visst parti, har med väljarnas självsyn att göra. Det är här godhetskriteriet kommer in. Enkelt uttryckt röstar man varken för sitt lands eller sin grupps bästa, utan så att man trivs med sig själv. Man röstar inte på det mest kompetenta partiet, utan på det parti som är skickligast på att presentera sig som godhetens företrädare, vilket nog bäst kan förklaras som ett arv från religionens månghundraåriga plats vid maktens köttgrytor. Verklighetskontakten är bristfällig, för att inte säga obefintlig: ”Jag röstar så att jag mår bra, tycker om mig själv”.

Den tredje och avslutande tredelningen handlar om politikens praktik. USA:s första republikanska president, Abraham Lincoln, han som blev mördad 1865, hade en intressant definition av vad demokrati är för något. Det låter som en klyscha, sådant där som mest är till för att låta bra, men riktigt så enkelt är det inte. Lincoln sa att demokrati var ett styre of the people, by the people and for the people.

När han sa att det utgick från folket (of the people) ska det uttolkas som att styret skulle bejaka en amerikansk livsstil och amerikanska värderingar. Med en politisk terminologi skulle styret vara bevarande av det som visat sig fungera bra, det vill säga konservativt.

”By the people” betyder det som vi vanligtvis lägger in i demokratibegreppet, nämligen att väljarna är fria att bestämma över politiken. Det i sin tur ska uttolkas som att politiken ska vara liberal. Liber betyder fri. Alla röstar efter eget huvud och den politiker eller den politik som får flest röster vinner.

Det tredje ledordet, att politiken skulle vara ”for the people” är det som jag tycker är allra mest intressant. Det kan översättas till att politiken skall vara progressiv, ett begrepp som i sig måste förklaras. Om jag tar ett exempel från europeisk politik, så för den hårt kritiserade ungerske statsministern Viktor Orban en progressiv politik. Han motsätter sig kraven från andra ledare inom EU och säger att Ungern är till för ungrarna, sedan spelar det inte någon roll vad andra säger eller hur de resonerar. Han agerar i folkets intresse: For the people.

Eller vi kan ta ett svenskt exempel, visserligen enbart teoretiskt men ändå viktigt för att förklara betydelsen av att agera for the people. En majoritet av Sveriges kvinnor är för en generös invandring. Med en lite elak term är de godhetsreligiösa. De vill alla människor väl och de som vill leva i Sverige ska naturligtvis få göra det. Och inte bara det, de ska också få allt det stöd och den hjälp som de behöver. Alla människor är ju lika mycket värda! På lång sikt verkar massinvandringen mot också dessa kvinnors intressen. Den leder till ett samhälle med mer kriminalitet och mer våld, vilket inte gagnar några medborgare och allra minst dessa svenska kvinnor.

Politiker ska ha en egen kunskap som gör att de förstår att de inte bara ska lyda folkviljan utan också ibland måste gå emot den, för att skapa ett bra samhälle. Den insikten finns inte i svensk politik. Även om massinvandringen skulle ha folkmajoritetens stöd agerar de politiker som följer denna ”folkvilja” inte i folkets intresse.

I en uppföljande text ska jag utifrån ovanstående ”treenighet” diskutera demokratins svagheter. Trots att jag varken kan eller vill föra fram något alternativ, tror jag att den infallsvinkeln är viktig. Det räcker inte med att hylla demokratin för att den ska förse medborgarna med ”det goda samhället”. För att inte korrumperas måste den också kritiskt granskas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

PK-folkets härskarteknik

[image error]

I dag återkommer Rolf Oward

Dagens credo: Den som inte tycker som Greta, hatar henne. Så sägs det, inte minst i sociala medier. Nja, jag tror att det är ytterst få som hatar en överutnyttjad och nästan sönderexploaterad 16-åring med Aspberger. Man tycker bara synd om henne och undrar hur länge hon ska hålla innan det brakar ihop. Kritiken och kommentarerna gäller självfallet den vämjeliga cirkusen runt Greta. Men – att påstå att man hatar henne är givetvis ett sätt att skrämma kritikerna till tystnad (Hur kan du hata ett barn?); man vill täppa till truten på dem som har en annan uppfattning än de klimathotstroende.

Att undvika sakfrågan och gå till personangrepp är en klassisk metod hos dem som inte har fakta på sin sida – argumentum ad hominem (argument mot personen) brukar det kallas och är ett av de oftast använda härskartekniska verktygen. Den verktygslådan är värd att syna, inte bara för Greteriets och klimathotsindustrins skull, utan för att visa hur lömskt och effektivt PK-folket i allmänhet fungerar och agerar i debatter och diskussioner.

Syftet med all härskarteknik är att dölja eller helt få bort sakfrågan. Man flyttar fokus till bisaker eller sådant som är helt irrelevant. Diskussionen blir en fråga om Gott och Ont, Rätt och Fel – sakfrågan omvandlas till faktabefriade, moraliska ställningstaganden – något som gör det lätt att tysta debatten, för vem vill klassas som ond?

Vad finns det då i den härskartekniska verktygslådan? Ett populärt verktyg är relativiseringen. Den innebär att de som tycker att det är bedrövligt, skrämmande och hotfullt att det allt oftare sprängs, förstörs, bränns, rånas, våldtas, skjuts och mördas i Sverige inte har fattat att det var betydligt värre under andra världskriget eller i Stalins dödsläger. Alltså finns det inget att vara gnällig över. (Credo/världsbild: Sverige har aldrig varit tryggare.)

Ett annat är osynliggörandet. Om ett problem dyker upp som inte passar härskarteknikens folk kommer det att ignoreras. Problemet finns inte. Det är bara ett påhitt av De onda. Därför ska vi inte alls prata om det. Folk i gemen har dåligt minne, så struntar vi aktivt i att nämna problemet är det som om det inte existerar. Det bara försvinner.

Ett tredje verktyg är personangrepp. Avsändaren är alltid viktigare än innehållet/budskapet. Vem som säger något väger således tyngre än vad som sägs. Exempel: Om SD säger något är det alltid fel, om S (eller M, KD, V, L eller C), säger exakt samma sak är det rätt. I synnerhet gäller detta om det som framförs är kontroversiellt, men vanligen behöver det inte vara särskilt märkligt. Sanningen/verkligheten räcker. Den kan vara nog så obehaglig. Därför ska budbäraren av det otäcka häcklas, hånas och smutskastas. Kort sagt, när argumenten tryter – gå till hätska och aggressiva personangrepp!

Ett fjärde är att misstänkliggöra avsikten. Den härskartekniskt drivne säger att ”du går motståndarens ärenden” när du tycker att debatten ska handla om fakta i sakfrågan och inte sänkas till polariseringsträskets förenklade prat om Rätt och Fel, Gott och Ont. Om denna svart-vita förenkling inte biter, tas det klassiska rasistkortet fram för rejäl brännmärkning, brunsmetning, utstötning och avhyvling. (Credo/världsbild: Den som inte tycker som jag är rasist.)

Ett femte verktyg är att konstruera halmgubbar (från engelskans Straw man. Det innebär att härskarteknikern hittar på en bunt åsikter som man sedan låter motståndaren stå för. Sedan attackeras motståndaren för att ha dessa påhittade åsikter. Exempel: Gänget kring Greta kan hävda att den som kritiserar henne är fascist med tillhörande åsiktspaket. Sedan kan det (gänget) med full kraft hoppa på vederbörande och smutskasta, bespotta och demonisera denna hemska fascist.

Ett sjätte och närbesläktat verktyg kan vi kalla Guilt by association. Exempel: Om du läser en text om klimatet skriven av exempelvis Lennart Bengtsson, Peter Stilbs eller Elsa Widding är du direkt förtappad och har gått över till Den onda sidan. Något mer behöver inte sägas eller göras. Du har gjort ditt val. Du är ond. Här är logiken att det får ödesdigra och direkt avgörande konsekvenser om du lierar dig med fel personer. PK-samhällets åsiktspoliser och vakthundar noterar sådant direkt. Det kan räcka med att du får medhåll eller stöd från någon med fel åsikter för att du ska vara pestflaggad och således utgöra godkänt villebråd.

Ett aktuellt exempel på härskarteknik – personangrepp, mobbning och utfrysning – är behandlingen av den kanadensiska zoologen Susan Crockford. Lite bakgrund:

Hon doktorerade 2004 och har de senaste 15 åren varit knuten till University of Victoria i British Columbia (Uvic) som ”Adjunct professor”. Hon har rutinmässigt fått uppdrag från biologer och arkeologer både i och utanför Kanada och har bland annat hjälpt dem att identifiera benrester från fisk, fåglar och däggdjur.

Förra året var Susan Crockford medförfattare till en studie publicerad i den prestigefyllda tidskriften Science, något som inte många akademiker får vara med om under sin karriär. Hon är populär föreläsare och har också publicerat flera böcker om isbjörnar, och det är där som konflikten börjar. Enligt klimathotsindustrins credo minskar stadigt beståndet isbjörnar. Det motbevisar Crockford och visar att det aldrig varit så många som nu (under den tid som beståndsräkning förekommit). Men – att säga det är liktydigt med att svära i kyrkan. Hon är numera utrensad i det som närmast kan klassas som en häxprocess. Fråntagen sin akademiska position och därmed kopplingen till universitetet kan hon exempelvis inte längre söka forskningsfinansiering.

Crockford beskriver själv processen som: ”An academic hanging without a trial, conducted behind closed doors.” Hon tror att det som har hänt är den politiserade isbjörnsforskningens hämnd efter hennes ihållande kritik av hur den helt grundlöst varnat för att isbjörnarna minskar drastiskt i antal.

I ett pressmeddelande (numera borttaget!) från Uvic framgick det att universitetet inte kommer att förklara processen eller svara på pressens frågor.

Dock har Uvic-professorn G Cornelis van Kooten låtit meddela att han är skakad och säger att ett klimat av fruktan och rädsla (”a climate of fear”) nu råder vid universitetet.

Vill man veta hur det i verkligheten står till med isbjörnarna rekommenderas Susan Crockfords webbplats Polar Bear Science. Den webbplatsen har blivit den naturliga kunskapskällan för alla som letar efter isbjörnsfakta och som inte nöjer sig med alarmisternas och desinformatörernas felaktigheter och överdrifter.

Vi kan alltså notera hur Susan Crockford stöts ut och misstänkliggörs och man kan inte låta bli att undra om man – numera – måste göra avbön (av typen ”Isbjörnarna är snart utrotade” och ”Jag tror på koldioxidens farlighet”) på naturvetenskapliga institutioner, där vetenskapen av allt att döma sätts på undantag för politiskt motiverad alarmism.

Kort sagt, när argumenten tryter och fakta saknas för PK-samhällets försvarare gräver de raskt fram lämpliga verktyg i härskartekniklådan och eldar på. Huvudsaken är att sakfrågorna begravs så fort det går och att motståndarna tvingas bort eller skräms till tystnad.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kolonisation

[image error]

I dag gästas bloggen återigen av Sven Valerio (AfS)

Jag har i tidigare artiklar på bloggen i siffror beskrivit massinvandring och befolkningsutbyte i Sverige. Massinvandring är helt enkelt en invandring som, uttryckt som andel av barnafödandet i mottagarlandet, är så betydande att den kan få andelen ursprungsbefolkning att väsentligt minska. När massinvandringen tillåts pågå under långa tider får man ett befolkningsutbyte. Detta var sant i USA på 1800-talet, likaväl som i Tibet och Sverige idag.

När migrantvågorna är sammansatta av olika folkgrupper (till skillnad från fallet Tibet, där tibetanerna utsätts för en hankinesisk kolonisation) tenderar beskrivningen av befolkningsutbytet att bli en ensidig beskrivning av ursprungsbefolkningens minskande andel. Sällan tittar man på de folk som ersätter och resonerar kring hur dessa grupper kan utvecklas.

50 miljoner européer utvandrade till USA under perioden 1840-1914. Det är i snitt 675 000 per år, ett antal som motsvarar 0,68% av befolkningen om 99 miljoner invånare år 1914. När Sverige har en nettoinvandring på 100 000 ett år, så är det 1% av vår befolkning. Det är en räkneövning som, om inte annat, skänker perspektiv på omfattningen på den förändringsprocess Sverige befunnit sig i under många år nu.

I USA dominerade en vit europeisk allmogebefolkning, som samlades runt ett anglosaxiskt arv och i liten omfattning behöll sin ursprungskultur. Trots att en miljon svenskar utvandrade, finns det idag ingen livaktig svensk kultur i USA. Namn, minnen och en del ortsnamn är allt som består. Språket, som är den viktigaste sammanhållande kulturella komponenten, är i praktiken utdött.

I analogi med den europeiska invandringen till USA på 1800- och 1900-tal, blir frågan: kommer invandrarna från länder utanför Norden och EU att försvenskas och bli bärare av svensk kultur? En slags, i det subarktiska Sverige, nya nordbor med ett typiskt icke nordiskt utseende, men som med tiden konvergerar mot en ny ”svensk” kultur?

Det finns ingen anledning att tro att det går så, och även om det vore så, finns inget önskvärt med en sådan utveckling. Det svenska folket har lika stor rätt till sin kultur och identitet som tibetanerna till sin. Sverige är vårt.

Det självklara bör här påpekas, nämligen att assimilation eller integration är på intet sätt ett naturligt och självklart sluttillstånd i ett vidare migratoriskt sammanhang. Det finns kinesiska enklaver över snart hela världen och till skillnad från svenskarna, som förlorade sin kultur i USA, synes kineserna behålla sin i betydligt fler generationer. Ja, kanske rent av tillsvidare. Satellit-TV och internet underlättar idag ytterligare ett i princip fullständigt behållande av ursprungskulturen.

Vad har vi för enklaver i Sverige?

SCB har statistik på utrikes födda per kommun, uppdelade efter födelseland. Från vilken dator som helst kan man nå denna information. Det är alltså möjligt att för vem som helst, inklusive journalister, att ta reda på hur många människor i kommun X som är födda i landet Y. Ändå visste förmodligen inte du att det finns en kommun i Sverige där 5% av befolkningen är född i Eritrea.

Är 5% tillräckligt för att utgöra en koloni eller en grodd till en sådan i en kommun? Ja, absolut. Jämför: Det finns inget bestämt antal samer i Sverige. Men intervallet 20-40 000 anges på sina håll på nätet. Om vi använder den högre siffran och (felaktigt) gör antagandet att samtliga samer är bosatta i Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län, så skulle de utgöra 6,1% av befolkningen där.

Respektive grupp invånare i Sverige som är födda i Eritrea, Somalia, Afghanistan, Irak, Syrien och Thailand, är var och en större i antal än antalet samer i riket. Flera är mångdubbelt större. Det bor idag i Sverige över fyra gånger fler människor födda i Syrien än antalet samer – 186 000. De är fler än antalet invånare i hela Linköpings kommun, som är rikets femte största kommun. Se också statistiken nedan över antalet i respektive grupp:

Eritrea – 42 300

Somalia – 68 700

Afghanistan – 52 000

Irak – 144 000

Syrien – 186 000

Thailand – 42 400

Grupperna födda i de sex länderna ovan skiljer sig åt i viktiga avseenden, vilket gör att gruppernas förmåga att växa och vara ”koloniserande krafter” är väsentligt olika.

Thailändarna och afghanerna är de grupper som har störst könsobalanser. De förstnämnda eftersom gruppen består till mycket stor del av thailändska kvinnor som äktat svenska män. Könsfördelningen i gruppen födda i Thailand är 78% kvinnor. Det är troligt att thailändsk kultur inte reproduceras i speciellt stor omfattning i denna grupp. I gruppen afghaner är könsfördelningen skev åt andra hållet och då naturligtvis beroende på bedrägeriet med ”ensamkommande flyktingbarn”. Nästan 65% är män. Gruppen är dessutom flerspråkig och inte etniskt homogen. Lägger man till låg utbildning, så framstår det inte som orimligt att tro att man i gruppen födda i Afghanistan kommer finna tusentals ensamma män med diverse sociala problem inom en inte speciellt avlägsen framtid.

Grupperna födda i Irak respektive Syrien är tillsammans 330 000. Ett Malmö kommun. Men grupperna är inte etniskt, språkligt eller religiöst homogena. Att arabisktalande sunni- och shiamuslimer är en mycket dominerande majoritet, torde dock vara klart. Arabiska är idag rikets näst största språk. För respektive grupp finns det också flera kommuner som sticker ut, genom att en mycket hög andel av invånarna tillhör endera gruppen. Några exempel: I Lessebo kommun i Kronobergs län i Småland är 9,5% av befolkningen född i Syrien. Det var till denna kommun som ”Nacka-muslimen” som hade två fruar och två familjer flyttade, när hans tillgång till andrahandsförhyrning av två bostadsrätter, tillhandahållna av Nacka kommun, upphörde. I Högsby i Kalmar län, även det i Småland, är andelen födda i Syrien densamma – 9,6%. I Södertälje är 8,7% av befolkningen född i Irak. I Eskilstuna är de 5,4%.

I Ockelbo kommun med 6.000 invånare är 300, det vill säga 5% av invånarna, födda i Eritrea. Ungefär hälften av kommunens invånare bor i Ockelbo tätort och det är inte troligt att många eritreaner bor på landsbygden, varför andelen eritreaner i tätorten är ännu högre. I Fredrik Reinfeldts tidigare hemkommun Täby bor det 113 människor födda i Eritrea. Det är ungefär en tredjedel av antalet i Ockelbo. Men Täby har 71 400 invånare och är alltså 12 gånger större än lilla Ockelbo. Fredrik Reinfeldt ville att Ockelbos svenska invånare skulle öppna sina hjärtan. Jag har slutat känna ett styng av skam när jag spontant önskar Reinfeldt en elak framtid för det han gjort sig skyldig till mot Sverige. Kanske är det protestantisk anständighet som lämnar mig, i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt?

Somalier är den etniska grupp som förmodligen har störst koloniserande förmåga. Gruppen är etniskt och språkligt homogen med, förmodat, höga födelsetal. Därtill har den ett litet kvinnligt överskott, möjligen beroende på kombinationen anhöriginvandring och månggifte. Stark sammanhållning och behållande av kulturella attribut i vardagen. Att somalier är den etnicitet som nog presterar sämst på arbetsmarknaden har ingen betydelse. I Sverige behöver man inte arbeta och göra rätt för sig för att kunna föröka sig. Snarare tvärtom. Klansamhället lever dessutom starkt i gruppen. Jag är övertygad om att det starkt påverkar och förstärker den s.k. gängkriminaliteten. I Flens kommun är 3,2% av invånarna födda i Somalia. I Borlänge är de 4,5%. Med höga födelsetal i gruppen, i kombination med betydligt lägre födelsetal i den svenska gruppen och svensk utflyttning, så kommer dessa andelar fort att öka om allt annat lämnas lika.

Man behöver inte tveka om att en kolonisation pågår. Vad sker härnäst? Troligen dessa gruppers inträde i kommunpolitiken på allvar. I små kommuner som Ockelbo finns endast en valkrets och därmed gäller 2%-spärr till kommunfullmäktige. Hur hög andel väljare i Ockelbo kommer att tillhöra den eritreanska gruppen vid valet 2026? Lessebos nästan 10% invånare födda i Syrien kommer att bli en stark politisk kraft. Det kan ske inom ramarna för ett av gammelpartierna – C och S säljer gärna sig billigt för röster – eller genom bildandet av lokala partier. Att ta in en företrädare för en etnisk grupp på valbar plats till kommunvalet, om det kan ge ett eller flera gratismandat, kommer vara oemotståndligt för gammelpartierna.

I decennier har ett vänsterliberalt, företrädesvis svenskt, etablissemang inom politik, media och kultur, undertryckt alla idéer om det svenska folkets rätt till Sverige. Man har t.o.m. aktivt förnekat existensen av ett svenskt folk. Vem har inte varit med om att en av dess företrädare lagt huvudet på sned och frågat vem är egentligen svensk? Samma människor kommer aldrig fråga vem är egentligen eritrean?

Sven Valerio (AfS)

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mångkulturens Sverige VII: Kan muslimer integreras?

[image error]

I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjunde.

Om man anser att alla människor i grunden är lika varandra och har lika värde, så är rubrikens fråga islamofobisk. Dessutom, den som kommer fram till ett nej, skiljer mellan ”vi och dem” och visar sig därmed vara rasist. Det politiskt korrekta svaret är att det är klart att muslimer, precis som alla andra, kan integreras. Sedan varierar det givetvis mellan olika individer. Vi är visserligen lika varandra, men individuellt skiljer vi oss åt. Med andra ord, det är inget särskilt med att vara muslim, utan man måste se människan bakom denna typ av religiösa etiketter.

Den som kastar loss från PK-doktrinen och kopplar samman islam med terror, och dessutom har förstått att många jihadister är födda i Europa och således istället för att integreras, stärkt sitt avståndstagande till Europa och den västliga kulturen, kan inte svara annat än nej. Den muslimska identiteten är starkare än den västerländska. Muslimer som valt Europa framför sitt muslimska fädernesland klarar att göra motstånd mot att integreras. Blir de tillräckligt många så tar de över det lokala samhället. Det håller på att ske i några svenska förorter, som exempelvis Rinkeby. Vänder vi blicken mot Europa finns det många exempel på islamisering, i synnerhet i Storbritannien och Frankrike.

För att kunna ge ett mer underbyggt svar på frågan, är det nödvändigt att närmare granska några strömningar i Europa, särskilt sådana som ägt rum under de senaste 50 – 60 åren. Sedan mitten av 1900-talet har Europa blivit påtagligt mer sekulariserat, även om graden av sekularisering skiljer en hel del mellan olika länder (jämför till exempel utvecklingen i Sverige och Polen). En växande majoritet av européer har slutat delta i traditionella religiösa aktiviteter. Fler och fler reflekterar inte ens över möjligheten att gå till kyrkans högmässa om söndagarna. I Sverige är det bara vid stora helgdagar eller mera världsliga tillställningar som bröllop, skolavslutningar och begravningar, som det numera är fullt i kyrkan. Även då har det stora flertalet kommit på grund av andra intressen än de rent religiösa.

Det kan tilläggas att samtidigt som samhället sekulariserats, fortsätter många européer att ha någon form av tro, oftast med kristen utgångspunkt. Dock utan att tillhöra någon församling eller något samfund. Religionssociologen Grace Davies beskrev i mitten på 90-talet fenomenet i sin bok ”Religion in Britain since 1945”. Boken har undertiteln “Believing without belonging” – ett uttryck som hon blivit känd för.

Mycket få personer i Europa skulle idag ställa sig bakom ett förslag om att bibeln bör utgöra den huvudsakliga grunden för vår lagstiftning. Hållningen är principiell – vi skiljer mellan staten och kyrkan. Dessutom finns det i Bibelns gamla testamente en hel del tankegods som krockar med vår moderna rättsuppfattning. T ex om slaveri:

Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. (3 Mos 25:44)

Ni får också köpa barn till invandrare. Dem kan ni hålla som slavar för all framtid. (3 Mos 25:45-46)

Eller om vilka man inte får ha sex med (3 Mos 20 kap):

Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan straffas med döden.

Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen (3 Mos 20 kap).

Eller ett barn som råkar svära över sina föräldrars dumhet:

Var och en som förbannar sin far och mor skall straffas med döden. Han har ju förbannat sin far och mor, skulden för hans död är hans egen. (3 Mos 20:9)

De flesta ler nog lite överseende åt dessa exempel på ”lagar” som bibeln innehåller. Vår västerländska civilisation har gradvis lämnat bibeln som utgångspunkt för lag och rätt. Brytningen med bibeln som rättesnöre inleddes i Frankrike under upplysningstiden. Vetenskapen ställdes i fokus och i det ena europeiska landet efter det andra inrättades vetenskapliga akademier. Den då rådande tidsandan var emot auktoritetstro, ofrihet och privilegier och för förnuft och samhällsnytta. Upplysningens idéer innehöll en positiv framtidstro, liksom tron på att människan var god och förnuftig av naturen. Andra upplysningsidéer var tolerans mot oliktänkande och religionsfrihet. Misstron mot all slags vidskepelse, inklusive religioners påbud växte. En av de viktigaste politiska idéerna var naturrätten, det vill säga att makten skall utgå från folket. Men det skulle dröja länge innan denna tanke resulterade i demokratiskt styrda samhällen. Det har tagit ett par trehundra år för Europa att lämna religionen som grund för lagarna, för att idag tillämpa det som vi betraktar som självklart, det vill säga lagar baserade på förnuft och lika rättigheter.

[image error]Ser vi historien evolutionistiskt har den europeiska upplysningstidens idéer ännu inte helt nått den muslimska världen. Enligt en opinionsundersökning som genomfördes av Pew Research Center år 2015 anser en majoritet av världens muslimer att sharia ska vara officiell lag. I Irak svarade 91 procent av de tillfrågade att de ville ha sharia, i Marocko 83 procent och i Egypten 74 procent. I hela Nordafrika och Mellanösternområdet var 74 procent av denna uppfattning. Även om det finns många muslimer som gillar västlig rättstradition, anser således en majoritet att sharia är ett bättre system. För dem är sharia inte ett påhitt av människan utan en ”gudomlig sanning”.

År 2005 publicerade The Institute for the Study of Labor (IZA) i Bonn en artikel med titeln “Are Muslim Immigrants Different in Terms of Cultural Integration?”. I denna utgick de från ett unikt grundmaterial från Storbritannien: The Fourth National Survey of Ethnic Minorities (FNSEM). Där ställs en hel rad olika frågor till personer som bor i Storbritannien och tillhör någon av landets etniska minoriteter. Frågorna berör olika teman som kan påverkas av etnisk/kulturell bakgrund, som till exempel hur viktig religionen är för personen, attityd till äktenskap med någon med annan trosuppfattning och hur väsentlig den kulturella inriktningen är vid val av skola för ens barn. Respondenterna delades i två grupper: muslimer och icke-muslimer (till exempel kineser, personer från Västindien, afro-asiater och hinduiska indier).

Efter att ha uteslutit demografiska och socioekonomiska variabler visade det sig, föga förvånande, att den tid det tar för muslimer att bli ”kulturellt integrerade” är längre än för icke-muslimer. När det gäller icke-muslimers kulturella integration var det av avgörande betydelse hur länge de levt i landet. Något sådant samband sågs inte för gruppen ”muslimer”.

De faktorer där störst skillnad mellan grupperna i IZA-studien kunde ses, och som hos muslimer förändras oerhört sakta, är bland andra:

Betydelsen av religionen som primär grund för värderingar
Ovilja till att gifta sig med någon av annan religiös uppfattning
Skolans inställning till religionen
Förekomst av (föräldra)arrangerade äktenskap
Bruk av ursprungsspråket i samtal med familj, vänner och arbetskamrater
Familjens inkomst

I undersökningen av IZA, hade färre muslimer anställning, färre ledande positioner än icke-muslimer. Muslimer hade dessutom lägre genomsnittslön än icke-muslimer. En muslim som föds i Storbritannien och bott i landet i 50 år har samma starka religiösa identitet som en första generationens icke-muslimsk invandrare, som bott i Storbritannien i mindre än 20 år. Andra generationens muslimer uppnår heller aldrig den lägre nivå av ”stark religiös identitet” som den första generationens icke-muslimska invandrare med tiden uppvisar. Med andra ord, för Englands muslimer har religionen med tiden kommit att betyda mer, inte mindre.

Om resultatet av denna undersökning stämmer också för Sveriges del kan vi i framtiden förvänta oss en utveckling där muslimer i Sverige, istället för att sakta men ohejdbart integreras i det svenska samhället, blir en växande grupp, på grund av fortsatt invandring och högre nativitet. Klyftan mellan majoriteten och muslimerna med avseende på livsstil kommer dessutom att öka. Eftersom den sekulära trenden i Europa fortsätter kan en bibehållen stark religiös identitet bli en väsentlig faktor som påverkar integrationen av muslimerna negativt. Dessutom, när etniska och religiösa minoriteter blir tillräckligt stora, startar en process motsatt integrationen: självsegregation. Det betyder att muslimerna använder majoritetskulturen som ett varnande exempel I sina identitetsbyggen. Det sker redan runt om i Europa, också i Sverige. Minns här att allt identitetsbyggande är kontrastivt, det vill säga det behövs en tydlig fiende för att vara riktigt effektivt. Sammanfattningsvis, klyftan mellan icke muslimska och muslimska medborgare minskar inte utan den ökar.

Det gäller synen på jämställdhet, kvinnors rätt till arbete utanför hemmet, kvinnlig sexualitet, möjligheten att själv välja vem man gifter sig med, de homosexuellas rättigheter med flera samhällsfrågor som européer idag ser som viktiga ur ett demokratiskt perspektiv.

En svårighet för muslimer att gradvis närma sig ett stadium av ”Believing Without Belonging” ligger i att islam värderar det gemensamma religionsutövandet som mer värt än det individuella. Att be i moskén är mer andligt meriterande än individuell bön. En sådan regel gör det förstås inte lättare för en troende att avstå från exempelvis fredagsbönen, vilket i sin tur gör att religionen behåller makten över sina tillbedjare.

Förhållandet påminner om den makt prästen en gång hade i Sverige med husförhören. Husförhören var ett sätt att upprätthålla församlingens religiösa tro och prästen hade genom husförhörslängderna god kontroll över församlingens medlemmar. För församlingens medlemmar var det en plikt att delta i husförhören. Disciplinen, men även grupptrycket, gjorde människorna undergivna och medgörliga.

Islam spelar samma roll i dag för Europas muslimer, som kristendomen gjorde i Sverige under husförhörens tid. Skillnaden är att muslimerna inte går i takt med majoritetssamhället, vilket givetvis utgör en grogrund för misstänksamhet och kritik från båda grupperna. Muslimer som grupp löper därmed en stor risk att placeras längst ner i samhällshierarkin. Ska framtiden bli någorlunda konfliktfri måste de påskynda sin egen sekularisering, och den måste ske i väsentligt snabbare takt än den som samtidigt pågår bland européerna. Det är svårt att tro att detta kommer att ske.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sektbeteende II:II

[image error]

I dag återkommer Per Hagenäs med andra delen av sin text om sekter.

En av de viktigaste av de egenskaper som utmärker människan, är hennes förmåga att organisera ett samhälle bestående av många kompletterande kompetenser. Detta resulterar i kompetenshierarkier. Med dagens fokus på jämlikhet har dessa hierarkier ibland beskyllts för att vara förtryckande, speciellt mellan könen men också etniskt. Detta har varit ett argument för ett ökat fokus på identitetspolitik, enligt dagens värdegrund. För att få en kompetenshierarki som är optimal behöver man förstås få bort könsbundna och etniska fördomar men genom att ersätta dessa med andra fördomar kring identitet och förtryck är inget vunnet.

I första avsnittet av denna text laborerar jag med tanken att Sverige i dag styrs av en sekt som påstår att de räddar utsatta medborgare från det tidigare samhällets förtryck. Förtryckets existens, sant eller osant, är därför mycket viktigt för den nya sekten, så viktig att man inte skulle klara sig utan denna, eftersom den tar bort fokus från uppkomna problem och utesluter kritiker. Det är viktigt för sekten att definiera alla skillnader mellan grupper, som just förtryck. Skillnader i fysisk styrka och möjligen också i mentala egenskaper ses nu som försök att förtrycka, exempelvis med outredda konsekvenser för polis, försvar och brandkår. Den naturliga sexualiteten har ingen särställning gentemot den infertila sexualiteten, som beskrivs som förtryckt. Svenska skattebetalande medborgare har inga särskilda rättigheter gentemot bidragsförsörjda nykomlingar, snarare det motsatta.

Att se världen ur ett ensidigt förtryckarperspektiv är värdegrundssektens huvudidé. Varje skillnad på gruppnivå bevisar detta förtryck, enligt deras enkla logik.

Att se världen ur ett ensidigt förtryckarperspektiv är värdegrundssektens huvudidé. Varje skillnad på gruppnivå bevisar detta förtryck, enligt deras enkla logik. Men det finns såväl biologiska som kulturella skillnader mellan män och kvinnor, liksom mellan olika folk. För att få perspektiv på bakgrunden till detta gör jag följande betraktelse över vår allra tidigaste historia.

Långt innan människan avskildes från övriga primater hade en specialisering mellan honor och hanar uppstått, något som visas i deras olika kroppsstorlek och muskelstyrka. Vi vet att denna differentiering är mycket gammal eftersom den finns hos de flesta högre primater. Man kan säga att honor blev verksamma i en inre sfär, som skyddades av hanarna i en yttre sfär. Orsaken var den allt längre barndomen samt de få födda barnen. Varje barn blir en alltmer arbetskrävande och skyddsvärd investering för stammens överlevnad. Barnet skulle inte bara ges fysiskt skydd utan också utbildas i stammens samlade kunskap. Denna utfördes först av kvinnan i den inre sfären och för pojkarna sedan av mannen i den yttre sfären.

Uppdelningen i en inre och en yttre sfär har på gruppnivå lett till att hanar och honor har något olika egenskaper, som ska stödja våra respektive ansvarsområden. Bland annat har vi olika empatiobjekt och därmed olika intressen. Vi har också olika aggressionsobjekt, eftersom vi har ansvar för och lever i olika sfärer. Kvinnans empati och beskydd rör hennes och stammens barn medan mannens empati och beskydd rör hans grupp och gruppens kvinnor, och då i synnerhet den egna kvinnan. Detta förklarar också våra olika intressen, något som bekräftas i varje fikarum och framför varje veckotidningsstånd. Denna enkla iakttagelse är viktig, eftersom den gör den politiska viljan att nå en jämlikhet i utfall till ett hopplöst projekt. Just när kvinnor ska skaffa familj och barn förväntas de också helhjärtat satsa på en karriär. Till en början försöker man kanske tillfredsställa samhällets jämlikhetskrav, vilket innebär tuffa födslar i sena åldrar. Det är inte vågat att tro att många avstår från superkarriären och mår bäst av att ta stor hänsyn till sin biologiska funktion.

Den resulterande ojämlikheten i utfall blir här ett argument för sekten att skärpa sin ideologi, manipulation och styrning under de vanliga förtrycksanklagelserna. Män, speciellt i ledande positioner, backar då ofta, eftersom de har kvinnan som främsta skydds- och empatiobjekt. En sidoeffekt är att samhället samtidigt byter värdegrund från en fungerande sådan med den yttre sfärens naturliga förståelse kring skydd av den egna gruppen, med dess konsekvensanalys, till den nya värdegrunden med dess omvårdnads- och jämlikhetstänk.

Att män och kvinnor har olika empatiobjekt är också förklaringen till att Sveriges feministiska regering och feministiska aktivister bevisligen är helt oberörda av övergreppen, fattigdomen, otryggheten och den stress, som de förorsakar majoriteten av svenska kvinnor. Sanningen är helt enkelt den att kvinnor inte har andra kvinnor som empatiobjekt.

De som driver och har nytta av anklagelserna om förtryck är således inte kvinnorna utan sektledningen, det vill säga etablissemanget. För feministiska aktivister på personnivå verkar det handla om något helt annat. Kanske om en personlig relation till den yttre sfären och en upprördhet över brist på omtanke därifrån. Detta är också en viktig iakttagelse, eftersom den leder till insikten att ett feministiskt samhälle, enligt nuvarande ambition, inte alls är optimalt för majoriteten av kvinnor. Tvärtom så är det en trolig förklaring till dagens ökade utbrändhet hos kvinnor och tonårsflickors ökade mentala ohälsa i världens mest feministiska land.

På samma sätt som män och kvinnor har olika empatiobjekt, har vi också olika ”friktionsytor”, vilka vi riktar vår aggressivitet mot. För männen i den yttre sfären är det ”inkräktarna”, åtminstone de som skapar problem, men också mot den yttre sfärens maktelit som kan segla iväg på egen hand och då uppfattas som förrädare. Eftersom den nya värdegrunden har ett kvinnligt jämlikhets- och omvårdnadsperspektiv, klandras naturlig och biologiskt grundad vaksamhet och revirhävdande som främlingsfientlighet.

Den inre sfärens naturliga friktionsyta är däremot mannen, som med sin yttre sfär traditionellt omsluter och skyddar den inre sfärens kvinnor och barn. Det är anledningen till att feminister är så fixerade vid ”vita män” som alla problems orsak. Det är inför dem man klagar. Aktivisters och medias fokus på metoo-rörelsen kan också ge liknande reflexioner. En del kvinnors upprördhet handlar därför inte om den skenande otryggheten och våldtäkterna, vilka man försöker bortförklara, eftersom man inte har kvinnor som empatiobjekt. Istället uppmärksammar man icke korrekt språkbruk och beröringsmönster från den vite mannen. Aggressionen riktas mot män som inte anpassat sig till den inre sfärens regelverk och konventioner.

En annan reflektion handlar om att den nya värdegrundens företrädare konsekvent struntar i viktig planering och konsekvensanalys. Invandringens sociala och ekonomiska konsekvenser utreds inte. Brister rör mat, bränsle, brandberedskap, betal- och banksystem, bostäder, el, vatten, miljökonsekvenser. Varför har de inte förmågan eller viljan att se konsekvenser av sina beslut? En förklaring är förstås sektmoralens krav men det kan också hänga ihop med att den inre sfärens planering historiskt varit mer förutsägbar, med ett färre antal osäkra parametrar. Den kräver inte samma konsekvensanalys. Den yttre sfärens planering, som gällde hela gruppen och som innehöll jakt, försvar och förflyttning, har fler och osäkrare parametrar och kräver en högre grad av framförhållning och en fastare hierarkisk organisation, baserad på kompetens och förmåga. En tanke är att den nya värdegrundens företrädare helt enkelt är ointresserade av planering och konsekvensanalys, speciellt då det kolliderar med den kvinnligt kodade värdegrunden.

Intresset för ett generaliserat abstrakt tänkande i långa händelsekedjor har möjliggjort byggandet av pyramiderna och är det som satt människor på månen. Sådana projekt har vanligen också en komponent av hyllning till samma förmåga. Ledare bygger inte bara pyramider utan också sportarenor och köpcentra för att visa sin kraft och förmåga.

Den kanske tuffaste planeringen för överlevnad behövdes när kölden var som strängast under den senaste istiden. De afrikaner som kommit till Europa vid förra interglacialen fann sig fångade i en fälla när den tilltagande kölden gjorde Sahara allt större och mer ogenomtränglig. De blev tvungna att överleva genom jakt av de stora bytesdjuren och genom noggrann planering inför vintern. På den människofattiga stäppen var det inte andra stammar som var hotet, utan brist på föda samt kylan. Intellektuell förmåga och samarbete ersatte nu aggression som överlevnadsparameter.

Denna utveckling med ökad samarbets- och planeringsförmåga kan förklara att den avancerade västerländska kulturen uppstod just efter istiden i Europa. Kanske är det också viljan att samarbeta och brist på revirtänk som är förklaringen till att den nordlige mannen inte reagerar när den globala makteliten vill ta ifrån honom hans habitat. Dagens värdegrundssekt har ju faktiskt haft mest framgång i de nordligaste länderna.

Möjligen kan också den höga kriminalitet som följt med invandringen från MENA-länderna förklaras bättre av genetik, än som kultur. Aggression som överlevnadsparameter fungerar bättre i folkrika varma områden liksom i tätbefolkade städer, än på den ödsliga stäppen.

Det är avslutningsvis frestande att pröva tanken att neanderthalarna dog ut av samma skäl. Homo Sapiens hade under den senaste istidens gott om tid att successivt skärpa sin planeringsförmåga, nödvändigt eftersom de var klenare byggda, och därmed hävda sig mot neanderthalarnas mer primitiva jakt- och överlevnadsmetoder. Dessa fungerade bra ända tills köldmaximat för 25 000 år sedan då Homo Sapiens redan tvingats till bättre adaption.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sektbeteende I:II

[image error]

I dag återkommer Per Hagenäs med en text som på grund av sin längd är uppdelad i två bloggavsnitt.

Förkortningen PK-maffia för beslutsfattare antyder att de egentligen vet bättre, att de kan tänka fritt men väljer det korrekta. Sanningen är väl att de knappast tänker, i varje fall inte förutsättningslöst. Besluten är styrda utifrån regelverk, ideologi och egna karriärbehov. Använder man Roy Wallis sociologiska minimidefinition för sekter, visar det sig fruktbart att se statliga och kommunala myndigheter, med sina beslutsfattare, som en sekt:

Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

Den sekt som går under namnet Den Djupa Staten ser sig som en elit, med rätt att kräva ideologisk underkastelse. Belöningar för de följsamma är karriärstöd, gemenskap och trygghet inom gruppen. Sekten är egalitär, det vill säga alla kan agera sektpräster och ange varandra på ett sätt som leder till uteslutning. Medlemskap förtjänas genom trohetsriter, via ramsor, flaggviftning etc. Fakta och argument som går emot sektens dogmer är tabu i det publika samhället, i synnerhet på universitet och andra högskolor. En aktiv sektmedlem är extremt intolerant och förtryckande. Han eller hon måste vara det, eftersom sektens överlevnad hänger på att mekanismen för utstötning bevaras. Sektens dogmer har idag infiltrerat de flesta ledningsgrupper och sektens utstötningsmekanismer är så starka att samhället gått i baklås. Varje händelse som påstås stödja sektens världsbild mjölkas i media så långt det är möjligt, ibland i veckor.

En sekt är alltså irrationell i sina dogmer men tjänar samtidigt ett mänskligt behov som kan göra tillhörigheten till ett rationellt val för den enskilde. Vi är beredda att betala priset för att bejakas och skyddas av den grupp vi vill tillhöra. Detta innebär att vi ser oss tvingade att acceptera dess dikterade värdegrund, moral och lagar. Exempelvis accepterar vi idag att inrikespolitik och vallöften sällan handlar om svenskars behov, utan om invandring och alla de problem som orsakas av denna. De flesta tycker nog inte att det är bra, men då den nya värdegrundssekten sätter vår lojalitet som villkor för att vi inte ska mobbas och uteslutas ur samhällsgemenskapen, så accepterar många de nya kraven. Följsamheten ger sektledarna makt och därmed en vilja att stärka denna genom att fördjupa utstötningsmekanismerna.

Sekten drivs av etablissemangspolitiker i samarbete med press och statsteve. Media agerar och ser sig som en del av sektens officiella prästerskap. Även delar av industrin, speciellt de som vill skapa en lojal kundrelation baserad på samhällsmoral hänger på. Den djupa staten inbegriper alltså även dessa grupper, eftersom de drivs av samma tro på den rätta samhällsmoralen.

När så problemen kommer, påstår sektledarna att det är vårt fel. Vi påstås vara, beroende på sammanhang, vara rasistiska, främlingsfientliga, sexistiska och homofoba. Vi diskriminerar och måste betala mer för integrationen. Skjutningar, knarkförsäljning och våldtäkter beror egentligen på våra ofullkomligheter. Vår sektledning säger alltså att vissa av oss svenskar är dåliga, syndfulla, ja rentav onda. De pekar också ut dem som lockar oss från den rätta vägen, värdegrundsdissidenterna, de svarta fåren. Sektledningens moraliska fördömanden får dessutom vissa bland oss att framstå som intoleranta fanatiker. Gränsen mellan de sektlojala och tvivlarna skär genom alla slag av gemenskaper, också familjer med en hustru som tar avstånd eller ett barn som anger en förälder inför släkt och vänner.

Sektstyrda samhällen, till skillnad från meritokratiska, är alltid mer eller mindre totalitära. De vill äga din själ. Ju aggressivare världsbild och moral en sekt har, desto större blir intoleransen och hetsen mot möjliga och faktiska avfällingar. För att öka aggressionsnivån och därmed sektlojaliteten, behövs de hetsande epiteten, som nazist, rasist, sexist, homofob, främlingsfientlig, klimatförnekare, extrem-vad-som-helst. Dialog nekas.

Kommunism och nazism är ideologier som tar formen av sekter. Uppslutning kring judeförföljelserna under andra världskriget berodde troligen mindre på faktisk antisemitism än på att den tyska ledningen använde sig av sektens diskriminerande kraft. För att kunna göra detta måste först aggressionsnivån i samhället höjas, vilket gjordes genom terror, propaganda och krig. Sekten gav därefter judar och bolsjeviker skulden för oron i samhället. ”Först när ni löst detta problem så kommer friden för det tyska folket”, var budskapet till trogna sektmedlemmar.

Filosofen Hannah Arendt myntade begreppet ”den banala ondskan” efter rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Denna uppfattning har haft stort inflytande men också kritiserats för att ignorera den nazistiska ideologin. Jag menar att man har missat förståelsen för hur människor anpassar sig till ett auktoritärt aggressivt sektstyrt samhälle. Ideologin i sig sållade förstås fram byråkrater utan empati till ledande positioner, men det var den höjda aggressionsnivån som gjorde människor aktiva, som bekant med fruktansvärda konsekvenser.

Bland andra har den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Peterson visat att naturligt meritokratiska samhällen inför yttre hot omvandlas till att styras moraliskt auktoritärt. Ett exempel ger England vid andra världskrigets utbrott. Pacifister, arbetar- och kvinnorörelser och alla partier enades i sin kamp mot en gemensam yttre fiende, en kamp som skulle föras med alla medel. För kommunism och nazism är fienden däremot en del av den egna befolkningen, vilket är typiskt för en sekt. Den ryska befolkningens radikalisering under Stalin kan nog också förklaras med samma slag av sektbeteende. Även det svenska etablissemanget ser en del av det svenska folket som en inre fiende.

Eftersom den nya sekten också har globala ambitioner och spänner över andra länders storstadseliter, behövs det globala hot som kan passa för alla länder, oavsett religion och samhällsideologi. Exempel på dessa är FN:s och EU:s luddiga rättighetslistor samt klimatlarmen, med medföljande klimatångest och klimatskam. Världsledande klimatforskare kan på ett mycket övertygande sätt visa att det handlar om politik, inte att jordens undergång är nära förestående, men de tillåts inte föra fram sina uppfattningar i offentligheten.

Längre tillbaka har den politiska huvuduppgiften varit att skydda och gagna ett bra liv för svenskarna, vår egen grupp. Dagens politik använder istället en värdegrund som fokuserar på jämlikhet och ett omvårdnadstänk, ”allas lika värde”, där ”svensk” – lätt surrealistiskt – närmast har ett negativt värde. Det väl fungerande samhälle som den svenske mannen ledde uppbyggnaden av i förra seklet har övergetts då det påstås vara förtryckande. Man förstår därvid inte att detta välfungerande samhälle, med sin ekonomiskt och rättsliga trygghet och med sina krav på konsekvensanalyser, var en förutsättning för att de nya rättighetsrörelserna överhuvudtaget skulle kunna växa fram. Vad som nu hänt är att den tidigare ideologin som mer baserades på meritokrati, har övergetts till förmån för en i praktiken intolerant jämlikhetsideologi. Eftersom den nya ideologin inte bryr sig om skydd eller konsekvensanalyser så monteras nu de sociala, rättsliga och ekonomiska skydden ner i rask takt. Det är också det vi nu ser i plågsam realtid.

I del II av denna text ska jag ska försöka sätta in detta skeende i ett biologiskt sammanhang.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Imperiers uppgång och fall

[image error]

Under närmare ett decennium har jag, i likhet med många andra, sökt ett svar på varför den västerländska civilisationen tappat fotfästet och med stor iver ägnar sig åt självskadebeteende, med sammanbrottet som en trolig kommande final. Är det feminismen, globalismen, sekularismen, individualismen, kulturmarxismen, politikerkarriärismen, elitismen, islamismen, islamofobismen, journalismen, postmodernismen, godismen, empatismen, antikolonialismen, massinvandrismen eller någon annan ism?

Det är framför allt en hittepåism, därför att detta behövde inte alls hända. Även om både Kina och Indien, likt skickliga tävlingscyklister, ligger på rulle, så bär västerlandet fortfarande ledartröjan. Världshandeln sker i dollar, västvärlden sätter den teknologiska agendan och engelska är det suveräna världsspråket.

I Sverige tenderar vi att se vägen mot en systemkollaps som ett specifikt svenskt problem. Vi anklagar våra politiker och opinionsbildare. Däremot skyggar vi lite inför att anklaga folket. Det är ju framför allt medierna som lurar folket, så att de inte begriper. Vi hoppas att en majoritet av svenska folket har förstått, även om de inte visar det utan tiger, kniper ihop läpparna och stoppar dem i byxfickan. Sedan, att de i allmänna val fortsätter att ge förövarna makten, det är både obegripligt och oförsvarligt.

Jag vill emellertid inte bära mig lika illa åt som vår svenska överhet, som är rätt ohöljd i sitt förakt inför svenska folket, svensk patriotism och svensk kultur. Det hindrar inte att jag för mig själv kan mumla ”Djävla människor, ni är ju idioter som går med på att förstöra ert eget land! Är detta verkligen vad ni vill lämna i arv till era barn och barnbarn?” Jag kan också tänka att ”Jag vill inte bo här, det här är ett land där man inte tycker om sådana som mig”.

Så fortsätter jag att leta efter förklaringar och visst hittar jag sådana, men det är som om jag aldrig kommer fram till ett ”Heureka!”. Kollar jag sedan in andra europeiska länder, blir jag absolut inte klokare. Till exempel har Frankrike ett helt annat slag av nationalstat än såväl det mångkulturella Sverige som Storbritannien, med sin historia som mångetniskt och pluralistiskt imperium. I Frankrike har aldrig mångkulturen, etniska minoriteter eller regionala kulturer stått högt i kurs. Den franska kulturen och det franska språket är det som gäller. Intresserar vi oss för USA, så är det på liknande sätt, i USA gäller ”det amerikanska”, men det är ändå annorlunda, eftersom USA, till skillnad från Frankrike, är skapat av immigranter. Med andra ord, dessa länder är helt olika uppbyggda. Ändå är samtliga drabbade av samma västerländska förfall.

Det kanske är helt fel att söka förklaringen i ett slags orsak-verkan-modeller? Det handlar möjligen om något annat, exempelvis ett cykliskt förlopp? Den västerländska civilisationen har helt enkelt levt klart sitt utmätta tidsspann. Nu har den gått in i ålderdomen och bereder sig på att dö. För att det kan förhålla sig så, tyder att förfallet inte tycks gå att stoppa. Det spelar ingen roll hur rätt vi dissidenter har – lika lite som myran kontrollerar färden från elefantens rygg, kan vi förhindra eller styra om den västerländska civilisationens färd mot undergången.

Den engelske generallöjtnanten Sir John Glubb (1897-1986), också känd som Glubb Pasha, var mellan åren 1939 och 1956 befälhavare för Jordaniens berömda armé. Efter sin pensionering skrev han ett antal intressanta böcker, där han framför allt sökte en förklaring till det engelska imperiets uppgång och fall. 1978 gav han ut skriften The fate of empires and search for survival där han granskar elva civilisationer/imperier/stormakter/supermakter under tretusen år.

Imperium
Årtal
Antal år


Assyrien
859-612 f.Kr.
247


Persien (Kyros den store)
538-330 f.Kr
208


Grekland (Alexander den store)
331-100 f. Kr
231


Rom, republiken
260 27 f. Kr
233


Rom, imperiet
27 f. Kr – 180 e. Kr
207


Arabiska imperiet
634 – 880 e. Kr
246


Mameluckerna
1250 – 1517
267


Ottomanska riket
1320 – 1570
250


Spanien
1500 – 1750
250


Romanovs Ryssland
1682 – 1916
234


Storbritannien
1750 – 1950
250

Glubb Pasha finner att dessa stormakter, som inbördes är långt mer olika än de ovan nämnda nationalstaterna Sverige, Storbritannien, Frankrike och USA, har en livslängd kring 250 år, det vill säga tio generationer. De flesta av dem har vuxit genom att expandera geografiskt med arméer som marscherade, medan Storbritannien erövrade sitt imperium vattenvägen. Det vanliga mönstret är också att det är en högkultur som faller. De som besegras och erövras är välbärgade, mätta och förvekligade, inte längre inriktade på att expandera sitt imperium utan på att, ofta rätt passivt, försvara sig. Erövrarna är tuffare och överlägsna i energi, vilja och aggressivitet, men i sig själva inte bärare av någon högkultur. Glubb Pasha skriver:

Fattiga, hårda, ofta uthungrade och dåligt klädda, men med ett stort mod, flödande energi och förmåga att ta initiativ, övervinner de varje hinder och verkar alltid ha kontroll över situationen.

I början av 1200-talet var mongolerna primitiva stammar, spridda i Mongoliet. 1211 erövrade Djingis Khan Kina och 1253 hade mongolerna etablerat ett imperium som sträckte sig från Mindre Asien till Sydkinesiska Havet – ett av de största imperier som någonsin funnits. USA skapades den motsatta vägen, en högkultur som trängde undan urinvånare. Araberna styrde större delen av Spanien under närmare 800 år. Efter att Granada, det sista arabiska kungariket år 1492 hade fallit hade Cortez inom femtio år erövrat Mexiko och Spanien var världens största imperium. Det går att ge flera exempel på den förbluffande snabbhet som imperier skapats med. Exempelvis tog det tre år för Attila och hunnerna att med en närmast obeskrivlig grymhet plundra, våldta och lägga Europa under sig. Som tur var dog Attila, bara 47 år gammal. Hunnerna drog sig tillbaka österut och hans imperium föll samman.

Glubb Pasha skriver själv att det inte går att uttala sig kategoriskt om imperiers varaktighet men att deras livslängder ändå är slående lika. Exempelvis fanns det romerska imperiet i ytterligare ett sekel efter det angivna årtalet, men det var en tid av kaos, med rebelliska inbördeskrig och invaderande barbarer. Det finns också imperier som inte alls passar in. Nebukadnessars babyloniska rike störtades av Kyros, efter en livslängd av bara sjuttiofyra år.

Det mest intressanta i Glubb Pashas beskrivning av imperiers uppgång och fall är emellertid inte imperiernas livslängd utan hans indelning i fem olika perioder.

Den första perioden efter erövringen, pionjärernas tid, är en period med stor initiativkraft, flödande entreprenörskap, mod och förmåga att tåla umbäranden. Erövrarna är inte bundna av traditioner, vilket gäller för de högkulturer som besegras, utan fria att improvisera. De läser sig inte till hur man ska kriga och bedriva politik. De diskuterar inte så mycket, utan de agerar. Gentemot denna dådkraft kan inte åldrade och defensiva civilisationer hålla stånd:

Erövrarnas djärvhet och initiativkraft visar sig i många sammanhang, exempelvis geografisk utforskning. De bygger vägar, de bestiger berg, de seglar över och kartlägger okända vatten. Den nya nationen är övertygad, optimistisk och inte sällan föraktfull gentemot de ”dekadenta” folk som de har besegrat, och som får underkasta sig. /…/ När mongolerna på 1200-talet erövrade Persien hade de ingen som helst utbildning och blev helt beroende av infödda persiska tjänstemän för att administrera landet och ta upp skatterna. De behöll som wazeer den persiske premiärministern Rashid al-Din, en historiker med internationellt anseende. När denne premiärminister talade till Mongol II Khan, var han tvingad att förbli på knä under hela samtalet. På statsbanketter stod premiärministern bakom Khans säte, för att passa upp på honom. Om Khan var på gott humör gav han ibland sin wazeer en bit mat över axeln.

Nästa era är handelns tid, då välståndet byggs upp inom imperiet. Vår tids snabba kommunikationer får oss att tro att handel över stora avstånd enbart tillhör vår egen tid, men så är inte alls fallet. Transporterna var omständliga men i de stora imperierna stördes de inte av tullar och gränser, nationella regelverk och annat krångel, som tillhör vår egen tid. Exempelvis sträckte sig det romerska imperiet från England till Syrien och Egypten. Det är långt men här gällde samma regelverk. Om sedan själva transporten tog en vecka eller ett halvår hade inte så stor betydelse, bara den kom fram. Det gällde också för primitiva och militära välden som mongolernas. Karavanerna mellan Kina och Europa gick i en strid ström under deras tid.

Den tredje perioden är välståndets tid, vilket låter väldigt lockande, men också innebär att kurvan vänder. De starka, tappra och självsäkra männen – det är män och inte kvinnor som bygger imperier – demoraliseras. Äran och äventyret hamnar inte längre överst på rankinglistan för de unga männen utan pengarna. Dessutom, tidigare handlade det om imperiets rikedom, nu kommer det mer att handla om att de själva vill bli rika. Pliktkänslan försvagas och som civiliserade män ägnar de sig inte åt att slåss. ”Det är inte så att vi är rädda för att slåss”, säger de, ”men vi betraktar det som omoraliskt”, ett synsätt som kan läggas till grund för känslan av moralisk överlägsenhet. Skolorna fostrar inte längre i samma takt tappra patrioter, beredda att tjäna sitt fosterland:

Den arabiske moralisten Ghazali (1058-1111) klagar på hur målsättningarna förändras i det arabiska samhälle som under hans tid är på nedgång. Studenter, säger han, går inte längre på universitet för att bli lärda och moraliskt högtstående, utan för att få de kvalifikationer som gör att de kan bli rika. Samma situation är överallt uppenbar hos oss i väst idag.

Den fjärde perioden är Intellektets tid. Nu vill de rika handelsmännen ägna sig åt filosofi, konst, musik och litteratur. De vill bygga vackra hus och grundar universitet. Det är anmärkningsvärt hur lagbundet denna fas följer efter välståndet, i imperium efter imperium, skilda åt av hundratals år. I vår egen tid har vi kunnat se samma fenomen både i USA och Storbritannien. Nu har var och varannan större stad sitt eget universitet. Det är inte längre militära gradbeteckningar som gäller, utan akademiska. Det är mycket finare att bli doktor än att bli kapten eller överste. Inom imperiet uppfattas detta som tecken på en framgångsrik högkultur. Det finns ingen medvetenhet om att fokuseringen på bildning och kultur (”dessa rara djur”) är ett svaghetstecken:

Människor är väldigt olika, och intellektuella argument leder sällan till att de blir överens. Styret av staten går därför från dåligt till sämre, i en ständigt pågående kakofoni av argument. Men denna debattglädje eroderar handlingskraften. Mitt i ett Babel av babbel, driver skeppet vidare mot klipporna.

Glubb Pasha anser att det är en villfarelse att det mänskliga intellektet har kapacitet att lösa världens problem. Nationer kan bara överleva om medborgarna är lojala och beredda att prioritera samhällets intressen framför sina egna. När dessa grundförutsättningar saknas kan inte aldrig så kompetenta ledare förhindra kollapsen. Den briljante men också cyniske intellektuelle är en personlighetstyp helt motsatt det slags hjältar som med starkt känslomässigt engagemang och egna uppoffringar bygger upp samhället.

Den femte och sista perioden är Dekadensens tid. Både ledare och folk ägnar sig hellre åt njuta av livet än åt nationens ära och de puritanska ideal som byggde upp den. Nu stiger känslan av att leva i de yttersta av tiden, vilket på slutet skyndar på förfallet. ”Låt oss äta, dricka och vara lyckliga, därför att i morgon är vi döda”. Tar vi Romarriket som exempel så är det nu som mobben kräver fria måltider, atletiska tävlingar och gladiatorspel. Glubb Pasha skriver att dekadensen är mycket tydlig och lätt att visa. Han jämför med hur dagens engelsmän respektive amerikaner tycker att fotboll och baseball är viktigare än kanske någonting annat. Detta är en tid när skådespelare, sångare och idrottsmän istället för statsmän, generaler och stora författare blir förebilder. Kvinnorna tar sig in i de manliga reviren. Glubb Pasha skriver:

En ökning av kvinnors inflytande i det offentliga livet har ofta hängt samman med nationellt förfall. De sentida romarna klagade över att, även om Rom styrde världen, dominerades Rom av kvinnor. Under det tionde århundradet kunde en liknande tendens observeras i det arabiska riket, där kvinnorna krävde tillträde till yrken som dittills varit förbehållna män. ”Vad”, skrev den samtida historikern Ibn Bessam, ”har bokhållarna, skatteindrivarna eller predikanterna med kvinnor att göra? Dessa yrken har alltid varit förbehållna männen.” Många kvinnor praktiserade juridik, medan andra fick tjänst som universitetsprofessorer. Det fanns de som agiterade för kvinnliga domare, men det verkar inte ha lyckats.

Mot slutet av 900-talet kollapsade den arabiska staten och invaderades. En konsekvens av förvirringen och våldet blev att kvinnor inte kunde röra sig på gatorna i Bagdad utan eskort, vilket ledde till att den feministiska aktivismen också kollapsade.

Särskilt intressant är Glubb Pashas konstaterande att detta också är en tid av starka ideologiska motsättningar. Han använder faktiskt begreppet ”political hatreds”. Man skulle kunna ha trott att ledare och opinionsbildare gick samman för att rädda nationen, men det är det motsatta som händer.

Glubb Pasha skriver också detta är en tid när många främlingar söker sig till imperiernas huvudstäder. Romerska historiker klagar över det stora antalet asiater och afrikaner i Rom. Bagdad är ett annat exempel med en internationell befolkning och i vår tid gäller detsamma för London och New York. Vi kan se hur samhällen från att under sin uppgång vara etniskt enhetliga, under nedgången blir mångetniska och kosmopolitiska, vilket dels eroderar känslan av att samhörighet, men också gör dem handlingssvaga under en period när det är handlingskraft som behövs mest. Istället för att stärka försvaret införde Bagdad femdagarsvecka, fri sjukvård och gratis universitetsstudier. Glubb Pasha skriver:

När jag först läste dessa samtida beskrivningar av 900-talets Bagdad, kunde jag knappast tro mina ögon. Jag sa till mig själv att detta måste vara ett skämt! Beskrivningarna kunde lika gärna ha tagits ur The Times i dag. Likheten i alla detaljer tog andan ur mig – imperiets sammanbrott, övergivandet av sexualmoralen, popsångarna med sina gitarrer, kvinnornas entré i yrkeslivet, femdagarsveckan. Jag vågar mig inte ens på att försöka förklara! Det finns så många mysterier med mänskligt liv, långt bortom vår förståelse.

Gemensamt för dessa imperier är, att när de kraschar så har eliterna aldrig förstått vad som är på gång.

Gemensamt för dessa imperier är, att när de kraschar så har eliterna aldrig förstått vad som är på gång. De tror att deras imperier kommer att finnas för evigt. Inte heller i vår tid tar vi till oss historiens lärdom, att ett imperiums framgång bygger på patriotism, mod, uthållighet och hårt arbete. Historien visar också att det finns ett samband mellan imperiers förfall och tendensen till filantropi och sympati för andra folk. Så länge som imperiets elit är övertygad om sin egen överlägsenhet så bekräftar deras generositet detta. Det gäller också för medborgarskap. Det romerska imperiet hade en period då alla kunde bli medborgare och där provinsiella politiker kunde bli senatorer. Det arabiska imperiet var ännu generösare. Från uteslutande araber i den härskande klassen så blev imperiet under åttahundratalet helt kosmopolitiskt.

I vår tid finns det inte särskilt gott om barbarer som vill invadera västerlandet på det sätt som skett med tidigare imperier. Men vi har en annan form av invasion, massinvandring. Denna moderna variant av nomadism har även den kapaciteten att få ett imperium att falla samman. På sätt och viss attackerar också dessa migranter underifrån, eftersom de söker sig till länder som erbjuder större trygghet och högre välfärd. Väger man samman massinvandring och att västerländska kvinnor inte föder tillräckligt många barn, avtecknar sig ett folkbyte. Det är ett möte vi känner igen från historien. Vi vet också hur det vanligtvis går.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ohelig allians förklarar demonteringen av Sverige

[image error]

Den norske journalisten Arnt Folgerø återkommer i dag med ett inlägg på bloggen

Dagens Sverige med sina ghettoiserade ”utanförskapssamhällen” och politiska klyftor är resultatet av en ohelig allians mellan en postnationell vänster och en statskritisk höger, som man, enligt den svenska historieprofessorn Lars Trädgårdh. började se konturerna av under 1990-talet.

För dem som haft problem med att förstå hur det kunde komma sig att politisk vänster respektive höger har dragit åt samma håll i Sverige, var det rena uppenbarelsen att höra det föredrag om det svenska civilsamhället, som Trädgårdh nyligen höll på Institutt for samfunnsforskning i Oslo. För andra var det en intressant redovisning av en utveckling som allra redan är känd och förstådd. En central poäng för den svenske professorn är att man i Sverige, i de båda politiska lägren, har rört sig bort från nationen och devalverat det nationella medborgarskapet, för att istället satsa på globalism, minoriteter och mänskliga rättigheter. I Sverige har den utvecklingen drivits så långt att landet snarare än att framstå som ett gemensamt projekt presenterar sig som ett antal delsamhällen.

För att förstå denna demontering av det traditionella folkhemmet bör man gå tillbaka till 1990-talets början, berlinmurens fall och det sovjetiska imperiets sammanbrott. Kollapsen i Östeuropa resulterade i en allmän uppfattning att den liberala demokratin och marknadsekonomin hade segrat och att världen i den meningen nått till en slutpunkt. Detta var tankar som Francis Fukuyama 1992 utvecklade i sin bok The end of history och också dessförinnan fastslogs med begreppet The Washington Consensus, som lanserades 1989. I Sverige ledde kommunismens kollaps till att begrepp som ”civilsamhälle” och ”mänskliga rättigheter” hamnade i den politiska diskursens fokus. Enligt Trädgårdh blev en tänkare och politiker som tjecken Vaclav Havel viktig i detta sammanhang.

Begreppet civilsamhälle blev centralt i den politiska diskursen i början av 1990-talet och de mänskliga rättigheterna aktualiserades också under denna tid, även om de var äldre och knutna till FN och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Med utgångspunkt i civilsamfundet och de mänskliga rättigheterna växte det fram en kritik av staten och medborgarskapstanken i två former, en inom politisk vänster och en inom högern.

Den politiska vänstern tappade sitt ekonomiska självförtroende efter att marknadsekonomin och den liberala demokratin så entydigt efter Sovjetimperiets fall framstod som segrare. Men också den ekonomiska krisen i Sverige på 1990-talet bidrog till att vänsterblocket förlorade tilltron till sina egna ekonomiska dogmer. Detta resulterade i en ideologisk kursändring där vänstersidan istället kom att intressera sig för mångkultur och minoriteternas rättigheter. De kritiserade den svenska staten för folkhemschauvinism och främlingsfientlighet. Nationen och det nationella medborgarskapet misstänkliggjordes och vänstern förde fram en politik med tyngdpunkten på globala mänskliga rättigheter och ett globalt medborgarskap.

Medan vänsterns kritik av staten var ett angrepp på såväl nationen som nationalism, riktades högerns statskritik mot statliga regleringar, mot skatter och avgifter som hindrade framväxten och utvecklingen av internationell handel. Enligt högern hindrade staten framväxten av det globala marknadssamhälle som skulle bringa välstånd och lycka till alla. Båda de politiska blocken förälskade sig, enligt Trädgårdh, i tanken att världen hade rört sig bort från det som gällt tidigare, nationen och det nationella medborgarskapets primat. Det blev en ”perfekt storm” för att montera ned det svenska samhället och framkalla den situation och de kriser som präglar samhället i dag. Ännu en konsekvens av denna utveckling var den akademiska kollapsen i Sverige. Det finns ingen vilja till teoretisk och politisk reflektion över det som sker och som har skett i landet. Svenska samhällsforskare talar om hybridisering av samhället och om sociala transformationsprocesser, men inte om att något har satts på spel, att det finns något värdefullt som gått förlorat och som är värt att försvara. Gör man det blir man betraktad som en nostalgiker, påpekar Trädgårdh.

Det som tidigare utmärkte det svenska och även det nordiska samhällskontraktet var ömsesidighet i mötet mellan stat och individ, i det att alla medborgarna betraktades som lika mycket värda och alla skulle göra sin del genom att arbete samt betala skatt, avgifter etc. Men det svenska samhällskontraktet har i det avseendet blivit misshandlat och raserat av både höger- och vänsterblocket. Samhällskontraktet är brutet och förstört genom ett välgörenhetsperspektiv. Denna välgörenhet, som i våra dagar är riktat mot länder långt borta, utvecklingsländer, har nu kommit tillbaka till Sverige i form av en universell altruism och två olika logiker, som Trädgårdh kallar det. En logik gäller för de medborgare som arbetar och betalar skatt och en annan logik gäller ”flyktingarna”, som lever på offentliga bidrag.

Utvecklingen i Sverige har lett till en politisk kris där man inte vill låta ett parti som har nästan en fjärdedel av väljarna bakom sig, få något som helst inflytande på den förda politiken. Men även det politiska etablissemang som skyddar sig mot kritik, verkar nu förstå att något är fel, att den tillit som tidigare rådde i det svenska samhället, har gått förlorad. Därför har det tillsatts en tillitsutredning i Sverige. Men bara att det tillsätts en sådan utredning säger mycket om tillståndet i det svenska samhället, menar Trädgårdh, som konstaterar att utredningen bara kommer att leda till mer kontroll. Det var för övrigt något som också påpekades av andra forskare i civilsamhälleskonferensen på Institutt for samfunnsforskning.

Mer kontroll utmärker alla samhällen som befinner sig i upplösning – ja, man kan till och med säga att det är en universell reaktion. Trädgårdhs berättelse om tillståndet i Sverige har också något universellt över sig. Utvecklingsdragen i Sverige återfinner man i hela den västliga världen, inte minst i Norge. Och svaret på det är mer kontroll av vad medborgarna får säga, förslag om nya lagar som ska begränsa den redan tidigare reducerade yttrandefriheten. Arbetarpartiet i Norge har bland annat föreslagit en lag som ska ge möjlighet för rättsväsendet att bötlägga så kallat ”hate speech” på nätet, enligt samma modell som polisen utfärdar fortkörningsböter i trafiken. Amnesty vill ha en lag som ska utvidga redaktörsansvaret för alla som driver diskussionsgrupper på Facebook, på ett sätt som gör det möjligt att lagföra dem. Regeringen har utsett en arbetsgrupp som ska lägga fram ett förslag mot så kallat ”hets mot muslimer”. Åsiktskontrollen är i dag med andra ord för svag och det politiska etablissemanget drar därför åt kontrollskruven. Men den underliggande avsikten är att strypa den kritik som riktas mot den politik som fört Sverige i det närmaste mot kaos. På så sätt ska de nordiska samhällena utan större hinder kunna segla mot globalisternas mångkulturella paradis.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.