Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 38

Gerda Antti: Adamsons II:III. Gläfser till som nöjda mopsar

[image error]

Detta är den andra av tre texter från Gerda Anttis bok.

Om jämställdhet:

Herregud jämställt, Ada Adamson Susegård, genusprofessorska,

ser varken trädet eller skogen, för ögat är i vägen.

Men så är den

också ett rent påhitt, jämställdheten, har ingen rot i verkligheten.

Hela skapelsen av luft och vatten, jord och växt och djur, allt

skulle ha stannat av om den principen hade fått bestämma.

Var har vi jämställdheten mellan haren, tigern, flugan, eller

blåsippan och eken, och ändå, alla sorterna är lika nödvändiga

och bra. Så en välsignelse det får man säga är att politiken,

att den och gubbarna, att de kom med i spelet först på efterkälken,

då när allting väl var gjort.

Vilken soppa annars, jag blir matt vid tanken. Hur de kan mala

tomning där i talarstolar timme in och timme ut. Och tur att ingen

ser mig när jag ser på dem i teve, direkt till psyket tog de mig,

jag blir så arg.

Om politiker:

Först sammanträden, alla säger samma saker tio gånger

som om det skulle hjälpa, sedan möten överallt, och sist i FN,

skriver på varsina papper, byter papper,

tar varann i hand, blick som stirrar stadigt,

gentlemän det är de alla, protokollet följs till punkt och pricka

och sedan händer inget annat än ett krig förstås.

Många år tillbaka samma bilder, gentlemen’s agreement.

Se på riksdagsledamöterna som gläfser till som nöjda mopsar,

pratar högt och brett med bara allra största orden,

går sen så belåtna ner till bänken, de har talat!

Långa ramsor av politisk svada har de pruttat ur sig,

allt är grejat, sen, det smäller till sen, lik förbannat någonstans.

Om allas lika värde:

Alla kan diska, alltså kan alla bli styrelseordförande,

för alla är vi lika.

Om ideologier:

Men tankarna, de får lätt uniformer, och sen kommer slaktandet

Som tankarnas uniform säger är okej.

Och den jag tänker på när jag talar om just sånt, det är han HC,

bokhandlarn, som också bor här. För han säger det att själar

det är någonting för kvinnor/damer, medan ideologier är för män.

Men han är gammal söndagskommunist, har Stalin i sitt gärde

(har haft i alla fall), pappan hans var kanske högerman och han var då

tvungen, tyckte han, att gå till vänster.

Om feminister och islam:

Och svenska feminister tycker det är häftigt med en burka,

bara en klädtrasa säger de, man har väl rätt att klä sig

som man vill

Om islam:

Jag menar, vem bryr sig väl om Gud idag när kyrkor stängs och rivs

och när moskéer byggs istället, ingen är så inne som Allah idag

mad ramadan som är så häftigt, tänk att inte äta på en månad

eller var det fjorton dar, jag menar, de tar det ju på allvar riktigt.

Och bönen framåtstupa fem gånger varje dag, och är det inte

Allahshia så är det Allahsunni, och vi begriper inget, men fjädrar

ryker när de slåss så ini attan, ja inte bara fjädrar, blodet stänker.

Om den förlorade äktheten:

Vi svenskar som är så seku, ja, vad är det nu igen det heter

det som vi alla nu har blivit, sekulariserade är ordet,

eller sekundariserade som Annagreta här vid bordet sa en dag.

Men fina ordet sekulariserad säger att den människan, hon bryr

sig inte om just någonting, och bakom dödens dörr finns ingenting

Viktigt, det är pengar och pension och alla rättigheterna förstås,

Om den svenska fegheten:

Piper ungen, genast in med nappen, trösten först och ordet sedan,

som det är med det vi alla säger om vår yttrandefrihet i landet

att den är vi så rädda om, men ändå är det så

att ännu räddare just för att yttra oss det är vi

Om rättigheter:

Och Amnesty och hela världen pratar stort om

rättigheter, så nu vet alla det att så fort man vill nånting idag så kallas

det en rättighet, men vem som sen ska fylla rättigheterna med det

som krävs, det kan de inte säkert säga men är så nöjda med att bara

säga mänsklig rättighet.

Och ingen mer än gamla tanter säger

att en liten unges största rättighet det är att ha en egen liten kruka

Då ett säkert ställe, men att säga det, det är så dumt så det är inte

klokt så dumt det är.

Och mina barn, ja, ingen av dem skildes, men jag kan bli så genomless

på allt jag hör om rättigheter att mest så vill jag kräkas åt det.

Om nyspråk:

Men delad vårdnad, det är annars nästan inne, låter nästan som om det

vore dubbel vårdnad. Menandes att det är mycket bättre än den gamla

sortens enkel vårdnad, som inte är att rycka upp små plantor som ju

dubbel vårdnad är. Men det dumma man vill göra, det försöker man

få klokt med nya ord.

Men stora ord det fylls vi med som fylla varje dag, så rätta

och så sanna alla stora orden är, starka såsom stjärnorna på himlen.

Att fylla oss med stora ord det tycks vara det som man får mest betalt

för här i världen. Och de som säger dem, det är politiker och höjdare av

alla slag, den sortens folk som inte känner eller umgås med

några andra än varandra

Om kvinnors känslor:

Typiskt kvinnokänslosvammel. Svammel som tyvärr nu sprids i namn

av religion som en tsunami, men svammel lik förbannat är det.

Flera sorters svammel över hela klotet, och av det blir ofta krig,

om man inte gör fullt klart att dödssynder, det finns alltså inte,

vad som finns är felaktiga beslut.

Jag gillar den ju inte alls, min benägenhet att lipa, det är

detsamma som att riva ner staketet, och sen, sen går kräken dit

de vill. Ganska många gånger har jag faktiske tänkt, att som

skapelse betraktad är kanske karlar lite strongare, mer lyckade.

Fått medskickat mer än vi, men när jag väl har tänkt det känns det

taskigt, illojalt att tänka så, för utan kvinnorna blev karlar

outhärdliga. Utan fru och barn och hem, de skulle gå för långt i allt.

i hat som kärlek och i jakt och status, barka ner i undergången

blev det. Ja, kvinnan är som saltet, gör honom ätlig på nåt vis.

Karlarna tycks ha fått med sig mera krut än som behövs

för eget skydd och honans, och vi fick med oss kunna ta till lipen.

Om att vara som alla andra:

Henny, hon pussar mig på kinderna som alla gör numer.

Henny är och gör precis som alla säger man ska göra,

där är hon sig lik sen hon var liten, och nu, hon säger det som väntas

som en politiker med andra ord, hon har orden färdiga på tungan.

Jag tror just så är det med hennes ord, att de föds på tungan,

och tungan bara härmar ord som andra tungor säger och har sagt

Och ord som föds på tungan, alltför ofta låter de som färdiglagad mat

hemlagat eller hemtänkt är det inte, man kan inte höra tanken bakom.

När hon pussar mig och kramar mig, då pratar hon om vad hon gjort igår,

så kramen blir som ett kuvert där man glömt brevet kvar på bordet

hemma. Och Hennys hår, frisyr, är också den modell som det ska

vara nu, nästan meterlångt och lockigt, ögat plirar fram bakom

en buske, som en lockig Highland Cattle ser hon ut, vi hade några

av den rasen, fina djur, men frisyren passar kossan bättre än

min dotter. Ja, Henny hon ser ut som modet säger att man ska se ut,

alltså som de flesta kvinnor nu ser ut, att bestämma själv,

de törs väl inte det, vet väl inte vilken sort det skulle bli utav

dem då, och bättre då att göra och se ut som andra gör.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gerda Antti: Adamsons I:III – För Guds skull bär dig åt som folk

[image error]

För tre fyra år sedan tog Gerda Antti, en av Sveriges mest folkkära och lästa författare, kontakt med mig. Hon ville köpa en bok som jag skrivit, vilken har jag glömt. Jag föreslog att vi skulle byta böcker med varandra, vilket vi gjorde. Gerda Antti skickade mig Adamsons, som Bonniers gav ut 2012. Jag bläddrade i den, men av någon anledning läste jag den inte då. Kanske jag tyckte att dessa en äldre kvinnas tankar nedtecknade på orimmad vers, var för kompakta. För någon månad sedan bestämde jag mig för att ändå läsa den. Jag visste inte då mer om Gerda Antti än tidigare, men googlade henne och Adamsons.

Gerda Antti är född i Tornedalen 1929 och bor utanför Kisa i Östergötland. Hon debuterade 1961 med en diktsamling och har skrivit både noveller och romaner. Såvitt jag kan se är allt utgivet på Bonniers. 2008 blev hon hedersdoktor i medicin vid Linköpings universitet. Det är bara en av många utmärkelser som hon fått. Anledningen till att jag tar upp henne på bloggen är att hon är en av ytterligt få svenska författare som genomskådar PK-samhället.

Gerda Antti skriver strävt, klarsynt och samtidigt både drastiskt och med stor värme om ett svunnet landsbygdssverige med människor, djur, jord och skog. Efter Adamsons har hon hunnit med att skriva två romaner till, som jag ännu inte läst. Jag tror inte hon återvänt till ett mer riskfritt skrivande. Den som vaknat somnar inte om. 2015 gav hon ut Livet omkring, som hon kallade en funderingsbok och i år kom fortsättningen, Här i världen, där hon bland annat suckar över genustramset. Måste en gammal dam på landet nödvändigtvis behöva tänka på att det kan finnas fler än två kön, när döden väntar bakom knuten?

Att vid 91 års ålder få ytterligare en roman utgiven på Bonniers, trots att recensionerna på de två tidigare knappast varit översvallande och de nya fortsätter i samma stil, ger ett gott betyg åt Bonniers lektörer. Jag vill tro att de ser samma kvaliteter som jag.

Gerda Antti är inte bara ur takt med vårt postmoderna tidevarv utan tar också ett nappatag med feminismen och jämställdheten. Inte minst gäller det för hennes senaste bok där SvDs recensent Lina Kalmteg skriver ”vissa rader blir väl twittergrunda. Som när hon slänger ur sig: ’Feminismväckelsen i Sverige idag, vad är den annat än en kollektiv egocentricitet?”. Jag kan bara tillägga att det inte handlar om att ”slänga ur sig”. Gerda Antti är långt mer genomtänkt än så.

Nora Karlsson, huvudpersonen och berättaren i Gerda Anttis Adamsons, bor på äldreboendet Gullvivan där man blir ”inaktiv och äldre meddetsamma”. Hon saknar sin livskamrat Erik som inte ens hann fylla 80 år. Nora funderar på allt, politik, feminism ”genusgoja”, jämställdhet, veckopressens dynga, de inte längre så unga barnen och framför allt ålderdomen.

Med det jordnära och samtidigt höglitterära språk Adamsons är skriven på, vänder hon sig till en kvalificerad läsekrets. Jag kan inte tro annat än att romanen är provocerande för den svenska kulturelit, som så entydigt ställt sig på mångkulturalismens och globalismens sida. Gerda Anttis iakttagelser är lika dräpande och hennes penna lika vass som Vilhelm Mobergs. Men tyvärr, lättläst kan man inte beskylla Adamsons för att vara – för övrigt en titel som syftar på mänskligheten efter syndafallet. Recensenten Viola Kondracki skriver i Litteraturmagasinet att i det stora hela är boken för kompakt, för pladdrig och helt enkelt tråkig. Jag förstår omdömet men håller absolut inte med om att Gerda Antti skriver pladdrigt. Att hon har vägt varje ord på guldvåg, det är jag övertygad om.

I Bonnierägda Dagens Nyheter recenseras Adamsson pliktskyldigast av Maria Schottenius, som skriver att det varken är någon behaglig eller sympatisk läsning. Hon har svårt att tycka om Nora och förlika sig med hennes vassa tunga. För mig är det tvärtom, jag blir störtförtjust i den varmhjärtade sanningssägaren Nora. Svenska Dagbladets recensent Tommy Olofsson är mer positiv men begriper sig inte heller riktigt på Nora. När han kallar henne för ”krutgumma”, stönar jag.

Gerda Antti är inte bara författare utan har också varit aktiv politiker i Centerpartiet, vilket gör att hon visserligen inte skriver särskilt utförligt men mycket genomskådande om den politiska retoriken. Hon har också gjort en del obekväma uttalanden om islam. Bland annat vände hon sig 2009 emot att Migrationsverket ville ha med en imam i sitt etiska råd. Hon har också kritiserat svenska myndigheter för kulturrelativistisk flathet inför islams kvinnoförtryck.

Nu några smakprov:

Om en feminist:

Nils han hålls mest på sitt rum i annan del av huset, men vi ses ju

då och då, Han har börjat ha rollatorn med sig, han ser äldre ut med

den än förut. Krokryggig har han blivit, också när han sitter sjunker

han ihop, men blicken, ja, den liksom lyser till när vi ses och hälsar,

och alltid ser han lite sökande åt sidan, som den artiga person

han alltid varit, som om han titta om det fanns en plats bredvid för mig att

sitta på. Och bara den där lilla nicken, och att ögat blänker till,

ja, bara det ger mig en känsla av att han är gräsligt ensam. Men han

säger inget i den vägen, däremot så säger han varenda gång att Ingalisa

haft sån framgång med sin konst. Det är så roligt att hon får ställa ut så

mycket som hon vill.

Han säger, Ingalisa är så duktig, hon är så efterfrågad, så gammal som

hon är. Och med det så är det så att Ingalisa hon blev konstnär när hon

sluta skolan. Först gick hon en målarkurs, sen satte hon igång, målar

landskap mest, och ofta hagar där djuren går och betar. Jag har sett rätt

många utav hennes tavlor, och inte är det konst, men man ser ju vad

det är, men jag vill inte köpa av den sorten. Främst för att tavlorna

är skräp men också för jag tycker att hon bär sig åt mot Nils.

Jag tycker att hon inget hjärta har när Nils är tvingad sitta här,

när han vill vara hemma, en gris kan se det, se det med ett enda

ögonkast. Men inte hon som bara ser sig själv och åker runt med sina

träd och kor. Ja, hon är så präktig duktig klok och stark och är ett

ideal för många, för just precis som hon ska alla kvinnor vara, det som

kallas feminism. Och om man tycker så, då är andra kvaliteter obehövliga

Precis som machokillar som ser ut som om just bölderna de har på kroppen

visar att de är alla prima karlar.

Ja, den här Ingalisa, hon är klädd i nya starka kvinnorollen, den som

vill ha kvinnoperspektiv på allt, att först när allting görs på

kvinnors vis, då som först är allt som det ska vara. Ja, hon är så

huvudet-på-sned-klok att man kan bli matt för mindre, och ingen människa

törs säga emot det, för då blir man till en knöl. Men nu, att Nils får

vara här och inte hemma, tänk om det hade gällt ett barn eller en hund

som lämnats ensam. Ja, men ungar lämnar man ju bort varenda dag idag

och hundar med, men jag, jag menar det att det är värre lämna bort en

gammal gubbe.

Vad gör han annat varje vaken stund än att han längtar hem, till frun,

till sköna gamla stolen, till egna gamla böckerna, som Nils nog gör.

Ja, jag stöter på dom då och då och jag sa en dag att Nils, han trivs nog

inte här. Jag tror han längtar hem till sig och dig, och då,

livskvalitetsexperten Ingalisa hon skratta till och klappa Nils på armen

och så sa hon: Hela livet har jag längtat efter bara att få måla, och ingen

unnar mig det mer än Nils. Och här har han det mycket bättre än hos mig.

Du vet att om jag inte far ikring så bara målar jag från morgon och till

kväll, knappt att jag hinner äta. Och jag ringer varje kväll till Nils,

det gör jag väl, min älskling, säger hon, och Nils han får en liten klapp

igen, och här har han det jättebra och han är aldrig ensam,

och mat och passning och all hjälp med påsen och med kisseriet får han.

Och så fint möblerat som han har, vad tycker du om tavlorna förresten,

det är mina allihop. Och jag tycker nog att man får se på saker som

de är, och äldrevården här är bäst i världen. När jag blir skraltig vill

jag inget hellre än att flytta hit, man får lov att vara realistisk, och

när man inte längre klarar dagen utan hjälp då får man ta det som

det är. Så enkelt är det, inte göra mera väsen av det. Och jag är

inte heller någon ungdom längre, jag blir så trött av nästan

ingenting, men att måla är mitt liv, och Nils och jag har ändå haft

så många goda år ihop. Det har vi väl? Och han får en klapp igen som om

han var en hund. Ja, hon klappar och hon skrattar och hon är så klok,

och hon säger att du får ju ändå komma hem så gott som varje helg.

Och jag, jag tycker att hon är förskräcklig. Jag tror att helst så vill jag

slå ihjäl’na, men om inte det, ett riktigt gammaldags kok stryk är vad

hon borde få, ett stryk som kom från hjärtat, som när Fröken Frida

skällde hårt på mig. Ja, jag menar att vad ska man göra av den

upprördhet man känner när man ser en sådan viktigpettrig elak

högfärdsblåsa?

Och jag har hört att många utav personalen som hon gnäller på och

hunsar med, de säger ungefär detsamma, säger att han är så lessen, Nils,

att dör han är det utav det och inte alls av cancern. Och Nils, han sa

att jag har inte älskat nån som jag har älskat henne, men om han inte hade

varit karl så hade leendet han gav mig varit inget annat än en

gråt från hjärtat

Om empati:

Sedan jag kom hit har jag funderat på vad ordet empati betyder,

Det är ju ett så poppis ord, så nobelt på nåt vis, ordet nästan skiner

Och man kunde tro att det var nyuppfunnet, var nånting

som inte fanns förut, för nu går man i skola, går på kurs i empati.

Och jag kan nog känna hur ibland

den hållning som jag bemöts av här, hur den luktar utav föreläsning.

att den prasslar utav papper, att den är långt ifrån den mat

som folk behöver för att leva, för den går inte ner i buken kan jag säga.

Empati är som det utförskrivna kosttillskottet som behövs

när man är lite kärleksundernärd. Ja empatin, den kan man säga

är som en samhällsaccepterad utspädning utav vanlig kärlek

och graden utav spädning som man får den kan bero på vad man har

betalt, och säkert också på den usla lönegrad man rör sig i som här.

Och förstås att har man riktig höjdarlön då kan man skita tunt i

empatin. Nej, inte älska bara låtsas lite ljummet, utbrändheten lurar

annars, men mest på givaren. Nej, inte släppa på av egen värme under

arbetstid. Personligheten ska det sparas på, bara präster och politiker

orkar med att älska alla.

Så den som är empatisk enligt bok- och kursplan,

den blandar inte egna känslor med den andras, där ska finnas ett

staket emellan. Man ska vara proffs, och är man proffs på empati

då håller man en temp på 20 grader, som i rummet ungefär,

och allt bara under arbetstid naturligtvis.

Inte bränna, inte stråla, bara handla enligt boken, och mer än så

kan ingen människa begära. Och ändå är det just mer vad alla

människor behöver. För människan behöver mer än 20-graderskärlek.

Den värmer som en filt om benen men i hjärtat känns den inte,

och inlärd empati når inte heller ner i givarns ansvarsbotten.

Men det som smärtar mest när man bemöts med inlärd empati

det är att då, då minns man skillnaden, ja, man minns

vad kärlek är, ja Gud så man kan minnas det! Och ändå

jag måste säga det, att de flesta utav flickorna vi har här

de är mera just som folk, de gillar kanske ändå inte kursen riktigt.

Och jag har tänkt att i en lagård, där djur ska känna sig som hemma,

att jobba där och vara full av empati, det räcker inte alls.

I lagårn och på dagis, där går det inte utan kärlek.

Av bara empati så fryser både kor och barn ihjäl, det tror jag.

Och en hund som inte får nåt annat än just mat och empati

den är nog sällan riktigt glad den

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vägen till nationell identitet

[image error]

Ett standardgrepp i kritiken av det mångkulturella samhället är det i sig korrekta påståendet att när riksdagen i mitten av 1970-talet enhälligt bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt, så var landet fortfarande etniskt sett en av Europas mest homogena nationalstater. Vi hade ett antal förhållandevis små och inte särskilt upproriska nationella minoriteter, vi hade en del arbetsinvandrare från främst Finland och södra Europa, men de flyktingar som Sverige tänkte sig att ta emot hade ännu inte anlänt. Vad politikerna alldeles uppenbart inte förstod var att mångfalden inte i sig själv kan utgöra grunden för en nationell identitet. Det är som att säga att vår identitet är att inte ha någon identitet; eller att vi bör vänja oss vid att vi som medborgare i en nation inte har något gemensamt. Jag tror inte det hade blivit något beslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt, om riksdagsledamöterna begripit detta.

Går vi tillbaka till demokratins fulla genomslag med den kvinnliga rösträtten i början av 1920-talet, så var Sverige då – om möjligt – ännu mer homogent. Att vara svensk medborgare och etnisk svensk var samma sak, vilket i praktiken betydde att vi självklart var herrar i eget hus. Därvid uppfyllde vi såväl då som 54 år senare de fyra kriterierna för en etniskt grundad nation:

Delad etnicitet
Delat språk
Delad religion
Politisk kontroll över nationen

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige. I dag är det väl bara ett av dessa kriterier som vi till nöds uppfyller på nationell nivå, nämligen delat språk. Det betyder naturligtvis inte att alla svenska medborgare kan svenska, men för att kunna sköta ett jobb och delta i samhällslivet, så är svenskkunnighet kanske inte ett uttalat krav, men väl en grund­förutsättning.

Letar vi oss bakåt i historien, så är det si och så med svenskheten, i synnerhet inom kungamakten och den politiska ledningen. En av Sveriges absolut bästa kungar, Karl XIV Johan lärde sig visserligen nödtorftigt att förstå svenska men talade aldrig språket. När han kröntes till kung hoppades många att han skulle ta tillbaka den östra rikshalvan, det vill säga Finland – alltså att vi skulle återupprätta en helt annan geopolitisk enhet, än den som vi i dag ser som självklar. Går vi tillbaka till Gustav III så var hovet visserligen svenskt men så franskbeundrande att i praktiken måste man inom hovet behärska både franska och svenska. Franskan ansågs finare än svenskan, vilket inte hindrade Gustav IIII från att vara en stark anhängare av det svenska språket. Som bekant instiftade han Svenska Akademin just för att främja det svenska språket och litteraturen. Går vi ytterligare tillbaka i tiden så var Gustav II Adolf tvåspråkig och använde svenska och tyska parallellt. Ser vi till hur den svenska krigsmakten var sammansatt, kan vi med lite god vilja påstå att stormaktssverige var mångkulturellt.

1420 hade tjugo av Stockholms tjugoen borgmästare och rådmän tyska namn. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1300-talet, var tyskan på väg att bli officiellt ämbetsspråk i Stockholm. Hoppar vi därefter fram till vår egen tid talade Gustaf VI Adolf engelska med båda sina hustrur och prinsessan Lilian föredrog engelska när hon inter­vjuades. I vårt nästan nutida kungahus var engelskan lika viktig som svenskan.

Vad som gällde för kungahusen gällde naturligtvis inte för folket. Men man bör komma ihåg att Sverige före riksradion var uppdelat dialektalt och att dialekterna var så utpräglade att svenskar från olika delar av landet kunde ha mycket svårt att förstå varandra. Går vi tillbaka till medeltiden och Sverige före Gustaf Vasa, så styrde de olika landskapen sig själva efter olika lagar.

Sverige som ett land bebott av svenskar är ingen demokratisk skapelse. På samma sätt förhåller det sig med Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller Holland. Som stater är de alla produkter av politisk och oftast våldsam kamp över territorier, under icke-demokratiska regimer. När dessa stater demokratiseras så tas deras territoriella utsträckning och majoritetsfolk för givna.

Detsamma gäller exempelvis för Japan och Sydkorea, som i århundraden var nationer bebodda av suveräna folk, innan de demokratiserades. Jag skriver detta för att påminna om att när ett land blir en demokratiskt styrd nationalstat så har det ofta en lång tillkomsthistoria. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama urskiljer fyra grundmodeller för hur nationella identiteter skapas (Identity. Contemporary Identity Politics and the struggle for recognition.” USA: Profile Books 2018).

Den första vägen är att skicka bosättare till nya territorier, att ”tvångsutveckla” dem som bor i ett visst territorium eller att helt enkelt döda dem – eller alla tre formerna för herravälde, i kombination. Att döda en befolkning kallas i dag för folkmord eller etnisk rensning och tillhör inte enbart historien. I det buddhistiska Myanmar förföljs, dödas eller tvingas muslimska rohingyas bort. Etnisk rensning skedde också i början av 1990-talet under Balkankriget. Tidigare har det praktiserats av många länder, exempelvis nutida demokratier som Australien, Nya Zeeland, Chile och USA, där nybyggare tvingat bort eller dödat befolkningarna i de territorier där de bosatt sig.

Den andra vägen fram till en nationell identitet är att anpassa gränserna till ett folk med gemensam kultur, historia och språk. Italien och Tyskland bestod av en rad småstater som nationaliserades under 1860- och 70-talet. Det kan också ske genom separation, som när den irländska republiken lämnade Storbritannien 1919, eller när Ukraina 1991 deklarerade sin självständighet från det forna Sovjet.

Den tredje vägen är att assimilera minoritetsbefolkningar in i majoritetens etniska och språkliga gemenskap. Frankrike var en flerspråkig nation för tvåhundra år sedan men med tiden har lokala språk som provensalska, bretonska och flamländska trängts undan av den parisiska franskan. På samma sätt har immigranter till Argentina och USA, i synnerhet deras barn, lärt sig spanska respektive engelska för att passa in i den dominerande kulturen och kunna avancera socialt. Det Kina som vi i dag ser som så homogent och till 90 procent dominerat av Hankineser är produkten av en tretusenårig assimilation av minoritets­befolkningar.

Den fjärde vägen är att utforma en nationell identitet för att passa till ett redan existerande samhälle, alltså en bakvänd process. Det bästa exemplet är kanske Indien, vars grundare Gandhi och Nehru byggde upp landet kring en ”idé om Indien”, som kunde inkorporera den extremt diversifierade befolkningen. Liknande projekt kan vi urskilja i öriket Indonesien och Tanzania, där tillkomsten av nya nationella språk har som syfte att ena samhällen med många helt olika folkgrupper.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning. Också det man i skolan lär sig om nationens historia är viktigt. Landets musiker, poeter, författare och filmmakare drar sina strån till den gemensamma stacken, när de besjunger och hyllar den egna nationen. Det är effektiva instrument för att hos medborgarna skapa gemenskap och en känsla av att höra samman.

Många teoretiker för modern demokrati har hävdat att en passiv acceptans av en demokratisk trosbekännelse inte är tillräckligt för att få ett sådant system att fungera. Demokratier kräver också aktiva insatser från medborgarnas sida. Den briljante franske politiske teoretikern och historikern Alexis de Tocqueville varnade så tidigt som under 1800-talets första hälft för att i synnerhet i demokratiska stater frestas folket att sätta sig på läktaren och överlåta politiken till politikerna, något som vi idag kan konstatera har blivit typiskt för Sverige och svenskarna.

En framgångsrik demokrati kräver enligt honom medborgare som är patriotiska, informerade, aktiva, offentliga och villiga att delta i den politiska debatten. I denna polariseringstidsålder kan man lägga till att de bör vara öppna, toleranta mot andra synpunkter och redo att kompromissa med sina egna åsikter, för att ett land ska kunna upprätthålla sin demokratiska konsensus.

Det som i dag framstår som mest attraktivt för världens liberala demokratier, med sina mångkulturella befolkningar, är en kombination av den tredje och den fjärde vägen. Utgångspunkten är en öppen patriotism, nationalism eller vad man nu vill kalla bejakandet och stoltheten över att tillhöra den egna nationen. Lyckas inte detta så kommer landet att falla sönder och den liberala demokratin att förlora den grund som den står på, nämligen den nationella identiteten.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand. ”Svenskhet” hanteras i offentligheten som en form av obehaglig extremism. Till detta ska man lägga att det inte är någon hemlighet att EU har som ett av sina viktigaste mål att försvaga de nationella identiteterna och bygga upp en federation med ett postnationellt europeiskt medvetande.

Men även om EU är en demokratiattackerande överstatlig organisation, bör man inte glömma att den haft framgångar som vi alla haft glädje av. Handel och att fritt kunna röra sig och bosätta sig inom medlemsstaternas gränser är mycket värt. Dessutom har man skapat fred mellan Europas båda eviga fiender, om man ser till historien – nämligen Frankrike och Tyskland. Fram växer också ett skikt av unga och välutbildade européer med urbana ideal. De kan tänka sig att bo och arbeta i snart sagt vilken större europeisk stad som helst, liksom att gifta sig och skaffa sig vänner utan att lägga etniciteten som grund.

Även om EU har flera attraktiva drag, för oss som förstått hur nationalism och demokrati hänger samman är det mycket obehagligt att Sveriges regering tillhör en europeisk gemenskap som näst intill anfaller det europeiska land som tydligast bejakar sin egen befolknings intressen, nämligen Ungern under Viktor Orbáns folkligt starkt förankrade politiska ledarskap. Orbán är en ledare av det slag som också tveklöst skulle få det svenska folkets gehör – en kompetent statsledare och folkledare bland en majoritet av rotlösa europeiska politiker, som förlorat sin demokratiska kompass.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare januari 2020

[image error]

Jag bor och arbetar sedan över 30 år i Schweiz och instämmer helt i den kommentar du inledde ditt förra blogginlägget med, ”Om att inte låta sig luras”.

Till exempel finns det också i Schweiz nu många skolklasser utan européer, om man bortser från ett par bosnier/albaner. Dessutom är pressen i Schweiz, inklusive den tvångsfinansierade teven/radion, nära nog lika lögnaktig, vinklad och mörkläggande som den svenska. Visst bär männen ett stort ansvar för denna utveckling, kanske det största.

Dock är det fler kvinnor som skyr debatten, eller gör allt för att tysta de politiskt inkorrekta, inklusive sina män. Jag upplever det ständigt i den egna familjen, släkten och vänkretsen. Sexstrejkande kvinnor (Lysistrate) är därvid bara en av flera verksamma strategier. Men visst, den västerländska mannen har blivit alltför konfliktskygg och bekväm.

***

Problemet är idag inte att en majoritet inte fattat, utan att de allra flesta är oärliga och väljer det minsta motståndets väg, genom att antingen tiga eller uttala sig mot bättre vetande.

Hur väcker man dem som låtsas sova? Hur kan man väcka också deras ansvarskänslor?

***

Sveriges nya utrikesminister har deltagit i en ceremoni för att hedra de svenska offren i flygkraschen i förra veckan. Det visar sig att de flesta av dem var semesterfirande afganska iranier. Ja, jag säger inget mer.

***

Nazismen har vi genomskådat och brännmärkt – med all rätt. När skall vi förstå att vi måste göra detsamma med nazismens siamesiska trillingbröder, islam och kommunism? Hur det än är, är islam den allra farligaste av de trillingarna, då den bäst av dem tillgodoser människans inbyggda andliga mottagare! Ondska är i själva verket godhet.

SUCK!

***

Greta Thunberg har naturligtvis ingen sakkunskap. Media, som verkar vara drivande, vill att vi ska prata med henne men hon är ju en mediaprodukt. Det är som dockteater, publiken talar med dockan istället för med journalisten som skapat henne. Dockan är journalistens skydd och alibi för sin manipulation. Det tråkiga är att det fungerar. Folk talar om och till henne och inte med de journalister som styr henne. Det är så de gör också för de övriga grupperna; kvinnor, invandrare och homosexuella, genom att lyfta fram påstådda offer av dessa slag. Det som är något oklart är varför de gör så.

Vi vet ju att den kvinnliga omvårdnads tanken är det som genom värdegrunden styr idag. Vilka poster skulle en ockupationsmakt först överta? Naturligtvis de som har hand om den nya maktens propaganda, det vill säga de samhällsposter som kommunicerar med människor. Och det är ju precis de posterna som idag översvämmas av kvinnor: lärare, journalister, präster, SVT-SR, advokater, domare. Där har vi förklaringen varför vi på rekordtid fått en ny värdegrund. Det är så här ett matriarkat skulle fungera, omvårdnad till döds. Ett sant Simson-och-Delilah-drama. Mannens sfär, som handlar om att skydda samhället och kvinnor och barn, är nu på rekordtid nedmonterad. Mannen backar när han tror att kvinnor (som är de dockor i dockteatern som finns på ledar- och krönikesidor) anklagar honom.

***

Jag deltar i en ”medborgarpanel” och svarar på ett antal frågor då och då. Förra gången var en av frågorna: Vill du stärka kvinnans rätt till abort? Ingen specificering. Som om kvinnans rätt till abort kan stärkas hur mycket som helst. Då bör väl den som kräver rätt till abort i nionde månaden ha den absolut bästa värdegrunden.

***

När Reinfeldt säger att vi ska öppna våra hjärtan, Annie Lööf tycker det passar bra med 30 miljoner invånare i Sverige och Stefan säger att hans Europa bygger inga murar, så är det uttalanden som är i linje med den svenska utredning som diskuterar ett folkutbyte.

Det är makten bakom dessa pappfigurer som styr Sverige i det fördolda. Utvecklingen, det vill säga verkligheten i dagens Sverige, är ju ett levande bevis på att man följer agendan. Sedan kan man lägga till FN:s påstående att Sverige kommer bli ett u-land 2030. Den utredningen finns inte kvar på nätet längre men jag har länken till ursprungsplatsen Sweden to become a Third World Country by 2030, according to UN.

***

Högerrörelsen, eller vad man ska kalla dem som inte ställer upp på kulturmarxismens mångkultur, borde formulera en vision om ett annat samhälle, så att alla förvirrade därute får en framtidstro, ett gemensamt mål och något att hålla fast tanken vid. Hur skulle framtiden se ut med ett Sverige med helt andra aktörer vid makten än sossarna och deras kulturmarxistiska vurmande? Skulle den framtiden bli kall och hård i en ren kapitalistisk anda eller vill de styrande där se till svensken i första och minoriteterna i andra hand? Nu har det ju blivit precis tvärtom för svensken.

***

Det finns ingen anledning att tro att norska medier kommer att ändra sig och göra det nödvändiga jobbet för att demokratin ska fungera. Som jag ser det blir norska medier värre och värre. Den politiska korrektheten genomsyrar också det norska samhället i en utsträckning som är mycket skrämmande.

***

I södra delen av landet fortsätter falska poliser att råna hundraåringar! Jag har ett basebollträ vid sängen, grannen har ett, samt bössa och vore det möjligt skulle jag

införskaffa handeldvapen på dagen. Inget staten önskar. Libertarianer har här en befriande klok inställning: Lita aldrig på att staten skyddar dig eller vill ditt bästa. Detta är faktiskt det enda som är bra med dagens utveckling i Sverige och möjligen, möjligen något Borg & Reinfeldt eftersträvat. Priset emellertid fruktansvärt högt med en tidigare homogen nation som går mot fragmentisering och inbördeskrig.

***

När större livsdugliga företag skall räddas från konkurs händer det att man uppmanar de anställda att söka om tjänsten de har. Man begår en inre revolution och ingen kan längre känna sig säker på någonting, eftersom kollapsen ändå är i antågande och de styrande har skönjt den.

Rekonstruera Sverige! Engelsmännen har förstått. Ungrarna har begripit det sedan långt tillbaka. När konsekvenserna av en felslagen politik börjar gå upp för medborgarna, har naturligtvis de politiskt ansvariga känt till de närmast oöverstigliga problemen ganska länge. Lagstiftarna har således ägt probleminsikt men struntat i det. Ägaransvaret har försummats grovt.

I en fungerande demokrati byts sådana parlamentariker ut. I Sverige finns inbyggda trögheter i det politiska systemet, som sägs skydda demokratin men i själva verket skyddar dessa hinder blott dem som i praktiken äger staten, politikerklassen.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om att inte låta sig luras

[image error]

”Efter att ha bott snart 20 år i Schweiz är det för mig väldigt tydligt att skillnaden mellan detta land och Sverige nästan enbart beror på att kvinnorna här fick rösträtt 50 år senare. Allt det som man i backspegeln kan se som tydliga tecken på, inledningen till förfallet i Sverige, kommer nu på bred front i Schweiz.

Skolan, polisen, domstolarna. Feminiseringen har inletts överallt. Kvinnliga politiker som smugglar in asylanter och inte blir straffade. Män som går runt med barnvagnar. Ungar som bara SKRIKER rätt ut överallt. Skatter som har börjat gå upp rejält. Massiva framgångar för ”gröna” vänsterpartier. Ständiga kampanjer för fler kvinnor i politiken. Osv, osv. Det är som att återuppleva min ungdom, allt är som Sverige på 70 – 90 talet.”

Ovanstående reflektion har jag under någon vecka vridit och vänt på. Det stör mig mer och mer att de som med rätta kritiserar den svenska katastrofala politiken glömmer att masspsykosen (för att välja en av flera möjliga beteckningar) drabbat så gott som hela västvärlden.

Reflektionen återfinns i kommentarsfältet till en artikel på ”Det goda samhället”. Man skulle kunna tycka att sajten, som ändå är jämförelsevis etablerad och har många följare, inte bör plocka med sådant här provocerande strunt i sitt kommentarsfält. Så här får man inte skriva, därför att då angriper man ju den utveckling mot jämställdhet, som skapar ett mer rättvist samhälle. Eller? Nå, vem bryr sig om vad som står i kommentarsfältet till en av alla dessa sajter som vänder sig mot etablissemangets politik?

Jag leker med tanken att kommentaren publicerades i Dagens Nyheter (ja, jag vet att nu spänner jag trovärdigheten till bristningsgränsen) och inte uttalades anonymt utan av någon av de mer kända av de tiotusen svenskar som bor i Schweiz: Percy Barnevik, Erik Penser eller Annika Falkengren. Vilket liv det hade blivit!

För inte så längesedan såg vi det drev som drabbade Leif Östling efter att Mikael Willgert intervjuat honom i Swebbteve. Och då sa han ändå ingenting som han inte borde kunnat ha sagt i vilket medium som helst. Plus att Mikael Willgert är en lugn och oaggressiv intervjuare. Det vi får ta del av är ett sympatiskt samtal, som inte borde ha retat upp någon. Det största felet var emellertid inte vad Leif Östling faktiskt sa utan att han ställde upp för ett medium som var förbjudet, till på köpet det som etablissemanget kanske är allra räddast för, nämligen Swebbteve som näst intill explosivt ökar sina tittarsiffror.

Att hålla rågången mellan godkända och icke godkända medier helt klar, är en av systemmedias och politikernas viktigaste angelägenheter. Det ska finnas ett ingenmansland av samma slag som på sin tid fanns mellan DDR och Västtyskland. Den som prövade att korsa riskerade att bli dödad, inte av västtyskarna men av den tyska demokratiska republikens prickskyttar. Här i Sverige utsätts man för ett socialt mordförsök och de som agerar prickskyttar är journalister, kulturarbetare och andra av etablissemangets frontsoldater.

Varför måste alternativmedia bekämpas så till den milda grad? Svaret är, att om svenska väljare börjar finna dem mera trovärdiga och angelägna än systemmedia, då är det rätt många av de politiker och journalister som livnär sig på att skjuta det svenska välfärdssam­hället i sank, som får kasta in handduken.

Det som sägs på av etablissemanget icke godkända medier som ”Det goda samhället” eller i ”Swebbteve” är falskt, rasistiskt, högerextremt etc. Så drevet gick inte bara mot Leif Östling utan också mot Swebbteve, som bland annat påstods ha kopplingar till vit makt-rörelsen. Hur då, kan man fråga och då visar det sig att det har med mig att göra. Någon gång påstås jag ha skrivit ”den vita rasen” – vilket gör mig till medlem av vit-makt-rörelsen, vilket i sin tur smittar ner Swebbteve. Ingenting av detta är sant utom kanske att jag i något sammanhang använt begreppet ”den vita rasen”. Om jag gjort det vet jag faktiskt inte och tänker inte försöka ta reda på det. Jag har skrivit regelbundet om massinvandring och politisk korrekthet i bortåt ett decennium. Det har blivit ett antal böcker och ett par tusen sidor på bloggen. Bloggen har funnits i fem och ett halvt år och om vi räknar lågt så har två bidrag per vecka publicerats, med sammanlagt ett lågt räknat snitt på 7 sidor.

Det är därför mycket lätt för en hederlig journalist eller annan läsare att konstatera att jag inte är någonting av det där som jag beskyllts för. Och vit makt? Att påstå något sådant är att politiskt slå under bältet. Frågan är bara om den typen av skändningar fortfarande fungerar. Påståendet blev i det närmaste utskrattat av de anklagade. Det var så bortitok att det blev roligt!

Men om vi tar den mer allvarsamma sidan, det skrämmer att så kan man göra i Sverige utan att någon kommer till den skändades undsättning. Händer det kan det tolkas som att han eller hon själv har orent mjöl i sin påse! Ganska snabbt har Sverige omvandlats till ett angivarsamhälle där de som rör sig i offentligheten egentligen inte är så rädda för nazister, rasister, vit makt eller vad det nu kan vara. De är däremot väldigt rädda för varandra. Vem som helst kan dra ner brallorna på vem som helst och vad som är sant eller inte sant betyder föga i det sammanhanget. Och den här frågan är det nog fler än jag som ställer sig: Vill jag verkligen fortsätta att bo i ett land med en så elak och ohederlig offentlighet (nu befinner jag mig i Thailand).

Min andra reflektion var att den som läser uttalandet om det schweiziska förfallet har två alternativa infallsvinklar. Den ena och den som jag misstänker är den för det svenska etablissemanget fullständigt självklara, är att skribenten inte har förstått att tiden gått ifrån honom (jag har svårt att tro att det är en kvinna som skrivit, men det är givetvis fullt möjligt). Det är den sedvanliga mobbartekniken, att transformera ner kommentarer man ogillar från sak till person. Det här har skrivits av någon som är så mossig och ur takt med tiden att han till och med retar sig på att män går runt med barnvagnar. Och varför i all världen skulle det vara negativt med jämställdhet? Honom behöver man inte dra ner nattmössan över ögonen på. Det har han klarat av alldeles på egen hand.

Alternativet är givetvis att se kommentaren för vad det är, en hypotes om varför förfallet drabbat också Schweiz. Skribenten påstår att i Schweiz har en utveckling (avveckling?) som påminner om det svenska inletts och att det finns ett samband med att kvinnorna sent omsider fått rösträtt. Även om jag själv inte skulle formulera mig på samma sätt, tror jag skribenten är ett viktigt samband på spåren. Det betyder inte att jag gillar hypotesen. Tvärtom, jag önskar att det inte förhåller sig så, därför att det vore ett skott under vattenlinjen på demokratin. Men vad jag önskar respektive inte önskar är rätt likgiltigt. Inte heller hjälper det om 90 procent av väljarna (för att välja ett godtyckligt procenttal) intensivt vill att det inte ska förhålla sig så. Jag vill påstå att det är en hypotes som har tillräckligt underlag för att förtjäna en vetenskaplig prövning.

Tänk om feminismen är huvudanledningen till att inte bara Sverige utan flertalet länder i väst, utan att alls behöva det, är i färd med att ta kål på sig själva. I synnerhet gäller det för Nordeuropa, alltså de länder som mer än andra varit modernitetens, feminismens och jämlikhetens banerförare under förra seklet. Det är kvinnor, och särskilt de unga, som röstar och verkar för öppna gränser och därmed i förlängningen bereder plats för islam.

Nästa fråga är om feminismen alls ska kritiseras, och i så fall från vilken utgångspunkt. Den kritik som finns på nätet har ofta en evolutionsbiologisk utgångspunkt. Kvinnor har under mänsklighetens historia utvecklat sin kompetens, inte för att bygga, skydda och bevara samhällen, utan det som de är odiskutabelt bättre på än männen, att göra dessa samhällen behagliga att leva i.

Det reser i sin tur frågan varför feminismen är så framgångsrik och ofta har support från männen? Har männen inte förstått att feminismen är samhällsdestruktiv? I så fall, varför har de inte förstått det? Varför inser männen exempelvis inte något så elementärt som att när de mest begåvade kvinnorna satsar på sin karriär istället för att föda (tillräckligt) många barn, så går samhället på sikt under, alldeles oavsett hur goda och jämställda medborgarna blivit?

Jag landar (tills vidare) i uppfattningen att den katastrofala samhällsutvecklingen ytterst är männens och inte kvinnornas fel. Svaga män släpper fram starka kvinnor. Starka kvinnor för fram kvinnliga värden som överordnade i samhället. Och då går det som i det schweiziska exemplet ovan. Iakttagelsen handlar således inte om en vad en reaktionär mansgris tycker utan om en process, en samhällsdestruktiv process. Men det är klart, sådant får man ju inte ens så mycket som andas om. Vit makt får änglavingar i jämförelse.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sanning eller konsekvens

[image error] I dag återkommer Håkan Johansson med ett inlägg. Han har nyligen släppt boken Den humanitära stormakten, som innehåller 36 av hans essäer. Vill du köpa den, skriv till info@runeskrift.se. Den finns också hos Bokus och Adlibris.

Under ungdomsfestivalen We are Sthlm, som gick av stapeln i mitten av augusti månad 2015 i Kungsträdgården, rapporterades en mängd sexuella övergrepp, främst mot unga tonårsflickor. Taktiken hos förövarna var att omringa offret för att sedan, relativt ostört i skydd av publikhavet, tafsa, klämma på och även med händerna penetrera flickornas könsorgan. Poliser och vakter som var på plats för att övervaka evenemanget hade fullt upp med att handfängsla (med buntband) och avvisa förövarna samt trösta de skärrade och gråtande flickorna.

Uppåt ett hundratal gripanden gjordes varje kväll, där man först förvarade de misstänkta i tält bakom scenen som polisen hade tillgång till, men i brist på bevis sedan släppte förövarna efter någon timme och som åtgärd för att förhindra upprepade övergrepp avlägsnade dessa pojkar och unga män från festivalområdet.

I boken En alldeles svensk historia tar författaren och journalisten Kajsa Norman avstamp i vad som hände i “Kungsan” 2015 och beskriver i de inledande kapitlen hur en psykolog bevittnar det kaos som uppstod under festivalkvällen och hur denne dagen efter förgäves letar i mainstream-media efter rapportering om de omfattande övergreppen. Men ingen av morgon- eller kvällstidningarna skriver en rad om händelserna. I nyhetstorkan som tydligen rådde toppade DN istället med “scoopet” att scoutrörelsen tappar medlemmar.

Efter helgen tar därför psykologen anonymt kontakt med Dagens Nyheter för att ge dem uppslag till en artikel om det inträffade, där han även säger sig kunna förmedla kontakter till poliser som var på plats. En journalist hör ganska omgående av sig och förefaller vara väldigt intresserad, men när psykologen råkar nämna att majoriteten av förövarna verkar vara “ensamkommande” från Afghanistan hör han hur tonläget förändras hos journalisten som kyligt säger att hon ska förmedla tipset till redaktionen.

Givetvis följs inte “storyn” upp utan total mörkläggning och tystnad råder ända fram till i början av januari 2016 då tysk media rapporterar om mängder av kvinnor som blivit sexuellt ofredade under nyårsfirandet kring Centralstationen i Köln. Då polisen i Köln mörkade historien och beskrev kvällen och natten som “lugn” tog det därför fem dagar innan allmänheten fick veta vad som faktiskt hänt.

Detta föranledde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att i en ledare rubricerad “Farligt tyst om brotten i Köln” kritisera hur tysk polis och media hanterat händelserna, där han menade att tystnaden om övergreppen var ett stort svek mot brottsoffren. “Känslan av fasa och maktlöshet hos kvinnorna måste varit avgrundsdjup” skrev Wolodarski vidare.

Den sjunde januari kontaktas den ovannämnde psykologen av den förut tipsade DN-journalisten, som efter händelserna i Köln säger vara intresserad av att följa upp historien från augusti 2015. Anledningen till att hon ändrat sig var troligen att den trånga och illa upplysta “åsiktskorridoren” i Sverige på senhösten gjorde en tvär gir, då etablissemanget insåg det ohållbara med öppna gränser under “flyktingkrisen” och därför var mer mottaglig för synpunkter angående konsekvenserna av massinvandringen.

När sedan psykologen istället tar kontakt med alternativmediesajten Nyheter Idag och låter den publicera nyheten om polisens och DN:s tystnad, kontrar sagda tidning dagen efter med rubriken: “Polisen mörkade övergreppen på festivalen”, ett journalistiskt smart men ohederligt grepp för att skylla ifrån sig. I samma veva kommer det fram att festivalarrangörerna, polisen och Stockholms Stad – som finansierade evenemanget – även de känt till övergreppen, som förekommit ända sedan tio år tillbaka, men intensifierats åren 2014 och 2015.

Endast en person dömdes för ofredande i efterspelet till 2015-festivalen, där Expressen senare offentliggjorde en lista på de misstänkta förövarna och konstaterade att inte alla var afghaner utan en del också av “afrikansk härkomst” men att samtliga hade utländsk bakgrund. Bland de påstått “ensamkommande flyktingbarnen” som gripits för övergrepp men sedan släppts, befann sig en 41-årig irakier och en tunisisk man född 1981.

Kajsa Normans bok publicerades först i England under titeln Sweden´s Dark Soul – The Unravelling of a Utopia och fick där stor uppmärksamhet med positiva recensioner i tidningar som The Times, The Guardian och Financial Times. I Sverige hade hon dock svårt att hitta en förläggare, men efter uppmärksammandet i utländsk press gavs boken ut även här 2019, dock utan något större intresse från recensenter och kultursidor och med mestadels negativa omdömen.

I intervjuer påstår Norman att den tystnadskultur hon kritiserar är ganska unik för Sverige, där hon i boken även gör historiska nedslag i Sveriges utveckling i ett försök att förklara den utbredda och omvittnade konsensuskultur som råder i landet. Samtidigt nämner hon inte den i England ännu värre skandalen och mörkläggningen av de så kallade “grooming-gängens” övergrepp på tonårsflickor i staden Rotherham – som delvis motsäger påståendet om Sverige som unikt i sammanhanget.

Under femton års tid hade främst pakistanska män sysslat med gängvåldtäkter av unga, oftast etniskt brittiska, småflickor (en del så unga som 12 år). Det framkom att myndigheter och polis känt till vad som pågick men inte vågat ingripa, av rädsla för att bli kallade främlingsfientliga och rasister.

När till slut skandalen avslöjades visade det sig att det fanns pedofilringar även i andra brittiska städer. I de rättegångar som äntligen började hållas 2015 och framgent har hittills ett femtiotal män åtalats och fängslats för diverse sexbrott. Alla med utländsk härkomst.

Det verkar som att länder med stor invandring, som exempelvis England, Tyskland och Sverige, lider av samma PK-sjuka vad gäller oviljan att koppla samman vissa typer av brottslighet med förövarnas etnicitet. Sanningen får inte komma fram, då man anar att konsekvensen i så fall blir ökat stöd för invandringskritiska politiska partier.

Resultatet av blundandet och mörkläggandet – att mängder av unga flickor i åratal fallit offer för sexuella övergrepp – är av underordnad betydelse, verkar massinvandringsföre­språkande politiker och journalister anse. Detta betraktas av allt att döma som vad som på engelska kallas collateral damage, i det pågående uppsåtet att genomföra det prioriterade mångkultursprojektet.

Redan 2013 publicerades boken Invandring och mörkläggning, författad av Arnstberg och Sandelin som belyser just detta hyckleri och undanhållande av sanningen, när det gäller konsekvenserna av den svenska migrationspolitiken. En kuriositet i sammanhanget var att när försäljningen av boken avtog hösten samma år, fick författarna in en helsidesannons i DN med chefredaktör Wolodarskis medgivande. Effekten av att annonsen publicerades blev en tre veckor lång skitstorm utan like i ankdammen Sverige.

Som ett sätt att pudla för det i efterhand insedda misstaget att ta in den “försåtliga” (Wolodarskis ord) annonsen, upplät DN strax efteråt en ny helsidesannons åt Svenskt Näringsliv, som hävdade att invandringen var en oerhört lönsam affär och att alla som hävdade något annat var fullständigt felinformerade. Konsekvensen av ståhejet kring annonsen blev att den andra upplagan av Arnstbergs och Sandelins bok även den sålde slut i ett nafs, tack vare uppmärksamheten och att en ytterligare upplaga kom att tryckas upp.

Att sanningen har konsekvenser som sätter käppar i hjulen för svensk konsensuskultur och därför måste motarbetas med alla till buds stående medel verkar numera vara ett av mainstream-medias kärnuppdrag, där inte bara mörkläggning utan även rena lögner är metoder som flitigt används. Att man som en konsekvens offrar tonårsflickor på sitt heliga mångkultursaltare, verkar inte bekymra – kanske därför att dessa oftast inte kan göra sina röster hörda i den offentliga debatten, samt eventuellt även känner skuld och skam över att ha blivit skändade och därför håller tyst.

“Tystnad (våld)tagning”, som var ett av metoo-rörelsens upprop, skulle också kunna gälla som devis för hur media, rättsväsendet och andra aktörer hanterar den typ av sexuella övergrepp där gärningspersonerna tillhör grupper som det är politiskt obekvämt och känsligt att peka ut. Om de misstänkta förövarna istället är medelålders vita män finns däremot inga som helst hämningar. Då ska de urskillningslöst, obarmhärtigt och med mycket låga beviskrav hängas ut och sparkas från sina jobb, kastas i fängelse eller drivas till självmord.

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokratins svagheter III:III

[image error]

Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrisson år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.

Stormaktssverige gick som bekant under, men ämbetssverige överlevde och klarade till och med av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets gradvisa införande av demokrati. När arbetarstaten tog över makten, i och med att socialdemokraterna vann valet 1932, först då – efter mer än 300 år – kan man säga att den nationalistiska ämbetsstaten, där ansvarstagandet och kompetensen var avgörande kriterier för maktens män, gick under. Arbetare röstade inte med nationens bästa för ögonen, utan för sitt eget. För arbetarrörelsen var nationalismen ett högerprojekt och efter andra världskriget blev det till och med politiskt skändligt att kalla sig för nationalist.

Socialdemokratins Sverige är en mer demokratisk nation än ämbetssverige. Staten styrs av de politiker som har flest väljare bakom sig. Och det som folket väljer är inte i första hand individuella politiker utan ett politiskt parti, något som vi idag kritiskt kallar för identitetspolitik.

Emellertid, precis som i ämbetssverige har socialdemokratin ett uppdrag. Formellt är målet det klasslösa samhället, men det är tom retorik. Socialdemokraterna avskaffar inte ens kungahuset. Välfärdssamhället är det egentliga målet och ”folkhemmet” ett steg på vägen. Det är ett politiskt projekt, där socialdemokratin bärs fram av folkmajoriteten och de är så framgångsrika att Sverige efter andra världskriget näst intill förvandlas till en enpartistat. Politiskt låter det betänkligt, som om demokratin begränsades, men så är det inte. Det är tvärtom, enpartistaten är konsekvensen av en fungerande demokrati. Socialdemokraterna, med hela arbetarrörelsen i ryggen, har folket med sig.

Idag lever vi i socialdemokratins efterklang. Det industrisamhälle som förde socialdemokraterna till makten har vi inte kvar och socialdemokratin har förfallit till, som förre industriledaren Lars Bern torrt konstaterat, ett yrkesnätverk för karriärpolitiker. De i den politiska retoriken tidigare så avskydda borgarna har bytts ut mot sverigedemokraterna. Det socialdemokratiska klassmedvetandet har gått totalt vilse. Socialdemokratins huvudsakliga politiska strategi har blivit att peka ut fienden och på så sätt fånga in sina väljare. I grunden är det en destruktiv politik oavsett om man sätter nationens eller folkmajoritetens intresse främst.

Sveriges väg går från medeltidens gudsstat, där konungen var Guds ombud på jorden, över den totalitära despoti som Gustav Vasa iscensatte, över den ämbetsstat som Axel Oxenstierna mer än någon annan svensk bär ansvaret för, över industrisamhällets demokratiska arbetarstat, till det samhälle vi har i dag, där makteliten varken ser sig som förvaltare av nationen eller som folkets företrädare. Det är ett samhälle där ekonomin har internationaliserats och kontrolleras av bankerna och de stora multinationella företagen. Forsknings- och kommunikationssystemen har expanderat över nationsgränserna och allt fler och allt viktigare beslut fattas inom övernationella organ som FN och EU. Särskilt destruktivt har Schengenavtalet varit, eftersom det tar ifrån nationerna möjligheten att suveränt fatta beslut om vilka som har rätt att komma in i landet.

Vi har kvar demokratin som en procedur att tillsätta ledare, men den politik som bedrivs sker varken i nationens eller folkets intresse. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt har formulerat det tydligare än någon annan svensk politiker:

För mig är det en grundläggande fråga: Vad är Sverige för land? Ägs det av de som har bott här i fyra generationer, eller av dem som hittar på någon gräns eller är det här ett öppet land.

Att Sverige är ett öppet land, för många låter det bra. Men allt fler vet vilka konsekvenserna är. Öppet land betyder att kriminella, terrorister och välfärdsexploatörer har lätt för att ta sig in i landet. Det har tagit lång tid för svenska politiker att inse detta, och frågan är om de ens i dag fullt ut förstår hur illa det står till.

Dagens svenska maktelit är, liksom den politiska eliten i de flesta andra västerländska länder, globalister. De hävdar att begrepp som nationell identitet och statens suveränitet är föråldrade och måste ersättas av bredare transnationella identiteter och institutioner. De har två argument för sitt påstående. Det första är att de problem som dagens värld brottas med är globala och därför måste hanteras globalt. Det gäller naturligtvis handel och investeringar men också klimatet, terrorism, antibiotikaresistens, droger, människohandel etc. Nationer och nationella lösningar blir till hinder som försvårar internationellt samarbete. De måste efterhand ersättas av internationella regelverk och organisationer.

Det andra argumentet är att allt fler stater ansluter sig till FN-doktrinen om mänskliga rättigheter, vilken i sin tur bygger på uppfattningen att målet bör vara en universell jämlikhet och jämställdhet. Globalisterna anser att här bör inte nationer välja sina egna lösningar. I dagens verklighet har staterna inte bara sina egna medborgare att ta hänsyn till utan också flyktingar och ekonomiska migranter. Som Fredrik Reinfeldt gjorde sig till talesman för, bör målsättningen vara en gränslös värld där människor fritt kan bosätta sig var de vill.

Även om båda dessa argument har visst fog för sig, så reser de fler problem än de löser. Ingen har exempelvis presenterat någon modell för hur internationella organisationer ska kunna hållas demokratiskt ansvariga. Demokratiska institutioners funktion bygger på delade normer, perspektiv och i slutänden kultur, något som inte existerar internationellt utan bara kan finns på en nationell nivå. Effektivt internationellt samarbete kan bara ske genom samarbete mellan befintliga stater. På likartat sätt förhåller det sig med mänskliga rättigheter – de förutsätter den nationella ramen. Ingen stat kan åta sig en obegränsad skyldighet att skydda människor utanför den egna jurisdiktionen. Även om länder med rätta känner en moralisk skyldighet att skydda flyktingar och kan välkomna invandrare, är sådana skyldigheter kostsamma såväl ekonomiskt som socialt, och demokratier måste balansera dem mot andra prioriteringar. Demokrati innebär att folket är suveränt, men om det inte finns något sätt att avgränsa folket på, går det inte att anordna demokratiska val.

Det bör tilläggas att demokratin bygger på tillit, något som statsvetare gärna både fokuserar och mäter, som ett mått på nationalstaters kvalitet. När medborgarna känner hög tillit till varandra så är det möjligt att bygga ett välfärdssamhälle, där de som arbetar är beredda att betala höga skatter så att samtliga medborgare har möjlighet till ett gott liv. Hög tillit förutsätter givetvis att folk tycker och tänker på ett likartat sätt, känner sig befryndade med varandra och begriper sig på varandra. I Sverige har tilliten traditionellt sett varit hög, eftersom landets medborgare i extremt hög utsträckning bestått av etniska svenskar. Så är det inte längre. Ju mer mångkulturellt ett land är och ju sämre integrationen fungerar, desto sämre blir tilliten. Låg tillit betyder att allt fler medborgare ställer frågan ”Vad får jag för pengarna?” Hur det mångkulturella samhället eroderar tilliten har vi sett också i vårt föregångsland USA. ”The Tea Party” var en spontan reaktion på Obamas försök att göra USA till en välfärdsstat, med ”Obamacare” som flaggskeppet. En av de frågor som ställdes var exempelvis ”Hur många av er vill betala för grannens husamorteringar när han inte kan betala sina räkningar på grund av att han byggt sig ett extra badrum?” Ett annat med adress till demokraterna: ”Sluta att belöna de lata med skattebetalarnas pengar!”

När skattemedlen inte räcker till för välfärdssamhällets grundservice, i första hand i form av tillräckligt bra sjukvård och ett fungerande rättsväsen, då närmar sig systemkollapsen. Jag ska inte driva det resonemanget längre här, bara konstatera det som flera sagt – att detta är vägen mot ett inbördeskrig. Emellertid, det går att ändra färdriktning. I en fungerande demokrati kan väljarna byta ut illojala politiker mot ledare som tar ansvar för nationen och bejakar folkviljan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokratins svagheter II:III

[image error]

I föregående avsnitt hann jag inte längre än till vallöften och löftespolitik, vilket kan ses som demokratins signum. Politikerna och partierna tävlar med varandra om väljarnas gunst och måste då givetvis ha något att locka med. Här är det frestande att luras. Stefan Löfven har lovat att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet. När detta skrivs ligger Sverige på 22:a plats med en arbetslöshet på sju procent. Svenska Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström skriver sarkastiskt att det är ungefär som en 4-årings önskelista: ”En ponny, glass varje dag och två siljoner pengar”. Ett annat exempel är Miljöpartiet som lovar att om de får makten så ska alla bilar, bussar, lastbilar, entreprenadmaskiner och traktorer efter år 2030 drivas med el eller alternativa drivmedel. Hej då till bensin och diesel. För den som oroar sig för klimatet låter det bra, men är det möjligt att genomföra under en tidsrymd av 11 år? Svaret är nej, eftersom det varken finns kapacitet eller teknik för att driva hela den svenska fordonsflottan på det sätt som miljöpartiet föreslår. Det är ogenomförbart utan att landet rasar ihop – vilket är en konsekvens som miljöpartiet nogsamt undviker att upplysa sina väljare om.

Nu skulle nog ändå inte landet rasa ihop, i varje fall inte på något mekaniskt sätt i form av orsak – verkan, utan medborgarna skulle svara med att försöka hitta utvägar. Det gjorde invånarna i Mexiko city när myndigheterna i slutet av 1980-talet, för att minska luftföroreningarna i 18-miljonersstaden vintertid, när de var som värst, beslöt att alla bilägare en dag i veckan skulle tvingas att ställa bilen. Systemet byggdes upp efter registreringsnumrets sista siffra. Till en början fungerade det men snart var luftföroreningarna ännu värre än tidigare. Det berodde på att de som hade råd tog taxi till jobbet och taxibilarna var i sämre skick och släppte ut mer avgaser än privatbilarna. Dessutom var det tillräckligt många som skaffade en komplementbil för att köra på sin förbjudna veckodag och de valde då en billig bil.

I en text på nätet kallas fenomenet för ”The Cobra Problem”, med referens till oväntade konsekvenser av politiska beslut, något som svenska politiker sällan räknar med. Namnet kom till på följande sätt: För att bli av med de alltför många kobrorna i Delhi, införde politikerna en ekonomisk belöning, ersättning för varje kobra som blev dödad och kunde visas upp, inte olikt att myndigheterna i förrförra sekelskiftets Stockholm betalade för uppvisade råttsvansar. Folk dödade kobror och fick sina belöningar och antalet kobror minskade i Delhi. Men så kom smartnissar på att de kunde föda upp kobror hemma, döda dem och på så sätt göra belöningen till en stadig inkomst. Politikerna upptäckte att de betalade ut rätt höga summor för kobror och förstod snart varför. De drog då in belöningen, med den påföljden att de som födde upp kobror släppte ut dem på gatorna. För vem vill ha jättefarliga kobror hemma, om man kan slippa? Resultatet blev att Delhi fick ett större problem med kobror än staden hade innan politikerna utfäste belöningen.

Ekonomiprofessorn Antony Davies, som skrivit om kobrorna, exemplifierar med hur Venezuela förstatligade sin oljeindustri. När vinstintresset försvann och staten misskötte anläggningarna så sjönk givetvis produktionen och därmed vinsterna. Men att förstatligandet var ett misstag visade sig inte omedelbart, vilket i sig är typiskt för socialiseringsprojekt. När sedan oljepriserna sjönk försvann lönsamheten helt, vilket den inte gjorde för andra oljeproducerande nationer, där privata aktörer hade ansvaret. Staten höjde då skatterna och började låna upp så mycket pengar som det bara gick och fortsatte därefter med att speeda upp sedeltryckerierna. Som resultat fick Venezuela en hyperinflation. Priserna steg i höjden så att folk inte längre hade råd att köpa mat. Regeringen införde då priskontroll, vilket ledde till att matproduktionen inte blev lönsam för bönderna. Till slut tvingade regeringen ut folk på åkrarna för att säkra att de inte svalt ihjäl. Med andra ord blev ett slags slaveri den yttersta konsekvensen av att Venezuela nationaliserade oljan.

Ser vi till Sverige är den mångkulturella ideologin och massinvandringen ett gigantiskt kobraproblem. De dödsskjutningar, de bomber, de våldtäkter och den höga kriminalitet som Sverige drabbats av gick att förutse. Om man får tro vår statsminister gjorde dock makteliten inte det. Stefan Löfven påstod att de aldrig såg det komma, vilket inte kan tolkas som något annat än inkompetens.

Valda politiker som inte klarar av sin uppgift är en av demokratins svagheter. Ytterligare en är den näst intill parodiska skillnaden mellan de djärva löften som politiker avger i förhoppning om att bli valda och hur de faktiskt fungerar när de sitter vid makten. Demokratiskt tillsatta politiker tar ogärna risker, eftersom en felbedömning kan medföra att de inte blir återvalda. Att voja och beskärma sig över missförhållanden är ett långt säkrare kort. Men i den politiska kompetensen ingår risktagandet som nödvändigt. Därför kan en upplyst despot mycket väl styra ett land bättre än politiskt tillsatta ledare. I övertydlighetens namn: När jag säger det betyder det inte att jag föredrar despoti framför demokrati. Det är bara ett konstaterande av hur det faktiskt förhåller sig.

Löftespolitiken innehåller också tabun, sådant som inte får sägas. Vänsterpartiet kan inte säga att de vill importera så många invandrare som möjligt för att säkra sin väljarbas. Socialdemokraterna kan inte beskriva islam som en demokratins fiende. De skulle exempelvis aldrig kunna ställa sig bakom följande helt korrekta konstaterande, därför att de då skulle förlora viktiga muslimska väljare:

Islam är en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.

I islams ummah består världen av två delar: ”islams hus” eller ”fredens hus” och ”krigets hus” eller ”de otrognas hus”.

Löftespolitiken, både det som politikerna säger och det som de inte säger, är inte bara demokratins signum utan också dess akilleshäl. Medborgarna luras (ja, luras är en korrekt beteckning) att rösta på ogenomförbara projekt, vilket också är upplysande om de politiker som ställer sig bakom dem. Det är ju dessa politiker som har hittat på projekten. Bedrägeriet leder inte till att de får silkessnöret, vilket de borde få. Tvärtom så belönas de med maktpositioner och höga löner.

Av ett demokratiskt styrt lands politiker krävs två saker: att de är kompetenta och att de representerar folket. Med ett valförfarande där media inte gör sitt jobb och granskar såväl det som politikerna erbjuder, som politikerna själva, finns risken att politikerna varken är kompetenta eller har koll på folkviljan. Så är fallet i dagens Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokratins svagheter I:III

[image error]

I tre på varandra direkt följande avsnitt avhandlas demokratins svagheter. Detta första avsnitt har som grundtema de lurendrejerier som politiker frestas till när de avger sina vallöften. Det andra avsnittet har inkompetensen som tema. Det tredje och avslutande avsnittet handlar om risken för att valda och regerande politiker företräder andra intressen än sina väljares.

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

I den svenska varianten av representativ demokrati har en majoritet av de politiker som sitter vid makten sin egen karriär, möjligheten att behålla sitt jobb och det egna partiets väl och ve som prioriterade intressen. Ambitionen att bygga upp ett samhälle som medborgarna (obs, inte väljarna) vill ha, kommer i andra hand. Likaså, att ha en mer avancerad uppfattning av vad väljarna vill ha och behöver, än dessa själva – något som skulle kunna kallas för en professionell kompetens – finns inte på kartan.

Ett exempel som jag i lite olika sammanhang använt mig av är riksdagsbeslutet i mitten av 1970-talet, att omvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Medborgarna fick aldrig ta ställning i en folkomröstning, men om vi prövar lite kontrafaktisk historieskrivning håller jag inte alls för otroligt att de då skulle gjort något som det är mycket svårt att tro att de skulle göra i dag, nämligen ge klartecken till mångkulturspolitikerna. Mångkultur och att bejaka minoriteternas rättigheter, det låter ju så humant och bra.

Hade politikerna förstått att detta var en svår fråga och konsulterat insatta forskare och andra sakkunniga, så hade de fått klart för sig att ett mångkulturellt samhälle är konfliktfyllt och med en medborgerligt svag solidaritet med nationen. Det går emot vad politikerna gillar, eftersom det mångkulturella samhället är betydligt mer svårhanterligt och riskablare än ett etniskt homogent samhälle. Mångkultur är helt enkelt en dålig politisk idé, porten till ett fattigt och för medborgarna farligt samhälle. I dag är vi där, och det kommer att bli värre. Det kunde politikerna ha förstått år 1975. Kunskapen fanns där, för den som hade velat gå längre än till det som ”låter bra”.

Ytterligare en utgångspunkt för den här texten är vad som i politikernas ögon karakteriserar den ideale medborgaren. Ett första och i det närmaste självklart svar är att det är den medborgare som röstar på det parti som politikern i fråga företräder. Mer kontroversiellt är tillägget att det är en medborgare som aldrig bråkar – på det sätt som folk gör i så många andra länder – utan accepterar att mellan de allmänna valen sitta på läktaren, alldeles oavsett vad makthavande politiker driver för politik. I den meningen är svensken en mycket lojal medborgare. Regeringen och riksdag kan fatta snart sagt vilka för landet och folket förödande beslut som helst, utan att medborgarna ställer till besvär. När detta skrivs pågår folkliga uppror i Hongkong, Irak, Chile och Iran, andra länder onämnda. Kort sagt, medborgarna ska avhålla sig från att aktivt intressera sig för politiken mellan valen. De får vara hur okunniga och passiva som helst. Det skulle emellertid aldrig politikerna erkänna, utan de lägger hellre ut texten om hur önskvärt det är med välinformerade väljare.

Två kompletterande önskvärda drag: medborgarna ska jobba, annars får ju inte politikerna in tillräckligt med skattemedel för sina prioriterade projekt. Medborgarna ska också konsumera, i annat fall avstannar den nödvändiga tillväxten. Sammanfattningsvis: En godtrogen, oinformerad, arbetsam och konsumtionsorienterad medborgare, det är politikernas idealmedborgare i den svenska demokratin.

Det som är kärnan i en demokrati är att politikerna tillsätts och avsätts i återkommande allmänna val, där folket röstar. Detta är en grundförutsättning som det inte går för politikerna att trixa sig förbi, utan att samtidigt förlora sin trovärdighet som demokratibejakande makthavare. Däremot kan de, som med den så kallade januariöverenskommelsen, ignorera väljarnas önskemål och tillsätta en annan regering än den som har stöd i valresultatet. De kan också minimera antalet folkomröstningar och förbehålla sig rätten att fatta vilka politiska beslut som helst, oavsett folkomröstningens resultat.

För den som föredrar demokrati framför politikervälde är givetvis idealet det system som praktiseras i Schweiz, med ofta återkommande och politiskt tvingande folkomröstningar. Något sådant vill svenska politiker absolut inte ha. Det är för övrigt en icke-fråga såväl inom politiken som för systemtrogna media, vilket i sig säger något om demokratins ställning i landet.

För att ett allmänt val ska bli demokratiskt är det första kravet att medborgarna är välinformerade. Dessvärre ligger detta, som sagt, inte på något sätt i politikernas intresse. De gillar hjärntvättade väljare, ju mer hjärntvättade dess bättre. Ett sätt att vara hjärntvättad på är att ha anammat en politisk identitet, vilket betyder att man inte bryr sig om att inför ett val kolla vilket parti som företräder de egna intressena. Sådant vet man ändå. Arbetare ska alltid rösta till vänster, och då företrädesvis på socialdemokraterna. Om de röstar på sverigedemokraterna eller borgerligt, så påstås de rösta emot sina egna intressen. Därför gäller det för socialdemokraterna att, så långt det är möjligt, dölja att av LO-kollektivets väljare håller 31 procent på sverigedemokraterna medan 30 procent röstar med socialdemokraterna (senaste mätningen).

Detta är något som den välinformerade väljaren naturligtvis bör känna till, eftersom det reser frågan om socialdemokraterna verkligen är det parti som bäst gagnar arbetarnas politiska intressen. Det betyder inte att det för den breda folkmajoriteten är problemfritt att lägga sin röst till höger. En kapitalism utan motstånd leder till stora samhällsklyftor. Det är emellertid ännu värre på den andra flanken. Om vänsterpartierna får styra utan motstånd bygger de upp ett totalitärt samhälle. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis gagnar invånarna är kapitalism, eftersom det skapar välstånd. Det gör inte vänsterpolitiken. Men kapitalismen behöver starkt fackligt eller på annat sätt politiskt motstånd, så att inte bara det rikaste skiktet (som i dag) lägger beslag på det växande välståndet. Dessutom bör de rösta på ett parti som är självklart nationalistiskt, eftersom nationalstaten är demokratins nödvändiga förutsättning.

Identitetspolitik hotar demokratin i den meningen att medborgarna ofta förleds att rösta emot sina gemensamma och övergripande intressen. Det gäller också när väljare röstar fram det parti som starkast signalerar sin godhet. Att till exempel Sverige ”som ett rikt land” ska ta ett mycket stort ansvar för världens flyktingar, är något som särskilt kvinnor lystrar till. Men här gäller det att förstå att det som låter bra inte alltid har bra konsekvenser. Kvinnor har knappast någon glädje av att svensk våldtäktsstatistik rasat i höjden, av att det i snitt begås tjugo våldtäkter om dagen i det mångkulturella samhället. En majoritet av dessa begås av de ”flyktingar” som dessa kvinnohjärtan klappar så varmt för.

Här skär invandringsbejakande politiker, det vill säga majoriteten i Sveriges riksdag, pipor i vassen. De talar inte om för väljarna vad som blir konsekvensen av godhetspolitiken. De vill inte ens själva veta det, utan skändar regelmässigt visselblåsarna. Att det är att svika demokratins idé, behöver det sägas? Det har naturligtvis aldrig varit tanken att politikerna, med demokratin som verktyg, ska bejaka och främja ett samhälle som går emot väljarnas intressen, ja värre än så, som skadar dem.

Här visar sig också de systemlojala medierna från sin sämsta sida. Att politikerna bedriver löftespolitik och agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen”, det vill säga att de gör näst intill vad som helst för att fånga in röster, det är skamligt men ändå begripligt. Så ser det ut i alla demokratier, där partierna inför ett val konkurrerar på riktigt. Men det är här som medierna skulle kunna göra sin insats som ”tredje statsmakt”, nämligen att opartiskt granska vallöftena och låta experter komma till tals – forskare och sakkunniga som vet vart olika politiska beslut, som låter bra, i verkligheten leder.

Svensk agenda-journalistik är inte bara en skam utan också ett direkt hot mot landet. I demokratins namn blir folket bedraget av sina egna framröstade politiker, av medierna och – för den delen – även av forskarsamhället.

Sweet dreams! I Sverige har vi en situation där journalister, forskare och andra opinionsbildare helt enkelt inte kan eller vågar berätta ofriserade sanningar. Jag skulle vilja gå så långt att jag betecknar tillståndet som patologiskt. Svensk agendajournalistik är inte bara en skam utan också ett direkt hot mot landet. I demokratins namn blir folket bedraget av sina egna framröstade politiker, av medierna och – för den delen – även av forskarsamhället. Det ska tilläggas att här har också demokratin sin styrka – den har verkligheten på sin sida. När verkligheten punkterar maktens och mediernas lögner, sviker väljarna dem och tvingar bort inkompetenta och bedrägliga makthavare. Allt talar för att de smutskastade och skändade sverigedemokraterna blir största parti i nästa allmänna val. För att sammanfatta i en paradox: demokratin har en inneboende styrka som i det långa loppet besegrar demokratins svaghet.

Något som vi emellertid inte kommer ifrån med demokratin är löftespolitiken. Det demokratiska samhällets motsatta poler är libertarianism och välfärd. I det libertarianska samhället är politikens ansvarsområde begränsat till nödvändigheter. I övrigt är det medborgarna som själva tar ansvar för sina liv. En liten statsförvaltning betyder låga skatter och medborgare, som bland annat köper sig trygghet genom att teckna försäkringar. I annat fall riskerar de att gå under. Vid den andra polen hittar vi välfärdssamhället, där staten alltmer genomgripande reglerar medborgarnas liv. Staten axlar ett föräldraansvar, staten säger att om du cyklar måste du ha skyddshjälm, pappor måste vara med sina barn och sitter du i en restaurang får du inte röka en cigarrett efter maten. Vid de återkommande valen måste politikerna avge löften, för att locka väljare. Som en konsekvens växer det politiska reviret ständigt i en demokrati – tills det slår i skattetaket därför att politikerna använder ju medborgarnas pengar för att uppfylla sina löften.

Libertarianer har ett underläge när det gäller demokratiernas löftespolitik. Låga skatter är ett bra löfte, men i övrigt? De partier som säger att det gäller att ta från de rika och ge till de fattiga och att det faller på statens ansvar att alla medborgare får ett gott liv, har ett mycket bättre utgångsläge. Det motiverar högskattesamhället och därmed också slöseriet med allmänna medel.

Libertarianer hittar vi bland de medborgare som bäst förstår sig på hur samhället och politiken fungerar, medborgare som inte låter sig luras av den gängse politiska retoriken. Något libertarianskt politiskt parti har vi emellertid inte. För att ett sådant parti ska kunna fånga väljare krävs välutbildade och engagerade medborgare. Det kräver i sin tur ett annat medielandskap. Det är fel att säga att den vägen är oframkomlig i Sverige. Det är värre än så: Den vägen finns inte.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Två hypoteser om islamism

[image error]

Alla samhällsbildningar socialiserar sina medlemmar till att leva efter gemensamma regler. Mänskligt samarbete och de framsteg som därmed möjliggörs skulle annars inte existera. Likaså, alla samhällen har haft sina upproriska tonåringar och det har också alltid funnits missanpassade som inte accepterat kollektivets regler, men de har vanligtvis förlorat. Samhället vinner nästan alltid genom att tvinga medlemmarna att bejaka normerna. Går det inte så kastas de oanpassningsbara ut ur gemenskapen.

Detta betyder att de med ett samhällsperspektiv destruktiva identitetsprocesser som i dag dominerar såväl socialt liv, som de högre utbildningarna och politiken, är okända under åtminstone de föregående tiotusen åren i mänsklighetens historia. Håller vi oss till Europa har människor levt i byar med jordbruk och boskapsskötsel där de sociala normerna är såväl fixa som begränsade. Den sociala hierarkin baseras på kön och ålder och alla inom respektive skikt gör samma sak, antingen det nu är jordbruket för männen och att ta hand om barnen och hemmet för kvinnorna. På så sätt levde byborna hela sitt liv i samma lilla gemenskap med samma släktingar, grannar och vänner. Religionen och föreställningarna om världen delades av alla och att välja ett annat liv någon annanstans var en möjlighet för ett så litet fåtal, att det i praktiken var omöjligt. Likaså var möjligheterna till social mobilitet ytterst begränsade.

Denna typ av samhällen är varken plurala eller mångkulturella. Där finns ingen mångfald och heller inga möjligheter för invånarna att välja livsform. Eftersom det inte finns just några alternativ utan det liv man lever är givet, är det meningslöst för individen att stanna upp och börja fundera över vem han eller hon egentligen är – alltså ställa frågor kring sin identitet. Individ och samhälle har inte separerat. Individerna har därför ingen inre identitet som står i opposition till samhället.

Separationen sker i flera steg. Jag ska inte här trassla in mig i en utredning om den inre identitetens födelse utan nöja mig med konstaterandet att det finns flera utgångspunkter. Man kan exempelvis välja Jacques Rousseaus ”Om samhällskontraktet”, franska revolutionen eller kanske den amerikanska självständighetsförklaringen (Thomas Jefferson). Den liberala demokratins genombrott spelar också roll, eftersom den tilldelar individerna en avgörande betydelse i tillsättandet av nationalstatens ledarskikt.

Jag skulle ändå satsa på industrialismen som den viktigaste orsaken. I sig är den en förutsättning för den moderna nationalstaten. Modernisering är ett sammanfattande begrepp som lägger grunden för den nationalism som blir den viktigaste nya ideologin i 1900-talets Europa. Men den ser olika ut i olika länder. Väljer vi mellankrigstiden så sticker ett revanschsuget och förödmjukat Tyskland, med Hitler och hans nationalsocialistiska parti ut. Andra länder som England, Frankrike, Sverige och USA går igenom samma brutala industrialiserings- och moderniseringsprocess utan att landa i lika extrema former av nationalism. Därmed är jag framme vid det som är ämnet för denna text, nämligen frågan om islamism bör ses som ett svar på den identitetskris som följer med Västerlandets modernisering.

Den patologiska nationalism som ledde till såväl första som andra världskriget har det gemensamt med islamism att de alla dyker upp vid dramatiska samhällsomvandlingar, närmare bestämt när traditionella och lokala bondesamhällen (Gemeinschaft) moderniseras och knyter an till världen (Gesellschaft). Uppbrottet från den lilla och självklara världen föder förvirring och frustration, det vill säga en identitetskris som ropar på en förklaring och allra helst en fiende, någon att skylla på, antingen det nu är en fientlig nation eller ”de otrogna”.

Den franske statsvetaren och mellanösternexperten Olivier Roy har gjort oss uppmärksamma på att många av de terrorister som plågat västvärlden alltsedan millennieskiftet är andra generationens europeiska muslimer, som har brutit med föräldragenerationens islam. Under tidiga ungdomsår lever de samma slags liv som icke-muslimska ungdomar. De lever kompisliv, röker lite av varje och gillar alkohol, jagar tjejer och ägnar sig åt sport, vare sig de nu följer ett särskilt fotbollslag eller själva idrottar. Ingenting signalerar att de kan bli framtidens terrorister. Emellertid, de är inte framgångsrika med anammandet av den västerländska ungdomskulturen. De skaffar sig heller inte de utbildningar som är nödvändiga för att de ska vara gångbara på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög, upp emot 30 procent. Många blir kriminella.

Andra generationens europeiska muslimer hamnar mellan två kulturer, sina föräldrars som de förkastar och det nya hemlandets, som inte helt och fullt ut accepterar dem. Det är här islamismen kommer med sin lösning. Radikal islamism erbjuder ett alternativt samhälle där de välkomnas och genom sina gärningar kan bli både respekterade och beundrade. De blir pånyttfödda inom islam genom att se på videos där radikala imamer värvar proselyter, eller så kan de omvändas av en fängelseimam. Det är alltså inte fattigdom, utanförskapet eller hatet mot den västerländska kulturen i sig som skapar terrorister. Inte heller har de hamnat där därför att de är religiösa sökare. Många av dem har medelklassbakgrund och har under största delen av sina liv varit såväl religiöst som politiskt ointresserade. När det visar sig att de gör sig skyldiga till terrorbrott eller dyker upp med långa skägg, som beväpnade och stridande islamister i Syrien, är nästan alltid deras egna familjer väldigt förvånade. För dem är transformationen obegriplig.

Olivier Roy menar att detta är en identitetsprocess. Det handlar inte om en radikalisering av islam utan om en islamisering av radikalism, det vill säga det är i grunden samma slags rotlöshet och alienation som skapat tidigare generationers extremister som Leon Trotskij och Ulrike Meinhof, för att ta ett par namn ur högen. Olivier Roy gör med andra ord en socialpsykologisk tolkning, istället för att söka förklaringen i religionen. Han lägger fram hypotesen att det i grunden är samma process som många västerländska ungdomar hamnar i, men som för deras del inte leder till muslimsk extremism (även om det finns exempel) utan till höger- respektive vänsterextremism, klimatalarmism, veganism etc.

Olivier Roy har fått hård kritik av en annan fransk statsvetare och islamexpert, Gilles Kepel, som menar att det inte går att förstå vår tids jihadism utan att ta med religionen, och då i synnerhet den ultrakonservativa salafism som exporteras av Saudiarabien. Att enbart eller främst se jihadismen som en identitetsfråga är alltför begränsat. Först och främst handlar det om religion. Jihadismen är en religiös pånyttfödelse.

I sin bok Identity. Contemporary Identity Politics and the struggle for recognition (2018) frågar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama om de båda förklaringarna ändå inte kan ses som komplementära. Att det handlar om att identitetsmässigt hitta ”hem”, är svårt att tillbakavisa. Men varför är det just jihadismen som lockar? Dessa unga män med muslimsk bakgrund blir ju inte exempelvis anarko-syndikalister eller kommunister. Dessutom, andra former av extremt identitetssökande leder inte till att anhängarna tar livet av sig i självmordsattacker. Om man söker efter en egen identitet kan döden knappast vara något annat än en form av abort.

Muslimsk revitalisering har ju dessutom drabbat hela mellanöstern. Bönder och beduiner har lämnat landsbygd och ökenliv för städer som Kairo, Amman och Alger. Den stora världen har sprängt sig in i det traditionella bylivet via satellitteve och stationer som Al Jazeera och CNN International. Traditionella människor som levt i traditionella byar med ytterst begränsade valmöjligheter med avseende på identitet, har fått stifta bekantskap med en pluralistisk värld med många olika livsval, som kanske enbart har det gemensamt att deras egna traditionella normer framstår som föråldrade och överspelade. Miljoner muslimer har också hamnat i Europa i sitt sökande efter ett bättre liv. De har slagit sig ner i städer som Marseille, Rotterdam, Bradford och Malmö och på så sätt konfronterats med en främmande kultur.

Sekularisering och integration är ett alternativ men också att muslimska befolkningar stärker sin religiösa identitet som ett svar på frågan ”Vem är jag?”. Det handlar om medlemskap i en större religiös gemenskap, umman, en världsomspännande gemenskap för troende muslimer, representerad av politiska partier som Egyptens Muslimska brödraskap eller Tunisiens Ennahda. Den respekt du inte kan få i omvärlden kan du få där, bland dina trosbröder och systrar.

Vi kan se det i kvinnornas klädsel. Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Många av dessa kvinnor är naturligtvis djupt troende muslimer men andra är inte särskilt religiösa utan klädseln är för dem en identitetssignal. De är stolta över att bli identifierade som muslimer. Dessutom är framträdande muslimska aktivister djupt beundrade i de flesta muslimska länder. Islam är inte avklingande utan tvärtom, världens snabbast växande religion. Allt tyder på att den kommer att gå om kristendomen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.