Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 35

Vi såg det aldrig komma

[image error]

I november 2019 intervjuades Stefan Löfven i SVT:s Agenda om våldsbrottsligheten. Sverige låg då etta i Europa när det gäller dödsskjutningar bland unga män. Statsministern svarade yrvaket att han såg det aldrig komma. För det fick han mycket kritik, bland annat skrev SvD-journalisten Göran Eriksson att Stefan Löfven visst såg det komma. I sitt sommartal 2015 sa statsministern nämligen att han och regeringen ”sedan dag ett” föresatt sig att bekämpa gängkriminaliteten och att han hade gett ”justitieministern och inrikesministern i uppdrag att ta fram insatser, för att öka polisens förmåga att möta organiserad brottslighet”. Stefan Löfven såg vad som hände – han talade bland annat om ”orons sommar” – men de insatser som gjordes blev i praktiken inte så effektiva. Det var väl mera så att en och annan sakkunnig fick förstärkning i lönekuvertet, medan våldsbrottsligheten eskalerade.

Det som intresserar mig som inledning till det här blogginlägget är emellertid inte vår statsministers och regerings handfallenhet, när det gäller att stoppa eller åtminstone minska på våldskriminaliteten, utan uttrycket ”vi/jag såg det aldrig komma”. Det gäller nämligen skrämmande ofta för avgörande händelser, riktigt stora förändringar, att de tar såväl makthavare som opinionsbildare och oss andra på sängen.

Tsunamin i Asien 2004 visade hur oförberedda de svenska myndigheter var, som har ansvar för krishanteringen, inte minst Utrikesdepartementet. Skogsbränderna i Västmanland visade också ett oförberett myndighetssverige. Vidare, det var nog inte många som förstod vad som höll på att hända när Metoo-rörelsen tog fart. Likadant med Corona-pandemin. Den överraskade svenska beredskapsmyndigheter med brallorna nere och har hanterats så illa – vilket dödstalen visar – att New York Times konstaterar att Sverige blivit ett pariahland i Skandinavien. Övriga länder vill som bekant inte släppa in svenskar.

Den senaste ”överraskningen” är Black Lives Matter-rörelsen. När jag såg att polismordet på George Floyd ledde till upplopp i Minnesota, som sedan spred sig till andra städer i USA, så blev jag inte överraskad. Däremot var jag totalt oförberedd på att svenska ungdomar (mestadels) – trots förbudet att samlas fler än femtio personer – skulle sluta upp i tusental och demonstrera – i Stockholm och Göteborg. Vi har ju ingen rasistisk historia av amerikanskt slag och det finns ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Dessutom, hur ligger det till med statistiken? Hur ofta är det som vita poliser dödar svarta medborgare – i jämförelse med andra amerikanska mord? I tidskriften Fokus skrev chefredaktören Johan Hakelius:

I en undersökning mellan 1976 och 2004 var nästan 95 procent av de som mördat svarta amerikaner själva svarta. Andra mätningar som gjorts ger liknande resultat: mellan 1980 och 2008 mördades 93 procent av svarta offer av svarta förövare, under 2018 var 88 procent av de som misstänktes för mord på svarta själva svarta.

Se också diagrammet ovan, som visar statistik från FBI. Nya Tider är mig veterligt den enda svenska tidning som publicerat denna viktiga sakinformation.

Min egen spontana reaktion var att det var totalt uppåt väggarna med BLM-demonstrationer i Sverige. Om de hade demonstrerat mot den svenska äldrevården, där frågan är om inte ett massmord blivit resultatet av myndighetsinkompetensen och nonchalansen, då hade jag begripit det. Men detta med en BLM-demonstration – enkelt uttryckt, jag såg det aldrig komma.

Då tror jag mig ändå vara en av dem som har lite bättre koll än gemene man på ungdomsgenerationen och fenomen som Woke, SJW (Social Justice Warriors), transrörelsen och den rasism som i form av ett approprieringsförbud (också det totalt oväntat) växer fram hos den unga generationen. Ibland, lite elakt och samtidigt träffande, kallas den för snowflakes – eftersom anhängarna ser sig själva som offer i alla möjliga sammanhang.

När vi läser att JK Rowling, författaren till Harry Potter-böckerna, möts med massiv kritik för att hon ironiserar över transrörelsen, som inte gillar ordet kvinna – det är för snävt – utan hellre väljer beteckningar som ”Människor som menstruerar”, skrattar vi därför att det är så befängt. På Twitter skrev hon: ”Jag är säker på att det finns ett ord för det. Hjälp mig här” och exemplifierade med engelska felstavningar av ordet women: ”wumben? wimpund? woomud?”

Twitter-följare kallade kommentaren för transfobisk eftersom det finns transpersoner och icke-binära som också menstruerar. Den amerikanska hbtq-organisationen GLAAD skrev att Rowling lierade sig med en ideologi som medvetet snedvrider fakta om transpersoner och att det 2020 inte finns någon ursäkt för det.

Denna extrema ungdomsgeneration uppfattas nog varken i Storbritannien eller i Sverige som ett reellt samhällshot. Det är löjeväckande och kul läsning. På ett likartat sätt tänkte jag också, när jag befann mig vid Stockholms universitet under 68-upproret, ungdomsradikaliseringen och FNL-grupperna. Trots att jag själv var lika ung så var jag klar över att detta var ideologiska krumsprång som hörde ungdomen till. Mina kompisar skulle mogna, det skulle gå över. Inte kunde jag tro att de skulle bära med sig sina övertygelser in i maktens korridorer och skapa det PK-Sverige vi nu brottas med, och som gör så många människor illa.

Det finns flera anledningar till att hissa stora varningsflaggan för BLM. Den har kraft att engagera unga människor – även i städer och länder där den är totalt malplacerad och irrelevant. Nu senast läser jag om Stuttgart i SvD om ett uppblossande våld, som vissa kopplar till corona-krisen men som andra, vilket ter sig mer relevant, kan kopplas till BLM. Förloppet var ungefär detsamma som vid andra upplopp. Polisen kontrollerade en ung man som de misstänkte sålde droger och inom loppet av sekunder attackerades de av omkring 500 ungdomar, som krossade fönsterrutor, plundrade affärer och angrep polisen. I en videofilmad scen ser man en polis som blir sparkad i ryggen. Tomas Lundin skriver:

För polisen och för många tyska politiker finns det en omedelbar koppling till protesterna i hela världen mot rasism och polisvåld efter George Floyds död i Minneapolis den 25 maj. Sedan dess ser man också i många tyska storstäder bokstäverna ACAB, förkortning för engelska ”All Cops Are Bastards” …

För Sverige, som redan har svårt att rekrytera poliser för att möta den eskalerande brottsligheten är detta mycket farligt. Vilka ungdomar vill utbilda sig till poliser och komma på kant med hela sin egen generation?

Men det är faktiskt ännu värre. I USA växer andra parallella rörelser fram, som attackerar de institutioner som byggts upp kring vetenskap och logiskt tänkande (läs: det västerländska förnuftet). En av dem heter #Shut downAcademia”, en annan ”Shut downSTEM” (STEM ska uttolkas Science, Technology, Engineering and Mathematics). Anledningen är att detta är ”vithetens bastioner” (och till en del också asiaternas). Detta trots att samtliga universitet och högskolor gör sitt bästa för att rekrytera från de ”förtryckta” etniska minoriteterna. De ser ju anklagelserna för rasism och för dem handlar det om rena självbevarelsedriften. Men som ni ser med BLM och de fakta som redovisas i diagrammet: Här har de som för fram fakta och sakförhållanden ingen chans att hävda sig.

Se också att här är det ingen Lenin, Hitler eller Mao som lyckas elda folkmassorna och ta ledningen. Det här är en ledarlös upprorsrörelse som är i det närmaste självgenererande. Det är den unga generationen och de kommer att ta plats vid maktens lägereldar. Om inte alla vi med förnuftet och verklighetsförankringen i behåll lyckas sätta stopp, så kommer denna generation att fullborda den västerländska kulturens självmord. Det finns ingen som helst anledning att tro att denna tidsströmning kommer att självdö. Detta vansinne kan bli framtidens ”nya normalitet” på samma sätt som 68-generationen byggde upp det PK-Sverige som lägger sitt största krut på att förfölja oliktänkande. Jag ser att Expo nu varnar för den högernationella reaktion som kan följa efter corona, i lågkonjunkturens Sverige. Jag tror att det är en riktig analys men som varning riktar den sig åt helt fel håll. Den verkliga faran kommer från Woke-generationen. Jag ser den komma!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sverker Sörlin och klimatet

[image error]

Sverker Sörlin är idéhistoriker, professor i miljöhistoria vid KTH och en av medlemmarna i myndigheten Klimatpolitiska rådet. Påpassligt i coronaepidemins kölvatten har han nyligen gett ut en bok med titeln ”Kris! Från Estonia till Corona”. Boken var gratis att i pdf-format hämta hem till och med den 15 juni. Numera kostar den 59 kronor och finns bland annat på Bokus och Adlibris. I föregående blogginlägg recenserades den av Karl-Olov Arnstberg.

Som rubriken anger begränsas detta blogginlägg till att gälla Sverker Sörlins klimatperspektiv. Det presenteras i kapitel fyra och är föga förvånande betitlat ”Klimatkris”, med den oavsiktligt träffande underrubriken ”Vår tid är en tidens och tillitens kris”. Just så! Vem kan tro på det som exempelvis MSM rapporterar om klimatet? Förutsägelser kommer på skam, självsäkra uttalanden visar sig vara rena påhitt och de klimatmodeller som används har utomordentligt låg träffsäkerhet.

Vad jag kunnat utröna saknar Sverker Sörlin naturvetenskaplig bakgrund. Förmodligen är det den egenskapen som gör att han anses vara lämplig att vara med i rådet, vars uppgift beskrivs så här på myndighetens webbplats:

Klimatpolitiska rådet är ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan som utvärderar om regeringens samlade politik leder mot målet om noll utsläpp år 2045.

Notera att jag håller mig bara till det som Sverker Sörlin skriver om klimatet. Det andra lämnar jag därhän, förutom den allmänna reflexionen att många verkar leva i föreställningen att kriser är undantagstillstånd och att livet mellan kriserna utgörs av kontinuerlig välmåga, harmoni och lycklig samvaro. I själva verket är livet ett ständigt val mellan olika handlingsalternativ – en färd mellan konflikter, stora och små. Kris är därför inte något extraordinärt utan det reguljära tillståndet. Ibland är kriserna stora, ibland små, men det är alltid kris någonstans och i något sammanhang.

Att Sörlin är klimathotstroende är välkänt, liksom hans aversion mot alla som inte delar hans åsikter. Ett exempel är DN-artikeln ”Klimatförnekarnas vanvördnad saknar gräns” från april 2018.

Bara ordvalet – klimatförnekare – visar var han hör hemma. Hur går det till att förneka klimatet? Det lär rimligen finnas oavsett vad man tycker. Test: Försök att förneka luft och se hur det går! Och så här insinuant skriver han exempelvis om ”Jimmy Åkesson och hans kompani”, liksom andra som inser att frågan om klimatförändringar är ytterst komplex, varför det blir särskilt viktigt att lyssna på såväl experter som lekmän som inte är beredda att oreserverat ordna in sig i ledet bakom de klimathotstroende: ”Deras vanvördnad saknar gräns. I morgon kan det gälla människovärdet”.

Frågan om klimatets förändring, liksom den hastighet det sker med, är en vetenskaplig fråga och kompetenta vetenskapsmän är alltid vanvördiga – om man nu ska använda ett så malplacerat begrepp. Det ingår så att säga i jobbet att vara vanvördig. Sedan, kopplingen till människovärdet, hur ser den ut? Menar Sverker Sörlin på allvar att de forskare och experter, faktiskt rätt många, som hindras att lägga fram sina synpunkter i offentligheten, har så starka moraliska defekter, att det finns risk för att de också är nazister? Eller kanske fascister?

Sverker Sörlin är något av en expert på försåtliga oförskämdheter. Därför blir de delar av ”Kris! Från Estonia till Corona” som behandlar klimatet till en pamflett riktad mot alla klimatrealister, de som ytterst sällan får komma till tals och som ofta förses med diverse nedsättande tillmälen. När Sörlin talar om klimatförändringar är det alltid med en negativ underton, det vill säga det uttalade bivillkoret är att klimatförändringar alltid är av ondo. Dessutom hittar han ständigt antropogena orsaker. Det som händer (och påstås hända) med klimatet är människans fel.

På sid 136 skriver Sverker Sörlin att vi vet ”att världens temperatur kommer att stiga med ytterligare minst två, kanske tre eller fyra grader – på grund av utsläpp som redan skett eller är oundvikliga.”

Nej, det vet vi inte alls. Det är klimatmodeller som visar det. Och modeller är inte fakta. Att leva i klimatmodellernas värld och inte i verkligheten är ett typiskt drag för klimathotstroende.

Att människan är huvudfienden framgår av formuleringar som: ”För det har varit känt länge att människorna förvandlar jorden till dyster oigenkännlighet” (sidan 140). ”Det har varit känt länge ” är en medvetet försåtlig formulering. Och: ”… allt mindre återstår av den natur som fungerar bäst utan oss.” (sidan 141)

Så här kan man hålla på att detaljgranska texten mening för mening, sida för sida. Det vimlar av exempel på Sverker Sörlins förakt för människan och övertygelsen om att världen blir ett paradis bara människan försvunne.

Att fakta inte är så viktiga för Sörlin framgår av följande minst sagt häpnadsväckande formulering: ”All /…/ omvandling har skett genom allianser mellan vetande och värderingar, de senare är viktigast men kunskap kan i vissa lägen vara avgörande”. (sidan 142). Man tar sig för pannan: ”… kunskap kan i vissa lägen vara avgörande.” Är det månne här vi har grundbulten i klimathotsindustrin, det vill säga kunskap och fakta sätts på undantag för de ”rätta” värderingarna? För det är ju så som tonerna går; om man inte är klimathotstroende är man en ond människa. Tänk bara på Greta Thunbergs ”How dare you?”

Vissa passager i klimatkapitlet måste jag läsa om flera gånger för att försäkra mig om att där verkligen står det som jag först trodde mig läsa. Det dramatiserande språket gör det svårt att värja sig mot tanken att Sörlin är ute efter är någon form av diktatur – en klimatdiktatur. Det är han i sig inte ensam om. Minns det famösa uppropet från 2019 där ett antal ”influencers” ville ha diktatur.

Nettot blir att alarmister, som Sverker Sörlin, har lämnat vetenskapen till förmån för PK-certifierad godhetsposering och diktaturromantiserande. Nu gäller det att uppamma hat mot bilar, flyg och rött kött. Låt känslorna flöda! Undertryck fakta och kunskap! Injicera gärna klimatångest hos de unga! Sverker Sörlin skriver:

För att nå klimatmålen måste en hel nation, ja på sätt och vis en hel värld, förändras. Då är inte bara energipolitiken utan också arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken, utbildningspolitiken, även mediepolitiken och livsmedelspolitiken viktiga. En värld utan växthusgaser har alla förutsättningar att bli en bättre plats. En värld där vi misslyckas med denna uppgift vill jag inte tänka på (s. 186-187).

Den värld utan växthusgaser som Sverker Sörlin drömmer om skulle snabbt dö ut. Utan fotosyntesen, som förutsätter koldioxid, är det tack och adjö till den värld vi känner i dag. Inga växter. Ett fåtal djur. En brun planet. Sörlin drivs så hårt av sina övertygelser att logiken trasas sönder. Men är man stark i tron behövs inga bevis.

Det som ska förändras är alltså bland annat utbildningspolitiken och mediepolitiken. Jag förmodar att Sörlin med ”förändra” avser ”styra”, annars funnes det risk för att fakta skulle komma fram och att folk därigenom skulle bibringas kunskap. Bara den rätta läran tillåts!

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sverker Sörlin, en politisk demagog

[image error]

Den produktive idéhistorikern Sverker Sörlin är en av DNs mest uppburna medarbetare. På Atlas förlag har han just kommit med boken ”Kris! Från Estonia till Corona”, som fram till den 15:e juni kunde laddas ner gratis som pdf från nätet. Boken är ett kompilat och kärnan består av artiklar som han skrivit i Dagens Nyheter.

På bloggen publiceras idag en recension av boken som helhet och senare, eftersom här finns ett stort avsnitt om klimatet, också en recension skriven av den i klimatfrågan engagerade och mycket kunnige Rolf Oward.

Den bloggläsare som tipsade mig om att boken gick att ladda ner kommenterade: ”En bok full med ovanligt oärlig argumentation riktad mot dem som tänker annorledes än herr Sörlin själv. Men den skiljer sig inte i något avseende från det som sägs och skrivs av de rättänkande i dagens Sverige. Sörlin tar till alla de fula knep som vi fick lära oss att inte använda när vi läste om argumentation och arguments giltighet i filosofin på gymnasiet.”

Mitt allmänna intryck är att Sverker Sörlin är en sympatisk forskare. Han skriver inom en tacksam genre, idéhistoria, men jag nog aldrig läst något av honom på riktigt, annat än en och annan artikel i DN, varav jag inte minns en enda. När jag nu tar del av hans fluffiga och starkt godhetssignalerande PK-prosa förstår jag varför. Till exempel läser Sverker Sörlin i New York Times om ett elvaårigt bostadslöst barn i New York och skriver ”Jag gråter i stort sett hela tiden medan jag läser”. Det är nämligen förfärligt hemskt att en stad där det bor så många miljardärer också rymmer barn, som det är väldigt synd om. Jag funderar på om detta är sant, att karln faktiskt sitter och gråter, eller om det bara är ett retoriskt grepp. Jag lär aldrig få veta svaret, men känner ett starkt obehag.

En regering ska följa lagen och förnuftet ska givetvis sitta i högsätet. Den regering som låter sig styras av känslor, är ett direkt hot mot demokratin. Det vet naturligtvis Sverker Sörlin. Eller vet han inte det? I boken tar han upp ett utvisningsärende från mitten av nittiotalet och skriver:

Detta är Sverige, vintern 1996: En socialdemokratisk regering, med statsråd som ena dagen leder antivåldskampanjer och engagerar intellektuella (som mig själv) att skriva och tala mot våld och rasism, fattar nästa dag det grymma och hjärtlösa beslutet att avvisa de två familjerna Sincari. Man spelar den vidriga opinion i händerna som inget hellre vill än hålla Sverige ”svenskt”.

”Den vidriga opinion /…/ som inget hellre vill än hålla Sverige svenskt”. Så skriver inte en forskare. Så skriver – och här är begreppet relevant – en auktoritär person, en DN-skribent som inte tål att det finns andra perspektiv än det egna, som inte ens tål att staten tillämpar gällande lagar och regelverk.

Jag började läsa med förhoppningen att få del av en politiskt korrekt intellektuells argumentering för sina ståndpunkter. Istället får jag ta del av en salvelsefull prosa, som håller ett betryggande avstånd till verkligheten. Synd – jag hade gärna mött lite skarpsinnigt motstånd – inte minst för att få en mindre dystopisk bild av tillståndet i den moraliska stormakten. Där hade Sverker Sörlin och jag kunnat mötas: vi vill ju båda att det ska gå bra för Sverige.

Bokens kärna är de politiska kriser som avlöst varandra, från flyktinghösten 2015 till det som Sverker Sörlin kallar för ”den auktoritära nationalkonservatismens” slutliga opinionsgenombrott i Sverige hösten 2019. Det är naturligtvis gravt förolämpande att kalla det riksdagsparti för auktoritärt, som har den ojämförligt största och mest engagerade folkrörelsen bakom sig. Jag hade velat läsa en förklaring, därför att givetvis finns det disciplinerande auktoritära krafter hos sverigedemokraterna – det finns hos alla riksdagspartier. Jag har dock svårt att tro att Sverker Sörlin ens lekt med tanken på att se moderater och socialdemokrater som auktoritära.

Frågan är om han känner till att alla svenska riksdagspartier kräver en så kallad kandidatförsäkran från de politiker som vill bli riksdagsmän. I synnerhet är texten hårt styrande för de tre största partierna, socialdemokraterna, moderaterna och sverigedemokraterna. Ett genomgående krav är att kandidaten avsäger sig sin personliga integritet. Det betyder att all offentlig makt i Sverige inte längre utgår från folket utan från partikanslierna.

Av en forskare kan man begära att begreppen är precisa och när de avviker från praxis också ges en förklaring. Det gäller inte bara för begreppet auktoritärt utan också för begreppet nationalkonservativt. Att Sverigedemokraterna är det mest nationalistiska av riksdagspartierna, därom råder ingen tvekan. Men att de är konservativa stämmer illa med verkligheten. De plockar idéer från såväl höger som vänster och vill man vara elak – vilket DN-skribenten Sverker Sörlin vill vara – så kan man säga att de mest strävar efter att vara som socialdemokraterna var före 1968, det vill säga att de drömmer sig tillbaka till en tid som aldrig kommer åter.

Min uppfattning att Sverker Sörlin inte skriver som forskare utan som politisk demagog stärks när jag läser att han räknar Ungern till de länder som ”redan genomgår sina stadier på tyranniets väg” och ”ser corona som ett tillfälle att inskränka ytterligare på medborgerliga fri- och rättigheter”. För det första går det ingen politisk skiljelinje mellan länder med hårdare respektive mildare restriktioner mot corona, men framför allt, med vilken rätt skriver Sverker Sörlin att Ungern befinner sig på ”tyranniets väg”? Kan han nämna ett enda europeiskt land vars ledare i allmänna val har fått ett starkare folkligt stöd än Viktor Orbán? Det är just det som demokrati handlar om: folkstyre.

Tillsammans med två andra mycket politiskt korrekta aktivister och DN-skribenter, Ola Larsmo och Elisabeth Åsbrink, har Sverker Sörlin redigerat en antologi med titeln ”Handbok för demokrater: Hur gör en enskild människa för att värna demokratin?” Den man som betecknar sina politiska motståndare som vidriga skriver:

Vi behöver tala klokare och hövligare med varandra. Vi behöver därför också lyssna. Vi behöver även lyssna till förlorarna. Det är nu förlorarna i världen som upplever besynnerlig medvind.

Sverker Sörlin ser fattiga barn och migranter som förlorare som måste få alla goda medborgares och statens stöd. Men han vill absolut inte se dagens svenska vardagsverklighet med medborgarna som förlorare, trots att de drabbas av våld och våldtäkter, svenneförakt, kriminalitet, skjutningar, handgranater och bilbränder. Andra välfärdssjukdomar som vårdköer, polisbrist, bostadsbrist och myndighetspolitisering onämnda. De medborgare som protesterar – såväl etniska svenskar som invandrare – för dem är inga fördömelser grova nog. Märker inte Sverker Sörlin sin kognitiva dissonans när han delar upp förlorarna i sådana som får honom att gråta och de som han betraktar som auktoritära och fascistiska?

Ett begrepp som Sverker Sörlin okritiskt anammat är filosofen Karl Poppers ”Det öppna samhället”. Han citerar till exempel gillande den dåvarande statsministern Göran Person, när denne efter mordet på utrikesminister Anna Lindh sa att svenskarna måste ”sluta sig samman för att värna det öppna svenska samhället”.

Popper definierade det öppna samhället som ett samhälle där individen som ”moraliskt subjekt” tar ansvar för samhällsutvecklingen. Samhällets strukturer kan kritiseras, förändras och endast utvecklas genom debatt och medvetna åtgärder för samhällsförändring. Det hade varit intressant att få följa professor Sörlins argumentation för att Sverige verkligen är ett öppet samhälle. Jag anser att det är en vilseledande deklaration av samma slag som när det totalitära Nordkorea kallar sig demokratiskt. Går det att, utan att göra våld på verkligheten, tala om ett så starkt repressivt samhälle som Sverige som öppet? De svenskar som inte vill stanna kvar på läktaren och se hur det går åt helvete, utan som i Karl Poppers efterföljd tar ansvar för samhällets utveckling, får räkna med risken för att förlora jobbet, kallas för nazister och rent allmänt skändas i den offentliga debatten – när man inte totaltiger ihjäl dem. Jag har väldigt svårt att tro att Karl Popper skulle se det värdegrundstotalitära samhälle Sverige som ett öppet samhälle. Det är en frågeställning som Sverker Sörlin inte ens är i närheten av, när han om det öppna samhället skriver:

Denna bejakande öppenhet är vår främsta tillgång, livsluften för vårt välstånd och vår demokrati. Eller rättare sagt, så var det tills för bara några veckor sedan /…/ Vi ska nu vänjas vid tanken att det är Sverige som är i ”flyktingkris”, inte de som flyr från slakt och tortyr. Det finns förstås en gräns, men den restriktivitet som nu införs härstammar inte från folkets flertal utan ytterst från den främlingsfientliga populismen. Mönstret är detsamma i stora delar av Europa. Främlingsfientliga minoriteter som växer skrämmer just nu hela det politiska fältet till anpassning. /…/ Därför är detta inte bara en kris, utan ett dilemma för demokratin. I hela Europa, och just nu också i Sverige. /…/ Vi vet att mångfalden är skapande och befriande. År 2015 har varit ett år av prövningar men också ett år av fantastiska vändpunkter.”

Jag kan undra om Sverker Sörlin är så godtrogen och verklighetsfrånvänd att han faktiskt tror att ”mångfalden är befriande” och att de välfärdsmigranter som sedan millennieskiftet översvämmat Sverige är flyktingar som sökt sig till den svenska välfärden för att komma ifrån ”slakt och tortyr”?

För Sverker Sörlin är demokrati inte att följa folkets vilja utan att ha samma åsikter som han. Den folkliga reaktionen mot en elit som sviker sitt eget folk – den påstår han utgör ett hot mot demokratin. Det är svårt att släppa tanken att Sverker Sörlin varken vet vad demokrati eller ett öppet samhälle är. Det är bara begrepp som han använder för att visa sin lojalitet till en makt- och medieelit, som svarar med att ge honom hart när obegränsat utrymme i offentligheten.

Sverker Sörlin tillhör det etablissemang som tolkar det växande politiska motståndet mot en globalistisk politik som fascism. Det är mörkret som väntar, om inte ”trollkretsen” besegras:

Vi som lever i Sverige har också vanligtvis kunnat glädja oss åt att leva med en ljus tanke om framtiden. Men på senaste tiden har det inte varit så. Det har fallit en skugga över själva tiden. På nytt, som tidvis i det förra århundradet, har mörka krafter i samhället börjat formera sig. De som söker sig till dessa mörka krafter kan ibland ha förklarliga skäl och legitima punkter av kritik. Men när de väl kommit in i den mörka trollkretsen tar ofta något annat över.

Han blir lite ljusare till sinnet när han får prisa de fantastiska svenska medierna. Då blommar Sverker Sörlins prosa och det låter förmodligen bra för den som ingenting vet i sakfrågan. Att han älskar svenska media, det är tydligt och varför skulle han inte göra det, så mycket utrymme som han får:

Vi har på många sätt fantastiska tidningar i Sverige, vi har en vital och ypperlig public service. Men de kan bli ännu bättre på att bekämpa mörkret. Den stora faran är normaliseringen. Jag ser det tydligt sedan flera år, hur en avhumanisering äter sig in, även i så kallat respektabla kretsar. Vissa ledarsidor bör fundera över sin värdegrund. Det blir inte trevligare för att det är ett nytt århundrade för demokratin. Vi kan alla göra mer. Framförallt kan vi avkräva föraktets och avhumaniseringens kolportörter svar: Var kommer din information ifrån? Berätta – vad är din källa? Inför så enkla frågor brukar även de tvärsäkra tystna.

Sverker Sörlin vänder sig mot ”de tvärsäkra” men jag har svårt att tänka mig någon som är mer tvärsäker än Sverker Sörlin. Problemet är att vi som vill ställa etablissemanget till svars för den samhällsdestruktion som deras politik lett till, absolut inte släpps fram i offentligheten. Det är inte vi som kräver att våra politiska motståndare ska hålla käften. Vi vill tala med dem som har makten, men de vill inte tala med oss och absolut inte höra vad vi har att säga. Och det är nog den enda förklaring jag silar fram ur Sverker Sörlins bok: Varför ska man vilja tala med oss? Vi är ju vidriga!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Postmodernismens mörka hjärta

[image error]

Dagens bloggtext är skriven av Gunnar Sandelin. En kortare version, som innehåller första halvan av denna text, har tidigare publicerats på sajten Det Goda Samhället.

Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.

Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande kan spela upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Med en närmast plågad framtoning beskriver Jordan Peterson postmodernismen som ett fientligt maktövertagande, som en ”en långt mer uthållig, illasinnad, skadlig, nihilistisk och intellektuellt attraktiv doktrin än vad som allmänheten ännu har fått klart för sig”. Sedan marxist-leninismens totala sammanbrott i slutet av åttiotalet har postmodernismen verkat som vänsterns nya religion, ett substitut som ersatt den klassiska motsättningen mellan arbetarklass och bourgeoisie och istället delat upp världen i nya hierarkier av offer och förtryckarkategorier, baserat på identitet. Den har, trots att de flesta är omedvetna om dess påverkan, injicerat avund, skuld, misstro och maktkamp överallt i det västerländska samhället.

I början av sitt anförande rekommenderar Peterson en bok som filosofiprofessorn Stephen R C Hicks har skrivit och som Timbro förlag för några år sedan översatte i en billig pocketupplaga: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Här får läsaren följa med på en spännande, men stundtals mycket abstrakt, filosofisk resa från den förmoderna världsbilden till 1600 och 1700-talets upplysning och ”modernism”. Därefter vidare till motupplysningen, som ligger ett århundrade senare i tidsspannet. Författaren menar att den senare undergrävde förnuftets och vetenskapens strävan mot frihet, välstånd och individualism, samt banade väg för det kollektiva och subjektiva som är det postmodernas kännetecken.

Hicks framhåller sådana historiska filosofer som i första hand Kant, men också Rousseau och Hegel, som postmodernismens anfäder. Nietzsche, Kirkegaard och Marx förde sedan traditionen vidare i en andra våg, följda av Heidegger och Wittgenstein.

Hicks menar att det är en missuppfattning att Kant skulle vara en upplysningsfilosof och understryker att Kant menade att förnuftet inte kunde begripa någonting och att han upphävde vetandet till förmån för tron, medan Nietzsche ansåg att förnuftet bara var till för verbala och livsoförmögna veklingar. Det går att invända mot att Kant kritiserade det rena förnuftet, inte för att avfärda det utan för att utforska dess gränser, men Hicks gör en annan bedömning. Ju närmare nutid vi kommer, desto handfastare blir tonen:

Postmodernismen förkastar det förnuft och den individualism som hela den upplysta världen vilar på. Sedan utmynnar det hela i ett angrepp på upplysningsfilosofins följder i sin helhet, från kapitalism och liberala styrelsesätt till vetenskap och teknologi.

Särskilt har de postmoderna dogmerna universitetsvärlden i sitt grepp, i allt från humaniora och utbildning till olika intersektionella studier. De som idag styr oss med sina påbud om värdegrund är vanligtvis okunniga om postmodernismen. De känner inte till att det är detta filosofiska tankegods, med sina dogmer om genus/sexuell läggning, pigment, klass och religiös tillhörighet, som ligger bakom deras politiska korrekthet. Som tidigare nyhetsreporter på SVT undrar jag hur många journalister som ifrågasätter var deras narrativ kommer ifrån. När i skrivande stund Paolo Roberto, en vit, heterosexuell, framgångsrik man ertappats med sexköp blir det stort mediepådrag, medan den sedan årtionden grava överrepresentationen av utrikes födda vad gäller våldtäkter så gott som alltid förbigås med tystnad.

Kärnan i postmodernisternas tänkande är att de på alla plan avvisar hela det västerländska samhällets grundläggande struktur och existensberättigande. I deras ögon utgör väst bara ett vitt, patriarkalt, kapitalistiskt, kolonialt system som fört med sig dominans, förtryck och förödelse. Chefsideologen Jaques Derrida (1930-2004) sammanfattade den i ett enda ord som fallogocentrisk. Detta trots att den västerländska kapitalismen, med alla sina brister, har lyckats med att producera ett högre välstånd för sina medborgare, än vad något annat samhälle i mänsklighetens historia, klarat av.

De vänsteraktivistiska och närmast teknikfientliga postmodernisterna strävar efter en dekonstruktion av hela den tillvaro som vi lever i. Denna pågår oavbrutet i vår kultursfär, trots att vi vet att alla samhällen som har jämlikhet och jämställdhet som absolut prioriterade mål på sin politiska dagordning, inte har åstadkommit någonting annat än totalitarism och mänskligt lidande på alla plan. ”Det finns inte ett uns av tacksamhet hos dessa människor, trots att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar”, sammanfattar Peterson.

Den postmodernistiska strategin smiter under radarn eftersom den riktar sig till en mottagare som ska uppfatta sig själv som offer för en orättvis struktur, vilken ska komma att upphävas i framtiden Det som är tilltalande för den postmoderna vänstern, i denna nedmontering av verkligheten, är att vädja till känslan istället för förnuftet. Mottagarna behövde något mer konkret och närliggande att identifiera sig med än solidaritet med ett abstrakt internationellt proletariat. Därför kom 1950-talets kunskapsteoretiker på att det är lättare att få makt över människors, och särskilt de ungas, sinnen om man vädjar till något som kräver en lägre intellektuell kapacitet än studier av marxistisk teori. På så sätt övergick man till att istället sätta identitetsbaserade kategorier såsom kön/sexuell läggning, ,etnicitet, religiös tillhörighet, social status eller annan gruppidentitet i fokus.

Enligt postmodernisterna är kunskapen relativ och socialt konstruerad. Därför finns det egentligen bara åsikter. Därmed blir också alla försök till objektiv strävan och välvilliga meningsutbyten oönskade. ”Det är meningslöst att tala för, eller emot, förnuft, sanning eller kunskap”, hävdade en av postmodernismens portalfigurer Michel Foucault (1926-1984). Det enda som återstår är ett konfliktsökande med maktkamper mellan olika identitetsgrupper, ett allas krig mot alla för att försöka att placera sig högst upp på den intersektionella skalan. ”Halmgubbar” och personangrepp blir därför viktiga vapen i arsenalen, där (grovt uttryckt) vita, män och rika är fredlösa medan kvinnor, sexuella minoriteter och tredjelandsmedborgare är fridlysta.

Eftersom språket anses vara ett repressivt vapen riktat mot underordnade grupper, för att dölja den kapitalistiska civilisationens brutalitet, blir konsekvensen att vår tolkning av verkligheten relativiseras. Allting som sägs till slut är ett uttryck för över- och underordning. Postmodernisterna ser språket som ett slutet system, som inte är kopplat till någon gemensam yttre eller inre verklighet där vi kan mötas, utan bara till ännu mera språk. Därför går det helt enkelt inte att etablera en kontakt mellan språk och verklighet, och därför kan språket i retoriskt syfte dekonstrueras och demaskeras i oändlighet. Den socialistiske filosofen Herbert Marcuse (1888-1979), som efter sin död lyfts fram av postmodernister, skrev i boken Människans befrielse från 1969:

Det politiska språket är ett vapen i händerna på Etablissemanget. Om den radikala oppositionen utvecklar sitt eget språk så protesterar den spontant, undermedvetet mot ett av förtryckets och förtalets mest effektiva hemliga vapen.

Under den senare delen av sextiotalet kom de ursprungliga vänsterteorierna att omformas, eftersom arbetarklassen i väst var ovillig att ta till revolutionärt våld. Fokus flyttades istället över på att kapitalismen, trots sitt välstånd, gjorde folket till psykiskt förslavade och utarmade konsumenter. Enligt Marcuse, denne studentrevoltens ideologiske pådrivare med sin bakgrund i Frankfurtskolan (jag har hans flera av hans böcker från 1967 och framåt i bokhyllan och jag ser att jag som tonåring har strukit för vissa passager) skulle Marx alienationsteori och Freuds psykoanalys smälta samman till ett recept för mänsklig frigörelse för underklassen. Den skulle befrias från sin endimensionella tillvaro, föras bort från kapitalismens ”repressiva tolerans”, där människans verkliga behov och känslor är undanträngda, till den socialistiska utopins välkomnande och autentiska värld.

Men de utomparlamentariska (ett modeord på den tiden) studentrevoltörernas drömmar om ett klasslöst paradis kom av sig. Che Guevara blev skjuten 1967 (jag minns en klasskamrat på gymnasiet som kom med sorgband på rockuppslaget morgonen därpå). Istället intog det sena sextio- och tidiga sjuttiotalets vänsterterroristiska rörelser scenen, i Europa med italienska Röda Brigaderna och tyska RAF (Baader Meinhof-ligan) i spetsen. Maos lilla röda utkom ständigt i nya upplagor (min är från 1970), trots att kunskapen om kulturrevolutionens fasor inte var okända. I mitten av sjuttiotalet var emellertid den yttersta våldsvänstern besegrad i väst, sammanbrottet var ett faktum och dess ledare var döda eller fängslade.

Hoppet om en socialistiskt maktövertagande var ute ur blickfånget hos dem som trodde på den dialektiska materialismen, men Marcuse pekade ut riktningen, när han 1974 sade att ”den nya vänstern kommer att återuppstå vid universiteten”. Det var där stafettpinnen lämnades över till den kommande generationen med välutbildade filosofer och postmodernister som Habermas, Foucault (den senare medlem i franska kommunistpartiet under samma tid som Pol Pot och uttalad maoist 1968) och Derrida som ideologiska frontfigurer. Det var samma riktning som skulle komma att kallas för kulturmarxistisk och som grundade sig på den italienska kommunisten och filosofen Antonio Gramsci, vilken på tjugotalet riktade om vänstern från arbetare till intellektuella, för att bryta vad han menade var borgarklassens kulturella hegemoni. Värt att påminna om är också att värdegrunden har sitt ursprung i nittiotalets svenska skolvärld.

Med ordet som vapen och relativismen som strategi sådde postmodernisterna sina frön till den nya vänsterns akademiska riktning mot den politiska korrekthet som vi skördar i idag.

Med ordet som vapen och relativismen som strategi sådde postmodernisterna sina frön till den nya vänsterns akademiska riktning mot den politiska korrekthet som vi skördar i idag. Det var vänstervindarna fortfarande tillräckligt starka för, på sjuttiotalet. Med miljörörelsen kom sedan marxismen att klä om från rött till grönt; nu var det lågteknologi som gällde och det postmoderna tänkandet kom även att omfatta människans förtryckande överordning, i förhållande till naturen.

I sin avklädning av det postmoderna tänkandet framhåller Hicks att det ytterst är machiavelliskt till sin natur, och att dess relativism bara är en retorisk strategisk förklädnad, ett sätt att skaffa sig mer makt för att montera ner hela den västerländska civilisationen. Inkonsekvenser bekymrar inte postmodernisterna. De anser till exempel att det inte finns några sanningar, men samtidigt vet de hur det ligger till. Värdeomdömen är subjektiva, men rasism och sexism är ondska. Teknologin är ond, men de lever gott på den. Alla kulturer ska behandlas lika, utom den västerländska. Dominans är något ont, men inte den politiska korrektheten som följer på det postmoderna maktövertagandet, och så vidare. ”Subjektivism och relativism i ett andetag, dogmatisk absolutism i nästa”, skriver Hicks.

Som framgått är Jordan Peterson och Stephen Hicks uttalade motståndare till allt vad postmodernism heter och ser den som en renodlad vänsterdoktrin, i kölvattnet till socialismens politiska nederlag. Därför har de båda också kritiserats för att vara välartikulerade polemiker, som ger en förenklad bild. Hicks kritiseras exempelvis för vara alltför frejdig när han klumpar ihop terrorister och förkämpar för olika minoriteters likaberättigande under samma postmoderna tak, medan han glömmer bort att kampen för jämlikhet också sågs som någonting eftersträvansvärt av modernismens tänkare en gång i tiden. Varför säger han ingenting i sin sociala kritik om att eftersatta grupper genom massiva utbildningsinsatser har givits en röst i samhället? undrar etnologiprofessorn Jonas Frykman i en, i grunden uppskattande, recension av boken.

En kunnig vän påpekar att från att ha varit en upprorisk relativism har postmodernismen förvandlats till en ny ortodoxi, där ingenting får ifrågasättas. Rättrogenhet har blivit det nya ledordet. De trogna vill till varje pris se sig som djärva rebeller, även då deras agerande är doktrinärt och förutsägbart. I en intervju varnar Hicks för att postmodernismen är en hal intellektuell och kulturell filosofi, med ett extremt negativt synsätt på livets olika områden. Han påminner om Michel Foucaults destruktiva längtan efter utplåning, som en underliggande drivkraft till den ideologi som till stor del har utvecklats i dennes anda. Foucault skrev att människan är ”en sentida uppfinning” som snart kommer att utplånas.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Döende eller redan död?

[image error]

En av de ödesfrågor som jag ställt vänner och närstående inför har varit om de tycker det är rätt att till sina barn överlämna ett betydligt sämre samhälle än det som de själva fick växa upp och leva i. Frågan är högst legitim, eftersom de tillhör det dominerande och opinionsbildande samhällsskikt som bär ansvaret för det samhälle vi fick. De har varit med och bestämt över samhällets kulturella utveckling. Jag har aldrig fått något svar utan det är en fråga som de smiter ifrån.

Även om de inte begriper hur det gick till, så ser ju också de att Sverige inte alls har berikats av mångkulturen. Istället har det blivit ett av Europas farligaste länder med skjutningar, sprängningar, bilbränder, skolbränder och våldtäkter. Enligt BRÅ utsätts en fjärdedel av landets befolkning årligen för brott. Nationalekonomen Tino Sanandaji skriver i sin bok Massutmaning:

Utrikes födda /utgör/ 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 71 procent av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund, medan 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Vi kan fylla på med Europas lägsta antal vårdplatser, äldreboenden som omvandlas till migrantbostäder, bankrutta landsbygdskommuner, stökiga förortsskolor, uppåt trehundratusen fattigpensionärer och nu senast hur personal på äldreboenden beordrats att arbeta, trots att de är bekräftat covid19-smittade. Det har också hänt att personal utan skyddsutrustning gått mellan smittade och friska personer. Mera: äldre som istället för intensivvård fått morfin och palliativ vård. I en ledarartikel i SvD den 3 juni skriver Ivar Arpi ”Begrepp som ättestupa känns vulgära att använda. Men det är svårt att hindra tanken.”

Med andra ord, det är inte längre så mycket bevänt med svensk välfärd – i synnerhet inte när den stäms av mot de skatter och avgifter som vår politiska elit lägger på medborgarna. Vi vet varför, massinvandringen har blivit ett ekonomiskt slukhål.

Att besvara frågan om det är rätt att lämna över ett så vanvårdat samhälle till nästa generation med ett ja, den lögnen blir för grov. Och att svara nej blir liktydigt med att erkänna att de begått ett gigantiskt misstag när de bejakat den massinvandring som Sverige under i synnerhet de senaste tjugo åren har utsatts för. Ja, mer än så – det skulle också innebära att de erkände sitt maktmissbruk, att de burit sig illa åt genom att brunsmeta och skända den minoritet som förstod det som de inte själva begrep.

Någon gång på 1930-talet lär Churchill ha sagt att ett av tecknen på livskraften hos ett samhälle är med vilken stolthet och kompetens dess medlemmar förmedlar sin kultur till nästa generation. Är berättelsen övertygande, så motiverar den människor att överskrida sig själva, att göra något mer av sina liv än att bara leva dem. När den generation som sitter vid makten inte längre förmedlar det som den håller kärt, sina hjältar och sina stora berättelser till nästa generation, säger den i praktiken att den egna kulturen och historien är av noll och intet värde. Den kanadensiske psykologiprofessor Jordan Petersen går till och med ett steg längre än Churchill, när han säger att en kultur som inte bryr sig om att för nästa generation förklara varför den ska vara stolt över sin egen historia och livsform, den överlever inte. Jordan Petersen säger att den är redan död.

Svenskarna är varken stolta eller lyckliga men vad gör det? Makteliten, här som i många andra västländer, har slutat bry sig om och identifiera sig med sitt eget folk.

Det som det hegemoniska politiskt korrekta Sverige för över till barnen är istället berättelsen om en civilisation som bör skämmas över sig själv och över vad den i historien gjort mot andra folk. Det går inte att dra någon annan slutsats än att det våra barn får höra syftar till att inifrån förstöra det samhälle där de ska leva.

Den dystopiska postmoderna berättelsen om oss själva ger också unga människor en känsla av att det varken finns någon riktning eller någon mening med livet, vilket gör dem till lätta byten för demagoger. De känner ju inte sin egen historia. En träffande metafor för den västerländska moderna civilisationens ointresse för sin egen storslagna berättelse är ett träd utan rötter och vi vet hur det går för det trädet, det dör. Historielösheten förklarar också varför den radikala vänsterpolitikens löften gång på gång förleder den unga generationen – trots de övergrepp och den massdöd som den gjort sig skyldig till. För den som ingenting vet ter sig löftet om ett framtida lyckorike där alla människor är lika värda, och där ingen exploaterar någon annan, som den enda rätta vägen.

Det kollektiva minnets funktion är inte bara att man ska komma ihåg det som har hänt utan framför allt att man ska sålla fram sådant som är av betydelse och som kan lära oss att förstå och strukturera framtiden. Vi behöver lyfta fram berättelser ur det förflutna för att kunna kontrollera och styra vår framtid.

Var är kampen mot postmodernitetens mest vulgära yttringar? Var är till exempel våra ledares moraliska avståndstagande från Pridefestivaler? De traskar med och visar att vår tids degeneration är normal. Därmed legitimerar de förfallet. Historiskt kan vi se hur den androgyna rörelsen dyker upp i civilisationers slutskeden. När högkulturer faller samman hyllas inte män längre för sin manlighet och fysiska styrka. Tag till exempel grekisk skulptur och konst där vackra unga manliga atleter mot den hellenistiska högkulturens slut blir veka och androgyna. Visst ska majoritetssamhället acceptera sexuella minoriteter, men de ska inte få sitta i förarsätet. Människor som lever i en civilisations slutstadium, om det är den hellenistiska eran, det romerska imperiet eller Weimarrepubliken mellan de båda världskrigen, de bejakar sexuell degeneration och mångfald. De är sofistikerade, de är kosmopoliter och distanserade till den egna kulturen.

Västvärldens invånare lever i allt högre utsträckning utan både religiös och politisk tro, ofta utan djupa personliga anknytningar och utan ens en kamp för överlevnad. Vi har övergivit upplysningstidens tilltro till förnuftet, vi har övergivit uppfattningen att familjen är en nödvändig byggsten i vår civilisation. Vi föder inte ens tillräckligt många barn. Och kristendomen förlorar mot islam. Muslimsk fertilitet är fortsatt hög.

Vi har välkomnat den islamska kultur som västerlandet bekämpat i mer än tusen år. Nu säger vår maktelit att den som tar avstånd är islamofob, en sjuk person. Med andra ord, västerlandet har varit sjukt i mer än tusen år, men det är först i vårt degenererade samhälle som denna ”sanning” har fått fäste.

Vi har övergivit stoiskt karaktärsbyggande och istället fått ett kemiskt beroende. Mängden kokain som spolas ut i Englands floder lär vara så hög att ålarna aldrig växer sig könsmogna. Var åttonde amerikan är alkoholist. Vårt urbana liv är ett liv där kvinnor dödar sina ofödda barn, om deras ankomst ter sig oläglig och där män bedrar sina fruar, i en desperat jakt på nästa dopaminkick. Utsöndringen av dopamin ger glädjekickar och vi kan få den på många olika sätt: Mat, godis, sex, droger, alkohol, motion, musik, spelvinster – listan kan göras hur lång som helst. Våra smartphones passar som hand i handske. Ett like på Facebook, en följare på Instagram eller ett par roliga katter på Youtube. Mobilen är en outtömlig källa för dopaminkickar. Det finns alltid något nytt att titta på.

Musik, arkitektur och konst — vi har övergivit tidigare epokers byggande av högkultur, till förmån för rent ut sagt lågkulturellt strunt och skit, skräpkultur. Vi har ingenting autentiskt kvar att tro på. Det är därför vi blir olyckliga. Går det att hamna på rätt spår igen? Jag hoppas innerligt att jag har fel när jag skriver att loppet är kört.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hypoteserna

[image error]

I den svenska offentligheten framstår varken det mångkulturella samhället eller massinvandringen som problem, trots de för välfärdssamhället förödande konsekvenserna. Det är självklart att Sverige, som det heter, måste ta sitt ansvar i flyktingfrågan.

För oss som ser hur välfärdssamhället monteras ned, trots att skatterna alltid ligger på topp fem i världen, och dessutom befarar att den förda politiken kommer att resultera i en systemkollaps – kanske också i ett inbördeskrig, är den förda politiken obegriplig. För att stjäla en fras från Astrid Lindgrens rumpnissar: ”Varför gör dom på detta viset?”

Det går att ställa upp ett antal hypoteser, som i sin tur kan sorteras i tre block:

Det är ett demokratifel:

Folket väljer inkompetenta politiker.
Partierna tar av ideologiska skäl inte något nationellt ansvar.
Riksdagspartierna till vänster importerar nya väljare, när de förlorar sina gamla.
Politikerna vågar inte, av risk för att inte bli återvalda, ta impopulära men nödvändiga beslut.

Det finns en konspiration:

Det är globalisternas verk, de som finns inom den rörelse som benämns New World Order (NWO). Stödda av FN och EU kämpar de för en enad värld, utan nationalstater och därmed också utan demokrati.
Det är Rothschild, Rockefeller, Soros etc., en handfull finansdynastier, som äger en orimligt stor del av världens tillgångar och vill ta kontrollen. De köper eller korrumperar på annat sätt nationella politiker.
Marxismen i ny kostym: kulturmarxismen och postmodernismen, vi styrs av en destruktiv tankefigur.

Den ”fatalistiska” förklaringen:

Alla civilisationer är cykliska och går igenom ett antal faser. Västerlandet befinner sig nu i sin slutfas: Sir John Glubb, Ann Glyn-Jones, Pitirim Sorokin, Osvald Spengler.
Självmordshypotesen, som förts fram av A.J. Toynbee, O.J. Anfindsen och Douglas Murray.

Inkompetensförklaringen:

Postmodernismen flyttar fokus från verklighet till språk och förlorar därmed verklighetskontakten.
Feminismen desavouerar det manliga förnuft, på vilket Västerlandets framsteg vilar.
Känslorna tar herraväldet över förnuftet, identitetspolitik.

Sekt och religionsförklaringen:

Värdegrundssekten
Antirasismen
Godhetsreligionen

Sammanlagt är detta 15 hypoteser. Säkert finns det några som jag glömt. Låt oss säga att antalet möjliga förklaringar till Västerlandets självförvållade och pågående haveri är ett tjugotal. Kanske är det också så att inte en enda av dessa helt kan avfärdas som felaktig. Det handlar mera om vilken eller vilka som är viktigast, som har det högsta förklaringsvärdet.

För att få svar på den frågan måste vi förflytta vårt intresse från makthavarna till folket. Det är en mer svårhanterlig fråga, eftersom det är legitimt att ställa politiker och andra makthavare till svars, men det är inte en särskilt framkomlig väg, när man vill ha ett svar på frågan varför en medborgarmajoritet trots femtio år av politiskt vanstyre, fortsätter att välja politiker som inte står på deras sida. Här återkommer rumpnissefrågan: Varför gör dom på detta viset? Jag ser fyra möjliga svar.

Medborgarna:

är lurade/hjärntvättade av de politiker, journalister och opinionsbildare som har hegemonisk makt över den offentliga scenen och bygger om den till en åsiktskorridor.
har accepterat politikernas bild av Sverige som en moralisk stormakt, som alltså måste ta ett stort ansvar, i bland annat ”flyktingfrågan”.
förstår inte sitt eget ansvar. Det starka samhället med sin välfärdsindustri har gjort medborgarna till åskådare. Det är politikers och myndigheters uppgift att bygga upp och vidmakthålla det goda samhället.
de är godhetsreligiösa/godhetsknarkande och gränslöst empatiska.

De två första förklaringarna är de helt dominerande, bland dem som ser problemet och söker en förklaring, eftersom de för tillbaka ansvaret och skulden till politikerna och deras entourage. Möjligen kan man fråga varför åttio procent av väljarna inte ser och förstår vad som händer, på samma sätt som de ”vakna” tjugo procenten gör? Svaren blir att den majoritet som fortsätter att rösta på partier som inte företräder deras intressen är fredsskadade, naiva, fega, bara flyter med strömmen etc. Det är en förtvivlans förklaring: ”Varför i helvete är ni så dumma att ni inte förstår vad som händer?” Med andra ord så reser den en ny fråga och är därför inget bra svar.

Den tredje förklaringen är mera intressant, men också mycket drabbande för dem som anser att välfärdssamhället är den bästa samhällsmodellen som mänskligheten hittills har kommit på. Precis som politikerna formas av de villkor som det demokratiska styresskicket ställer upp, så formas givetvis medborgarna av att politiker och myndigheter säger att de tar det fulla ansvaret för att medborgarna ska kunna leva ett tryggt, säkert och bra liv. Medborgarna blir till en publik, som inte förstår att de måste medagera för att inte förlora det goda samhället.

Medborgarna är omogna åskådare. De har aldrig riktigt blivit vuxna. De är som barn som tittar på när de vuxna ordnar tillvaron. Och är det så att de försöker delta, så får de smäll på fingrarna om de gör på något annat sätt än de vuxna tycker att de ska göra.

Eller kan det vara så att de är fega, att de helt enkelt inte vågar se sanningen i vitögat? Den franske existentialistiske filosofen Jean-Paul Sartre hade ett begrepp för detta mentala tillstånd: ond tro. Han menar att det utmärker ”massmänniskor” som inte tänker och handlar fritt utan gör som alla andra. En människa som lever i ond tro säger saker som hon inte ens vet om hon menar, bara för att slippa den ångest och det ansvar som följer med ett självständigt handlande. Det är tryggare att följa kollektivet och gömma sig bakom konventioner.

Den fjärde och sista förklaringen är att det handlar om en ny religion, en godhetsreligion. Sekulariseringen och välståndet i kombination reser frågan vad som är meningen med livet. Ska jag bara leva på, utan gudstro och utan annat mål än att shoppa, köpa en bättre bil eller skaffa mig en hobby, kanske golf eller vinprovning? Genom att göra gott, besvarar jag frågan om livets mening. Eller om man inte vill se det så filosofiskt högtravande – goda handlingar får mig att må bra, att tycka om mig själv. En tia i en tiggares mugg och jag blir på gott humör. ”Och sedan har vi ju den stora insamlingsgalan för världens barn i kväll i teve, då vi som folk kan bry oss om de som inte har det så bra som vi har det i Sverige.”

Den godhetsreligiöse förtränger att godhet är en mycket svår bedömningsfråga. Egentligen vet vi inte vad godhet är förrän vi ser konsekvenserna. Den där tian i tiggarens mugg är kanske det som håller kvar tiggaren i misären, som hindrar honom från att säga ”Det här går inte, jag måste göra något bättre av mitt liv!”

Att fundera på konsekvenserna, det är att använda sitt förnuft och sin intelligens. Den som inte gör det utan bara handlar för att ”må bra” och dessutom försvarar sin godhet genom att dra en gräns mot oss andra, mot oss ”onda”, där är det legitimt att tala om en ny religion, eller ett religionssubstitut – ett samhällsdestruktivt religionssubstitut. Det är en stark hypotes, eftersom den sluter klyftan mellan majoriteten av väljarna och de politiker som de väljer. Politikerna lurar inte sina väljare utan tvärtom, de förverkligar väljarnas önskemål. Rumpnissefrågan får ett svar: ”de gör på det här viset därför att det är så man ska göra för att må bra!”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Förbjudna berättelser

[image error]

Berättelser är inte bara underhållning och verklighetsflykt. Med en början, ett slut och en däremellan följbar handling, är de våra ojämförligt viktigaste verktyg för att förstå verklighetsflödet. Varje samhälle och tidsålder har sina berättelser. Före modernismen brukar favoriten vara den som anger ett stolt eller ”paradisiskt” ursprung. Västerlandets största ursprungsberättelse är naturligtvis bibelns om paradiset, som Adam och Eva tvingades bort från. Håller vi oss till Sverige så var göticismen sedan slutet av medeltiden och i synnerhet under stormaktstiden den mest omhuldade berättelsen. Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog, varefter många Kung Karl och Kung Erik radar upp sig för att förgylla och förlänga Sveriges historia.

Svenskarna påstods härstamma från de goter som under folkvandringstiden härjade i Romarriket. Det var en lycklig tid och goterna var hjältar. Under 1600-talet lanserade den kreative Olof Rudbeck den äldre med Atlantican en alternativ berättelse. Sverige var i själva verket det sjunkna Atlantis och därmed urhemmet för hela världen. Det finns många kul ”bevis” för att det förhöll sig så. Bland annat fick Eva sitt namn därför att Adam blev så förvånad när han fick syn på henne att han sa ”Eh,va?!” Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn.

Under 1700-talet bleknade denna ursprungsmyt, men den dog inte utan tog ny fart, efter att Sverige förlorat Finland i kriget 1808 – 09. Götiska förbundet bildades 1811 och kan väl närmast betecknas som en litterär klubb. Goterna försvann och ersattes av vikingar. Det var till exempel nu som man uppfann vikingahjälmar med horn, något som det inte finns några arkeologiska belägg för.

Under 1900-talets modernism får Sverige en annan berättelse, som vänder blicken från det förflutnas storhet till framtidens möjligheter Det är Västerlandets stora berättelse om framsteget, som Sverige förbehållslöst bejakade. Framsteget blir tidens mått och individen, samhället, tekniken, konsten och vetenskapen går mot allt större fulländning. Men det fanns tvivlare, även om de inte var särskilt många. S. Beckett och T.S. Eliot är de mest namnkunniga.

I början på nittio-talet skrev den finske filosofen G.H. von Wright en bok med titeln ”Myten om framsteget”, där han menade att det moderna samhällets utveckling var ohållbar. I en recension skriver kulturjournalisten Lars-Olof Franzen:

… han ifrågasatte om inte vetenskapen och tekniken som varit en sådan välsignelse för människan och underlättat hennes liv är på väg att bli hennes yttersta fiende. Framsteget löper amok. Tillväxttänkandet är en metafysisk föreställning som framkallar sin motsats. Mänskligheten är en av alla de arter som uppstår och går under. Möjligen är hon särskilt misslyckad därigenom att hon själv bereder sin bortgång.

Nietzsche är bland annat berömd/beryktad för sitt påstående att Gud är död. Dostojevskij tillade att ”Om Gud är död är allting tillåtet”. Det går att göra ytterligare ett tillägg: ”Om allting är tillåtet så uppstår en stor förvirring”. Mänskligheten förefaller inte kunna leva utan moraliska ledstänger. Det som von Wright säger och som blir än klarare under den framträdande postmodernismen är att ”Om Framsteget är dött är allting tillåtet.”

Det betyder att också lögnen är tillåten och hamnar på samma nivå som sanningen. Vad som är sanning kan ingen veta. Språket fungerar inte längre som sanningens verktyg, och förresten vem bryr sig? Det är till och med så att ”sanningen” framstår som en av flera ideologiska konstruktioner. Det logiska resonemanget trumfar inte över det ideologiska tänkandet. Förnuftet rår inte på känslan. Modernismens stora berättelse ersätts av postmodernismens många mindre berättelser. Ur dessa går det att sila fram tre berättelser som viktigare än de övriga:

Patriarkatet och feminismen

Rasismen och dess offer
Klimathotet

Postmodernismens berättelser är inverterade. Vi är störst och starkast, men också sämst, därför måste vi göra bot. Det är inte våra fiender som ska besegras utan vi ska besegra oss själva. I synnerhet måste vita män med makt avhålla sig från att använda sin styrka, därför att den skadar andra människor. Förhållningssättet fångas perfekt i Bamses valspråk ”Är man stark måste man vara snäll”. Inversionen är det verktyg som ska producera rättvisa.

När något händer, som passar in i en av postmodernismens favoritberättelser så krattar offentligheten manegen. Paolo Robertos sexköp är en sådan händelse, den blir till en bekräftelse av hur männen förtrycker och exploaterar kvinnor. Han påstås ha gjort sig skyldig till ”oaktsam våldtäkt”, vad nu det kan vara. I GöteborgsPosten har Adam Cwejman skrivit en mycket bra ledare om den ideologiska styrningen av offentlighetens syn på gärningsmän.

När Paolo Roberto avslöjas som sexköpare så stöder det tanken att det finns en orättmätig patriarkal struktur. Han bekräftar mannens onda natur, att alla män begår övergrepp mot kvinnor, bara de får chansen. Det skrivs spaltmil och Adam Cwejman konstaterar att nu retuscheras Paolo Roberto från offentligheten. Men Cwejman lyfter också fram en berättelse som inte kan infogas i den om patriarkatets struktur. Den tillhör de förbjudna, de som visar på invandrares våld. En man mördas i Härnösand och den misstänkte gärningsmannen åtalas också för att under samma natt ha begått två våldtäkter.

Den mördade är infödd svensk, mördaren har utländsk bakgrund. Det kan inte länkas in i någon pågående berättelse om Sverige. Snarast anses uppmärksammandet av brottet problematiskt eftersom det kan misstänkas nyttjas av högerextrema. /…/ När Abraham Ukbagabir mördade två personer på Ikea i Västerås för fem år sedan valdes de ut för att ”de såg svenska” ut. Men hur skulle det se ut med solidaritetsmanifestationer för kollektivet ”svenskar”? Trots att brott förekommer där gärningsmännen skrikit ‘jävla svennar’ har ingen dömts med hatbrott mot svenskar som motiv.

Berättelsen om hur svensken Tommie Lindh mördas i Härnösand hanteras i den svenska åsiktskorridoren som rasistisk, eftersom den misstänkte gärningsmannen är afrikan. Den vänder sig mot en av postmodernismens viktigaste offergrupper, invandrarna … förlåt, flyktingarna menar jag. Den angriper dessutom en annan stark postmodernistisk berättelse, den om den berikande mångkulturen. Ska den alls berättas i MSM, så blir det motvilligt, i synnerhet i jämförelse med de spaltmil som skrivits om Paolo Robert. Detta trots att Paolo Roberto varken är den förste eller siste mannen som köper sex. Och den kvinna han köpte det av, är varken den första eller sista ”eskortkvinnan” som bor på Östermalm i Stockholm och har råd att köra omkring i en tysk prestigebil.

Medan modernismens stora berättelse är den enda giltiga – alternativa berättelser är ointressanta – så är postmodernismens alternativa berättelser förbjudna. De förbjudna berättelserna är också kritiskt granskande, men de skjuter in sig på hålen i postmodernismens berättarväv. De förbjudna berättelserna handlar om

Politisk korrekthet: hur språket blir viktigare än verkligheten
Feminism: det kvinnliga tänkandet som samhällsdestruktivt.
Flyktingar som inte är flyktingar utan välfärdsexploatörer
Kriminalitet: Invandrare som är kriminella, våldsamma och begår sexuella övergrepp.
Klimathotet som är mera politik än vetenskap.

Den för både mord och våldtäkt misstänkte och häktade afrikanen kan länkas till en av postmodernismens förbjudna berättelser. Här är en förbjudna berättelse. Den får inte berättas i svensk offentlighet:

I en studie från år 2010 jämfördes elva EU-länder. Där konstaterades att i Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa.

Enligt FN-organet UNODC har Sverige länge legat i täten, såväl inom EU som bland världens nationer, när det gäller anmälda våldtäkter. UNDOC mäter både polisanmälda våldtäkter och sexuella övergrepp per 100.000 invånare. Här är siffran ännu högre. Sverige befinner sig år 2012 med 180 polisanmälningar på andra plats, efter ön Saint Vincent i Västindien. Det enda land i världen som i övrigt kan mäta sig med Sverige är Costa Rica med 138 anmälningar. Norge ligger på 54 och Finland på 60 polisanmälningar per 100.000 invånare för våldtäkt och sexuella övergrepp.

Att Sverige i verkligheten skulle ligga tvåa i hela världen är knappast sannolikt. Den skrämmande höga siffran beror förmodligen på att benägenheten att anmäla skiljer sig starkt mellan olika länder och kulturer. Men Sveriges ”topplacering” är under alla omständigheter en ytterst allvarlig information. När denna skrämmande statistik presenterades för socialdemokraten Margot Wallström skrattade hon bara och lär ha sagt: ”Vad är det här för tokiga siffror!”.

Sverige har inte bara flest anmälda våldtäkter i Europa utan ligger dessutom illa till när det gäller att klara upp våldtäktsbrott. Går vi ett år framåt i tiden är bilden fortfarande mörk:

2011 polisanmäldes 6 509 våldtäkter i Sverige – men bara 392 i Danmark som har ungefär hälften av Sveriges befolkning. I Sverige gör myndigheterna allt för att dölja våldtäktsmännens ursprung, men siffror från Danmarks Statistik visar att mer än hälften av de dömda våldtäktsmännen 2010 hade invandrarbakgrund. Under sju år visade det sig att mer än var tredje våldtäktsmän var en invandrare eller en invandrares barn: 156 av 450 dömda hade invandrarbakgrund, trots att invandrare endast utgör cirka 10 procent av befolkningen. Särskilt vanligt förekommande bland de dömda våldtäktsmännen var irakier, iranier, turkar och somalier.

I den sexualbrottsstatistik som BRÅ offentliggjorde år 2014 anmäldes 19.700 sexualbrott, varav 6.620 rubricerades som våldtäkt. Senast dessförinnan en BRÅ-undersökning gjordes (år 2005) var de utrikes födda förövarna överrepresenterade fem gånger i förhållande till inrikes födda. ”Invandrares barn” hade en dubbelt så stor överrepresentation. Sedan dess har BRÅ inte vågat göra en liknande mätning igen. Som oftast är fallet med BRÅ:s statistik är den inte helt lättolkad. Tack och lov finns Affes statistikblogg, där den intresserade kan få vägledning:

1975 anmäldes 762 våldtäkter. Av dem var 341 våldtäktsförsök och 421 fullbordade våldtäkter. 39 år senare anmäldes 403 våldtäktsförsök. En ökning med 18 procent sedan 1975. Fullbordade våldtäkter har en något annorlunda trend. Ökningen sedan 1975 är hela 1395 procent.

Privatpersonen Joakim P. Jonasson har gjort det ingen grävande journalist skulle våga göra, nämligen gått igenom samtliga domar för våldtäkt och sexuella övergrepp under perioden 2012 –2017 från alla tingsrätter utom två, som vägrade att samarbeta. Materialet är statistiskt sammanställt. Det visade sig att män med utomeuropeisk härkomst hade begått 84 % av de grova våldtäkterna. Svenskar kom först på fjärde plats, efter afghaner, irakier och somalier. Statistiken över överfallsvåldtäkter, räknat i individer, toppas av somalier och eritreaner. Därefter algerier, irakier och gambier. För överfallsvåldtäkter var siffran för de dömda utländska männen ännu högre, 95,6 procent.

Dessa brott begås över en etnisk gräns. De som drabbas är etniskt svenska unga kvinnor. ”Svennar” kan man utsätta för övergrepp som är totalt otänkbara inom den egna gemenskapen. Det är sorgligt att denna berättelse är förbjuden. Vi får väl trösta oss med att vi har fått den viktiga berättelsen om Paolo Robertos sexköp.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

God, ond, eller ett oskrivet blad?

[image error]

Summerhill heter en berömd internatskola i England som grundades 1921 och, så vitt jag vet, fortfarande är vid liv. Dess pedagogiska grundtanke är att människan till sin natur är god. Tvingar man inte eleverna på något sätt – de behöver inte ens komma till lektionerna – så utvecklar de av egen kraft en god samhällsmoral.

Den som först förde fram idén om människans naturliga godhet var 1700-talsfilsofen Jean-Jacques Rousseau Men han levde inte precis som han lärde. Alla de fem barn som han fick med tjänsteflickan Thérèse Levasseur lämnades till ett hittebarnshem.

Grundaren av Summerhill, A.S. Neill, menade att det är krav och tvång som gör att människor utvecklar sina dåliga sidor. När skolan tvingar barnen att studera hårt och sträva efter höga betyg resulterar det i olyckliga vuxna. Bättre att vara en lycklig gatsopare än en neurotisk premiärminister. Ja, han sa faktiskt det – en sant idealistisk hållning, eftersom gatsopare inte möts med samma beundran och respekt som premiärministrar.

I grunden är Summerhillpedagogiken ett samtidigt individualiserande och hedonistiskt ideal. Meningen med livet är inte att dra sitt strå till stacken för att det gemensamma samhället ska fungera utan att bli en så lycklig individ som möjligt, vilket man blir om man slipper tvång och disciplinering. Neill ansåg att all kriminalitet, allt hat och alla krig har sin grund i att människor är olyckliga, varför all pedagogiks mål bör vara att skapa lyckliga människor.

Eftersom barnen på Summerhill kommer från överklass och övre medelklass, och således har styrning genom att tillhöra samhällets priviligierade, så är deras harmoniska ”natur” förmodligen, om det nu alls stämmer, klassbaserad. Barn som växer upp i miljöer med höga ideal har goda chanser att själva anamma dessa ideal, inte tack vare utan trots att de får en så fri skolning som Summerhill praktiserar.

Den fråga som detta reser är givetvis om denna typ av hedonism kan läggas till grund för ett samhällsbygge. Neills svar på det skulle antagligen vara att lyckliga människor överskrider sig själva. De kommer frivilligt att axla sitt samhällsansvar. Med andra ord, goda människor skapar goda samhällen med lyckliga invånare.

I slutet av 1960-talet arbetade jag som lärare på en skola för romer. De romska tonåringar som jag skulle undervisa hade stor frihet, vilket inte alls fick dem att utveckla några höga ideal. Det vill jag emellertid inte använda som argument för slutsatsen att människan är ond av naturen, utan bara för att påvisa att även om frågan om godhet och ondska är enkel i sig, så är den mycket svår att besvara. När romerna förstod att de kunde utebli från lektionerna så kom de inte, men inte därför att de föredrog att ligga i någon hängmatta och läsa filosofer som Bertrand Russel och Erich Fromm, intellektuella som ingick i A.S. Neills vänkrets. Istället transformerade de skolan till en romsk sambandscentral, där de kunde stärka sin romska kultur. Det gick på direkt kollisionskurs med det som majoritetssamhället förväntade sig. Med andra ord, de gillade friheten, men den fick dem inte att utveckla någon ”naturlig godhet”.

Det som gällde för såväl Summerhill som för skolan för romer var att eleverna följde flocken. Att göra något individuellt, som inte stämmer överens med vad flocken gör och intresserar sig för, det är att vara en avvikare, något som väldigt få människor trivs med att vara. Så om flocken består av glada harmoniska barn som gillar att bli undervisade av glada harmoniska lärare, ja då blir det ett sådant recept som gäller. Lika med romerna. Om flocken hittar en lönande födkrok, som att stjäla kopparledningar och bränna dem för att sedan sälja kopparn som skrot, ja då är det sådant som man planlägger och organiserar på skoltid.

Nå, är människan ett oskrivet blad när hon föds (tabula rasa-teorin)? Det är ett vänsterpolitiskt synsätt som många inom dagens svenska samhällselit omfattar. När en människa lyckas med sitt liv, så beror det inte på henne själv utan på att hon lever i ett samhälle som styr henne på rätt sätt. Och om en människa misslyckas med sitt liv, så faller det också på samhällets ansvar. Handlar det om kriminalitet läggs fokus på den kriminelle, inte på brottsoffret. På ett eller annat sätt landar förklaringarna alltid i svenskarnas strukturella rasism, kopplad till invandrarnas underläge, utsatthet och utanförskap, dåliga villkor etc. Som nätdebattören Viktor Sandahl lite syrligt konstaterar i ett numer oåtkomligt inlägg på Newsmill:

Vi kanske helt borde avskaffa straff för brott eftersom kriminalitet tydligen endast kan uppstå på grund av samhället. Om någon blir dömd för ett brott så borde det inte leda till fängelse eller böter. I stället borde den dömda individen få ett skadestånd av staten som har konstruerat ett samhälle som per automatik har gjort denne kriminell.

Tabula Rasa-teorin, att ett barn kan uppfostras till vem och vad som helst, lanserades av filosofen John Locke för ungefär trehundra år sedan och har i synnerhet anammats inom 1900-talets totalitära ideologier och deras försök att skapa den nya människan: främst Homo Sovjeticus men också nazismens Übermensch (ett begrepp som de snodde från Nietzsche).

Även om tabula rasa-teorin fortfarande är relevant inom politiken, har den inget vetenskapligt stöd. Som den världsledande kognitionsforskaren Steven Pinker påpekar i sin bok The Blank Slate är människan vid födseln ingen tom tavla. Variationerna i våra individuella personlighetsdrag har mycket lite med uppfostran att göra. Till mer än nio tiondelar beror den på biologiskt arv, slump (”öde”) och annat.

Och nu är jag framme vid det tredje alternativet, om människan till sin natur är ond. Också detta synsätt har sin egen filosof, 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som ansåg att mänsklig ondska måste tyglas för att inte allas krig mot alla skall utbryta. Han är den tidigaste av de tre nämnda och väl den som står sig bäst, i ljuset av nutida vetenskap. För den som tror att människan av naturen är ond, i den meningen att hon i första hand inte alls ser till allas bästa utan till sitt eget, är Summerhillreceptet förödande. Utan disciplinering och styrning är risken stor för att människor bejakar sina sämsta sidor.

Just nu finns det en serie på Netflix som styrker den uppfattningen. Tiger King är en dokumentärserie med tigeruppfödaren Joe Exotic i huvudrollen. Den toppar tittarlistorna både i Sverige och USA. Det som fascinerar är en grym och frånstötande verksamhet – det är omöjligt att känna sympati för de människor som ägnar sig åt att föda upp tigrar. Journalisten Lars Berge skriver i Svenska Dagbladet den 14:e april att det är så det riskerar att gå med en oreglerad kapitalism – människor utvecklar sina sämsta sidor. Den iakttagelsen kan också gälla för Exit, en annan teveserie, baserad på intervjuer, som visar hur fyra män från den norska finansvärlden – med förmögenheter på hundratals miljoner – lever sina liv. De hyllar inga värden och följer inga regler, annat än möjligen devisen ”greed is good!”. Eftersom pengar nog är det enda tveklöst universella värdet, vad gör de, dessa människor? Svaret är att de vältrar sig i lyxkonsumtion, oprovocerat våld, droger, otrohet och köpt sex. Det hindrar dem inte från att lägga ner stor energi på att visa upp en anständig fasad som skötsamma medmänniskor. Vi andra kan lita på dem, när vi tar hjälp från dem med att investera våra sparpengar.

Nu är givetvis inte alla mångmiljonärer och miljardärer på det sättet, men det är ändå så att dessa finansmän förverkligar ett liv som blir till en skrämmande spegelbild av vad vanliga människor drömmer om att få ut av livet.

Ska vi tolka detta som att människan till sin grundnatur ond? Jag vill inte söka besvara frågan i den formen utan operationalisera den till ”Hur går det till att skapa goda samhällsmedlemmar”. Följer vi Rousseau så är svaret att de ska disciplineras så lite som möjligt, människan är naturligt god. Resultatet blir ett samhälle som gör det för lätt för medborgare att utveckla sina dåliga sidor. Med andra ord riskerar det att leda till ett samhälle med hög kriminalitet. Följer vi tabula rasa teorin, så handlar det enbart om förverkliga och praktisera politiska ideal. När dessa ignorerar den mänskliga naturen får man som resultat många olyckliga människor. Antagandet att människan är ond fungerar bättre, därför att då lämnar man inte fältet fritt för människor att utveckla sina dåliga egenskaper (Se Tiger King och Exit ovan), men det riskerar att landa i ett repressivt, till och med totalitärt samhälle.

Nu följer den slutsats som ovanstående resonemang leder fram till, nämligen att den politik fungerar bäst som inte lägger sig på kollisionskurs med biologin och det vi idag vet om människors genetiska dispositioner. Ett tillägg är dock nödvändigt: människan är det enda djur som kräver ett svar på frågan vad som är meningen med livet. Det är religionens revir och där är vetenskapen svarslös. Det är där Västerlandet har sitt största misslyckande. Den avancerade teknologin har åtföljts av en massinkompetens i konsten att leva.

Min tanke är att civilisationer dör när det omättliga behovet av känslostimulering överstiger kravet på individuell och social ansvarighet för det samhälle som skapas.

Får människor ett svar på frågan om meningen med livet, då kan de tolerera att existera utan att förfalla till hedonistiska njutningar. På det sättet är Exitmiljardärerna en symbol för vår tids förfall. De gör meningslösheten tydlig genom att vara groteska, karikatyrer av vad en majoritet av medborgarna strävar efter. En ny bil, årgångsviner, kokain, fantastisk mat, porr, sex, kläder, alkohol – kickar som tillfredsställer för stunden, men inte löser frågan om meningen med att leva. I vår tidsålder är det viktigare att njuta än att leva ett meningsfullt liv. Min tanke är att civilisationer dör när det omättliga behovet av känslostimulering överstiger kravet på individuell och social ansvarighet för det samhälle som skapas.

Den västerländska civilisationen lyckas inte längre med att skapa någon övergripande mening. Vi bygger därför inget samhälle som vi är stolta över att lämna över till nästa generation utan lever i nuet och ägnar oss åt att konsumera. Men en evig konsumerism kan inte tillfredsställa själen, ge oss en mening med livet. Det gör ont att dra den slutsatsen, men jag kan inte förstå annat än att den ojämförligt mest fantastiska högkultur som människan någonsin skapat är moraliskt och andligt bankrutt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

”Väldigt otäckt att tänka på”

[image error]

Alla vet vi väl hur det går till i USA. Om du gör inbrott i någons hem, eller av andra skäl olovligen befinner dig där, så har den som bor där rätt att skjuta ihjäl dig. Det är ett tema som exploaterats på ett otal sätt i amerikansk film – inklusive arrangerade situationer, där någon ska mördas utan att förövaren kan straffas.

Jag googlar ”nödvärn” och ”hemfridsbrott” i USA. Även om det skiljer sig mellan olika stater så stämmer verkligheten i stort med filmens värld. Precis som man i de flesta av USAs delstater har rätt att äga och bära vapen, så har man rätt att värna sitt hem – också med dödligt våld. Faktiskt kan det räcka med att någon knackar på dörren. Självförsvarsrätten har dessutom under senare år skärpts med den så kallade Castle-lagstiftningen, efter talesättet »A man´s home is his castle«, eller »Make my day«-lagstiftningen efter Dirty Harrys berömda ord. Först ut var Florida och sedan dess har mer än hälften av delstaterna följt efter.

Nå, hur är det i vår moraliska stormakt, det land där medborgarna inte ens har rätt att ha en kniv på sig på allmän plats?

En dag i juli 2018 kom Magnus N. hem till sitt hus i Boda i Dalarna. Han möttes av sin chockade inneboende, en fysiskt svag och psykiskt skör man, som hade blivit misshandlad och dödshotad med kniv av ”Jocke” (fingerat namn), en man som bodde i närheten men som de inte hade någon kontakt med. Två veckor tidigare hade Jocke med sin hund passerat förbi Magnus´ bostad och, förmodligen narkotikapåverkad, skrikit hotelser till Magnus och hans inneboende.

Jocke hade utvecklat ”paranoida förföljelseidéer” och varit inlagd på psykiatrisk klinik. Han trodde att andra i närområdet gjorde inbrott hos honom och ville skada honom. Detta var dock ingenting som Magnus eller hans inneboende kände till.

Kort efter att Magnus kommit hem och av sin inneboende fått veta vad som hänt hörde han hur Jocke kom tillbaka på sin motorcykel och körde in på gården. Magnus gick då ner i källaren, tog sin älgstudsare ur vapenskåpet och laddade den. Han gick upp och tillsammans med sin inneboende mötte han Jocke i hallen, i sitt hem.

Han sa till Jocke att lämna huset men Jocke skrek att han skulle döda Magnus och den inneboende. När Jocke inte lämnade huset utan istället gick närmare höjde Magnus sitt osäkrade vapen mot honom. Jocke tog då tag i pipan och försökte slita geväret ur händerna på Magnus. Ett skott brann av och träffade Jocke i bröstet och han dog efter en kort stund. Senare visar det sig att Jocke vid tillfället var påverkad av narkotika.

Frågan för Mora Tingsrätt var om Magnus agerade oaktsamt och i så fall var skyldig till Magnus död, eller om han skulle frias med motiveringen att det handlade om nödvärn och nödvärnsexcess. Det senare begreppet betyder att den som blir utsatt för brott försvarar sig på ett sätt som överskrider vad som står i proportion till brottet, men omständigheterna är sådana att den som blev utsatt svårligen kunde besinna sig. Är detta fallet går den som utövade våldet fri från straffansvar.

Den så kallade nödvärnsrätten är komplicerad fråga. Det är självklart att den som blir utsatt för brott har rätt att försvara sig. Men det är lika självklart att våldet inte ska vara grövre än nöden kräver. I svensk lagstiftning nämns fyra tillfällen där man har rätt att försvara sig:

mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom
mot den som med våld eller hot om våld hindrar att egendom återtas
mot den som olovligen trängt in i eller försöker tränga sig in i någons bostad
mot den som vägrar att lämna ens bostad efter tillsägelse.

Det kanske mest omdiskuterade av dessa rekvisit är det förstnämnda, som aktualiserades i samband med fjolårets uppmärksammade rättegång mot rappartisten ASAP Rocky, där försvaret hävdade att han slog och sparkade först därför att annars hade han själv fått stryk. Domstolen satte tummen ned och ASAP Rocky fick villkorlig dom i augusti 2019. Då hade han redan lämnat Sverige.

För Magnus del är tre av dessa rekvisit uppfyllda. Det är bara tvåan som inte är tillämplig.

Mora tingsrätt godtog att Magnus hade befunnit sig i en nödvärnssituation, när Jocke tog sig in i hans hus, med tanke på att Jocke kort dessförinnan ha misshandlat och knivhotat hans inneboende. Domstolen ansåg inte heller att Magnus hade avlossat älgstudsaren medvetet, utan bedömde att skottet brann av när den nu döde mannen ryckte i pipan på vapnet. Emellertid, att använda den skarpladdade älgstudsaren i den uppkomna situationen hade i sig varit oaktsamt – och att höja vapnet mot den andre mannen när han närmade sig var grovt vårdslöst. Det var oförsvarligt att använda det osäkrade och skarpladdade vapnet.

Magnus dömdes till 18 månaders fängelse för grovt vållande till annans död samt ett skadestånd till den skjutne mannens mamma och bror på sammanlagt närmare 100 000 kronor. Svea hovrätt gick på samma linje som tingsrätten och fastställde fängelsedomen och skadeståndet. Domen kommer att överklagas till Högsta domstolen och det är möjligt att de tar upp fallet, eftersom den väckt stor uppmärksamhet och diskussion bland jurister.

I hovrättsdomen kan man läsa:

Att sikta på en annan person med ett livsfarligt vapen som råkar gå av anges i förarbetena som ett exempel på ett sådant medvetet risktagande, försummelse av allvarligt slag eller särskilt klandervärt beteende som i regel ska medföra att brottet anses som grovt.

Det läggs Magnus till last att han genast beväpnat sig med ett livsfarligt vapen istället för att kontakta polis, försöka fly eller låsa in sig eller utnyttja det numerära överläget i förhållande till inkräktaren. Han har inte heller försökt undvika närkontakt genom att till exempel skjuta varningsskott och måste ha varit medveten om risken för att Jocke skulle försöka freda sig, när han på när håll höjde vapnet. I detta skedet har inkräktaren ”hållit upp sina händer som i en kampsportsituation” och det måste därför ha stått klart att han inte bar kniv.

När jag läser dessa argument vaknar lusten att protestera. Hur lång tid skulle det ta för polisen att infinna sig? Detta är landsbygd och det kan ta både en och två timmar innan polisen är på plats – kanske ännu längre. Och hur vet man att mannen inte har en kniv, bara för att han inte har den i handen just då? Han har ju bara ett par timmar tidigare knivhotat den inneboende. Och var i sitt eget hem tänker sig domstolen att Magnus skulle skjuta varningsskott? I hallens taklampa? Har domstolen övervägt risken för en rikoschett? Till detta kan man lägga frågan varför Magnus ska fly när han befinner sig i sitt eget hem. Eller springa och gömma sig, som ett barn eller en värnlös kvinna? Det här är givetvis frågor som också jurister ställer. Domen är upprörande, i synnerhet med tanke på att Jocke ju faktiskt själv förorsakat det dödande skottet genom att försöka ta ifrån Magnus vapnet.

Domen belyser vilken osäker ställning den som måste försvara liv och lem kan ha i det svenska rättssystemet. I tider av fler våldsbrott och ökande otrygghet är en sådan ordning faktiskt inte försvarbar. En åklagare som jag har kontakt med skriver: ”Ett rättsfall helt i linje med det postmoderna Sverige och den fortsatta utvecklingen att göra medborgarna till passiva varelser.”

Jag lyssnar till en podd med en dryg halvtimmes diskussion mellan jurister. Det är två män och en kvinna som diskuterar domen och jag fäster mig särskilt vid det som kvinnan säger. Observera att hon känner:

Jag tycker det är lite otäckt, det här med vapen till hands som du säger. Jag känner att vi ska inte med automatik kunna försvara oss med vapen hemma, som i USA till exempel. Och då kommer vi in på vapenlagen. Jag är rädd för att det kan sluta med att medborgarna har vapen i byrålådan, om det skulle bli så att vi får den rätten att försvara oss när det kommer inkräktare, att vi får försvara oss med vapen. Sedan, hur man ska försvara sig, det vet jag inte men det tycker jag är väldigt otäckt att tänka på. Efterfrågan på vapen kan ju bli högre då, i fall man får den rätten.

Åklagaren får sista ordet:

Den kvinnliga juristen i poddsändningen uppger att hon inte vet vad man skall göra men att försvara sig på det sätt som skedde är inte acceptabelt. Rimligtvis ska en medborgare som angrips i sitt hem kunna stanna kvar och försvara sig med de medel som krävs. Den feministiska inriktningen på snart sagt alla områden har lett fram till att all våldsutövning är helt oacceptabel, oavsett hur den uppstår. Detta är ytterligare ett sätt att försvaga männens ställning i samhället, då våldsutövning oftast förknippas med maskulinitet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

PK-sjukan

[image error]

I dessa coronoatider är det viktigt att inte glömma bort en äldre och mycket smittsam pandemi, som fortfarande härjar. Därför återpubliceras denna text, som första gången var med på bloggen för drygt tre år sedan.

PK-sjukan

Allmän beskrivning

PK-sjukan är en identitetsbaserad social psykos som tar formen av kulturellt självskadebeteende. Sjukdomen är främst spridd i den västerländska kulturkretsen. Enstaka nedslag förekommer i andra kulturkretsar, men där är smittsamheten avsevärt lägre eller obefintlig. Verklighetskontakten bland de smittade är starkt nedsatt – de hävdar att verkligheten är en social konstruktion och förespråkar en språklig och normativ föreställningsvärld, dit endast ”det goda” får tillträde. Hur verkligheten ser ut förväxlas med hur den bör se ut. Skillnaden mellan sanning och lögn samt rätt och fel är relativiserad – för den sjuke finns det endast åsikter, vilket leder till att vissa betydelsefulla personers åsikter är särskilt värdefulla, oavsett hur illa verklighetsförankrade de är. Sjukdomen är epidemisk och de medborgare som har kapacitet att bygga upp en intellektualiserad bild av verkligheten, är särskilt utsatta för risk.

Drabbade individer och grupper uppfattar den egna västerländska gemenskapen, i synnerhet männen, som mänsklighetens förtryckare. Medlemmar av andra gemenskaper: nationer, etniska minoriteter, kulturer och religioner, förstås som offer. Det gäller också för förövare av olika slag. De PK-smittades förklaring till deras destruktiva beteende är att samhället har misslyckats med att fostra förövarna till empatiska och goda individer. Som ett resultat fokuseras intresset på att hjälpa de felande, istället för att – vilket är normalt för friska människor – hjälpa brottsoffren.

Förklaringarna till kriminalitet, våld och andra destruktiva handlingar löper för de PK-sjuka alltid tillbaka till förtryckarna. I synnerhet bär vita män, med sitt cyniska, kapitalistiska, patriarkala och exploaterande samhällsideal, skulden för olika tillkortakommanden. Det gäller också för relationerna mellan män och kvinnor. De senare uppfattas axiomatiskt som förtryckta av männen. Denna uppfattning kombineras med föreställningar om alla människors lika värde och mångkulturell överlägsenhet, utan att de smittade själva uppfattar den kognitiva dissonansen.

För de PK-sjuka är grupper som tilldelats offerstatus sankrosanta. Deras medlemmar anses ofta oförmögna att diskriminera eller begå andra destruktiva handlingar. Och gör de det, så är det alltid någon annans fel. Den som smittats har en individualiserad människosyn och ser dem som urskiljer olikheter mellan olika grupperingar, liksom mellan män och kvinnor, som onda. De PK-sjuka beskriver dem i nedsättande termer som nazister, rasister, främlings- och kvinnofientliga, gubbslem etc.

De PK-smittade ivrar för ett språk som inte gör skillnad mellan människor. Exempelvis kallas såväl män som kvinnor för hen. Ett färskt svenskt exempel är att de PK-smittade i Uppsala vill döpa om stadens tjänstemän till tjänstepersoner.

Sjukdomsinsikt

De drabbade har låg eller ingen sjukdomsinsikt. De ser sig själva som goda och beskriver osmittade människor som onda och moraliskt defekta. Nationer som prioriterar den egna befolkningen och försvarar sina folk mot massinvandring – exempelvis Ungern, Tjeckien, Australien och Schweiz – kritiseras hårt av de PK-smittade. Politiker i dessa länder anses ”inte ta sitt ansvar” för världens flyktingsituation.

När de PK-smittade kritiseras för att inte prioritera de egna gemenskapernas intressen, kallar de sina meningsmotståndare för faktaresistenta, främlingsfientliga och högerextrema. Detta trots att de inte klarar att bygga under sina känslostyrda åsikter med rationella argument. De smittade ser sig själva som en balanserande motrörelse som ska rädda världens alla människor från den onda och i grunden rasistiska vita kulturen.

De PK-sjuka har lätt för att känna sig skändade vilket i synnerhet i högskolemiljöer lett till krav på triggerwarnings och säkra rum. Den föreläsare som tänker säga något som kan uppfattas som anstötligt bör i förväg varna för det som komma skall. Säkra rum refererar till behovet av miljöer, där de PK-sjuka kan slippa att bli kritiserade eller ifrågasatta på grund av sina, vanligen extrema, åsikter.

Eftersom sjukdomsinsikt är liktydigt med ett tillfrisknande, bekämpas all kritik efter principen ”argumenteringen svag, höj rösten och se arg ut”. Meningsmotståndarna placeras av de PK-sjuka in på en politisk höger-vänsterskala, där all kritik som hotar att förändra de PK-smittades verklighetsbild, klassificeras som högerextrem. I mer godartade fall kallar de sina friska medmänniskor för populister, också det ett förklenande begrepp. De insjuknade tillämpar inte samma politiskt grundade värdeskala på sig själva, utan anser att det är de som bär upp samhällsmoralen. För den PK-sjuke är världen befolkad av onda och goda människor. De onda måste bekämpas på alla fronter, vilket innebär att det är endast de goda som kan beviljas tillträde till den offentliga arenan. PK-sjukan är en samhällsdestruktiv sjukdom, där de smittade inte förstår att de i humanismens och empatins namn verkar eroderande på den västerländska civilisation och förespråkar ett socialt självmord.

Symptom

Patologiskt förhöjd empati med utgrupper och åsiktsfränder

Oxytocinberoende (godhetsiver)

Pathos ersätter Logos

Faktaresistens

Likhetsfeminism

Förnekar rasers existens

Oförmåga att prioritera den egna gemenskapens intressen

Försämrad verklighetskänsla

Språkcensur

Värdegrundsförespråkare

Överhetslojalitet

Dogmer

Massinvandring är lönsamt

Alla människor har lika värde

Mångkultur är berikande

Vi har råd!

Förtrycket är strukturellt

Alla människor kan bli vad de vill

Kön är en social konstruktion

Intressefokusering

Antirasism

Globalism

Antinationalism

Feminism

Genuspedagogik

Kvotering

Normkritik

Klimat- och miljöfrågor

Mänskliga rättigheter

Högriskgrupper

Journalister

Politiker

Kvinnor, särskilt unga kvinnor

HBTQ-personer

Opinionsbildare

Författare, konstnärer, musiker och andra intellektuella

Stå-upp-komiker

Högskoleutbildade, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap

Beteendevetare, särskilt psykologer

Myndighetsföreträdare

Smittspridare

Expo

Författarförbundet

Journalisthögskolan

Universitet och högskolor, särskilt Södertörns högskola

Politiska ungdomsförbund

Media, särskilt kulturredaktioner

Fackföreningstidningar

Public Service, i synnerhet SVTs nyhetsrapportering och P1, Sveriges Radio

Bibiliotek och andra kulturinstitutioner

Behandling och konsekvenser

Vaccin saknas. Terapier och medicinering har inte visat sig särskilt verksamt. Eftersom PK-sjukan är identitetsbaserad och strävar efter kortsiktigt förhöjande av välbefinnandet värjer sig de smittade mot alla typer av behandlingar. På lång sikt kan emellertid inte de PK-sjukas socialt konstruerade verklighetsbild besegra verkligheten. När deras verklighetsbild krackelerar och de samhälleliga skadeverkningarna visar sig, läker sjukdomen därför ut. Ofta är en lång efterbehandling nödvändig, efter att den PK-sjuke kommit in i först chockfasen och därefter omorienteringsfasen. Frågan är hur pass stora skador som samhällsbygget då har åsamkats. Prognosen är särskilt dålig för välfärdssamhällen. Alla tecken tyder på att de inte kan överleva mer omfattande epidemier av PK-sjuka.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.