Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 33

Politiserad forskning

[image error]

OBS I dag är texten dubbelt så lång som den brukar vara

Svensk forskning går finansiellt i statens ledband. För de allra flesta av forskarna vid Sveriges universitet och högskolor gäller att de antingen innehar statligt finansierade tjänster och/eller söker forskningsmedel från någon av de statliga fonder som är så gott som helt dominerande. Det finns också några andra forskningsfinansiärer – till exempel Wallenbergstiftelserna – men de avviker inte särskilt med avseende på vilka projekt som beviljas medel. Det finns visserligen också en flora av andra fonder men gemensamt för dem är att de främst delar ut tryckningsbidrag och andra småpengar.

För dem som behöver forskningsmedel gäller det att ha koll på vilka teman som utlyses och därefter skriva sina ansökningar, så att de passar in. För vissa forskare, mig själv till exempel på den tiden det begav sig, var skrivandet av ansökningar nästan lika tidsödande och omfattande som själva forskningen. Jag skulle också skaffa fram pengar till disputerade forskare och doktorander i de grupper jag ledde.

För att vara behörig att söka pengar i de stora forskningsfonderna, måste man ha avlagt en relevant examen samt tillhöra och vara verksam vid en högskoleinstitution, som ingalunda är beredd att bejaka vilka forskningsprojekt som helst. En prefekt eller annan överordnad byråkrat måste också godkänna själva forskningsansökan. Det finns således inte särskilt mycket utrymme för forskare som vill gå sin egen väg, eller vill bedriva forskning som på ett eller annat sätt uppfattas som kontroversiell.

När Staten via de stora forskningsfonderna slår fast de teman som ska prioriteras, är valen ofta problematiskt konventionella, med tanke på att forskning handlar om att fördjupa sig inte bara i angelägna utan också tidigare oprövade frågor. Efter millennieskiftet har dessutom politiseringen skärps. Forskare måste till exempel i en närmast absurd utsträckning påvisa sina projekts genusrelevans. Ett av resultaten är att många bra forskare har flyttat över från universiteten till kommersiella aktörer och näringslivets tankesmedjor.

Håller vi oss till den statligt finansierade forskningen används den givetvis som underlag för och legitimering av politiska åtgärder och beslut. När detta skrivs är i synnerhet socialdemokraterna angelägna om att förbjuda organisationer och verksamheter som kan leda till rasism och terrorbrott. Men de är inte ensamma. Såväl moderaterna som sverigedemokraterna vill förbjuda vad de kallar ”våldsbejakande organisationer”. Sedan 2019 pågår en utredning som ska redovisa sina resultat senaste i februari 2021. Den organisation man helst vill förbjuda är Nordiska motståndsrörelsen (NMR) men också Alternativ för Sverige (AfS) ligger i riskzonen.

I slutet av augusti i år fick en i sammanhanget relevant forskningsrapport från Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan stor uppmärksamhet i medierna. Den bär titeln ”Från Nordiska motståndsrörelsen till alternativhögern – En studie om den svenska radikalnationalistiska miljön.” Magnus Ranstorp och Filip Ahlin är redaktörer.

Rapporten är på sammanlagt 485 sidor och odaterad, vilket knappast är en slump. Den förefaller ha varit färdig i våras – det var då den fick sitt ISBN-nummer. Därefter har man väntat på en politiskt lämplig tidpunkt för att släppa den – någon annan förklaring till att den inte är daterad kan jag inte finna. På min tid skulle detta ha lett till frågor och kritik inom forskarsamhället, men jag misstänker att i dag är situationen annorlunda. Anything goes!

En annan egendomlighet är att rapporten – sin titel till trots – inte är särskilt vare sig fokuserad eller initierad när det gäller svenska sammanhang. Den är skriven på svenska trots att den för en diskussion där såväl exemplifieringen, som de personer som diskuteras samt de källor som anges, i hög grad är amerikanska. Det stärker min uppfattning att rapporten i första hand vänder sig till svenska politiker, inte till forskarvärlden och andra experter.

De första hundra sidorna ägnas åt definitioner och resonemang kring nationalsocialism och rasideologi. På dessa följer en historisk tillbakablick på framväxten av högerextremism i Sverige. Därefter följer kortare kapitel om den våldsbejakande högerextrema miljön och om den Nordiska Motståndsrörelsen som en samlande kraft i den nationalsocialistiska nordiska miljön. Det är egentligen först i kapitel åtta med rubriken ”Alternativhögern i Sverige” som de i dag politiskt relevanta resonemangen redovisas. Det är ett kapitel på femtio sidor. Jag har läst det och reagerat på innehållet. Det har också två av de personer som där förekommer gjort, journalisterna Jonas Nilsson och Ingrid Carlqvist.

Jag ska återge deras kommentarer, men först mina egna synpunkter, som skjutit in sig på frågan om rapporteringen håller måttet som vetenskap. Jag har därvid ställt följande tre krav:

En precis definition av forskningsobjektet. I första hand betyder det att man drar en skarp skiljelinje mellan organisationer som vill omvandla samhället med våld och de som bejakar demokratins spelregler. Det är enbart de första som man bör kalla extrema. Demokratiska rörelser är inte extrema. Detta är en fullkomligt avgörande distinktion, därför att om den inte upprätthålls så innebär det ett förbud mot politiska alternativ, vilket är ett totalitärt förhållningssätt.

För att förtjäna att kallas för forskning måste alla källor redovisas och då duger inte sekundärkällor.

Framställningen måste ha vad som lite högtidligt kan kallas för ”en vilja till sanning”.

Här är en kort beskrivning av dem som behandlas i kapitlet ”Alternativhögern i Sverige”:

Det omfattar ett brett paraply av aktivister som i olika grad sträcker sig från en ”online troll-kultur, kvinnohatare i manosfären, nyfacister, ultranationalister, identitärer och vit makt-anhängare.”

Med referenser främst till amerikanska förhållanden påstås det att alternativhögern är en rörelse, som i huvudsak agerar på kommentarsfält, Youtube och Twitter. Ett smakprov ges. Det är inte utvalt för att det är det mest flagranta:

Ett illustrativt exempel var när en artikel publicerades om att ett universitet skulle utlysa en tävling om konst som behandlade förintelsen. Anhängare från alternativhögern började då fylla kommentatorsfältet med absurda historier om påstådda släktingar som överlevt förintelsen. En kommentator angav att samtliga av hens sex mormödrar var överlevare och att de hade överlevt genom att spela saxofon och piano för vakterna medan de gömde sig i en hög med bråte. Medan tidigare nationalister hävdar att förintelsen aldrig ägt rum, behandlar i detta fall alternativhögern den istället som ett skämt.

Jag vill givetvis veta var i Sverige detta ägt rum. Fotnoten hänvisar till en DN-artikel från 2017, som ligger bakom betalvägg. Det är inte nyhetsrapportering utan en kulturartikel och vi kan vara rätt säkra på att om detta har hänt i Sverige, så hade det dokumenterats på flera sätt.

Det politiska partiet AfS beskrivs utförligt under egen rubrik. Jag hade gärna velat veta till vilken kategori de räknas – de våldsamma eller de demokratiska – men det är oklart. Brunsmetningen via guilt by association är dock glasklar. Smaka på nedanstående redogörelse – som om AfS var ansvarigt för vilka som röstade på dem i det senaste valet. En starkare markering av den demokratiska ambitionen finns väl inte, än att ett politiskt parti ställer upp i allmänna val? Observera särskilt referensen till Expo, som är en uttalat vänsteraktivistisk organisation – inte precis vad man förväntar sig i en vetenskaplig rapport. Avslutningen är praktfull, som om det var Gustav Kasselstrand som utropade ”det vita kalifatet”.

Expo har kunnat visa att AfS har nära kopplingar till andra grupper i den radikalnationalistiska miljön. Enligt Expo har partiet knutit till sig personer som varit aktiva i NMR eller synts i dess demonstrationståg. Även personer som tidigare varit medlemmar i Nationaldemokraterna och Svenskarnas Parti har engagerat sig i partiet. Vidare innehöll en valaffisch från partiet samma etnonationalistiska paroll som ett klistermärke som ett halvår tidigare började säljas i Det fria Sveriges nätbutik. Även personer inom nordisk alternativhögern kan kopplas till AfS. Christoffer Dulny gav dem sitt stöd inför riksdagsvalet och likaså Stefan Jacobsson, generalsekreterare för Alliance for Peace and Freedom och tidigare partiledare för Svenskarnas Parti. Daniel Friberg har också angett att han ämnar rösta på AfS och att han står dem nära ideologiskt. Nordisk alternativhöger har också hyllat AfS och Kasselstrand genom memes med budskapet ”Gustav Kasselstrand utropar det vita kalifatet”.

Däremot får vi inte veta att det som gör AfS attraktivt är framför allt den viktigaste av de frågor som de har på sin politiska dagordning och som de söker demokratiskt stöd för: repatriering. Exempelvis är det en fråga som står högt på Danmarks politiska dagordning. AfS anser att Sveriges invandringspolitik har varit extrem och oansvarig – knappast en extrem uppfattning eftersom den är lätt att belägga genom statistik. Sverige avviker starkt från övriga länder i såväl Norden som Europa.

Jag kan inte se annat än att författarna av denna rapport misslyckas helt med att dra den viktiga gränsen mellan organisationer som vill omvandla Sverige med våld och organisationer som med demokratiska medel arbetar för att en annan politisk regim ska komma till makten. Alternativ för Sverige (AfS) är inte en extrem rörelse. Det är ett politiskt parti som både uttalat och i sin praktik är demokratiskt. Att medierna inte klarar att göra denna distinktion är ingen ursäkt för en sammanblandning i forskningen. För rapportens vetenskapliga integritet är detta totalt förödande.

Den tredje punkten – viljan till sanning – besvaras bäst med hur Jonas Nilsson bemöttes när han ringde upp Filip Ahlin, den ena av de båda redaktörerna. Han påpekade att de hade gjort sig skyldiga till citatsförfalskning genom att sammanfoga klipp ur två olika citat och låtsas att de var ett, samtidigt som kontexten inte angavs. Inom forskarvärlden är ett sådant förfarande tillräckligt för att man ska bli utsparkad. Och för den som oavsiktligt gjort sig skyldig till citatförfalskning – vilket det inte handlar om i det här fallet – gäller det att kräla i stoftet och utlova en så snabb och fullständig korrigering som det bara är möjligt. I det här fallet genomförde redaktörerna faktiskt en förändring efter samtalet med Jonas Nilsson. Utan förklaring och utan att ange kontexten skar de bort den andra delen av det förfalskade citatet. Inga ursäkter och inget angivande av den kontext som var nödvändig för att man skulle förstå uttalandet. Med andra ord ”viljan till sanning” var totalt obefintlig. Här följer en transkribering av det inspelade samtalet mellan Jonas Nilsson (J) och Filip Ahlin (F):

J: Jag har lite frågor och funderingar på hur du kopplar samman Palaestra media och mig själv till den våldsbejakande högerextremismen som du uttrycker det.

F: Det vi skriver i rapporten är att vi skriver om närliggande elementen till alternativhögern. Det är en översikt av den miljön. Du har ju inte gjort någon hemlighet att du är en del av miljön liksom. Vi refererar till sånt som står sen tidigare.

J: Det är en del saker som jag undrar med era referenser och sådär. Bland annat skriver ni att jag har vapentränat med Boerlegionen i Sydafrika. Vad har ni fått det ifrån?

F: Ja vi har ju referenser. Allt som finns står i öppna källor så att säga.

J: För ni refererar till Uppdrag Gransknings dokumentär?

F: Ja precis.

J: Och dom valde att formulera mitt reportage som jag gjorde. Jag är ju journalist. Jag arbetar på Palaestra media som journalist. Vilket ni också implicit säger då ni skriver att jag driver en medieplattform. Och det Uppdrag Granskning gjorde var att de tog några klippbilder från mitt reportage när jag var ute och gjorde journalistiskt arbete med Boerlegionen, men de formulerade som att jag var och vapentränade med dem.

F: Ja men, vi har bara använt sånt som har refererats i media tidigare, så att säga.

J: Ja men följer ni inte upp de här sekundärkällorna och gör en faktakoll av det?

F: Vi använder de källor vi tycker. Det som är med i rapporten var fullgott för oss så att säga.

J: Och sen skriver ni att jag har stridit för främlingslegionen också.

F: Alla de uppgifter vi har använt har funnits i media sen tidigare. I så fall så är det den median som.

J: Ja men, har ni inte ansvar där och kolla om det stämmer eller inte?

F: Vi har gått på det som står i etablerad media. Det är dom vi har använt. Det är så vi gör. Det är vanligt förekommande inom forskningen att göra så.

J: Ja men det är ju falskt. Det är inte sant. Jag har till och med ett mail till Carolina Jemsby, journalisten ni refererar till, innan hon släpper den här dokumentären där jag säger att det inte stämmer att jag har stridit för främlingslegionen.

F: Ja vi har använt dom källor vi har använt som sagt. Vi har baserat det på journalistiskt arbete bland annat.

J: Sen, ni har med ett långt citat där. Som ni tillskriver mig.

F: Ja det är från dokumentären.

J: Ja men, ni har satt samman två olika svar från två olika intervjuer som skedde med fyra veckors mellanrum till ett enda citat.

F: Det är det vi har refererat till Uppdrag Granskning. Det är det materialet vi har använt.

J: Jojo, men ni skriver att det är ett citat och det är egentligen två citat från två olika tillfällen som ni har satt samman till ett.

F: Såsom vi har refererat till Uppdrag Granskning så är det så. Det är så vi refererar till där så att säga.

J: Jojo, men det är en dokumentärfilm. När ni kollade på filmen såg ni inte att i övre delen av citatet. De första två meningarna så sitter jag med blå skjorta i ett annat rum, och sen i den nedre delen av citatet så sitter jag med en vit skjorta i ett annat rum, och det är en månad mellan de här två tillfällena.

F: Vi har refererat till den UG. Vi har använt. det material vi har använt har varit öppet sen innan om den här miljön.

J: Jojo men förstår du inte att det ser lite konstigt ut när ni tar ett citat från ett intervjutillfälle och sen sätter det samman med ett annat citat från ett annat intervjutillfälle och säger att det är ett citat?

F: Jag kan bara säga att de material vi har använt är sånt som tidigare har varit öppet på det sättet.

J: Jojo men har ni inte ett ansvar att faktakolla era källor?

F: Som jag har sagt. Det är sånt som har publicerats i öppen media sen tidigare som vi har med i rapporten. Det är ingen hemlighet att det har förekommit tidigare så att säga.

J: Jojo men det blir ju ryckt ur sitt sammanhang. Ni har plockat två meningar från en entimmes intervju och satt samman med två meningar från ett annat intervjutillfälle. Och sagt att det är samma citat.

F: eehh … nu försvann du, en gång till.

J: Ni har tagit två meningar från en intervju och sen satt samman med två andra meningar från en annan intervju och sagt att det är ett citat. Ett sammanhängande citat, att jag har sagt så.

F: Som det är referat till som studiereferens. Jag kan inte svara på de frågorna du har. Har du fler frågor så kan du maila vår presstjänst. När det gäller dom här frågorna. Men det jag kan säga är vi har försökt göra en översikt av den här miljön som helhet, och refererat till sånt material som redan finns öppet så att säga.

J: För ni skriver en rapport som ni menar på är våldsbejakande extremism och ni skriver om en premiär om en dokumentärfilm jag hade om Sydafrika och ni väljer att referera till, och säger att den blev inställd, och så har ni refererat vänsterextremister som med hjälp utav hot av våld fick den att bli inställd. Att konfererenssalsägaren fick ställa in den då han var livrädd för sin personal. Varför refererar ni till vänsterextremister?

F: Vi har refererat till dom öppna källorna som finns. Det är det materialet som vi har använt, och rapporten står på sina egna ben. Jag har inte mer att tillföra faktiskt.

J: Jojo, men referenserna är ju inte ens om filmen, utan referensen är till en konferens där jag hade bjudit upp en kvinna från Sydafrika som fick sin man mördad framför ögonen på henne och hennes barn. Och hon skulle prata om farmarmord. Det är ju inte alls kopplat till dokumentärfilmen.

F: Som jag har sagt innan. Det material vi har använt och rapporten står för sig självt, och det som finns däri står vi för.

J: Men det stämmer ju inte. Ni har falska referenser till falska händelser, till vad ni skriver i texten.

F: Vi har använt det materialet vi har använt. Jag tror inte vi kommer längre än såhär.

J: Du, jag har en fråga också. Du säger till SvT att vi på Palaestra media sprider ett giftigt narrativ, vad är det för giftigt narrativ?

F: Det står i rapporten. Allt står i rapporten. Har du mer specifika frågor om rapporten så kan du maila vår presstjänst.

Samtalet är något längre, men fortlöper på samma sätt.

Eftersom en annan journalist, Ingrid Carlqvist, också råkat ut för denna skändande förfalskning ber jag henne kommentera det som skrivs om henne i rapporten. Hon gör motvilligt det jag ber henne om och jag förstår henne. De citerar enbart källor på den politiska moståndarsidan, som Expo. Det är ett smärtsamt arbete att lusläsa och kommentera ett avsiktligt karaktärsmord. Ingrid Carlqvist avslutar sin genomgång med det latinska citatet ”Dixi et salvavi animam meam” – jag har talat och räddat min själ.

Rapporten 8.6.3 Ingrid & Conrad

Bakom podcasten Ingrid och Conrad finns Ingrid Carlqvist och Daniel ”Conrad” Frändelöv. Carlqvist var fram till slutet av 1990-talet nyhetschef för Kvällsposten i Malmö och 2010 valdes hon till vice ordförande för Publicistsklubbens södra avdelning. Sommaren 2012 startade hon tidningen Dispatch International vars första upplaga distribuerades i massupplaga av Sverigedemokraterna. Papperstidningen överlevde endast ett år, men levde kvar på internet ett antal år till innan den lades ner. Förutom artiklar om islam och muslimer innehöll hemsidan rasbiologiska spekulationer om olika folkgruppers intelligens. Enligt Expo anslöt sig också Dispatch International till counter-jihad rörelsen. År 2014 talade Carlqvist på Daniel Fribergs tidigare nämnda Identitär idé och 2015 startade hon podcasten tillsammans med Frändelöv. Där har hon uttryckt sig positivt om NMR samt anklagat ”representanter för den etniska gruppen judar” i Sverige att ligga bakom mångkulturen. 2018 lämnade hon dock föreningen Det fria Sverige. Daniel ”Conrad” Frändelöv har i podcasten sagt att Ingrid & Conrad och NMR ”kämpar åt samma mål”. Han har intervjuat NMR:s Per Öberg och där tillsammans med Öberg uttryckt förståelse för gärningsmännen bakom bombdåden i Göteborg. Han har även avslutat livesändningar med ”hell seger” och ”sieg heil”. 2019 dömdes Carlqvist och Frändelöv till dagsböter för att ha sänt liveradio utan ansvarig utgivare.

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

Att skriva om den massiva IQ-forskning som finns och som visar på olika folkgruppers olika intelligent är enligt rapporten ”rasbiologiska spekulationer om olika folkgruppers intelligens”. Spekulationer? Är det spekulationer att beskriva vad forskningen kommit fram till?

Enligt Expo anslöt sig också Dispatch International till counter-jihad rörelsen.

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

Vad är counter-jihad rörelsen? Vem leder den? Vad är dess syften? Inget av det får läsarna veta, de ska bara tänka att det är något otäckt. Såvitt jag vet finns det ingen rörelse att ansluta sig till, inga medlemmar, inget program – bara människor som bestämt sig för att motarbeta islams ökande inflytande i våra samhällen. Att vara kontrajihadistisk (mot jihad) framställs som något ondskefullt och våldsamt när det i själva verket handlar om att försöka upplysa människor om den mycket våldsamma ideologi som sprider sig som en löpeld över vårt Europa och ställer till blodbad.

År 2014 talade Carlqvist på Daniel Fribergs tidigare nämnda Identitär idé och 2015 startade hon podcasten tillsammans med Frändelöv. Där har hon uttryckt sig positivt om NMR samt anklagat ”representanter för den etniska gruppen judar” i Sverige att ligga bakom mångkulturen. 2018 lämnade hon dock föreningen Det fria Sverige.”

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

De glömmer att berätta att vad jag sa på Identitär Idé var, att jag hade varnats för att de var fascister och att om så var fallet var det extra nödvändigt att just de hörde detta tal som handlade om vikten av yttrandefrihet. Jag har aldrig uttalat mig positivt om NMR, tvärtom säger jag ofta att jag avskyr alla totalitära ideologier: nazism, fascism, kommunism och islam. Att vi intervjuade Pär Öberg var givetvis med rent journalistiska syften – alla talade om NMR, men ingen talade med dem. Jag var nyfiken på vad de egentligen ville. Jag har inte ”anklagat representanter för den etniska gruppen judar” att ligga bakom mångkulturen – jag har KONSTATERAT att en majoritet av dem som drev debatten om mångkulturens införande i Sverige på 1970-talet var judar.

Daniel ”Conrad” Frändelöv har i podcasten sagt att Ingrid & Conrad och NMR ”kämpar åt samma mål”. Han har intervjuat NMR:s Per Öberg och där tillsammans med Öberg uttryckt förståelse för gärningsmännen bakom bombdåden i Göteborg. Han har även avslutat livesändningar med ”hell seger” och ”sieg heil”. 2019 dömdes Carlqvist och Frändelöv till dagsböter för att ha sänt liveradio utan ansvarig utgivare.

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

Jag har inget minne av att Conrad sagt ovanstående. Han avslutade ofta programmen med ”hell seger” som betyder ”var hälsad seger”, men aldrig någonsin ”sieg heil”. Det är en ren lögn.

Det förefaller som att podcasten lades ner under 2019. Istället har Carlqvist tillsammans med den före detta journalisten Maria Celander startat hemsidan Ingrid & Maria. Hemsidan innehåller främst artiklar och podcasts, där mycket av innehållet på olika sätt handlar om invandring. Läsaren finner också intervjuer med Gustav Kasselstrand och Jonas Nilsson. På Ingrid & Maria finns även en del med titeln ”Butik” som länkar till förlaget Logik.”

Kommentar från Ingrid Carlqvist:

Varken jag eller Maria är FÖRE DETTA journalister! De uttrycker sig så för att läsaren ska få känslan av att vi en gång var goda och kloka människor och därefter blev vi galna. Vi arbetar i högsta grad fortfarande som journalister, opinionsbildande journalister. Vi gör det arbete som mainstream-journalisterna har slutat med – vi granskar samhällsutvecklingen med kritiska ögon och är enbart lojala mot vår publik. MSM-journalisterna har däremot blivit maktens megafoner utan någon som helst lojalitet med svenska folket som drabbats så hårt av massinvandringsexperimentet. Givetvis länkar vi till min bok som getts ut på förlaget Logik!

Ingrid Carlqvist avslutar: Sammanfattningsvis använder sig rapporten av en välkänd men i vetenskapliga sammanhang helt förkastlig metod: Man bestämmer sig för en enda hypotes, nämligen att vi som kämpar för svenska folkets rätt till överlevnad och trygghet i vårt eget land är ondskefulla nazister som drivs av hat mot människor från andra länder. Därefter söker man enbart stöd för denna hypotes, drar sig inte för att ljuga och förvrida fakta och vips har man skapat fina små monster att presentera för regeringen som vill förbjuda medlemskap i så kallat rasistiska organisationer. Rapporten är ett beställningsverk för just detta och jag finner inte ens ord för att uttrycka mitt förakt för att Magnus Ranstorp deltar i en sådan verksamhet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Lögnens skönhet

[image error]

Råttfångaren i Hameln är en medeltida saga som bröderna Grimm år 1816 återger i sin egen tolkning. Den är välkänd, men för att påminna – här är Wikipedias sammanfattning:

Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster. Råttfångaren tar fram sin flöjt och lurar med sitt flöjtspel ner råttorna i floden Weser, där alla råttorna dör. Han vägras dock betalning, och han lämnar staden full av vrede. Flera dagar senare, den 26 juni, återvänder han. Medan ortsbefolkningen är i kyrkan spelar han åter på sin flöjt och lurar med sig stadens barn in i en grotta utanför staden, där de försvinner.

Det som främst har diskuterats är om sagan har någon verklighetsreferens. Handlar den om pesten? Har barnen gett sig av på en pilgrimsfärd? Är råttfångaren en symbol för döden (liemannen)?

Sagan har plockats upp i vår tids musik och populärkultur. Abba har gjort en sång som baseras på sagan, ”The Piper”. 1972 filmades den med en lite annan handling, ”The Pied Piper”. 1987 gjordes en tecknad version, där Turtles hypnotiserade råttor genom att spela flöjt: ”Teenage Mutant Ninja”. Thrashmetalbandet Megadeaths ”Symbol of destruction” handlar också om råttfångaren.

Det som fascinerar är givetvis förförelsen. Råttor och barn – kanske de vuxna inte hade låtit sig luras, men därom vet man intet – erbjuds en kort stunds njutning och skönhet, men till priset av sina liv.

Jag kommer att tänka på sagan när Gunnar Sandelin lite i förbigående ställer den retoriska frågan ”Varför är lögnen så vacker medan sanningen är så ful?” Vi avhandlar ett återkommande tema: Skändningen av alla dem som oroar sig över vart den humanitära stormakten Sverige leder sina medborgare. Den som söker sanningar om mångkultur och massinvandring sätter både sin försörjning och sin heder på spel. Det snällaste man kan säga om dessa tvivlare är att de är rasister och troll. Samtidigt, de som ljuger vackert om mångkulturens och massinvandringens förtjänster, de hyllas i offentligheten. Inte ens när de blåljuger så verkar det göra dem fula. Inte heller gör det grövsta tänkbara språk att de sparkas ner från scenen. Till exempel tillhör Henrik Schyffert det vackra folket. Han har med emfas sagt att han hatar sverigedemokraterna. I Dagens Nyheter har han också förklarat:

Jag är en politiskt korrekt person. Den korrektheten är sund, den tvingar en att tänka i nya banor, att inte försöka få enkla skratt genom att driva med sexuella eller rasistiska fördomar, utan i stället tänka ett varv till för att inte cementera dem.

På Twitter kan man få några smakprov på Henrik Schyfferts sunda och politiskt korrekta ordsmide:

”Hade jag velat ha ett svar från dig så hade jag sugit det ur ditt uppbända, pulserande, nyknullade anus!”
”Lägg ner nu… det smartaste som kommit ur din mun är min stenhårda kuk!”
”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen!”

Det man säger som konstnär är förmodligen axiomatiskt vackert. Eller finns det något annat skäl till att dessa formuleringar inte utlöser några offentliga drev eller på annat sätt förmenar denna kreativa komiker en plats i offentligheten?

Gunnar ställer ytterligare en retorisk fråga: ”Finns det några lyckliga dissidenter?”. Dissident blir den som ifrågasätter den offentliga bilden av en regim, visar att den är en lögn. Dissidenternas dissident är det lilla barn som konstaterar att kejsaren inte alls har några nya kläder utan är naken. Han får gehör, men i sagan får man aldrig veta om han blir hyllad eller skändad – bara att lögnen är så grov att den till och med är synlig för ett litet barn. Det kan tilläggas att barnet uttrycker upplysningstidens ideal där man ska vara verklighetsorienterad och lita till sina sinnen, alltså inte vika ner sig inför den kollektiva illusionen.

Det är en annan vinkling på samma tema. När någon påtalar ett fel, så vill man inte höra det utan attackerar budbäraren. I verkligheten hade det barn som påtalade kejsarens nakenhet kanske fått stryk? Insikten om att det kan gå så finns redan i den grekiska tragedin ”Antigone”, som Sofokles skrev år 442 f.Kr.: ”Ingen älskar budbäraren som kommer med dåliga nyheter”. 300 år senare låter Plutarchos – den romerske författaren – kung Tigranes hugga huvudet av den budbärare som är först med upplysningen att den romerska befälhavaren Lucullus är på väg mot honom. Därefter får Tigranes inte några upplysningar utan omges bara av smicker, medan kriget rasar omkring honom. Detta sägs vara ursprunget till uttrycket ”skjut inte budbäraren”. Shakespeare har givetvis också skrivit på det temat. “The nature of bad news infects the teller.” När Cleopatra får höra att Antonius gift sig med en annan, hotar hon att behandla budbärarens ögon som bollar.

Nu ytterligare en reflektion innan jag försöker knyta ihop säcken, och då återgår jag till Råttfångaren. Vi kan se hans flöjtspel som en kamp mellan språk och verklighet, där verkligheten förlorar. Det han säger till både råttor och barn är: ”Jag ska döda er!” men han säger det på ett så vackert sätt – med underskön musik – att de lockas med, mot sin egen död. Inte så att de säger att det är ett pris som är värt att betala, utan de förstår helt enkelt inte vad det är som händer – i verkligheten.

Dissidenter säger att den postmoderna och rättighetsfixerade berättelsen om vårt samhälle har en alltför dålig verklighetsförankring och därför är farlig. I denna lögnens vackra värld är alla välfärdsmigranter flyktingar, mångkulturen berikande och alla som påstår sig vara barn från Afghanistan är naturligtvis det. Där är Islam fredens religion och där finns ingen skillnad mellan etniska svenskar och svenska medborgare. Där längtar alla invandrare efter att arbeta i den svenska långvården, eller åtminstone efter att bli integrerade. Där finns inga kriminella klanvälden, där förekommer det inte att svenska skolbarn rånas på sina mobiler och mopeder av nykomlingarna, lika lite som att svenska flickor våldtas av “nysvenskar”, som betraktar dem som horor.

Var ljuger man värst och vackrast? Svaret är att det är inom kulturen och underhållningsindustrin – från barnteater till hyllade uppsättningar på Dramaten och Operan. Vårt samhälles megahjältar befinner sig inte i verkligheten utan de står på de tiljor ”som föreställa världen”. När politiska nättidningar och bloggar, liksom partier som sverigedemokraterna och tevekanaler som Swebbteve vill påminna om verkligheten, vart lögnen med sin vackra musik leder oss, då mobiliseras alla kulturarbetare till lögnens försvar. Med en mun förklarar de sanningens fulhet – och lögnens skönhet. Emellertid, de vet eller åtminstone anar, att i mötet med verkligheten finns det risk för att lögnen inte klarar sig. Det var därför Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg, 2013 på Publicistklubben – av alla ställen – kom med rekommendationen ”Våga vägra debatten”. Och den bokmässa som inte hade något problem med att öppna dörren för kommunistisk retorik, där demonstrerade författarförbundet inte för utan mot yttrandefriheten. Jag skulle vilja fråga alla dessa kommunister, socialister och vänsterliberaler, lika djupt övertygade om att socialismen är god som att nazismen är ond: “Varifrån tror ni att nazismen hämtade koncentrationslägret, en av ondskans absolut starkaste symboler?”

Man kan dikta vad som helst om verkligheten. Man kan låta en berättelse om moraliskt och humanitärt beteende leda till paradiset. Problemet är att verkligheten inte kan följa i diktens spår. Det finns inga samhällen där människor är lika mycket värda och det kommer aldrig att finnas annat än i berättelserna om samhället. Och när vi låter oss övertygas om att kvinnorna med sitt omsorgsperspektiv blir bättre samhällsledare än männen, inte heller det är sant. Vi känner inte några matriarkat som kan tjäna som förebilder. De brukar vara kortlivade. Verkligheten är starkt lagbunden. Där har pojken inga guldbyxor utan måste arbeta i sitt anletes svett. Där besegras inte Goliath av en liten pojke med stenslunga. Där kommer aldrig en dödad muslimsk terrorist till en himmel där 72 jungfrur väntar på honom.

Så har vi den största och vackraste berättelsen av dem alla, den om det klasslösa paradiset. Där intar Karl Marx samma plats som Gud i den kristna berättelsen. Där hittar vi några av världshistoriens mest skrämmande folkmördare: Lenin, Stalin och Mao. Vad hjälper det att denna vackra berättelse har kostat kanske så många som 100 till 150 miljoner människor livet? Den förblir lika vacker. DN-journalisten Staffan Skott har skrivit en bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten. Den går att ladda ner gratis från nätet. Staffan Skott har också skrivit en bok med en granskning av Vänsterpartiets historia (1991). Den kom i nyupplaga år 2000 med titeln ”Liken i garderoben lever än”.

Också i dag flockas ungdomen omkring den socialistiska retoriken. SJW, Woke, Metoo och BLM, några av dessa godhetens akronymer under vilka tyranniet på nytt tar form. Gammalt vin i nya läglar. Den vackra lögnen växer sig åter stark.

Vi kommer aldrig att få ett rättvist, absolut jämlikt och jämställt samhälle, där alla människor är lika mycket värda. Det är skönsång men värre än så, det är en skönsång som leder oss alla mot undergången. Lögnen är vacker därför att den inte begränsas av verklighetens bojor. Verkligheten vinner alltid, det är endast en fråga om till vilket pris, och hur lång tid det tar. Råttfångarens sköna flöjtspel är en förförelse som slutar med en katastrof.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Makten framför allt!

[image error]

För att kunna besvara frågan om demokratin är hotad i Sverige gjorde jag i ett tidigare blogginlägg en liten utredning av vad det missbrukade begreppet demokrati egentligen står för. Jag ville lyfta fram att demokrati inte är någon ideologi utan en teknik för att tillsätta och avsätta ledare. I strängt taget alla styrelseskick – också i hårda diktaturer som det forna DDR och Nordkorea – söker ledarna legitimitet genom att påstå att de är demokratiska. Detsamma gäller för Kina, som kallar sig för en folkrepublik. Det betyder inte att de anordnar allmänna val men väl att de utger sig för att både vara folkets företrädare och handla i folkets intresse. Det är givetvis nonsens. Det mest korrekta är att klassa Kina som en partidiktatur.

Jag vågade mig också på att påstå att den demokratiska praktiken – alltså det folkliga inflytandet mellan de allmänna val där ledargarnityret tillsätts – inte är demokratisk någonstans i världen. Även om folket tillsätter sina representanter så är det aldrig folket som styr. I formell mening finns det inga demokratiska länder. I någon mån går det för politikerna att respektera folkets vilja, i form av bindande folkomröstningar. Schweiz brukar lyftas fram som ett föredöme, men rent tekniskt är en mer långtgående demokratisk praktik svår, för att inte skriva omöjlig, att genomföra, alldeles oavsett om den är önskvärd eller inte. Jag avslutade med fem frågor och lovade att återkomma med ett försök att besvara dem. Det ska jag försöka göra nedan.

I vilken utsträckning strävar svenska politiker efter att i sin politiska praktik bejaka de intressen och önskemål som medborgarna lyft fram i ett allmänt val?

Inom politiken finns det inga tomrum. Om medborgarna är missnöjda med den regim som styr landet, försöker de åstadkomma en förändring. I totalitära länder sker det ofta i form av ett folkligt uppror, men det kan också ske genom att medborgarna helt enkelt struntar i sina ledare. De slutar att vara rädda och vinner genom att ignorera maktens påbud. Det var vad som skedde i såväl Sovjetunionen som DDR. Ett annat exempel är Portugal där den auktoritära regim som styrt landet i närmare fem decennier störtades 1974:

Namnet ”Nejlikerevolutionen” kommer från det faktum att nästan inga skott avlossades. Revolutionen var näst intill oblodig då bara fyra människor dog. Genom att ge regimens soldater nejlikor övertygade de fredliga revolutionärerna och frihetskämparna soldaterna att inte skjuta. När folket gav sig ut på gatorna för att fira diktaturens fall och slutet på kriget i kolonierna, satte man nejlikor i gevärspiporna och på arméuniformerna.

I länder där ledarna tillsätts genom allmänna val dukar de politiska partierna inför valen upp sina smörgåsbord, för att locka väljarna. Här bör man särskilt intressera sig för de populistiska partierna. De växer i takt med att klyftan mellan medborgare och makthavare växer. Jag vågar påstå att det finns ett direkt samband. För Sveriges del ska det uttolkas som att klyftan är mycket stor mellan folkviljan och de socialdemokrater och miljöpartister som nu sitter vid makten, eftersom så många röstar på sverigedemokraterna. Jag håller inte för otroligt att de, som ett resultat av maktpolitikernas oförmåga att prioritera medborgarnas intressen, blir Sveriges största parti i valet 2022. Den kontinuerliga skändningen av Sverigedemokraterna såväl i det politiska rummet som i det offentliga samtalet, har inte hindrat partiets tillväxt.

Ett annat sätt att försöka besvara frågan om politikerna tillvaratar medborgarnas intressen är att se i vilka frågor de väljer att informera väljarna om politiska beslut, liksom hur pass tydliga de är. Den viktigaste frågan är tveklöst massinvandringen – ett begrepp som i sak är korrekt men som etablerade politiker undviker, eftersom det ger signaler om det övergrepp de utsätter medborgarna för. Här frodas missvisande information, propaganda och rena lögner, till exempel påståendet att invandringen på sikt blir lönsam. Det politiska språk som utvecklats är uppenbart bedrägligt. Välfärdsmigranter kallas för flyktingar, unga afghaner som har tagit sig hit med hjälp av flyktingsmugglare kallas för ensamkommande barn, främlingar som uppehåller sig illegalt i landet kallas för papperslösa. Det går att ge hur många exempel som helst. Detta bedrägeri är avsiktligt och systematiskt.

Ett tredje sätt att söka besvara frågan är att se på de koalitioner som bildas efter ett val. I Sverige regerar ännu en tid socialdemokraterna tillsammans med det lilla extrema miljöpartiet. Det resulterar ofta i politiska beslut som går på tvärs med folkviljan. Återigen är invandringspolitiken det viktigaste slagfältet. Inget annat EU-land tar emot lika stora volymer asylsökande per capita. Sverige står i en klass för sig och resultatet i form av utanförskapsområden, kriminalitet etc. är förfärande. De tre största partierna vill begränsa asylinvandringen genom att sätta ett tak – det är det debatten om volymer handlar om. Att de därmed speglar folkviljan är uppenbart. Men här får miljöpartiet sin vilja igenom – inget tak. Varför? Därför att annars finns det risk för att de drar sig ur regeringssamarbetet, med den konsekvensen att socialdemokraterna förlorar makten. I det senaste valet röstade två tredjedelar av väljarkåren på partier som sade sig vilja föra en mer restriktiv migrationspolitik. I praktiken blev resultatet det motsatta när socialdemokraterna satte sig i knät på miljöpartiet. Detta lilla extremistparti åter igen fick sätta agendan för invandringspolitiken.

För socialdemokraterna är maktinnehavet överordnat alla andra frågor, när det gäller att bestämma politikens innehåll. Som nummer två kommer partiet – den sekt som erbjuder de bästa möjligheterna för en svensk politiker att göra karriär. Som nummer tre kommer partiets ideologi. Som nummer fyra kommer den offentliga debatten. Det är journalisterna som avgör vilka som ska släppas fram och vilka som inte bör uppmärksammas respektive skändas. Folkviljan – det som demokratin handlar om – hamnar så långt ner som på femte plats.

Hur hanterar svenska politiker folkomröstningar?

Svaret är att svenska politiker ogillar sådana. Som bekant har medborgarna aldrig fått rösta om migrationspolitiken. Det kan tilläggas att de gånger folkomröstningar verkligen anordnats, så har politikerna inte hanterat dem som bindande utan rådgivande. Med andra ord, de frågar ogärna efter folkviljan, men när de väl gör det förbehåller de sig rätten att fatta de politiska beslut som de finner bäst.

Vilka bestraffningar kan drabba dem som yttrar sig fritt?

Ett lands intelligentia är ett löst sammansatt kollektiv av intellektuella. Det finns inte i Sverige. Om vi nu alls har någon intelligentia, så håller den sig lydigt till den politiska korrekthetens dogmer. Den är alltså inte fri. För en fri intelligentia gäller inte den politiska korrektheten. Alla frågor kan debatteras efter mottot ”intet mänskligt är oss främmande”. Men det räcker inte, utan det måste också vara någorlunda tillåtet med misstag, med en eller annan tvetydig eller olycklig formulering. Det måste gå att pröva hypoteser, som senare visar sig vara både felaktiga och skändliga, utan att konsekvensen blir att man kallas för rasist, nazist etc.

Den som utmanar makteliten och medierna riskerar att få betala ett mycket högt pris: sin försörjning, sin offentliga heder och sina vänner. Risken finns också för att barn, maka och föräldrar tar avstånd och bryter kontakten.

I vilken utsträckning censurerar svenska medier?

Precis som populistiska partiers styrka och popularitet är ett mått på maktelitens respekt inför folkviljan, så är alternativa mediers framväxt och betydelse ett mått på etablerade mediernas förmåga att korrekt spegla verkligheten. Medborgare som vill veta vad som hänt i det ena eller andra sammanhanget går i allt högre utsträckning till de fria medierna, för att få ett svar. De har lärt sig att Main Stream Media inte är att lita på. I Sverige granskar inte medierna makten utan medborgarna, på maktens uppdrag. Det finns fyra områden där censuren, tystnaden och mörkläggningen är särskilt märkbar, i den betydelsen att där finns inte plats för vare sig debatt eller avvikande röster:

Invandring, etnicitet och rasdifferentiering
HBTQ-frågor, Pride och feminism
Miljö, klimat och koldioxid
Identitetspolitik


Vilka rättigheter har svenska medborgare, framför migranter?

Här är det bäst att ge svaret indirekt, genom att peka ut inom vilka områden immigranter har försteg framför svenska medborgare. Först och viktigast är givetvis arbetsmarknaden, där ”nysvenskar” kvoteras in, prioriteras och subventioneras. Det är begripligt att staten vill öppna dörren till egenförsörjning, men på mikronivå tar detta formen av grava orättvisor. Samma förhållningssätt gäller också möjligheten att komma in på utbildningar som leder in på arbetsmarknaden, liksom på bostadsmarknaden, där köerna i storstadsområdena är astronomiskt långa. När sjukvården inte byggs ut i paritet med det ökande antalet vårdbehövande, förlängs vårdköerna, vilket givetvis drabbar medborgarna. Också ekonomiskt kan medborgarna hamna i underläge. Den som är ”papperslös”, utländsk medborgare eller asylsökande har rätt att få akut tandvård till en kostnad av femtio kronor. Ovanstående är några exempel – det går att göra listan betydligt längre.

Också när det gäller ”kampen mot rasismen”, hamnar svenska medborgare i underläge, om de är etniska svenskar. I de så kallade utanförskapsområdena är skändningar och rent rasistiska övergrepp på ”svennar”, inte minst gäller de barn, på tillväxt. I den politiska debatten anses emellertid inte rasism vara något som kan drabba majoritetsbefolkningar. Medierna rapporterar ytterst sparsamt, när de inte tar parti för förövarna. Särskilt skändliga är de åldringsrån, som romer specialiserat sig på. Medierna rapporterar visserligen, men undviker att tala om vilka som är förövarna. Detsamma gäller för våldtäkter, där invandrare från vissa länder är gravt överrepresenterade. Medierna talar inte om vilka män som begår övergreppen, när de alls rapporterar.

Vad Sverige behöver, för att stärka demokratin:

En författningsdomstol, som kan ta politikerna i örat när de vill gå förbi grundlagen. Det blev tydligt med gymnasiereformen och hur svagt lagrådet var, som politikerna kunde köra över.
Bindande regionala och nationella folkomröstningar, modell Schweiz.
Ett starkare skydd för yttrandefriheten, typ den amerikanska konstitutionens första tillägg. De har t.ex. ingen lagstiftning som ”Hets mot folkgrupp”. Den diskussion som förs om ”hate speech” är i grunden ett angrepp på yttrandefriheten
Ett återupprättande av det svenska utredningsväsendet, som mer eller mindre havererat.
En begränsning av politiken, som likt ett virus drabbat både rättsväsendet, högskolorna och myndigheterna. De behöver avpolitiseras.
Riksdagsledamöterna är för hårt knutna till sina partier och partierna för mäktiga, fel sorts riksdagsledamöter rekryteras, partilojala knapptryckare.
Tydligare personval vid de allmänna valen. Möjligheten att personrösta infördes vid EU-valet 1995. Det är lite drygt 20 år sedan och har aldrig blivit någon succé.
En lagstiftning som klargör att demokrati inte är detsamma som rätt värdegrund och heller inte som mänskliga rättigheter. Nu tror de flesta, också politiker, att demokrati är sådant som är bra (som de själva stödjer) medan andra uppfattningar är odemokratiska.
Skolundervisning om vad demokrati är och att nationen är en förutsättning för demokrati. Uppgiften att fostra medborgarna till ansvarstagande medborgare har försvunnit.
En politikerkultur som får politiker att inse att det alltid är de egna väljarna och medborgarna i det egna landet som måste sättas i främsta rummet.
En annan utbildning av journalister än rådande vänsterdiskurs. Sverige behöver ett bredare och mindre politiserat medielandskap. Dessutom behövs krafter som motverkar journalisternas monopolisering av medierna. I Sverige har det gått så långt att det ofta i viktiga samhällsfrågor är journalister som intervjuar andra journalister, istället för att oberoende forskare och äkta experter tillfrågas.
Det vi framför allt behöver är en intellektuell kultur som är fristående från makten. Nu är det så att fria intellektuella, som tillåts att göra misstag och att ta fel utan att bli skändade och nedmotade från den offentliga arenan, inte finns i Sverige. Det ser bland annat vänsterextrema kamporganisationer som Expo till. De säger sig vara för demokrati och yttrandefrihet, men i praktiken bekämpar de demokratin och i synnerhet yttrandefriheten. Kostnaden för att avvika från PK-tyranniets regelsystem är helt enkelt för hög i Sverige, vilket allvarligt sänker ribban för yttrandefrihet. Det gäller över hela linjen, det vill säga för politiker, journalister, forskare och andra opinionsbildare.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

EN NY BOK FRÅN DEBATTFÖRLAGET!

För den som bekymrar sig över mångkulturen, massinvandringens konsekvenser och rent allmänt över PK-Sverige är det ett problem att det mesta är så dystert, av det som skrivs och rapporteras på andra sätt. Vi behöver också tidsmedveten humor, satir, poesi och skönlitteratur.

Uppbrott är en roman som har allt. Den är sorglig, spännande, romantisk, exotisk, drastisk och svårförutsägbar. 451 läsvänliga sidor.

[image error]

Jonas har svårt att foga sig efter tidens dogmer. Mitt i livet kostar ett politiskt uppvaknande honom både ett långt äktenskap och en maktlojal vänkrets. Hans barn, Lisa och Vilmer, tar också avstånd. Motvilligt bryter han upp, flyttar till Bali och börjar skriva på berättelsen om sitt liv, både för att förstå hur det kunde gå så käpprätt åt skogen och för att skildra ett av massinvandring och mångkultur svårt sargat Sverige. När han tycker sig ha återfått fotfästet och planerar för ett lyckligare liv får coronapandemin tiden att vända blad.

Uppbrott är K-O Arnstbergs elfte roman sedan debuten 1977 med Betraktaren (Bonniers)

Gör så här:

Betala in 270 kr inkl. porto på plusgiro 463 33 86-0
Märk i meddelandefältet med ditt signum eller namn
Maila arnstberg@debattforlaget.se och skriv signum eller namn samt vart boken ska skickas.

Du kan också köpa boken mot faktura genom att ringa eller maila förlaget. Men till ordinarie pris: 270 kr plus porto 59 kr.

Godhetstyranniet och Uppbrott – rapporter från en dissidentverkstad

[image error]

Under ungefär ett års tid har jag varit sysselsatt med två helt olika bokprojekt. I grunden handlar de om samma sak – nämligen om hur Sveriges goda och moraliskt högtstående politiker, journalister, forskare och framstående kulturpersoner gemensamt, och med hjälp av en hyllad värdegrund och ett långt drivet rättvisetänkande, ägnar sig åt att rasera ett demokratiskt och fungerande välfärdssamhälle. Men inte bara det – under godhetens banér har Sverige blivit ett angivarsamhälle, där kostnaden för att protestera mot den förda politiken är mycket hög – den som har invändningar sätter inte bara sin försörjning utan också sin heder och relationen till sina närmaste på spel.

Det ena bokprojektet, som är i sin absoluta slutfas, bär titeln Godhetstyranniet och är en samhällsdebatt av det slag som Gunnar Sandelin och jag inledde med de båda volymerna av Invandring och mörkläggning – den första kom för sju år sedan och båda är slutsålda. Skillnaden är möjligen att då skrev vi för vad vi uppfattade som en ”upplyst allmänhet”. Vi såg den förda politiken som ett misstag som det skulle gå att komma till rätta med, genom en beskrivning av vad som faktiskt pågick. Så var det inte.

Godhetstyranniet har underrubriken “Om makt och vanmakt I Sveriges offentlighet”. Det är en mindre naiv bok, eftersom gränsen mellan ”godhetstyrannerna” och oss dissidenter är mycket skarp och de i godhetens namn vill tysta oss. Som Åsa Linderborg – en av barrikadkämparna – utryckte det på Publicistklubben, samma år som den första volymen av Invandring och mörkläggning kom ut: Vägra ta debatten. Motivet var givetvis att vi som ifrågasatte politiken var så genomruttna att vi inte var värda ens att debattera med. Kanske var det också så – men det sas aldrig – att de förstod att det var en debatt som de inte kunde vinna. Sanningen stod på vår sida.

Godhetstyranniet vänder sig till dem som fortfarande – och kanske för alltid – brottas med frågan hur ett extremt sektbeteende kunde bli, och fortfarande är, hegemoniskt i Sverige – trots att konsekvenserna vid det här laget borde vara synliga för alla. Boken publiceras senare i höst. Resten av den här krönikan vill jag ägna åt den andra boken, den som kom från tryckeriet för en vecka sedan, romanen Uppbrott – en riktig kluns på 450 sidor.

Utgångspunkten är hur den lilla tidningen Nya Tider hanterades på bokmässan i Göteborg år 2016. Det var en katt som tog plats bland hermelinerna, eller för att uttrycka det på de moraliskt högtståendes språk – en nazist hade lyckats nästa bland sig in bland alla demokratiska och moraliskt oantastliga författare, journalister och andra publicister. Författarförbundet anordnade en demonstration där medlemmar traskade runt med igentejpade munnar. Dess ordförande Lars Ardelius påstod att högerextremt hat och hot ledde till att självcensuren växte bland förbundets författare. Det är i sanning en ironi att yttrandefrihet var mässans tema. George Orwell skulle ha känt sig hemma, det var nyspråk av högsta potens. Givetvis lämnade jag Författarförbundet, som jag betalat medlemsavgift till i säkert trettio år.

Tanken att skriva en roman om vår egen tid har sedan dess legat och grott hos mig. Tidigare har jag skrivit skönlitteratur, både prosa och poesi. Mina tre första romaner gavs ut på Bonniers, därefter bytte jag till Carlssons – Trygve Carlsson blev en personlig vän. Att komma ut på Bonniers var naturligtvis oerhört fint, men det var för snobbigt och finkulturellt för mig. En karriär som offentligt känd lockade mig inte heller, även om jag givetvis eftertraktade att bli läst.

Nå, varför en roman? Eftersom jag skriver både samhälls- och skönlitteratur (om än glesare) har jag skillnaden för egen del klar för mig. Samhällslitteratur handlar – vilket väl inte är så överraskande – om samhället. Skönlitteratur kan givetvis handla om allt mellan himmel och jord, men för mig handlar om de människor som lever i samhället. Det senare gör också autofiktionen, där skribenter med ett skönlitterärt språk berättar om sina liv. En sådan ”dissidentbok” har jag redigerat och givit ut, Priset, där författarna berättar om vad det kostat dem att protesterat mot i synnerhet den förda invandringspolitiken. Inom dissidentkretsar har boken väckt en del uppmärksamhet men på den gemensamma offentliga scenen finns den inte alls. Den tillhör ”fullitteraturen” och faller under banbullan ”Vägra ta debatten”.

Priset beskriver den klyfta som den förda politiken skapat i Sverige, mellan en politiskt korrekt maktelit och folket, mellan godhetstyrannerna och dissidenterna, mellan globalisterna och nationalisterna, de som förstått att nationen är demokratins fundament. Det är en klyfta som jag tror att så gott som alla känner till i Sverige, men om den alls skildras i skönlitteraturen, så skildras den med de rättfärdigas perspektiv, där ingenting mer lågtstående finns än de främlingsfientliga/rasisterna,/fascisterna/nazisterna.

Det är ett haveri för den svenska skönlitteraturen, att den vägrar – alternativt är oförmögen till – att ge en allsidig och trovärdig gestaltning av dagens svenska verklighet. Då menar jag egentligen inte dissidenternas perspektiv – det är ingen ”motlitteratur” som föresvävar mig. Men eftersom dissidenterna står för den mest verklighetsorienterade bilden av Sverige (ja, jag vet att det låter pretentiöst men det är sant) måste det vara dissidenter som skriver den skönlitteraturen.

Med Uppbrott ville jag skriva en sådan bok. Jag ville beskriva den elaka svenska offentlighet som i synnerhet växt fram efter millennieskiftet. Jag ville beskriva vad den gjorde med människorna – inte minst med referens till vad jag personligen fått erfara. Problemet var att bilden riskerade att bli nattsvart. Vem kände sig lockad att läsa en roman om människor som går sönder, i ett samhälle som också går sönder? Men också: orkade jag själv skriva en sådan bok? Det var det ena bekymret. Det andra var risken för förutsägbarhet. För att göra en jämförelse – det lär vara så att filmen ”Snakes on a plane” började med namnet. Att göra själva filmen blev rena transportsträckan. Risken fanns att jag skrev en bok där en påläst ”dissidentläsare” förstod vad den handlade om, utan att ha läst den.

Det tog tid för mig att lösa det problemet. Jag ska inte avslöja hur jag löste det, men jag vill göra tre ”inte-påståenden” om Uppbrott:

Det är inte en roman där skeendet är möjligt att förutsäga.
Det är inte en roman som ger en nidbild av ”de goda”.
Det är inte en nattsvart roman.

Som avslutning vågar jag också påstå, att även om handlingen delvis utspelar sig i ett annat land, så är Uppbrott en roman om människor i Sverige, och den politiska klyfta som delar landet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Koka Groda IV: Mångkultur som vardag

[image error]

År 2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det fjärde och sista av de utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

***

En kvinna jag känner väl, med uttalat mångkulturella ideal, flyttade till Skärholmen söder om Stockholm. Hon köpte en liten men välplanerad och modern bostadsrättslägenhet och såg fram emot att få bo i vacker mälarnatur och en genuint mångkulturell stadsdel. Hon trodde rätt, men vad hon inte hade tänkt sig var att hon skulle känna sig rädd, när hon efter nio på kvällen på väg hem passerade gängen vid tunnelbanan. Dessa marginaliserade unga män kändes hotfulla. Hon var rädd för att bli rånad, nedslagen och kanske våldtagen. Nej, hon blev aldrig antastad men hon visste att risken för att hon skulle råka illa ut inte bara var en fantasibild. Hon ville inte känna sig rädd i sitt eget bostadsområde, alltså sålde hon lägenheten och flyttade till en annan stadsdel. På så sätt blev hon en siffra i segregationsstatistiken, men skälet till att hon blev det var inte att hon var rasist eller ens att hon tyckte illa om invandrare. Hon tyckte inte om unga män som verkade höra hemma i gäng och visade tydliga tecken på att vara farliga.

På det här sättet kan man fortsätta och visa att den mångkulturella existensen när den inte avhandlas som ett politiskt projekt utan praktiseras som ett vardagligt liv är något helt annat. I och för sig är denna form av dubbelmoral rätt vanlig i vårt samhälle. Jag har deltagit i möten där djupt bekymrade forskare och byråkrater har diskuterat hur bilsamhället skall kontrolleras bättre, hur staden ska förtätas och hur invånarna ska förmås att utnyttja de kollektiva transportmedlen. Så är sammanträdet slut och deltagarna hastar iväg till sina bilar, för att ta sig hem till de förortsvillor, där de bor. De talar om vikten av att bekämpa sprawl, men är inte beredda att för egen del leva de liv de strider för.

När jag skriver detta avhandlas ett rättsfall. En ung man säger en natt till tre andra grabbar att de inte ska pinka i en port på Kungsgatan i Stockholm. De uppskattar inte tillsägelsen utan sparkar ihjäl honom. Budskapet till oss som läser tidningen går inte att missta sig på. Undvik att relatera till främlingar och försök framför allt inte att säga till dom att uppföra sig anständigt. Du tar bara risken att bli ihjälsparkad. Det är inga problem med att leva bland främlingar, så länge du inte relaterar till dem.

I vårt moderna samhälle är det de unga män som inte prioriterar utbildning och som inte heller kan hitta ett jobb för att försörja sig, som är det stora problemet. Ju lägre ner i tonåren de befinner sig, desto mer regellösa och gränslösa är de också i sitt handlande. Utöver att råna och skada andra människor gör de svårbegripliga saker som att sätta eld på dagis, krossa rutor, misshandla bussförare etc. De gör det inte främst som en samhällsprotest utan för att det ger dem en känsla av makt. Det är de som bestämmer hur världen ska se ut. De har kul och gör spännande saker. Det händer något! De håller på att lära sig hur de ska klara sig i ett hårt och farligt samhälle och det lär de sig inte på skolbänken utan genom att pröva sig fram. Mera sällan förstår de att de är i färd med att såga av den gren de sitter på.

Unga flickor, varje fall de flickor som tillåts att leva ett fritt liv, attraheras av dessa farliga unga män, i synnerhet när de är framgångsrika. Om de är kriminella, så är detta inte säkert till deras nackdel. Att inte vara en loser betyder allt, mindre varifrån pengarna kommer. Och är de våldsbenägna, så betyder det att de kan skydda sina flickvänner. Lika lite som de unga pojkarna tar skit från någon, så behöver deras flickvänner göra det.

De allra flesta bland oss vill bo i miljöer som känns trygga och förutsägbara. Vi vill leva bland ”de våra” men därav följer inte nödvändigtvis att vi är rasister eller ens att vi tycker illa om invandrare (eller svenskar, eller vilken folkgrupp som råkar vara relevant). Den gräns som vi alla drar är gränsen mellan folk som är skötsamma och folk som inte är det. Skötsamheten handlar därvid givetvis inte bara om våld och rädsla utan den handlar också om så grundläggande frågor som att hålla rent omkring sig, om att ha ungefär samma spelregler när det gäller sömn och vakenhet, fest och vardag, om så små händelser som att hälsa på varandra och växla några ord när man möts i trappen eller tillsammans väntar på hissen. Mellan grannar i ett välintegrerat bostadsområde finns ett skört och nästan osynligt nät av bekräftande åtbörder. Dessa är av avgörande betydelse för trivseln. Om folk som bor i samma hus är för olika varandra känns främlingskapet i luften och detta är förmodligen ett viktigare skäl till att folk vantrivs och byter boende än vad politiker och planerare i gemen föreställer sig.

För dem som beviljas asyl och stannar i Sverige finns ett antal olika strategier; allt mellan att man tycker sig ha fått en ny chans i livet och använder all sin talang och energi för att lära sig språket, hitta ett jobb och bejaka ”det svenska” till att man gör sitt bästa för att bevara det lilla man har kvar efter alla förluster, dvs. den egna livsstilen, religionen och kanske också familjen och banden till det land man flytt från. Rent allmänt är det senare förhållningssättet det som ligger närmast till hands. Att komma till Sverige från ett land med helt andra livsvillkor och ofta också en annan religion är ingen bra grund för att gilla det svenska.

Det problematiska för människor som lever i diaspora och vill fortsätta med det är överföringen mellan föräldrar och barn. Det finns ingen anledning för barnen att hålla sig till föräldrarnas livsstil; det är nästan alltid bäst att tillhöra majoriteten i ett samhälle.

Väljer vi ett typfall med en familj, bestående av två vuxna och två barn, så vet vi alla att det är mycket svårare för de vuxna att bejaka ”det svenska” än det är för barnen. För den första generationen är vanligen grundfrågan hur de ska bära sig åt för att ”förbli det som de redan är”, medan barnen har livet i Sverige framför sig och oftast själva vill ha ett ord med i laget. när det gäller framtiden. Är det så att familjen befinner sig på egen hand i det nya landet är striden i det närmaste avgjord redan från början. Föräldrarna har inte särskilt stor chans att hålla kvar barnen i den egna livsstilen – på gott och ont assimileras de. Om föräldrarna tillhör en diasporisk grupp, blir situationen emellertid annorlunda. Det innebär att föräldrarna följer den kodex som gruppen bekänner sig till och de är ofta beredda att gå väldigt långt för att inte avvika eller skämma ut sig. Det gäller också när en majoritet av folkgruppens medlemmar inte ens befinner sig på samma plats utan bor i andra länder.

Den diasporiska gemenskapen innebär att det finns en gemenskap och ett sätt att leva som barnen kan ansluta sig till. Valet blir reellt för dem. Ska de klippa navelsträngen och leva modernt, svenskt och västerländskt eller ska de satsa på vad som ofta framstår som ett säkrare val, nämligen att hålla sig till den egna gruppen? Har sedan, som ovan framhållits, den egna gruppen en egen försörjningsnisch att erbjuda, ja då är valet ofta givet. Det är så diasporiska grupper skapar och vidmakthåller sig själva.

I familjer med en traditionell livssyn är villkoren olika mellan pojkar och flickor. Pojkarna kan släppas ganska fria även om det sker med en starkt uttryckt önskan att de gifter sig med flickor från den egna gruppen. Flickorna däremot bevakas, det är ju de som så småningom ska giftas bort. Om de lever ett västerländskt liv kan skammen falla på familjen – och om de gifter sig med svenskar, så gifter de sig också ur den egna familjen. Det är i detta sammanhang som hedersmord och hedersrelaterat våld har sin plats. Oftast handlar det om flickor som inte låter sig kontrolleras av den egna familjen och släkten, flickor som vill leva det friare liv som deras svenska systrar lever.

Rent allmänt vet barnen någonting som föräldrarna inte behöver vara så klartänkta över för egen del, nämligen att man för att klara sig bra i Sverige och slippa kategoriseringen ”invandrare” måste bejaka en modern livsstil och lära sig tala flytande svenska. De flesta språkforskare anser att detta sker bäst via det egna modersmålet, det som tidigare i skolvärlden benämndes hemspråk. Rent tekniskt kanske det är så att hemspråksundervisning är en väg att lära sig bra svenska snabbare än när man mer eller mindre tvingas att använda svenska som skol- och umgängesspråk. Men detta handlar om mycket mer än språkkompetens, varför en svensk social miljö är den säkraste vägen till framgång i det svenska samhället. Det är inte bara mätbara språkfärdigheter som ska läras in, utan svenska kontexter och – vilket förmodligen är det allra viktigaste – det gäller att skaffa sig svenska vänner och på så sätt bli medlem av svenska nätverk.

Det spelar därför stor roll om man bor i en invandrardominerad förort eller i en svensk miljö. För att spetsa till det kan man fråga om det är föräldrarna eller barnen som ska prioriteras. Att bo i en invandrardominerad förort kan för en flyktingfamilj kännas såväl lättare som tryggare, men om det inte är där svenskarna och jobben finns, så kan det också vara liktydigt med att barnen ärver föräldrarnas arbetslöshet och utanförskap. I många utsatta förorter är det inte ovanligt med två generationer av arbetslösa. Det betyder att föräldrarna inte fungerar särskilt bra som förebilder för sina barn, vilket i sin tur betyder att gängen och de kriminella nätverken lätt tar över. Detta är i sin tur en av huvudanledningarna till att de som lyckas tillräckligt bra med sina liv för att ha en valmöjlighet flyr förorten. Det blir med andra ord glest med goda förebilder för barnen när de växer upp. De som inte har jobb försörjer sig på bidrag vilket betyder en fattig tillvaro alternativt leder den till en kombination av bidrag och svarta eller kriminella inkomster. Nyanlända immigranter och människor som är på väg nedåt i sina boendekarriärer anländer hela tiden. De ordnande krafterna hinner aldrig riktigt med och framför allt inte ikapp. Resultatet blir inte bara ett våldsammare samhälle och knäckta människor – med eller utan hjälp av droger – utan också motrörelser som syftar till att bevara individers och familjers värdighet. De medborgare som är bättre lottade vänder dessa samhällen ryggen. De vill leva sina liv och har för övrigt inga bra förslag på hur situationen skall förbättras. Ingen har det.

När det gäller skolan, så är valen extra tydliga och avgörande. När studieinriktade barn väljer en innerstadsskola framstår det ofta som ett svek mot förorten. Det innebär också en mer eller mindre lång period av kluvna lojaliteter i den meningen att man inte är fullt accepterad av sina kamrater i den nya skolan. Samtidigt är man ofta ifrågasatt på hemmaplan. Det senare kräver vanligen att barnen i valet mellan den kommunala förortsskolan, friskolan och innerstadsskolan har föräldrarnas stöd för en god utbildning och en karriär in i det svenska samhället; ett framtida modernt liv utan snöpande lojaliteter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Normkritik

[image error]

Vissa ord får mig att resa ragg. Normkritik är ett sådant ord. Jag vet att det tillhör PK-världen och att myndigheter gillar att anställa normkritiker som hjälper dem att peta i myndighetens navel istället för att tjänstemännen (förbjudet ord) där utför det jobb, som myndigheten är till för. Men om någon skulle fråga mig, vad en normkritiker gör, blir det rätt luddigt. Googlar jag begreppet får jag veta att ”normkritik handlar om att sätta fokus på makt” och att med normkritikens hjälp får man syn på och kan begränsa ”strukturer och normer”.

Det ligger rätt nära vad forskare som psykologer, sociologer och etnologer gör. I utbildningen får de lära sig att ta ett steg tillbaka och med disciplinens olika verktyg avtäcka den vardagsverklighet som till största delen är osynlig för aktörerna. Men det finns en viktig skillnad. När jag som etnolog vill frilägga det vardagliga samspelets dolda regelsystem, så gör jag det inte med ambitionen att förändra. Jag vill i första hand veta. Vad som därefter händer – hur den kunskapen används i olika sammanhang – det stör mig inte att jag inte kan kontrollera det. Det är ett förhållningssätt som också gäller för andra akademiska discipliner.

Eftersom normkritik i hög utsträckning handlar om språk – hur man ska formulera sig när man är anställd och arbetar för samhället – kan det också vara värt att påminna om att språkforskare ofta får frågan om ett nytt språkligt uttryck är rätt eller fel, och då nogsamt avstår från att fälla sådana omdömen. Språket lever sitt eget liv och att vara en språkpuritan eller språkmoralist, nej det är inte forskarens uppgift. Tvärtom med normkritiker. Själva motivet för deras ”forskning” är att förändra språket – vare sig det nu handlar om att tvätta det från ”rasism” eller från att framställa ”mannen som norm”. En annan skillnad är att det handlar om att rensa språket från ”gamla” ord med bibetydelser som inte längre är acceptabla. Det gäller att anpassa en förgången och ondare tids språkbruk till det som är godkänt i vår egen tid.

Helena Ekstrand heter en normkritiker på Åklagarmyndighetens kommunikationsavdelning. I en fyra sidor lång skrivelse från den 6 juli i år har hon ställt upp skrivregler för jämlika texter. Hon ger en kort motivering under rubriken ”Bli medveten om dina ordval”:

I vårt samhälle är mannen norm vilket ofta syns i tal och skrift. Många gånger skriver vi texter utan att reflektera över vad orden egentligen innebär och hur texten tas emot. Att vara medveten om sina ordval och vad orden signalerar är det viktigaste verktyget för att uppnå jämlika texter.

Man (ett ord som Helena Ekstrand anser att juristerna bör undvika) bör här vara medveten om att jurister visserligen ofta skriver träigt och i formler, men att det, mig veterligt, inte finns någon annan yrkesgrupp som är mer medveten om språkets betydelse. Ett slarvigt eller otydligt språk, både skrivet och muntligt, kan leda till mycket huvudbry i en domstol. Det kan också förstöra en åtalads liv. Det är därför något av ett övergrepp när en normkritiker tar på sig uppgiften att förbättra det juridiska språket och uppfostra jurister. Men det är också troligtvis så att jurister är mycket mottagliga för påpekanden med avseende på språk, eftersom de vet att ett korrekt språkbruk är oerhört viktigt.

Som första punkt skriver normkritikern Helena Edstrand att det är viktigt att använda könsneutrala personbeteckningar och titlar. Hon exemplifierar med:

[image error]

Exemplen är väl inte så uppseendeväckande, utom kanske att vissa av de föreslagna titlarna inte är helt kongruenta. Forskare är ett bredare begrepp än vetenskapsman. Det finns många som ägnar sig åt forskning utan att vara vetenskapligt utbildade. Och begreppet ”anställd” är ett dåligt ersättningsbegrepp för tjänsteman. Om jag till exempel vill skriva om ”tjänstemannaansvaret” så är det en juridiskt relevant term som inte kan ersättas med den krystade formuleringen ”en anställds ansvar”. Vad som är än värre är något som jag inte tror att Helena Eklund har tänkt på, nämligen att för ett rikt språk behövs det synonymer. Jag kan till exempel behöva både ordet polisman och ordet polis, för att använda i olika sammanhang.

Mera Helena Eklund:

Ord som kvinnlig och manlig ska inte användas framför titlar och dylikt eftersom de skapar och förstärker normer och könsstereotyper. Om du exempelvis skriver manliga sjuksköterskor och kvinnliga svetsare, förstärks uppfattning av att dessa är avvikande.

Min invändning är att de är ju avvikande! Följer vi Helena Eklund rekommendation så övergår vi från ett språkbruk som är deskriptivt till att vara normativt. Helena Eklund anser att språket ska styra verkligheten istället för tvärtom. Samma bakvända förhållningssätt har Helena Ekstrand till genus. Många språk har bara maskulinum och femininum medan svenskan visserligen har fyra genus, även om modern svenska redan i praktiken upphävt skillnaden. Maskulinum och femininum har blivit en ny kategori, reale, och vi har numera endast två grammatiska genus: reale och neutrum. Men Helena Ekstrand vill gå ännu längre. Hon vill bli av med alla språkets historiska referenser, i synnerhet när det handlar om typiskt manliga ändelser. I hennes värld gör den som skriver ”den unge mannen” ett dubbelfel. Det bör heta ”den unga personen”.

När vi citerar eller påminner om Orwells begrepp nyspråk så är det ofta för att visa hur begrepp förvanskats i sin relation till verkligheten – exempelvis ”Krig är fred” – men när man läser 1984 så handlar språktvätten mera om just det som Helena Ekstrand aningslöst föreslår, nämligen att förenkla språket, att bara ha ett enda ord för varje fenomen. Det är Sanningsministeriets viktigaste uppgift, att tömma orden på mening, så att ingen ska kunna lära av historien och så att det inte längre går att protestera mot missförhållanden. Orwell visar också hur förödande detta är för det mänskliga tänkandet. Vi skulle kunna travestera Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och skriva: ”Det enkelt sagda är det enkelt tänkta”.

Orwell ansluter till en filosofisk tradition som också jag är starkt attraherad av, nämligen att språket är tankens enda redskap (Wittgenstein: “Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”). Till det kan man lägga de franska existentialisternas uppfattning (bland annat Sartres) att tanken skapas när man skriver eller säger något. Det där vet alla proffsskribenter, att det är först när man skriver ner något som man får ordning på sina tankar om det fenomenet. Det skrivna är det tänkta. Eller mer preciserat: Det skrivna är det jag skulle önska att jag hade tänkt, redan innan jag skrev det.

Helena Ekstrands avslutande uppmaning är starkt obehagsframkallade. Jag får en direkt bild av både det forna Sovjetunionen och DDR där en oavsiktlig felformulering kunde få ödesdigra konsekvenser. Under rubriken ”Kontrollera din text” skriver hon:

Gör det till en vana att se på den färdiga texten eller presentationen med normkritiska ögon. Behöver du förändra något för att skapa jämlikhet? Är du osäker – ta hjälp av en kollega eller någon som har bra kunskaper om jämlik kommunikation

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nordens demografi, projiceringar för åren 2021 – 2100

[image error]

Kyösti Tarvainen är docent em. i systemanalys vid Aalto-universitetet i Finland. Han är tidigare publicerad på bloggen med sina beräkningar av vart Nordens olika befolkningar demografiskt är på väg. Nu har han gjort en prognos (Tarvainen 2020c) över vad som kommer att hända fram till århundradets slut, om den nuvarande demografiska utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills. I synnerhet är han intresserad av vad som händer med de muslimska minoriteterna.

Sverige är det land där vi kan förvänta oss de största demografiska förändringarna. Om 45 år kommer svenskarna att vara en minoritet i sitt eget land, i förhållande till immigranterna och deras barn. Om 80 år kommer muslimerna att vara lika många som de etniska svenskarna. Se diagrammet nedan och den sista tabellen.

[image error]

I diagrammet nedan markerar prickarna hur den proportionella andelen personer med svensk bakgrund (SCB 2020) minskat under åren 2003-2020. Den heldragna linjen utgör en extrapolering.

[image error]

Och så här ser det ut med andelen muslimer procentuellt i Norden:

[image error]

Diagrammet nedan visar hur stor andelen västerlänningar är nu och kommer att vara år 2100.

[image error]

Diagrammet nedan visar att immigration och fertilitet har ändrats från 2012-14 (inom parentes) till 2018-19. TFR betyder total fertilitet och är medelvärdet av det antal barn som varje kvinna föder under sin livstid i en population.

[image error]

Efter år 2015 har nettoinvandringen per år till Danmark och Norge halverats. Till Finland har den gått ner något medan den ökat till Sverige. Det kan också noteras att i Danmark har muslimers nettoinvandring minskat från 25 till 5 procent. Föga överraskande är siffrorna helt annorlunda för Sverige. Muslimers nettoinvandring ligger I Sverige på 52 procent.

År 2019 var de flyktingar som lämnade Danmark 730 fler än de som beviljades asyl. Det beror på att den danska regeringen uppmuntrat återinvandring och gett generösa bidrag till dem som återvänder till sina hemländer. Eftersom danskarna också har gjort klart för migranterna att i Danmark är det dansk kultur och det danska regelverket som gäller, går det inte att dra någon annan slutsats än att Danmark har övergivit den mångkulturella politiken.

Den muslimska befolkningen växer snabbast, om inte immigrationspolitiken ändras i Sverige (Nödvändiga förändringar diskuteras av Tarvainen, 2020a och 2020b). Det beror dels på att fertiliteten är högre, dels på att muslimska män gifter sig med muslimska kvinnor, som ofta hämtas från ursprungslandet. I Finland gifter sig 50 procent av muslimerna med kvinnor som hämtas från utlandet. Motsvarande siffra för icke-muslimska invandrare är 28 procent.

I Sverige har Migrationsverket offentliggjort antalet nyetablerade relationer, vilket inkluderar nya utländska partners till Svenska medborgare. Det har ur det materialet varit möjligt att räkna fram att 49 procent av Sveriges muslimer år 2012 skaffade sig en make eller maka från utlandet. Senare siffror är inte åtkomliga med inga större förändringar har skett i Sverige, med avseende på migrationspolitik och lagstiftning. Procentsiffrorna för Sverige är därför troligtvis ungefär desamma som för Finland. I den sista kolumnen i tabellen nedan visas hur antalet utländska partner ökar, när det antal immigranter som beviljas asyl ökar.

Table 4. Sweden’s population 2020-2100 when the increasing number of foreign spouses is taken into account.

[image error]

Referenser

Statistics Sweden (2020). Number of persons with foreign or Swedish background (rough division) by region, age and sex. Year 2002–2019.  

Tarvainen, K. (2018). Population projections for Sweden, Norway, Denmark, and Finland, 2015–2065.

Bulletin of Geography. Socioeconomic Series, 39, 147-160.

Tarvainen (2020a) Gästskribent KYÖSTI TARVAINEN: Del 1 – Om den katastrofala demografiska utvecklingen i de nordiska länderna – vad måste göras för att stoppa befolkningsutbytet.

Tarvainen (2020b). Gästskribent KYÖSTI TARVAINEN: Del 2 – Hur invandringspolitiken måste ändras med utgångspunkt i ett demografiskt perspektiv.

Tarvainen, K. (020c). Population Scenarios for Sweden, Norway, Denmark and Finland, 2021-2100. Manuscript. Available at kyosti.tarvainen@gmail.com

Sammanställt av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Koka Groda III: Frustration över en obesvarad flirt?

[image error]

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det tredje av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

Ronna är en förort till Södertälje som domineras av syrianska invandrare. De etniska svenskarna är en minoritet bland andra minoriteter. Med avseende på kriminalitet och andra typiska förortsproblem var Ronna år 2005 inte en av de mest belastade förorterna i Sverige, men där fanns ändå många unga män i en försörjningsmix bestående av föräldrasupport, jobb, svartjobb, bidrag och kriminalitet.

En söndagskväll i september 2005 går en sjuttonårig svensk flicka tillsammans med en väninna förbi ett gäng unga syrianska grabbar i Ronna. Pojkarna är ganska många, mellan tjugo och trettio stycken. Flickorna bor i ett angränsande område och skälet till att de befinner sig i Ronna är att de ska besöka en butik. Flickorna är spända – en av dem har tidigare råkat illa ut med syrianska grabbar inte mindre än två gånger. Första gången gick hon emellan, när en tioårig kille misshandlades. Då slog de ner henne. Andra gången var när två killar tafsade på henne på badhuset.

En av de syrianska pojkarna, en femtonåring, ropar ”djävla hora” efter henne när hon går in i butiken. När hon kommer ut igen slänger någon av killarna ett föremål i huvudet på henne. Han säger senare att det bara var en chokladkaka men själv berättar hon att hon får ett blåmärke och när det träffar känns det som om hon skulle tuppa av. Hon har svårt att tro att det bara var en chokladkaka. Flickorna flyr in i butiken igen och den som blivit trakasserad ringer gråtande hem till sin pappa. Därefter lämnar flickorna affären och går för att möta den uppringda pappan. En av killarna skriker efter flickorna att han ska mörda henne. Hon slänger ur sig ”djävla svartskalle”, vilket hon ångrar efteråt, eftersom hon inte vill vara rasist.

Pappan har kastat sig in i sin bil och som vapen tagit med sig ett basebollträ. Han möter flickorna utanför affären inom fem minuter. När han ser grabbgänget besinnar han sig och lämnar kvar baseballträet i bilen. Pappan försöker prata med femtonåringen men det går dåligt. Han hotar då med att han ska ringa polisen men det skrämmer varken femtonåringen eller de andra killarna. De är mycket kaxiga och säger att han inte kan göra något. Mannen ringer efter polisen och två patruller infinner sig snabbt. Det som ursprungligen bara var en förseelse – förvisso en upprörande sådan, eftersom den visar hur unga flickor i vår tid kan bemötas – har nu trappats upp. Polisen förhör flickan och medan de gör det, cyklar femtonåringen fram och sparkar till den andra flickan och försöker sedan fly. Polisen fångar honom, trycker upp honom mot polisbilens motorhuv och sätter på honom handfängsel. Några av pojkarna börjar smäda poliserna och det kastas småsten. Poliserna tar skydd bakom bilarna och kallar på förstärkning. Ett tjugotal polispatruller, kravallutrustad polis, en piketstyrka och polishundar sätts in och det blir ett stort tumult. Efter bråket tas några pojkar med till polisstationen.

Det är uppenbart att det finns en bakgrund till upploppet i spänningar mellan dessa unga män och polisen. Vad som utlöste kravallerna var i stort sett en slump. Nu råkade det bli detta trakasseri men det kunde lika gärna ha varit något annat.

Några större skador resulterar inte polisinsatsen i. Media har inte mycket mer att rapportera än att en rörelsehindrad person blivit omkullknuffad och att en mobiltelefon har gått sönder. Det hela hade väl inte blivit mer än en notis i dagstidningarna, om det inte hade fått sitt efterspel i att några av dem som troligtvis var inblandade i bråket efteråt begav sig till Södertäljes polisstation och sköt med automatvapen in på polisstationen. Bortåt femton skott slog in genom väggar och fönster, och bland annat punkterades en vattenradiator. Poliserna kröp ner i skydd, tog fram egna vapen och förberedde sig på att försvara polisstationen. Ingen skadades men polisen betraktade attentatet som ett mordförsök. Efter någon vecka anhåller polisen två unga män, 20 och 21 år. En tredje, en nittonåring, efterspanas. Samtliga är kända sedan tidigare för kriminell verksamhet.

Ronnabråket blir mycket omskrivet och debatterat. Det finns många infallsvinklar. Den som media först griper tag i handlar om att polisen dels är rasistisk, dels överreagerar. Carlos Rojas Beskow skriver i Aftonbladet den 15 september 2005 att han blev förvånad över att skotten väckte sådant uppseende. I hans perspektiv var det inget mordförsök utan bara en reaktion mot poliser som behandlat Ronnaborna illa – ”Puckopoliser är experter på att provocera i onödan”. Han skriver också:

Vi måste bara kunna analysera händelsen utifrån perspektivet att förtryckaren har skulden till det inträffade. Gör vi det tror jag att slutsatsen kommer att bli ungefär den att det finns för många puckade poliser som alla beter sig puckat mot framför allt förortsungar.

Dagens Nyheters reporter Ulrika By intervjuar ett antal Ronnabor och tecknar med deras hjälp bilden av ett polisövergrepp:

[…] Ebbe Gorge skakar på huvudet, hans ögon speglar sorg och han säger att det går inte att komma ifrån att de gånger han har ringt polisen så har det alltid tagit lång tid innan de kommer, om de kommer. Men den här gången, när en svensk kille ringer och säger att hans dotter är hotad, då kommer dom direkt, men bara för att spöa upp alla som kommer i vägen, ska det vara så, eller?

Ebbe Gorge är långt ifrån ensam om sin bild av vad som hände. En 30-årig väktare, som på grund av sitt yrke vill vara anonym, såg hela händelseförloppet på nära håll.

Jag har jobbat nära polisen i många år och har mest bra erfarenheter. Men det här är det värsta jag någonsin sett. Vem som helst hade kunnat avstyra det tjafs som startade bråket, om man bara haft lite is i magen och agerat professionellt. I stället går de loss med batonger på helt oskyldiga människor. Jag är lika chockad som ursinnig, säger han.

Enligt väktaren bröt den första polispatrullen på plats ner en kille som inte var mer än tretton fjorton år, satte handfängsel på honom och tryckte ner honom mot en motorhuv. Det gäng ungdomar som stod runt omkring skrek åt poliserna att ta det lugnt och någon kastade en näve grus mot polisbilen.

Jag hörde hur en polis skrek i radion, ”ta skydd, ta skydd, nu kastar dom sten”. Sen var det kört. Allt urartade, det var kaos. I efterhand känns det overkligt, men de behandlade oss som djur. De kom hit, till ett vanligt bostadsområde, mina svärföräldrars hem, och bara slog runt omkring sig, jag finner inga ord, det är så sjukt.

Maikel Yakob, 20, som också var där, är säker på att det kommer att ta lång tid att smälta det som hände.

Man såg på dem att de kände sig utmanade, de var inte rädda. De sa åt oss att ”vi är övermakten”. De slog sönder en polares mobil bara för att han tog bilder. För mig känns det skit, jag älskar Sverige för jag lever här, men då kan de inte få behandla mig så här. Vi har ingen bankomat, ingen post. Våra vägar blir lagade sist av allas, och alla skriver skit om oss. Räcker inte det?

Pojkarna glömmer lätt att poliserna är samhällsrepresentanter. De ser dem mera som ett farligt och mäktigt gäng, som det både gäller att akta sig för och att värja sig mot. Därför bör man vara försiktig med att okritiskt ta till sig partiska intervjusvar. Det är möjligt att polisen var rasistisk, men säkert är det ju inte. Vad som däremot är säkert är, att de som skyller poliserna för att vara rasister angriper deras maktutövning. De uppfattar inte detta som polisarbete utan som ett övergrepp.

Bilden av det polisiära övergreppet backas upp av att det assyriska riksförbundets ordförande Simon Barmano, tillika socialdemokratisk politiker, som den 16 september skriver ett inlägg i Svenska Dagbladet. Han lägger ansvaret på polisen. Dels menar han att de provocerade fram bråket genom att skicka för många poliser till platsen, dels bagatelliserar han pojkarnas agerande och kallar provokationen av flickorna för ”frustration över en obesvarad flirt”. Simon Bardamo skickar också en insändare till Expressen där han skriver: ”Assyriska riksförbundet i Sverige fördömer polisens handlingar och kräver en regeringsutredning om hur ett tonårsstreck kan leda till att en insatsstyrka på ca 150 poliser kallas till ett bostadsområde och provocerar fram en attack mot polishuset.” Omgående kommer det in fem anmälningar av polisinsatsen och åklagaren Christer Ekelund menar att det går att misstänka att brott begåtts av polisen. Han inleder därför en förundersökning.

Detta med att se polisen som boven är en upparbetad medial transportled och för den som vill är det bara att hoppa upp på det tåget. Det gör bland andra Zanyar Adami, inte bara chefredaktör på den hyllade förortstidningen Gringo utan också vinnare av Stora journalistpriset år 2005 såsom ”Årets förnyare”. Motiveringen var att han med värme och humor öppnar en arena för det unga och mångkulturella Sverige.

I november beslutar Stockholmspolisen att öppna femton nya poliskontor i förorterna. Ett av dessa kommer med stor trolighet att hamna just i Ronna. Svenska Dagbladets reporter Fredrik Hultgren åker till Ronna och frågar några pojkar vad de tycker om detta. Misstänksamheten är stor även om en av killarna säger att om poliserna är schyssta, så kommer de att klara sig. Men de menar också att om polisen öppnar en station i Ronna så finns det stor risk för att den kommer att eldas upp. Senare förläggs trots allt en station i Ronna och nästa gång vi får läsa om den är i december 2006, då det visar sig att grannen ovanpå driver en bordell utan att Ronnapolisen upptäcker vad som pågår. Det är Stockholmspolisen som efter spaning avslöjar detta.

Det som varken Adami eller Bardamo säger ett enda pip om är att det finns en lagstiftning om kvinnofrid, vilket innebär att pojkarna i samhällets och polisens ögon begår en kriminell handling när de trakasserar de båda flickorna. Följer vi Bardamo verkar det som om det som utlöst bråket är att några tonårspojkar flirtat med ett par tjejer och kastat sten på polisen. Bagateller alltså – som om det vore helt OK att pojkar kastar sten på polisen. Det finns en undertext i detta sätt att skriva. Den antyder att när poliser angriper invandrare så är det fel och är det någon som känner sig tveksam i detta, så är det ändå på något sätt orättvist att kritisera invandrare. De befinner sig ju redan i underläge!

Här är det emellertid viktigt att skilja mellan vad som är en allmän samhällelig situation och vad som är en lokal och akut situation. Den som vill klassificera ett över- eller underläge måste, för att inte bli direkt vilseledande, hålla rätt på kontexten.

I detta händelseförlopp, liksom i de flesta andra verkliga situationer är frågan om under- och överläge komplicerad. Först utnyttjar ett gäng unga grabbar sitt överläge mot en ung flicka. De tar sig friheter och har kul på hennes och hennes väninnas bekostnad. De slänger också ur sig en del mycket obehagliga hotelser. Sedan kommer hennes pappa och pojkarna är fortfarande i överläge. Då ringer pappan på polisen – man kan se det som att han kallar på förstärkning från samhället. Polisen kommer men lyckas inte kontrollera situationen och skapa ett överläge. Då kallar de i sin tur på förstärkning och får äntligen ett överläge. Därefter försöker några av dem som deltog i bråket skapa sig ett nytt överläge genom att beskjuta polisstationen – ”ni ska inte tro att ni kan behandla oss hur som helst!”. I nästa steg kommer samhället via sitt rättsmaskineri att söka skapa ett överläge gentemot förövarna, efter att de blivit infångade.

Därefter dröjer det ett tag innan något händer, men punkt är inte satt för händelseförloppet. Tidigt en lördagsmorgon nästan tre veckor efter bråket får föräldrarna till en av de båda flickorna sin bil uppeldad. En polisanmälan om mordbrand och övergrepp i rättssak upprättas. Ingen grips för den branden. På det här sättet växlar situationen hela tiden mellan över- och underläge.

I Ronna har det vuxit fram något som vi känner från amerikanska förhållanden som trashkulturer. Att unga flickor, alldeles oavsett vad de lever för slags liv, kan skändas genom att kallas för horor och svennefittor, det händer dagligen i såväl skolor som i fritidssammanhang – i Ronna och i många andra storskaliga förorter.

Man hade kunnat tro att den annars så högljudda feministiska lobbyn skulle ha yttrat sig, men det skedde inte – i varje fall inte så att deras röster hördes över det allmänna mediabruset. Däremot finns det en undervegetation av insändare och webbdebattörer, som i första hand är upprörda över invandrargrabbarnas trakasserier av såväl flickorna som av polisen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Varning för Dagens Nyheter!

[image error]

Jag vaknar strax före sex, sätt mig vid mina bildskärmar och öppnar den digitala versionen av DN. Sex stora porträtt av afrosvenskar på första sidan. Jag läser rubriken, svärtan i typsnittet antyder att det skett en katastrof eller att Sverige befinner sig i krig. Men innehållet är föga sensationellt. Detta är det budskap som Dagens Nyheter står bakom åtminstone sedan åttiotalet – längre tillbaka orkar jag inte tänka så här tidigt på morgonen: De vittnar om rasismen som många i Sverige inte vill se”

Kan man se rasism, frågar språkpuristen inom mig? Att man kan se raser, det vet alla, men det har vi ju inte rätt till. Ser man skillnad på hudfärger så är man rasist eller något ännu fulare. Problemet är, att ska vi tala om rasism behövs ju raser och här exponeras den kognitiva dissonansen med extra skärpa. Läser man vad dessa afrosvenskar har att säga, så handlar det om ras, hur de på grund av sin ras diskriminerats och hanterats illa och hur de – fortfarande med referens till sin ras – skriker ut sin smärta.

Jag tuggar lite på rubriken, att dessa sex personer vittnar om den svenska rasismen, underförstått den utbredda rasismen – den som inte syns därför att människor inte vill se den. Är det sant? Det är ju inte så att Dagens Nyheter redovisar en vetenskaplig undersökning, med det resultat som rubriken berättar om. Det är också mycket svårt att tro att afrosvenskar ofta och i en sådan omfattning vänt sig till DN och sagt att ni måste skriva om rasismen mot oss afrosvenskar, att DN insett att något måste göras. Nej, så har det inte gått till utan detta är en artikel som börjar med ett uppslag på redaktionen. Om det är Niklas Orrenius eller Peter Wolodarski eller kanske någon annan ledande röst som säger att detta ska vi skriva om, det har inte så stor betydelse. Det viktiga är att det handlar om klassisk aktivism och propaganda. DN har letat reda på sex afrosvenskar och talat om att de vill skriva om rasismen i Sverige. ”Vi vill att ni berättar om hur ni blivit rasistiskt bemötta, antingen av polisen eller någon annan myndighet – eller av vanliga svenskar.” Sådana händelser och berättelser finns alltid – inte ens i Sverige är livet någon söndagsskola och det kommer heller aldrig att bli det. Det som DN totalt negligerar är att Sverige är ett av de minst rasistiska länderna i världen, det finns det vetenskapliga undersökningar som visar. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Sverige ännu för bara femtio år sedan var ett etniskt mycket homogent land – alltså ett land där svarta/färgade människor var mycket avvikande, både med referens till sitt utseende och sina olika kulturella tillhörigheter.

Varför gör då DN ett reportage på detta sätt? Varför är man så ivriga med att framhålla svenskars rasism? Eller, elakare men också mer precist formulerat: varför behöver DN måla upp bilden av ett rasistiskt Sverige? Svaret är att svenskarna ska fostras till icke-rasister, därför att landet med massinvandringen etniskt och kulturellt omvandlas så snabbt och så genomgripande, att det finns risk för att svenskarna protesterar, att det till och med tar formen av demonstrationer och upplopp. För att inte tala om risken för att de väljer fel parti nästa gång det är val. Genom att peka på rasismen och banka in i folk inte bara hur ful, ond och illegitim den är utan också hur utbredd, tystar man medborgare som börjar se konsekvenserna. ”se hur den drabbar stackars oskyldiga människor!”, ”Säger du något så är du rasist! Och du vet väl att raser inte ens finns!” Det är inte bara aktivistiskt journalistik. Det är en skamlig journalistik, avsiktligt vilseledande, illojal mot det egna samhället och direkt samhällsdestruktiv.

Eftersom de sex afrosvenskar som vittnar om rasism bereds plats på den största morgontidningens framsida tänker jag att de måste ju ha gjort väldigt fina saker för landet. Säkert finns det en anledning till att de hyllas på detta sätt, att nu får de sin upprättelse. Men nej, det enda de har att berätta om är hur de blivit misshandlade, fått höra rasistiska tillmälen etc. Den minsta gemensamma nämnaren är att det är synd om dem alla därför att svenskarna burit sig så illa åt mot dem. En av dem avviker genom att vara en kändis, hiphoparen Timbuktu. Jag tänker att eftersom det gått så bra för honom i Sverige, så borde han väl ha åtminstone något gott att säga? Det har han inte. Istället berättar han om hur hans pappa hanterades och om alla gånger han blivit rasprofilerad av svenska poliser och väktare. Black lives matter är en självklar och nödvändig fras för honom. Som om han hittat på den själv och inte bara flyter medströms och nappar åt sig en tragisk händelse någon helt annanstans på jordklotet.

Jag funderar en stund över om det finns någon mindre samhällslojal svensk dagstidning än Dagens Nyheter. Reportaget är en enda stor klagovisa över det rasistiska skitlandet Sverige med sina rasistiska skitsvenskar. Jag kan inte hindra en totalförbjuden tanke (obs jag har aldrig sagt det, bara tänkt – jag vill ju inte bli åtalad för helst mot folkgrupp): Åk tillbaka till de länder som ni eller era föräldrar kommer ifrån, om ni nu är så missnöjda med det skitland ni råkat hamna i.

Jag stänger ner DN och öppnar istället en länk på youtube, mailad till mig av en av bloggens läsare. Den är drygt sex minuter lång och när den här texten skrivs dagen efter har reportaget blivit viralt och redan visats över 20.000 gånger. Samhällsnytt har låtit en ung reporter som inte är svensk – det hör man på brytningen – fråga ett antal ”vanliga svenskar” om det är okej att svenskar blir en minoritet i sitt eget land. När de frågar om det är sant hänvisar han till forskning. Några av kommentarerna:

Två vanliga svenskar killar, kring trettio år:

(Skratt) … unikt, alltså det är ju fint! … Jag välkomnar invandringen då. Men minoritet, det beror väl på. Det är en generationsfråga det där, tror jag.

Journalisten: Bor du svenskt eller bor du mångkulturellt?

Mångkulturellt.

Hur känns det då?

Jag känner ingenting … det är inget speciellt.

Två män i femtioårsåldern:

Alltså, jag vet inte om jag riktigt ska tro på den vinklingen men om det nu skulle visa sig att det är så, det är väl helt ok. Ja … en minoritet liksom, det betyder ju ingenting egentligen. Vi är ju människor allihopa och svenska medborgare så vafan … (slår ut lite med armarna). Kör

på det!

Reportern: Bor ni svenskt eller mångkulturellt?

Båda männen svarar att de bor svenskt och man ser på dem att det till och med är ett väldigt svenskt område. Den ene säger ”likriktat” och den andre säger ”väldigt homogent”

Lite senare tar den man som pratar mest i och säger: ”Man måste ju ha en ideologisk grund att stå på liksom. Och min absoluta övertygelse liksom, det är ju att människan har i sitt medfödda människovärde full frihet och rätt att röra sig överallt, vart man vill på jorden och det är ju som min inneboende absoluta övertygelse liksom. Den humanistiska åskådningen. Men visst, jag kan ju säga att inte fasiken umgås jag med speciellt många icke-svenskar. /…/ Jag vill inte ha gränser egentligen.”

Svensk kvinna, cirka 20 år:

För det första vet jag inte riktigt om det är sant och det beror väl på vad man menar med svenskar. Är det etniskt eller medborgarskap så är det väldigt svårt …

Reportern: Etniskt.

Jaha, jag tycker det är svårt att kommentera det för jag tycker … jag tror inte riktigt på det.

Reportern: Bor du svenskt eller mångkulturellt?

Jag skulle säga ganska svenskt.

Svensk kvinna, ännu yngre, ser ut att vara 18 år:

Det är väl en naturlig utveckling skulle jag säga. Sedan kommer ju svenskar att röra sig ut i världen också så det blir nog en blandning överallt, tänker jag.

Bor du svenskt eller mångkulturellt?

Ganska svenskt.

Skulle du kunna bo i ett mångkulturellt område?

Ja, det skulle jag säga. Jag har bott mycket utomlands och så där.

Svensk kvinna, cirka fyrtio år:

Vilken forskning säger det? Vad är svensk liksom?

Svensk man, drygt femtio, norrlandsdialekt:

Så länge Sverige består av människor har jag inget problem med det.

Resten av det som de intervjuade svenskarna säger går i samma aningslösa stil. Detta är mycket svårare att ta del av än vad aktiva antirasister och medvetet politisk korrekta människor säger. Dessa intervjupersoner sitter inte ens på läktaren och ser vad som händer. Jag tänker att de nog läser Dagens Nyheter. Men det är klart, övriga tidningar och etermedia är på samma linje. Agendajournalistikens hjärntvätt är uppenbarligen effektiv.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.