Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 30

Baizuo

När debattdeltagare som ett slags trumfkort hänvisar till forskningsresultat tycker jag vanligtvis att det är en dålig argumentationsteknik, vilket kanske kan synas egendomligt eftersom jag själv är utbildad forskare och väl därför borde tycka att det är det bästa slaget av argument. Emellertid, forskning är för mig inte detsamma som resultat utan en ständigt pågående process som, idealt sett följer bestämda regler och därför levererar de mest tillförlitliga svaren, vilket inte är detsamma som ”sanningar”. För att spetsa till det så ger all forskning preliminära resultat. Mycket kommer med tiden att visa sig vara felaktigt, men framför allt ofullständigt – generaliseringar som är så sanna som det var möjligt, i deras egen tid. Anledningen är att existensen undantagslöst är så oerhört mycket större, mer komplicerad och framför allt annorlunda, än den mänskliga hjärnan klarar att förstå. Vi drar slutsatser som för det mänskliga medvetandet framstår som sanna, men det betyder ju inte att de är sanna i någon oberoende mening. På sin höjd är de kontextuellt sanna. Men låt mig ta det från början.

Forskning är en knippe metoder och regler för att upptäcka verkligheten och expandera vårt vetande. Framför allt lärs dessa ut vid universiteten. Emellertid, universitet är myndigheter som finansieras av politiker och mecenater som långt ifrån alltid förstår vad forskning är för något. De vill ha fram resultat som passar deras egen agenda. Det betyder att forskning är starkt styrd av vad de som sitter på penningpungen är intresserade av att finansiera. De vill i synnerhet inte ta risken att betala för resultatet som går på kollisionskurs med deras egna intressen. Det betyder också att universitetsledningar inte har något behov av forskare som producerar politiskt obekväma resultat, som riskerar att strypa eller minska tillgången på forskningsmedel.

Vidare, att vara forskare är ett högstatusyrke. Det betyder att forskare investerar av sin tid och sin intellektuella kapacitet för att landa i en position där de kan sola sig i omvärldens beundran. Vår tid, med sin fixering vid alla människors lika värde, lyckas på intet sätt förstöra de hierarkiska prestigesystem som undantagslöst kännetecknar alla mänskliga kollektiv. Möjligen tar de andra former, men den som avlagt en doktorsexamen är och förblir, också i omvärldens ögon, mera värd än den som med nöd och näppe klarar att gå ut grundskolan med godkända betyg. Vad mera är, att förstöra detta hierarkiska system är närmast liktydigt med kollektivt självmord.

Nu söker sig tyvärr inte bara de genuina forskartalangerna till universiteten utan där hamnar också de som i första hand bryr sig om sin egen identitet som rättänkande medborgare. Det är vid universiteten som de extrema identitetsprocesserna frodas bland studenterna: Social Justice Warriors, woke-och cancelkulturen. Jag ska inte i den här krönikan gå längre in på frågan, men detta är ett jäkla elände, helt jämförbart med när kyrkan under medeltiden och fram till upplysningstiden lade tvångströja på den spirande forskningen.

Tyvärr är det också så att den riktigt avancerade forskningen har svårt att komma till sin rätt vid universiteten. Det produceras en skrämmande mängd ointressant och totalt oanvändbar forskning, av den enda anledningen att den ger utövarna prestige. Det är till och med så att de allra bästa forskarna snöps av sina kollegor, därför att de går utanför den akademiska åsiktskorridoren och ofta också har provocerande personligheter.

Utan att förhäva mig och påstå att jag tillhör de bästa forskarna, så vet jag ändå av egen erfarenhet vad det innebär att gå på kollisionskurs med den egna disciplinen. Jag minns särskilt en replik från en man som inte var säker på att han ville läsa min bok ”Svenskar och zigenare” (1998), just därför att jag var anställd som professor vid Stockholms universitet. För honom var det en signal om att jag kunde ju inte vara en ”fri och obunden intellektuell”. Alltså, betänk detta, min professorstitel låg mig i fatet – underförstått att riktiga kännare av den romska kulturen kan inte göra akademisk karriär på det ämnesvalet.

Det var helt riktigt uppfattat, det gjorde jag inte – det var annan och mindre kontroversiell samhällsforskning som gav mig en akademisk position. Forskningen om romer var snarare en plump i protokollet – och så är det fortfarande.
Nå, jag började den här texten med att påstå att forskning inte är sanning utan följandet av ett antal metoder och regler, som garanterar att man kommer så nära sanningen som möjligt. Där ser jag exempelvis problem med klimatforskningen, som påstår att vi är på väg mot en katastrof. Det kanske är sant, men jag har inget förtroende för forskning som inte släpper fram de vetenskapliga motargumenten. Det finns ju en rad framstående klimatforskare, ofta lite äldre, som inte alls håller med. Dessutom vet vi att liknande tidigare domedagsprofetior om världens och mänsklighetens undergång, inte infriats.

Emellertid, jag vill inte bara läsa vad de tvivlande forskarna påstår, jag vill att de båda lägren ska mötas i en hederlig debatt, så förutsättningslös och vetenskaplig att den som resultat får att båda lägren enas i en gemensam uppfattning – vilket då givetvis inte är en sanning utan ett svar som utifrån nuvarande kunskapsläge är så tillförlitligt som det bara är möjligt.

Det gäller också andra infekterade samhällsfrågor, att jag vill att de båda lägren ska föra en hederlig och förutsättningslös debatt, med iakttagandet av vetenskapliga spelregler. Nu blir det problematiskt, därför att de politiskt korrekta vill ju inte tala med oss dissidenter. De betraktar oss som onda och odemokratiska – dock utan att egentligen veta vad demokrati är för något, utöver att det är ett honnörsord. Men det allra värsta: Jag och många andra dissidenter vill heller inte tala med de politiskt korrekta. Vi anser oss veta vad de tycker och vi betraktar dem, om vi är snälla, som vilseförda och, om vi är vassare i vårt avståndstagande, som godhetsreligiösa, landsförrädare och hycklare. Det är sannerligen ingen bra grund för att föra samtal. Vi är mycket riktigt två läger som näst intill hatar varandra, istället för att enas i en debatt om vad som gagnar det egna samhället och välfärden.

Det är en fråga som jag till och från tuggar på: Varför vill inte jag tala med dessa mina ”världsbildsmotståndare”? Vi har ju trots allt ett gemensamt mål, det goda samhället. Är jag så primitiv och så ”icke vetenskaplig” att jag hatar dem därför att de kallar mig och andra dissidenter vid fula namn – enligt barntänkandet: ”Den som sa’t han va’t!”. Det kanske är så att jag också lever i en sekt/bubbla som bara tar till mig den typ av kunskap och ”vetande” som accepteras av dem som tänker på samma sätt som jag? Med andra ord, jag exploaterar min forskarutbildning men är inte en bit bättre än de politiskt korrekta, utan reagerar barnsligt. Jag tycker ju att de gått intellektuellt och politiskt helt vilse, att det måste handla om oerhörda blockeringar när de inte ser konsekvenserna av sin egen ”godhet”.

Det är ovanstående funderingar som gör att jag blir tacksam över ett begrepp som en av mina bloggläsare mailar till mig. Han skriver:

Hej, läste din krönika med sorg i hjärtat. Tyvärr är det för de allra flesta svenskar viktigare att befinna sig mitt i åsiktskorridoren än att värna om sina barn. Finns det ett fegare folk där barnen är offerkycklingar på altruismens altare, där äldre som byggde upp samhället inte får syrgas, där så kallade ”nyanlända” bor bättre än värdfolket, där kraven på poliser, brandmän, körkortet, allt sänks till ulandsnivå för att behaga våra nya herrar? Vansinnet bara fortsätter, jag kan ta mig härifrån när jag inte står ut längre men det valet har de flesta inte. Dessa baizuo som inte klarar någonting alls är djupt föraktade av kineserna som ser hur de förstör sina hemländer för att kunna godhetssignalera. Sverige leder ligan så klart, tätt följt av UK och Tyskland.  

Baizuo, vad är det för något? Det är ett för mig totalt obekant ord. Han lämnar en länk till Wikipedia, där jag läser:

Baizuo ( /…/ literally White Left) is a Chinese neologism and political epithet used to refer to Western leftist ideologies primarily espoused by white people. The term baizuo is related to the term shèngmǔ, /…/ literally ”Blessed Mother”, a sarcastic reference to those whose political opinions are perceived as being guided by emotions or a hypocritical show of selflessness and empathy.
The term baizuo was apparently coined in a 2010 article published on Renren Network by user Li Shuo, entitled The Fake Morality of the Western White Left and the Chinese Patriotic Scientists /…/, initially used as a general critique of certain socialist values in the American left. No further use of the term is known until 2013, where on Chinese forum Zhihu through 2013–2015, the term evolved to criticize some people among the left who seemingly advocate for positive slogans like peace and equality to boast their sense of moral superiority, but are ignorant of real-world consequences, and utilize destructive behavior like political sacrifice and identity politics.
Substantial use in Chinese Internet culture began in early 2016, at first at MIT BBS, a bulletin board system used by many Chinese in the U.S., during the 2016 United States presidential election. Baizuo was used there to criticize the Democratic Party’s emphasis on affirmative action policies perceived as discriminating against Asians.
After the United States presidential election of 2016, the term came to be more widely used in reference to perceived double standards of Western media, as well as in relation to the tolerance of left-wing activists for manifestations of Islamism (see regressive left).

För mig var det som myntet trillade ner, eller kanske snarare som jag fick en bekräftelse på att det inte var jag som var ”galen”. Kineser på andra sidan jordklotet, som inte själva är drabbade, ser precis samma sjukdom/religion/politiska villfarelse som vi svenska dissidenter lever mitt uppe i. Om de ser samma saker som jag, så får jag också ett oberoende omdöme. Det är ungefär som om en psykiater säger ”den här patienten är galen”, men har en gnagande oro för att det kanske är han själv som är galen. Så kommer en annan psykiater från en helt annan kultur och bekräftar ”javisst, jag ser också att den där patienten är galen”.

Det lugnar mina tvivel på att jag har rätt. Det gör mig också sorgsen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mitten på januari 2021

Godhetstyranniet är mycket bra. Om jag får skriva dig på näsan, skulle jag ha önskat att du tagit upp att det är en härskarteknik, när begrepp som rasism och högerextremism används för dem som är kritiska till folkvandringen från tredje världen. Kanske också att den retoriska schablonen fascism har gamla rötter inom kommunismen. Redan på trettiotalet kallade Stalin sina motståndare för fascister – och sossarna för socialfascister. En stor del av Expos arbete har gått ut på att dela upp svenskarna i å ena sidan rasister/högerextremister, alltså de som enligt rödmaktmedierna utgörs av onda människor. Samt å den andra sidan de goda som vill ha invandring och uppskattar att deras eget samhälle går under.

***

Hej! Erinrar mig vid genomläsningen av ditt senaste alster ett stycke ur ledaren hos den katolska tidskriften Signum (nr8/2020) med rubriken ”Vägen ut ur polariseringen”, undertecknad av kulturskribenten och kritikern John Sjögren. Den är delvis lite naiv och bortser från kulturmarxism och postmodernism i sin strävan att finna en väg ut ur polariseringen. Men följande stycke fann jag intressant och tänkvärt:

En teori kring sekulariseringen är nämligen att den egentligen inte inneburit att människor blivit mindre religiösa. Människan är till sin natur en religiös varelse. Det finns alltid något hon sätter högsta värde på, något hon dyrkar. Den sekulära människan har, enligt denna syn, inte blivit mindre religiös. Hon har bara börjat dyrka andra saker. Det kan vara nationen, naturen, livspartnern, den hälsosamma kroppen eller det lokala fotbollslaget.
Frågan är om inte det som främst tagit den traditionella religionens plats i dagens sekulariserade samhälle är politiken. Politiska hållningar ses som något absolut. Åsikter är heliga. Men då politiska åsikter i verkligheten varken är absoluta eller heliga uppstår detta uppskruvade tonläge för att upprätthålla skenet av dess helighet. Vad vi ser i dagens polariserade debatt är vad som händer när sådant som inte har absolut värde behandlas som om det vore av absolut värde. Dagens skyttegravsdebatt är i själva verket ett riktigt uselt religionskrig.

***

Jag läser fortfarande det mesta av det du skriver på din blogg, men har inte haft tid att bidra med några kommentarer på länge. Nu tänkte jag dock ta mig tid att kommentera en av dina texter. Det jag har att säga är egentligen inget nytt, utan tankegångar jag framfört tidigare. Men jag bedömer att dessa tankegångar förtjänar att framföras ännu en gång, med anknytning till ett av dina blogginlägg.

I ett aktuellt inlägg på din blogg (”Läktarbeteendet”, publicerat 20-11-05) ifrågasätter du ännu en gång varför inte fler svenskar reagerar på det pågående samhälleliga förfallet. Du menar att många svenskar agerar som om de satt på en läktare och tittade på något slags skådespel, vars utgång och konsekvenser inte påverkar deras egna liv.

Det finns sannolikt flera förklaringar till det du beskriver. Jag vidhåller dock något som jag påtalat i tidigare mejl till dig, nämligen följande: Det är i dagens Sverige fortfarande möjligt att skapa sig en tillvaro där man nästan helt kan blunda för de invandringsrelaterade samhällsproblemen. Det blir naturligtvis allt svårare, men det går.

För att illustrera detta räcker det att jag ser på min egen tillvaro. Sedan Corona-pandemin startade har jag ägnat väldigt mycket tid åt att hjälpa och ta hand om mina åldrande föräldrar, och jag har vistats mycket hemma hos dem. Mina föräldrar bor kvar i det villaområde där vi bodde under större delen av min uppväxt. Att röra sig i detta område är i stor utsträckning som att befinna sig i det Sverige jag växte upp i, dvs. Sverige som det såg ut för 30, 40 eller 50 år sedan.

Det är ett lugnt, välmående område, i mycket stor utsträckning bebott av etniskt svensk medelklass. Jag uppskattar att minst 80 – 85% av de boende i området är etniska svenskar. De invandrare som bor i området är i huvudsak ytterst välintegrerade andra- eller tredjegenerationsinvandrare med rötter i forna Jugoslavien eller andra syd-/östeuropeiska länder (dvs. människor som av de allra flesta uppfattas som svenskar, och som sannolikt ser sig själva som svenskar).

Jag har visserligen noterat att några invandrarfamiljer som ser ut att komma från Mellanöstern har flyttat in i området, och det händer att man ser enstaka kvinnor med slöja. Än så länge utgör dock dessa invandrare en mycket liten minoritet bland de boende, och man kan inte påstå att deras närvaro på något sätt präglar stadsdelen.

Området upplevs generellt som mycket tryggt och brottsligheten är låg. Jag har av bekanta med barn fått höra att områdets skola (där jag själv gick på låg- och mellanstadiet) fortfarande anses vara en ”bra” skola, dvs. att en stor majoritet av barnen har svenska som modersmål, att det råder hyfsad studiero, att man inte har några större ordningsproblem, och att man inte har några problem med etniska/religiösa motsättningar mellan elever.

Låt säga att du bor i ett område av den typ jag beskrivit. Låt säga att du är vuxen, medel- eller höginkomsttagare med arbete inom privat sektor, samt inte har barn i skolåldern. Och låt säga att du inte har något större intresse för politik/samhällsfrågor, och att du uteslutande tar del av nyheter via politiskt korrekt, vänsterliberal, svensk mainstream-media.

Det är då fullt möjligt att betrakta massinvandringen och alla de samhällsproblem som följt i dess spår som förhållandevis perifera och oviktiga frågor. Och det är fullt möjligt att tänka att även om invandringen möjligen lett till vissa problem, så har dessa problem i vilket fall som helst inte mycket – om ens något – med ens egen tillvaro att göra. Det är alltså, för att återknyta till din ursprungliga liknelse, möjligt att tänka och handla som om man satt på läktaren och var en åskådare.

Man ska inte heller förglömma att en inte oansenlig (och sannolikt ständigt växande) grupp människor i dagens Sverige förtjänar sitt uppehälle i det som Patrik Engellau på ”Det goda samhället” brukar benämna som ”det välfärdsindustriella komplexet eller det omsorgsindustriella komplexet”.

Stora delar av denna samhällssektor är helt beroende av fortsatt hög invandring och bristande integration för att rättfärdiga sin existens och de stora resurser de tilldelas av våra gemensamma medel. Jag tänker då t.ex. på Migrationsverket (med alla dess underleverantörer), arrangörer av SFI-undervisning, diverse ”mångkulturkonsulter” inom offentliga verksamheter, hemspråkslärare, ideella föreningar som får generösa bidrag för olika typer av ”inkluderingsprojekt” eller ”arbete mot rasism” osv.

Andra delar av det bidragsindustriella komplexet – t.ex. socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – skulle förstås existera även i ett Sverige med radikalt minskad invandring. Men ju lägre invandring vi skulle ha, och ju bättre integrationen av invandrare skulle fungera, desto mindre skulle dessa verksamheter ha att göra. I ett Sverige med kraftigt minskad invandring skulle alltså de ekonomiska anslagen till nämnda organisationer kunna skäras ner rejält, med följd att en del av de människor som arbetar inom dessa organisationer sannolikt skulle förlora sina jobb.

Man kan anta att det bland dem som arbetar inom det bidragsindustriella komplexet finns åtskilliga som (helt eller delvis) inser att Sverige, till följd av decennier av ansvarslös massinvandringspolitik, nu står inför gigantiska problem, och att landets framtid i många avseenden ser mycket mörk ut. Men samtidigt vill de inte bita den hand som föder dem. De fortsätter därför rösta för fortsatt massinvandring och multikulti-ideal, eftersom de tänker sig att sådan politik innebär att de aldrig behöver oroa sig för att förlora jobbet. Massinvandring i kombination med illa fungerande/obefintlig integration innebär ju en ständig tillströmning av nya klienter för välfärdssystemen att ta hand om. Som sagt, inga nya tankegångar, men ändå värda att påpekas ännu en gång.

Sammanställt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Försvarstal för en dåre

I arbetet på min kommande bok PK-folket, som innehåller politiska porträtt av de offentliga personer som bygger murarna kring och vidmakthåller den svenska åsiktskorridoren, har jag kommit fram till Daniel Poohl, som för mig är en okänd journalist. Det som gör att jag vill ha med honom i PK-folkets persongalleri är, att han alltsedan år 2006 är VD för den Stasiliknade svenska underrättelseorganisationen Expo – det bär mig emot att kalla den för tankesmedja. Han var också fram till år 2019 chefredaktör för tidningen med samma namn. Nu är han ansvarig utgivare och Anna Fröjd är chefredaktör.

I sitt sommarprogram den 6 augusti 2015 i Sveriges Radio säger Daniel Poohl att det som gör honom mest förbannad är det som antas om honom som person. Han säger att det värsta är när man utgår från hur man vill att människor ska vara, inte hurudana de faktiskt är. Han syftar därvid givetvis på rasism och fördomar mot invandrare, men jag tänker att det ju är just så jag har blivit behandlad av Expo. De vill placera in mig i rollen som högerextremist, nazist etc. De är totalt ointresserade av vem jag faktiskt är. Och det gäller inte bara mig utan det gäller generellt för hur Expo under Daniel Poohls ledning kartlägger och skändar politiska motståndare. Bland annat har Expo beskyllt Swebbteve för att liera sig med vikt makt-rörelsen och ett av bevisen för detta är att jag varit aktiv i Swebbteve. Om det finns någon vit makt-rörelse i dag i Sverige vet jag inte, begreppet känns som det tillhör gårdagen och framför allt den musikgenre som kopplades till vit makt. Jag vet inte det som Daniel Poohl påstår, eftersom jag inte har, och aldrig har haft, några som helst kopplingar av det slaget.

Jag är på samma linje som Daniel Poohl. Det som gör mig mest förbannad är det som antas om mig som person – när sådana Stasifigurer som Daniel Poohl beskriver mig, inte som den jag är, utan som den han vill att jag ska vara.

Det finns personliga skäl till att jag avskyr Expo och ibland undrar jag om jag hade tyckt lika intensivt illa om dem, även om de inte hade ljugit om mig. Jag tror faktiskt det. Men jag startar där, i det personliga.

Om mig skriver Daniel Vergara vid Expo år 2017 under rubriken ”Varnar för den ”vita rasens” undergång – bjuds in till riksdagen av utesluten SD-ledamot”.

Han varnar för den ”vita rasens” undergång, har spridit antisemitiska konspirationsteorier och hyllas av nazister. Idag föreläser han i riksdagen, inbjuden av en utesluten SD-ledamot. /…/ Under tisdagen arrangerar hon ett seminarium på temat yttrandefrihet med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, som även han spridit antisemitiska myter. Karl-Olov Arnstberg har tidigare varit professor vid Stockholms universitet och var under tidigt 90-tal en återkommande debattör i den svenska samhällsdebatten. Under senare tid har han växt fram som en av den svenska extremhögerns nya favoriter. Trots att han sprider idéer som Sverigedemokraterna menar att man tar avstånd ifrån har han lyfts fram i närstående miljöer till partiet. Han har medverkat i den SD-vänliga satsningen Swebb-tv som drivs av Jan Sjunnesson, tidigare chefredaktör för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden. Samma tidning har också publicerat en gillande recension om hans bok ”Romer i Sverige”. Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni”.
”Jag startar med att i giftskåpet rota rätt på temat judar. Inom vissa politiska läger är det i dag helt ok att vara kritisk mot Israel och israelisk politik men att kritisera judar är fortfarande tabu och liktydigt med fördomar och rasism, närmare preciserat till antisemitism.”, skriver Arnstberg.
Arnstberg lyfter även fram den internationellt ökända antisemiten och rasideologen Kevin MacDonald. ”En forskare som ligger i frontlinjen för etablissemangets repression heter Kevin B. MaCdonald”, skriver han på sin blogg i april 2015. Och Arnstberg sprider själv rasideér.
”Jag skulle vilja tala om att de icke-vita rasernas intrång på vita territorier har gått mycket längre än vita människor i gemen har förstått. (…) Den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum”, skrev Arnstberg på sin blogg.
”Dogmen om allas lika värde” beskriver han som en ”torped under vattenlinjen mot den västerländska civilisationen.”, i en av flera artiklar i den högerextrema tidningen Nya tider. Karl-Olov Arnstberg har även publicerat ett gästinlägg på pro-nazistiska Motgift.
Helahälsinglands avslöjande om att Anna Hagwall bjudit in Karl-Olov Arnstberg till riksdagen har väckt reaktioner. Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, kallar seminariet för motbjudande och kräver att Hagwall ställer in arrangemanget, rapporterar Aftonbladet. Anna Hagwall slår ifrån sig kritiken. Jag tycker det är ni som har problem med det här. Ni ser antisemitism i varje buske. Ni tycker att alla är antisemiter, säger hon till Aftonbladet.

Jag är också besmittad genom att två medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen lyssnade på detta seminarium: ”Två våldsdömda nazister i Nordiska motståndsrörelsen befann sig på onsdagen i riksdagen för att lyssna på ett seminarium med Karl-Olov Arnstberg som spridit antisemitiska konspirationsteorier.”

Det är under stort inre motstånd jag slår in mitt eget namn och ”Expo” på Googles sökmotor. Jag känner ju till dessa beskyllningar sedan tidigare, men ska jag skriva om dem måste jag återge dem exakt. Dock har jag inte tillgång till Expos arkiv. Antagligen kostar det en slant, som jag aldrig i världen skulle betala, så jag vet inte om där står något mer – vilket jag inte håller för otroligt. Hur som helst, Google ger mig också länken till en bloggtext som jag inte kände till och som skrevs i juni förra året av pseudonymen ”Allas olika värde”. Titeln är ”Hur de förstörde professor Karl-Olov Arnstberg” och för att slippa tala i egen sak, återger jag den därför här, in extenso.

”Arnstberg, född 1943, var en gång professor i etnologi vid Stockholms universitet och har skrivit ett flertal böcker. Han var en flitigt anlitad föreläsare. När man söker på hans namn hittar man flera artiklar och intervjuer med honom – men de senaste åren har det varit tyst. 2008 var han fortfarande så pass accepterad att när han fyllde 65 gavs det ut en festskrift med titeln ’Olydig men snäll’:

Här framträder en orädd och självständig skribent och forskare med kortare och längre texter. Han skriver om kultur och samhälle, om arkitektur och stadsplanering, om förortskulturer och invandrarfrågor, om rasism och anpasslighet, om svenskhet och tabun.
Olydig men snäll är en bok mitt i tiden som inte väjer för opassande frågeställningar. Arnstberg är som en sten i skon på alla opportunister och ängsliga makthavare.
Exempel på kapitel i boken: Kulturellt krig zigenarnas enda chans, Postmodern rasism och Snällism gör unga till nazister.
Karl-Olov Arnstberg är professor i etnologi och författare till många böcker både inom sitt fack och till skönlitterära verk. Han är även ivrig debattör i massmedia.

Vid den tiden hade redan inbjudningarna att hålla föreläsningar slutat, något som berodde på hans bok Svenskar och zigenare utgiven 1998. (Om detta kan man läsa på hans wikipediasida). Efter att boken Invandring och mörkläggning kom ut 2013, och han skapade uppmärksamhet för den genom en helsides reklamannons i DN, var hans tid bland ’de goda’ definitivt förbi.

Han har dock inte slutat provocera för att han blivit äldre. (Inte olikt Bob Dylan, kan man påpeka, som 2012 kallade sina kritiker för ’wussies och pussies’)

De senaste åren har Arnstberg fortsatt att skriva böcker och krönikor i tidskrifter och medverkar allt som oftast i Swebbteve. Hans nya publik är nog för det mesta inte bekanta med hans en gång respektabla bakgrund. Det man kan påpeka är att Arnstberg i princip har rätt i all kritik han gör mot det han uppfattar som PK-samhället. I en recension på Arnstbergs bok Svenska tabun, utgiven 2007, skriver SVD:

Om Sverige vore en diktatur vore Karl-Olov Arnstberg dissident. Och om dissidenterna bildade en klubb skulle han inte bli medlem. Så det är inte förvånande att Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver en bok om svenska tabun; han har själv för vana att utmana dem, särskilt tanke- och åsiktstabun. ’Ett av de effektivaste hindren för fritt kunskapssökande är begreppet fördomar. I likhet med rasistbegreppet, så är det ett vapen mot oliktänkande’, är en typisk formulering ur hans nya bok Svenska tabun.

Arnstbergs böcker de senaste åren får inga fler recensioner utan förbigås i tystnad. Numer beskrivs Arnstberg som en ’rasist och antisemit’, en idé som verkar ha formats av Hela Hälsinglands ledarskribent Patrik Oksanen som aldrig missar chansen att sätta ordet ’antisemiten’ framför Arnstberg. (Jag råkar ha läst hans bok Skarpa Skärvor och han gör det även där. För övrigt nämner han i boken det förtalsmål som han drev mot en person som påstod att Oksanen suttit i fängelse för våldtäkt mot barn, något som sajten Samnytt trodde var ett scoop när de stötte på uppgiften i mars 2020.)

Påståendet att Arnstberg är antisemit har Oksanen knåpat ihop genom att först läsa en artikel i DN från 2015 som citerar ett blogginlägg Arnstberg har gjort, där Arnstberg kritiserar kulturmarxism. DN skriver att Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ’en parasitär rörelse’ och knyter så an till ett antisemitiskt språkbruk.

Oksanen fortsätter med att beskriva hur Arnstberg har ’medverkat hos den högerextrema sajten Motgift’, något som inte skett, utan det är Motgift som citerat Arnstbergs text, och sedan skriver Oksanen att ’Arnstbergs åsikter om judar har lyfts av nazistiska Nordfront’.

Daniel Vergara på Expo skriver Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en ’dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni’. Som Arnstberg dock förklarar i ett bemötande anser han det belagt att Frankfurtskolan hade en dold agenda att rasera den västerländska vita eliten.

Det är lustigt det där hur ord skapar mening. Att hävda att Arnstberg kritiserar ’judiska intellektuella’ ger en annan mening än om man skriver att han kritiserar Frankfurtskolans intellektuella. Vad gäller Frankfurtskolan så var det en nymarxistisk rörelse vars mål rent faktiskt var att vilja göra om, eller kanske förstöra, det västliga kapitalistiska samhället. Detta är ju marxismens syfte och jag skulle vilja se vilken marxist som inte håller med om det. För det andra är det oomtvistligt att många förgrundsgestalter för Frankfurtskolan var av judisk bakgrund vilket man kan se genom att klicka på namnet på Wikipediasidan om Frankfurtskolan. Arnstberg har helt enkelt rätt.

Eftersom personer som Oksanen och Expo inte kan belägga Arnstberg med felaktigheter gör de något enklare, vilket är antagandet om att den som säger A också säger B. Det är effektivt men fult spelat. Kanske gör de det för att de en gång för alla vill förhindra att Arnstbergs åsikter ska ses som respektabla. Att vara antisemit är fortfarande en av de värsta saker man kan anklagas för.

En annan anklagelse som Sydsvenskan kommer med, efter information från Expo, är en artikel i Sydsvenskan från 2018 där Arnstberg beskrivs som: öppen rasideolog och antisemit och skriver om hur judiska intellektuella har en ’dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni’ eller om ’hur den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum’. Man måste anstränga sig rätt hårt för att formulera det som ”kritik mot multikulturalism”.

Stycket om ’vita rasen’ kom från ett blogginlägg Arnstberg skrev 2015:

Nå, det var en utvikning. Tillbaka till begreppet ”den vita rasen”. I Sverige, Europa och inom den vita rasen får man inte tala positivt eller ens rent deskriptivt om den vita rasen. Jag skulle behöva göra det ibland, både som samhällsforskare och när jag pratar med mina vänner. Det går emellertid inte. Det skulle medföra att jag förlorade både läsare och vänner. Jag skulle vilja tala om att de icke-vita rasernas intrång på vita territorier har gått mycket längre än vita människor i gemen har förstått. I London blev de vita i minoritet redan år 2010 och de är i minoritet i samtliga USAs större städer. Fortsätter migrationen på det sätt som nu sker kommer de vita att utgöra en minoritet i Europa inom trettio år. Den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum.

Felet Arnstberg gör här är att använda begreppet ’vit ras’ istället för begreppet ’vita människor’. Så kan det gå. Sen har han rätt i att vita människor kommer vara i minoritet i många städer och länder – om det sedan är ett problem eller inte får någon annan avgöra.

Jag kan inte hjälpa att fundera över vad eftermälet från Arnstberg kommer bli. De som tillhör den förlorande sidan tenderar att glömmas bort, som den genialiske Christopher Jolin jag nämnt tidigare, medan Socialdemokraterna har kunnat hålla vid liv sina ideologer tack vare statyer, monument, tal och TV-program. Visste ni exempelvis att Ådalenhändelserna 1931 var i princip bortglömda tills vänstern väckte det till liv igen i slutet av 1960-talet? Skotten i Ådalen finns inte omnämnda i historieböcker på gymnasiet förrän på 1970-talet. Om detta kan man läsa i Kampen om historien: Ådalen 1931. Vad gäller högertänkare och konservativa profiler är de, tja, borta. Nån som känner till något om Gunnar Unger? Nån som kan nämna vem som var partiledare för dåvarande Högerpartiet, som Moderaterna hette 1952 – 1969?
Samtidigt har marxisten Jan Guillou har fortsatt skriva krönikor från slutet av 1960-talet och Gudrun Schyman var för övrigt med i en maoistisk kampgrupp i slutet av 1960-talet och fortsatt debattera sedan dess (om hon slutat nu kanske?). Men det är svårt att bli ihågkommen om man inte har makt, antingen den är politisk eller medial.

Arnstberg har faktiskt vissa likheter med en av Frankfurtskolans nestorer, Herbert Marcuse (1898-1979), som i slutet av 1960-talet blev en slags vis man för den nya vänstern. Först i USA och sedan rann det vidare över till Sverige. Utan Marcuse hade troligen inte vänstervågen blivit så marxistisk som den blev. Men det är en annan historia.”

När man läser en så pass utförlig och detaljerad text om sig själv, som den ovan citerade, vill man gärna komplettera och putsa lite i kanten. Det är en frestelse jag avstått från. Samtidigt, att bli jämförd med storheter som Herbert Marcuse, det är som att stå naken och parallellt få två hinkar vatten över sig, en obehaglig med isvatten och en behagligt tempererad. På sin tid läste jag Marcuse, men han blev aldrig riktigt min likör. Dock, att alls bli jämförd med en så betydande filosof, det värmer. Ska jag sedan tolka författaren som att han menar att högervågen utan mig troligen inte blivit så stark som den blev (blir), tror jag det är felaktigt. Det som driver politiken åt höger – så självklart att det är ”höger” är det visserligen inte, men OK då – det är den verklighet som politiken formar. I synnerhet den del av verkligheten som benämns ekonomi. Det avgörande är det som svenska politiker gör med skattebetalarnas pengar. Det är en självmordspolitik – förhoppningsvis för dem, innan den hunnit bli det för landet och folket.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Är det sant?

En av mina vänner skickar mig bilden ovan av en originell toalettborste. Han avskyr Trump och näst intill frossar i material som visar vilket stolpskott Amerikas avgående president är. Nå, han är inte precis ensam. På rak arm kan jag inte säga någon, varken bland mina vänner eller i svensk offentlighet, som gillar Trump.

När det gäller min vän och hans Trumphat, så har han mig veterligt inga andra hang ups. Han är bevisligen supersmart och genomskådar utan några som helst problem den svenska politiska korrektheten. Det meddelar han omgivningen, utan att bry sig om att vara taktisk. Det gäller också amerikanska oskick, som vi plockar upp i Sverige. Från honom fick jag till exempel, samma dag som detta skrivs, följande klipp i mailen:

Ickebinära är personer som inte kan definiera sig som man eller kvinna, Hur många är det? I USA:s kongress får man inte längre säga mamma, pappa, son, dotter, bror och syster, eftersom de är könsbundna och kan kränka ickebinära personer. I stället måste man säga förälder, barn, syskon, se nedan från representanthusets protokoll. Nancy Pelosi, kongressens talman, har genomdrivit att följande ord är förbjudna i Representanthuset i USA, eftersom de är könsbundna:

In clause 8(c)(3) of rule XXIII, strike ‘‘father, mother, son, daughter, brother, sister, uncle, aunt, first cousin, nephew, niece, husband, wife, father-in-law, mother-in-law, son-in-law, daughter-in- law, brother-in-law, sister-in-law, stepfather, step- mother, stepson, stepdaughter, stepbrother, step-sister, half brother, half sister, grandson, or grand-daughter’’ and insert ‘‘parent, child, sibling, parent’s sibling, first cousin, sibling’s child, spouse, parent-in-law, child-in-law, sibling-in-law, stepparent, step-child, stepsibling, half-sibling, or grandchild’’.

Han skriver också att detta trams sprider sig i Sverige. I skolans värld uppmanas man att inte längre säga ”föräldrar”, utan vårdnadshavare. Vad föräldramöte skall heta är i skrivande stund obekant, vårdnadshavarmöte låter ju inte helt rätt, eller?

Min klarsynte väns intensiva avsky för Trump säger mig något om hur effektiva medierna är med att sprida bilden av Biden–Trump, som en bild av kampen mellan ont och gott, där demokratin hotas av mörkermän som Trump. Mäktiga politiska intressen, som befinner sig på kollisionskurs med varandra, reduceras till de två frontpersonerna och deras roller i maktkampen.

För egen del håller jag på Trumpsidan, men det är inte för att jag gillar Trump. Jag skulle kunna ägna mig åt att avsky Trump med samma energiska intensitet som min vän, men varför ska jag göra det? Jag bor inte i USA och vem som är president där intresserar mig inte. Som personlig vän skulle jag för övrigt varken välja den narcissistiske och gränslöse Trump eller den korrekte tråkmånsen Biden, men om jag tvingades relatera till någon av dem skulle jag antagligen välja Biden. Bara det att detta handlar ju inte om vänskap utan om politik och Trump har förstått något fullkomlig avgörande, nämligen att nationen är demokratins förutsättning.

Dessa båda presidenter representerar olika maktsfärer och jag vet ett och annat om vilka intressen som Biden, media och hela det amerikanska etablissemanget representerar. Det är de mäktiga banker och personer/dynastier som styr världen. Med sina prestigefyllda tankesmedjor och feta plånböcker styr de också det svenska etablissemanget.

Den svenska politiker som tydligast lierat sig med dessa intressen är liberalen Birgitta Ohlsson (Fredrik Reinfeldt och Anders Borg konkurrerar om andraplatsen). På Sveriges nationaldag år 2001 skrev hon en artikel i Expressen där hon attackerade nationalismen. Det är lika anmärkningsvärt att Expressen publicerade den som att Birgitta Ohlsson skrev den. Det är så provocerande att det borde ha utlöst folkliga kravaller men det gjorde det naturligtvis inte. Inte i Sverige. Ett utdrag:

Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis. Fredstanken är central inom världsfederalismen, likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt. Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederationen är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik. Kanske är jag en naiv världsförbättrare. Men den politiker som inte vågar tro på visioner, så även avlägsna sådana, borde istället syssla med rörmokeri.

Tre år tidigare sa hon i en Aftonbladsintervju: ”Jag vill upplösa nationalstaterna. Jag tycker inte om folkhemsromantik och jag skulle aldrig fira nationaldagen.” Det hindrade inte denna politiker från att göra karriär och bli både EU- och demokratiminister. Demokratiminister – det var verkligen att göra bocken till trädgårdsmästare!

Den fråga som omedelbart infinner sig är hur ett demokratiskt styrelseskick ska kunna inrättas om vi har en världsregering. Och än viktigare: hur ska det utmanas och avpolletteras? Var finns den folkliga förankringen? Hur ska det gå till att skapa en ”världsidentitet”, så att folk i gemen tycker det är viktigare att vara världsmedborgare än nationella medborgare?

Invändningarna står som spön i backen. Om man utgår från att Birgitta Ohlsson är en normalintelligent person, så finns det bara två förklaringar. Antingen har hon en dold agenda, är budbärare åt andra intressenter än Sveriges medborgare, eller också handlar detta om något som hon så intensivt känner för, att vi kan tala om ett religiöst förhållningssätt. På religiösa övertygelser biter som bekant inga sakliga argument. Religiösa människor är kunskapsresistenta, de måste vara det.

Uppenbarligen är Birgitta Ohlsson en politiker i globalisternas smak. Finansmannen George Soros och den i EU mycket mäktige numera avlidne irländske politikern Peter Sutherland, båda uttalade globalister och antinationalister, har skrivit med Birgitta Ohlsson i svenska tidningar, och kanske också på andra ställen.

Birgitta Ohlssons karriär i svensk rikspolitik tog dock slut år 2018, efter att hon sommaren 1917 utmanat Jan Björklund om partiledarskapet för liberalerna och förlorat. Efter sin tid inom den svenska riksdagspolitiken anställdes hon av kommunikationsbyrån Prime, för att som seniorkonsult arbeta inom temat ”hållbarhet”. Vilken kompetens hon hade, som gjorde att hon fick det välavlönade jobbet är oklart. Liksom så många andra inom den politiska adeln har hon aldrig haft ett jobb utanför politiken.

I slutet av förra året rekryterades Birgitta Ohlsson till en mycket åtråvärd position vid National Democratic Institute i Washington, vars ordförande är Madeleine Albright, Bill Clintons utrikesminister på 1990-talet. I ett pressmeddelande sa hon ”Jag sticker inte under stol med att det här är ett drömjobb där jag får bidra till demokratisk utveckling i hela världen och öka kvinnors delaktighet i politiken.” Demokrati – jag undrar om hon överhuvudtaget reflekterar över begreppet och dess innehåll eller om det bara handlar om den vanliga politiska ovanan att uttala vackra och innehållslösa ord.

Jag funderar också över varför hon fått detta jobb. Svenska regeringen tillhör visserligen institutets finansiärer, men jag har svårt att tro att inte också finansmannen George Soros ligger bakom. När Hillary Clinton ställde upp i presidentvalet mot Donald Trump var George Soros en av de tio största bidragsgivarna med ungefär tio miljoner dollar och han är en av dem som i bakgrunden har mycket stort inflytande över det demokratiska partiet.

Tillbaka till Biden, som väl inte har så mycket mer gemensamt med Birgitta Ohlsson än den omöjliga kopplingen mellan antinationalism och demokrati. Det är nationerna som utgör motståndet och därför bekämpar globalisterna dem över hela världen. De kontrollerar pengarna och de kontrollerar medierna. Tänk efter, vad är det svenska medier skriver om dag efter dag, jo om Trump och hans hot mot demokratin. Vi har exempelvis inte fått någon förklaring till hans påstående om att demokraterna stulit valet, vilket ju bland annat ledde till stormningen av Capitolium.

Så får jag i ett mail förklaringen från en av mina mailkontakter. Eller, om det är korrekt vet jag ju inte, det är bara ett påstående. Men om det förhåller sig så som det påstås, trillar myntet ner och jag får återigen en bekräftelse på att varken svenska eller amerikanska medier är ett skvatt intresserade av att förhålla sig objektiva, analytiska och förklarande. Därmed hamnar strålkastarljuset på vad det handlar om:

Om rösträkningen i USA hade avbrutits kl 24 på valdagen den 3:e november 2020, så hade Trump fortsatt vara president i 4 år till. Han fortsatte få majoriteten av rösterna i de avgörande delstaterna fram till kl 3 på natten (alltså den 4:e november), men vid 4-tiden började en tsunami av röster på Joe Biden att komma in. Dessa har i efterhand påståtts vara poströsterna … men där är det något som inte riktigt stämmer. Trump-teamets alla olika juridiska angrepp på genomförandet av valet har främst gällt att de poströster som kom in för sent inte ska räknas. 

Det får mig att minnas hur den svenska rösträkningen 2018 oförklarligt ”kraschade” under valnatten och låg nere ett tag. Före nedsläckningen föreföll sverigedemokraterna gå mot 25 procent. När systemet åter kom igång hade samma partis kurva stannat av, för att aldrig stiga över 20 procent igen.

På sin blogg ger Peter Krabbe en detaljerad beskrivning av hur det gick till när röster på Trump omvandlades till röster på Biden, under rubriken ”I skuggan av en statskupp”. Peter Krabbe skriver:

Man vet nu vad som skedde, hur det skedde, vem som gjorde det och vilka som var inblandade. Personen ifråga berättar i sin vittnesutsaga att röststölden från Trump till Biden skedde under ledning av den amerikanska ambassadpersonalen och på ”Pescara facility” vid Leonardo SPA och man använde sig av ”military grace cyber warfare encryption capabilities” för att överföra ”switched votes” från militära satelliter of Futino Tower till Frankfurt. Allt är kartlagt i detalj.

Detta vänder ju helt upp och ner på vad vi får veta av våra medier, i den mån de ger några förklaringar alls. Är det sant, att det är så här det förhåller sig? I sådana fall har ju Trump rätt, demokraternas seger är inte bara en stöld utan också ett generalangrepp på den amerikanska demokratin.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Någon annanstans, en nyårsbetraktelse

Begrepp och uttryck som förnuftig, verklighetsorienterad, stå med fötterna på jorden, och att kalla en spade för en spade är alla positivt laddade. De utsäger att här handlar det om folk som inte låter sig luras på vare sig det ena eller andra sättet. Men det finns också ett annat sätt att förstå dessa begrepp, nämligen som ett överordnat mentalt tillstånd och kanske till och med som en begränsning. Den som är fotad i verkligheten är en person som vägrar att låta sig dras med in i fantasins underbara värld, någon som inte förstår att vår tillvaro ytterst sett är gåtfull och att (nästan) ingenting är så enkelt som det ter sig vid första anblicken.

Jag skriver detta så att ingen ska missförstå mitt påstående om mig själv, att jag är extremt verklighetsorienterad och förnuftstroende, som självsmicker. Jag vill inte hävda att jag är bättre än andra på att förstå verkligheten (och inte att jag är särskilt dålig på det heller) utan bara att verkligheten är det jag alltid söker mig till. Här finns ett ännu starkare ord, nämligen sanning. Jag är alltid är på jakt efter sanningen – men i övertydlighetens namn, jag vill inte hävda att jag är bättre på hitta den, än någon annan.

En invändning som någon kanske gör är att jag skriver romaner, det vill säga uppdiktade berättelser. Så är det, jag drar mig inte ens för att skriva poesi. Men för mig är skönlitteratur ett medium, ett formspråk eller vad som numera kallas för ett format, och sådana finns det många av: Reportage, foto, film, prosa, poesi, forskningsrapport, facebook, twitter etc.

Tyvärr är det så, att hur verklighetsorienterad jag än är och även om mina fötter står stadigt på jorden, så har jag inte tillgång till någon oförvanskad verklighet. Sanning och verklighet finns, men till skillnad från vilken noshörning eller kattracka som helst, så lever jag inte i någon oförmedlad verklighet utan precis som alla andra befinner jag mig alltid i en tolkning av verkligheten. Denna bubbla, ännu ett modebegrepp, är resultatet av en sociokulturell och psykisk filtrering. Hur verkligheten är konstruerad är en gåta som intresserat mig hela livet. Filosofiskt är detta omodernt, en ontologisk fråga, som jag inte ska fastna i. Men jag vill ändå ge en enkel bild, för att visa på komplexiteten.

X och Y sitter samtidigt, likadant klädda och under lika lång tid i samma myrstack. Men:

Händelserna är inte identiska. Kanske är det så att myrorna tycker att X är ett större hot och fler biter honom än de som biter Y. Det kan också vara så att någon av dem sitter närmare drottningen eller äggen, och därför attackeras hårdare.
Upplevelserna är inte identiska. Y är mycket smärtkänsligare än X och dessutom böjd att tolka tillvaron i termer av rättvisetermer medan Y mera lakoniskt tänker att ”shit happens”.
X:s och Y:s beskrivningar av myrstacksupplevelsen är olika. Y är fantasi- och ordrik. Han kan berätta livfullt om händelsen medan X är mera saklig och ordfattig. Han säger ”Jag satt i en myrstack och fasens vad myrorna bet mig”, något mer har han inte att bjuda på.

Tänk er sedan att dessa båda personer ska enas i en beskrivning av det som skett. Då är verkligheten ännu ett steg längre bort. Ytterligare ett steg är när deras berättelse får ett eget liv. Den gemensamma berättelsen om snart sagt vilken händelse som helst kan fogas in i snart sagt vilket sammanhang som helst. Det är sådant våra medier sysslar med och när de inte längre har en tradition av, och en vilja till, att berätta sanningen, så kan det gå hur galet som helst. Vilket det gör.

Att vara verklighetsorienterad och förnuftstroende innebär inte bara att inta ett avvisande förhållningssätt gentemot trossystem och ideologier, det är också en kompass i vardagen och inte minst i arbetslivet. Jag tror inte att jag är socialt klumpig eller nödvändigtvis alltid måste pracka ”min sanning” på folk, men vet att jag ändå kan framstå som besvärlig, någon som plötsligt sätter sig på tvären. Så var det under mitt yrkesliv inom universitetsvärlden. Jag var en person man inte riktigt kunde lita på – vilket särskilt visade sig när man skulle hitta opponenter till doktorsavhandlingar. En disputationsakt är sällan ”på riktigt”. Avhandlingar som riskerar att underkännas läggs inte fram. Oppositionen är mera ett skådespel än underlag för ett godkännande respektive underkännande. Jag blev inte särskilt ofta anlitad som opponent, eftersom jag såg oppositionen som en äkta prövning, och således var en sådan som kunde peta in en pinne i det akademiska hjulet.

Det händer ofta att jag har svårt att hålla mig till spelreglerna. Ett konkret exempel från den fjortondagars karantän, som jag för en dryg månad sedan avverkade i Bangkok. För att få rätt att på Arlanda kliva ombord på flygplanet måste man bland annat uppvisa en färsk negativ covidtest. Framme i Bangkok transporteras man i specialinredd bil som en nationell säkerhetsrisk till ett säkerhetsklassat och specialinrett hotell, där man blir inlåst i ett rum under en vecka. Då träffar man ingen, inte ens den säkerhetspaketerade hotellpersonalen. Så tas ett covidtest och är det negativt får man under den andra veckan vistas på takterrassen under bestämda och snålt utmätta tider. Man behandlas fortfarande som ett hot mot rikets säkerhet. Personalen håller säkerhetsavstånd och även om man är mol allena på takterrassen så måste man ha munskydd på sig. Som jag uppfattar det, är man under den första veckan under hård kontroll, därför att det finns en liten om än reell risk. Men under den andra veckan, då är man ju garanterat en mindre risk än exempelvis all personal, som ju tar av sig skyddsutrustningen och går hem till de sina, efter jobbets slut. Den andra veckan är en ritual, en besvärjelse. Jag blir på ren svenska skitsur. Jag tål den hårda första veckan utmärkt väl, för den begriper jag mig på, men den andra veckan med sina rituella och begränsande åtbörder, den är inte grundad i en korrekt verklighetsuppfattning. Varför får jag exempelvis inte hoppa i poolen? Jag betalar ju för denna vistelse, mer än under normala förhållanden. Och varför får jag inte ens åka hiss upp till taket på egen hand utan måste eskorteras? Meningslösa begränsningar. Det är med nöd och näppe jag stävjar mig själv. Ok, jag måste följa dessa regler, annars riskerar jag att bli utvisad, men de går på kollisionskurs med den person jag är. Jag vill leva i en förnuftsstyrd värld.

Från det lilla till det stora, från mikro till makro. Människan har under hela sin existens skapat sig två världar. Den ena är den vi tillhör som ett bland många däggdjur. Vi föds, vi dör, vi kopulerar för att släktet inte ska dö ut, vi känner smärta, vi äter och tömmer tarmen, vi samlar mat, vi bygger oss skydd mot väder och vind etc. Det är den reala världen, den värld som är alldeles för begränsad för det fantastiska och unika djur som människan är.

Vi behöver också en annan värld. En värld där meningen med livet finns, där allt kan hända och där vi är odödliga. Det är en värld där blott fantasin sätter gränsen. Mera preciserat bygger vi upp ett antal fantasivärldar, att brukas efter behag och i olika sammanhang.

Flyktbilden, de alternativa världar som underhållningsmedia erbjuder
Den friserade bilden, med sin historieskrivning
Den normativa bilden, hur världen borde se ut
Det religiösa alternativet, som löser frågan om gott och ont samt erbjuder odödlighet (inga dåliga grejor!)
Det politiskt ideologiska alternativet, som anvisar vägen fram till det jordiska paradiset, med sin gudomliga rättvisa och absoluta jämlikhet.

Nu är jag framme vid det jag ville kommentera, nämligen den flykt från verkligheten som är människans signum, det som antagligen mer än något annat kännetecknar vår art. Vi vill inte leva i vår djuriska verklighet, vi vill ha något annat och något mer. Vi skapar oss de alternativa låtsasvärldar vi behöver, för att slippa den bistra verkligheten. De flesta bland oss söker sig allt oftare någon annanstans.

Men, och det är anledningen till att jag skrivit den här texten, dessa alternativa verkligheter kan bara skapas i den första, den riktiga verkligheten. I vår djuriska verklighet har vi möjlighet att inte bara bygga våra fantasivärldar utan vi kan också utveckla och förbättra den riktiga världen. Det är där vi, med turboeffekt i 1700-talets upplysningstid, med de verktyg som det rationella förnuftet erbjuder, byggt upp den fantastiska riktiga verkligheten. Våra moderna bilar, flygplan och andra färdmedel är på riktigt. Det är inte i någon fantasivärld de används utan i vår ”djuriska” verklighet. Detsamma gäller för bostäder, sjukvård, mat att njuta av, ja allt det som gör att ett utvalt fåtal bland oss inte behöver leva i ”Jämmerdalen” och heller inte behöver fly till någon alternativ verklighet.

Bara det, att det gör vi ändå! Religionerna finns kvar och den religion som starkast går på kollissionskurs med vårt bekväma materialistiska liv, islam, till och med växer, och gör det snabbast. Politiker och opinionsbildare har glömt alla haverier för sina ideologiska och normativa drömsamhällen och vi är på väg mot ett haveri. De vill helst befinna sig i den normativa bilden av världen. Och underhållningsindustrin är såväl mer kompetent än någonsin i att skapa sina låtsasvärldar, och mer attraktiv än någonsin. Nu serveras den till och med i våra portabla mobiler. Våra kroppar är visserligen ohjälpligt kedjade till vår djuriska värld, men allt fler av oss tillbringar alltmer tid i våra alternativvärldar. Vi kommer att få se det ännu en gång: det är när vi föredrar att befinna oss någon annanstans som vi tappar kontrollen. Medan människor tappar kontrollen och fladdrar iväg in i sina fantasier, så stannar verkligheten kvar. Verkligheten har alltid sista ordet – utan undantag.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Boendesegregation

I mitten av 1970-talet bodde jag några månader i Calcutta, en stad som i svensk press då beskrevs som ”världens värsta stad”. Flera av de indier från medelklassen jag träffade framhöll dock som en förtjänst att i Calcutta levde inte de rika och fattiga åtskilda, utan sida vid sida. Calcutta var en av hårt prövade människor översvämmad stad, men den var åtminstone inte segregerad. På det sättet liknade den 1800-talets Stockholm (som för övrigt i stadshistorisk litteratur benämnts ”Europas Calcutta”).

För mig som kom från en svensk tillvaro där lidandet inte var så konkret, offentligt och fysiskt som i Calcutta, var det svårt att förbli oberörd. Jag tittade gärna bort när jag mötte tragiken. Samtidigt började jag bokföra mina egna reaktioner. Den första impulsen handlade om att på något sätt komma undan, att smita. Gick det inte att gå åt sidan, att se bort helt och hållet, så märkte jag hur käkmusklerna spändes, hur jag – om jag inte aktivt motarbetade det – blev oseende. Det fälldes en ridå mellan omvärlden och min egen person. Jag gjorde anspråk på en existentiell avskildhet. Det handlade om ett förnekande av att ”den andre” fanns också inom mig själv. Det var lätt att förstå att jag levde i världen, men det var svårt att acceptera att världen – i varje fall denna värld i Calcutta – levde i mig.

Det som skilde mig från de välbeställda medelklassindier jag mötte, var min uppfattning att jag och ”den andre” tillhörde samma ekonomiska och sociala verklighet – alltså ytterst ett jämlikhetstänkande. Det indiska perspektivet delade in tillvaron i skilda sfärer. När indier – också moder Theresa – talade om lidande människor önskade de inte i första hand rättvisa utan barmhärtighet. De talade om att hjälpa lidande människor i deras fattigdom, inte hjälpa dem bort från fattigdomen, i den meningen att samhället genomgick en social omvandling.

Sociala och ekonomiska sfärer präglade också den förmoderna svenska stad, som vi i dag gärna romantiserar. Olika befolkningskategorier klarade att leva sida vid sida därför att de socialt sett inte ”smittade ner” varandra. Eller mer preciserat, den välbeställde borgaren kunde bo på första våningen i ett hus där den utblottade änkan bodde på vinden och där den nersupne hamnarbetaren bodde ett halvt kvarter längre bort, just därför att de inte vistades i samma sociala sfär. Med andra ord: den som verkligen vill förhindra boendesegregation måste också fråga sig i vilket slag av samhällen segregationen inte äger rum. Och i förlängningen: vilket är den värre plågan, social eller geografisk segregation?

Rent tekniskt kan boendesegregationen som process beskrivas som en ström av boendekarriärer. Folk flyttar från ett område, därför att de vill ha något bättre. Vad är då bättre? Inte nödvändigtvis behöver det betyda en högre materiell välfärd eller om familjer som växer ur sina hem. Det kan betyda att man bor med människor av samma slag, de sina. Långt ifrån alla av dem som bor i ett så kallat utsatt område, kanske inte ens majoriteten, vill flytta därifrån.

Också, att exempelvis flytta från en modern fyrarummare i Bollmora till en trång tvåa i Gamla stan, är inte att i materiell mening ha höjt sin boendestandard. Däremot har man bytt boendeplats – den som bor i Gamla stan har lättare att övertyga sin omgivning om ett lyckat livsprojekt, än den som bor i Bollmora. På samma sätt kan den som flyttar från en modern lyxvilla med Mälarutsikt i Skärholmen till ett slitet kråkslott i Djursholm ta ett steg upp i boendehierarkin.

Med andra ord, folk i boendekarriären flyttar snarare till något än från något. De flyttar till en plats som de vill identifiera sig med. I den meningen har bostadsadressen starka symboliska övertoner.

Hela sanningen är det emellertid inte. Om det var så, att valet av bostad enbart speglade medborgarnas positioner i en uppåtgående spiral, behövde vi inte bekymra oss. De som bodde i ett besmittat område var ju ändå alltid på väg till något bättre och därmed befann sig väl också samhället som helhet på väg mot något bättre. Dessvärre kan segregationsprocessen till en del också beskrivas som en flykt. Ett exempel: jag kände en något alkoholiserad målare som bodde i Vårberg, söder om Stockholm. Ibland hade han jobb, ibland inte. Han var frånskild och levde väl inte ett alldeles lyckligt liv, men han var en hygglig karl som gärna hjälpte sin nästa och var ingen till harm. När det flyttade in hyresgäster med andra bostadsvanor tröttnade han och flyttade från den lägenhet som han hyrde.

Någon pinkade exempelvis i trappen ibland och målaren visste inte vem det var. Men han visste vem det var som satt och tittade på TV på sin balkong varma sommarnätter. Det var en chilenare som bodde granne till honom och som med parabolens hjälp hade skapat sig ett virtuellt Chile. Han visste också vilka det var som ställde soppåsar nere i farstun, det var ett par svarta killar. Och ovanför honom bodde en polack som väl i allmänhet skötte sig, men om han ville använda sin slagborrmaskin och hänga upp en tavla klockan tre på natten, så gjorde han det.

När målaren på kvällskvisten kom hem med tunnelbanan till Vårberg måste han passera stationshallen, där ett antal ungdomar höll till utanför restaurangen Vitlök. Det var tonåriga invandrarkillar med ett arrogant språk och hotfull utstrålning. Målaren hade aldrig blivit rånad eller nedslagen, men han visste att det hände emellanåt och att Vårberg var en förort där det hände oftare än på många andra platser. I synnerhet om han var lite berusad, så kände han sig rädd.

Tolerans, samlevnadsfrid, vi är alla lika och allt det där. Visst, men målaren letade rätt på en annan bostad. Han var inte arg, det var inte hans stil. Men det är svårt att vara tolerant och tycka att allt är OK när någon låter sitt vatten i det trapphus där man dagligen skall passera.

Visst finns det sammanhang där mångfalden kan vara berikande. Och i de fall där det finns en viss distans, så är det lättare att vara tolerant. Sätt målaren, chilenaren, polacken, de svarta killarna och alla de andra i varsin villa, där de kan hälsa på varandra över staketen, varefter de kan dra sig tillbaka till sina hem och där leva vilket liv de vill – då är det ganska lätt att vara tolerant.

Det gäller också på arbetsplatser, att olikheten fungerar, därför att det finns yttre regler som styr samlevnaden. Den som inte kan anpassa sig till arbetslagets tider exempelvis, den får sparken eller blir på något annat sätt ställd åt sidan. För att inte tala om vad som händer med den som inte förstår att urinera på rätt ställe.

Emellertid, för den som bor i hyreslägenhet fungerar det inte på det sättet. Den kan få utstå nästan vad som helst utan att myndigheter ingriper. Flyttar det in en knarkare i lägenheten bredvid, en person som snabbt och dramatiskt försämrar livet i trappuppgången och den närmaste omgivningen, så får den personen inte ”sparken” utan det kan vara en flerårig affär att bli av med honom – om det nu går överhuvudtaget. Bostaden är som bekant en social rättighet också för den som inte sköter sig. Myndigheter vill ogärna överta ansvaret, därför att det som är en grannkonflikt på ena stället, blir det gärna också på det nya ställe där en besvärlig person tilldelas bostad. Är det sedan så, att ”knarkaren” eller den som stör sin omgivning tillhör en etnisk minoritet, så riskerar den som värjer sig, att bli betraktad som rasist.

Jag har suttit i en av alla dessa televisionens studiosoffor och gjort mitt bästa för att försvara en medelålders kvinna som hade kriminella grannar från ett annat land och beskrev sitt ”boendehelvete”. Som en följd därav blev hon förstådd som rasist. ”Men hör du inte”, sa jag till programledaren, ”att hon är ett vittne. Hon vittnar om en mycket besvärlig boendesituation”. Det hörde inte programledaren och det hörde inte heller den kände vissångare och Vreeswijk-stipendiat som i taxin från studion föraktfullt till och med antydde att hon var nazist. Han tyckte det så många tycker, att man ska vara tolerant och sluta att förfölja folk som är lite olika. Underförstått: ”vi är ju alla lika och är vi inte det, så är ändå olikheten berikande”.

Det är en olycklig kombination, detta att människor är som mest sårbara i sitt boende, samtidigt som det är den del av deras liv där samhället har störst inflytande, åtminstone om de bor i hyreshus och i ett förortsområde. Jag har hört socialdemokratiska politiker på fullt allvar pröva tanken att i ett utrymt pensionärshem i Vårberg inrymma femtio bostadslösa. ”Bostadslösa” är i sig en politiserande beteckning på människor som så kapitalt misslyckats med sina liv att de inte ens klarar av att hålla sig med någonstans att bo. Men likafullt kan politiker laborera med tanken att i Vårberg (eller någon annanstans) ska man beordra människor som misslyckats med sitt boende, att bo. För några skulle det antagligen gå bra, de skulle få en ny chans och ta den. För andra skulle det inte alls gå, det behövs inte något särskilt kvalificerat tänkande för att räkna ut det.

Men hur det skulle gå för vårbergsborna var en perifer fråga. Ty vårbergsborna var väl de starka, var de inte? De var medborgare som borde visa humanitet och jämlikhet med de svagare.

De vårbergsbor som protesterade, som menade att femtio bostadslösa i Vårberg skulle skjuta bostadsområdet totalt i sank, beskrevs som egoister. Det handlade om NIMBY-effekten, sa en politiker (Not In My Backyard) och tyckte sig därmed ha fått ett namn på en klandervärd medborgerliga reaktion. Naturligtvis måste hemlösa också ha någonstans att bo men det krävs en större och mer omsorgsfull politisk och social insats än att bara ”tippa av” dem någonstans. Varför i så fall inte i de boendeområden där de beslutande politikerna och andra ”humanitära” vurmare själv bor?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Generation Villebråd

Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Vad Tove Lifvendal inte skriver är att det finns ett rasistiskt mönster, men inte av det slag som journalister och opinionsbildare vanligen diskuterar och varnar för. Det är som så ofta med framtidens faror och hot, de kommer från ett annat håll än där vi tror att vi måste hålla vakt. De tar oss i ryggen. Den rasism som det här handlar om är att ”ensamkommande” och barn till invandrare rånar ”svennar”. Detta är naturligtvis känt sedan länge, även om det naturligtvis till en början inte var särskilt vanligt. Själv skrev jag utförligt om det i en bok som gavs ut av Studentlitteratur år 2008: Sverige och invandringen. Peter Santesson var då min förlagsredaktör. Det är han, nu som opinionschef på Demoskop, som myntat uttrycket generation villebråd för en ungdomsgeneration som funnit sig vara oskyddat villebråd utanför hemmets väggar.

Detta är en ”tipping point”. Att barnen rånas och skändas, kan aldrig bli det ”nya normala”. Det resulterar i ”white flight” och ”gated communities”. Alla ni som suttit på läktaren eller stoppat huvudet i sanden, läs detta, som Tove Lifvendahl skriver:

I veckan slog Anna Alandh och Madeleine Adaktusson larm, projektledare respektive producent på SVT Barn. De berättar att redaktionen för SVT:s barndrama ”Jobbigt” går igenom intervjuer som görs med barn mellan 10–14 år, och att det blivit tydligt att något har förändrats: ”Genomgående är den otrygghet som många barn, framför allt unga killar, känner i samhället. De beskriver en rädsla för att bli rånade och flera av dem har varit utsatta för rån och hot. Flertalet vi pratar med känner till någon som har blivit utsatt för hot i utomhusmiljö.” (Expressen 18/12)

Det är påtagliga frihetsinskränkningar som präglar Generation Villebråd, sett till SVT Barns erfarenheter: ”Vi får ta del av ungas berättelser om hur denna otrygghet begränsar deras liv. Hur de stannar hemma fastän man allra helst vill gå ut och hänga med sina vänner. Vi pratar med unga som byter jacka till en mer sliten variant och tar fram sin äldsta mobil för att kunna gå ut i sitt närområde. Vi får berättat för oss hur barn hela tiden kollar över axeln om det skulle komma ett gäng som inte verkar vara på väg till idrottsplatsen för att spela fotboll.”

Utöver frihetsberövandet och integritetskränkningen förekommer också inslag av det som i nyhetsrapporteringen etiketteras som ”förnedringsrån”. Alandh/Adaktusson: ”Vi får berättat hur barnen blir filmade när rånen sker så att gärningsmännen kan sprida förnedringen på sociala medier. Allt för att kränka offren om och om igen.”/…/

Det finns inte en enda förälder som kommer att råda sitt barn till något annat än undergivenhet i en kritisk situation. Och när tre – fyra i en glest befolkad buss går fram och ställer sig framför den ensamma unga kommer det vara få runt omkring som vill riskera sitt liv för en mobiltelefons skull (även om det är integriteten och friheten som är det stora offret).

Håller vi oss till Svenska Dagbladet skrev den mångårige medarbetaren Thomas Gür där sin sista krönika tre dagar tidigare. Han varnade för ödesbestämda framtidsbilder och påminde oss om att framtiden inte är skriven och vi därför är herrar över vårt eget öde. Det finns ingen anledning att tappa modet.

Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.

Det låter ju bra, men detta kommer inte att ske. Massinvandringen fortsätter i stort sett på samma sätt som tidigare. I år har fler än 80.000 asyler beviljas. Migrationsverkets prognos är att fram till år 2024 får landet ytterligare 300.000 migranter, och de kommer inte från Norge Tyskland eller något välordnat asiatiskt land, utan från världens sämst fungerande och våldsammaste samhällen, som Afghanistan, Somalia och Eritrea.

Detta i kombination med att de tiotusen nya poliser som socialdemokraterna utlovat till samma år, 2024, i verkligheten är omöjligt att åstadkomma. Håkan Karlberg har på den här bloggen i föregående inlägg konstaterat att polistätheten i Sverige är bland de lägsta inom EU, 205 mot genomsnittet 318 och att den politiska satsningen med tiotusen nya poliser i realiteten knappast kan bli fler än 1.500.

2022 har vi ett val, men ingenting tyder på några dramatiska förändringar av det politiska läget. Medierna driver sin vanliga agenda och Sverigedemokraterna ser ut att stanna kvar kring 20 procent. Något uppvaknande bland dem som medierna dag ut och dag lurar, kan inte skönjas, varken hos väljare, regering eller riksdagspolitiker.

2013 och 2014 gav Gunnar Sandelin och jag ut två volymer med titeln ”Invandring och mörkläggning” (båda slutsålda). Sedan dess har vi både skrivit flera böcker och i fria media i stort sett på heltid beskrivit och varnat för det samhälle som vi har i dag. Jag kan inte se att vi har haft fel på en enda betydande punkt. I dag är vi som verkar på nätet och för den ocensurerade debatten om Sveriges framtid ganska ense om att landet är på väg mot en samhällskollaps.

Det är inte skrämselpropaganda när jag som en jul- och nyårshälsning konstaterar att 300.000 fler invandrare från dysfunktionella länder och 1.500 nya poliser, det går käpprätt åt helvete!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

10 000 FLER POLISER till 2024?

I Sverige är polistätheten bland de lägsta inom EU, 205 mot genomsnittet 318

I dag gästas bloggen av Håkan Karlberg

Allt fler drabbas av kriminalitet. Butiksbrotten är enligt Svensk Handel på en oacceptabelt hög nivå. 2018 inträffade 306 skjutningar där 45 personer dog och 135 personer skadades. Sverige sticker ut. GP: ”Holländsk blåljuspersonal behöver inte eskorteras när de kör in i utsatta områden. Nederländerna har inga bostadskvarter där brevbärare, vaktmästare och hemtjänstpersonal emellanåt behöver polisbeskydd. Tyskland har en tiondel av Sveriges dödsskjutningar bland unga män, trots att vapnen ofta smugglas till Sverige via Tyskland, eftersom det är här efterfrågan finns. Italien har nästan inga problem med omfattande anlagda bilbränder och våra nordiska grannländer har mycket färre nedbrända skolbyggnader. I Spanien är sprängdåd mycket ovanliga.”

Den ena misslyckade polisreformen efter den andra, obefintlig kontroll över vilka som befinner sig i landet och ett unikt högt mottagande av utomeuropeiska migranter rakt in i social utsatthet, har resulterat i att tryggheten gått förlorad. Vi är nu i ett läge där kriminaliteten är ett direkt hot mot våra ungdomar och deras uppväxt men resurserna räcker inte till, skriver den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson.

Den tredje november lyssnade jag på kriminalkommissarie Fredrik Gårdare, som berättade om gängkriminalitet i Veckans brott på TV1. På 90-talet hade vi en uppklarningsprocent för mord på 80 procent men att denna nu är nere på 20 procent. Inrikesminister Mikael Damberg informerade i samma TV-program, som svar på Gårdares bild: Vi bygger ut polisen, 1/3 i antal anställda och skall ha 10 000 fler poliser 2024. Polismyndigheten har bedömt att det är möjligt att nå målet. Men i en nylig internrapport anses detta inte som troligt. Det reser frågan om hur realistisk den politiska målsättningen är.

Polismyndigheten har totalt 32 582 anställda varav 20 404 är poliser. Att förstärka polisens resurser med en tredjedel på 4 – 5 år är en åtgärd som gränsar till det omöjliga. Kraven är många: fysiska, medicinska, psykologiska, godkänd säkerhetsprövning samt att vara svensk medborgare. Konkurrensen med andra utbildningar om kvalificerade personer är hård och arbetsmiljön är mycket speciell.

Polisutbildningen omfattar fem heltidsterminer vid fem lärosäten med kursstart vår och höst. Den sammanlagda intagningskapaciteten är för närvarande 1 020 personer. Regeringens mål är enligt Januariöverenskommelsen 10 000 fler ”polisanställda” till 2024.

400 lämnar årligen polisen för andra yrken, ca 500 går i pension. Enligt polisens årsberättelse kommer stora pensionsavgångar att ske 2024, 2025 och 2026. Alltså krävs för Dambergs utbildningsmål ”10 000 fler poliser till 2024” minst 14 000 nyutbildade poliser, för att också täcka upp avgångarna.

Våren 2020 sökte 17 500 till polisutbildning, 6 523 uppfyllde de grundläggande kraven. 3 000 av dessa ställde inte upp för fortsatt prövning. Efter fysiska och medicinska tester, psykologsamtal och säkerhetssamtal återstod 651 personer. Sedan kommer säkerligen en del att hoppa av utbildningen, 10 % enligt tidigare erfarenheter. Till polisutbildning hösten 2020 sökte 15 700. 939 personer antogs. Tre veckor in på terminen har ungefär var tionde student hoppat av, och kvar är 830.

Om erfarenheterna ovan är generellt giltiga för den fortsatta utbildningen blir resursförstärkningen endast ca 500 poliser/år; ca 1 400 nyutbildade/år kommer att förstärka polisen 2022, 2023 och 2024 samt ca 900/år lämna polisen. Nettosumman nyutbildade poliser för perioden fram t.o.m. 2024 blir cirka 1 500! Även om samtliga utbildningsomgångar är fullbokade, missas utbildningsmålet grovt.

Den enda möjliga slutsatsen är att polisutbildningen under nuvarande förutsättningar kommer att leda till en mycket blygsam resurstillväxt – om ens någon. Siffran 10 000 verkar tagen ur luften; för att markera handlingskraft? Hur kommer det sig att vår migrationspolitik, EU:s mest generösa, inte kombinerats med förstärkning av samhällsresurserna, i detta fall polisen?

Medan regeringen påstår sig vilja öka polismyndighetens resurser, vilket man inte kommer att lyckas med, fortsätter invandringen. Jan-okt 2020 är invandringen enligt SCB 75 460 personer. Det pekar för helår mot ca 90 000. Enligt SCB:s prognos blir befolkningsökningen 300 000 personer fram till 2024, till mycket stor del utomeuropeisk invandring. Glappet mellan polisens kapacitet och samhällets trygghetsbehov blir allt större. Den ökande kriminaliteten, särskilt grova brott, kan inte åtgärdas utan att föregås av en kraftig strypning av tillförseln av migranter. Varm humanism, blågul hybris och kopiös inkompetens, som Expressenjournalisten Ann-Charlotte Martéus uttryckte det.

Håkan Karlberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Begreppsexcercis

Nedanstående lite skissartade beskrivning av de båda politiska block som står emot varandra tror jag de flesta av bloggens läsare kan orientera sig i. Det gäller också för de enskilda begreppspar som jag ställt samman. Det borde vara så att människor i gemen komponerade samman en personlig profil genom att blanda från båda spalterna: ”Det där gillar jag, men det där stämmer ju inte alls på mig”. Med enstaka undantag tror jag emellertid inte att det förhåller sig så. De flesta av dem som alls intresserar sig för politik ansluter sig till antingen det ena eller andra ledet.

Globalist

Anywhere

Stad

Postmodernist

Många genus

Politiskt korrekt

Känslostyrd

Teori

Ideologi

Klimataktivist

Feminist

Innanför åsiktskorridor

Vill tiga ihjäl ”fel frågor”

För öppna gränser

Samhällets ansvar

Dogmbejakande

Main Stream media

Tabula Rasa-anhängare

Språk

Antirasist

Västerlandets skuld

Vänster

Kvotering

Myndighetsfrom

Trosorienterad

Rättvisekriterier

Maktlojal
Nationalist

Somewhere

Landsbygd

Modernist

Två kön

Kalla en spade för en spade

Förnuftsstyrd

Praktik

Realpolitik

Tvivlar på klimatreligionen

Könsdifferentiering

Utanför åsiktskorridoren

Vill debattera alla samhällsfrågor

Mot massinvandring

Personligt ansvar

Dogmallergi

Fria medier

Darwinist

Verklighet

Raser finns

Västerlandets kompetens

Höger

Kompetens

Myndighetskritisk

Kunskapsorienterad

Kompetenskriterier

Populist

 

Det är säkert en överflödig upplysning att jag själv tillhör det högra ledet. Givetvis är jag fullt medveten om att, hur relevant en sådan här uppställning än är, så finns det en positiv bias för den högra spalten och en negativ för den vänstra. Framför allt framstår det genom ett antal begrepp med negativ klangfärg:

Politiskt korrekt

Känslostyrd

Vill tiga ihjäl fel frågor

Dogmbejakande

Myndighetsfrom

Trosorienterad

Gemensamt för dessa begrepp är att de pekar ut anhängarna som okritiska följare av maktens påbud. Visserligen har det gjorts försök att lyfta fram Politiskt korrekt som något positivt. Komikern Henrik Schyffert säger sig vara stolt över att vara politiskt korrekt. Inte desto mindre är begreppet pejorativt. Det är inte positivt att påpeka att en person är PK, även om det är snäppet värre att säga att någon är känslostyrd, myndighetsfrom och trosorienterad. Det är alla tre begrepp som markerar en oförmåga till självständigt tänkande. Begreppet Dogmbejakande ör dock mer problematiskt, även om också det har en starkt negativ klang. En av vänsterliberalernas viktigaste dogmer är att alla människor är lika mycket värda. Från vänster är det starkt negativt att påstå om en annan person att ”hen anser inte att alla människor är lika mycket värda” medan dogmen från högersidan är en av vår tids mer praktfulla och problematiska lögner, helt i klass med det orwellska nyspråk där Krig är fred och Frihet är slaveri.

Trosorienterad är ett begrepp som visserligen är pejorativt men samtidigt har ett högt analytiskt värde. I synnerhet är det tydligt när det gäller det som händer – eller inte händer – med vårt klimat. Det är en avancerad naturvetenskaplig fråga som i åsiktskorridoren behandlas med ett trosperspektiv. Forskare som ifrågasätter budskapet att världen på grund av Co2-utsläppen håller på att gå under får inte komma till tals, hur goda argument de än har och hur vetenskapligt välmeriterade de än är.

Det mest tänkvärda är dock kanske att en sådan här redovisning av flera skäl inte är möjlig att göra med helt motställda och neutrala begrepp. Till exempel är motsatsparet rasist – antirasist vilseledande för alla, utom möjligen för de mest extrema rasifieringsaktivisterna och mest lojala anhängarna av wokekulturen. De hittar som bekant rasism i varenda buske.

Inte heller är den motsättning jag stannade för, antirasism och raser finns, helt lyckad, eftersom anledningen till att antirasism alls finns med i uppställningen är, att detta är den kanske viktigaste frågan för den vänstra spalten, medan den högra spalten också – utom i sina mest extrema former – ogillar rasism. Där anser man dock att rasismen är ett perifert problem i ett land som Sverige: Svenskar i gemen är inte rasister och det finns ganska många andra samhällsfrågor som är långt viktigare än rasismen. Det är frestande och inte helt felaktigt att spetsa till argumenteringen: antirasismen är ett större samhällsproblem än rasismen – inte generellt, men i den svenska kontexten.

I uppspaltningen finns det tre några helt neutrala begreppspar. De kan accepteras av båda sidor utan att alls behöva kommenteras:

Globalist

Innanför åsiktskorridoren

Vänster
Nationalist

Utanför åsiktskorridoren

Höger

 

Men också där är det frestande att ge några kommentarer. I synnerhet gäller det motsatsparet Vänster – Höger, som blir allt mindre relevant. Till exempel röstar fler svenska manliga arbetare på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna, vilket punkterar den klassiska uppdelningen i höger och vänster. Globalist – Nationalist träffar långt bättre, det är en dikotomi som tål konstaterandet att vänster- och högeranhängare finns i båda lägren.

Åsiktskorridor är inte heller ett helt invändningsfritt begrepp. För vänsterliberaler är det ett begrepp som ”luktar höger”. Helst vill det vänstra ledet inte erkänna att det finns någon åsiktskorridor, eftersom begreppet pekar ut att vissa frågor inte är tillåtna att diskutera.

Ett antal av begreppsparen kan antagligen till nöds godkännas av båda sidor:

Anywheres

Stad

Postmodernist

Många genus

Somewheres

Landsbygd

Modernist

Två kön

 

Anywheres och Somewheres, även om den dikotomin behöver förklaras för den som inte känner till begreppen, se denna bloggtext.

Med nästa motsatspar, Stad och Landsbygd, är det knepigt, eftersom många av dem som bejakar den högra spalten är födda och bor i städer och inte alls känner sig hemmastadda i någon landsbygdskultur. Jag är en av dem. Men det finns något viktigt i att för den som lever i en konkret verklighet – verklighetens folk – är det svårt att bortse från den verklighet som vi människor delar med de andra djuren. Storstadsbor, eller urbanister, har en helt annan möjlighet att skapa sig en abstrakt verklighetsbubbla, och flytta in i den.

Också för Modernism kontra Postmodernism gäller detta. Modernismen bejakar i första hand den rationellt uppfattade verkligheten. Språk är inte en egen verklighet, utan verklighetens beskrivning. För postmodernister däremot finns det ingen verklighet bortom språket. Därmed blir också sanning ett problematiskt begrepp. Postmodernister laborerar med många sanningar, vilket leder till att insikter transformeras till åsikter.

Jag ska inte gå längre i mina funderingar kring de olika begreppsparen. Har du lust att komma med invändningar, kompletteringar, korrigeringar och eller fördjupningar, så skriv till mig (koarnstberg@gmail.com). Det här är ett ämne som intresserar mig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokrati á la Schweiz

Bland världens demokratiska länder intar Schweiz en särställning genom sin beslutande direktdemokrati. Superdemokratiskt och samtidigt väldigt odemokratiskt genom att kvinnorna inte fick rösträtt förrän 1971, och inte ens då i alla kantoner.

Hur kan det komma sig?

Förklaringen ligger delvis i hur den schweiziska demokratin är organiserad. De övergripande federala frågorna behandlas för sig, samtidigt som såväl kantonerna som kommunerna är självstyrande. Schweiz regering, förbundsrådet, har sju medlemmar, som är chefer för var sitt departement. De representerar vanligen en koalition med fyra olika partier, men också landets olika språkgrupper. De sju byter varje år av varandra som regeringens ordförande och de sitter ett år i taget.

Till skillnad från många andra europeiska stater har Schweiz alltså inte någon president eller premiärminister i maktpyramidens topp. Även om det låter lite konstigt ligger den reella politiska makten i maktpyramidens bas, inte i dess topp. Det är en modell för demokrati som har stark folklig förankring. Bara 14 procent av de tillfrågade ville år 1991 inskränka direktdemokratin till förmån för mer parlamentarism.

Förbundsförsamlingen med sina två kamrar är Schweiz motsvarighet till Sveriges riksdag. Där finns dels det nationella rådet med 200 medlemmar. dels Der Ständerat med två medlemmar från varje kanton, alltså 46 medlemmar. Alla är valda på fyra år. Parlamentet sammanträder bara under tolv veckor per år, så ledamöterna är inte politikerproffs utan har andra jobb vid sidan av politiken.

De 26 kantonerna har alla sina egna regeringar och parlament, som direktväljs av invånarna. Det gäller också för kommunerna, som samlas till stormöte ett par gånger per år. På kommunal nivå gör invånarna på sina håll tidvis och ofta utan ersättning insatser i den kommunala förvaltningen. Betydelsen av politiskt arbete ligger bland gemene man på en högre nivå i Schweiz än i Sverige. Direktdemokratin står inte alls i konflikt med det moderna samhällets komplexitet utan innebär tvärtom en lärande process som gör invånarna medvetna.

Om exempelvis en kanton eller en kommun inte vill släppa in kvinnorna i politiken, så kan de inte tvingas. Emellertid, 1957 togs på federal nivå ett kontroversiellt förslag som innebar att också kvinnorna skulle delta i landets försvar. Feministiska organisationer menade att det rimligen också måste medföra politiska rättigheter. Men dörren öppnades bara på glänt. I en federal folkomröstning 1959 röstade 66.9 procent av de röstberättigade männen mot kvinnornas inträde i politiken. Två kantoner släppte dock in kvinnorna, Vaud och Neuchâtel. Övriga 24 kantoner satte alltså tummen ned, men 1971 hade en majoritet accepterat kvinnornas inträde i politiken.

I kantonen Appenzell Innerrhoden, uppe i bergstrakterna i nordöstra delen av landet, infördes kvinnlig rösträtt först 1990 och då var det inget demokratiskt beslut som låg bakom, utan det var högsta domstolen som fattade beslutet. Där, liksom i ett par kantoner till, tillämpas fortfarande en direktdemokrati som går till så, att de röstberättigade en gång om året samlas på torget och röstar medelst handuppräckning.

Ett delsvar till motståndet mot kvinnlig rösträtt ligger också i att landets första konstitution från 1848 knöts rösträtten till värnplikten. Eftersom kvinnorna inte deltog i det militära försvaret av landet så skulle de inte ha rösträtt. När männen hundra år senare, 1948, firade sin Nation of brothers konstaterade kvinnorna spydigt att Schweiz var en Nation of brothers without sisters.

Männens uppfattning var inte bara att kvinnorna skulle hålla sig till rollen som hustrur och mödrar utan också att om kvinnorna engagerade sig i politiken skulle det skada solidariteten mellan kvinnorna. Kvinnor ansågs dessutom osjälvständiga och risken fanns att de skulle lyssna för mycket till landets präster. Ett annat argument var att vänsterpolitiskt orienterade kvinnor skulle ta tillfället i akt och öppna landet för kommunism. Hur som helst, ännu idag är könsrollerna tydligt mer traditionella i Schweiz än i övriga Europa.

Var det svårt att få män och kvinnor med i ett gemensamt politiskt system, så är det ännu svårare med EU. Schweiz med den politiska makten hos folket och det samtidigt både toppstyrda och odemokratiska EU, nej det går inte alls ihop. Alltsedan 1992 finns det en färdig men bordlagd ansökan om medlemskap. Politikerna vill, men folket säger nej. De säger också nej till EU:s asylpolitik vilket väckt internationell kritik. Trots detta infördes år 2012 ännu striktare asyllagar, vilka godkändes i en folkomröstning år 2013. Under hårt yttre tryck accepterades dock ett par år senare att landet skulle delta i programmet för fördelning av kvotflyktingar, enligt FN:s definition. Det starkt immigrationsfientliga partiet SVP har därefter haft stora framgångar.

Rent allmänt finns det ett motstånd mot politiska reformer. Schweizarna har bland annat röstat nej till en medbestämmandelag, en skattereform med en ny fördelningsprofil, en ny omsättningsskatt, ett statligt pensionssystem och nio månaders föräldraledighet. De har gång på gång sagt nej till större offentliga utgifter och åtaganden. Det har resulterat i att den schweiziska offentliga sektorns andel av BNP är lägst i Västeuropa. Den är bara en tredjedel så stor som den svenska.

Det finns en svensk statlig utredning från 1998 med titeln ”Att rösta med händerna”

Såvitt jag kan se är den ett enmansarbete av journalisten Björn Jerkert. Det är ingen mastodontutredning utan en mycket läsvärd redogörelse på 78 sidor. Där kan man bland annat läsa:

Om Sverige hade den schweiziska demokratimodellen skulle det år troligen ha hållits nationella folkomröstningar om det nya pensionssystemet, om avvecklingen av Barsebäck, om EMU och Amsterdamfördraget, kanske också om fastighetsskatten eller något annat inom bostadspolitiken. Men det kunde mycket väl också ha kommit folkliga initiativ som lett till omröstningar om skärpta lagar för äldreomsorgen, om högre bensinpris, om sänkningar av inkomstskatterna, om barnporr, om att bärga Estonia eller nästan vad som helst som engagerar folk. /…/

Ledarskiftet i centern skulle inte ha blivit mer än notiser i tidningarna. De politiska journalisterna hade heller inte ägnat så stort intresse åt hur många procent partierna fått i opinionsmätningarna, spekulerat om motsättningar mellan de borgerliga partierna, försökt lista ut vilka som kommer att regera ihop efter valet, porträtterat statsråd eller hårdbevakat Göran Persson och den socialdemokratiska kongressen. Det är nämligen sakfrågorna, inte personerna och partipolitiken som är intressant i Schweiz.

1968 hade Sverige samma BNP per capita som Schweiz. År 2018 landar Schweiz på 80 590 dollar per person och Sverige på 53 217 dollar, vilket ska uttydas som att Schweiz befolkning producerar varor och tjänster under ett år, till ett värde som är nästan dubbelt så stort som svenskarnas. Sett till förmögenhet har schweiziska invånare också en dubbelt så stor förmögenhet, jämfört med svenskarna.

Björn Jerkerts uppfattning är att Schweiz’ ekonomiska framgångar är förknippade med direktdemokratin. Inför varje val får medborgarna utmärkta sammanfattningar i brevlådan. Medierna håller också i sina analyser en högre klass än i Sverige.

Folket har ideligen sagt nej till förslag om skattehöjningar och därmed inte tillåtit den offentliga sektorn att byggas ut som i Sverige. Påtryckningar från lobbyister blir svårare när de inte bara ska övertyga en grupp ledande politiker utan också en folkmajoritet. Det blir inte lika lätt för olika eliter att göra upp bakom stängda dörrar.

***

Donera 10 kr till Karl-Olov Arnstberg – MediaLike betalar

Att producera en blogg med genomtänkt innehåll kostar i tid och pengar. Vill du på ett enkelt och inte särskilt kostsamt sätt visa din uppskattning, så registrera dig för MediaLike donationssystem. Då ser du hur lätt det är att använda.

Börja använd ditt nya donationskonto med Karl-Olov Arnstberg. Det är väl värt de 10 kr som du får av MediaLike som en startpremie. Att sedan fylla ditt eget donationskonto med pengar är mycket enkelt med tex Swish. Då kan du välja din egen nivå på visad uppskattning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.