Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 27

Ungern och EU:s självmordspakt

Rod Dreher heter en amerikansk journalist som skriver för The American Conservative, en tidskrift som också finns på nätet. Han har skrivit tre bestsellers, en av dem med den lockande titeln ”Live Not By Lies”. Rod Dreher bor tillfälligt i Budapest och i en färsk artikel konstaterar han att Viktor Orbán gjorde rätt, när han hösten 2015 stängde Ungerns gränser. Motiveringen var att Ungern är ett kristet land. De muslimer som vällde in i Europa på grund av kriget i Syrien var därför inte välkomna att bosätta sig där. Orbán gjorde också klart för EU att han inte lade sig i den politik som andra nationella ledare förde. Ville de ha muslimska bosättningar så var det deras sak. Men han kunde inte förstå varför de motarbetade honom och det ungerska folkets vilja att hålla sig till sitt eget historiska arv, sin kultur och religion.

För detta fick han hård kritik, såväl från USA:s som Europas vänsterliberaler, trots att inte heller de rimligen kunde missa de problem som muslimska bosättningar förde med sig. Vid ett toppmöte i Riga hösten 2015 hälsade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker Viktor Orbán med orden ”Hej diktatorn” och det var inte bara på skämt. FN:s chef för mänskliga rättigheter kallade honom för rasist och finansmannen George Soros, som lägger ner merparten av sina genom valutaspekulationer förvärvade miljarder på att bekämpa nationalstater, sa att Orbán ledde en maffiastat.

Det fanns en anledning till att Orbán attackerade Soros och det var inte att han var jude, vilket har påståtts. 2015 skrev Soros i en artikel, som publicerade i flera europeiska tidningar, att EU måste acceptera att årligen ta emot minst en miljon flyktingar och att länderna måste dela solidariskt på bördan. Dessutom ansåg han EU att årligen skulle sätta av 15 000 euro för varje flykting under de första två åren, för att täcka bostads-, sjukhus- och utbildningskostnader. Räknar vi för enkelhetens skull med att en euro är tio kronor, så blir det den nätta summan av 300 miljarder svenska kronor, att på nytt avsättas vartannat år.

I Aftonbladet skrev dåvarande kulturchefen Åsa Linderborg den 24 september 2015 under rubriken ”Ner med Orbán!” att det var egendomligt att EU tillät Ungern att upphöra som rättsstat. Så var det förstås en och annan som intog motsatt hållning. Nigel Farage (Mr Brexit), sa: ”Jag tycker han är den starkaste ledaren Europa har just nu. Han står för nationalstaten. Om jag var ungrare vet jag vem jag skulle rösta på.” Och så var det ju, Viktor Orbán hade ett starkt folkligt stöd.

Det som nu, nästan sex år senare, får Rod Dreher att konstatera att stängningen var klok politik, är de pro-palestinska överfall på judar som ägde rum både i USA och Europa under krigsutbrottet mellan Hamas och Israel. Etablerade media har varit mycket sparsamma med sin rapportering, eftersom övergreppen inte passar samman med deras propalestinska agenda. Flera överfall på ortodoxa judar skedde i New York. Exempelvis frågade en grupp män draperade i palestinasjalar matgästerna i en sushirestaurang vilka som var judar, varefter de misshandlade några bland dem. På en parkeringsplats inte långt därifrån försökte två bilar draperade i palestinska flaggor att köra över en ortodox man. Tack och lov så lyckades de inte. Ett gäng palestinier krävde av fotbollsspelaren Luca Lewis att få veta om han var en jude.

I norra London drog muslimer genom ett judiskt bostadsområde och skrek ”Fuck the Jews! Rape their daughters!”. En rabbin hamnade på sjukhus efter att ha misshandlats av två tonåringar. I Wien skrek en demonstrant ”Shove your Holocaust up your ass”, under det att en folkmassa hurrade. Majoriteten var unga kvinnor. Ett stort antal synagogor vandaliserades. Det demonstrerades i Washington, Berlin, Philadelphia, Boston, San Francisco och naturligtvis i hela arabvärlden. Israel anklagades både för folkmord och etnisk rensning. Erdogan förnekade sig inte. Han påstod att israelerna drack icke-judiska barns blod.

Rod Dreher befann sig i Paris när striderna mellan Hamas och Israel var som intensivast. I ett samtal med en fransk journalist konstaterade han att det åtminstone fanns en västerländsk huvudstad där judarna inte behövde vara rädda, Budapest:

Jag bor bredvid det judiska kvarteret och går varje dag genom det, för att komma till mitt kontor. När våldet började förväntade jag mig att polisen skulle bevaka synagogorna och judiska företag. Ingen syntes till. Jag såg män med kippa obekymrat gå nerför gatan och det slog mig: det händer inte här. Den franska journalisten sa att han för ett par år sedan var i Budapest och då hade blivit utsatt för en medial trumeld som hängde ut Ungern som en antisemitisk fasciststat, efter att de pekat ut George Soros som Ungerns fiende. Han ringde till och med upp överrabbinen och frågade honom om han var rädd för att bli attackerad av antisemiter. Den franske journalisten mindes att rabbinen bara skrattade och sa ”Här är vi inte rädda!”

Detta är inte bara anekdotisk bevisföring. Det finns en undersökning från 2018, genomförd av EU:S Agency for Fundamental Rights. Där jämförs antisemitismen inom EU:s medlemsstater.

Frankrike, Tyskland och Belgien ligger i topp. Ungern, det land som journalisterna beskyller för antisemitism, visade sig vara det tryggaste landet för judar att bo i. Förklaringen är givetvis att antisemitismen i Europa i dag framför allt är muslimsk.

Det är ingen egentlig skillnad mellan de länder som gjort stora ansträngningar att integrera de muslimska immigranterna och de som inte prioriterat detta. Tar vi Frankrike, så vill den stora muslimska befolkningen leva där, eftersom det är ett modernt välfärdsland. Det betyder emellertid inte att de vill bli fransmän. Muslimerna tar inte bara avstånd från, utan många bland dem föraktar värdnationen och dess kultur. På samma sätt förhåller det sig i övriga europiska länder, något som också svenskarna tvingats inse.

I Frankrike är det till och med så allvarligt, att ett antal generaler och andra militärer varnat offentligt för risken av ett inbördeskrig. Risken är inte försumbar och det troliga är väl i så fall att det tar samma form som i Nordirland, en lång och utdragen urban gerillakonflikt. I Frankrike vet man dessutom, att om det blev ett samtidigt uppror i de muslimska förorterna, så har landet inte tillräckligt med polis och militär för att upprätthålla ordningen.

Rod Dreher, som är väldigt förtjust i Europa, konstaterar att Europa aldrig kan bli som USA utan att ”upphöra att vara Europa”.

Jag vill att Frankrike ska vara franskt, Ungern vara ungerskt, Sverige vara svenskt och så vidare. Det kränker våra amerikanska universalistiska känslor, men jag har levt i Europa över hälften av mitt liv nu, och vet att det är så. Om jag fick ungerskt medborgarskap (eller franskt, etc) och sedan bodde resten av mitt liv här, fanns det ändå inget sätt jag skulle kunna bli ungrare på, utom på pappret. Detta beror inte på att ungrarna eller fransmännen är ovänliga mot utlänningar (även om de skulle vara det). Det beror på att de alla är arvtagare till en mycket gammal kultur, som man inte kan ta på och av sig, som en jacka.

Här skiljer sig Europa och USA åt. Europas nationer och etniska befolkningar har funnits i bortåt tusen år. USA däremot är en inflyttar- och historiskt sett nybyggarnation – i grunden kapitalistisk, dynamisk, individualistisk och med en rotlös mångkulturell befolkning, som har det gemensamt att de ser sig som amerikaner.

Gick det att vrida tiden femtio år tillbaka och visa fransmännen, det belgiska och det tyska folket vad massinvandring från den muslimska världen år 2021 gjort med deras länder, skulle de aldrig någonsin ha accepterat det. Ungrarna lär sig av det de ser och vad de ser är en dödslängtan hos Europas politiska ledare. De verkar tro att det enda sättet att leva i harmoni med dessa importerade folk och kulturer är att träna nya generationer av europeiska barn till att förakta sin egen kultur och de egna traditionerna. I denna bemärkelse har vänsterliberalismen blivit en självmordspakt för merparten av EU:s medlemsländer.

I en tidigare artikel skriver Rod Dreher:

Låt mig säga i förväg att jag inte vet tillräckligt om den politiska situationen i Ungern för att göra några säkra uttalanden om Orban-regeringen. Jag har hört några saker som stör mig om hur hans parti har styrt, mestadels om kumpitalism. Jag förväntar mig att lära mig mer om detta under min tremånaders vistelse här i Budapest. Men redan nu kan jag tala om för dig att om du bara tar del av de lögner som västerländska medier förmedlar om det som händer i Ungern, då blir du manipulerad.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Cancel Culture à la Po Tidholm

Thomas von Wachenfeldt heter en hälsingemusiker som bland annat spelar fiol och är riksspelman. Han försörjer sig som universitetslektor i musik vid Umeå universitet. På nationaldagen i år fick han ”Nationaldagspriset” på 20.000 kronor av Svenska kulturstiftelsen, ett nytt initiativ. När man googlar stiftelsen presenteras den helt neutralt, det är inget särskilt med den. Går man till Katerina Janouch blogg får man lite mer kött på benen. Där kan man läsa att stiftelsen ska verka för bättre möjligheter och villkor för de kulturutövare som inte känner sig bekväma med kulturvänsterns antinationalism. Ordförande är Richard Sörman, docent i romanska språk. Katerina Janouch intervjuar honom och han säger:

Att vi nu behöver en liknande stiftelse i Sverige har dels med invandringen att göra, dels med globaliseringen. 25 procent av Sveriges medborgare har idag utländsk bakgrund och andelen ökar. Vill man tro på en möjlig integration av de som kommit hit måste man också tro på existensen av en svensk majoritetskultur. Vad ska de som kommer annars integreras till? En majoritet av invandrarna vill nog förresten att Sverige ska vara Sverige. Det är jag ganska övertygad om. När det gäller globaliseringen är det många av våra ungdomar som konsumerar all sin kultur på internet. Där kan de lyssna på koreansk pop och titta på amerikanska tv-serier. Det är så det ser ut idag. Vad vi kan göra är att försöka skapa ett större intresse för det svenska. Drömmen är förstås att det ska bli inne att vara svensk igen, att det blir inne att äta svensk mat och lyssna på svensk musik.

Nu blir det fart på journalisten Po Tidholm, som skriver om landsbygd och bland annat är medarbetare i Dagens Nyheter. Han är PK-aktivist och skriver i en krönika i tidningen Hela Hälsingland att den hälsingska folkmusiken blir ett brunt slagträ i nationalisternas kulturkrig. Thomas von Wachenfeldt svarar att han inte på något sätt har tagit politisk ställning och att också Svenska kulturstiftelsen, som delat ut priset, är politiskt obundna. Tidigare, när han var centerpartist, har han också fått pris, det socialdemokratiska Kenth Högström-priset som Mona Sahlin delade ut. Po Tidholm ger sig emellertid inte utan delar ut ännu en snyting:

Den stiftelse som delade ut pris till von Wachenfeldt på nationaldagen är utan tvekan högerextrem, vilket framgår med all önskvärd tydlighet vid en snabb googling och en titt på stiftelsens egen lanseringsvideo. Den är mycket lätt att hitta. Där luftas bland annat tankar om ”folkutbyte” – en teori lanserad av vit maktrörelsen som i korthet går ut på att inflytelserika judar orkestrerar en migration från muslimska länder i syfte att riva ned den kristna västerländska civilisationen.

Jag har sett de tre videos som presenterar Svenska kulturstiftelsen. Där talas om att den svenska kulturen är hotad och behöver värnas, men det politiskt infekterade begreppet ”folkutbyte” finns inte med, inte ens som en antydning. Det finns inte några ”högerextrema” signalord överhuvud taget, det är helt enkelt en stödförening för svenskhet, på samma sätt som det finns ett antal föreningar som stöder minoritetskulturer i Sverige. Bakom stiftelsen ligger Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism, som också finansierar Mattias Karlssons tankesmedja Oikos. Sverigedemokraterna finns således i bakgrunden, men det är alltså ett rätt stort avstånd mellan politiken och stiftelsen. Att Sveriges tredje största riksdagsparti verkar för svensk kultur, det kan nog bara framstå som en skandal på den svenska kulturarenan, totalt dominerad som den är av vänsterliberalism – med betoning på vänster.

Ingen av de tre videos som presenterar Svenska kulturstiftelsen har fått över tusen visningar, så det är knappast någon aktivistisk rörelse det handlar om. Och det där med vit makt och judar är en verkligen en skändning utan någon som helst grund. Jag har också fått veta att Po Tidholm går in i olika Facebook-grupper och brunmålar Thomas von Wachenfeldt. Helst ser nog Po Tidholm att Thomas von Wachenfeldt förlorar sitt jobb vid Umeå universitet. Ett Facebook-drev kan vara nog så drabbande som ett drev i medierna.

Tevekanalen Riks, som drivs av Sverigedemokraterna, uppmärksammade priset, gratulerade pristagaren och gjorde en intervju med honom. När jag ser den har den drygt niotusen visningar, 947 gillanden och 13 tummen ned. Jag läser de snälla, glada och positiva kommentarerna, det är mest grattis för hela slanten, men så stannar jag upp för en som visar hur infekterat det är: ”Intressant att pristagaren inte nämnde detta fina pris på sin Facebooksida”. Inte heller har någon etablerad kulturplattform uppmärksammat priset. Sådant kan inte svenska kulturnyheter informera om.

Det överraskar mig inte att Po Tidholm fortsätter att agera gränspolis i en stort uppslagen artikel på DN kultur.

Där skriver han sarkastiskt att nationalisterna fått det repressiva kulturklimatet på hjärnan. Han tycks inte vara medveten om att hans skändning av både Richard Sörman och Thomas von Wachenfeldt utgör en bekräftelse på att det förhåller sig just på det sättet. Po Tidholm skriver:

Sörman målar upp en bild av ett repressivt kulturklimat där de avvikande tystas och majoritetskulturen är på väg att marginaliseras av invandring och globalisering. Den kulturpolitik som administreras inom ramen för Riksantikvarieämbetet, Kulturdepartementet, museivärlden och utbildningsväsendet misstänkliggörs och döms ut. Sverige har en ”udda och utsatt kultur” och har blivit ett land präglat av ”oikofobi” – de akademiska nationalisternas favoritord – kort sagt ett land som föraktar och förnekar sin egen kultur.

Såsom en typisk representant för PK-eliten vet Po Tidholm ingenting om hur Sveriges demografi ser ut och förstår därför inte att Richard Sörmans varning för att den svenska befolkningen om femtio år kan vara en minoritet i sitt eget land, både har ett vetenskapligt underlag och är trolig, om den nuvarande massinvandringspolitiken fortsätter. Han upprepar också sin beskyllning om antisemitism, vilket är en ren och skär lögn. Det är tydligt att alla medel är tillåtna, när det gäller att tysta dem som vill värna om svensk kultur.

Thomas von Wachenfeldt har skänkt pengarna vidare till Barncancerfonden, i ett försök att rädda sin heder. Hur det går vet jag inte. Drevet går just nu. Jag kan bara konstatera att det inte är Thomas von Wachenfeldt som är extremisten, det är Po Tidholm.

Sveriges kulturliv är den överlägset mest politiskt korrekta och skoningslösa offentlighet som Sverige har. Här skulle ju annars kunna finnas ett antal dissidenter och intellektuella sanningssägare av Vilhelm Mobergs slag. Men det är knäpptyst. Däremot är Leninpriset, som hyllar en av världshistoriens värsta banditer och folkmördare, i stort sett OK i det svenska kulturlivet. 2013 tackade dock författaren Susanna Alakoski nej till Leninpriset, eftersom hon inte ville förknippas med ”totalitära ideologier eller regimer”. Men hon är ett undantag. Så tänkte varken Mattias Gardell, Jan Guillou, Sven Wollter, Göran Therborn, Maj Wechselmann, Roy Andersson, Stefan Jarl, Mikael Nyberg, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Mikael Wiehe, Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk, som alla har fått sina pengar för att hedra Lenin. Jag funderar på om Po Tidholm skulle tacka ja och håller det inte för otroligt.

Po Tidholm finns med i den ena av mina båda kommande två böcker om PK-folket, detta rövarpack som kidnappat Sverige. Han ska inte komma undan!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Popper, Soros och det öppna samhället

Bland de intellektuella judar som var verksamma under och efter andra världskriget fanns det två motsatta förhållningssätt. Det ena var sionismen som grundades av sekulära judar i slutet av 1800-talet och verkade för att det folk som under två årtusenden levt i olika länder skulle få en egen självständig judisk nationalstat. Det andra förhållningssättet, som inte var förbehållet judar, var den kosmopolitiska antinationalism som var spridd inom Europas borgerliga intelligentia. Såväl vetenskapsfilosofen Karl Popper som finansmannen George Soros företräder det senare synsättet. Popper dog 1994 vid 92 års ålder. Soros fyller 91 år i augusti i år och påstås fortfarande spela tennis flera gånger i veckan. På en video från januari i år syns dock att åren börjar ta ut sin rätt.

Varken Popper eller Soros var intresserade av att flytta till Israel. Soros har till och med aktivt bekämpat statsbildningen genom att ge många miljoner dollar till grupper och personer som arbetat med att försvaga staten Israel. Popper stannade i Storbritannien, där han adlades 1965.

Soros tog en mastersexamen i filosofi i mitten av 1950-talet vid London School of Economics, där han bland andra hade Popper som lärare. Efter att Soros doktorerat i ekonomi flyttade han 1956 till USA, där han hade exempellösa framgångar som finansman. År 2017 låg han på 19:e plats på finansmagasinet Forbes lista över världens rikaste personer. Han var också den mest förmögne hedgefond-ägaren, med en nettoförmögenhet på omkring 25 miljarder dollar.

Hur blev Soros så ofantligt rik? Svaret är hedgefonder och valutaspekulationer. Han spekulerade mot den svenska kronan och det brittiska pundet år 1992 och mot Thailands och Malaysias ekonomier 1997. Samma år attackerade han också valutorna i Filippinerna, Sydkorea, Hongkong och Kina. Aftonbladet skrev i en krönika från 1998: ”Varhelst i världen som det går att tjäna pengar på osäkra valutor dyker Georg Soros och hans hedgefonder upp. Nu är han inblandad i det valutafall som hotar hela världsekonomin.” Enligt den Kuala Lumpur-baserade journalisten Sheridan Mahavera, som skriver för South China Morning Post, är det en allmän uppfattning i Malaysia, att George Soros låg bakom finanskrisen i Sydostasien 1997 – 98. Liksom att detta i sin tur i ett slag ”raderade” en stor del av det välstånd som fram till dess byggts upp. Den uppfattningen om Soros roll stöds också av Malaysias regering. En kommentar på Flashback:

Soros är en rovdjurskapitalist av den värsta sorten. Fullblodssociopat helt enkelt. Man kan ha synpunkter på många ultrarika människor men ofta har de gjort ett avtryck hos mänskligheten i form av förbättringar genom produkter och annat. Som Bill Gates med Microsoft, Elon Musk med sina elbilar och raketer. Även faktiskt Rockefeller genom oljeproduktion som gagnat mänskligheten. Soros har inte producerat något. Honom hade man kunnat vara utan helt enkelt. /…/ Han har lurat skjortan av de flesta och fått dem att tro att han kämpar för humanismen och för människors bästa. Jag tror att han uppriktigt skiter i det. Det han vill är att till varje pris värna om det s.k. ”öppna samhället” och det är inte för människors frihet. Så länge gränserna är öppna och det fria kapitalet får flöda med hjälp av riksbanker som inte kontrolleras av ländernas regeringar. Så länge globalismen får fria tyglar kan han fortsätta med sina spekulationer på meganivå. Fortsätta med det som mänskligheten kan klara sig utan.

Faran med att ha exempellösa framgångar är bland annat att drabbas av storhetsvansinne. Soros har i sin bok Underwriting Democracy skrivit att han redan som barn hade messianska fantasier och började se på sig själv som ett slags gudomlighet. Han kunde göra som han ville, samhällets regler gällde inte för honom.

I oktober 2018 förde Soros över 18 miljarder dollar från sin privata förmögenhet till sin världsomspännande organisation Open Society Foundation (OSF). Sammanlagt har han till stiftelsen donerat över 32 miljarder dollar. Denna grundades 1984 med det uttryckliga syftet att i Poppers anda hjälpa folken att kasta av sig oket från totalitära regimer, främst kommunismen. Samma år bildade han en separat Open Society-stiftelse i Ungern. Kina kom därefter 1986, Sovjetunionen 1987 och Polen 1988.

Enligt stiftelsens egna uppgifter är den i dag aktiv i 120 länder. OSF påstår sig verka för att ”bygga stabila demokratier” och ”stärka mänskliga rättigheter”. Men stiftelsen vill också ”uppmuntra till en kritisk debatt och respekten för olika åsikter”. Den enda större privata organisationen i USA med filantropisk verksamhet på sitt program är Bill och Melinda Gates Foundation.

I Ryssland förbjöds OSF 2015. Det ryska justitieministeriet menade att organisationen utgjorde ett hot mot den ryska konstitutionen. Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan beskrev i november 2018 George Soros som den ”ökända ungerska juden” som ”skickar ut sitt folk runt om i världen för splittra och störta nationer”. Erdoğan påstod att det var Soros som låg bakom de stora protesterna i Istanbul 2013. 1991 öppnade Soros ett privat universitet – Centraleuropeiska universitetet – i Budapest. 2018 stängdes det av Viktor Orbáns regering, efter att ha anklagats för att stödja illegal invandring och underminera Ungerns kulturella identitet. På kritik från Viktor Orbán svarade George Soros:

Hans plan behandlar skyddet för de nationella gränserna som målet och flyktingarna som ett hinder. Vår plan behandlar skyddet av flyktingarna som målet och de nationella gränserna som ett hinder.

Det som definitivt blev spiken i kistan för Soros universitet var att de startade en institution för genusstudier. Centraleuropeiska universitetet öppnade därefter i Wien.

Den som intresserar sig för Soros organisation kan följa två spår. Det ena är det officiella, där OCF påstås arbeta globalt för att främja demokrati, yttrandefrihet, rättssäkerhet, utbildning och jämställdhet. Det är världens största organisation för mänskliga rättigheter. 2018 utsåg brittiska Financial Times Soros till Årets person. Centerledaren Annie Lööf skrev på Twitter: ”George Soros försvarar den liberala demokratin, står upp för öppenheten, toleransen, yttrande- och mediefriheten. I den värld vi nu lever i där många av dessa värden utmanas – inte minst i hans hemland Ungern – är utmärkelsen helt rätt.”

Det andra spåret är mindre smickrande. Det är att organisationen finansierar alla former av migration och ger pengar till grupper som sprider oro i samhället. Det påstås exempelvis att OSF massinvandringshösten 2015 lät trycka upp instruktioner för hur man skulle ta sig in i Europa och då i synnerhet till Tyskland och Sverige. Han tillhör också finansiärerna bakom Black Lives Matter och har öppet erkänt att han vill se en massinvandring av så kallade flyktingar till Europa, i syfte att undergräva dess nationalstater. Soros ideal är en värld helt utan gränser där människor kan röra sig och bosätta sig hur de vill oavsett anledning.

Inför valet till Europaparlamentet 2014 satsade George Soros rejält på att påverka valutgången: målsättningen var att EU-vänliga partier skulle gå segrande fram medan nationalistiskt betonade och EU-kritiska partier skulle bita i gräset. Soros gav också ett bidrag på ungefär fem miljoner kronor till anti-Brexit-gruppen Best for Britain. Till den italienska dagstidningen La Repubblica sa han: ”Jag blev en entusiastisk EU-supporter då jag betraktar unionen som förkroppsligandet av ett öppet samhälle på en europeisk nivå.”

Inför det svenska valet 2014 sponsrade OSF svenska Expo för att de skulle utbilda aktivister och organisationer med syftet att motarbeta Sverigedemokraterna. Bland annat stöddes något som kallades Tillsammansskapet, som under valrörelsen störde SD-möten genom att exempelvis vända ryggarna åt Jimmie Åkesson och skramla med nyckelknippor. I svenska medier har inget skrivits om Soros stöd till Expo och själva har de tigit som muren.

Den ungerska regeringen har, under ledning av premiärminister Victor Orbán, under 2010-talet drivit en kampanj mot George Soros, som de menar vill tvinga Ungern att öppna sina gränser för hundratusentals illegala migranter från Mellanöstern och Afrika. Kampanjen har bland annat bestått i att stora affischer har klistrats upp på offentliga platser med en skrattande Soros och texten ”Låt inte Soros få sista skrattet”. En kuriositet i sammanhanget är att Viktor Orbán i sin ungdom studerade i Oxford på ett stipendium från Soros. Också hans parti Liberal International med ungdomspartiet Fidesz fick till en början betydande stöd från OSF.

Open Society är ett begrepp som direkt refererar tillbaka till Poppers stora verk i två band ”Det öppna samhället och dess fiender”. Den skrevs under andra världskriget, när ingen ännu visste hur det skulle gå i kampen mellan stalinism, fascism, nazism och demokrati. Popper lade sista handen vid bokens första version 1943 då han, som filosofilektor i Nya Zeeland, var i relativ säkerhet från kriget.

Fem år senare befann sig både Popper och Soros i London och Popper blev Soros mentor vid London School of Economics. Det kan därför vara värt att bekanta sig lite närmare för vad Popper menade med begreppet ”öppet samhälle”.

Enligt Popper har det öppna samhället inte något slutmål. Perfekt planering är omöjligt. Framåtskridandet rör sig inte något mönster som går att förutse, vilket är ett påstående med referens till i synnerhet Marx och hans ”förutsägelser” om revolutionen, som leder till proletariatets diktatur och det klasslösa samhället. Individualismen är Poppers utgångspunkt, vilket står i direkt motsättning till både Marx arbetarklass och Hitlers germanska folk. Samhället är inget kollektiv. Det består av individer, som sluter sig samman i institutioner, vars uppgift är att skapa villkor för ett framåtskridande. Men det går inte att förutsäga vart samhället är på väg. Popper är antiutopist – ett samhälle där eliten vill styra mot ett bestämt mål, leder till övergrepp mot individen. Han är också relevant för postmodernismen genom sin antiessentialism. Det finns inga sanningar, eller mer precist: det går inte att bevisa att ett påstående är sant. Dagens sanning kan bli morgondagens osanning. Vetenskapens uppgift är istället att falsifiera, det vill säga pröva om det går att omkullkasta ett påstående. Går inte det, så gäller det som en ”tills-vidare-sanning”. Det perspektivet diskvalificerar också konspirationsteorier. Det finns visserligen rika och mäktiga människor som försöker styra samhället, men de lyckas aldrig. Det blir aldrig som de tänkt sig. Den som vill verka för en bättre värld – inte göra människor lyckliga, men däremot minska lidandet – bör därför alltid motarbeta de auktoritära krafterna i ett samhälle. I praktiken innebär det att bekämpa nationalismen, som är auktoritär till sin natur. När Popper påstår det, bör man komma ihåg i vilket tillstånd världen befann sig.

Intressant, och för dagens demokratidiskussion i högsta grad relevant, är också Poppers syn på demokrati. Han förstod inte – vilket inte heller Soros gör – att nationen och patriotismen är demokratins fundament. De båda ser istället tryckfrihet, yttrandefrihet och, framför allt, mänskliga rättigheter, som demokratins egentliga innehåll. Popper avvisade tanken att i en demokrati tillsätts folkets legitima ledare. Därmed slapp han ifrån den så kallade demokratiparadoxen, nämligen om folket vill avskaffa demokratin, har det då rätt att göra detta – i demokratins namn? Han avvisade tanken på att folket skulle besitta någon högre sanning. För honom var demokratins företräde att den lämnade politiken öppen för ständig förnyelse. Ledare som gjorde ett dåligt jobb kunde utan blodsspillan ersättas med andra.

Det är just här det har gått åt helvete. Soros har aldrig förstått det, men jag kan undra om Popper ändå inte hade klarat att se de spelregler som gäller för vårt postmoderna och galna (ja, jag menar det!) samhälle. Det moderna efterkrigssamhälle där Popper lade ut sina vetenskapsfilosofiska idéer, präglades nämligen av förnuftstro, att vi är rationella individer, öppna för kunskap och med förmågan att via det rationella samtalet ompröva sanningar och finna lösningar, men nu har vi ju hamnat i ett samhälle där det rationella förnuftet inte längre styr politiken. Det är ett samhälle som gullar med utopin om absolut jämlikhet och styr mot det målet genom att tysta och skända kritiker, samt ställa upp ett antal dogmer.

Soros kör i diket. Hans perspektiv formades av de båda världskrigen och deras patologiska nationalism. Det öppna samhälle han med alla sina miljarder tror sig stödja, det är det samhälle som nu är i färd med att iscensätta sin egen kollaps och därmed bekräfta en av Poppers grundteser: att det inte går att förutsäga framtiden. Open Society Foundation, som med ett globalt perspektiv vill bekämpa och försvaga auktoritära ledarskap, göder de rörelser som verkar för ett totalitärt samhälle. Soros borde göra en poppersk falsifiering av OSF:s vackra målsättningar, pröva vad de i praktiken leder till.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det är intelligensen, dumbom

I dag är Håkan Johansson gästskribent

Under Bill Clintons första presidentkampanj hade hans spinndoktorer hittat på tre slagord för att få väljarna att rösta demokratiskt. It´s the economy, stupid var ett av dem. När den svenske opinionsjournalisten Ivar Arpi nyligen, i en text om den demografiska utvecklingen i Sverige, parafraserade parollen med Det är demografin, dumbom fick han genast mothugg från framförallt vänsterdebattörer, som menade att det var grovt rasistiskt att på det sättet visa på en konsekvens av massinvandringen. Arpi var dock inte först med den parafrasen. En text med samma rubrik och tankar publicerades redan 2006 av den kanadensiske författaren och debattören Mark Steyn.

Jag har valt rubriken därför att nästan alla problem, som det postindustriella kunskapssamhället brottas med, verkar bottna i bristande kognitiv förmåga hos en ganska stor del av Sveriges befolkning. Arbetslöshet, brottslighet, folksjukdomar, missbruk och allmänt kulturellt förfall kan ofta härledas till låg intelligens, en omständighet som inte (får) uppmärksammas i den enkelspåriga och politiskt korrekta debatten.

I det svenska jordbruks- och agrarsamhället var det oväsentligt om en bonde som gick och plöjde sin åker hade lite högre eller lägre IQ än grannbonden med samma syssla. Utkomsten var ändå ungefär densamma för de två. I det följande industri- och klassamhället spelade intelligensen större roll. Gymnasiet var reserverat för dem med så kallat läshuvud. Övriga började att lönearbeta redan i tonåren. I efterkrigstidens Sverige blev yrkesskolan ytterligare ett alternativ. Från 1960-talet och fram till millennieskiftet spelade utbildningsnivån ekonomiskt sett heller ingen större roll, då det progressiva skattesystemet med höga marginalskatter gjorde att nettolöneskillnaden inte var så stor, som den är idag mellan akademiker och lågutbildade.

I dagens kunskapssamhälle betyder utbildning nästan allt, vilket gör det särskilt problematiskt för invandrarelever. På grund av svaga svenska språkkunskaper och bristande tidigare skolgång i det forna hemlandet, är det svårt för många av dem att hänga med i undervisningen. Också deras intelligens spelar roll, vilket som sagt är en tabuerad delförklaring. Inte minst syns detta i den internationellt kunskapsmätande PISA-studien, där Sverige rasat. År 2018 uteslöt Skolverket regelvidrigt de sämsta eleverna, för att på så sätt nå ett bättre resultat. Riksrevisionen upptäckte fusket, där framför allt ett stort antal utrikesfödda exkluderats från studien.

På en stadigt krympande arbetsmarknad är konkurrensen knivskarp. Ibland kan flera hundra välutbildade söka samma anställning, vilket gör att arbetsgivaren kan välja och vraka. För att få ett hyfsat välbetalt jobb krävs det därför inte bara gymnasium utan också utbildning på högskola eller universitet. Det är krav som inte alla klarar. En av tre elever hoppar av gymnasiet, eller går ut med ofullständiga betyg, vilket kan tolkas som att alltför många går i skolan alldeles för länge. Vidare, en fjärdedel av eleverna på högstadiet och i gymnasiet klarar inte av att läsa och förstå en kvalificerad tidningsartikel. Även om det säkert finns en del svenska elever i den procentandelen, är rimligen invandrareleverna en delförklaring till att siffran är så hög.

Utan utbildning är arbetssökande hänvisade till låglönejobb som städare, diskare, renhållningsarbetare, transport (taxi, budbil, långtradarchaufför), vårdbiträde etc. Det är arbeten som i allt högre grad innehas av migranter, inte bara nyanlända utan också av tidigare hitkomna och deras barn. Att många av dessa nödvändiga ”marktjänster” utförs av just migranter är ett faktum som massinvandringsförespråkare ofta poängterar med frasen “utan invandring stannar Sverige”. Det är dessa okvalificerade jobb som snabbast försvinner, mycket tack vare robotisering och AI-teknik, vilket gör att fortsatt hög invandring bara kommer att öka arbetslösheten.

Den asylrelaterade invandringen är inte, vilket ibland påstås, ett “kompetensregn” över Sverige. Majoriteten är immigranter från Mellanöstern och Afrika. Även om de inte klarar att konkurrera på den svenska arbetsmarknaden är många av dem bättre utbildade och med starkare vilja att skapa sig en framtid, än de som stannar kvar. Där finns också läkare, ingenjörer och andra värdefulla specialister, som föredrar en framtid i ett välfärdsland. Frågan är om Sverige med gott samvete kan dränera dessa u-länder på den viktigaste resurs de har, nämligen kunskap och intelligens? Mycket tyder på att tillgång på råvaror inte är lika viktig som hög utbildning och hög intelligens, för att skapa ett nationellt välstånd. Ett utvecklat land som Sverige bör rimligen klara av att utbilda sin egen intelligenta del av befolkningen och ha moral nog att inte stjäla den resursen från fattiga länder i omvärlden.

Samtidigt som brain drain är ett stort hot mot och avbräck för de länder som utsätts för dränaget, utgör det ur Sveriges perspektiv bara en bråkdel av den totala invandringen. Lejonparten av denna utgörs i stället av migranter med en utbildningsnivå långt under den genomsnittliga för svenskar. En känslig fråga är vad som är orsaken till denna lägre utbildningsnivå. Till en del kan den förstås förklaras med sämre studiemöjligheter i de länder migranterna kommer ifrån, men en delförklaring kan också vara lägre intelligens.

Internationella jämförande IQ-undersökningar antyder att så kan vara fallet. IQ-tester är omtvistade, vissa menar att de inte säger något annat om en person, än hur bra denne är på att göra IQ-tester. Andra menar att testerna har en kulturell bias som gynnar västerlänningar. Ytterligare andra hävdar att utbildning slår igenom så att befolkningar i länder där utbildningsnivån är generellt högre får ett högre genomsnittligt IQ-resultat. Emellertid, inte mycket talar för att detta stämmer.

Det finns också de som vidgår att skillnaderna är reella och inte beror på brister i testerna utan på att intelligens är något som grundläggs tidigt i livet och som i hög grad är beroende av huruvida man får i sig alla de näringsämnen som kroppen – och hjärnan – behöver för att utvecklas på rätt sätt. Fattigdom och svält i ett land kan alltså ge utslag på befolkningens genomsnittliga intelligens.

Oavsett vilken eller vilka förklaringar som är giltiga, är IQ-tester ändå det bästa instrument som finns att tillgå för att mäta det vi kallar generell intelligens. De bygger också på mer än hundra års forskning. I skolan betygsätts elever efter system som är utformade med befolkningens genomsnittliga intelligens som riktmärke.

Siffran i ett IQ-test är ett mått på hur bra eller dåliga förutsättningar någon har att klara sig i ett modernt samhälle med de utmaningar människor ställs inför där. Eftersom de här utmaningarna under lång historisk och förhistorisk tid sett ganska olika ut, beroende på var på jorden människan levt, är det en rimlig hypotes att evolutionen haft ett finger med i spelet.

Öppnar Sverige dörren för migranter som inte bara har en låg generell utbildningsnivå utan också en lägre genomsnittlig förmåga att tillgodogöra sig en utbildning när de kommit hit, är ”utmaningen” att få dessa i arbete i ett land med världens förmodligen lägsta andel okvalificerade jobb, ännu större än vad våra beslutsfattare insett. Då är det kanske omöjligt att utbilda bort det så kallade utanförskapet.

För den som inte klarar skolan – och inte har förutsättningar att göra det ens om han anstränger sig aldrig så mycket – och som därmed heller inte blir anställningsbar på den svenska arbetsmarknaden, kan en kriminell karriär vara ett attraktivt alternativ.

Undersökningar visar också att lägre intelligens till viss del korrelerar med bristfälligt konsekvenstänkande, bristande impulskontroll och större våldsbenägenhet, egenskaper som inte är någon tillgång i det vanliga samhället, men som kan komma till pass för den som ska ägna sig åt kriminella aktiviteter. Det andra alternativet, när dörren till arbetsmarknaden är stängd, är ett livslångt bidragsberoende. Inget av dem främjar individens integration eller assimilering, båda är tärande för samhället.

Fortsätter vi att i samma takt som hittills välkomna människor från länder med låg genomsnittlig utbildningsnivå, och kanske också låga genomsnittliga förutsättningar att tillgodogöra sig en utbildning av det slag som efterfrågas i ett utvecklat land som Sverige, då kan till och med vårt demokratiska styresskick vara i fara. Enligt vissa studier behöver ett lands befolkning prestera i snitt cirka 90 poäng eller mer i IQ-tester, för att demokratiska normer och värderingar ska konkurrera ut andra idéer om hur ett samhälle ska styras, exempelvis teokratiska eller klanbaserade.

Stora delar av befolkningen i muslimskt styrda länder föraktar västerländska demokratier. Många migranter från dessa kulturer fortsätter efter att de kommit hit att predika demokrati som haram. En annan demokratirelaterad aspekt är att de med sämre förutsättningar har en tydlig tendens att rösta på bidragspartier, vilka oftast också är motståndare till fri marknadsekonomi – det enda ekonomiska system som hittills visat sig kunna skapa verkligt välstånd.

Klockkurvan för intelligens är brutalt ärlig – hälften av folket är smartare än den andra halvan. Sänker man den genomsnittliga IQ-nivån i ett land som Sverige kommer ännu fler att hamna i arbetslöshet och utanförskap och klyftorna i samhället öka. Det är en utveckling som går stick i stäv med makthavarnas fagra löften om jämlikhet och alla människors lika värde. Är det eftersträvansvärt med ett samhälle där ett utländskt trasproletariat passar upp på en etniskt mer svensk befolkning?

Håkan Johansson

Tillsammans med Samnytts ansvarige utgivare Mats Dagerlind driver Håkan Johansson politik- och kulturpodden Personligt På Begäran. Det senaste avsnittet kan höras på SoundCloud, Spotify eller YouTube. Han har även skrivit två böcker: Diktat (pseudonym Dick Taytor) och Den Humanitära Stormakten.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Prideparaden – maktens tummelplats

Sextiotalet är det decennium som med nya preventivmedel, framför allt p-pillret, gör det möjligt att koppla loss sexualiteten från barnalstringen. Sex har man för att det är skönt, det är en drog och ett njutningsmedel som inte längre är förbehållet dem som är gifta med varandra. Släpp knullandet loss, det är vår!

Begreppet Pride dyker upp i homosexuella aktivistkretsar i Los Angeles på sextiotalet: Personal Rights in Defense and Education (förkortas PRIDE). De såg sexuell mångfald som något positivt och tyckte att bögarna inte skulle dölja, utan tvärtom framhäva och vara stolta över sin sexuella läggning.

I Sverige började demonstrationer dyka upp i början av 1970-talet men det tog lite tid innan de omvandlades till en karneval. Genombrottsåret är 1998, då Stockholm blev värd för Europride och bildade Stockholm Pride.

Paraden finns nu i många länder, till och med där man knappast trodde det var möjligt, som i Vietnam och Burma. Inte så förvånande är den däremot inte välkommen i muslimska länder. 2017 gjordes ett försök i Beirut, men hot kom både från muslimer och från Libanons polis.

Prideparaden är en karneval. Förespråkarna säger att den anarkistisk, respektlös och kul – något som man ska bli glad av. Motståndarna menar att Pride-paraden är en uppvisning i dåligt omdöme, bristande moral och avsaknad av självaktning. De ser också Pride som en attack på ett väl fungerande samhälles viktigaste fundament: kärnfamiljen.

De ”riktiga” karnevalerna är en katolsk fest, innan fastan inleddes (Innebörden i begreppet Karneval är att man tar farväl av köttätandet). Det gällde att frossa, men karnevalen var också ett tillfälle då man ostraffat kunde visa vad man tyckte om överheten. Frihetstemat är den gemensamma nämnaren med Pride-paraderna. Bara det att Pride inte revolterar mot makthavarna utan mot de sexuella konventionerna Till exempel var Kjell Rindar en av dem som invigningstalade på Pridefestivalen 2011. Fria Tider skrev:

Men Rindar är inte vilken RFSL-lobbyist som helst. Under sin tid som ordförande för den tungt skattefinansierade organisationen arbetade Rindar från ledande ställning aktivt för att avskaffa byxmyndigheten och göra pedofili både lagligt och rumsrent. Så sent som 1999 talade han sig varm om sexförhållanden mellan småpojkar och äldre män. Trots att informationen fanns lättillgänglig mörkades Rindars förflutna helt i svensk media.

Sedan kan man ju undra om Pride alls behövs i ett land som Sverige, där folk inte har problem med andra människors sexuella läggning, så länge den inte körs upp i ansiktet på dem. Det är lätt att vara ”balla perversa gänget” när det inte kostar något. En kommentar på Flashback:

Jag tycker själv det är lite roligt hur pass många konservativt kristna ritualer och metoder som den här rörelsen har anammat utan att märka det själva. I just Sverige har man alltid haft ett behov av att evangelisera och missionera ut i världen, och här är både Pride och den relaterade miljöextremismrörelsen exempel på detta. Sen kan jag tycka att det är en något kontraproduktiv strategi att figurera offentligt i läderremmar och kuken i vädret som en jävla julgran full av piercingar, om man ska visa att homosexualitet är normalt och naturligt.

Jag håller med, det är förbryllande. Om man strävar efter att normalisera HBTQ-rörelsen – som det ju numera heter – så är kanske inte den bästa idén att lägga beslag på det offentliga rummet med diverse extrema yttringar. Som en annan Flashbackkommentar lyder:

Om de nu säger sig vara till för hbtq-rörelsen och deras ”kamp för rättigheter” undrar jag hur fan de tänkte sig att detta Sodom och Gomorra-spektakel ska få någon vettig människa att respektera folk som beter sig som idioter och perversa pederaster?

Jag kan också undra över banden mellan olika sexuella läggningar. Vad har en homosexuell gemensamt med en transa eller en asexuell? Som en annan kommentar på nätet lyder: ”Det är som att prata om den diskriminerade hund+katt+gris+apa-gruppen.”

Visst, det är populärt att titta på Prideparader, åskådarmassorna är enorma, i synnerhet för Stockholm Pride. Lika bra gick det inte med försöket att anordna en prideparad i Tensta/Rinkeby. Tanken var att muslimer, med sitt absoluta homosexförbud, var de som först borde utsättas, inte frisinnade svenskar. Men den paraden, liksom den i Beirut, kvävdes i sin linda.

Det allra mest förbryllande är emellertid att Prideparaden över hela världen har blivit den västliga politiska elitens lekstuga. I USA stöds den exempelvis av Joe Biden och i Kanada av premiärministern Justin Trudau. Det är förbryllande, dels med tanke på att det är sexuella avvikelser som är huvudtemat, men också att Pride ju ytterst är en proteströrelse. Den vänder sig mot dem som har makten.

Trots att Stockholm Pride är ekonomiskt lönsamt, så får de bidrag av skattepengar. Sommaren 2018 meddelade Expressen att ”kärleksfesten” det året beräknades omsätta mer än 17 miljoner och trots att den föregående år gått med över en miljon kronor i vinst, så fick arrangörerna båda åren ett bidrag från Stockholms stad på 400 000 kronor. Sedan 2008 hade Stockholm Pride fått totalt fem miljoner kronor i marknadsföringsstöd, med följande motivering:

Av erfarenhet vet vi att stora och internationella evenemang stärker stadens attraktionskraft både för invånare och för turister, säger Caroline Strand vid Stockholm Business Region, en del av Stockholms stad.

Det som händer är ingenting mindre än en politisk kidnappning. Prideparaden utrustas med en egen värdegrund och blir till maktens egen tummelplats. Det betyder bland annat att Sverigedemokraterna inte är välkomna, eftersom de inte anses ha den rätta värdegrunden. Därmed flaxar frihetstemat iväg. Bara de som delar HBTQ-rörelsens vänsterperspektiv är välkomna. Nyheter 24 anser att skattefinansieringen bör strypas och skriver:

Det som tidigare smugit sig på sker nu helt öppet. Yttrandefriheten stryps inom ramen för trånga åsiktskorridorer där den som inte anses passa in i en luddigt formulerad ”värdegrund” stängs ute. Menings-och åsiktsutbytet uteblir. Den som avviker från det som man förväntas tycka stängs ute, eller rent av mobbas. Plötsligt är andra värden inte längre någonting värt. 

Mest upprörande var kanske att Medborgerlig Samling, som ville delta och som dessutom hade en homosexuell ledare, inte var välkomna. De ansågs inte heller ha den rätta värdegrunden. I Expressen kunde man läsa:

Är det en politisk rörelse eller är det endast en neutral symbol för människors självklara rätt till att älska vem man vill? Tyvärr har olika arrangörer valt att politisera verksamheten. Genom att mobba och åsidosätta människor enbart på grund av deras politiska hemvist har man implicit tagit politisk ställning. Pride har i flera fall förvandlats från något som skulle förena alla, oavsett politiska ståndpunkter, till en politisk aktör. En politisk aktör som medvetet försökt tränga bort dem som upplevs ha ”fel” åsikter, i en sann exkluderande agenda.

En av få kritiska röster inom etablissemanget är Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten och Migrationsdomstolen i Stockholm.
I Dagens Juridik kommenterar han i maj 2018 att alla tingsrätter i Stockholmsregionen och Förvaltningsrätten i Stockholm ska delta i Prideparaden. Eftersom domstolarna rekryterar nämndemän också från Sverigedemokraterna menar han att rättsväsendet inte kan delta i en politisk manifestation, där inte alla riksdagspartier är välkomna:

Domstolarnas värdegrund bottnar i de bestämmelser som styr vår verksamhet. Vi ska i enlighet med vårt uppdrag inom vår parlamentariska demokrati vara opartiska, beakta allas likhet inför lagen samt döma efter Sveriges lag och laga stadgar. Någon annan värdegrund har vi inte. Vi kan inte ha en värdegrund som kan godta ett uteslutande av delaktighet från ett riksdagsparti. Våra nämndemän nomineras av alla olika partier. Allmänhetens förtroende för domstolarna är viktigt ur ett samhällsperspektiv. Alla som vänder sig till domstolarna ska kunna lita på att vi inte har tagit ställning till vissa frågor på förhand.

År 2019 var den politiska uppslutningen kring Stockholm Pride total. Statsminister Stefan Löfven deltog visserligen inte, men det hade han gjort året dessförinnan. Alla partiledare, utom Jimmie Åkesson deltog, även om Ulf Kristersson hade skadat foten och därför tog sig fram på en elmoped. Ebba Bush Thor deltog också och lyckades på Instagram motivera sitt deltagande med följande klyscha: ”Jag kommer att gå i Stockholm Prideparad för att manifestera för alla människors lika och okränkbara värde.” Överbefälhavarens motivering tog nog ändå priset, i varje fall för mig som trodde att Försvarsmaktens uppgift var att försvara Sverige i händelse av krig: ” Jag tycker alla som på något sätt deltagit gjort ett mycket bra arbete med att sprida kunskap om vad vi som myndighet står för.” Inte mindre än 150 anställda, frivilliga och rekryter slöt upp bakom överbefälhavaren. Också Hemvärnet deltog, dels med ett värdegrundsseminarium, dels i själva paraden.

År 2020 gjordes Prideparaden i Stockholm digital och inleddes av ingen mindre än kronprinsessan Viktoria. År 2021 i augusti planeras Word Pride att hållas i Malmö. Där finns bland annat något som kallas för ”Barnens Pride” och som beskrivs på följande sätt på Malmö stads hemsida:

Lördagsplatsen är för Barnens Pride. Med hjälp av lek, workshops, film, samtal och mycket mer vill Copenhagen 2021 i Malmö måla upp en öppen och tillåtande miljö där barnets bästa alltid ligger i fokus.

Det blir inte första gången. Två år tidigare bjöd Barnens Pride både på Lady Busty och Miss Shameless, som båda enligt Malmö Pride brann för att nå ut med normkreativitet och visa allas lika värde. Samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, stöder Malmö stads beslut att finansiera World Pride med 30 miljoner. Utrikesminister Ann Linde(s) har spelat in en hälsning:

Detta är en dag för att hylla mångfalden och allas rätt att vara stolta över vem man är, att definiera sin egen identitet och att älska vem man vill. Sverige fortsätter att vara en stark röst för mänskliga rättigheter, oavsett ens sexuella läggning eller könsidentitet.

Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen(mp) vill inte vara sämre. Hennes hälsning lyder:

När auktoritära krafter vill trycka tillbaka redan erövrade mänskliga rättigheter ska vi istället stärka respekten för de mänskliga rättigheterna ytterligare. Alltför många hbtq-personer är tvungna att dölja vem (läs: vilka) de är. Jag vet själv, som bisexuell, hur det känns och mitt eget land Sverige har fortfarande mycket kvar att göra. Vi ger oss inte innan alla hbtq-personer i världen kan leva sina liv i frihet.

Bra Åsa! Den humanistiska stormakten slår till. År 2022 i Beirut, eller kanske i Riyadh? Finns det i Sverige någon starkare godhetssignalering än Prideparaden?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Från atombombsångest till klimatalarmism

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Jag bläddrar igenom den gamla folkbildningstidningen Folket i Bild från 1957 (nr 16). Den speglar ett Folkhemssverige som börjat öppna sina ögon mot omvärlden, särskilt västerut, och häpnat. ”Amerikas gangsterjournalist nr 1 Walter Winchell” har 34 miljoner lyssnare på radio. Han ”intervjuar en neger som råkat illa ut vid slagsmål”. Vilhelm Moberg (i helfigur, sällsynt med bild-byline på den tiden) berättar om sina första år ”som radskrivare” på en mindre svensk lokalredaktion.

Sedan bär det ut i Stora Världen igen. Under rubriken Vulkaner och bananer skildrar författaren Arthur Lundkvist plantagearbetarnas liv i Ecuador. En novell handlar om kannibaler i Paris. Därefter blir det åter hemvävt: Fru Majken Hansen på Västmannagatan i Stockholm försäkrar, att hon och maken alldeles själva monterat sitt eget kök. Oroliga ungdomar på landsbygden skriver till tidningens frågespalt och undrar om det verkligen finns någon framtid i jordbruket.

Men det som sticker ut är tidningens bärande reportageserie, som behandlar hotet från atombomben. Under 1950- och 60-talet var ångesten utbredd, främst bland intellektuella och ungdomar, för att ”A-bomben” skulle göra slut på oss alla. 1957 hade det bara gått tolv år sedan krigsslutet. De två atombomber som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, den hittills enda kärnvapenanvändningen i krig, satte definitivt punkt för andra världskriget, med cirka 200 000 omedelbara civila dödsoffer. Därtill ska föras alla som drabbades av strålningsskador.

Det var vanligt att kalla sig för pacifist, ett ord som tycks ha utmönstrats, efter att hippierörelsen tio år senare solkat ned begreppet med alltför mycket världsfrånvändhet och hallucinogener. Under 70-talet kom sedan de unga militanta vänsteraktivisterna att ta över och förvandla drömmen om ”peace and love” till stadsgerillor.

Anledningen till texterna i Folket i bild om atombomshotet, var ett upprop från arbetarförfattaren och stockholmsskildraren Per-Anders Fogelström (1917-1998). Han var en drivande kraft i Aktionsgruppen mot svensk atombomb och blev senare ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Fogelström lanserade ”den positiva pacifismen”, som i korthet gick ut på att de summor som lades på kärnvapen, istället skulle gå till humanitära insatser, för att lindra världens nöd. På så sätt skulle vi få ett starkare skydd i form av avspänning, slippa det kalla krigets upprustning mellan öst och väst.

Elva av dåtidens kända motståndare mot atomkrigets verklighet uttalar sig i reportaget i Fogelströms anda, bland andra riksdagskvinnan Inga Thorsson, ordförande i det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Hon tar upp vätebomben, med tusentals gånger starkare laddning än en ”vanlig” atombomb, och kallar den för ”det värsta brottet i mänsklighetens historia hittills, ett osynligt strålkrig mot kommande släktled”.

Författarinnan och kväkaren Emilia Fogelklou hoppas ”brinnande, att Sverige – med dess säregna förutsättningar – härvidlag finge bli ett av föregångsfolken”. Arbetarförfattarinnan Moa Martinsson understöder detta med acklamation: ”Sveriges tradition som fredsälskande land ger förpliktelser att med all makt gå in för strid mot atomvapnet. För vår ungdoms skull, för vår framtida äras skull.” Författaren Werner Aspenström polemiserar mot att ”försvarsvännerna”, som tror på terrorbalans, försöker förminska bombens motståndare. De ”drömmer om ett fredsrike, där vargarna och lammen betar tillsammans på ängen och mellan grästuggorna samtalar på esperanto”, när det istället handlar om att satsa på internationellt hjälparbete.

För första gången i alla de över 60 år gamla veckotidningstexter som jag har läst, stöter jag här på ordet värdegrund. Det är Expressens litteraturkritiker Åke Lindström som säger sig inte tvivla på pacifismens värdegrund, men som samtidigt menar att när alla är skräckslagna blir rationella argument otillräckliga. Stockholms-Tidningens ledarskribent Ulrich Herz fyller i: ”När vi samlats i helvetet, efter sista skrällen – då ska vi ha demokrati!” Holger Eriksson, sekreterare i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen talar sig varm för passivt motstånd med ett citat från försvarsmyndighetens broschyr Om kriget kommer. Det skulle också kunna stämma in på Sverige idag, efter de två senaste decenniernas omvälvande demografiska förändring: ”Om trakten där Du bor måste uppges till fienden, kan Du ändå uträtta mycket för Ditt folk och Ditt land. Det finns andra ’vapen’ än – vapen. Motarbeta inkräktarna genom ett segt passivt motstånd.”

Dagens Sverige träder fram, som ur det framkallningsbad man använde sig av för att göra foton, innan den digitala tekniken tog över. Nästan allt har vänts i sin motsats och, precis som i framkallningsprocessen, blir svart till vitt och vice versa. Det gäller basala värden som synen på kön, den västerländske mannen, familjen och nationen, vilket jag tidigare skrivit om här.

En sak tycks emellertid vara konstant: människans ständiga skräck för undergången. På rak arm efter atombomben kommer jag på följande dödshot för planeten och mänskligheten, som media rapporterat om: överbefolkningen, naturkatastrofer i form av DDT (Rachel Carsons Tyst vår 1962), skogsdöden, försurningen av haven, ozonlagrets försvinnande, dödliga sjukdomar som aids och pandemier som coronan. Alla dessa hot har lyfts fram stort i våra medier, för att sedan lika snabbt försvinna och byta skepnad. Vem talar exempelvis om ozonlagret idag? Undergångskänslan tycks däremot vara ständigt närvarande och möjlig att underblåsa. Den är en mäktig mänsklig drivkraft, kanske eftersom vi är den enda art i naturen som är medveten om sin egen förestående utplåning.

Nu har vi koldioxiden och klimatalarmismen, med Greta Thunberg som anklagande och krävande översteprästinna. Jämför vi henne med kärnvapenmotståndarna kan man hävda att dessa stod inför ett betydligt mer reellt hot. Vätebombssprängningar hade av USA genomförts i Stilla Havet sedan 1952. Sovjetunionen följde exemplet. Frankrike, England och Kina skaffade också kärnvapen. Under Kubakrisen 1962 stod världen på randen till ett globalt kärnvapenkrig. Sovjet var på väg att placera ut missiler på Kuba, riktade mot det amerikanska fastlandet. Världen höll andan under 13 dagar, innan de sovjetiska fartygen vände och katastrofen avvärjdes.

Det är betydligt mer oklart i vilken utsträckning människan genom koldioxidutsläpp idag hotar planetens och sin egen överlevad. Men en sak är säker: Per-Anders Fogelström och hans likar drevs i sin skräck för ett atombombskrig betydligt mer av sitt förnuft, än den religiösa apokalyptiska känsla som har slagit klorna i dagens klimatalarmister. Den tidens aktivister hade inte någon medvind från etablissemanget. Greta får tala i FN, åka på världsturné och välsignas av påven.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Testosterontönt?

Det här är en text från millennieskiftet. Jag hade glömt den men efter en omläsning tyckte jag den fortfarande var relevant.

I radio hör jag en utrikeskorrespondent kåsera över hur engelska media beskriver svenskarna. Bland annat påstås att vi ger våra möbler personliga namn och antagligen går vi omkring hemma och småpratar med dem. ”Beviset” är att ett stort svenskt möbelföretag har döpt sina produkter (förvaringshurtsen Billy etc.).

Hiskliga generaliseringar över olika folk är en kul genre. Jag skrattar fortfarande över de fransmän som Herman Lindqvist beskrivit, de som häller konjak i fågelbaden, så att småfåglarna ska få något att dricka även när termometern visar frysgrader.

Hurdana ”vi och det andra” är räcker emellanåt betydligt längre än till kåseriet. Och perspektivet kan täcka nästan vad som helst: vad är det t.ex. för skillnad mellan kristna och muslimer? Eller mellan män och kvinnor?

Könsroller är ett av genrens mer populära teman. Se t.ex. en debattartikel betitlad ”Från veolurman till testosterontönt” söndagen den 16:e november 1997 på – DN Debatt i Dagens Nyheter. Där hävdar Marie Demker, docent i statskunskap, att grabbigheten ökat i Sverige. Hon menar att dagens män förväxlar manlighet med grabbighet:

Vi kan höra i debattprogram hur — mestadels Stockholmsbaserade – grabbar ihärdigt försvarar en ”brudar, bärs och bilar”-kultur som det verkliga uttrycket för manlighet. Som kvinna på tjänsteresa kan man i dag på ett flygplan få höra en kommentar som: ”Va´ många snygga tjejer det är med idag, då!” åtföljd av en brett leende 50-årig man. Hur kan detta komma sig i detta jämställdhetens decennium?

Här presenteras kåserimaterial som ett seriöst debattinlägg av en vetenskapligt utbildad person. Marie Demker fastslår ett tidens tecken utan att ha andra än privata iakttagelser att bygga på. Den akademiska titeln ger henne således rätt att hävda sin åsikt på ett helt annat sätt än vad som är möjligt för en kåsör, och inte på vilken plats som helst, utan på det offentliga samtalets finaste arena.

Givetvis får Marie Demker mothugg. T.ex. hör jag en radiodebatt mellan henne och Mats Drougge, redaktör för den numera nedlagda tidningen Slitz. Drougge är ilsken och har gott om invändningar. Han framhåller att denna typ av grabbighet har en motsvarighet i en flärd- och flamskultur, som odlas i damtidningarna, som för övrigt upplagemässigt är betydligt större än herrtidningarna. Kvinnorna är alltså inte på något sätt ”bättre” i betydelsen könsneutrala. Men i kraft av att vara det förtryckta könet kan de ta ut svängarna mer. I en ledare i påföljande nummer av Slitz skriver Mats Drougge:

Kvinnotidningarna får behålla sin ton mot läsekretsen medan våra formuleringar ofta misstolkas. I senaste Amelia hittar du en artikel om hur tjejerna ska behandla sina feta pojkvänner så att de börjar banta. Och vi killar garvar åt det. Om Slitz däremot publicerade artikeln ”Så får du din feta flickvän att tappa sju kilo”, skulle det med största sannolikhet klassificeras som kvinnoförakt.

Männen angriper inte kvinnlig jargong på samma sätt som Marie Demker angriper grabbigheten. Drougges uppfattning är att såväl män som kvinnor hade rätt att odla sina intressen, så länge de är någorlunda solidariska mot varandra, med avseende på städning, matlagning, tvätt och alla andra vardagsbestyr. Jämlikhet är för Drougge inte detsamma som att tänka ungefär lika, utan att agera solidariskt. Han menar att killar här är orättvist behandlade av ett antal högröstade kvinnor. Själv flänger han minsann iväg till dagis efter jobbet och hämtar upp sina ungar, tvättar och lagar mat etc. När han har gjort sin beskärda del av hem- och familjesysslor, anser han sig på söndagsmorgonen ha full rätt att titta på ett formel 1-lopp i TV utan att bli kritiserad för grabbighet. Han känner sig kort sagt förolämpad och det gäller antagligen inte bara honom själv utan just män som blir utsatta för den här typen av ”påhopp”.

Könsroller är ett starkt ideologiskt fält där känslorna lätt kommer i svallning och där generaliseringar är svåra att göra. När Marie Demker hävdar sin uppfattning, så har hon inte – i vetenskaplig mening – någon kontroll över sitt underlagsmaterial. Hon har träffat karlar hon tycker är grabbiga, hon har åsikter. Men om denna grabbighet är på tillväxt eller inte, därom kan hon rimligen inte ha någon vetenskapligt grundad uppfattning.

Det är inte stort bättre för Mats Drougge, han har också åsikter. Men i två avseenden har han ett överläge. För det första tar hans åsikter formen av en protest, och han hämtar exempel från sitt eget dagliga liv. Han varken generaliserar eller saluför dem såsom seriöst underbyggda.

För det andra gör han en distinktion mellan könsbundna intressen och könsbundna handlingar och visar att den som har könsbundna intressen, trots detta kan vara fullt kapabel att i handling vara jämlik. T.ex. är det fullt möjligt att den femtioåring som Marie Demker avlyssnar på flygplanet och håller fram som ett varnande exempel, i själva verket ägnar sitt liv åt att verka för jämlikhet mellan könen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Folkutbytet fortskrider

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Tänk dig en ö med tusen invånare. Fruktsamheten är i snitt 2,1 barn per kvinna. Det är det tal som krävs för att en befolkning ska behålla sin numerär och inte heller öka i storlek. Tiden på ön går och invånarantalet består. Så smått börjar dock kvinnorna föda färre barn. Fruktsamheten faller i snitt till 1,8 barn per kvinna istället för 2,1. Sakta börjar befolkningen att minska i antal. Öns styrelse börjar då tillåta invandring från fastlandet i en sådan omfattning, att öns befolkning hålls på tusen invånare. Befolkningens sammansättning består nu av en stor del öbor och en mycket liten del fastlandsbefolkning. Öborna fortsätter att parbilda inom sin grupp och den invandrade fastlandsbefolkningen gör detsamma i sin grupp. Öns styrelse fortsätter kompensera lågt födelsetal med invandring. Sakta men matematiskt säkert växer den invandrade fastlandsbefolkningens andel.

Invandrarna från fastlandet assimileras inte. De fortsätter att parbilda inom sin grupp, behåller sitt språk och reproducerar sin kultur. Öns styrelse arbetar inte heller för att assimilera gruppen. Man upptäckte tidigt att det inte var möjligt. Istället övergick man till att försöka integrera gruppen i öbornas samhällsstruktur. Fastlandsbefolkningens kultur skulle trimmas lite, men i det mesta bestå och läras att leva parallellt med ökulturen. Inte på något sätt blir fastlandsbefolkningen bärare och reproducenter av ökulturen.

Det är exakt det här som skett i Sverige, fast med ett obehagligt tillägg: invandringen har varit våldsamt mycket mer omfattande än vad som krävs för att befolkningsmängden inte ska minska.

Ett begrepp som djupt och innerligt avskys av den härskande klassen är folkutbytet. Avskyn springer ur insikten att begreppet äger sin riktighet och därför besitter stor politisk sprängkraft. I en teoretisk diskussion förstår de flesta, att om folkets politiska företrädare ivrigt arbetar för att byta ut samma folk, lämnar man det illojalas domäner och rör sig in på förräderiets område. Därför försöker aldrig kultureliten att försvara att ett folkutbyte sker. Man angriper istället begreppet som sådant och påstår att det är en konspirationsteori, ett påhitt skapat av onda krafter.

Så länge det inte handlar om svenskar är det tillåtet, att diskutera hur folkgrupper ska kunna skydda sina sedvänjor och traditioner. Vi är inte att anse som en skyddsvärd minoritet i en global mångfald. Att kurder, araber, somalier, m.fl. koloniserande grupper, alla är vida större folkgrupper, tas det ingen hänsyn till. De får ha sina kulturföreningar, där etnicitet och kulturell identitet är grunden för medlemmarnas gemensamma tillvaro. Vi svenskar däremot, tillåts inte ens att existera i denna etnonationalistiska bemärkelse. Medan kurdernas särart och folkliga tillhörighet aktivt stöds med skattefinansierade bidrag, så är svenskheten till salu. Alla som vill kalla sig svenskar kan göra så. Invandrare blir inte bara svenska medborgare utan påstås bli svenskar. Detta trots att man inte är född i Sverige, tröstades av sin mor på kurdiska och aggressivt hävdar kurdernas rätt till ett land och att inte kallas för turkar även om man bott där sedan många generationer tillbaka. Kurdisk etnonationalism accepteras. Svensk dito är att betrakta mer eller mindre som nationalsocialism.

Denna syn på svenskhet och det svenska medborgarskapet får stöd av samtliga riksdagspartier, även av SD med begreppet öppen svenskhet. Det man träter om är endast hur stor invandringen ska tillåtas vara och vilka länder och kulturer invandrarna ska komma ifrån.
Maktetablissemangets beskrivning av migrationen som tämligen oproblematisk kan endast upprätthållas om det parallellt ges en bild av invandrargrupperna som små och obetydliga, i ett outsinligt hav av svenskar. Bevisar man existensen av ett i matematisk mening verkligt folkutbyte, så faller den bilden. Därför är det angeläget att gå i envig med medlöparnas falsarier om att folkutbytet är en konspirationsteori, som upprätthålls av outbildade foliehattar.

Jag har tidigare på denna blogg skrivit ett antal inlägg där jag klätt folkutbytet i siffror ned på kommunnivå. Här väljer jag en annan metod. Kanske kan man kalla det ett resonemang, som sedan exemplifieras med myndigheternas egna helt färska befolkningsprognoser. När resonemanget kombineras med dessa blir den häpnadsväckande slutsatsen denna: Myndigheterna redovisar helt öppet att ett folkutbyte förväntas upprätthållas som allra minst fram till år 2080.

Med tiden kommer storleksförhållandet mellan ursprungsbefolkningen och den invandrade gruppen och deras ättlingar att förändras alltmer. Hur snabbt det sker beror framför allt på ursprungsbefolkningens födelsetal, invandrargruppens födelsetal och invandringens storlek, men även på förstföderskornas ålder i respektive grupp. I Sverige har inte befolkningsmängden hållits konstant genom invandring. Tvärtom, den har vuxit extremt fort. Perioden 2000-2019 ökade rikets folkmängd med 1,3 miljoner, varav 1 miljon är hänförlig till ackumulerad nettoinvandring och resten födelseöverskott. År 2002 utgjordes Sveriges befolkning till 78,6% av inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. Förra året var samma siffra 66,5%. Låt det sjunka in att endast 66,5% av befolkningen är födda i Sverige med föräldrar som båda är inrikes födda.

Det är alltså detta som är folkutbytet:

ursprungsbefolkningen minskar genom lågt födelsetal samtidigt som invandrargruppen ökar genom invandring eller höga födelsetal eller båda, och detta pågår under lång tid och förändringarna i grupperna är sådana att ursprungsbefolkningen minskar snabbt och/eller invandragruppen växer snabbt.

Folkutbytet är inte en fråga om åsikter. Det är ren matematik.

I april 2021 publicerade SCB en demografisk rapport med namnet Sveriges framtida befolkning 2021-2070. Den verkar ha gått både mainstreammedia och alternativmedia förbi. Rapporten prognostiserar respektive slår fast att förstföderskeåldern förväntas stiga ytterligare för svenskfödda kvinnor. Ska det inte vara utlandsfödda?

Idag är fruktsamheten för kvinnor födda i Afrika som lever i Sverige drygt 2,5 barn/kvinna. SCB förväntar sig att den sjunker och når 2 barn/kvinna fram mot år 2070. För kvinnor födda i Asien är fruktsamheten idag 2 barn/kvinna och den förväntas sjunka till 1,9 barn/kvinna. Svenskfödda kvinnor – utan att beakta olikheter i olika etniska grupper – har en fruktsamhet runt 1,6 barn/kvinna och förväntas på sikt nå 1,8 barn/kvinna.

SCB gör även alternativa antaganden om fruktsamhet, både lägre och högre sådana. Alla har dock det gemensamt, att de förutspår högre fruktsamhet hos kvinnor invandrade från Afrika och Asien, än hos svenskfödda kvinnor. I SCB-rapporten finns även antaganden om migration. Nedan visas det högre antagande som görs. Även i det lägre antagandet finns en betydande nettoinvandring.

SCB säger att fruktsamheten kommer att understiga 2,1 barn per kvinna. Nettoinvandringen kommer att vara betydande och kvinnor födda i Afrika och Asien kommer att ha högre fruktsamhet än svenskfödda kvinnor. Folkutbytet skall med andra ord fortsätta. Notera här, att ingenting sägs om hur fruktsamheten bland svenskfödda kvinnor kommer att fördela sig mellan etniska svenskor respektive andra etniciteter födda i Sverige. Det är högst troligt att en rad etniciteter kommer att ha väsentligt högre fruktsamhet än etniska svenskor. Det är något vi förmodligen aldrig kommer att få se statistik på.

Lyssnar regeringen på sin expertmyndighet SCB? Kan man säga att regeringen är informerad om utvecklingen och prognosen? Ja, det kan man. Som EU-medlem utanför valutasamarbetet, lämnar Sverige regelbundet ett ”konvergensprogram” till EU. Det är en redogörelse för rikets offentliga finanser. Konvergensprogrammet har helt nyligen offentliggjorts och i det hittar man nedanstående tabell.

Regeringen använder förra årets prognos från SCB. Som klart och tydligt framgår, rapporterar regeringen till EU att folkutbytet skall fortsätta. I den delen av befolkningen som är 35 år eller yngre, utgörs nu endast 60,6% av inrikes födda med två inrikes födda föräldrar. Efter 35 års ålder sjunker barnafödandet snabbt. Därför är det i de yngre generationerna man ska söka det demografiska svaret på hur framtiden kommer att bli. Detta är vad etablissemangspolitikerna har gjort mot svenskarna. Utstuderat, systematiskt och under lång tid.

Sven Valerio

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vad är bra med islam?

Vid upprepade tillfällen har jag skrivit om islam, både i mina böcker och på bloggen. Som jag minns det har jag inte haft ett enda gott ord att säga. Jag har heller aldrig hört någon svensk politiker förklara vad som är positivt med islam. Inte så sällan får jag också mail som entydigt fördömer islam, ibland med ganska saftig exemplifiering. Nedanstående kom för några dagar sedan, från en bloggläsare som undrade varför SVT var så monomant inriktade på att producera program om Hitler och nazismen. Likadant med Hollywood:

Hur vore det med lite program om islams antisemitism? Och våldsdåd. Där finns det oceaner att ösa ur! Alla tvångskonverteringar av otrogna, de som inte halshöggs direkt, var är filmerna? Islams apartheidsystem. Islams slavjägare och slavhandel, som var långt mer omfattande än vad de amatörmässiga otrogna vita hundarna ens kom i närheten av. Mördandet av de svarta kvinnliga sexslavarnas barn? Kastreringen av svarta män? Hollywood skulle kunna dra in biljoner dollar på rena dokumentärer om det här, behövs inga påhitt där inte. Men nä, inte det. Till och med Hollywood skiter i pengar för att skydda islam. De avstår bästsäljande dokumentärer som innehåller allt, drama, skräck, thriller, krig, action o dokumentär – allt i ett! Ynkryggar.

Den entydigt negativa bilden av islam hindrar inte att, om någon politiker talar klarspråk om islam som politisk ideologi, så skyndar sig både politiker och journalister fram. Beroende på partitillhörighet så är det för politikern antingen för att fördöma eller, om det är en partikamrat, för ”damage control”.

Till exempel var Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ivrig med att förklara att fördömandet bara gällde islamism, när hans partisekreterare Richard Jomshof sa: ”Jag lider med dom människorna som tvingas födas i de här länderna under islam, som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.” Tidigare har han också sagt: ”Att därför säga att islam är bra och islamism är dåligt är inte bara fel utan dessutom ohederligt. Islam är en totalitär ideologi” och ”Jag föraktar inte alla muslimer, men jag avskyr islam.”

Sådant får man bara säga om nazism – det är tillåtet att piska en stendöd häst. Kanske man också får säga det om kommunism, men inte gärna på hemmaplan utan bara om vissa utvalda länder. För Nordkorea är det grönt, liksom för gamla DDR och Sovjet, men när det gäller Kina bör man ligga lite lågt.

Här ska man inte glömma att Richard Jomshof är politiker i en demokrati och varför en demokratisk politiker ska stryka islam medhårs är mig en gåta. Eller, det är det ju inte, eftersom det handlar om att fånga, eller åtminstone inte förlora röster i nästa val. Muslimerna brukar inte rösta efter sina personliga preferenser utan följa sina imamers rekommendationer.

Det handlar också om ren feghet, eftersom politikerna är välmedvetna om att muslimerna kan vara farliga. Den mer eller mindre offentliga person som – enligt islamisterna – tar ett för långt steg, riskerar att framöver få leva med dödshot och livvaktsskydd. Därför hellre hålla käften eller bara säga ”snälla saker”.

Även om det är moraliskt förkastligt, så går det att begripa att politiker, som alltid jagar röster, bär sig åt på det sättet. Men varför journalisterna? För mig är det obegripligt att journalister angriper de enstaka ”klarspråkspolitiker” som de rimligen borde hylla, med tanke på hur det står till med pressfriheten i världen. Så här ser det ut med de tio sista platserna:

Kuba (kommunistiskt), plats 171Laos (buddhistiskt), plats 172Syrien (muslimskt), plats 173Iran (muslimskt), plats 174Vietnam (kommunistiskt), plats 175Djibouti (muslimskt), plats 176Kina (kommunistiskt), plats 177Turkmenistan (muslimskt) plats 178Nordkorea (kommunistiskt) plats 179Eritrea (50 procent muslimskt) plats 180

Jag beslutar mig för att försöka googla fram något positivt med islam. Något måste det väl vara som gör att muslimer är så hårt knutna till sin religion. Det är dessutom den religion som växer snabbast i världen. Jag silar bort retorik, som att islam är fredens religion. Inte heller nedanstående typ av svar från djupt troende muslimer platsar:

Ja du…vart ska jag börja. Jag kan säga dej att då vi har vår fastemånad ramadan så är det så att man fylls av en så ren och underbar känsla som jag knappt kan beskriva. Då man vid solnedgången avbryter fastan och får lov att smaka på det vi varje dag tar för givet, ja då känner man hur bra man har det och hur man fylls av tacksamhet. Man ska under denna månad koncentrera sig extra på goda gärningar och ge zakat till fattiga. (jag vet att icke muslimer också hjälper fattiga). Men för oss är det så att man ska det, under hela året egentligen. Det är viktigt att man är god mot sina medmänniskor och det upplever jag också när jag är med mina bröder och systrar som vi kallar varandra inom islam. En annan sak som jag uppskattar är respekten man bör visa för sina föräldrar. Vi har ingen som alls rätt att behandla våra mödrar respektlöst ( ja, det är just mor som har burit oss i 9 månader) och inte far, som vi högt ska respektera. Men detta innebär också att mannen ska respektera sin fru som är mor till hans barn på samma sätt. Gud påminner oss återigen om sabr som betyder att man ska ha tålamod och jag är säker på att folk nu förtiden behöver det. Tänk vad man stressar och pressar sig över sina gränser för att nå sina mål….det är ju inte alls hälsosamt. Ja du det blir långt om jag ska skriva alla fördelar och det är dags att lägga barnen nu men hoppas att du har fått dig en bild av min religion. Det är viktigt att inte blanda ihop tradition och religion, som tyvärr många gör. Ha en bra kväll!

Jag bryr mig heller inte om uttalande som försöker påvisa att den västerländska synen är felaktig, missuppfattad och förenklad. Inte heller bryr jag mig om förklaringar som visar varför islam växer, vad som kan vara attraktivt med islam (liksom islamism) i en alltmer förvirrad värld. Jag är på jakt efter påståenden eller förklaringar som jag på sunt förnuftlig bas kan instämma i: ”Jamen det där tycker jag också är positivt!” Det får därvid inte vara påståenden som är generellt giltiga, typ ”Det är förbjudet att begå brott” eller ”Välgörenhet är en dygd”.

Efter ett par timmars fritt googlande ger jag upp. Jag har då också hittat en text av poeten och kulturskribenten Mohamed Omar, som vuxit upp med sin svenska mamma och en adoptivfar från Kenya. Mohamed Omar konverterade till islam som sextonåring. På Wikipedia kan man läsa att han väckte uppmärksamhet då han i en artikel i Expressen den 9 januari 2009 skrev att han, till följd av konflikten på Gazaremsan 2008–2009, nu istället kallade sig ”radikal muslim” och förklarade sig vara anhängare till de islamistiska rörelserna Hamas och Hizbollah samt den shia-islamiska republiken Iran. I samma artikel beskrev han Ruhollah Khomeini, ledare för den islamiska revolutionen i Iran och senare landets statsöverhuvud, som en ”förebild för de islamiska motståndsrörelserna”.

Tre år senare lämnade Mohamed Omar islamismen. På bloggen ”Det goda samhället” skriver han 2019 en lång artikel med rubriken ”Har islam någon positiv effekt på svensk kultur?” Han avslutar så här:

Finns det någon positiv effekt som islam kan ha på Sverige? Något som kan berika vår kultur? Jag kommer inte på något.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politiska maktsekter

Inför valrörelsen år 2002 gav journalisten Anders Isaksson ut en fortfarande aktuell liten bok: Den politiska adeln, en beteckning som han hade myntat själv. Den syftade på socialdemokraternas omvandling från ett politiskt parti, som bars fram av en folkrörelse, till ett nätverk för politiska karriärister. I mitten av 1950-talet hade partiet 1,6 miljoner medlemmar. År 2019 var antalet nere i drygt 90.000. Anders Isaksson hade själv varit medlem i SSU och ägnat större delen av sitt liv som författare åt att skriva om socialdemokraterna, främst i fyra böcker om Per Albin Hansson.

Till en del var Den politiska adeln en översiktlig snabbkurs i statskunskap, men texten brände till i två sammanhang. Den ena var att svenska politiker, främst i samband med kommunsammanslagningen på 50-talet, hade gått från deltidspolitiker, som vid sidan av sina ordinarie yrken tog ansvar för samhället, till att bli proffs – det vill säga yrkespolitiker. SSU omvandlades från att vara en skola för partimedlemmar till att bli startrampen för politiska karriärer.

Det andra sammanhanget var att Anders Isaksson såg hur det vuxit fram politiska dynastier, som dels bytte viktiga och högavlönade uppdrag mot lojalitet gentemot det socialdemokratiska partiet, dels lät jobbet gå vidare till nästa generation. Några exempel på ministerbarn som hamnade i toppolitiken är Anna Berger Kettner, landstingsråd i Stockholm, demokratiminister Britta Lejon och justitieminister Thomas Bodström. Men det är inte bara socialdemokraterna som gör på det sättet. När det moderata kommunalrådet i Helsingborg Ella Tengbom-Velander slutar, tar dottern Carin Wredström över. När centerpartisten Sven Torstensson i Strömstad går, träder dottern Åsa in.

Anders Isakssons bok, med underrubriken Politikens förvandling från uppdrag till yrke, sålde snabbt slut och kom i ny reviderad upplaga till nästa valrörelse, år 2006. Kanske Anders Isaksson hade fortsatt att uppdatera boken, om han inte oväntat hade dött år 2009. Mitt sista minne av honom är att vi träffades över en lunch och han ville låna en motorsåg av mig.

Journalisten Niklas Ekdal kommenterade Anders Isakssons politiska adel på följande sätt, i en ledare i Dagens Nyheter i maj 2006:

Ständigt nya myndigheter skapas och bemannas även de med politiker, som miljöpartisten Matz Hammarström på Djurskyddsmyndigheten, centerpartisten Andreas Carlgren på Integrationsverket eller vänsterpartisten Gunnar Ågren på Folkhälsoinstitutet. Politik i parti och minut, förklädd till förvaltning. I Sverige förknippar vi detta nätverk av lojaliteter, tjänster och gentjänster med socialdemokratin, eftersom partiet regerar för det mesta. Ett maktskifte skulle riva om, men förändrar inget i grunden. /…/ Den som är alltför angelägen om att sitta kvar vid köttgrytorna kan tänkas använda utnämningsmakt och allmänna medel för att främja egna intressen snarare än medborgarnas. I extremfallet kunde vi till exempel få en statsminister som kvittar politiska tjänster mot toppjobb, sprider extra mycket skattepengar omkring sig när det är valår, tillsätter en kompis som styrelseordförande i ett statligt monopolföretag där hans fru i egenskap av chef har guldkantade avtal som ingen i regeringen vågar ifrågasätta.

Den svenska demokratin omvandlades från ett folkstyre, med mer än 250.000 förtroendevalda fritidspolitiker, till ett elitstyre där yrkespolitikerna växte samman med en lika stor stab av politiskt tillsatta myndighetschefer och tjänstemän. Den politiska adeln bestämmer sina egna politiska villkor. Den sätter sina egna löner och arvoden, fixar förmåner och traktamenten. Och – inte minst – partistödets storlek. På så sätt har partierna blivit ekonomiskt oberoende.

Bekräftelsen på att politiken var på väg att bli ett yrke, och att en ”politisk adel” höll på att bildas, tyckte Anders Isaksson att han fick med Olof Palmes regeringsbildning 1982. I Palmes regering fanns inte mindre än sju ministrar som saknade förankring i riksdagen. En av dem var den tidigare postchefen Ove Rainer. Det är tveksamt om han ens var socialdemokrat, när han utnämndes. Anders Isaksson såg det som att den svenska statsministerrollen blev presidentiell. Det gällde också för Göran Persson. I hans första regering var inte ens hälften av ministrarna riksdagsledamöter. Och om vi går till moderaterna, hamnade verkligen Beatrice Ask i regeringen därför att hon ansågs vara en skicklig jurist, trots att hon inte hade någon utbildning? Eller handlade det om att hon sedan tonåren hade odlat rätt kontakter, ansågs ofarligt korkad och fullständigt lojal? År 2014 skrev Pierre Gilly på sin blogg:

Men den politiska adeln i Sverige utgörs inte bara av avkomman till politiker: det finns också en hel del syskonkonstellationer och giftermål. Fick Lena Elisabeth Adelsohn Liljeroth jobbet – hon med tårtan – som kulturminister för att hon har gott omdöme eller handlar det om att hon umgåtts med partitoppen sedan tonåren och är gift med förre moderatledaren Ulf Adelsohn? Hur mycket främjades Carl Bildts karriär av att han gifte sig med Bohmans dotter? Hade den italienska tennisspelerskan verkligen kunnat bli svensk EU-parlamentariker om hon inte också blivit Carl Bildts nya fru?

Det som syntes för Anders Isaksson för ett par decennier sedan, är än tydligare i dag. Följande beskrivning av hur en politikerkarriär kan se ut fick jag med mailen från AfS-medlemmen Sven Valerio:

Till att börja med måste tydliga hot elimineras. Konkurrenter som är klart lysande stjärnor blir lätt offer för en dumskallarnas sammansvärjning. Kommunalråden i kommunerna är sällan läkare, advokater eller framgångsrika företagare. Inte heller kan de beskyllas för att besitta egenskaper som karisma och vältalighet. Partimedlemmar med sådana egenskaper, som dessutom uppvisar ambition, manövreras nämligen snabbt ut. Selektionen lyfter fram de mest samvetslösa ränksmidarna.

Att tidigt bli en del av sitt partis kommunförening, ger fördelar i spelet. Likaså att från ung ålder vara en del av ungdomsförbundet och där positionera sig. Nätverkande och alliansbyggande i bästa Robinssonstil är ett absolut måste för att komma framåt. Broilerpolitiker som började sin karriär tidigt i ungdomsförbundet, är idag normen bland heltidsarvoderade politiker.

Nepotism är också ett karaktärsdrag. Maktens barn lyfts fram till positioner. Fredrik Reinfeldts son Gustav var påläggskalv i Solna, men hoppade av politiken för att istället arbeta i faderns extremt lukrativa rörelse. Centerns ekonomiska talesperson Emil Källström är son till ett f.d. och ett nuvarande oppositionsråd. Infrastrukturministern Tomas Eneroth är far till Jesper Eneroth, som sitter adjungerad i socialdemokraternas partistyrelse, utöver att vara ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg och detta vid endast 26 års ålder. Mikael Dambergs far var en gång i tiden partikassör i Socialdemokraterna.

Det finns ytterligare ett sätt att positionera sig internt i partierna: genom att sticka ut. Jag kallar detta för en radikaliseringskarriär och strategin är att ständigt bjuda över partilinjen i de politiska modefrågorna för dagen. Mer HBTQ, mer migration, längre föräldraledighet. Vad som än påbjuds i partiet, finns det en eller flera karriärister som är beredda att bjuda över. De balanseras inte av individer som försöker göra poäng av att vara bromsande, återhållsamma och eftertänksamma. Sådana finns inte alls. Radikaliseringskarriär är förmodligen en betydande delförklaring till det svenska tillståndet, där så många politiska frågor har drivits skadligt långt.

Många ledande socialdemokratiska politiker startade i SSU. Det gäller till exempel för Ardalan Shekarabi, civilministern i den av socialdemokraterna ledda regeringen. I december 2004 avslöjade Dagens Nyheter att Shekarabis valkampanj 2003 delvis finansierats med pengar från en intern SSU-fond, avsedd för integrationsprojekt. I mars 2005 kom det fram att Ardalan Shekarabi valts till ledamot i polisstyrelsen i Uppsala län, trots att han varken var svensk medborgare eller bosatt i länet. Ett stalltips är att Ardalan Shekarabi blir partiledare, efter Stefan Löfven. Många PK-kvinnor och invandrare kommer i så fall att rösta på honom. När jag bekantar mig med hans politiska gärning, så framstår han i rätt positiv dager. Han är både välutbildad (doktorerat i juridik) och politiskt sansad. Det talar också till hans fördel att han nått den politiska toppen utan att föräldrarna banat vägen för honom. Ändå känns det egendomligt att den man som kanske blir Sveriges nästa statsminister inledde sin politiska karriär med att mygla. Det blir lite Mona Sahlin-vibbar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.