Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 25

Lögnens rike

Under senare år har jag delat mitt boende. Sommarhalvåret bor jag i Sverige, vintern tillbringar jag i Thailand. De två senaste åren har dock tidsperioderna förskjutits, jag bor mera i Thailand än i Sverige. Detta sommarhalvår är jag fem månader i Sverige. Jag har ”riktiga” liv i båda länderna – självklart i Sverige, men också i Thailand, eftersom jag där bor med min yngste son och hans familj. Därigenom får jag också tillgång till hans blandade vänkrets, där vardagsspråket är engelska. I Sverige har jag fler närstående, liksom vänner i min egen ålder. Mångkulturellt i det mycket thailändska Thailand, svenskt i det problematiskt mångkulturella Sverige.

Även om jag är i rätt god kondition, så kan (eller vill) jag inte hur länge som helst pendla på detta sätt mellan Sverige och Thailand. Kort sagt, jag måste bestämma mig för var jag ska bo mer permanent. Denna eller kanske nästa sommar bör avgörandet ske. Var vill jag åldras?

Man skulle kunna tro att Sverige vinner över Thailand – en av världens mest utvecklade välfärdsnationer borde väl lätt som en plätt besegra en asiatisk diktatur, där begreppet välfärd knappast ens finns med i den politiska vokabulären? Så självklart är det emellertid inte. Jag har stiftat bekantskap med thailändsk sjukvård. Inte den som står gemene man till buds utan den som man genom en rätt dyr försäkring får tillgång till. Då vinner Thailand över Sverige, där vi säkert betalar minst lika mycket – bara det att det sker skattevägen. I den thailändska lyxsjukvården är det gott om kompetent personal, inga väntetider och en utrustning som känns mer modern. Blir jag inlagd så kan jag räkna med en matsedel där jag kan välja, och maten smakar gott. Också vinlista. Jag känner dessutom väl till det helvete som riskerar att drabba mig, om jag hamnar i ett svenskt äldreboende. En av mina nära vänner har just gett mig en utförlig och bitter beskrivning av hur hans mamma processas av välfärdsindustrin. ”De tar livet av henne”, konstaterar han förtvivlat. Han lever ensam i ett vinterbonat sommarhus, så han har inga möjligheter att ta hem henne, varken ekonomiskt eller praktiskt. Dessutom, så gör man ju inte i Sverige.

I Thailand tillbringar man inte sina sista år på institution utan familjerna och klanerna tar själva – på gott och ont – hand om sina äldre. Det är självklart också för min yngste son. Han säger: ”Farsan, när du är så skruttig så du kanske inte ens klarar att ta dig ur sängen, då ska jag skaffa en snygg sköterska som sköter om dig och som du kan ligga där och glo på”. Min svärdotter har inga invändningar.

Inte heller när det gäller bostadsstandard vinner Sverige. Visserligen har jag en mycket bra bostad i Sverige, men den jag kommer att flytta in i, när jag återvänder i oktober, har högre standard, plus att jag får tillgång till en stor pool, ett gym och – vilket inte är försumbart – ett klimat som är lättare att leva i.

Jag funderar lite på om jag kommer att längta efter ”mina saker”, på samma sätt som jag kan längta efter att få bada i en svensk insjö och plocka svamp i en svensk septemberskog. Det thailändska boendet må vara tjusigare, men i Sverige har jag ju inte bara de flesta bland mina vänner utan alla de mer eller mindre (oftast mer) älskade saker som sållats fram genom mina olika boenden och livssituationer. Jag går runt bland mina för mig kära saker, klinkar lite på min flygel och tänker att jag kanske kan frakta över alltsammans till Thailand? Ja kanske – men det är som att de, likt svenska krusbär, inte riktigt passar i Thailand. Den svenska och den thailändska verkligheten är alternativa. Det är antingen den ena eller andra som gäller, både när det gäller socialt umgänge och ”mina saker”.

Jag kan också fundera över den svenska offentlighet som jag både hatar och föraktar (försiktigt formulerat, jag vill ju inte ta till överord). Visserligen har jag där aldrig haft någon mer framträdande position, men tidigare fick jag ändå vistas där. I dag är jag utsparkad och vanhedrad. Det är naturligtvis lite plåster på såren att jag är välkommen i dissidenternas alternativa offentlighet, men det är tröst för ett tigerhjärta. I valet mellan att vara en ”nobody” i Thailand och ignorerad/tystad/skändad i den svenska offentligheten – ja då lever jag hellre i Thailand.

Det allra värsta är emellertid inte hur jag själv blir behandlad i offentligheten utan offentligheten i sig – vilket är det som den här bloggtextens rubrik syftar på. Jag läser två svenska morgontidningar och ser/hör nyheter i SR/SVT. Jag läser också texter på nätet. Likasinnade mailar mig länkar. Sammantaget är det liktydigt med att leva i en kompakt förljugenhet.

Ett av mina tidigare blogginlägg bär titeln Vinklad, sållad och censurerad och så ser offentligheten ut, varenda jävla dag. När jag till exempel städar mitt kök, bjuder Sveriges radio samtidigt på en sommarpraterska, adopterad från Etiopien. I nittio minuter silar hon den svenska verkligheten genom sitt rasistfilter. Och är det inte hon så är det någon religiös klimatförkunnerska. Eller någon som talar sig varm för demokrati, utan att förstå att hon går det totalitära samhällets ärenden. Var kommer de ifrån, alla dessa obildade, trosvissa och vanligt-folk-föraktande uppfostrar och aktivister som befolkar mediernas offentlighet?

Svenskarna lever numera i ett djupt religiöst land. Det är mitt land, men inte min religion. Den religion jag själv tror på är förnuftets, där den tredje statsmakten förtjänar sitt namn, där forskningen bejakar sanningen, där politikerna prioriterar svenska intressen och där medborgarna utifrån vad de själva hör och ser gör ärliga försök att förstå och klara av existensen.

Hade jag varit ung eller medelålders, är jag ganska säker på att jag ändå hade funderat på vart jag skulle ta vägen, eftersom Sverige blir ett allt sämre land att bo i. Inget pekar på en tillnyktring av samma slag som nu sker i Danmark.

Men nu är jag inte ung och av mina båda söner har den ena redan (av andra skäl) permanent lämnat Sverige. Den andra halvan av min familjeklan tror jag mig inte om att kunna påverka. De känner min uppfattning och accepterar den, tror jag. I varje fall gillar de mig, det behöver jag inte tvivla på. Ändå, för oss råder tystnad i politiskt känsliga frågor. De läser inte det jag skriver, varken böcker eller något annat. Mina känselspröt signalerar att detta är sådant vi inte ska tala om. Det kan vara ett misstag, men jag tänker inte syna korten.

Hand i hand med institutionernas politisering går medborgarnas ”politiska tystnad”, som jag har förstått är ganska vanlig i svenska familjekonstellationer. Flera av mina dissidentvänner möter den i den närmaste familjekretsen. En kvinna jag har nära kontakt med är mycket omtyckt och till och med beundrad av sina båda döttrar. Men när hon gör försök att tränga in i deras PK-bubbla, så är det stängt och tillbommat: ”Kära mamma, här kommer du inte in!”

Thailand har en offentlighet jag inte känner alls. Sverige har en offentlighet som jag både begriper mig på och genomskådar. Det allra värsta är att denna förljugna offentlighet är så övertygande för så många. Djupt i mitt inre växer både en förtvivlan och ett ovälkommet förakt. Jag vill inte leva med dagens svenska offentlighet, men jag vill heller inte leva bland alla dessa svenskar som inget begriper och som i kraft av sin värdegrundsreligion ser ner på oss visselblåsare och andra dissidenter. Nej, jag vill inte leva i lögnens rike!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Egenintresset

Massinvandring är det viktigaste verktyget för dem som verkar för en globaliserad värld – det vill säga en värld där det varken finns nationer eller etniskt definierade gemenskaper. I Sverige kan vi se det i de två definitioner på svenskhet, som konkurrerar med varandra. Den ena är den etniska, att svenskarna är ett folk med sin egen kultur, sitt land, sitt språk etc. Den andra, som förespråkas av den härskande politiska eliten, hävdar i sin mest extrema form att alla som bor i Sverige är svenskar och i stort sett av samma slag. De skillnader man ser är försumbara, ungefär som skillnaden mellan de hamburgare som serveras av olika restaurangkedjor.

I en riksdagsdebatt för några år sedan fick vi en demonstration av denna motsättning, när Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson salvelsefullt förklarade att hon blev provocerad av dem som påstod att man inte är svensk bara för att man hade en annan kultur. Hon sa att när hon möter människor som bor och lever här ”så tycker jag nog att alla som åker på tunnelbanan är svenskar”. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson replikerade med en fråga: ”Fru talman, om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” Men även om han därmed fick skrattarna på sin sida, så har Åsa Romsons definition makten i offentligheten. Den som där gör sig till talesman för den etniska definitionen av svenskhet riskerar att skändas och bli moraliskt ifrågasatt.

För den svenska staten legitimeras maktinnehavet av den politiska korrekthetens ideologiska trossatser och dogmer, på samma sätt som en teokratisk regim inkorporerar religiösa dogmer och trossatser. I Sverige är värdegrunden, mänskliga rättigheter och människors lika värde påbjudna och den som vill diskutera dessa dogmers giltighet och relevans, vad de faktiskt betyder, gör sig skyldig till blasfemi. Det gäller också för samhällets plikter som tar formen av räddningsaktioner. Flyktingar, klimatet och demokratin måste räddas. Att en förkrossande majoritet av de flyktingar som Sverige räddar inte är flyktingar, att aktionerna för att till ofantliga kostnader rädda klimatet främst har symboliskt värde och att demokratin inte kan räddas med en totalitär politik – sådant får inte sägas i den svenska offentligheten.

När det gäller massinvandring och blindheten för etniska och andra kulturella skillnader har den politiska vänstern och den stora transnationella företagen gemensamma intressen. Att dessa meningsmotståndare skulle hamna i samma säng, kunde nog ingen tro. För företagen handlar det om att få tillgång till billig arbetskraft. För den politiska vänstern om att säkra väljarunderlaget i ett postindustriellt samhälle där de inte kan räkna med att få arbetarnas röster.

Ett känt exempel är när den brittiske premiärministern Tony Blair’s förra talskrivare Andrew Neather år 2009 erkände att Labourpartiet bejakade öppna gränser och massinvandring, för att säkra framtida väljare till partiet. Rub Right’s nose in diversity”, som han uttryckte det. Med andra ord, i regeringsställning satte de det egna partiets intressen framför nationens, vilket faktiskt faller under beteckningen landsförräderi. Även om ingen politiskt ansvarig person har erkänt det öppet är det samma längtan efter att säkra väljarunderlaget som gäller i Sverige. I synnerhet styr det socialdemokraternas och vänsterpartiets massinvandringspolitik. Därmed har de sjösatt en massinvandringspolitik som med sina volymer sätter Sverige i särklass inte bara i norden, utan i hela Europa.

Att säkra maktinnehavet har för vänsterpolitiker blivit viktigare än det politiska innehållet. Massinvandringen står i direkt konflikt till klassisk vänsterpolitik, som värnar kvinnors och (senare) homosexuellas rättigheter, sekularism, legala aborter och, inte minst, det milda och vårdorienterade rättssystem som i dag i så kallade ”utsatta förorter” förlorat sitt våldsmonopol till kriminella klanvälden. Också, vänsterpolitikernas import av öppet antisemitiska muslimska och arabiska grupper hotar de judiska intressen som man påstår sig bejaka, som en kompensation för andra världskrigets försyndelser. Vår statsminister säger att vi aldrig får glömma folkmordet på judar, men det hindrar honom inte från att bejaka den muslimska massinvandring, som bland annat resulterat i att många judar lämnat det muslimtäta Malmö, som en alltför farlig stad att bo i för judar.

Massinvandringen är också en välsignelse för välfärdsindustrins alla vårdare, hjälpare och andra anställda, som behöver ett jämnt tillflöde av klientet till ”det välfärdsindustriella komplexet”. Det gäller också lärare, alltifrån för- till högskolan, som både behöver elever och att säkra sina budgetar, präster som ser invandrarpopulationer som en möjlig källa till ersättare för sina egna minskande församlingar och många andra som cyniskt stöder massinvandringen och bejakar öppna gränser, därför att det främjar deras egna snäva och omedelbara intressen.

Vid sidan av dessa grupperingar, som prioriterar sitt egenintresse framför nationens, finns det en patologisk och gränslös empati, som resulterat i ett godhetstyranni som i synnerhet bejakas av kvinnor. De vill hjälpa alla världens lidande och tycker att Sverige ska fylla rollen av en humanitär stormakt och öppna sina gränser för flyktingar som behöver en tryggad framtid. Trots att deras egna historiska kunskaper brukar vara i det närmaste försumbara tycker de att den västerländska civilisationen måste sona sina rasistiska, kolonialistiska och nazistiska försyndelser.

De är omedvetna om att en sådan kapitulation är liktydigt med förstörelsen en civilisation som har utvecklats under tusentals år. De slår därigenom följe med dem som ser till sina egenintressen och tycks blinda inför massinvandringens omedelbart observerbara negativa konsekvenser.

Liksom alla totalitära ideologier har det godhetstyranni som de politiskt korrekta iscensätter sina motsättningar, sitt hyckleri och sina absurditeter. Exempelvis betraktas offentliga anala samlag, inom ramen för PRIDE-rörelsen, som frigörande och föredömliga protester mot förtryckarpolitik medan rökning i restauranger och barer är skamliga angrepp på folkhälsan. Suggestiva musikvideos och våldsfyllda videospel är uttryck för ett patriarkalt och testosterondrivet samhälle, medan ett kirurgiskt könsbyte är OK och inget som föranleder ett samhällsingripande, inte särskilt mycket värre än att tatuera sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Krig och genusideologi

Dagens bloggtext är lite kortare än vanligt. Därför finns det plats för att inleda med en uppmaning till läsare som har en stund över och vill göra en insats för folkbildningen. Besök det lokala biblioteket och beställ mina och andra olämpliga nya böcker. Om man på så sätt ”tvingar” biblioteken att köpa in böcker som de annars ratar, breddas läsekretsen. Tipset kommer från en av mina mailkontakter.

***

Efter att USA meddelat att de skulle ta hem sina trupper gick det fort för talibanerna att ta tillbaka makten över Afghanistan. I den ansedda engelska tidskriften Spectator finns en artikel som på fullt allvar menade att det var genusideologiska krav som banade vägen för talibanerna. Texten bygger i sin tur på en rapport från amerikanska Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction (SIGAR).

Traditionellt för nationer krig genom att mobilisera arméer och besegra sina fiender i strid, och på så sätt inta deras städer och länder. Först efter en total seger inleds återuppbyggandet av samhället. Men Amerika prövade ett komplement, att erövra landet också med hjälp av genusideologi. Det ser ju inte lika otäckt ut på teve. Så, tillsammans med bomberna gick hundratals miljoner dollar till ett genusprogram i Afghanistan. Enligt den amerikanska regeringsrapporten spenderades 787 miljoner dollar på detta, men den faktiska kostnaden var betydligt högre, eftersom ett antal krav relaterade till genus gällde för i stort sett allt som företogs i landet.

Ett omedelbart första problem var att i de båda största språken i Afghanistan, Dari och Pastho, finns det inget ord för genus i betydelsen ”socialt konstruerat kön” – till skillnad från det vanliga könsbegreppet, som refererar till manligt och kvinnligt i biologisk mening. Det är inte så konstigt eftersom genus är ett begrepp som konstruerades och togs i bruk i USA efter andra världskriget. Det fick sin spridning först via 1970-talets feminism. På 1980-talet började feministerna också att skilja mellan biologiskt kön, psykologiskt genus och sociala genusroller. På Wikipedia kan man läsa att termen genusroll utvecklats av den amerikanske läkaren och psykoanalytikern Robert Stoller, som forskade om transsexualism och upptäckte att personers upplevelse av vilket kön de tillhörde inte alltid stämde överens med vilket kön deras kropp såg ut att tillhöra. Alltså att en persons genusroll och genusuttryck inte nödvändigtvis korresponderar till personens biologiska kön. Jag kan tänka mig att en del av detta drabbas av ”lost in transition”.

Nå, det var bara ett av problemen. År 2004 fastställde USA att Afghanistans underhus skulle innehålla minst 27 procent kvinnor, vilket faktiskt är fler kvinnor än i USAs kongress. Det var svårt att skaka fram alla dessa kvinnliga politiker. Det ledde till att kvinnor kom att representera provinser som de aldrig ens hade besökt. För att få Afghanistans parlament att godkänna de rättighetsåtgärder USA ville genomföra började de muta parlamentsledamöterna. Snart blev mutor normen för att överhuvudtaget få något gjort i parlamentet.

Det skapades en National Masculinity Alliance så att några hundra afghanska män kunde prata om könsroller och genus samt undersöka vilka manliga attityder som är skadliga för kvinnor. Det byggdes dessutom upp en daghemsverksamhet för arbetande mödrar, som om Afghanistans medeltida kultur hade ungefär samma behov som Göteborg hade på 1980-talet.

För armén ställdes kravet att tio procent av soldaterna var kvinnor. Det kan fungera i en Hollywoodfilm, men inte bland troende muslimer. Så kollapsade också USA:s afghanska armé på bara några dagar, redan innan den hade mätt sina krafter mot talibanerna. För polisen gällde att det var viktigare att tillräckligt många var kvinnor, än att förhindra att poliserna ägnade sig åt att landsvägsröveri, det vill säga att stoppa bilar och råna passagerarna.

Ute i provinserna revolterade invånarna mot den amerikanska genusideologin, vilket förstärkte den politiska instabilitet som USA förmodades bekämpa. Det feministiska experimentet var således inte bara ett idiotiskt slöseri med pengar utan det underminerade det nationsbyggande som USA mer eller mindre försökte tvinga fram.

Det finns en fantastisk video från år 2015 med titeln Classes of conceptual art for post-taliban’s på Youtube. Den visar en ung kvinnlig föreläsare som med hjälp av tolk berättar om konceptkonst för en grupp traditionellt klädda afghanska kvinnor. Hon visar en bild på Duchamps pissoar. Afghanerna stirrar på pissoaren och den unga kvinnan säger att detta är det objekt som många menar är det första inom den konceptuella konsten: ”Är det någon här som vet vad det är?” Någon mumlar ”en toalett”. ”Precis!” säger föreläsaren och fortsätter ”En artist vid namn Marcel Duchamp, som är väldigt betydelsefull inom den västerländska konsten, placerade denna toalett i ett konstgalleri för ungefär hundra år sedan. Det var ett stor revolution ….” Där tar videon abrupt slut. Den är mindre än en minut lång.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hat, hot och konspirationsteorier

När Gunnar Sandelin och jag år 2013 gav ut den första volymen av Invandring och mörkläggning och lyckades göra den synlig genom en helsidesannons i DN, så fick vi löpa gatlopp i offentligheten. Upphetsade PK-kvinnor ordnade till och med en demonstration på Medborgarplatsen. Mail strömmade in till Gunnar och mig. Det var med både olust och bävan vi öppnade dem, åtminstone till en början. Man skulle kunna tro att mailskörden blev hälften hat och hälften hyllningar. Vår oro visade sig emellertid vara obefogad. Vi hyllades på både tvären och längden. Jag tror att vi fick bortåt tusen mail, och som jag minns det var fem uttalat och renodlat kritiska. Ett av dem var visserligen svårtolkat, men bör nog ändå föras till de kritiska. Där stod det ”bajs, bajs,bajs ….” ett trettiotal gånger. Inget mer, heller inget namn på den antagligen förstoppade avsändaren.

Jag erinrar mig detta när jag läser att den politiska varmluftsakrobaten och pseudohistorikern Henrik Arnstad har gjort fler än hundra polisanmälningar för de hot som riktats mot honom. För första gången väcks nu ett åtal. Det är en Säfflebo i 70-årsåldern som sagt något elakt till Arnstads telefonsvarare. Det hjälpte inte att han senare skrev ett brev och bad om ursäkt. Arnstad säger till DN:

”Det här är något som alla utsätts för som skriver under hot. En femtedel av Sveriges alla journalister lever därför under hot. Vi vet att journalister tystnar i självcensur på grund av detta.”

Självcensur? Ja, så är det nog men huvudanledningen är en annan. Journalisterna skriver med den politiska korrektheten som ett ständigt närvarande hot. Gud nåde den som ger sig in på ett minerat område. För att låna en term från datorernas värld gör de flesta numera sitt jobb i felsäkert läge. Hellre vara en dålig journalist än en arbetslös journalist.

Det finns en fördelning mellan hat/hot och beröm/hyllningar som behöver förklaras. Utgår jag från mig själv är jag politiskt dödförklarad i offentligheten, inte därför att jag är ointressant utan därför att jag skriver kritiskt på min blogg och i mina böcker om politisk korrekthet/woke, godhetssignalering, aggressiv feminism och massinvandringens konsekvenser. Om jag alls omnämns så är det för att någon tycker att jag bör pissas på. I gengäld behöver jag inte vara orolig när jag läser mina mail eller lyssnar av min telefonsvarare. Det är ingen överdrift när jag påstår att det forsar in beröm och hyllningar, i synnerhet när jag publicerat någon ny bok, men också som kommentarer till bloggtexter. Hade jag varit yngre och mer lättpåverkad så hade det skadat min självbild.

För Henrik Arnstad är situationen den motsatta. I offentligheten hyllas han och har till och med haft Stefan Löfvens öra, där han viskat om de fascistiska Sverigedemokraterna och diverse annat, som han anses kompetent att varna för. Men så, det där tråkiga med telefonsvararen och mailen.

Här finns två tolkningsalternativ. Den ena, som jag tror att vårt offentliga etablissemang helt och fullständigt ställer upp på, är att det handlar om en pöbel som via mail, Flashback, Facebook och Twitter fått nya möjligheter att bära sig illa åt. Så här låter gatans parlament och det är sannerligen inte konstigt att det inte bereds tillträde till åsiktskorridoren … eh, den offentliga scenen menar jag. Patrask, avskrap och slödder! Drägg!

Den andra tolkningen, som jag tror är mer korrekt, är att hatet och hoten, liksom ”konspirationsteorierna” (det föraktfulla begrepp som för tillfället tycks vara mest på modet) är ett resultat av att den offentliga och politiska elit som har makten, så uppenbart missköter sig (bland dissidenter blir begreppet landsförrädare alltmer vanligt). Den har makten både över vad som får sägas i offentligheten och över plånboken – vilket bland annat tagit sig uttryck i att Sverige sedan millennieskiftet skickat iväg ett tvåsiffrigt miljardbelopp av svenska folkets pengar till landet ”Långbortsomfan”. Jag har bara en kommentar: detta är ett av många exempel på den svenska statens oanständiga godhetssignalering och det är klart att de som är politiskt intresserade och förstår vad som händer blir både förbannade och förtvivlade.

Eftersom dessa politiskt vakna medborgare inte tillåts att offentligt kritisera och göra invändningar, så använder de sig av de möjligheter som står till buds. De som har hegemonisk kontroll över både politiken och det offentliga samtalet behöver inte gå i svaromål. Det räcker med att hindra meningsmotståndarna från att synas i offentligheten. Striden står mellan tornet och torget. På sin blogg ”En rak höger” fångar journalisten Ivar Arpi in motsättningen:

Etablissemanget har drabbats av /…/ demokratipanik, vilket får dem att försöka begränsa medborgarnas inflytande på olika sätt. Man avpolitiserar frågor, för över deras avgörande till experter, låter teknokrater sköta mer och mer. Och den som protesterar kallas farlig, extrem eller populist. Det som pågår är en dragkamp mellan torget och tornet, mellan folket och etablissemanget, mellan en förskansad elit som vill behålla makten och folket som vill att demokrati ska vara mer än en procedur för att välja samma gamla klägg, för att låna Håkan Juholts ord, om och om igen.

När jag letar på nätet efter bilder att illustrera mina texter med, så är det politiska förnuftet och den sarkastiska tonen på min sida. Till exempel har begrepp som politisk korrekthet och woke en renodlat negativ laddning. Emellertid, med begrepp som konspirationsteorier och konspirationsteoretiker förhåller det sig inte så. De som misstänker bakomliggande konspirationer till det som sker, är också i satirtecknarnas ögon renodlade knäppgökar. Detta trots att det i vissa fall visst finns anledning att tro att det ligger konspirationer bakom. Verkligheten inte bara ”händer”.

Alla människor är ju mer eller mindre strategiska när de vill uppnå något. Det gäller givetvis också för makteliter på olika nivåer. De intrigerar och planlägger och den offentliga fasaden överensstämmer långt ifrån alltid med det som händer bakom kulisserna. Det är bland annat för detta som uttrycket ”the deep state” myntats. I några sammanhang inte bara anar utan vet vi att det finns bakomliggande konspirationer. Tydligast är väl klimatpropagandan, där många låtit sig övertygats om att jorden är på väg att gå under. Vetenskapligt väl underbyggt tvivel är förbjudet på den offentliga scenen. Det gäller också covidpandemin där vaccinhetsen är total. Motståndarna har rätt mycket på fötterna, men inget inga invändningar tillåts i det offentliga samtalet. Som Swebbteve skriver i en nyhetssammanfattning:

Viruset har muterat och sprids nu som det så kallade deltaviruset som helt har slagit ut det ursprungliga alfaviruset i Sverige. Det har förutspåtts av nobelpristagaren Luc Montagnier som har avrått från att genomföra en vaccinationskampanj under en pågående pandemi eftersom det ökar sannolikhet för mutationer som motstår vaccinet.

Detta är en liknande mekanism som vid en illa genomförd behandling med antibiotika som framkallar antibiotikaresistens. Även John Ioannidis och Robert Malone som är några andra av världens främsta forskare i dessa frågor är mycket tveksamma till vaccinationskampanjen.

Ett tredje exempel är coronavirusets ursprung. Är det fladdermöss eller kommer det från ett laboratorium? Där stämplades de som misstänkte att laboratoriet i Wuhan var källan som konspirationsteoretiker. I dag är det inte längre så. Vi vet det ännu inte men mycket tyder på att det var en laboratorieläcka.

Konspirationsteorierna finns i ett brett spektrum, från rena fnoskerier till mycket trovärdiga och rent av belagda sammanhang, som är politiskt förbjudna. Det främsta exemplet på väl dokumenterade ”konspirationer” är nog Frankfurtskolans betydelse för vår tids politiskt korrekta tänkande. Den är väl belagd, men den som för det på tal riskerar att klassas inte bara som konspirationsteoretiker utan också som antisemit – av maktpersoner som är totalt okunniga om det som de brunsmetar och förbjuder.

Lämnar vi det innehållsliga i konspirationsteorierna därhän, så är deras förekomst ett underkännande av olika länders, bland annat Sveriges, politiska elit. Det som konspirationsteoretiker säger är nämligen: ”Vi litar inte längre på er, vi är övertygade om att ni ljuger, luras och vill oss illa”. Att kalla alla denna växande kategori av misstänksamma medborgare för galenpannor är inget verksamt botemedel. Det enda som kan återskapa det politiska förtroendet är hederlighet, väljarlojalitet och öppna redovisningar. Kort sagt: en politik där politikerna alltid står på sina väljares sida.

Jag vet vilken invändning som kan resas: ”Du är naiv, så fungerar varken politiken eller den politiska retoriken.” Jag kan bara svara att visst, men då ska politiker och andra makthavare inte gnälla över konspirationsteorier, hot och hat. De är ju ett resultat av hur de gör sitt jobb. Som man sår får man skörda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den nya feodalismen

Feodalismen är ett samhällssystem som de flesta bland oss förknippar med Europas medeltid. Jag ska inte ge mig in på att försöka beskriva detta komplicerade system av rättigheter och skyldigheter, utan bara konstatera att kärnan är att människor föds in i sin egen klass och att den sociala rörligheten är näst intill försumbar. Överst finner vi kungen eller kejsaren. Över honom råder endast Gud. Därunder adeln och prästerskapet. Längs ner befinner sig allmogen, som mestadels är livegen. Det är den som via sitt arbete försörjer adeln och kyrkan. Vi brukar säga att Sveriges bönder aldrig var livegna, men det är mera en grad- än artskillnad.

En ny samhällsordning tar form med industrisamhället. Fokus flytas från landsbygdens bönder till städernas och tätorternas arbetare. Europa får under andra halvan av 1800-talet och 1900-talet ett samhälle uppdelat så att den ena (lilla) klassen lever på sitt kapital medan den andra (stora) lever på att sälja sitt arbete till kapitalisterna. Detta samhälle utgör startrampen för den moderna samhällsformen: den meritokratiska demokratin, 1900-talets ideala samhällsform. Där blir det möjligt för begåvade och talangfulla medborgare att göra en klassresa. Den sociala rörligheten är lika hög i detta moderna samhälle som den var låg i feodalsamhället. Som resultat får vi i Västerlandet det konsumtionsorienterade högteknologiska välfärdssamhälle, som inte kunde ha uppstått i någon av de tidigare samhällsformerna. Dessa premierade inte den sociala rörlighet som är nödvändig för att de mest begåvade ska få en chans att praktisera sina talanger.

Rubriken Den nya feodalismen syftar på att ännu en ny samhällsform nu växer fram, där den sociala rörligheten bromsar in. De som befinner sig längst ner i samhällshierarkin, den urbana egendomslösa massan, sitter lika hopplöst fast i sin egen livssituation som feodalsamhällets lantarbetare och livegna bönder. Är du barn till invandrare, nöjer dig med grundskolan och bor i mångkulturell storskalig förort, räkna med att du får hanka dig fram som lågavlönad, eller arbetslös och bidragsförsörjd. Alternativet är att satsa på en kriminell karriär.

Det är kanske inte fullt ut så dystert för etniskt svenska ungdomar, men på bostadsmarknaden är de lika chanslösa som invandrarungdomarna. Ser vi oss om i världen hittar vi denna nya samhällsklass av urbana egendomslösa unga människor över hela världen, i synnerhet i de största städerna. Ofta är de desperata och de mer företagsamma bland dem beredda att våga livet för chansen till en framtid i Europa. Majoriteten lever dock utan chans till ett bättre liv.

Techbranschen är det stora undantaget. Den är fortfarande skoningslöst meritokratisk. Jeff Bezos, Bill Gates och Elon Musk – för att nämna tre av världens rikaste och mest framgångsrika techentreprenörer, är inte bara högintelligenta utan också exceptionellt kreativa. De har tagit sig fram till sina världsledande positioner på sin begåvning.

Det förvånar inte att IQ-snittet inom Silicon Valleys techindustri lär ligga över 130. Det är inte bara förklaringen till framgångarna utan också till att försöken att starta Tech-miljöer på andra håll inte lyckats särskilt väl. Det räcker inte med att pumpa in pengar och kratta manegen. Toppbegåvningarna måste också känna sig lockade och bli tillräckligt många för att skapa ett fungerande kollektiv.

För att komplettera med ett svenskt exempel på techindustrin, kunde man i Svenska Dagbladet torsdagen den 5 augusti läsa om ett svenskt techföretag vid namn Sinch. Det är så gott som helt okänt, trots ett börsvärde på 120 miljarder. Sinch är det bolag som gör att vi får påminnelser i mobilen om att gå till tandläkaren, eller från Ubertaxin som väntar på gatan utanför. Det är således avsevärt högre värderat än Electrolux, där börsvärdet stannar på 70 miljarder. Inte bara Sinchs grundare har blivit extremt rika utan det gäller också för dem som köpt aktier. Kursen har gått upp över 900 procent på två år och det senaste året har aktien rusat över 120 procent.

För den stora massan är techindustrin ett meritokratiskt undantag. För majoriteten gäller att den under den nya feodalismens välde packas ihop i urbana utkanter, där den sociala rörlighet, den som var 1900-talets framgångsrecept, i stort sett stannat av. Man blir kvar i den klass där man är född. Ser vi till universitetsvärlden, där framtidens samhälle först visar sig, är det inte längre lika tydligt dina talanger utan ditt kön, din etniska tillhörighet och din sexuella läggning som bestämmer din position i samhällshierarkin och möjligheten att klättra.

Hur värdefull blir en examen från Berkley eller Harvard, om det viktigaste kriteriet för att bli antagen för studier där, är vilken etnisk grupp man tillhör? Kvoteringen banar väg för det nya feodala välde, där det är viktigare vem du är, än hur du presterar.

Kvoteringssjukan breder ut sig. Det skrämmande är att inte bara universitetsvärlden utan också stora företag börjat könskvotera sin personal. Inom flyget bör 50 procent av piloterna vara kvinnor och dito för kabinpersonalen, men då gäller det männen. Säkerhetstänkandet får stå tillbaka trots att det enda som borde spela roll är kompetensen. Strunt samma vilken hudfärg, vilket kön och vilken sexuell läggning piloterna har. Jag är övertygad om, att frågade man resenärerna, så skulle majoriteten också tycka det – om frågan formulerades hederligt förstås. Men så fungerar det allt mer sällan, att företag prövar om det är av intresse för deras kundkrets, när de vill godhetssignalera. Demokratiskt förankrade beslut går kräftgång och det gäller inte bara inom den kommersiella världen utan också inom den politiska. Vi har fått en överhet som tycker det är sin ordning att bestämma, utan att tillfråga sina kunder, klienter eller väljare.

De kvaliteter och värderingar som i den meritokratiska demokratin tillhörde och förvaltades ett samhälles medelklass – borgarna – har förklarats vita och rasistiska. I själva verket är det tvärtom, eftersom där kan man bli medlem genom att meritera sig. Nu, under det framväxande feodala väldet har du svårt att göra karriär om du är av fel sort.

Också den myndighetspolitisering som i synnerhet svenska socialdemokrater driver, lägger hinder i vägen för meritokratin. Så länge vi har en socialdemokratisk regering måste du vara socialdemokrat för att bli toppchef i en av de ungefär 200 svenska myndigheter som är direkt underkastade staten. Många har frågat sig hur det kom sig att Dan Eliasson blev chef för myndighet efter myndighet trots att han inte lyckades särskilt väl. Först migrationsverket, därefter försäkringskassan. Han var rikspolischef i fyra år och sedan generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. När han där fick silkessnöret på grund av att han tog sig stötande friheter, placerades han på regeringskansliet, där han har ännu närmare kontakt med den svenska regeringen. Varför har denna lågpresterande byråkrat varit så omhuldad av socialdemokraterna? Kan det hänga samman med att han som tidigare Säpochef sitter på information som socialdemokraterna inte vill offentliggöra? Kanske, men den mest troliga förklaringen är att hans uppgift har varit att politisera de stora myndigheter han basat för, genom att tillsätta gentemot socialdemokraterna lojala ledningsgrupper och chefstjänstemän. På så sätt kan socialdemokraterna behålla en betydande makt över Sveriges myndighetsväsen, även om de inte sitter i regeringen.

Det prästerskap som i det medeltida feodalväldet hade makten över offentligheten, har i dag ersatts av en politiskt korrekt och politiserad samhällsklass, vars ortodoxi bestämmer vilka som har tillgång till offentligheten. Det är inte de som diskuterar de viktigaste samhällsfrågorna och heller inte de som har de bästa lösningsförslagen på samhällsproblemen som vistas där. Tillträdet styrs istället av vem du är. Vad du säger är av underordnat intresse. Mycket av det som sägs i dagens svenska offentlighet är ointressant, ogenomförbart och världsfrånvänt, när det inte är ren lögn eller hyckleri. Det avgörande är om det är förenligt med den nya ortodoxin. Så länge rätt personer uttrycker sig korrekt behöver det varken vara sant eller intressant. Och på den andra sidan av den bråddjupa klyftan: Det som förs fram på någon av dissidenternas plattformar får på inga villkor lyftas in i systemmedias offentlighet.

Konsekvensen blir att den viktiga samhällsdebatten inte förs i den offentlighet som folkmajoriteten tar del av utan i offentlighetens Gulag, det vill säga på internet. Gud nåde den offentliga person som hämtar information eller argument från Gulag och för fram dem i systemmedia. Aktörer från dessa båda världar tillåts inte ens dricka en kopp kaffe tillsammans, i varje fall inte om de tillhör systemmedias offentlighet. Där är lögner tillåtna, så länge de inte utmanar ortodoxin. Ett exempel är de som ifrågasätter klimathotet och klimattyranniets framväxt. Det hjälper inte att deras invändningar är vetenskapligt förankrade. De förvisas till Gulag.

Ännu svårare är det att föra fram synpunkter på covidrestriktionerna. I den medicinskt mycket ansedda American Journal of Therapeutics har nyligen två världsledande brittiska biostatistiker, Andrew Bryant och Tess Lawrie, publicerat en studie, utförd i 15 länder med 3 400 personer.

Den visar att det vanliga och mycket billiga läkemedlet Ivermektin har mycket god effekt mot covid-19. Det finns fler bevis på dess goda effekt än för något annat behandlingsalternativ. Ivermektin lindrar covid och förhindrar dödsfall.

Är detta sant, och bevisen ökar snabbt för att det förhåller sig så, innebär det att lockdown, munskydd, isolering och alla övriga dramatiskt begränsande åtgärder som tillämpas över hela världen, kan skrotas. Det sker emellertid inte. I det påstått fullvaccinerade Israel kör de till och med ansiktsigenkänning, för att kolla om invånare bryter mot karantänförbudet.

Medierna fortsätter att sprida bilden av covid som en livsfarlig pandemi. De skriver inte om Ivermektin, eftersom alla är överens om att viktigast av allt är att vaccinera hela världens befolkning och, som det förefaller, att införa covidpass. Ges dessa global giltighet, delas världens befolkning in i två kategorier: de lydiga och de olydiga, varvid de senare kan straffas och få sin tillvaro begränsad på olika sätt. Till ett globalt datoriserat register över hela världens befolkning kan belönings- och kontrollsystem knytas, av det slag som vi redan känner från Kina. Håkan Boström har beskrivit det i Göteborgsposten.

Det handlar om ett socialt belönings- och bestraffningssystem där varje medborgare tilldelas ett digitalt konto med startsumman 1 000 poäng. Sköter de sig, konsumerar rätt och umgås med rätt människor får de pluspoäng. De som inte betalar sina räkningar i tid, går mot rött ljus, umgås med fel personer eller är kritiska mot regimen får minuspoäng. Höga pluspoäng betyder en mängd förmåner, rabatter och resemöjligheter. Målet är att forma den totalt lydiga och därmed också lyckliga (?) människan. Det digitala kontot styr till och med medlemskapet i olika dejtingsajter och tanken är att koppla det till miljontals gatukameror med ansiktsigenkänning. Pekingregimen kallar systemet för ”harmoniskt”. Tydligare kan knappast totalitär kontroll gestalta sig. Människorna ska förmås kontrollera sig själva och sina grannar så som systemet önskar. Det är maktens önskedröm och mänsklighetens mardröm. En mardröm som just nu tar konkret form i Kina.

Kina är inte ens till namnet en demokrati och Europa har begåvats med en ny feodal samhällsklass. På ett självklart sätt tror dess medlemmar sig veta vad som passar bäst för folket. Denna framväxande samhällselit har bara en diffus uppfattning av vad demokrati är. Kanske det handlar om värdegrunden och mänskliga rättigheter? För dem är demokrati bara ett ord som de klistrar på sina egna åsikter, när de tycker det finns anledning.

Ett sista exempel: Den nya bensin som införts, påstås vara bra för klimatet. Om det är sant eller bara symbolpolitik, det är fel fråga. Vad folk i gemen tycker är också irrelevant. Verkningsgraden blir lägre men inte priset. Detta vill naturligtvis inte bilisterna ha, varför skulle de vilja det? Det rör inte den nyfeodala samhällsklassen i ryggen. Den anser sig veta vad som är bäst både för folket och för världen, så den har inget intresse av att utsätta sin övertygelse för något demokratiskt test.

Det vi kan förvänta oss är en ny fiendskap. Den nyfeodala klassen blir mer och mer övertygad om att vanligt folk har fel åsikter, De gillar ju att leva segregerat, de tar avstånd från den mångkulturella fantasin och de flesta tvivlar på att världen går under om tio år, såvida inte något radikalt görs åt klimatet. De är också så rasistiska att de skyller invandrarna för det gängrelaterade våldet. Well, fuck the people! – som det heter på globalisternas favoritspråk.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Räkenskapens dag

I ett mail får jag ett förslag om att tillsammans med ett antal andra debattörer i dag den 25 augusti publicera ett upprop där medborgarna får den retoriska frågan om de är nöjda med det samhälle som de röstat fram. Eller mer precist: Tycker de att de gjorde rätt när de röstade fram de politiker som iscensatt en medborgarfientlig politik. Framför allt handlar det om massinvandringens konsekvenser. Det är en diger lista de ställt samman:

Polisen som inte hinner med. Ringer du och behöver hjälp, så kommer de inte.Invandrares brottslighet har blivit ett ekonomiskt slukhål.Barn rånas och förnedras.Många överfallsvåldtäkter.Knökfulla fängelser.Låga pensioner, invandrarna är prioriterade.Grov brottslighet och ett tandlöst rättsväsen.Långa vårdköer.Ett gigantiskt utanförskap i förorterna.Usla skolor i utanförskapsområdena.

Uppräkningen stannar inte där utan de fortsätter med andra stora samhällsfrågor, som gör att man inte bara kan ifrågasätta politikernas kompetens, utan också varför medborgarna röstar fram dem:

Äldrevården, som är underbemannad och underfinansierad.Elenergin, som inte kommer att räcka när elbilarna slår igenom och kärnkraften ersätts med vindkraft.De svenska basnäringarna skog, gruvor, stål motarbetas på alla sätt.Det svenska jordbruket – världens mest miljöanpassade – förföljs med orimliga regler och pålagor som gör att varje dag läggs gårdar ner.Svensk matproduktion räcker inte till att försörja befolkningen. Den svenska infrastrukturen underhålls inte tillräckligt och byggs inte ut i takt med befolkningstillväxten.

 
Listan avslutas med frågan: Är du nöjd nu, du väljare? Eller tänker du bättra på eländeslistan ännu mer?

Det här är ett tabuerat område. På politikerna är det tillåtet att skälla hur mycket och hur grovt (nästan) som helst, men när det gäller väljarna så ses de vanligen inte som ansvariga. Skälet till att de röstare fel är att de blir lurade, inte bara av politikerna utan av hela etablissemanget, med den vänsterliberala agendajournalistiken som det mest effektiva verktyget.

Så är det givetvis, men i det här uppropet ses väljarna som ansvariga. Och de är givetvis korkade, när de ställer till det så här illa för sig själva. Det är ju inte politikerna och heller inte de journalister och opinionsbildare, som pysslar om sina surdegar på Södermalm, som drabbas. Det är ju de själva! De kan rimligen inte undgå att se konsekvenserna, i synnerhet inte denna sommar när skurkarna med stor iver ägnar sig åt att skjuta ihjäl varandra. I förbifarten har de ihjäl också andra – flera barn och åtminstone en polis. Är detta verkligen ”smällar man får ta”?

OK, väljarna blir lurade. Men det är också sant att väljarna ter sig som idioter, som inte byter till makthavare som bättre förstår att tillvarata deras intressen. Emellertid, som förklaring räcker det inte. ”Idiotin” måste i sig förklaras och jag tror att det främst handlar om att väljarna har andra prioriteringar. Tänk så mycket det finns som är roligare än att hålla på och käbbla om politik: Sport, bilar, erotik, selfies, grillparties, alla teveserier, droger … ja …

Men prioriteringen behöver också förklaras och här är nog pudelns kärna: Medborgarna uppfattar sig inte som ansvariga för politiken – det är ju politikernas spelplan och kompetensområde.

Gustave Le Bon heter en fransk 1800-talstänkare som är mest känd för boken Massans psykologi. 1912 gavs den ut i svensk översättning. Han gör där en uppdelning i homogena och heterogena kollektiv. Adeln var ett homogent kollektiv, likaså de förindustriella bönderna. Man kan också säga att det, före massinvandringen, etniskt enhetliga Sverige var ett homogent kollektiv. Detta till skillnad från det mångkulturella Sverige vi lever i idag, som är ett heterogent kollektiv. Gustave Le Bon visade att heterogena kollektiv riskerade att bli lätta byten för demagoger och rena bedragare. I dag är Gustave Le Bon i stort sett bortglömd och Massans psykologi får man söka efter antikvariskt. Anledningen till att jag tar upp honom här är att jag stötte på ett så fantastiskt bra citat av honom:

Massorna har aldrig törstat efter sanningen. De vänder sig bort från allt som inte är i deras smak. Hellre väljer de en förförisk lögn än en besvärande sanning. Den som kan förse dem med illusioner får förtroendet att leda dem. Den som hotar deras illusioner blir alltid deras offer.

Vi skulle behöva en särskild ”väljarutbildning”. De ”idiotiska” medborgarna behöver lära sig att ta politiskt ansvar och utbildas i grundläggande politiska frågor, så att de inte röstar emot sina egna intressen. Kanske ett väljarkörkort är lösningen? Har man inte ett sådant får man inte rösta.

I sin barndom var demokratin selektiv. I det Grekland som uppfann demokratin fick bara fria män rösta – inte kvinnor, inte slavar och naturligtvis inte ”utlänningar”. 1800-talets demokratier släppte heller inte fram alla medborgare till valurnorna. Sist var det kvinnorna som fick rösträtt och allra sist fick de den i Schweiz, det enda landet i Europa som satt direktdemokratin i system. Schweiz är också det land där medborgarna förstår att politik ska vara ett medborgaransvar och därför inte överlåter politiken till politikerna. Medan det i Sverige dräller av proffspolitiker — numera är ju också myndighetsväsendet politiserat – så är politik mestadels ett begränsat uppdrag i Schweiz.

Så Schweiz sitter inne med lösningen på det största av demokratins problem? Jag vill tro det men tyvärr, när medborgarna en gång förlorat den till politikerna – eller mer precist: till de politiska partierna – så går det inte att ta tillbaka den. Sveriges politiska partier är i dag sekter och medborgarnas väl ligger långt ner på deras prioriteringslista. Och, som sagt, väljarna är idioter. Med andra ord, loppet är kört.

Eller vänta … är det verkligen det? Sverige har fortfarande allmänna val som fungerar. Och något som vi kan vara säkra på är att verkligheten till slut alltid vinner. Så kanske vi är där nu – som rubriken till den här texten säger: Räkenskapens dag.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

PK-folket och Konsekvenserna

Många av de dissidenter som skriver, gör teve, poddar och bloggar framhåller nödvändigheten av donationer, så att de kan fortsätta med sin verksamhet. Visst, jag vill också ha stöd till min blogg och jag får en och annan donation. Det räcker dock inte ens för att täcka kostnaderna för att driva den. Det betyder inte att jag är missnöjd. Bloggen är ju mitt eget val och anledningen till att jag inte pressar på, är nog att det känns lite som att tigga. Jag vill hellre sälja mina böcker och det är naturligtvis så, att om jag inte kunde göra reklam för dem på bloggen, hade försäljningen varit ännu lägre.

PK-folket och Konsekvenserna presenteras nedan och jag är glad över dem, inte bara för innehållet utan också som bokkonst. Trycket är förstklassigt, de är professionellt korrekturlästa och Affes verkstad har lagt ner stor möda på omslagen. På böckerna om PK-folket är profilerna på omslaget män och kvinnor som finns med i böckerna. Testa hur många du känner igen! Omslaget till Konsekvenserna är svårare. Tror du dig om att se vad det är, så maila mig gärna. Rätt svar belönas med en bok.

PK-folket och Konsekvenserna är lika omsorgsfullt framtagna som om något av de stora förlagen hade givit ut dem. Men upplagan ligger i en annan division, bara 500. Anledningen är att de aldrig kommer att recenseras eller ens omnämnas i den svenska offentligheten. Jag vet det sedan tidigare, tystnaden är kompakt. Min korrekturläsare skriver i ett mail: ”Baksidestexten skulle tömma vilken bokhandel som helst, om böckerna fanns där. I synnerhet nöjd sadism. Det kallar jag att förvalta språket, att tala rakt och klart.”

Man ska visserligen aldrig säga aldrig, men jag misstänker att detta blir mina sista böcker inom genren ”massinvandring och politisk korrekthet”. Tillhör du dem som gillar min blogg och vill stödja dess fortsatta existens, köp böcker!

PK-folket innehåller ett sextiotal porträtt av ledande svenska politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som ursprungligen var tänkt som en bok, blev alltför omfångsrikt och den har därför delats i två böcker: En om PK-männen (297 s.) och en om PK-kvinnorna (299 s.). I allt väsentligt är porträtten sakliga. Det som dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt.

Det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det omdömet baseras inte på deras politiska preferenser utan på deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism med vilken de smädar sina politiska motståndare. PK-folket är värdegrundstroende. De har frånsagt sig rätten att tänka själva och bilda egna uppfattningar i samhällsviktiga frågor. Deras politiska uttalanden är inlärda och därmed förutsägbara. Den som är duktig på att säga de rätta PK-flosklerna vid rätt tillfälle kan få en fin karriär med hög lön och makt över andra människor.

Konsekvenserna, en liten bok om PK-Sveriges framtid (216 s.)

Varför intresserar sig politiker och opinionsbildare inte för konsekvenserna av sina åsikter och politiska beslut? De debatterar och kommenterar, men undviker att förklara vad det pågående samhällsförfallet beror på. Inte heller vill de dra ut trådarna, spekulera i vad Sverige är för ett land om ett par decennier.

Kommer vi alls att ha kvar välfärdssamhället? Är medelklassen mer eller mindre utraderad? Kommer vi att få leva med kravaller som liknar ett inbördeskrig, av det slag som allt oftare skakar om Europa? Antar kriminaliteten sådana proportioner att städerna får ”gated communities” och landsbygden beväpnade medborgargarden? Kommer muslimer att styra landet? Kommer svenskarna att bli en åldrad och därmed maktlös minoritet, eftersom svenskarna inte föder tillräckligt många barn? Bara hittills under 2000-talet har den folkbokförda befolkningen med utrikes bakgrund ökat med en och en halv miljon samtidigtsom de svenskättade minskat.

Köper du alla tre böckerna är förmånspriset 650 kr

PK-männen

PK-kvinnorna

Konsekvenserna

250 kr inkl. moms

250 kr inkl. moms

200 kr inkl. moms

Förskottsbetalar du slipper du portot. Swish: 123-2181931

Porto till andra länder: tillägg 90 kr för alla tre eller två av böckerna, 40 kr för en bok.

Maila mig därefter: koarnstberg@gmail.com och meddela adressen dit böckerna ska skickas, Också tel.nr eftersom DHL är bättre än PostNord.

Du kan också betala till mitt plusgiro 463 33 86-0. Glöm inte att märka betalningen med ett signum så jag vet vem som betalat.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vem vill bo i framtidens Sverige?

En notis i dagspressen meddelar att det stjäls båtmotorer för en miljon i Sverige. Tre till fyra procent av brotten klaras upp. För 25 år sedan var jag styrelseordförande i en stor båtklubb söder om Stockholm. Det var likadant då och det var en stor fråga hur båtvakterna skulle organiseras. För några veckor sedan läste jag att det stjäls cyklar till samma kostnad, en miljon kronor om dagen i Sverige. Förra året anmäldes 77 000 cykelstölder, vilket blir 210 cyklar om dagen. Jag tänker att detta måste vara organiserat, på samma sätt som stölderna av båtmotorer. Ligor åker runt i Sverige och stjäl egendom, som lastas i stora bilar och körs ut ur landet – till Polen, till de baltiska länderna och … ja, jag vet inte. Tullen saknar möjlighet att ingripa, de har bara befogenheter för gods som förs in i landet. Polisen har befogenheten men är inte särskilt alarmerad; i varje fall inte när det gäller cykelstölderna. En utredare säger på ett snyggt sätt att de struntar i de stulna cyklarna: ”Det kommer annat emellan, vi är oftast mer händelsestyrda och tvingas ta det som dyker upp som är mer akut”. När jag ser en kommentar i sociala medier om att uppklarningsprocenten är noll tänker jag, onödigt elakt kanske, att det mer akuta för poliserna kan vara kafferasten.

Jag bryr mig väl inte heller så mycket om just cyklarna men jag, och många med mig, vill gärna veta vart brottsligheten tar Sverige. I synnerhet oroar förorternas gängkriminalitet och skjutningarna, där Sverige är värst bland 22 europeiska länder, enligt en färsk undersökning från Brottsförebyggande rådet. När jag googlar skjutningarna hamnar jag på en lakonisk notis som i koncentrat visar på en främmande värld. Detta är en skärva av det mångkulturella Sverige sommaren 2021:

Den skjutne mannen kallas enligt uppgifter Ninow och hans riktiga namn ska enligt samma uppgifter vara Mustafa Rashid Ismael. Han ska ha haft en koppling till gänget FLG (FilterLösa Grabbar) som främst har koppling till Tensta. Eventuellt ska han och några andra personer dock ha lämnat FLG för att starta eget. Så han kan ha skjutits av tidigare vänner eller av gamla fiender i Husby Hyenor (HH) eller Dödspatrullen. FLG betraktas som allierade med det kriminella gänget Shottaz från Rinkeby och kallas ibland också Shottaz yngre.

Det verkar vara strålande tider för alla slags brott. Butiksbrotten ligger enligt Svensk Handel på en mycket hög nivå. Bil- och skolbränderna skrämmer också. Kort sagt: Sverige sticker ut. Det gör vi också när det gäller bristen på fängelser. Det är knökfullt och nya anstalter måste byggas.

Jag googlar vidare och ser en annan notis där det konstateras att allt fler drabbas av personrån i Göteborg. Det är ”utländska grupper” som omringar offren för att stjäla klockor och andra värdesaker. Polisen varnar människor för att gå ut ensamma. Jag googlar ”polisen varnar Göteborg” och får veta att under den senaste tiden har det rasat in anmälningar om en ny form av rån. Via dejtingsajter luras offren att tro att de ska få träffa en attraktiv partner. De möts av ett gäng gärningspersoner som rånar och utpressar dem:

Det är en ganska påtaglig ökning av antalet anmälningar. Det är ett brott som ofta går under radarn, det är inte självklart för allmänheten att se när det händer. Så som en misshandel. Det sker lite mer i skymundan och avsides, säger Johan Selindh. 

Jag kan inte undgå att dra slutsatsen att Sverige är ett land där praktiskt taget all slags brottslighet har eskalerat, utom möjligen häststölderna. Det verkar bara bli värre och frågan är på vilka sätt det kan bli värre. Vad kan vi förvänta oss för slags brott, som inte går att leva med – något som skulle kunna kallas för systemhotande kriminalitet. Det finns därvid ett mönster. En mycket hög andel av brotten, i synnerhet de systemhotande, begås av utlänningar, invandrare och invandrares barn. Till mönstret hör också att svenskarna är i underläge. De som blir rånade är ofta ensamma och de som rånar är fler, kanske ett gäng. När det gäller barn, skrev Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl för inte så länge sedan om Generation Villebråd. Jag tänker som så många andra, i synnerhet barnföräldrar, att ett samhälle där inte ens barnens trygghet är säkrad, ett sådant samhälle går inte att leva i.

Kommer Sverige en dag att se ut som Sydafrika, där de allra flesta vita oftast bor i ”gated communities” alternativt flerbostadshus med säkerhetstjänster och kameror? Sydafrikas medborgare har fler säkerhetsvakter anställda än landets polis och armé tillsammans. Höga murar, taggtråd och hundar är alternativ för dem som inte har råd med privata säkerhetsvakter. Varje resa utanför den egna bostaden är riskabel. Smash-and-grab-artister strövar runt på gatorna och kan råna genom ett bilfönster på några sekunder. Turistområdena är starkt skyddade. Kapstadens strandpromenad är inte bara upplyst utan också noga bevakad av privata säkerhetsvakter. Där finns över 800 CCTV-kameror. De övervakas i ett kontrollcentrum, som kan skicka beväpnade säkerhetsvakter eller läkarhjälp till vilken plats som helst inom några minuter.

I andra delar av staden har ficktjuvar och gatubarn kontrollen. Besökare uppmanas att stanna kvar i välbesökta, väl upplysta områden. Utanför dessa områden kan det bli farligt på nolltid. Faktum är att de flesta sydafrikaner som bor i städer helst inte rör sig utomhus efter mörkrets inbrott, inte ens i sina egna stadsdelar. Många undviker helt att gå ut. De lever inomhus och förflyttar sig i bil från en säker miljö till en annan, exempelvis från en gated community till ett köpcentrum. Allt är bevakat.

Det är inte förvånande att många vita flyr ett så rigoröst kontrollerat liv. Mellan 2007 och 2015 lämnade 40 procent av landets vita miljonärer landet och de följs av många entreprenörer och högutbildade. Denna ”brain drain” drabbar Sydafrika hårt och allt tyder på att den kommer att förvärras i framtiden. Samtidigt flyttar många fattiga och outbildade migranter in från resten av Sydafrika.

Är det relevant för Sverige? Ja, det är det.

Det finns också en annan brottstyp som driver på den här utvecklingen: kidnappning. Det är en brottstyp som gör att den välbeställda befolkningen (alltså inte bara vita) väljer mellan att fly landet och att barrikera sig. I ett tidigare blogginlägg skrev jag om Alphaville utanför Sao Paulo, världens största gated community.

En invånare som länge varit emot att flytta till Alphaville men till slut ändå gjorde det, för att inte sätta sina båda döttrars liv i fara, förklarade:

Jag tycker att det finns något djupt artificiellt med att leva här. Vi bor bakom tjocka väggar omgivna av vakter, vilket ger oss en känsla av att vi lever i ett fängelse. Jag skulle definitivt föredra att leva och vara en naturlig del av samhället, men risken är för stor när du har två små tjejer.

Vill man ha färsk information om kidnappningar kan man se på Venezuela, där de är mycket vanliga. Venezuela är ett farligt land för alla. Nedanstående varning utfärdades i år av Svenska ambassaden där:

Omfattningen av våld i landet är hög och mordfrekvensen är en av världens högsta. Droghandlare och illegala beväpnade grupper är aktiva utmed gränserna mot Colombia och Brasilien.
Väpnade rån och överfall är de största säkerhetsriskerna i landet liksom kidnappning. Begränsad upprätthållande av lag och ordning råder. 
Stor försiktighet rekommenderas vid vistelse i storstäderna, framförallt i huvudstaden Caracas där våldet är som mest utbrett. 
Undvik att vistas på gator och torg efter mörkrets inbrott, liksom i städernas utkanter. Det bör undvikas att bära större summor i kontanter eller synliga smycken. Om möjligt använd inte mobiltelefon öppet på gatan då detta ökar risken för rån och överfall. Bilstölder är även vanligt förekommande.
Var uppmärksam på Caracas internationella flygplats, Aeropuerto Internacional de Maiquetía Simón Bolívar. Beväpnade rån mot resenärer har skett och det har rapporterats fall där falsk narkotikapolis försökt lura utländska resenärer på pengar. Transitresenärer på flygplatsen kan välja att övernatta på ett hotell nära flygplatsen för att undvika resan mellan flygplatsen och Caracas.
Endast auktoriserade taxibilar bör anlitas. Hotell och restauranger samt större köpcentrum kan ofta hjälpa till med att beställa taxibilar från kända taxibolag.
Kreditkort bör användas med försiktighet då risk finns att kreditkortet kopieras.
Resenärer till sjöss bör vara försiktiga i venezolanska vatten eftersom det rapporterats incidenter av sjöröveri, i synnerhet öster om Puerto La Cruz och mellan Venezuela och Trinidad.

Se texten som en varning för hur Sveriges framtid kan se ut. Dystopiskt? Ja, men vem kunde för trettio år sedan föreställa sig det Sverige som vi i dag lever i? Om ett drygt år är det val. Får de politiker som är ansvariga för det Sverige vi nu lever i fortsatt förtroende, så kan vi i morgon leva i ett land som liknar Venezuela. Eller Brasilien. Eller Sydafrika.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sverige klarar inte invandringen

Våren 2012 skrev Gunnar Sandelin och jag en debattartikel som vi först försökte få införd i Dagens Nyheter, därefter i Göteborgsposten. På den tiden trodde vi fortfarande att det var möjligt att föra en debatt kring den förda invandringspolitiken. Det misslyckades och hur det har gått vet vi. Den här artikeln skulle kunna vara skriven i dag, med den skillnaden att vi hade haft ännu fler misslyckanden att nämna – framför allt kriminella klaner och skjutningarna. Artikeln i sig är ett dokument över det senaste decenniets mediala och politiska haveri. Den berättar däremot inte om vad som drabbar dem som försöker påtala vad som sker – hur de brunsmetas och sparkas ut ur offentligheten. Läs och fundera lite över vad som (inte) kommer att hända under det kommande decenniet, om samma politiker som lett Sverige ner i rännstenen får fortsätta att styra landet. Det här skrev vi för drygt nio år sedan men det fick vi inte tala om för landets befolkning:

Sverige i topp
2012 beviljade Migrationsverket sammanlagt drygt 111 000 uppehållstillstånd/uppehållsrätter. Antalet asylsökande ökade med 48 procent jämfört med 2011. Jämför vi med våra nordiska grannar beviljade Sverige förra året åtta gånger fler permanenta uppehållstillstånd än Finland, fem gånger fler än Danmark och mer än dubbelt så många som Norge. Efter Tyskland och Frankrike är Sverige det land i Europa som tar emot flest asylansökande.

Under Irakkriget tog Sverige emot närmare hälften av alla irakier som flydde till EU. Vi har tagit emot flest somalier i västvärlden, och nu är vi det största mottagarlandet i hela Europa av syriska flyktingar. Vad gäller asylsökande per capita ligger Sverige sedan flera år tillbaka i topp i västvärlden.

När det gäller 2013 har prognosen över anknytningsärenden skrivits ned något, eftersom antalet somaliska anknytningar inte förväntas bli lika stort som tidigare. Siffrorna är dock osäkra och förväntas stiga om inbördeskriget i Syrien trappas upp eller sprider sig. Migrationsverkets prognos för i år ligger på drygt 100 000 nytillkomna asylsökande och anhöriga av alla kategorier.

Många analfabeter
Invandringen har efterhand ändrat karaktär. Ett brett spektrum av invandrare har ersatts av i huvudsak asylsökande från muslimska länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Dessa asylsökande är illa rustade för ett liv i det utpräglat högteknologiska Sverige. Arbetsförmedlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända och deras anhöriga högst har vad som kallas ”förgymnasial utbildning”. Det betyder att många är faktiska eller praktiska analfabeter, vilket gör det extra svårt för dem att hitta jobb på en arbetsmarknad där enligt Eurostat bara 2,5 procent av jobben är sökbara för dem. Detta till skillnad från övriga EU där utbudet för arbetskraft som helt saknar utbildning i snitt ligger på 17 procent. Sverige har med andra ord extremt få jobb att erbjuda de asylsökande och deras anhöriga som får stanna. Det redan stora sysselsättningsglappet på 27 procent mellan inrikes och utrikes födda i åldern 25-64 år ökar (SCB, 2012). Som den ansedda engelska tidskriften Economist konstaterade i februari i år kommer en stor del av de utomeuropeiska invandrare som får stanna i Sverige att permanenta sin försörjning via skattemedel.

21 procent är flyktingar
I media beskrivs alla asylsökande som ”flyktingar”. Detta är inte sant eftersom flyktingbegreppet är kopplat till Genevekonventionen och utlänningslagen. Av de asylsökande som fått stanna under Fredrik Reinfeldts period som statsminister fram till i år var 21 procent flyktingar. Väljer vi en längre period och tar 1980 som utgångspunkt, är motsvarande siffra avsevärt lägre, 10 procent. Nästan hälften fick stanna av humanitära skäl medan cirka en fjärdedel beviljades asyl som skyddsbehövande. (Migrationsverkets statistik är ofullständig under åttiotalets första del).

Under senare år har anhöriginvandringen varit cirka tre gånger så stor som asylinvandringen. Majoriteten av ansökningarna består av nyetablerade relationer. Det handlar alltså inte om familjeåterförening utan mest om partners som tas hit från de forna hemländerna. Här bör man notera att Sverige, vad vi har kunnat finna ut, är det enda land som tillåter att bidragsförsörjda får ta hit anhöriga, som också de med stor säkerhet kommer att försörjas via bidrag. Huvudregeln i det övriga Europa är att den som hämtar sin familj eller en partner också ska stå för försörjningen. Enligt migrationsminister Tobias Billström klarar mindre än en procent att försörja sig själva, av de anhöriga till de asylsökande som fått stanna.

Sverige är också det land som tar emot flest så kallade ensamkommande flyktingbarn. 2012 ansökte 3.600 om att få stanna. Drygt två tredjedelar inom denna kategori beviljades permanent uppehållstillstånd. Inget annat land är i närheten av dessa siffror. Huvudsakligen kommer dessa unga asylsökande från Somalia och Afghanistan. ”Unga asylsökande” är en mer korrekt term eftersom man, innan prövning har skett, varken vet om de är ensamkommande, kan åberopa flyktingstatus eller är minderåriga. Att det senare långt ifrån alltid är fallet har röntgen av handleder och tänder i våra grannländer tydligt visat.

Smuggling av asylsökande
Migrationen från fattigare länder till Europa är en storskalig och standardiserad verksamhet. Det betyder att de som söker asyl i Sverige nästan alltid köper hjälp av människosmugglare. Rikskriminalen beräknade 2010 att flyktingsmugglingen omfattade 90 till 95 procent av de asylsökande som kommer hit, då främst från Irak, Somalia och Afghanistan. Smugglarna förser de asylsökande med flyktberättelser som kan accepteras av mottagarlandets migrationsmyndigheter. De asylsökande avråds från att visa upp pass eller andra relevanta identitetshandlingar. Minst nio av tio asylsökande har därför vid ansökningstillfället under många år inte visat upp några giltiga pass för svenska myndigheter. Det är inte en human flyktingpolitik när Sverige urholkar asylrätten för de verkligt behövande genom att bevilja asyl till människor som vi inte med säkerhet kan säga vilka de är och vilka avsikter de har gentemot sitt nya hemland. Regeringen tiger och låtsas inte om problemet, alternativt är okunnig. Båda alternativen är lika illa.

Kommunpolitiker slår larm om en ohållbar situation
I september 2012 slog femton socialdemokratiska kommunalpolitiker i Stockholmsregionen larm om bostadssituationen. De uppmanade samtliga kommuner i Stockholmsregionen att vända ”upp och ned på alla bostadsföretag och leta rätt på rivningskontrakt, ombyggnadskontrakt och andra tillfälligt tömda lägenheter”. Bakgrunden är naturligtvis att det saknas bostäder. 2012 fastnade enligt Migrationsverket 6.000 personer med beviljade uppehållstillstånd på asylförläggningar. I år beräknas 9.000 fastna och för 2014 anges siffran till 16.000. Som Migrationsverkets generaldirektör konstaterat håller det inte i längden. Men det är inte bara bostäder som är problematiskt. Lämnar vi Stockholmsområdet och tar Katrineholm som exempel visar Socialstyrelsens statistikdatabas att de utrikes födda, som under 2011 utgjorde 14 procent av Katrineholms befolkning, konsumerade 67 procent av kommunens försörjningsstöd. Det är en representativ siffra. Under 2011 hade utrikes födda med avseende på försörjningsstödet (inklusive etableringsersättning) totalt en överrepresentation vad gäller hela landet på hela 8.6 gånger, jämfört med inrikes födda.

Vad kostar invandringen?
Den siffra som brukar lyftas fram är att invandringen kostar ungefär 40 miljarder per år. Den är inaktuell. När regeringens utredare Jan Ekberg gjorde sina senaste beräkningar för 2006 låg kostnaden mellan 43 och 58 miljarder per år. Några andra ekonomers beräkningar har resulterat i tresiffriga miljardbelopp. Ekonomidocenten Jan Tullberg, som är knuten till Handelshögskolan i Stockholm, har i vår kommande bok ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget) uppgraderat kostnaderna till drygt tre procent av BNP, vilket är cirka 110 miljarder per år. Då är vi uppe i nästan halva kostnaden för den totala hälso- och sjukvården i landet, eller en månadslön på drygt 23 000 kronor netto per förvärvsarbetande person. Tullberg menar att samhället borde minska invandringen och få de redan arbetslösa i arbete. Arbetskraftsinvandringen från utanför EU/Efta bekräftar till stor del detta: de senaste fyra åren har enligt Migrationsverket 43 procent av dessa arbetsinvandrare rekryterats till Sverige för att utföra okvalificerade arbeten, samtidigt som en halv miljon arbetslösa finns på hemmaplan.

Sammanfattning
I en intervju i Dagens Eko konstaterar nationalekonomen Assar Lindbeck att Sverige inte är rustat för en stor invandring och att vi går mot en situation där Sveriges kommuner inte kommer att klara vare sig att ordna bostäder eller arbete åt invandrarna. Han har rätt. Svenska politiker har tappat kontrollen över invandringen. Kostnaderna skenar, bostadssituationen är desperat, arbetslösheten växer och segregationen är närmast dramatisk. När Tobias Billström, som enda politiker i regeringen, antyder att ”vi måste diskutera volymerna”, dvs. invandringens storlek, möts han av massiv mediekritik och får inte ens stöd av sin partiledare. Det finns bara en möjlig slutsats. Om inte den utveckling som beskrivits ovan bryts kommer Sveriges status som välfärdsland snart att tillhöra historien. Allt detta beskriver vi detaljerat i vår bok som kommer ut i mitten av mars och som tar upp den ytterst kritiska situation som den omfattande asyl- och anhöriginvandringen försätter vårt land i.

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi

Gunnar Sandelin, socionom & journalist

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Finansmannen Gabriel Urwitz verklighetsfrånvända världsbild

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Tidningen Dagens Industri publicerade i slutet av juli en verklighetsfrämmande och substanslös hyllning av det mångkulturella samhället, skriven av finansmannen och forskaren Gabriel Urwitz. Jag skickade in en replik men har inte ens fått ett svar från debattredaktionen. Det är intressant, eftersom det går bra att komma med innehållslösa floskler i media, bara man är ett känt namn. Av den anledningen gav jag för flera år sedan upp ambitionen att bli publicerad på det mediala etablissemangets debattsidor. Inte minst därför har detta refuserade svar ett allmängiltigt intresse. Det är ett exempel på det offentliga samtalets ensidighet: Försvarar man det mångkulturella samhället kan man komma undan med vilka tomma och inställsamma fraser som helst. Det är godhetssignaleringen som är det viktiga.

Gabriel Urwitz konstaterar i sin debattartikel Sverige måste anpassas till sin nya demografi (DI 28/7) att 20 procent av Sveriges befolkning nu består av utlandsfödda, vilket är en större andel av befolkningen än i något annat land i EU och Storbritannien. Räknar vi med andra generationens invandrare har cirka 30 procent av befolkningen utländsk bakgrund.*

Han beskriver en positiv utveckling: Jag ser inte förändringen av Sverige till ett mer mångkulturellt samhälle som något negativt – tvärtom. Varför älskar så många svenskar att åka till New York? Sannolikt bland annat för att få uppleva och känna dynamiken och kraften i det mångkulturella samhälle som New York i högsta grad är.

Att försöka minska effekterna av de senaste årens politik är ogörligt: Det går inte att önska sig tillbaka till ett samhälle som inte längre finns.

Samtidigt noterar han att den stora invandringen dramatiskt har förvärrat problem inom skola, sjukvård, polis och kriminalvård och välfärdssystem, och kallar det för utmaningar av närmast krigsliknande dignitet, vilket motiverar omfattande insatser från politikerna.

På många områden krävs fundamentala förändringar för att anpassa Sverige till den nya demografiska situationen. /…/ Förändringen av Sverige kräver en total genomgång av hela den svenska modellen, argumenterar han.

Vilka ”fundamentala förändringar” som krävs framgår inte, men man anar att de är sådana att de skulle påverka många svenskars liv: deras boende, arbete, deras barns skolgång, sjukvård, pensioner och skatteuttag, och för de flesta negativt.

Kanske syftar han på de 40 klaner med utrikes bakgrund som styr den organiserade brottsligheten i Sverige, att bara drygt en tredjedel av invandrare från Mellanöstern och Afrika klarar av en självförsörjningsgrad som motsvarar EU:s fattigdomsgräns (12 600 kr netto/mån), eller att närmare 700 000 utrikes födda är helt eller delvis beroende av bidrag. Bara för att ta några exempel på att Sverige för vanliga människor blir ett allt fattigare och farligare samhälle att leva i.

Anpassningen av den svenska befolkningen till ”den nya demografin” måste enligt Urwitz ske genom att socialdemokrater och moderater samarbetar för att lösa de stora problem som finns. Att det är de som bär ansvaret för de problem av ”närmast krigsliknande dignitet” som den massiva invandringen under 2000-talet givit upphov till, nämns inte.

Samtidigt som de demografiska förändringarna knyts till utmaningar av närmast krigsliknande dignitet, så nämns inte någon av de förändringar som bör genomföras. Men sannolikt skulle de fundamentala förändringar han antyder, drabba de flesta av oss hårt, om än inte finansmän och riskkapitalister.

Urwitz inlägg håller inte den kvalitet man förväntar av DI-debatt. Det är präglat av påståenden som inte styrks, krav på åtgärder som inte preciseras, ett substanslöst och överslätande försvar för en bedrövlig utveckling och en arrogant överhetsattityd mot den befolkning som inte tillhör en ekonomisk elit. Argument som många svenskar älskar åka till New York har begränsad tyngd utanför en privilegierad miljö som gärna ser förändringar som de själva kan skydda sig mot.

Gunnar Sandelin
socionom & journalist

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.