Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 26

Svärdet och plogen

Jesper Strömbäck är en av alla dessa politiserade forskare som finns inom det svenska högskoleväsendet. Sedan 2016 är han professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet och har en stor produktion bakom sig. Hans CV innehåller enligt hans egen redovisning 150 böcker, kapitel och vetenskapliga artiklar. Liksom sin far är Jesper Strömbäck folkpartist. Sin politiska karriär inledde han i Sundsvalls liberala ungdomsförbund, där han var ordförande. På 1990-talet gjorde han sig bemärkt i en tevedebatt genom att förespråka fri invandring och öppna gränser. Nyligen twittrade han:

Självklart är jag som vit man, hetero och svenskfödd priviligierad i Sverige. Ingen med någon som helst insikt om hur samhället fungerar kan förneka det.

Mot detta påstående kan man ställa en kort redogörelse för vilka svårigheter en vit priviligierad man kan möta, när han hoppas på att få ett jobb. Journalisten Ivar Arpi berättar på sin blogg:

Mitt vikariat var på en ledig tjänst, och utifrån hur mycket mina artiklar lästes och spreds såg mina chanser goda ut att jag skulle få en tillsvidareanställning. Men när tjänsten väl utlystes tog min chef ett snack med mig: “Ivar, du kan inte få jobbet. Vi tar bara in kvinnor på intervju.” Samma sommar lovades jag ett vikariat på en liberal ledarsida. Men dagen efter ringde den politiske chefredaktören upp och drog tillbaka erbjudandet: “Chefredaktören vill ha en kvinna.” När jag väl fick ett vikariat sade chefen: “Ja, nu har jag ju haft kvinnor de senaste gångerna, så nu kan jag nog ta in dig.”

Detta, och en hel del annat med liknande förtecken, har jag varit med om inom den borgerliga sfären. Jag är inte ensam. Mellan skål och vägg är det en illa dold hemlighet hur det går till egentligen. Flera av dem som antingen kvoterats in eller kvoterats ut är själva motståndare till kvotering – åtminstone utåt sett. De chefer som har kvoterat har i vissa fall argumenterat mot kvotering i den offentliga debatten, samtidigt som de tillämpat den inom den egna organisationen. Man spelar spelet för att hålla sin egen rygg fri. Att de berättat för mig, att jag ens fått höra hur de resonerat, har att göra med att jag har förväntats förstå. “Det är såhär det är nu, det är nya regler som gäller”. 

Under 2011 – 2013 var Jesper Strömbäck kanslichef och huvudsekreterare för regeringens Framtidskommission, som leddes av statsminister Fredrik Reinfeldt. Dess uppdrag var att identifiera vilka utmaningar Sverige kommer att stå inför 2020 och 2050, med särskilt fokus på utmaningar kopplade till den demografiska utvecklingen, hållbar tillväxt, integration, migration, jämställdhet och demokrati samt social sammanhållning. I rollen som huvudsekreterare skrev han Framtidskommissionens slutrapport Svenska framtidsutmaningar (DS 2013:19), vilken förutom områdena ovan även behandlade globalisering och teknikutveckling.

Vid sidan av forskningen driver Jesper Strömbäck det egna företaget Corestad AB. Han erbjuder föreläsningar och rådgivning när det gäller bland annat förändringsprocesser, omvärldsbevakning, framtidsanalyser och politisk kommunikation.

Det som får mig att skriva denna bloggtext är att Jesper Strömbäck påstår att det inte finns något vetenskapligt stöd för idén att ”medierna mörkar”, en slutsats som han drar efter att bland annat ha använt Expo som källa. Kanske går det som det heter i en kommentar på Flashback: ”Hans fina forskning kommer en dag att förpassas till historiens skräphög, samman med all annan övergiven ’vetenskap’ som framtida paradigmskiften gjort meningslös.”

Jesper Strömbäcks påstående är problematiskt i flera avseenden. För mig och Gunnar Sandelin, som åren 2013 – 14 gav ut två tjocka böcker med omfångsrika notapparater och titeln Invandring och mörkläggning I-II känns det som om Jesper Strömbäck inte riktigt är orienterad i den litteratur som finns. Man kan därför ställa frågan vad som i Jesper Strömbäcks ögon framstår som relevant forskning.

Till detta kan man lägga att om en forskare eller ett forskarlag sökte finansiering för ett projekt betitlat Mörklägger medierna invandringens konsekvenser? är det inte särskilt troligt att de skulle beviljas anslag från någon av de statliga fonder som finansierar merparten av all forskning som bedrivs i Sverige. Och för att fortsätta med tankegången: Om de fick pengar och genom sin forskning kom fram till att medierna mörklägger (det enda rimliga resultatet) så kunde de därefter få lov att se sig om efter någon annan försörjningskälla. Åsiktskorridorens alla journalister, politiker och forskare skulle möta rapporten med en massiv tystnad. Om detta visade sig omöjligt, så skulle vi få läsa om hur moraliskt klandervärda de var. Gick det inte att attackera själva forskningen, så skulle forskarna ändå vara fritt villebråd för personangrepp. Och därefter tystnad.

Eftersom det handlar om medierna är det nog ändå mer poängfyllt att lyssna till vad framträdande journalister själva har sagt, än att fråga en folkpartiprofessor. Men först en politiker, Birger Schlaug som är f.d. språkrör för Miljöpartiet:

Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem.

Janne Josefsson: Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.

Janne Josefsson: Jag tillhör en yrkesgrupp som har förskönat det riktigt ordentligt skulle jag vilja säga och har hållit inne med väldigt mycket, och dolt mycket. Det är ett av de värsta sveken som vi journalister har gjort oss skyldiga till under de åren jag har jobbat i alla fall.”

Yrsa Stenius: Under den troskyldiga perioden av Sveriges omvandling till så kallat mångkulturellt samhälle gällde runt om på landets tidningsredaktioner en oskriven men sträng pressetisk regel: När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till.”

Susanna Popova: Thomas, du och jag var båda två i slutet av 80-talet på en konferens för journalister där man på allvar diskuterade om det var dags att ta av locket för rapporteringen om brottsligheten bland invandrare eller om locket skulle ligga på.
Thomas Gür: Min uppfattning var väl att på den konferensen var det du och jag som ansåg att man skulle ta av locket medan alla andra ansåg att det var jättefarligt att lyfta av det här.

Gunnar Sandelin: Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska ”vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven”. För att en nyhetssändning skulle bli en ”bra show” var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.

Göran Skytte: För tio år sedan fanns det en regel som sade: journalister skall vara ytterst återhållsamma med att publicera negativa uppgifter om invandrare. Det ansågs t ex olämpligt att publicera statistik om invandrare och bidrag, invandrare och kriminalitet, etc. Syftet med denna regel var (som alltid i Sverige) gott och välmenande. Etablissemanget trodde att sann men negativ information skulle göra folket till invandrarhatare och rasister. Genom att inte publicera sådana uppgifter ville man skydda svenskarna från skadliga tankar och invandrarna från skadliga svenskar. I toppen av samhället bland politiker och massmediala makthavare – etablissemanget – kunde man därigenom berömma sig av humanism, omsorg, solidaritet.

Jesper Strömbäck är inte ensam som öppet politisk professor i Sverige. Ett par andra namn är Ulf Bjereld (Göteborg, statsvetenskap) och Stefan Jonsson (Etnicitet, Linköping). Detta är forskare som missbrukar sitt förtroende och levererar politik, under sken av att det är forskning. I klarspråk: De är korrupta och undergräver genom sitt missbruk forskningens anspråk på att hederligt och, så gott det nu går, leverera sanningar och tillförlitliga slutsatser.

Max Weber (1864 – 1920) är ett av sociologins största namn. En av hans mest berömda föreläsningar bär rubriken ”Vetenskap som yrke”. Där skiljer han mellan politikern och den akademiska forskaren/läraren. För politikern är ord och begrepp vapen som riktas mot politiska motståndare; ett slags verbala svärd. För forskaren däremot, är orden och begreppen ”plogbillar för att luckra upp det kontemplativa tänkandets mylla”. På initiativ av den svenska regeringen pågår det en intensiv smidesverksamhet vid svenska högskolor. Fler plogbillar ska smidas om till svärd.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Staten och klanen

Staten och klanen är samhällets två alternativa organisationsformer. Klanen är den äldre, för att inte skriva urgamla, formen. Det är också en organisationsform som kan fungera inom en svag stats revir. Vi ser i dag hur i synnerhet kriminella klaner utmanar det svenska våldsmonopolet. Dessutom kan klanen konkurrera med, och vinna över en stat, som inte förstår att våldsmonopolet är den grund som rättssamhällets auktoritet vilar på.

Den svenska statens våldsmonopol är försvagat genom ideologisering, vilket i går visades genom Försvarsmaktens helsidesannons i svensk press, som stöd för Pride. Försvarsmakten ser värdegrunden som en av sina viktigaste uppgifter. Att delta i Prideparader har därför ett högt symbolvärde.

Omdömeslösheten och naiviteten skrämmer. Försvarsmakten ska inte värna ideologiska projekt utan nationen. Om den dagens kommer, ska den vara optimalt förberedd för denna uppgift och absolut ingenting annat. Kritiken gäller därför också den könskvotering som leder till att militär och polis, typiskt manliga revir, får sina våldskapital reducerade. Idealt sett ska där, enligt regeringens direktiv, finnas lika många kvinnor som män. Likaså finns det en förvirring inom dessa våldsmonopolets myndigheter rörande såväl metoder som mål. Straff kallas inte för straff utan för vård – kriminalvård. Polismakten kan, som ett alternativ till straff, våld och hot om våld, bjuda på kaffe och bullar.

Utan rättsskipning kan inte samhällsordningen upprätthållas. Också klanen förfogar därför över ett våldskapital och ser som sin uppgift att via rättsskipning skapa ordning. Alternativet är kaos eller anarki, former av ordning (eg. oordning) som gör livet farligt, kort och rent allmänt svårt för invånarna.

Den stora och avgörande skillnaden mellan staten och klanväldet, som består av många klaner, är att staten – såväl den demokratiska som den totalitära – bygger på ett rättsväsende med skrivna lagar, medan relationer är klanens fundament. Staten är opersonlig och ser medborgarna som fristående individer. Staten har också en ideologi, vilken kan utgöras av en religion eller, som i Sverige, av en värdegrund plus ett antal fundamentala rättigheter som religionsfrihet, tryckfrihet och åsiktsfrihet. En klan har inte någon ideologi. Den är pragmatisk och agerar med klanens bästa för ögonen. Medan staten bygger på legalitet, grundas klansamhällen på lojalitet.

Sverige är ett land där klanlojaliteten importerats tillsammans med massinvandringen. Etniska svenskar har svårt att förstå att klanen har något att erbjuda, eftersom tillhörigheten förutsätter underkastelse. I klansamhället går alltid kollektivets bästa före individens. En individs sociala värde är beroende av den upplevda hedern eller skammen hos den familjegrupp man tillhör. Medlemmarna är inte individer utan någons syster, bror, kusin, syssling, brylling, mor eller son. Det leder till en mycket stark social kontroll. Individen måste hindras från handlingar som vanärar och drar skam över klanen. I synnerhet utgör unga människors längtan efter sexuell frihet och parbildningar baserade på kärlek ett hot mot klanens existens och överlevnad. I klansamhället är kvinnans främsta uppgift att bevara blodslinjen på fädernet, det vill säga att reproducera själva klanen. Vad är det då som gör klanen attraktiv? Främst är det nog att den som tillhör en klan inte är ensam. Klanen ger samhörighet, sammanhang och historisk kontinuitet.

Klaner är något som vi är bekanta med genom amerikanska filmer om den italienska maffian, där mafiosos prestige baseras på hur många och viktiga personer man mördat. Vi känner också klanen genom det hedersvåld, inbegripet mord, som unga kvinnor utsätts för i klanbaserade gemenskaper. Hedersmord är en form av rättsskipning som vi i Sverige, trots feministernas kunskapsbefriade motstånd – (det finns inga särskilda hedersmord, alla karlar är av samma skrot och korn) – lärt oss att se som en väg att upprätta en klanansluten familjs heder. Det kan också handla om att undvika fiendskap mellan olika klaner. När en man eller kvinna skymfats eller dödats är det släktingarnas plikt att utkräva hämnd. För att undvika fiendskap – och därmed blodshämnd – kan därför en klan eller familj känna sig tvingad ta livet av en av sina egna medlemmar. Endast på det sättet kan freden bevaras.

Den som föds som medlem av en klan socialiseras in i dess ordning, i det inre samspelet, i den hierarki och i de riter och regler som traderas mellan generationerna och håller klanen vid liv. I antologin Klanen (Timbro 2019) skriver Mark S. Weiner att det finns ett stort antal fördelar med att organisera samhället i klaner. Klanstyret genererar värden som solidaritet och social rättvisa, värden som i många moderna, liberala samhällen är mycket svåra att vidmakthålla. Samhällen som styrs genom klaner kan vara varma, inkluderande gemenskaper som eftersträvar relativ jämlikhet (s. 242).

En spridd uppfattning är att klaner, i motsats till den demokratiska staten, är auktoritära och hierarkiskt uppbyggda. Det är emellertid tvärtom. Demokratiska stater har en formell och hierarkisk byråkrati, vars direktiv ska åtlydas av medborgarna. Klaner har en platt organisation och beslutsfattandet bygger på konsensus. Ledarna är snarare betrodda män än tyranner. Deras uppgift är inte att peka med hela handen utan att medla, förhandla och fatta kloka beslut.

Klanens ordning är förankrad i historien och kan bara upprätthållas genom att besluten följer traditionen: ”Så här ska man göra”. Detta till skillnad från statens ordning. Den baseras på en nedskriven rättsordning, som ständigt justeras enligt fastslagna regler och principer. Här är de båda rättsordningarna totalt inkompatibla. Att klanstrukturen är bunden till personer är helt oförenligt med statens grundläggande principer. Mark S. Weiner skriver i den ovan nämnda antologin:

Tänk dig att du vill köpa en bostad. Tänk dig att när du besöker banken är din chans att få ett lån i hög grad beroende inte bara av din egen inkomst, utan dessutom på anseendet hos var och en av dina familjemedlemmar vad gäller ekonomisk redlighet – och du har en kusin som är benägen att göra dåliga val i livet (du älskar honom fortfarande, men hans livsföring lämnar en hel del i övrigt att önska). Vad skulle hända om den kusinens dåliga val bestämde din egen ekonomiska ställning gentemot långivaren? Eller om de faktiska tillgångarna på ditt bankkonto var beroende av din kusins ekonomiska beslut? Sådana mönster för ekonomiska relationer skulle skapa ett utomordentligt starkt incitament för dig att bevaka alla dina familjemedlemmars ekonomiska beteenden.

Gruppheder och skam fungerar ungefär på samma sätt. En persons sociala värde och hans eller hennes förmåga att utöva sin vilja i världen beror på det sociala värdet, hedern, hos varje familjemedlem. En kultur av gruppheder och skam uppmuntrar därmed klanmedlemmar att bevaka varandra i stor omfattning – och detta har praktisk betydelse för klanstyrets struktur (s. 245).

I Violence and the Sacred (1972) skriver den franske filosofen René Girard om rättssamhället som en av mänsklighetens stora landvinningar. Utan ett fungerande rättssystem går det inte att sätta stopp för klansamhällets ständigt pågående vendettor. Rättssamhället sköter om hämnden och har våldsmonopolet. Någon har begått ett brott men brottsoffrens släktklan får inte hämnas. Rättssamhället träder emellan och straffar förövaren. Också den som tar lagen i egna händer straffas.

Betydelsen av att förhindra blodshämnd tas upp på många ställen i bibeln: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren”. Eller som det mer dramatiskt formuleras i Psaltaren 94:1: ”Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans”. Här skiljer sig bibeln från koranen, som bejakar Qisas, blodshämnden. Också i Norden har vi haft både klansystem (ättesamhället) och blodshämnd. De isländska sagorna ger ett rikt material. Njals saga kan läsas som en berättelse om blodshämnd.

I dagens Europa är Albanien mest känt för att tillämpa blodshämnd. Landet har en lagsamling från 1400-talet, kanun, som ger en familj rätt att begå ett mord, om någon i familjen dödats eller förolämpats. När kommunistregimen kollapsade 1991 kom kanun tillbaka med förnyad kraft. Varje år lär omkring 3.000 personer mista livet i olika albanska släktfejder.

Vi har också fått se den albanska blodshämnden praktiserad i Borås. Nyårsafton 2013 sköts tolvårige Arben i en blodsfejd, som inletts 14 år tidigare i Albanien. En kontrakterad mördare fyrade av tre skott i ryggen på Arben och försökte därefter fullborda illdådet genom att hugga honom i halsen med en kniv. Flera inre organ skadades men Arben överlevde, efter sex veckors sjukhusvård. Mordförsöket fick större uppmärksamhet i Albanien än i Sverige. I såväl landets största tidning som i teve intervjuades inte bara Arbens anhöriga utan också den man som påstods ha beställt attacken.

Blodshämnden bland finska romer, som så gott som enbart bor i Finland och Sverige, är med referens till folkgruppens storlek förmodligen världens mest dödliga tradition. I facklitteratur, offentlig debatt och i det allmänna medvetandet är informationen obetydlig, i synnerhet i Sverige.

Under de senaste 50 åren har omkring 100 mord begåtts i Sverige och Finland, bland de finska romerna. Under samma tid har minst lika många försök till mord och dråp skett mellan dem. För de finska romerna i Sverige fanns för några år sedan sammanlagt 29 domar gällande dödligt våld, utdömda i svenska domstolar under dessa 50 år. Det tillkommer antagligen fem till tio domar med finska romer som gärningsmän, där offren inte varit romer. Dessa är svårare att hitta än domar mellan finska romer, då dessa mord ofta i tidningsartiklar beskrivs som släktfejder. Ungefär hälften av alla fall av dödligt våld, där finska romer är gärningsmän, drabbar andra finska romer.

Det är svårt att tro att det finns någon folkgrupp i världen, där antalet mord med motiv som heder och blodshämnd är lika högt, som bland de finska romerna — varken historiskt eller i nutid. Inte förr bland korsikanerna eller sicilianarna, och inte i nutid bland albanerna, tjetjenerna, afghanerna, mhallami-folket, syrianerna eller somalierna.

Här är emellertid kunskapen fragmentarisk. Man skulle önska att Brottsförebyggande Rådet intresserade sig för blodshämnd. I vilken utsträckning förekommer det i det mångkulturella Sverige? Emellertid, utredningar som riskerar att leda till politiskt inkorrekta slutsatser anses inte ligga inom myndighetens uppdrag.

Med tanke på att klanstyret bygger på biologiska släktband kommer dess attraktivitet aldrig att helt försvinna. I länder där staten är svag och förlorat en stor del av sin legitimitet, till exempel Argentina och Grekland, förlitar sig allt fler på klaner och nätverk uppbyggda efter klanens principer, för att trygga tillvaron. Abdi-Noor Mohamed har i den ovan nämnda antologin skrivit en avslutade text med titeln Från klan till stat. Den varning han där utfärdar bör tas på största allvar. Det finns ingen regeringsstruktur eller -institution som är immun mot klanerna. Han menar att klanerna och nätverk uppbyggda efter klanens principer fungerar som en cancer inom staten. Klansystemet är kort sagt statens fiende nummer ett.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En söndagsmorgon i juli år 2021

Först läser jag om Ungern, detta land som alltid beskrivs som odemokratiskt i svensk press. Nu har en stor Prideparad dragit genom Budapest. Jag kan inte tolka det som annat än att i Ungern är det tillåtet att ha andra uppfattningar än regimen – vilket betyder att landet är mer vidsynt än Sverige. Här är det omvänt, den som argumenterar mot HBTQ-rörelsen – för den som läst på lite om hur könsdysforin sprider sig bland unga människor finns det goda skäl att göra det – bereds ingen plats i den svenska offentligheten. Inte heller tycks det spela någon roll för svenska journalister att Viktor Orbán tänker anordna en folkomröstning om den nya lagen, som vänder sig mot HBTQ-undervisning och propaganda. Landet är odemokratiskt, punkt slut.

Jag kan just ingenting om Ungern, men jag vet vad demokrati är och jag kan inte förstå annat än att Viktor Orbán också vet det – långt bättre än svenska journalister och politiker, långt bättre än EU:s maktelit, som sitter vid köttgrytorna utan att vara tillsatt i något som ens har varit i närheten av att kunna kallas för en demokratisk valprocedur.

Sedan läser jag en kort artikel där journalisten, efter att ha kallat Polen för ett hot mot demokratin, konstaterar att det ändå finns hopp. Kanske den nuvarande regimen röstas bort i nästa val. Snacka om att inte förstå vad demokrati är för något! Det är verkligen Kindergarten när man sätter likhetstecken mellan demokrati och den politik man själv gillar. Allt annat är odemokratiskt. Det påminner mig om en praktblaffa som en statsvetarprofessor klämde ur sig och som journalisten Mustafa Can citerade med gillande, nämligen att kärnan i demokratin inte är kompromisserna utan framtiden – just den som fattas oss i dag: ”Bilder av framtiden som vi kan tro på, även i de stunder när politikens realiteter känns svåra och oöverkomliga”.

Därefter läser jag i DN om en äldre frireligiös man som hjälpt asylsökande i trettio år. Nu vill han inte längre rösta på KD på grund av partiets migrationspolitik. Jag fastnar för att den mannen bor i Filipstad, en konkursfärdig kommun, en bland dem som drabbats hårdast av migrationens konsekvenser. SVT:s Uppdrag Granskning gjorde 2019 ett reportage. Det pågick då ett kommunalt uppror därför att kommunen hade gått ner sig totalt, efter att ha tagit emot för många immigranter. Filipstad var en av ett hundratal kommuner som helt enkelt inte har de ekonomiska resurser som krävs för att integrera nykomlingarna. Men det handlar givetvis inte bara om ekonomi utan också om en utebliven integration. Ungefär 80 procent av dem som har rötter utanför Europa var arbetslösa samtidigt som det fanns gott om jobb i Filipstad, inte bara i industrin utan också i skolan och vården.

– Men vem anställer de arbetslösa analfabeterna, frågar sig Annicka Carlsson, verksamhetssamordnare på Arbetsförmedlingen, retoriskt och ger svaret själv i nästa andetag.

– Det finns ingen efterfrågan på såna.

Kostnaderna för de nyanlända skenar i många kommuner. För Filipstads del innebar de ett underskott på knappt 30 miljoner kronor 2018 och i år ökar underskottet ytterligare.

Den här mannen som vill överge KD bor som sagt i Filipstad. Rimligen vet han hur illa det är ställt, men kan tydligen inte koppla samman kommunens prekära belägenhet med sitt eget behov av att vara god och göra något meningsfullt av sitt liv. Sådana människor är det fullt av i Sverige.

Jag fortsätter med att läsa en lång artikel i SvD, baserad på en intervju med Bulletins chefredaktör Andrew Rosenthal, tidigare chef för New York Times ledarsida, vilket väl är ungefär det finaste man kan bli som journalist. Det är en egendomlig rekrytering eftersom han inte bor i Sverige, inte kan något om Sverige och inte heller talar svenska. Han har zoomkontakt med redaktionen och läser Googles´ översättningar av artiklarna. Andrew Rosenthal har ändå förstått vad som händer i Sverige och menar att landet omvandlas ett flyktingläger av samma slag som Gaza, eftersom de som kommer varken integreras eller får någon egentlig del i landets kultur. Han säger det många andra också ser, att Sverige blir ett allt farligare land att leva i:

Du kan inte ha människor under konstant segregation. De kommer att revoltera. Du måste komma ihåg att många kommer från radikaliserade delar av världen där religionen är stark. Det finns många runtom i världen som gladeligen skulle ge dem vapen. /…/ När du kommer till tredje och fjärde generationens invandrare som inte känner hopp, vart ska de vända sig? De kommer att vända sig till religionen, familjen, klanen och skapa en separat maktstruktur i landet.

Jag kopplar samman det Andrew Rosenthal säger med en text från fnordspotting där man bland annat kan läsa:

Att de nordeuropeiska länderna och deras döttrar på andra världsdelar blivit rika beror på att invånarna i dessa länder utmärkt sig för protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och en mycket särpräglad form av egalitär individualism som möjliggjort den ur ett antropologiskt perspektiv mycket abnorma frånvaron av klaner. Att länder i Mellanöstern och Afrika däremot är fattiga och dysfunktionella beror i mångt och mycket på att de är de nordeuropeiska ländernas diametrala motsats; den protestantiska arbetsmoralen lyser med sin frånvaro, tidspreferensen är väldigt hög och starka klanlojaliteter omöjliggör välfungerande institutioner. De väldigt markanta skillnaderna i livskvalitet och stabilitet som därmed uppstår mellan dessa regioner skapar därför starka incitament för människor från Mellanöstern och Afrika att migrera till Nordeuropa, men i denna migration finner vi också en olöslig självmotsägelse.

För de personer som invandrar till Nordeuropa är nämligen protestantisk arbetsmoral, låg tidspreferens och egalitär individualism i regel inte kulturella uttryck som utövar någon som helst attraktionskraft. Att de invandrar beror på att den rikedom och stabilitet som blir resultatet då andra människor är stöpta i en sådan kultur utövar en oemotståndlig lockelse på dem, men själva har de inte för avsikt att bli en del av denna kultur. Väl i Nordeuropa upprätthåller de allra flesta invandrare från Mellanöstern och Afrika den religion, den arbetsmoral, den tidspreferens och den syn på klanvälde de fostrats in i, vilket inte bara leder till att de själva inte kan bli en del av den nordeuropeiska framgångssagan, utan också till att deras närvaro undergräver den ömsesidiga tillit och strävsamhet som utgjort förutsättningarna för denna. Invandrarna trivs alldeles utmärkt med sin egen kultur, och vad som lockar dem med den nordeuropeiska är bara de sekundäreffekter de själva inte har för avsikt att bidra till.

Annorlunda uttryckt, att Nordeuropa utövar en så stor lockelse på migranter bottnar paradoxalt nog i just det faktum att nordeuropéernas kultur är i grunden inkompatibel med migranternas. Människor från Mellanöstern och Afrika söker sig inte till Nordeuropa trots de kulturkrockar som uppstår, utan just för att de respektive kulturerna är så i grunden oförenliga med varandra. De invandrare Nordeuropa lockar är precis de människor som inte är beredda att bidra till den rikedom och stabilitet som byggts upp i regionen, utan tvärtom de människor vilkas syn på klaner, gemensamma institutioner och arbete av nödvändighet kommer erodera förutsättningarna för samma institutioner, gemenskap och arbetsmoral. När en kritisk massa av invandrare från Mellanöstern och Afrika bosatt sig i Nordeuropa kommer de, genom sin närvaro, omintetgöra precis de kulturella förutsättningar som var anledningen till att de sökte sig till Nordeuropa från början, varför varken deras eller nordeuropéernas ättlingar kommer kunna få ett bättre liv än vad de hade fått om de stannade kvar hemma.

Om processen får fortgå kommer Nordeuropas länder med tiden att bli lika dysfunktionella och fattiga som sina motsvarigheter i Mellanöstern och Afrika, vilket paradoxalt nog också kommer få till följd att de personer som invandrat till dessa länder förlorar de fördelar de uppnått genom att göra detta. De fördelar för fattiga människor som invandringens tillskyndare åberopar kommer med andra ord snabbt gå om intet till följd av samma invandring, varefter inga sådana fördelar längre kan uppnås. De fördelar invandringen erbjuder invandrarna själva är med andra ord ytterst kortvariga, men det pris andra kommer tvingas betala för nämnda kortvariga fördelar är däremot inte bara skyhögt, utan kommer därtill få bäras av väldigt många generationer.

Alla som vill kan se kontrasten mellan den information som systemmedia serverar i de största och finaste av Sveriges dagstidningar och det som en giftstämplad blogg som Fnordspotting förser sina läsare med. Den säger oss något om framtiden för svenska medier. Synd att inte journalisterna tycks inse vad som händer. Det är deras framtid som går i graven.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kompetens, intelligens och lydnad.

Ett tag har jag funderat på hur jag ska hantera det tema som rubriken avser att täcka. Dels har jag ett antal pusselbitar, som inte riktigt passar samman, dels vill jag formulera min tankegång så att jag inte framstår som skrytsam. I impression management ingår ju konsten att framställa sig själv i bästa möjliga dager, men det finns alltid risk för att det baktänder. Nå, jag börjar med att bita huvudet av skam med påståendet att jag behärskar hantverket i min profession. Sedan funderar jag lite på om jag ska skriva att jag är ”väldigt klyftig” också, men nöjer mig med att skriva ”ganska klyftig”.

Dessa båda påståenden står på rätt solid grund. ”Kompetent” kan översättas till ”högpresterande”. Jag vet inte hur många forskningsrapporter och andra böcker jag skrivit, men tror att, tillsammans med en del skönlitteratur, kan det vara så många som sjuttio. Min första akademiska examen, fil. kand., som beräknas ta sex terminer, läste jag in på tre, samtidigt som jag arbetade så gott som fulltid som assistent åt en pensionerad professor. Det finns mera som jag kan skryta med, men det kanske räcker.

När det sedan gäller intelligensen så handlar det om ett oväntat resultat. Jag var nämligen väldigt dålig i plugget. Jag hade några bra betyg, men det mesta var under medel och tidvis skolkade jag rätt mycket. Det var inte så att jag kände mig otillräcklig, mitt självförtroende var det inget fel på, det var bara så urbota tråkigt och ofta också förutsägbart.

Skolan var så uppdelad att från fjärde, femte eller sjätte klass skildes agnarna från vetet. De som hade bra betyg fick fortsätta i läroverk, de med dåliga fick gå ut enhetsskolan – som den kallades, med inspiration från Östtyskland. När jag gick sjätte klass och det var sista chansen att komma in i läroverk, fick jag ett felaktigt slutbetyg från min lärare. Hon ljög helt enkelt! Jag hade på intet sätt förtjänat de fina betygen, och fick aldrig heller någon förklaring. Det måste ha varit så, att hon såg något hos mig som ingen annan såg, i varje fall inte jag själv. Inte gick det bra i läroverket heller. Jag tog en usel realexamen och började därefter jobba som verkstadsbiträde, truckförare och klackskomakare i en tunnelbanestation. På det sistnämnda jobbet tog jag mig faktiskt samman och läste på lediga stunder som privatist in en hel radda med studentbetyg. Nu gick det lite bättre. Jag har ingen studentexamen men hyfsade studentbetyg och de räckte gott och väl, så att jag skulle bli antagen på universitetet.

Nå, tillbaka lite i tiden, till det dåligt skötta skolarbetet. Min oroliga ensamstående mamma undrade vad det skulle bli av mig och hon lät mig som tonåring gå igenom en tredagarstest på något som jag vill minnas kallades för Psykotekniska Institutet. Psykologer utsatte mig för diverse tester som jag tyckte var generande lätta. Lite överraskande kom de fram till att jag var påtagligt intelligent och att psykolog vore ett lämpligt yrkesval. Det tyckte jag nu inte alls. Jag ville bli författare, men allra helst fältflygare och rallyförare.

Nu till ”lydnaden”, som är den egentliga anledningen till att jag skriver den här texten. Mina föräldrar var från Stockholm, men min farsa (han var en riktig skitstövel) hade fått jobb i Örebro, så det var där vi bodde, när de skilde sig. Året var 1946, jag var tre år och min syrra nio. Det rådde bostadsbrist men min mamma ville flytta tillbaka till Stockholm, där hon i sin prekära situation hade bättre chans att klara av sitt liv. Jag var fem och syrran elva när hon lyckades byta till sig en tvårummare i ett smalhusområde i Bromma, där jag växte upp.

Jag blev vad som senare kom att kallas för ett maskrosbarn. Min farsa var helt försvunnen och betalade inte underhåll. Min syrra levde sitt eget begynnande tonårsliv och ville inte alls ha någon lillebror att släpa på. Min mamma jobbade som kanslibiträde på diverse statliga institutioner, bland annat Långholmens fängelse. Hon åkte tidigt om morgnarna och kom efter övertidsarbete hem sent om kvällarna. Vi hade en väldigt dålig ekonomi och jag växte upp utan leksaker. Jag var ett busigt och olydigt barn. Flera andra barn på den gatstump där vi bodde fick inte leka med mig.

Min egen minnesbild är att jag hade en lycklig barndom och att socialdemokratins folkhem bjöd mig på en klassresa, som jag förmodligen inte hade fått göra, om jag var född på den här sidan av 1960-talet. Jag har aldrig känt behovet av att gå i psykoterapi eller på annat sätt pyssla med min själ och utreda min barndom. Allting var jättebra! Och det har ju sedan gått jättebra i livet för mig!

Emellertid, under det senaste året har jag börjat ifrågasätta den här bilden. Har det verkligen gått så bra? Om jag nu var så klyftig och högpresterande, varför gick det dåligt i plugget? Och jag har visserligen blivit förklarad professorskompetent, lett forskargrupper och innehaft såväl gäst- som forskarprofessurer, men varför har jag aldrig fått någon av de fasta professurer jag sökt, trots att jag i flera fall både som lärare och forskare har varit tydligt bättre meriterad än mina konkurrenter?

Inte har jag väl egentligen gjort någon klassresa heller. Och frågar man de etnologer som nu är verksamma vid Sveriges högskolor vad de tycker om mig, om de nu alls känner till mig, så tror jag att en majoritet av dem har mycket starka åsikter, och de är absolut inte positiva. I den svenska offentligheten, inbegripet den akademiska, är jag en icke-person.

Det har egentligen inte alls gått så bra för mig, som det borde ha gjort och jag tror mig numera veta svaret. Se på rubriken en gång till. Den är ett felaktigt konstruerat framgångsrecept. Den rätta ordningen är den motsatta. Först lydnad, därefter kompetens och sist intelligens.

Jag har aldrig lärt mig att lyda och det är faktiskt det allra viktigaste. Kompetens är väldigt bra för den som vill göra karriär – det vill säga nå sin egen inkompetensnivå. Intelligens är en bra och ibland nödvändig förutsättning för kompetens, men hög intelligens är ofta problematiskt, därför att den kan ställa till besvär. Även om det långt ifrån alltid stämmer, så ser den som är högintelligent mer dumhet och inkompetens, än den som inte är lika smart. Lydnad och hög intelligens är två kvaliteter som inte trivs så bra i varandras sällskap.

Så funderar jag på nytt över mitt liv. Det kanske inte enbart var en lycklig klassresa? Dock vidhåller jag att min maskrosbarndom var en lycklig och lyckad tid. Jag lärde mig att lita till mig själv. Jag var inget tafatt barn som behövde hjälp från mamma eller pappa. Jag kunde redan vid sju-åtta års ålder laga mat någorlunda, så att jag slapp gå hungrig. Och visserligen var jag både lortig och snorig men jag kunde ta hand om tvättstugan, sortera tvätt och packa centrifugen rätt – för att ge några exempel på sådant som barn sällan kan. Men så var det det där med skolan. Där skulle man lyda. Man skulle komma i tid, sitta stilla, räcka upp handen, göra hemläxor och allt vad det nu var. Jag förstod aldrig poängen. Det var först när jag helt själv fick ta ansvar för det som skulle göras, som det gick bra.

Nu tänker jag att det kanske inte var mig utan skolan det var fel på. I en annan slags skola hade jag kunnat lyckas. En skola som inte krävde att jag lydde utan som fick mig att begripa att jag själv måste bestämma över vad jag skulle göra.

Med ”lydnad” som lins börjar jag också granska min akademiska karriär och förstår varför det, trots att jag gjorde vad jag skulle, inte gick särskilt bra. Universitet är nämligen inte bara den fria tankens och forskningens högborgar, utan de är framför allt starka byråkratier. Genom min oförmåga att lyda blev jag opålitlig. Visst, jag var bra på att undervisa och forska och rätt framgångsrik när det gällde att skriva anslagsansökningar och skaffa fram pengar, men man kunde aldrig riktigt lita på att jag inte satte mig på tvären. Eller att jag landade i politiskt svårhanterliga slutsatser.

I början av 80-talet blev jag också mycket konkret påmind om att den akademiska världen inte var någon renodlad meritokrati. Så här fungerade det: Den som hade doktorerat kunde få en fyraårig forskarassistenttjänst, för att meritera sig för en docentur. Dessa tjänster var väldigt åtråvärda och därför aktade sig de som hade doktorerat för att bli docentkompetenta. Jag sökte en tjänst som forskarassistent och var den mest meriterade. Det min närmaste konkurrent då gjorde, var att påstå att jag var övermeriterad. Mot min vilja tilldelades jag en (oavlönad) docentur. Jag hade gjort för bra ifrån mig för att få den forskarassistenttjänst jag sökt. Det smörjobbet fick en lägre meriterad doktor, en som inte var docentkompetent. Jag tror inte detta dåliga system finns kvar, men det var en väldigt tydlig uppmaning till att följa spelets regler – de vill säga, låt bli att vara för framgångsrik, då slås du ut ur systemet. Följ reglerna! Var lydig!

Under det senaste decenniet har jag varit lika produktiv som tidigare och jag är övertygad om att det jag skrivit ofta är bättre än det som produceras inom den akademiska världen. Men lydnadskravet har nu antagit patologiska former, inte bara vid universiteten utan i hela samhället. Är du inte värdegrundslojal, det vill säga lydig och håller dig i den trånga åsiktskorridoren, så är du inte välkommen i något sammanhang. Sent i livet har jag börjat förstå vad det är för fel på mig: Jag är olydig och därmed diskvalificerad.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vinklad, sållad och censurerad

I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni. Enklast och mest relevant är det ändå att se det som en form av politisering, som erövrar och destruerar samhällets offentliga plattformar. Ett aktuellt exempel är fotboll och den antirasistiska demonstration det innebär att spelarna går ner på knä alldeles innan matchen börjar. Jag leker med tanken att snart rullar de också runt på planen, som en protest mot klimathotet. Därefter reser de sig, drar de ner brallorna och gör helikoptern, för att visa sin solidaritet med HBTQ-sekten.

Politiseringen är så utbredd att det till och med finns anledning att beklaga att den politiska debatten är politiserad. Tag till exempel hedersrelaterat våld, som i dag tillhör de med rätta uppmärksammade brotten. Under lång tid förnekade Vänsterpartiet av ideologiska skäl att det alls fanns en sådan kategori. När Ung Vänster skulle anta ett antirasistiskt program år 2007 skrev de att hedersbrott och hedersvåld används som en maskering av den patriarkala maktstruktur som ligger bakom våldet mot alla kvinnor. Det var rasism, när könsförtryck och könsdiskriminering beskrevs som en invandrarfråga. Alla män är ju på det sättet!

Ett färskare exempel: När Ulf Kristersson i sitt Almedalstal för en dryg vecka sedan äntligen gav ord åt det som alla som inte betraktar verkligheten genom ett ideologiskt raster vet, nämligen att invandringen medfört en belastning för Sverige, så fick han hård kritik från Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Hon sa: ” Jag förväntar mig att Ulf Kristersson ber om ursäkt till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar”. Men kanske Märta Stenevi inte är ideologisk utan bara ännu en av dem som anser att känslorna är viktigare än verkligheten: feel beats real.

Det är ett minst lika stort elände att journalistiken politiserats, i form av agendajournalistik. Den oberoende och neutrala information som journalisterna påstår sig leverera är vinklad, sållad och censurerad. På att det förhåller sig så går det att ge hur många exempel som helst, men jag ska begränsa mig till ett aktuellt.

Den 6:e juli skrev journalisten Per Svensson i Dagens Nyheter en lång artikel om hur misstron mot den akademiska friheten växer. Anledningen är att det danska folketinget vill hindra den vänsterpolitiska aktivism som breder ut sig inom olika forskningsmiljöer. Folketinget förväntar sig att universiteten försäkrar sig om att ”politik inte förkläs till vetenskap”. Bakom uttalandet står inte bara samtliga borgerliga partier utan också de regerande socialdemokraterna.

Norrmännen lade redan år 2012 ner Nordisk institutt for kunnskap om kjønn, efter att genusvetenskapen ett par år tidigare sågats jäms med fotknölarna i norsk teves debattprogram Hjernevask. Norrmännen och danskarna är inte ensamma. I synnerhet när det gäller genusvetenskap inskränker regeringarna i flera europeiska länder universitetens möjligheter, eftersom det är så tydligt att det inte handlar om vetenskap, utan om ideologiproduktion.

Min spontana reaktion är att detta är ett sundhetstecken. Universitetens politisering är ett första rangens problem. Högskolorna är den politiska korrekthetens och den postmoderna dogmatikens viktigaste drivbänkar. Detta gällde även längre tillbaka. 68-rörelsen startade som bekant vid universiteten och – vilket i dag inte längre alla känner till – så spelade universiteten också roll för nazismen. Under 1930-talet vacklade många tyska studenter mellan kommunism och nationalsocialism. Båda ideologierna serverade en lockande ideologi. I dag är nazismen politiskt stendöd – det är därför den så ofta attackeras i kulturpolitiska debatter. Ingenting kan vara en mer riskfri godhetssignalering än att prygla ett kadaver: ”Se här, nu får minsann ondskan på moppe!”

Kommunismen styr visserligen i fem länder (Kina, Nordkorea, Laos, Vietnam och Kuba), men är i Västerlandet oåterkalleligt komprometterad – utom för svenska kulturdebattörer förstås. De är suveränt likgiltiga inför kommunismens återkommande totalitära välden och folkmord. Per Svensson är ett utmärkt exempel. Han skriver om det danska kravet:

Men det ironiska är att många av de politiker i folketinget som röstade ja till den omdebatterade resolutionen ser sig själva som försvarare av just denna frihet. De betraktar ”vissa forskningsmiljöer”, som det heter i uttalandet, som ideologifabriker, leverantörer av diktatoriska vänsterdogmer. Ofta utpekade fabrikörer är genusvetenskap, migrationsforskning och postkoloniala studier.

Per Svensson påstår att det danska folketinget ger sig på den akademiska friheten och därmed politiserar universiteten. Sarkastiskt skriver han: ”Bortsett från det motsägelsefulla i ett politiskt krav på en politikfri akademi: Är något sådant, forskningens motsvarighet till glutenfritt bröd, ens tänkbart?”

Det är en inte helt glasklar liknelse men jag tolkar den som att med glutenfritt bröd menar Per Svensson ett bra och gott bröd som blivit berövat en viktig ingrediens, därför att det finns konsumenter som får ont i magen av den. Det råder dock inga tvivel om att Per Svensson menar att det handlar om ett politiskt angrepp på den akademiska friheten.

Trots att det ligger en bred politisk enighet bakom det danska beslutet skriver Per Svensson att det handlar om en populistisk kulturrevolution. Det är så fräckt att man baxnar. Antingen kan inte Per Svensson läsa innantill, eller så handlar det om hans lojalitet mot DN:s agendajournalistik. Det förhåller sig nämligen precis tvärtom mot vad Per Svensson skriver, att avpolitisera forskningen. Genusforskningens akilleshäl är att den är socialkonstruktivistisk och feministisk. Den vägrar att utgå från det ovedersägliga faktum att kön både är natur och kultur, liksom arv och miljö. Biologisk forskning om könsskillnader ignoreras eller beskrivs som reaktionär.

Jag har svårt att tro att Per Svensson missade en av förra årets samtidigt mest uppmärksammade och i den breda politiska debatten ihjältigna böcker: journalisten Ivar Arpis och förre genusforskaren Anna-Karin Wyndhamns mycket solida och genomarbetade rapport Genusdoktrinen, vars huvudtema just är hur politiken styr och göder den så kallade genusvetenskapen.

De fyra statliga forskningsråden avsatte år 2018 sammanlagt 12 miljarder i anslag till jämställdhetsforskning. Till detta kan man lägga universitetens egna satsningar. Exempelvis avsatte Chalmers tekniska högskola samma år 300 miljoner för forskning rörande ökad jämställdhet. Observera att Chalmers i första hand utbildar ingenjörer och teknikforskare. Anledningen till att de avsätter ett så stort belopp är att de har dåligt samvete för att de flesta av deras forskare är män. Det är givetvis också viktigt att inte hamna i politisk onåd.

Alla forskare som söker statliga anslag måste visa på vilket sätt deras forskning är genusrelevant och gagnar jämställdheten. Det blir ofta minst sagt krystat och ibland är det rentav omöjligt. På vilket sätt kan exempelvis forskning om bussars bromssystem förbättra jämställdheten i samhället? Kan inte forskarna ge ett bra svar så blir det tummen ned från forskningsråden, som har att förhålla sig till mycket tydliga politiska direktiv. Avslag ges också om det handlar om en forskargrupp som inte är tillräckligt jämställd – det vill säga att där finns både män och kvinnor, helst lika fördelade. Det senare gäller dock inte för dem som forskar om genus, där nästan alla är kvinnor. Många kvinnor är bättre än många män. Forskning med vetenskapligt skralt underlag får forskningsmedel om den bedöms vara ”genusrelevant”.

Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn frågar forskarna varför de inte protesterar mot denna extrema politiska styrning. De svarar att de är rädda:

Kritik tystas ned, antingen direkt eller indirekt. Ingen vill bli politisk martyr, utan de vill ägna sig åt sin forskning. När alla nivåer – från regeringen till institutioner – kräver samma sak, blir det svårt att säga ifrån. Det är alltid lättare att hålla tyst och försöka foga sig (s. 10).

Det betyder att forskarna inte heller protesterar inför rent absurd genusforskning. Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn har svårt att sluta, när de väl börjat botanisera bland de prilliga projekt som påstås vara vetenskap. En postkolonial genusforskare såg en mängd porrfilmer och nådde fram till slutsatsen att den svarta kvinnans anus är central för svart sexualitet och att det svarta anuset symboliserar ghettot som svarta människor bor i. Forskaren skriver:

Jag använder anuset som ett fönster genom vilket man kan teoretisera om rasindelning och ras-sexuella ekonomier, och genom vilket man kan föreställa sig och teoretisera om skapandet av ett rasmässigt definierat rum (s. 141)

Deras utdrag ur Ann-Charlotte Gilboa Runnviks doktorsavhandling Rum, rytm och resande: Genusperspektiv på järnvägsstationer kunde varit hämtat ur Grönköpings Veckoblad. Ett smakprov, efter att doktor Runnvik på en järnvägsstation frågat en man om han kan visa en annan kvinna, inte svenskspråkig, vägen till bussarna. Mannen svarar jakande, men tillägger: ”Jag ska bara gå på muggen först”, vilket i denna godkända och av Trafikverket finansierade doktorsavhandling tolkas på följande sätt:

Då mannen lade sin ”vita blick” på kvinnan […] tycktes det som att även jag i hans ögon ”tog fårg” och sjönk i status. Avståndstagandet visade sig i form av en avspisning genom att nämna att han var tvungen att gå på ”muggen”. Här tolkas uttalandet innehålla avstånd i såväl klass- som genusserialitet. Genom att hänvisa till toalettbesök markerade han en gräns mot oss som kvinnor […]. Genom benämningen ”muggen”, som är en benämning av lägre valör, tyckes uttalandet som ett klassmässigt nedsättande tilltal. Dessa markeringar verkar även ”stoppande” för mig, eftersom jag gjordes svarslös (s. 140).

För att återvända till och avsluta med Per Svensson. Det är som vanligt med DN:s demagoger – man vet aldrig om de skriver i full vetskap om hur det faktiskt ligger till, eller om de tror på sina egna tolkningar – de förefaller att ha reglat dörren till den vänsterliberala ekokammaren, från insidan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Efter Guds död

Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående. Begreppet värde handlar om att göra distinktioner. Bra, bättre bäst. Dålig, sämre sämst. Att människor är lika mycket värda, det är ett ganska sällsynt undantag. Dessutom, lika mycket värda, i vems ögon?

Att ordna tillvaron hierarkiskt, inbegripet andra människor, det är något som alla gör, utan undantag. I annat fall uppstår kaos. Nå, som norm då? Visserligen är inte alla människor lika mycket värda, men det kanske borde vara så?

Lika illa där. Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system.

Det sägs ibland att rättssamhället behandlar alla lika. Det är naturligtvis inte sant. Är det någonstans man blir bedömd så är det ju i en domstol. Vi är inte lika inför lagen. I så fall skulle väl alla få samma straff, oberoende av ålder och oberoende av vad de gjort sig skyldiga till. Hur man än vänder och vrider på ”allas-lika-värde-dogmen” så blir det fel. Vi är inte lika mycket värda och Gud förbjude att vi någonsin blir det.

Utifrån ovanstående inte särskilt avancerade reflektioner kan väl ingen människa i hela landet tro på dogmen om det lika värdet? Jodå, säkert en majoritet av medborgarna gör det!
Jag misstänker att en allmän uppfattning är, att människan är ett förnuftigt djur, som riskerar att fångas in av religiösa och andra föreställningar – till exempel att alla människor är lika mycket värda. Kanske det är en uppfattning som man bör vända bakfram: Människan är ett religiöst djur, som emellanåt låter sig styras av sitt förnuft. När jag prövar den tanken, blir jag på något egendomligt sätt mindre frustrerad över vår tids stora vansinne.

Varifrån har vi då fått vår tids fixering vid människors lika värde? Friedrich Hegel, en tidig 1800-talsfilosof som folk i gemen inte vet så mycket om, men som via Marx haft ett mycket stort inflytande på vår tids tänkande, skulle ha svarat att det är ett arv från kristendomen. Det hade också efterföljaren Friedrich Nietzsche sagt, även om de i övrigt inte var filosofiskt särskilt samstämda.

Kristendomen var folkmajoritetens religiösa seger över den romerska eliten, en religion som gjorde de forna slavarna inte bara till sina egna utan också – på lite sikt – till samhällets herrar. Den nya religionens kanske viktigaste budskap var att de underordnade, de svaga, är lika mycket värda som de starka. Inför Gud är vi alla lika, ja det är till och med så, att det kan vara en nackdel att tillhöra samhällets grädda, eftersom det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jesu bergspredikan inleds med att enkla och ödmjuka människor prisas och där hittar man också den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Kristendomen ympar in skuldkänslor och dåligt samvete hos dem som har makten och de som är rika. För både Hegel och Nietzsche var kristendomen den förbittrade slavens segervapen mot sina herrar, den ideologi som gjorde slaven jämlik.

Under 1800-talets sista fjärdedel utropade Nietzsche som bekant att ”Gud är död”, men han sa aldrig vem eller vad som dödade Gud. Svaret är att det var vetenskapen. Det som hände i Frankrike, med start under den andra hälften av 1700-talet var, att de dominerande filosoferna ifrågasatte gudsstaten. Såväl Kant som Voltaire tvivlade på att det goda samhället skapats av Gud och att människans moraliska dygder var självklara. Istället lyfte de fram det mänskliga förnuftet; de var rationalister. De var också empiriste, vilket betyder att det är de mänskliga erfarenheterna som är kunskapens fundament. Hundra år senare kan man säga att vetenskapen hade besegrat religionen som samhällsbärande paradigm. Den sekulära människan begrep verkligheten bättre, vilket bland annat visades av att det moderna samhällets fantastiska framsteg inte bygger på religion utan på vetenskap.

Därmed blir människan en bland många slags invånare på en obetydlig planet som cirklar kring en medelstor stjärna i utkanten av en galax, som i sin tur är en av miljarder galaxer. Vad som är centrum i detta universum är svårt att säga, men det är knappast människan. Om det sedan är skalbaggar eller människor som har herraväldet över världen är vetenskapligt irrelevant. Livet, som i människors ögon är det mest värdefulla, är med vetenskapen som måttstock i själva verket värdelöst. Vetenskapen är par definition totalt amoralisk.

Nietzsche anammade föreställningen om världen och människans obetydlighet, på det sätt som visades av de framväxande naturvetenskaperna. Det centrala vetenskapliga axiom som vi fick till skänks av upplysningstiden – att verkligheten är det objektivas exklusiva domän – var, och är fortfarande, en förödande utmaning för alla religioner.

Att slippa religionens tvångströja, det borde ha varit en befrielse. Den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens, som dog för ett drygt decennium sedan, liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom. Så reagerade emellertid inte Nietzsche. Tvärtom var Guds död en skrämmande insikt, eftersom han förstod att det skulle utlösa ett kaos. Religionens viktigaste uppgift är att likrikta den kollektiva moralen. Medborgarna i ett samhälle måste vara överens om vad som är rätt och fel, ont och gott, viktigt och oviktigt. Finns det ingen gemensam moral, faller samhället sönder i individer, klaner, etniska minoriteter, sekter och andra konkurrerande konstellationer.

I en TED-föreläsning använder den amerikanske socialpsykologen och moralfilosofen Jonathan Haidt en metafor där han beskriver förnuftet som ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir del av ”det sakrala”.

Moralen tillhör inte förnuftets region utan det sakrala. Moral är en meningsprovins där individens intressen är underordnade kollektivets. En av sociologins fäder, fransmannen Émile Durkheim, myntade uttrycket Homo Duplex för att beskriva dels det profana, som är individens egendom, dels det sakrala eller heliga som är kollektivets tillgång och som får människan att fungera unisont på ett sätt som i sin omfattning är okänt i djurvärlden (exempelvis att bygga nationer). Utan en gemensam moral faller kollektivet samman.

Nietzsche förutspådde två möjliga konsekvenser. Det ena var nihilismen och den kollektiva moralens sammanbrott: Om Gud inte existerar så är allting tillåtet. Nihilismen förnekar att det finns någonting som kan kallas för mänskliga värden, vilket också i vår tid är intressant, med tanke på att postmodernismen kan beskrivas som en form av nihilism. Alternativt, befarade Nietzsche, skulle människor anamma rigida och totalitära ideologier. Så gick det ju också. Framför allt kom kommunismen att fylla den rollen. Den framstod som ett rationellt, sammanhängande och moraliskt alternativ till både religion och nihilism. Det var emellertid ingen tröst för Nietzsche. Han förstod att kommunismens konsekvenser skulle bli förödande.

Om vi inte i himmelriket fick våra belöningar för en god moral, så måste vi rimligen få dem här på jorden. Den marxistiska socialism som blev kristendomens moraliska substitut, gjorde fyra antaganden:

Kapitalismen exploaterar de fattiga. De fattiga förslavas medan de rika blir allt rikare. Socialismen är human och fredlig, eftersom människor är jämlika, samarbetar och delar med sig. Kapitalismen kommer att leda till en revolution. Det är första steget mot det samhälle som kräver av var och en efter förmåga och till var och en efter behov – alltså i grunden kristendomens moral. Socialismen skapar välstånd, eftersom socialistisk produktion är effektivare än kapitalistisk produktion. Så blir det när människor arbetar åt sig själva.

Samtliga dessa antaganden visade sig vara felaktiga. Marknadsekonomins förespråkare, som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, förklarade varför toppstyrda socialistiska planekonomier alltid misslyckas. Dessutom, kommunismens praktik slår till och med nazismens, när det gäller antalet miljoner människor som i ideologins namn fått sätta livet till. Alla socialistiska regimer har omformats till diktaturer och börjat mörda människor i en skala som dessförinnan var okänd i människans historia.

Man skulle kunna tro att det förnuftiga djur som kallar sig självt för människa gjorde bokslut med kommunismen, på samma sätt som skedde med nazismen. Emellertid, nu sker en transformation som inte borde ha varit möjlig. Kommunismen muterar till postmodernism. Filosofen Stephen R.C. Hicks skriver i sin också till svenska översatta bok Postmodernismens förklaring (Timbro 2014):

Ställda inför den fortsatt blomstrande kapitalismen och den fortsatt brutala och fattiga socialismen, hade de att välja mellan att acceptera bevisen och avvisa sina högt skattade ideal, eller att hålla fast vid idealen och angripa hela idén om att bevis och logik skulle spela någon som helst roll. /…/ Konfronterade med hårda bevis och skoningslös logik replikerade vänstern: Det där är bara logik och bevis; logik och bevis är subjektiva; ni kan egentligen inte belägga något; känslor överträffar logiken och vår känsla säger socialism (s. 104-05).

Det finns inte en enda postmodernist som är opolitisk eller politiskt står till höger. Samtliga befinner sig inte bara till vänster, utan långt ut på vänsterkanten: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Jacques Lacan, Stanley Fish, Richard Rortry och Catharine MacKinnon, för att nämna några av de stora namnen. Det kanske allra största namnet, Fredric Jameson, gav ord åt den sjuka som nu plågar ett samhälle där allt, till och med fotbollen, är politiskt. Det var just det han sa: I sista hand är allt politiskt, vilket ska uttolkas som att alla påståenden om objektivitet och rationalitet döljer en förtryckande politisk agenda. För postmodernisten kan inte språket vara kognitivt, eftersom det inte beskriver verkligheten utan i sig utgör verkligheten.

Den nya kritiken mot kapitalismen blev, att den inte tillgodosåg människans behov av jämlikhet. Särskilt tydligt blev det för kvinnor och etniska minoriteter, så småningom kompletterade med religiösa och sexuella minoriteter. Sökte man sig bakåt i historien kunde man se hur illa det kunde gå: kapitalismens slavhandel. Kapitalismen må vara bättre på att skapa välstånd än socialismen men det sker till ett alltför högt pris: rasism och förtryck av minoriteterna. Dessutom, kapitalismen skapar endimensionella människor, fångade i den materiella konsumtionens totalitära värld.

För att avsluta med Nietzsches oro för att efter Guds död väntade nihilismen, så står postmodernismen närmare nihilismen än någon annan tidigare intellektuell rörelse. Den tidigare citerade Hicks får sista ordet:

I den moderna världen har vänsterteorier varit en av de främsta grogrunderna för förstörelse och nihilism. Från franska revolutionens skräckvälde via Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot till terrorismens uppgång på 1960- och 1970-talen, har den yttersta vänstern uppvisat dels en återkommande beredvillighet att med våld uppnå politiska mål, dels extrem frustration och vrede när detta har misslyckats. Vänstern har också inkluderat många medresenärer som saknat politisk makt men tillhör samma politiska och psykologiska universum. Herbert Marcuse, med sin uttryckliga uppmaning att med filosofins hjälp åstadkomma ”det absoluta tillintetgörandet av det sunda förnuftets värld”, är bara en sentida och ovanligt explicit röst (s. 203).

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hjärntvätt

I sin bok En nordkoreansk flickas resa till frihet (Massolit pocket 2015) skriver Yeonmi Park att Nordkorea är en känslodiktatur. Med det menar hon att staten inte bara tvingar medborgarna till vissa beteenden medan den förbjuder andra, utan att staten också manipulerar medborgarnas känslor. Hon beskriver hur de i skolan sjöng sånger om Kim Jong II och hur hårt han arbetade. Han reste runt i landet för att träffa medborgarna och hjälpa dem till ett gott liv. Då åt han bara små risbollar och sov i sin bil. Gråtande sjöng barnen ”Snälla, snälla, käre ledare, vila ordentligt för vår skull!” Den enda äkta kärleken riktas mot den dynasti som består av de tre diktatorer som styrt Nordkorea i tre generationer. I dag är det Kim Jong Un som dyrkas.

I dokumentärer, filmer och föreställningar som sänds i den statsägda enda tv-stationen, förstärks denna dyrkan av landets diktator. Så fort ledarens leende bild dyker upp i tv-rutan hörs uppeldande sentimental musik i bakgrunden. I konfuciansk anda vördar nordkoreanerna sina fäder och dem som är äldre. I det kollektiva medvetandet blir Kim Il Sung en älskad farfar och Kim Jong folkets far. Yeonmi Park skriver ”En gång till och med drömde jag om Kim Jong II. Han log och kramade om mig och gav mig karameller. Jag var så glad när jag vaknade, och under lång tid var minnet av den drömmen den största glädjen i livet.” Om sin mamma skriver Yeonmi Park, att hon bara visste det som regimen lärde henne:

Hon hade en enorm känslomässig koppling till propagandan och trodde uppriktigt att Nordkorea var universums centrum och att Kim Il Sung och Kim Jong Il hade övernaturliga krafter. Hon trodde att Kim Il Sung fick solen att gå upp och att en dubbel regnbåge och en klart lysande ny stjärna på himlen utmärkte Kim Jong Ils födelse i stugan på vårt heliga berg Paektusan (i själva verket föddes han i Ryssland). Hon var så hjärntvättad att hon greps av panik när Kim Il Sung avled. Det var som om Gud själv hade dött. ”Hur kan jorden fortfarande snurra runt sin egen axel?” undrade hon. Fysikens lagar som hon hade studerat på högskolan övervanns av propagandan som hon hade drillats i under hela sitt liv.

Kim Il Sung hade övernaturliga krafter. Enligt en officiell biografi kunde han styra vädret med tanken, och under sina tre år vid Kim Il Sung universitetet skrev han 1 500 böcker. Till och med när han var liten var han en fantastisk taktiker. När han deltog i militärlekar vann alltid hans lag, eftersom han varje gång hittade på nya lysande strategier. Det skulle dröja många år innan Yeonmi Parks mamma insåg att Kim Sung och Kim Jong II bara var vanliga män som av Josef Stalin, deras sovjetiske förebild, hade lärt sig att få människor att dyrka dem som gudar.

Yeonmi Park beskriver också sig själv som hjärntvättad. Det är ett laddat ord, vars bakgrund är väl känd. Journalisten Edgar Hunter lanserade begreppet i början av 1950-talet för att beskriva hur amerikanska soldater i koreansk fångenskap bytte sida och bekände påhittade krigsbrott. Men det är tveksamt om ett sådant ”utbyte” fungerar. De ”hjärntvättade” soldaterna tog tillbaka sina bekännelser efter frisläppandet.

I dag används begreppet i en bredare betydelse. Den definition jag gillar bäst är att hjärntvätt står för människor som är så starkt indoktrinerade att de till och med agerar mot sina egna intressen. Då passar begreppet inte bara in på vad den nordkoreanska staten gör med medborgarna utan också på vad den svenska offentligheten gör med svenskarna. Vi dyrkar visserligen inte våra ledare, men det finns en annan känsloaspekt, den godhet som en majoritet av medborgarna riktar mot världens alla flyktingar. De vägrar att se konsekvenserna av den massinvandring som landets valda politiker iscensätter, i godhetens namn.

Jag tror att det är där som kärnan i begreppet hjärntvätt finns, att människor inte kopplar samman sina föreställningar, åsikter och känslor med faktiska händelser och tillstånd. När exempelvis Donald Trump år 2017 upptäckte en svensk verklighet med upplopp, bilbränder och en svårstoppad kriminalitet klassades den Sverigebilden som ondsint, en fantasi, fake news som alla vettiga människor måste avvisa! På samma sätt med Sveriges våldtäktsstatistik och invandrares/utlänningars tydliga överrepresentation. För hjärntvättade kvinnor är det angeläget att visa att våldtäktsstatistiken är missvisande, men framför allt att förhindra att invandrarmän lyfts fram som överrepresenterade, därför att det är rasism. Alla rättänkande kvinnor måste stå upp mot ”den brunblå högern”, som spottar ur sig rasistiska påståenden om utlandsfödda våldtäktsmän och påstår att svenska män inte våldtar.

En nära vän höll en lång utläggning om hur mycket han hatar Sverigedemokraterna, en plikt för varje moraliskt anständig medborgare. En annan anser att jag är islamofob. Hon är visserligen artig och vänligt inställd, så hon använder inte det ordet, men det provocerar henne att jag är kritiskt inställd till islam. Själv menar hon sig vara neutral. Flera vänner, framgångsrika och stabilt förankrade i svensk borgerlighet, har försökt tala förnuft med mig. De har förklarat för mig hur lönsam invandringen är och de har varnat mig för att ansluta mig till de främlingsfientliga. Jag har svarat att föröda Sverige på det sätt som nu sker inte är godhet i min föreställningsvärld. Vad som är gott och vad som är ont kan bara bedömas med referens till konsekvenserna och att med berått mod lämna ett konkursbo i arv till nästa generation, det är inte godhet utan ondska. Det har jag sagt till flera av mina godhetsfrälsta och för det pågående samhällshaveriet blinda vänner. Jag tror faktiskt inte att de förstår vad jag säger. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de är oförmögna att se det jag ser.

Detta blir extra tydligt för mig när jag läser att nordkoreanerna är övertygade om att de bor i världens främsta land, trots att bortåt hälften av nordkoreanerna lever i extrem fattigdom och många är kroniskt undernärda. De liknar mina svenska PK-vänner på så sätt att de inte kan stämma av sin bild av världen med sina egna erfarenheter.

Yeonmi Park ger ett exempel från Sydkorea, dit hon tar sig via Mongoliet och Kina. Hon går igenom ett ”avhopparprogram” och skriver att för henne var den svåraste delen av programmet att presentera sig inför klassen, berätta vad hon ville göra med sitt liv, om hon till exempel hade någon hobby:

Jag hade ingen aning om vad en ”hobby” var för något. När jag fick veta att det var något man gjorde som man blev glad av kunde jag inte föreställa mig något sådant. Mitt enda mål skulle vara att glädja regimen. Och varför skulle någon bry sig om vad ”jag” ville bli när jag I blev stor? I Nordkorea fanns inget ”jag” – bara ”vi”. Hela den här övningen gjorde mig upprörd och illa till mods.
När läraren märkte det sa hon: ”Om det är för svårt kan du berätta om din favoritfärg.” Återigen blev jag alldeles tom i huvudet.
I Nordkorea brukar vi uppmanas att lära oss allting utantill, och oftast finns det bara ett enda svar på varje fråga. Så när läraren frågade om min favoritfärg trodde jag att jag var tvungen att komma på ”rätt” svar. Jag hade aldrig lärt mig att använda den del av hjärnan som står för det ”kritiska tänkandet”, den del som gör överlagda bedömningar om varför en sak verkar bättre än en annan.
Läraren sa: ”Det är inte så svårt. Jag börjar: Min favoritfärg är rosa. Vilken är din?”
”Rosa!” sa jag, lättad över att jag äntligen hade fått veta rätt svar.

För att hjärntvätten ska fungera är det viktigt med en tydlig fiende. I Sverige finns en starkt schizofren bild, där retoriken säger att ”alla ska med” och att vi inte ska bejaka uppdelningen i ett ”vi och dem”. Många tycker att det låter bra, samtidigt som de är skoningslösa mot sina meningsmotståndare, som de gör sitt bästa för att ta heder och ära av. De borde inte få existera och i varje fall ska de inte få någon plats i den offentliga debatten.

Nordkoreanerna har givetvis också fiender, men där är det amerikanerna som får tjäna den rollen, efter Koreakriget i början av 1950-talet:

Vårt klassrum och våra skolböcker var fulla med bilder av groteska, blåögda och stornästa amerikanska soldater som avrättade civilpersoner eller kuvades med spjut och bajonetter av tappra koreanska barn. Under rasterna radade vi ibland upp oss och turades om med att slå mot dockor klädda som amerikanska soldater. Jag var så rädd att amerikanerna skulle anfalla oss igen och plåga ihjäl mig på det mest ondskefulla sätt. I andra klass fick vi lära oss enkel matematik, men inte så som man får lära sig i andra länder. I Nordkorea är till och med de fyra räknesätten ett propagandainstrument. Ett typiskt problem kunde lyda så här: ”Om du dödar ett amerikanskt svin och din kamrat dödar två, hur många döda amerikanska svin har ni?” Vi kunde aldrig säga bara ”amerikan” — det skulle ha varit alltför respektfullt. Det måste vara ”amerikanskt svin”, ”jänkejävel” eller ”stornäst jänkesvin”. Om man inte sa det blev man kritiserad för att vara alltför mild mot våra fiender.

Jag associerar till hur Sverigedemokraterna av svenska journalister under många år aldrig kunde omnämnas neutralt utan alltid som ”främlingsfientliga” eller ”högerextrema”.

För några år sedan redigerade jag en antologi där dissidenter fick beskriva vad det kostade dem att inte bejaka den offentliga debattens hjärntvätt (Priset, tolv författare om svensk repression. Debattförlaget 2017) Journalisten Ingrid Carlqvist serverar en ögonblicksbild från det hjärntvättade Sverige:

Utanför Kockum Fritid i Malmö står en mobb på flera hundra personer och skriker ut sitt hat mot mig. Det är den 27 oktober 2012 och jag har som ordförande för relativt nystartade Tryckfrihetssällskapet bokat in den nederländske politikern Geert Wilders för att hålla föredrag i Malmö. Mobben tuggar fradga. Att jag haft fräckheten att låta islamkritikern Wilders komma till ”Röda Malmö” gör dem fullständigt galna. Ett stort polispådrag säkerställer att mobben inte kan storma lokalen, men de som kommit för att lyssna tvingas löpa gatlopp och bli utsatta för äggkastning, innan de når fram till tryggheten inne på Kockum Fritid. Många av dem vänder redan på parkeringen när de ser vad som väntar.

Jag är så rasande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag går ut ur lokalen och stirrar ståndaktigt på de vrålande typerna i den så kallade motdemonstrationen. Jag låter deras rop skölja över mig och känner hur mitt eget hat börjar bubbla. Vad är det för fel på de här människorna? Varför står de inte ut med att andra människor har andra åsikter? De som alltid påstår sig gilla olika.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mentala virus

Virus är latin och betyder gift. När vi därför kallar den biologiska partikeln corona för ett virus, så är det, språkligt sett, inte en klassificering utan en liknelse. Den gemensamma nämnaren är att gift är något som gör människor sjuka, i värsta fall med döden som följd. Också datorer kan bli förgiftade. Ett datorvirus är ett självreplikerande program som sprids mellan datorer och skadar eller ta bort data. Om det vill sig så illa förstörs hårddisken. Utmärkta men inte hundraprocentigt säkra vaccin finns, i form av skyddsprogram.

Jag gillar liknelser och metaforer, därför att de ger oss nya perspektiv på sådant som vi blivit blinda inför. När jag ställer upp hypotesen att marxismen är ett virus, så är det i grunden samma slags liknelse – men nu handlar det om ett mentalt gift som sprids via språket. Med hjälp av ”virusperspektivet” kan jag ställa ett antal frågor kring ett tillstånd som jag vill veta mer om. Först och främst naturligtvis vad för slags virus det är, men framför allt:

På vilka sätt har det mentala viruset marxism muterat?Vilka mutationer är i dag relevanta?På vilka sätt kan ett mentalt virus bekämpas?

Hur människor tänker fångas in rätt bra med de båda begreppen tro och vetande. Det friska medvetandet komponerar samman tro och vetande till en helhet; med viss överlappning kompletterar de båda grundperspektiven varandra. Patologin inträder när dessa konkurrerar med varandra och det ena tillståndet tar herraväldet. Det gäller åt båda hållen, men här begränsar jag mig till det som inträffar när tron besegrar vetandet och påstår sig vara vetandet. Vi är välbekanta med detta patologiska tillstånd i form av religioner och de mer eller mindre aparta trossystem som kännetecknar sekter, såväl religiösa som politiska.

Dessa trossystem kan ses som mentala virus – de förgiftar förståndet. Mentala virus skiljer sig i ett viktigt avseende från sina biologiska syskon. De drabbade vet inte om att de är sjuka. De uppfattar sig själva som helt friska och bekämpar därför både dem som tillfrisknat och dem som visat sig vara resistenta.

Karl Marx var inte marxist. Han var det ”laboratorium” i vilket det mentala viruset marxism skapades. Detta virus muterade ganska snart till sin ryska version: bolsjevism, som i sin tur muterade till stalinism. Det fanns även andra, mindre livskraftiga mutationer, som trotskism. Det kom också att mutera till andra i dag mer eller mindre besegrade mentala virus som den italienska/spanska mutationen (fascism) och den tyska (nationalsocialism). Mussolini var ortodox marxist ända upp i 35-årsåldern, då han drog slutsatsen att han skulle vara mer framgångsrik om politiken utformades i nationalistiska termer. Det Hitler gjorde var att ersätta proletariatets diktatur med folkets diktatur. Såväl bolsjevikerna som nationalsocialisterna såg kapitalismen som den svåraste fienden. I synnerhet hatade Goebbels, som var disputerad filolog, kapitalismen och hans socialistiska åsikter om ekonomi hade tyngd i det nationalsocialistiska partiet. Att såväl fascism som nazism låg så nära marxismen är i dag bortglömt, eller jag kanske ska skriva förträngt, eftersom det marxistiska viruset fortfarande är politiskt aktivt, i synnerhet i sin kinesiska variant (maoism).

I sin ursprungliga version, liksom i sina mutationer, är marxismen pandemisk. De mutationer som i dag plågar i synnerhet västvärlden är feminism, postmodernism och politisk korrekthet, vilka i sin tur muterat. Unga virusformer på tillväxt är woke, sjw och blm. Det finns också transversioner. Mer elakartade mutationer leder till tyranni (Nordkorea), folkmord (Kampuchea) och samhällskollaps (DDR).

Det marxistiska viruset muterar i Frankfurtskolans laboratorium från bolsjevism till kulturmarxism. Detta viruslaboratorium skapades på 1920-talet av ett antal marxistiska samhällsteoretiker. De var på det klara med att den ryska mutationen, hade misslyckats. De bytte ut målgruppen arbetarklassen mot medelklassen och förde in en ny komponent, Sigmund Freuds psykoanalys. Det handlade inte längre om att byta ekonomiskt system (från kapitalism till planekonomi) utan om att förändra den europeiska kulturen. Marxismen skulle vinna genom att det västerländska samhällets institutioner erövrades.

Frankfurtskolan hade inte någon vision om framtiden typ ”det klasslösa samhället” utan uppgiften var mer begränsad, att bekämpa kapitalismen och borgerligheten. Deras huvudinstrument, Kritisk Teori, var inte något verktyg för att utveckla en egen humanvetenskaplig kunskap, utan ett redskap för kunskapsdestruktion. Med kritisk teori som vapen såddes fröet till det borgerliga förnuftets självförstörelse. Kulturmarxismen får sitt genomslag på amerikanska campus under 1960-talet.

Vi vet också hur det gick till när muteringen postmodernism skapades. I sin ursprungsform var Marx slagord ”Från var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov”, det viktigaste moraliska kriteriet. När det stod klart för alla att kapitalismen var bättre på att tillfredsställa behoven än marxismen var, muterade viruset. Postmodernismen uppstod när behov byttes ut mot jämlikhet. Det medförde att absoluta begrepp ersattes med relativa, vilket i sin tur ledde till att orättvisan hamnade i fokus. Kvinnor och etniska minoriteter var orättvist behandlade. Kvinnor hade som grupp hindrats av männen från att uppnå ekonomisk jämlikhet. Sexuella minoriteter var också ojämlikt behandlade. Med jämlikheten som utopiskt mål föds offerrollen och hbtq-viruset.

Lite i förbigående beskriver Jordan Peterson i sin senaste bok ”Bortom ordning” (Mondial 2021) hur det kan gå till när viruset muterar:

Tänkare som var kraftigt influerade av Marx och har ett överväldigande stort inflytande över dagens akademiska värld (såsom Michel Foucault och Jacques Derrida), modifierade den marxistiska förenklingen genom att i grund och botten byta ut ”ekonomi” mot ”makt” – som om makt vore den enda drivkraften bakom allt mänskligt beteende. … Ideologisk förenkling av det här slaget är det som kännetecknar den farligaste sorten av pseudointellektuella. Ideologer är den intellektuella motsvarigheten till fundamentalister, oböjliga och stelbenta (s. 168).

Smittohärdar
Politiska ungdomsförbund, universitet och journalisthögskolor

Processen löper från dessa drivbänkar in i samhällsstrukturen. Särskilt allvarligt är det när samhällsfunktioner som den offentliga debatten, högre utbildning och rättsväsen drabbas. Sjukdomen kan läka ut av sig själv, men såväl vaccin som effektiva botemedel saknas. De som tillfrisknat eller visat sig resistenta har emellertid efterhand förstått att det som är viktigast att skydda respektive rädda är universitet och högskolor, därför att det är därifrån viruset sprider sig vidare ut i samhället. Det är särskilt viktigt att skydda journalisthögskolorna och reglera de politiska ungdomsförbunden, så att dessa inte sprider viruset bland politiskt intresserade ungdomar.

Diagnostiska kännetecken
Angiveri
Approprieringsförbud
Begreppscensur
Cancel culture
Dogmbejakande
Dubbeltänk
Godhetssignalering
Inversivt tänkande
Kognitiv dissonans
Konsekvensblindhet
Minoritetsfokus
Nyspråk
Sanningsrelativism
Tystnadskulturer
Utopiorientering
Åsiktstyranni

På den politiska arenan och i sociala media växer den resistens som de insjuknade kallar för populism – ett verklighetsorienterat och folkligt förankrat motstånd. Den i dag för Sveriges del fullkomligt avgörande frågan är om denna populism tillräckligt snabbt hinner växa sig så stark, att den kan förhindra att det marxistiska viruset i sina många mutationer leder till en samhällskollaps.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Samhällskollaps

På svenska använder vi ordet samhälle såväl för orter som sociala gemenskaper, liksom vi kan tala om ”det svenska samhället”. Emellanåt kallas också staten för samhället. Denna otydlighet smittar av sig på begreppet samhällskollaps” – vad är det egentligen som slutar fungera när samhället kollapsar? Är det som när DDR och Sovjetunionen kollapsade – det vill säga, det är staten som inte längre fungerar?

När totalitära stater tappar greppet över medborgarna ser vi det som positivt. Äntligen kan folk säga och göra saker som tidigare var förbjudna. Vem vill inte se staten i Belarus haverera? Och när stater stärker greppet om medborgarna är det negativt. Kina är i färd med att begränsa hongkongbornas frihet.

En samhällskollaps kan också bestå i att staten fortsätter att fungera, medan själva samhället kollapsar. Om staten inte längre kan upprätthålla sitt våldsmonopol, får det förfärande konsekvenser för samhället, men inte nödvändigtvis för staten. Samhällskollapsen kan också bestå av en hyperinflation, vilket drabbade Jugoslavien. Zimbabwe, Venezuela och Libanon är andra exempel. Inte självklart för alla men för vanligt folk blir konsekvenserna katastrofala. När pengarna förlorar sitt värde kan den som inte har andra tillgångar, inte köpa nödvändiga livsmedel.

Nordkorea är ett kollapsat samhälle, med en stat som utövar stenhård kontroll över sin befolkning. När Sovjetunionen kraschade drabbades också den nordkoreanska ekonomin, som var beroende av det sovjetiska stödet. Efter Kim Il-sungs död 1994 och under de närmaste tre åren svalt mellan 600 000 och två miljoner människor ihjäl.

Av nyhetsrapporteringen framgår att landet nu återigen hotas av svält, utan att staten ens är i närheten av att kasta in handduken. I Västvärlden vet man inte hur allvarligt läget är. Det finns ingen insyn. Nordkorea är tömt på internationella diplomater och biståndsarbetare och den sista internationella FN-personalen lämnade landet i mars.

Yenomi Park heter en ung nordkoreansk avhoppad kvinna som år 2015 gav ut sin berättelse om Nordkorea och hur hon lyckades ta sig därifrån, först till Kina och därefter över Mongoliet till Sydkorea, för att efter några år flytta till USA. Hon är när detta skrivs 27 år gammal och bor med sin man och sitt första barn i Chicago. Den bok där hon mycket trovärdigt beskriver livet i Nordkorea är också översatt till svenska: För att kunna leva – En nordkoreansk flickas resa till frihet (Massolit pocket 2015). Jag har läst den, eftersom jag är intresserad av hur det går till när stat och media hjärntvättar befolkningen – något som vi ju känner igen också från Sverige. Dock har vi ännu en bit kvar till den högsta divisionen, där Nordkorea spelar. Till hjärntvätten ska jag återkomma i en annan bloggtext.

Yenonmi Parks självbiografi tar inte upp hennes fyra år vid Columbia University i New York. Denna tid berättar hon om i en intervju som Jordan Peterson gjort med henne.

Hon konstaterar att det hon utsattes för där var ännu mera hjärntvätt, nu i form av politisk korrekthet. På en direkt fråga från Jordan Peterson om någon av de kurser hon läste var ren, i betydelsen fri från propaganda, svarade hon nekande. Jordan Peterson ser gråtfärdig ut, när hon berättar om förfallet vid ett amerikanskt elituniversitet.

Yenonmi Park är uppvuxen i staden Hyesan i Nordkorea. Den är ungefär lika stor som Uppsala och ligger vid Yaulufloden, som utgör gräns mot Kina. Vintertid är där svinkallt, temperaturen kan gå ner till minus 40 grader. Kanske är det bättre i dag, men när Yenonmi Park som trettonåring år 2007 flydde tillsammans med sin mamma, fungerade elen inte särskilt ofta. Hon skriver:

I vår del av Nordkorea var det vanligt att helt sakna elektricitet i flera veckor och rent av månader, och stearinljus var mycket dyra. Så vi lekte i mörkret. /…/ Eftersom det var så sällsynt med elektricitet i vårt grannskap blev människorna så glada att de brukade sjunga, klappa i händerna och tjuta när ljuset fungerade. Till och med mitt i natten brukade vi vakna för att fira. Ljuset var förstås aldrig på länge. När det fladdrade till och slocknade sa vi bara ”Ja, ja”, och somnade om.

Till och med när strömmen fungerade var spänningen mycket låg, så många familjer hade en spänningshöjare för att hjälpa till att driva elapparaterna. De där maskinerna började jämt och ständigt brinna, och en kväll mars hände det hemma hos oss medan mina föräldrar var borta. Jag var fortfarande mycket liten, och det enda jag minns är att jag vaknade och skrek medan någon bar iväg mig genom röken och lågorna.

Ovanstående två citat är smakprov på Yeonmi Parks prosa. Hon rapporterar oftast troskyldigt och direkt som ett barn, vilket hon ju faktiskt var när hon bodde i Nordkorea. Det är en stil som gör att jag orkar fortsätta att läsa om detta land, som med sina 25 miljoner invånare lever upp till beteckningen ”världens största koncentrationsläger”.

Yeonmi Park skriver, att när hon och hennes syster somnat brukade deras föräldrar ibland ligga vakna, sjuka av oro, och undra vad de kunde göra för att flickorna inte skulle svälta ihjäl. Svårast var det på våren, som i Nordkorea inte är det återfödelsens utan dödens årstid. Det är den tid på året då livsmedelsförråd är tömda och trädgårdarna ännu inte ger något att äta. Det är på våren som de flesta dör av svält. Några utdrag:

Det enda som var bra med våren var att vi inte behövde så mycket ved till bränsle och att vi kunde vandra bort till de låga bergen utanför staden och fylla magen med skalbaggar och vilda växter så att hungern inte kändes riktigt lika intensiv. Vissa växter smakade till och med gott, som vildväxande klöverblom.

Många barn gillar att jaga trollsländor; när jag fångade dem så åt jag upp dem. Pojkarna i vårt grannskap hade en cigarettändare i plast, och de lärde mig hur man lagar till ett trollsländehuvud över en öppen låga. Det gav upphov till en otrolig doft som påminde om stekt kött, och det smakade utsökt. Senare på sommaren rostade vi cikador, som ansågs vara en gourmeträtt. Ibland tillbringade min syster och jag hela dagen där uppe på åkrarna och försökte äta så mycket vi kunde innan vi återvände till vårt tysta, mörka hem.

I den fria världen drömmer barnen om vad de vill bli när de växer upp – om hur de kan använda sina talanger. När jag var fyra och fem år gammal var min enda ambition som vuxen att köpa så mycket bröd jag ville och äta upp alltsammans. När man jämt går hungrig är mat det enda man tänker på. /…/ Min syster och jag kom överens om att vi, när vi blev vuxna, skulle köpa bröd för alla våra pengar och äta ända tills vi var mätta. Vi grälade till och med om hur mycket vi kunde äta. Hon sa att hon kunde äta en hink bröd; jag sa att jag kunde äta tio. Om hon sa tio sa jag hundra! Jag trodde att jag kunde äta ett berg med bröd och aldrig bli mätt.

Den bästa dagen i månaden var Nudeldagen, då mamma köpte färska, fuktiga nudlar som tillverkades i en maskin i staden. Vi ville att de skulle hålla sig länge, så vi bredde ut dem på det varma köksgolvet för att torka. Det var som en högtidsdag för min syster och mig, eftersom vi brukade få ta några nudlar och äta dem medan de fortfarande var mjuka och ljuvliga. Under mina allra första år i livet, innan den värsta av hungersnödsperioderna, som drabbade Nordkorea i mitten av 1990-talet, slog klorna i vår stad, brukade vi dela nudlarna med våra kompisar när de hälsade på. I Nordkorea är det meningen att man ska dela med sig av allt. Men längre fram, när tiderna blev mycket svårare för vår familj och för landet sa mamma till oss att jaga bort barnen. Vi hade inte råd att dela med oss av någonting.

När jag läser det Yeonmi Park berättar om svält, blir samhällskollaps till ett skrämmande ord. Jag har använt det flera gångar i mina texter, som en varning för vad som väntar Sverige, om massinvandringen fortsätter. Men fram till nu har det bara varit ett ord utan egentligt innehåll. Kanske jag rentav föreställde mig att livet fortsatte ungefär som tidigare, efter en samhällskollaps? Nu inser jag att det kommer det inte att göra.

Kan en svältkatastrof också drabba Sverige? Svaret är ja, eftersom vi inte ens till hälften är självförsörjande när det gäller livsmedel. Vi ligger i dag långt sämre till än vi gjorde under andra världskriget, med sina matrestriktioner. Vår tids urbaniserade svenskar har inte en aning om vad svält är för något. Mat är sådant man köper för dagsbehovet, inte något som man lagrar upp i olika förråd. Och den som glömde att handla hem käk, kan alltid ta vägen över McDonalds eller den lokala pizzerian.

Stadsbor, det vill säga långt mer än hälften av svenskarna, odlar sällan något ätligt. Inte heller kan de räkna med att släktingar på landet ska hjälpa dem i orostider. Också släktingarna har flyttat in till stan. Så även om den odlade arealen inte minskar, så gör bönderna det – hastigt och drastiskt. I Sverige finns det ungefär 15 000. Jordbruket står för 1,5 procent av sysselsättningen och då är många av dem knappast bönder längre utan det handlar om rationellt jordbruk och boskapsskötsel, på vetenskaplig grund. Samma rationalitet och vetenskaplighet genomsyrar hela samhället.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ungern och EU:s självmordspakt

Rod Dreher heter en amerikansk journalist som skriver för The American Conservative, en tidskrift som också finns på nätet. Han har skrivit tre bestsellers, en av dem med den lockande titeln ”Live Not By Lies”. Rod Dreher bor tillfälligt i Budapest och i en färsk artikel konstaterar han att Viktor Orbán gjorde rätt, när han hösten 2015 stängde Ungerns gränser. Motiveringen var att Ungern är ett kristet land. De muslimer som vällde in i Europa på grund av kriget i Syrien var därför inte välkomna att bosätta sig där. Orbán gjorde också klart för EU att han inte lade sig i den politik som andra nationella ledare förde. Ville de ha muslimska bosättningar så var det deras sak. Men han kunde inte förstå varför de motarbetade honom och det ungerska folkets vilja att hålla sig till sitt eget historiska arv, sin kultur och religion.

För detta fick han hård kritik, såväl från USA:s som Europas vänsterliberaler, trots att inte heller de rimligen kunde missa de problem som muslimska bosättningar förde med sig. Vid ett toppmöte i Riga hösten 2015 hälsade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker Viktor Orbán med orden ”Hej diktatorn” och det var inte bara på skämt. FN:s chef för mänskliga rättigheter kallade honom för rasist och finansmannen George Soros, som lägger ner merparten av sina genom valutaspekulationer förvärvade miljarder på att bekämpa nationalstater, sa att Orbán ledde en maffiastat.

Det fanns en anledning till att Orbán attackerade Soros och det var inte att han var jude, vilket har påståtts. 2015 skrev Soros i en artikel, som publicerade i flera europeiska tidningar, att EU måste acceptera att årligen ta emot minst en miljon flyktingar och att länderna måste dela solidariskt på bördan. Dessutom ansåg han EU att årligen skulle sätta av 15 000 euro för varje flykting under de första två åren, för att täcka bostads-, sjukhus- och utbildningskostnader. Räknar vi för enkelhetens skull med att en euro är tio kronor, så blir det den nätta summan av 300 miljarder svenska kronor, att på nytt avsättas vartannat år.

I Aftonbladet skrev dåvarande kulturchefen Åsa Linderborg den 24 september 2015 under rubriken ”Ner med Orbán!” att det var egendomligt att EU tillät Ungern att upphöra som rättsstat. Så var det förstås en och annan som intog motsatt hållning. Nigel Farage (Mr Brexit), sa: ”Jag tycker han är den starkaste ledaren Europa har just nu. Han står för nationalstaten. Om jag var ungrare vet jag vem jag skulle rösta på.” Och så var det ju, Viktor Orbán hade ett starkt folkligt stöd.

Det som nu, nästan sex år senare, får Rod Dreher att konstatera att stängningen var klok politik, är de pro-palestinska överfall på judar som ägde rum både i USA och Europa under krigsutbrottet mellan Hamas och Israel. Etablerade media har varit mycket sparsamma med sin rapportering, eftersom övergreppen inte passar samman med deras propalestinska agenda. Flera överfall på ortodoxa judar skedde i New York. Exempelvis frågade en grupp män draperade i palestinasjalar matgästerna i en sushirestaurang vilka som var judar, varefter de misshandlade några bland dem. På en parkeringsplats inte långt därifrån försökte två bilar draperade i palestinska flaggor att köra över en ortodox man. Tack och lov så lyckades de inte. Ett gäng palestinier krävde av fotbollsspelaren Luca Lewis att få veta om han var en jude.

I norra London drog muslimer genom ett judiskt bostadsområde och skrek ”Fuck the Jews! Rape their daughters!”. En rabbin hamnade på sjukhus efter att ha misshandlats av två tonåringar. I Wien skrek en demonstrant ”Shove your Holocaust up your ass”, under det att en folkmassa hurrade. Majoriteten var unga kvinnor. Ett stort antal synagogor vandaliserades. Det demonstrerades i Washington, Berlin, Philadelphia, Boston, San Francisco och naturligtvis i hela arabvärlden. Israel anklagades både för folkmord och etnisk rensning. Erdogan förnekade sig inte. Han påstod att israelerna drack icke-judiska barns blod.

Rod Dreher befann sig i Paris när striderna mellan Hamas och Israel var som intensivast. I ett samtal med en fransk journalist konstaterade han att det åtminstone fanns en västerländsk huvudstad där judarna inte behövde vara rädda, Budapest:

Jag bor bredvid det judiska kvarteret och går varje dag genom det, för att komma till mitt kontor. När våldet började förväntade jag mig att polisen skulle bevaka synagogorna och judiska företag. Ingen syntes till. Jag såg män med kippa obekymrat gå nerför gatan och det slog mig: det händer inte här. Den franska journalisten sa att han för ett par år sedan var i Budapest och då hade blivit utsatt för en medial trumeld som hängde ut Ungern som en antisemitisk fasciststat, efter att de pekat ut George Soros som Ungerns fiende. Han ringde till och med upp överrabbinen och frågade honom om han var rädd för att bli attackerad av antisemiter. Den franske journalisten mindes att rabbinen bara skrattade och sa ”Här är vi inte rädda!”

Detta är inte bara anekdotisk bevisföring. Det finns en undersökning från 2018, genomförd av EU:S Agency for Fundamental Rights. Där jämförs antisemitismen inom EU:s medlemsstater.

Frankrike, Tyskland och Belgien ligger i topp. Ungern, det land som journalisterna beskyller för antisemitism, visade sig vara det tryggaste landet för judar att bo i. Förklaringen är givetvis att antisemitismen i Europa i dag framför allt är muslimsk.

Det är ingen egentlig skillnad mellan de länder som gjort stora ansträngningar att integrera de muslimska immigranterna och de som inte prioriterat detta. Tar vi Frankrike, så vill den stora muslimska befolkningen leva där, eftersom det är ett modernt välfärdsland. Det betyder emellertid inte att de vill bli fransmän. Muslimerna tar inte bara avstånd från, utan många bland dem föraktar värdnationen och dess kultur. På samma sätt förhåller det sig i övriga europiska länder, något som också svenskarna tvingats inse.

I Frankrike är det till och med så allvarligt, att ett antal generaler och andra militärer varnat offentligt för risken av ett inbördeskrig. Risken är inte försumbar och det troliga är väl i så fall att det tar samma form som i Nordirland, en lång och utdragen urban gerillakonflikt. I Frankrike vet man dessutom, att om det blev ett samtidigt uppror i de muslimska förorterna, så har landet inte tillräckligt med polis och militär för att upprätthålla ordningen.

Rod Dreher, som är väldigt förtjust i Europa, konstaterar att Europa aldrig kan bli som USA utan att ”upphöra att vara Europa”.

Jag vill att Frankrike ska vara franskt, Ungern vara ungerskt, Sverige vara svenskt och så vidare. Det kränker våra amerikanska universalistiska känslor, men jag har levt i Europa över hälften av mitt liv nu, och vet att det är så. Om jag fick ungerskt medborgarskap (eller franskt, etc) och sedan bodde resten av mitt liv här, fanns det ändå inget sätt jag skulle kunna bli ungrare på, utom på pappret. Detta beror inte på att ungrarna eller fransmännen är ovänliga mot utlänningar (även om de skulle vara det). Det beror på att de alla är arvtagare till en mycket gammal kultur, som man inte kan ta på och av sig, som en jacka.

Här skiljer sig Europa och USA åt. Europas nationer och etniska befolkningar har funnits i bortåt tusen år. USA däremot är en inflyttar- och historiskt sett nybyggarnation – i grunden kapitalistisk, dynamisk, individualistisk och med en rotlös mångkulturell befolkning, som har det gemensamt att de ser sig som amerikaner.

Gick det att vrida tiden femtio år tillbaka och visa fransmännen, det belgiska och det tyska folket vad massinvandring från den muslimska världen år 2021 gjort med deras länder, skulle de aldrig någonsin ha accepterat det. Ungrarna lär sig av det de ser och vad de ser är en dödslängtan hos Europas politiska ledare. De verkar tro att det enda sättet att leva i harmoni med dessa importerade folk och kulturer är att träna nya generationer av europeiska barn till att förakta sin egen kultur och de egna traditionerna. I denna bemärkelse har vänsterliberalismen blivit en självmordspakt för merparten av EU:s medlemsländer.

I en tidigare artikel skriver Rod Dreher:

Låt mig säga i förväg att jag inte vet tillräckligt om den politiska situationen i Ungern för att göra några säkra uttalanden om Orban-regeringen. Jag har hört några saker som stör mig om hur hans parti har styrt, mestadels om kumpitalism. Jag förväntar mig att lära mig mer om detta under min tremånaders vistelse här i Budapest. Men redan nu kan jag tala om för dig att om du bara tar del av de lögner som västerländska medier förmedlar om det som händer i Ungern, då blir du manipulerad.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.