Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 32

Politisering

[image error]

I lite olika sammanhang har jag markerat att jag ogillar ideologier – alla ideologier, utan undantag. Den främsta anledningen är givetvis att det inte finns någon ideologi som fungerar som bruksanvisning för ett bra samhälle. Därav följer tyvärr inte att det motsatta förhållandet gäller, att frånvaron av ideologi är en bra grund för samhällsbygget.

Nu blir det knepigt, därför att samtidigt som ideologier leder makthavare till katastrofala beslut – i de mest skrämmande fallen inbegripet folkmord – så verkar det inte gå att smida samman stora komplicerade samhällsbyggen utan att en ideologi finns i själva navet. Tydligast visar det sig genom religiösa ideologier, som kristendom och islam. För en tänkande varelse är detta sagor, men för det kollektiv som ett samhälle utgör, är de moraliska vägledare. Vad mera är: förmodligen är det nödvändiga berättelser. Det gäller också för politiska ideologier. Trots att de inte tål en vetenskaplig granskning, har de kraft att smida samman stora gemenskaper.

Den andra anledningen till mitt avståndstagande från ideologier är att jag anser att den som har tänkandet som yrke, inte bör ta den genväg som en ideologi erbjuder. Det blir som att försöka spela en pianokonsert med handfängsel på sig. Jag tror till och med att jag vill gå så långt som att påstå att den som ikläder sig rollen av den ena eller andra ideologins förespråkare, är lite dum i huvudet. För det är ju det man är, om man inte tänker: dum i huvudet. Givetvis är det ett fullt tillåtet mentalt tillstånd, men problematiskt, om man innehar en samhällsposition som förutsätter att man kan tänka.

Under en tid har jag intresserat mig för begreppet politisera. Att politisera är att lägga ett ideologiskt perspektiv på tillvaron. Det är ett intressant begrepp genom att sakna synonymer. Möjligen är kannstöpa en synonym, men det är ett ord som nästan bara är bekant för korsordsfantaster. Därav följer emellertid inte att politisera är något dunkelt begrepp. I ett synonymlexikon på nätet ges några exempel på hur ordet används:

Nu valde Moderaterna att försöka politisera själva verklighetsbeskrivningen på ett sätt som jag aldrig tidigare sett.
Att politisera ett fenomen som borde ske naturligt mellan människor riskerar att skapa haltande föreningar.
Genomgående vill de urskulda gärningsmännen och politisera våldet.
För borgerliga är det magstarkt att politisera det ytterst privata eller inteckna det som allmän egendom.
Vi kan välja att tiga och låta de mörka krafterna fritt politisera idrotten för sina egna ljusskygga syften.

Observera, detta är inte mina exempel utan synonymordbokens, och de är samtliga negativa! Det verkar med andra ord inte finnas något som är bra med att politisera. Inte ens i det första exemplet är det positivt – till och med politiker borde avhålla sig från att politisera. Sätt detta i relation till den politisering som i synnerhet efter millennieskiftet likt ett virus drabbat inte bara politiken utan också media och myndigheter. Den färgar till och med de invektiv som “de politiserade” riktar mot oss, som kastar ljus över och protesterar mot politiseringen. Då kallar de oss för högerextrema, nazister och fascister. Hej och hå! Däremot blir vi aldrig beskyllda för att vara kommunister. De politiska kolportörerna har antagligen någon slags magkänsla för att det skulle slå tillbaka på dem själva.

Denna politisering av samhället är anledningen till att Sverige emellanåt kallas för DDR light. Det var just det som kännetecknade DDR, den genompolitiserade tillvaro där inte ens idrotten fick vara i fred utan måste fuskas med, så att resultaten visade att kommunismen var den bästa samhällsideologin.

Här möter vi också ett av mediernas många tillkortakommanden. Vi dissidenter är på det klara med hur de mörklägger och censurerar, samtidigt som de lyfter fram det som med vänsterpolitiska glasögon ses som attraktivt och föredömligt. Men det är långt värre än så. Genom att de själva är besmittade, så ser de inte politiseringen i andra sektorer av samhället som något anmärkningsvärt. I synnerhet gäller det rättsväsendet, där jag nästan aldrig i den offentliga debatten ser något utpekande av den politisering som pågår. Det är också glest med protester inifrån. Jag känner och känner till några domstolsjurister som är djupt upprörda, men de flesta ligger lågt. De vill ju inte riskera att mista jobbet.

En jurist som vägrar att hålla tyst och bara ”gilla läget” är åklagaren Michael Pleym på Ekobrottsmyndigheten i Malmö. Han har deltagit i olika debatter i sociala media och där, av språket att döma, varit starkt upprörd.

Ekobrottsmyndigheten beslöt sig därför för att undersöka om Michael Pleym utgjorde en säkerhetsrisk. Förra året gav de i uppdrag till ett säkerhetsföretag – SRS Security ABB – att kolla upp vad Michael Pleym faktiskt hade skrivit i kommentarsfälten på olika bloggar. Att det var en säkerhetsfråga är antagligen arbetsgivarens efterhandskonstruktion. Det som Michael Pleym utsattes för var en politisk åsiktskartläggning. Arbetsgivaren letade med stor sannolikhet efter något som kunde klassas som rasistiska uttalanden, och som kunde motivera ett avsked. Några sådana hittade emellertid inte SRS Security ABB.

För denna så kallade ”exponeringsrapport” – felaktigt klassad som konfidentiell eftersom den är registrerad i Ekobrottsmyndighetens allmänna diarium och därför kan begäras ut av alla och envar – debiterade de 18.750 kr, inklusive moms. Där kan man läsa:

Aktiviteten har varit varierande under den undersökta perioden men innehållet i kommentarerna och de teman som den anställde kommenterat har varit konstanta. Kommentarerna präglas av en misstro mot det demokratiska systemet i stort, en ilska gentemot kulturen hos den egna organisationen och nationalism. Alla de sidor kommentarer från den anställde upptäckts på har en liknande politisk inriktning med fokus på det svenska politiska systemets misslyckande och de präglas av politikerförakt. Majoriteten har tydliga inslag av islamkritik.

Jag har givetvis läst rapporten och kan konstatera att ”misstro mot det demokratiska systemet” är en felaktig slutsats, därför att den bygger på axiomet att nuvarande myndighetsutövning är demokratisk, något som i sig måste visas. Den korrekta slutsatsen är att Michael Pleym hyser misstro mot det politiska systemet.

Det är också anmärkningsvärt att begreppet nationalism används negativt. Även om det inte skrivs ut, så tolkas det regelmässigt som högerextremism. Observera också att politikerföraktet och islamkritiken i sammanhanget framstår som negativt. För mig är det tvärtom, det är den mentala hälsan som talar. För att anknyta till det jag skrev i den här krönikans inledning är den som inte är kritisk mot islam, och heller inte ser den politiska inkompetensen hos våra makthavare, och som en konsekvens därav föraktar dem, ”dum i huvudet”.

Michael Pleym pekar ut hur myndighetens politisering fungerar i praktiken: ”Att däremot gräva efter bevis om pedofili och barnäktenskap bland invandrare är emellertid inte rekommendabelt. Då sätter chefen, eller chefens chef, snart stopp för grävandet och låter dig förstå att dina vidare karriärmöjligheter blivit starkt begränsade, så ock din vidare löneutveckling.” Detta kommenteras i den konfidentiella ”exponeringsrapporten” på följande sätt:

Fler kommentarer på samma ämne, som kritiserar arbetsgivarens värdegrund återfinns. I övrigt behandlar den anställdes kommentarer om den egna arbetsgivaren främst jämställdhetspolitiken på arbetsplatsen. Den beskrivs som ”inledningen på ett matriarkat” och andelen kvinnliga chefer kritiseras av den anställde vid flera tillfällen.

Ett exempel på islamkritik är det som Michael Pleym skrev efter att två skandinaviska kvinnor hade halshuggits i Marocko: ”Jag ska istället ägna mitt resterande liv åt att i tal och skrift upplysa världen om de drivkrafter som får unga män att bete sig som underutvecklade och inavlade avskum”.

Dessa smakprov må räcka. Högt i tak är det inte på Ekobrottsmyndigheten i Malmö och förmodligen är det likartat inom rättsväsendet i resten av landet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Läsarröster – uppsamlingsheat oktober 2020

[image error]

Jag anser att eliten på ett drakoniskt vis drivit fram en stigmatisering av fel åsikter. Det har givetvis haft en förödande effekt för yttrandefriheten. I alla verksamheter krävs det kritiska röster för att de ska kunna utvecklas. Visst, kritiska röster är jobbiga men absolut värda att stå ut med.

***

Jag lyssnade på Mikael Willgerts intervju med dig i Swebbteve om ”Politikernas missbruk av myndigheterna”, där du bland mycket annat nämner att alla föräldrar vill att deras barn skall gå i en bra skola. Men det gäller nog inte alla. Bland andra inte min dotter och hennes man, som båda är övertygade socialister. De vill absolut inte ägna sig åt sådant, eftersom båda är övertygade om ”allas lika värde”. Det strider mot deras värdegrund att välja skola till sina barn, då inte alla kan göra detta för att hitta den bästa skolan. Sådana frågor och andra liknande, vilka du sammanfattar under begreppet ”Godhet” och där mina barn och jag har skilda åsikter, har gjort att jag inte längre har någon kontakt med dem. Det är oerhört smärtsamt.

***

Nu verkar det som om nyhetsflödet om de problem som den stora invandringen orsakar kommit fram i dagen. Plötsligt har gängkriminalitet och snatteriet från vår välfärdsbas blivit synliga. Politikerna urskuldar sig med, att de varit naiva och ej sett problemen. Varje röst som höjdes för att diskutera de problem som invandringen skapade, tystades av journalister med att vederbörande var invandrarfientlig. Även myndigheter lade locket på. Det svenska folket fördes bakom ljuset fram till 2015 då bland annat journalister med utländsk bakgrund undrade vart vi var på väg, med sprängningar och skjutningar. Dessa kunde ju inte anklagas för att vara invandrarfientliga, och i dagsläget lär flera av journalisterna bytt kappa, eller i varje fall fått en mer realistisk insikt.

***

Kvinnor i Belarus går ut sida vid sida med sina landsmän och kämpar mot polisen. De riskerar sina liv. De älskar sitt land och sitt folk. De är lojala med sina män. Skulle svenska kvinnor kunna göra något liknande i Sverige? Aldrig. Om svenska kvinnor går ut på stan, så är det för att agitera för mer massinvandring och mer islam. Eller för att protestera mot påhittad ”rasism”.

***

Önskar jag kunde intala mig att allt är mycket bra och leva i den bubblan. Vem är jag som tror att min syn är korrekt bild av verkligheten? Allt är kanske ganska bra? En del av mig är glad att jag inte har avkomma – men de som inte förökar sig förlorar.

***

Det är tyvärr på universiteten de största dumskallarna finns. ”Vanligt folk” har ofta bättre fotfäste i verkligheten.

***

Sektmedlemmarna som med massinvandringen driver Sverige mot stupet är så övertygade och samtidigt så prestigebundna att de investerar allt de har i ett dogmatiskt försvar gentemot alla som vågar påpeka de ganska uppenbara vansinnigheterna. Censuren i Sverige mår bra. Sekten styr Sverige utan något större motstånd.

***

Kvinnliga livvakter har prövats, även i närtid. Moamar Khadaffi hade ett ”Amazon-garde” bestående av 40 kvinnliga Spetznaz-motsvarigheter, fullt utrustade med nylackerade naglar och förstärkta ögonfransar. Ett antagningskrav var att de var oskulder ”för att inte låta sig distraheras”. Han var oerhört stolt över sin säkerhetstrupp, och visade gärna upp den för besökande dignitärer. Vi vet ju alla hur effektiva de var när de prövades i och mot verkligheten.

***

Här i Sverige testades förr den fysiska förmågan hos alla som var under brandräddningsutbildning. Bland annat prövades hur lång tid eleven behövde för att ta sig igenom en låst och stängd standarddörr i ett mörkt, varmt och rökfyllt utrymme utan andra verktyg än pannlampa, brandyxa och egna kroppskrafter. Förutsättningen var att brandhärden fanns på andra sidan dörren, tillsammans med ett okänt antal människor. Maximal tidsåtgång (som dock inte meddelades eleven i förväg) var 100 sekunder, efter det antogs alla rök- och brandutsatta vara döda. Ett typiskt resultat var att ungefär hälften av de manliga eleverna lyckades ta sig igenom, ingen av de kvinnliga. Vid ett tillfälle lyckades en kvinnlig elev bryta sig igenom efter 9 minuter, men de flesta tvingades ge upp. Detta test har sedermera tagits bort eftersom det ansågs diskriminerande, istället lägger man större vikt vid empatisk förmåga och psykologisk beredskap.

***

Det efterkrigstidens Sverige som jag växte upp i, var ett samhälle med stark framtidstro. I synnerhet var det ett väldigt bra samhälle för ungar som jag. Jag var inte ensam om att få göra en klassresa. Men det samhället finns inte kvar. Varken framsteget eller framtidstron fortsatte. Hur gick det med välfärden? Vård, skola och omsorg brukar i synnerhet av socialdemokraterna beskrivas som välfärdens kärna.

Vården, är den bra? Visst, världsbäst, försäkrar oss våra politiker. Men lyssnar jag till vårdpersonalen är budskapet ett annat. Väntetiderna är långa, det saknas personal, framför allt sjuksköterskor. Tillgängligheten försämras och samordningen fallerar. Värst av allt: patientsäkerheten är hotad.

Skolan? Där visar PISA-mätningarna att svenska 15-åringar nu presterar bättre än när resultaten störtdök 2012. Men såväl Skolverket som regeringen har i propagandasyfte använt friserade siffror. En stor mängd utrikesfödda elever plockades felaktigt bort ur det senaste PISA-urvalet. Inte heller svenskfödda elever med svaga språkkunskaper togs med i statistiken. Därmed bröt Sverige mot OECD:s regelverk, men vem bryr sig?

Omsorg? Var femte av alla äldre på boenden i Stockholms län smittades under coronapandemins början. Sju procent avled, 1058 personer. Socialstyrelsens statistik från augusti i år visar att av 882 avlidna på äldreboenden fick 111, alltså bara 13 procent, tillgång till läkare och sjukhusvård. Det innebar att den palliativa vården med smärtlindrande morfinbehandling aldrig sattes in. Blev svenska ungdomar i Stockholm upprörda över att deras far- och morföräldrar strök med, många under ett stort lidande? Inte alls. Däremot ställde de till med demonstrationer när en svart man i USA blev dödad av en polis.

Varför fortsätter färden mot samhällskollapsen? Det har gått så långt att jag för första gången på allvar ställt mig frågan om det svenska samhället är värt att rädda.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den svenska inkvisitionen

[image error]

Så var det dags för ett nytt drev och en ny avrättning i svenska media. ”Rektor Hamid” skrev under pseudonym fula saker om judar och bögar på nätet för nästan tio år sedan. Men karln är ju muslim! Vad trodde man att han tyckte om judar och bögar? Har vi inte åsiktsfrihet, eller vad? De två rosenkindade DN-journalisterna som ”avslöjade” Rektor Hamid fick skryta i morgonteve. Varken utfrågarna eller de själva så mycket som snuddade vid frågan om det fanns något problem med att krossa en människa på det här sättet, i ett land som påstår sig hålla åsikts- och tryckfrihetens fana högt.

Drevet, det är vår tids inkvisition. Inte heller den här gången kommer vi att få se några av offentlighetens galjonsfigurer stå upp för åsiktsfrihetens försvar. Hur är det klyschan som felaktigt tillskrivs Voltaire låter: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Så här bör det kanske hellre formuleras: ”Jag avskyr din åsikt och är beredd att låta dig dö för att du uttryckt den”. I övertydlighetens namn tre tillägg:

Det är aldrig ok att hetsa mot en folkgrupp
Jag bryr mig inte om Hamid utan bara om yttrandefriheten
Till skillnad från många andra som skadas svårt av dessa inkvisitoriska drev, landar Hamid förmodligen mjukt. Han har en islamsk fallskärm och jag har väldigt svårt att tro att han förskjuts av den svensk-afghanska minoriteten.

Två av rektor Hamids nättexter återgavs av en upprörd reporter i SVTs Rapport. Det ena var att det var hetsande att bygga ett förintelsemuseum i Malmö – ett i sig superpolitiskt projekt. Men varför det ska byggas ett förintelsemuseum i Malmö, det måste vara fullt legitimt att ställa den frågan. Att Malmös muslimer inte gillar judar och att det har funnits en problematisk antisemitisk anstrykning ända upp i Malmös socialdemokratiska topp, det är väl känt, men inte gör man något åt det med ett förintelsemuseum. Det är bara symbolpolitik. Det andra exemplet var att Rektor Hamid skrev ”Vad tycker din gud om sodomiter i kyrkan?” Jag minns plötsligt den gamla vitsen om han som fick frågan vad hans hund gillade att bli ihjälskjuten ”Ja inte fan blev han glad”. Eller den kristna guden kanske blev glad, om han nu med Jesu hjälp hade moderniserat sina åsikter? Men dessförinnan hade han ju låtit Sodom och Gomorra gå under. Och vad sodomiterna i Sodom hade sysslat med, det är inte så svårt att räkna ut. Gud nöjde sig inte med att, som Rektor Hamid, under pseudonym uttrycka sitt ogillande.

Att ”rektor Hamid” får löpa gatlopp förvånar inte, men det skrämmer och det visar återigen upp Sverige som ett väldigt obehagligt land. Det borde också skrämma de journalister som avrättar honom. Det finns ingen som helst proportion mellan brott och straff. I dag röd, i morgon död.

Sådant här frossar medierna i. Men de höll käften om alla underliga politiska turer, efter att Estonia hade sjunkit. Alla som kunde läsa innantill förstod att det var något skumt. När de norska dykarna som skulle plocka upp kropparna inte fick göra det, därför att det skulle ge dem svåra trauman, höll min polske dykarkompis Christoffer på att trilla baklänges av pur förvåning: ”Men, det är ju sådant som de gör!”. Och när man istället för att bärga vraket skulle hälla grus över alltsammans, eller täcka det i betong. Varför det? Varför ställde inte journalister den frågan: Varför det?

Journalisterna borde ha gjort sitt jobb och därefter hade det varit dags för rättsväsendet att ta vid. Det handlade ju inte bara om det brott det innebar att smuggla vapen från det sönderfallande sovjetväldet, utan om hur man förnekade anförvanterna rätten att sörja och begrava sina döda. Alldeles oavsett om Estonia gick under efter ett attentat eller det handlade om en olycka, så borde de ansvariga för mörkläggningen få skaka galler. Vi kan väl inte ha bedragare av den kalibern vid landets roder! Men så gör man ju inte i Sverige. Maktens media håller käften. Så mycket lättare att kasta sig över Rektor Hamid!

När jag ändå är i farten med att vara upprörd så undrar jag med vilken legitimitet våra makthavare mellan åren 1961 och 2013 skänkte Tanzania 66 miljarder i bistånd. Tanzania är ett land som jag har svårt att tro särskilt många svenskar ens kan peka ut på en blindkarta. Förstår folk hur mycket en miljard är? Och 66 miljarder! Tänk dig 66.000 enkronor och byt sedan ut varenda enkrona mot en miljon kronor.

Och ingen kan peka på att något blev just bättre i Tanzania. Tage Erlanders och Olof Palmes argumentering var så generande enkel som att lika väl som det höga skatteuttaget i Sverige skulle gagna de mest utsatta så skulle den rika världen betala för den fattiga världens utveckling.

Timbro finansierade för några år sedan en reportageresa för Carl-Vincent Reimers och Eric Luth, som för Smedjan skrev om biståndet under rubriken: ”Så blev Tanzania Sveriges kelgris”.

Ur ingressen kan saxas: ”Avsiktligt gick pengarna till en socialistisk ekonomi där bönder tvångsförflyttades och det nya systemet orsakade fattigdom och ekonomisk kris.”

Ledarskribenten Per Gudmundsson skrev i Svenska Dagbladet att ”vi borde skämmas”. Journalisten Bengt G. Nilsson konstaterar på sin blogg under rubriken ”Sextiosex biståndsmiljarder rakt ner i slasken” att biståndet inte gjorde någon nytta utan snarare tvärtom, det bidrog till den tanzaniska ekonomins kollaps i början av 1980. Visst, det var socialdemokraterna som under stort smusslande skänkte bort pengarna, men det är värt att notera att vi hade borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982. De inte ens försökte sätta stopp för miljardrullningen.

Nu ska Tanzania få ännu mera pengar. Under perioden 2020-2024 får de tre miljarder. Det gick som sagt inte bra under den förra perioden. Och så här beskrivs tillståndet nu i landet:

De senaste åren har det politiska styret blivit mer auktoritärt, ekonomin har försvagats och fattigdomen minskar inte i samma utsträckning längre. Utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati går åt fel håll i Tanzania. Nära hälften av landets drygt 57 miljoner människor lever under den internationella fattigdomsgränsen.

Och med den här bleka motiveringen får landet ytterligare tre miljarder: ” Utvecklingssamarbete syftar till att minska fattigdomen, stärka demokratin och öka respekten för mänskliga rättigheter.”

Framför datorn, med uppkavlade armar tänkte jag fortsätta med nästa skandal och nästa politiker som aldrig ställdes till svars: Maud Olofsson och Nuon. Och därefter Annie Lööf och de afghanska unga männen. Men det kommer bara mer, som han sa som spydde i hatten.

Det är för mycket som inte fungerar. Vi som försökt stoppa dårskapen har alltför mycket inriktat oss på att just dårskapen, den politiska kompetensen, medan vi kanske borde ha ställt frågan vad det är för samhälle vi försöker rädda. Vad är det som är så bra? Det vi inte fick mista, det vi skulle värna om, det har vi redan förlorat.

På fullt allvar menar jag att Sveriges journalister är medskyldiga till de politiska övergreppen och bedrägerierna. Lika lite som politikerna ser de sig som folkets representanter. De reagerar inte ens på att politikerna tycks ha fått för sig att folkets pengar i själva verket är deras pengar. Tillsammans skapar politiker och journalister en svensk offentlighet där demokratin går i graven, allt under det att de offentliga avrättningarna av medborgare med ”fel” åsikter applåderas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vänster/höger – en annan tid

[image error]

I dag gästas bloggen av Ingvar Nilsson.

Jag har goda vänner både i det röda och i det blå lägret. Eftersom jag hade min ungdomstid på 1940/50-talet förlagd till det illröda lägret, så borde jag ha lätt för att samtala med vänstern. Men det går ”så där”. Numera har jag lättare att resonera med folk från ”SD-sfären”, trots att jag ännu är vänster till en del.

Våra ledare sa, att vi borde bli goda internationalister. Men för att bli det måste vi först bli goda nationalister. Det var aldrig tal om att radera riksgränser. För att kunna vara ”mellan” (inter) något så måste det ju finnas folk (nationer). Genom vår nationalism skulle vi känna hur andra folk kände för sina länder. Vi reste till fredsfestivaler i olika huvudstäder inom östblocket, arrangerade av DUV (Demokratisk Ungdoms Världsfederation), och då var det noga med att bära en tyglapp med svensk flagga på bröstet. Ja, våra ledare var nationalister, och de visade också skarpt att nationalsocialismen var något annat. Husfasaderna i städer som stod värd för DUV var fullhängda med paroller om freden och den krossade fascismen.

Här är en på den tiden ofta sjungen text. Refrängen inleder:

Kära hembygd du som blir vår egen, när vi spränger kapitalets band. Allt blir vårt, fabriken, skogen, tegen, i ett fritt och starkt och lyckligt land.

Första versen: På en allt större del av moder jorden fladdrar segerfanan proletär, men vi har vårt hemland här i Norden och vår framtid ska vi bygga här. Kapitalets bojor ligger tunga över hemmets jord, men de ska bort. Även vi ska en gång kunna sjunga segerns sång om landet som blev vårt.

Refrängen

Andra versen: Enad front bland arbetets miljoner, bådar nya dagens morgonväkt. Svenska folk, du ärvde traditioner ifrån frihetshjälten Engelbrekt. Svenska folk, nu gäller det din frihet, svenska språk, vår fröjds och smärtas tolk, svenska land, vi vill att du skall bli ett lyckans land för hela Sveriges folk.

Refrängen

Melodins första takter finns med i vibrafonspelet i början av marschen Salute of Moscow. Den var även paussignal i Radio Moskva under andra världskriget.

Festivalerna beskylldes av svensk press för att vara propagandajippon. Jag tror det stämde. Men att människorna som möttes menade allvar, det tvivlade jag aldrig på. De var ju alla, utom vi svenskar, i sorg efter förlorade släktingar och vänner i andra världskriget. Idén med fredsfestivaler menar jag var av godo. Sedan, detta att värdlandet passade på att visa sin bästa sida – är inte alla stater så funtade?

Vi hyllade Stalin, vilket vi fick ångra med tiden. Men insatt i sitt sammanhang så kan jag förstå det. De fåtaliga rapporter om hans grymhet som fanns kunde våra ledare lätt avfärda som borgarpropaganda. Viktigare var att han hade fört befälet över en armé som spöade Hitler på östfronten. Gällande fulingarna bland de röda, så fanns de antagligen högst upp i pyramiden. På markplanet var det nog ärlighet som rådde. Men å andra sidan har jag ju bara min pappa och hans kamrater att beskåda. Far var för det kristna tänket om att hjälpas åt (Bären varandras bördor, och allt sånt). Och i oss ungdomar inpräntades att vara rättvisa, att göra vår plikt, och allt möjligt stort.

Visst fanns det globalism, men då i nedsättande mening. Min röda pappa sa, att kapitalismen saknar gränser, den är global. Den har sitt hemland i kassaskåpet och hjärtat i plånboken, så sa far. Det hade han kanske läst i Ny Dag.

Efter husockupationerna och studentupproret åren kring 1968 stöptes vänstern om till oigenkännlighet. Då hade jag sedan länge klivit av den politiska rörelsen. Men intresset fortsatte, nu från läktaren. 68-vänstern var helt annorlunda än min ungdoms vänster. Den var kapad av överklassens barn (Clarté?), som stöpte om den till ett forum för studier i maoismen, rödvinsvänstern som den också kallades. Storfamiljer – mitt var ditt, och ditt var mitt. Alla sorters gränser och normer skulle brytas. Såväl nation som internation slängdes på sophögen. Det vi hade lärt oss, exempelvis att nationalism var bra, då den var avstampen till internationalismen, det skulle glömmas. Både nationalism och internationalism blev nu gradvis något styggt. Det nya begreppet var globalism, som den gamla vänstern förkastat som en kapitalistisk yttring.

Långt senare, när jag blivit grön, berättade Birger Schlaug att det första miljöpartiet var den gamla högern. Den avskydde utsläpp i luft och vattendrag. Ja, den avskydde även råkapitalismen, den som inte tar ansvar, utan bara är vinstförblindad. Den gamla högern var alltså i viktiga delar både grön och en aning röd. Jag vet inte om våra ledare lurade oss medvetet, när de utmålade högern som kapitalismens eget parti. Kanske blev de själva lurade av viljor högre upp i den röda hierarkin. Detta sa våra ledare på 1940/50-talet inte ett ord om.

Så vår kamp mot det som vi trodde var det diametralt motsatta, ter sig mer eller mindre onödig. Om vi ville bekämpa råkapitalismen (som inte tar ansvar för sina handlingar) så borde vi ha vänt oss mot liberalismen i första hand, om jag inte tänker fel här.

Idag har väl begrepp som höger och vänster tappat sina betydelser. Nu har vi nationalism kontra globalism. Där slår dagens vänster följe med den globala storfinansen, medan jobbarna röstar på SD. Ja, tänk vilken scenväxling!

Ingvar Nilsson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Totalitarism?

[image error]

Kolla in bilden ovan. På företagsprofessorn Don Collins blogg läser jag att detta är en totalitär symbol, men läser slarvigt och missuppfattar budskapet, som naturligtvis är att en polis i tjänst inte med sin klädsel ska tillåtas markera andra och konkurrerande lojaliteter. Jag missar att den kvinnliga polisen, när hon täcker håret med en sjal, meddelar att hon är muslim. För Don Collins – och för mig med – är det en totalitär symbol, eftersom islam är en totalitär ideologi. För en polis tillhör neutralitet och objektivitet yrkeskraven. Genom att sätta på sig uniform markerar poliser sitt utträde ur alla andra identiteter och lojaliteter. I tjänst är de enbart en statens/kommunens tjänare. Detsamma med försvarsmaktens soldater, som med sin uniform markerar att de till och med, om det krävs, förväntas att ge sina liv för nationen.

Hade jag förstått bilden på det sätt som var avsikten, hade jag bara noterat uppfattningen och gått vidare. Budskapet är välbekant och för mig inte värt en krönika på bloggen. Min missuppfattning var däremot värd att fundera över och jag gjorde det utifrån en annan bild jag såg samma dag, i Svenska Dagbladet:

[image error]

Jag vet det ju inte säkert, men som jag förstår bilden är det tre livvakter som följer finansministern och den bamsigaste går närmast. Kvinnan längst till vänster är knappast livvakt, eftersom de skor hon har på fötterna inte går att springa i. Att det också finns kvinnliga livvakter är nog självklart, men förekommer de i sådana här sammanhang? Frågan är berättigad, eftersom kvinnor fysiskt inte kan mäta sig med män och rimligen vill politiker ha ett optimalt skydd. Fortsätter jag på spekulationernas tunna is, tror jag finansministern hade protesterat, om det istället hade dykt upp tre kvinnliga livvakter. Därmed hade hon inte varit tillfredsställande skyddad. Stora armstarka karlar med mod i barm och pistol i axelhölstret ska det vara.

Jag associerar också tillbaka till ett nyhetsinslag för ett par veckor sedan då en vacker blond polis förklarade att när poliser tog tunnelbanan hem från sen tjänstgöring i Rinkebys nya polishus, så behövde de eskort. Här är kvinnan som förde fram önskemålet:

[image error]

Det finns fler kvinnliga poliser i Rinkeby. Om där enbart hade funnits manspoliser, hade de då framfört det kravet? Knappast, de skulle inse det löjeväckande. Kände de sig otrygga på egen hand, så fick de väl ordna så att de skyddade varandra. Men för en gracil och snygg kvinnlig polis var frågan om eskort säkert relevant och jag tror inte att hon då skulle känna sig helt tillfreds med att eskorteras av en annan ung och attraktiv kvinnlig polis.

Ok, vi har kvinnliga poliser i Sverige, vi har kvinnliga brandmän (könsneutralt språk: brandpersoner?) och vi har kvinnliga soldater. Att det finns en bakomliggande ideologi, det vet alla men hur kan man tolka det som totalitarism? Det är väl motsatsen? Jämställdhet är ett politiskt mål som inte precis antidemokrater eller högern slåss för. Däremot ligger den vänstern varmt om hjärtat. De mest hängivna brukar ju också tala om för oss att mannen, och då i synnerhet den vite västerländske, är själva inkarnationen av patriarkalt förtryck. I ett samhälle som bejakar allas lika värde måste naturligtvis kvinnor vara mera värda än män.

Hoppar man över allt vänsterpolitiskt pladder och säger att i en demokrati bestämmer folket, så är det ett perspektiv som kan tillämpas också i många andra sammanhang än när det är dags att välja regering och riksdagsledamöter. Om vår finansminister tillåts att välja säkerhetsvakter, då är förfarandet demokratiskt. Men – och det här tål att tänka på – om hon nu hade valt kvinnliga livvakter, hade det varit lika demokratiskt? Kanske, men staten har också en skyldighet att välja den optimalt bästa lösningen och det faller således på statens ansvar att förse Magdalena Andersson med bästa möjliga skydd. Tänk om finansministern hade krävt att bli eskorterad av förskolebarn, därför att man ska inte göra skillnad på folk! Förstår inte Magdalena Andersson detta, så är hon inte tillräckligt klartänkt för att inneha sitt höga ämbete. Således, Magdalena Andersson förväntas acceptera vuxna manliga livvakter och gör hon inte det, så har staten skyldighet att träda in och se till att lösningen blir den bästa möjliga.

Och nu tillbaka till de kvinnliga poliserna, brandmännen och soldaterna, såväl muslimska som andra. Jag tror att om folket fick välja (när folket bestämmer är det demokrati) så blir det män som utövar dessa traditionellt manliga yrken. Men om nu folket av skäl som jag inte tänker gå in på här, också väljer kvinnor på dessa poster, så är det samhällets plikt i en demokrati, att inte göra ett ideologiskt utan effektivitetsoptimalt val. Vilket betyder: gärna kvinnor i högre positioner men om det krävs fysisk styrka och andra manliga ”dygder”, då ska det vara män – och i och för sig kvinnor som uppfyller de krav som ställs på män. Ytterst är detta inte en ideologisk fråga utan det handlar om kompetens. Poliserna i Rinkeby ska inte behöva begära extern eskort, finansministern ska inte ha kvinnliga livvakter när hon rör sig i det offentliga rummet. Kvinnliga brandmän … nej (och inga pluttisar till män heller, för den delen).

För att sluta cirkeln, så ska poliser i tjänst inte bära några andra symboler än de som tillhör jobbet. Vägrar de, så får de väl se sig om efter ett annat jobb. Är detta ett reaktionärt perspektiv? Ja, reaktionär betyder att man reagerar och på dumma beslut är det rätt att reagera. Jag och många med mig reagerar på samhällets politisering. Till sin grund är denna totalitär när politikerna varken lyssnar till vad medborgarna vill, eller ser till medborgarnas bästa. I en totalitär stat vinner ideologin både över demokratin och de optimala valen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politiker och media underblåser invandrares hat mot svenskar

[image error]

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.

Denna kusliga känsla stegrades när jag nyligen läste detaljerna från förundersökningen av mordet på den 19-årige svensken Tommie Lindh i Härnösand, där hans sudanesiske baneman högg ihjäl honom därför att han funnit en SD-keps på offrets bokhylla. Därmed fick denna rasande mördare skäl att låta en person som han ansåg vara en rasist, plikta med sitt liv. I samband med mordet våldtog han också en kvinna som var med vid den efterfest som pågick i Tommie Lindhs lägenhet.

I en tidigare artikel i Aftonbladet förnekar kolumnisten Oisin Cantwell att Tommie Lindh skulle försökt stoppa den pågående våldtäkten, som vissa alternativmedier påstått. För Cantwell är det därmed klarlagt att narrativet kapats av vad han betecknar med ord som ”ytterhögern”, ”konspirationssajter” och ”främlingsfientliga skräpsajter”, vilka till skillnad från Aftonbladet aldrig skulle ha någon ansvarig utgivare.

Hans text är symtomatisk för stora delar av media, därför att han dels fokuserar på en icke avgörande händelse i förloppet, nämligen att Tommie Lindh inte kunde avstyra våldtäkten eftersom den skedde efter att han hade knivhuggits. Däremot försökte han skydda kvinnan genom att gå in med henne i badrummet, vilket Cantwell förbiser. I Cantwells och Aftonbladets värld är det redan klarlagt att de alternativa medier och bloggar som försöker hjälteförklara Tommie Lindh är uttalat rasistiska. Med Cantwells ord är de bara ”kloaker som ägnar dagarna åt att försöka ge invandrare skulden för allt mellan himmel och jord.”

Det är ett besynnerligt fokus om man vill försöka förstå den tragiska händelsen. En rimlig reaktion borde väl ändå vara att försöka analysera det rasistiska våldsdådet och fördjupa problematiken kring hur hatet mot svenskarna ser ut.

Om Oisin Cantwell och hans kollegor (inte nödvändigtvis alla) för en gångs skull, istället för att ständigt göra utfall mot ”hatsajter” och ”extremhögern”, skulle rikta sökarljuset mot sig själva, kanske de skulle upptäcka sin egen skuld när det gäller de dagliga hot, trakasserier och våldsbrott som drabbar svenskar i vårt land, alltifrån mord till ”svennehoror” och ”förnedringsrån” – två nya ord för Akademins ordlista.

Vad kan det betyda att politiker och media under ett par årtionden regelmässigt har framställt svenskarna som ett folk som i grunden behöver ständigt pågående insatser för att botas från sin strukturella rasism? Detta trots att Sverige i undersökningar sedan länge har ansetts som ett av världens minst rasistiska och, åtminstone fram till asylkrisen 2015, mest invandringsliberala länder.

Man kan ju fråga sig vad det medför för de unga manliga, och många gånger illitterata migranter, som kommer hit från världens mest våldsamma, sargade och dysfunktionella länder, utan en fungerande stat. Hur landar det i dem att mötas av en officiell hållning av att det är urbefolkningen som måste förändra sig, medan de som migranter automatiskt befinner sig i en offerroll, så fort de kommit innanför gränserna?

Svenskar – och även etablerade invandrare – som på olika sätt ger uttryck för sin förfäran över vårt lands pågående sönderfall, förlänas ständigt allt ifrån misstänksamhet till ren brännmärkning, för att inte fullt ut bejaka massinvandring och mångkultur.

Jag och flera av mina vänner vet vad det genom åren har inneburit att av media bli kallade för xenofober, islamofober, främlingsfientliga, rasister, nazianstrukna, fascistoida, antisemitiska, konspirationsteoretiker, högerextrema och mörkermän. Sådant är, tillsammans med den ständiga misstron, ingenting annat en lågintensiv avhumanisering. Det har pågått lika länge som vi har haft en åsiktskorridor – och det är betydlig längre än sedan statsvetaren Henric Ekengren Oscarsson i december 2013 myntade själva begreppet.

I sin iver att genomföra det mångkulturella projektet, men utan att tillfråga väljarna om lov vad gäller den stora demografiska förändring som pågår, har våra politiska och mediala makthavare på ett raffinerat sätt ställt oss, som vågar säga emot, i skamvrån. Androm till varnagel. De har velat bana väg för sin humanitära stormakt – med allas lika värde som kuttersmycke – men i själva verket lagt grunden för ett alltmer totalitärt samhälle.

Jag undrar om dessa politiker och journalister någonsin själva har ställt sig frågan vad den ständiga propagandan om svenskarnas outsinliga behov av helrenovering skapar för motsättningar? Aningslöst kanske de inte tänker på att de talar till svenskarna, men att invandrarna också lyssnar. Detta fortsätter att ske i ett samhälle som allt mer slits sönder av konflikter mellan olika kulturer och människosyner. Det måste te sig absurt för de utomeuropeiska migranter som kommer hit, att redan från början bevittna hur myndigheter och media tar sitt eget folk i örat. Något sådant existerar knappast i deras egna klanbaserade samhällen, där lojalitet mot den egna ingruppen är A och O för överlevnad.

Det lägger heller ingen bra grund för respekt eller identifikation med det nya hemlandet. Istället bäddar det för mer segregation och våldsamma konflikter. Och naturligtvis: för ännu fler statliga projekt som ska tukta förmodligen världens mest följsamma folk: svenskarna.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Arturo Pérez-Reverte: Kom ihåg att du är dödlig

Översättning: Stig Carlsson

[image error]

Som f.d. vänsteraktivist vill jag tillägna min översättning till Stefan Löfven och den vilsna identitetsvänstern, som går med full fart framåt bland isbergen. Arturo Pérez-Reverte var år 2019 Spaniens mest lästa författare.

Kanske kan de här svåra tiderna, som vi genomlever tjäna som en tankeställare, även om jag inte är säker på det. Förr eller senare, hur hårda läxor livet än erbjuder eller påtvingar oss, så har människan till slut ett dåligt minne. Hon drömmer om att mardrömmen skall ta slut för att ibland på nytt upprepa det, som var orsak till densamma. Det har hänt och kommer att hända igen. Stundom händer det med kort frist. Det kan också ta år eller generationer. Jag är inte optimist i detta. Framför allt därför att förutom att ha läst om det i böcker har jag själv upplevt det. När du lever tillfredsställande på en lämplig plats finns det saker, som ingen behöver berätta för dig. Du har förstahandskunskap. Den är en del av din biografi. Du äger den och du minns den.

Det finns en liten affär i gamla Madrid, där jag då och då köper ett litet halvklot i glas. När man snurrar på det, framträder ett snölandskap, som i sitt inre har ett isberg och Titanic på väg att sjunka. Jag brukar ge det till vänner, som livet har gynnat med privilegier och framgång och till dem som får vara med om ögonblick av personlig och yrkesmässig succé. Den var den moderna teknikens under, säger jag, när jag överlämnar det. Fartyget var osänkbart, eller de 2 228 passagerarna trodde åtminstone det. Och att tro det ombord på ett monster av stål på 45 000 ton, som gjorde 22 knop på ett hav fullt av isberg, kostade 1 513 människor livet. Det hände för 108 år sedan, men grundprincipen är fortfarande densamma. Påminn dig själv om detta, hur bra det än går för dig och speciellt när det går bra för dig. Ha alltid i minnet, att när en romersk general hade uppnått en stor seger och defilerade i triumf i fyrspann genom huvudstaden, då fanns det en statlig slav, som höll upp en guldkrona över hans huvud och repeterade gång på gång i hans öra: ”Kom ihåg att du bara är en människa.” Kom ihåg att du är dödlig.

Även jag har en Titanic nära mig på den plats i biblioteket, där jag arbetar. Jag kan se den, medan jag skriver. Och mer än en gång under de nästan trettio år, som jag har skrivit den här kolumnen, har jag påmint om den här båten och det som den enligt min åsikt symboliserar. Det är inte bara så att varje teknisk landvinning, varje steg mot det nya bär inom sig sin egen funktionsstörning, sina speciella skavanker, sina specifika olyckor. Det är också framför allt vår glömska om grundprincipen, som ökar faran. Den intensifierar riskerna, ty när misstaget grundligt har reglerats av kosmos tillfälligheter – det finns tillfälligheter, som paradoxalt nog är orubbliga regler – har det placerat motsvarande isberg exakt på den plats på sjökortet, där vår glada båt tar sig fram. De gamla och eviga lagarna uppfylls på ett obönhörligt sätt.

Vi glömmer ofta, att världen är en farlig plats, ett fientligt landskap. När den oundvikliga påminnelsen kommer på kort, medel eller lång sikt, betalar vi ett mycket högt pris. Varje uppvaknande från vår oansvariga dåsighet, från det självbedrägeri, som vi föredrar att leva i, kostar oss drygt tusen döda på en atlantångare, 5 000 i World Trade Center, 50 000 i Pompeji, 100 000 i en tsunami och millioner i en stor epidemi eller ett världskrig. Våra far- och morföräldrar och deras föräldrar, som var mera vana vid verkligheten, visste detta perfekt. De kände till livets skörhet och handlade i överensstämmelse med denna insikt eller försökte att göra det. Den lärdom som de kunde dra av varje bakslag, av varje ondsint narrstreck av gudarna eller kosmos, var mera hållbar och varaktig. De levde med vetskapen om, att de skulle dö, och att deras väg hade otaliga omvägar.

Idag har vi emellertid bestämt oss för att leva som om vi aldrig någonsin skulle dö. Som om vi vore utom fara, vandrar vi genom världen och låtsas att vi är odödliga, och detta gör oss oförutseende. Detta gör oss snåla den dag vi måste ha ett mynt i vår ficka, ty förr eller senare kommer Karon, som forslar de döda till andra stranden av floden Estigi, att kräva oss på det myntet. Vi blir förvånade och protesterar indignerat, när det är dags att betala färjkarlen. Det handlar inte om att leva ängsligt och se existensen som ett drama, utan att naturligt vandra genom ett landskap fullt av skönhet, men också av dimhöljda och farliga platser, att röra sig mellan isbergen med den gode sjömannens hälsosamma osäkerhet och att vara förberedd på att använda livbåtarna, men även att lämna plats till de som bättre behöver dem. Kort sagt handlar det om att i all anspråkslöshet följa reglerna. Att lyssna uppmärksamt, besinningsfullt, klartänkt och medvetet till orden, som slaven viskar i vårt öra. ”Du är dödlig.” Och bara med den vissheten kommer vi att bli bättre än vi är.

Arturo Pérez-Reverte

Övers. Stig Carlsson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Stödköp?

[image error]

Många anser att böcker tillhör gårdagen, att de är utkonkurrerade av digitala media. Det är inte sant – eller mer precist: Det borde inte vara sant.

Böcker utgör en form av tidsrapportering som också i framtiden kommer att vara lättillgänglig och varaktig, på ett annat sätt än det som skrivs på nätet, där risken för censur och radering är en realitet. De har också en svårslagen fördel genom att den som vill veta vad en författare har att säga inte behöver tillgång till vare sig nätet eller ens en dator. Och det kanske allra viktigaste: Med tanke på de alltmer totalitära drag som våra politiska ledare visar upp – böcker, när de väl är tryckta och distribuerade –kan inte tystas eller på annat sätt kontrolleras av meningsmotståndare. Inte ens bokbål hjälper, därför att i praktiken är det omöjligt att spåra upp alla de böcker som ska förstöras. Det finns alltid ex. som överlever och på nytt kan mångfaldigas i dissidentkretsar. Därför, det kanske allra viktigaste stödet du kan ge till svenska dissidenter, är att köpa deras böcker. Dissidenterna åldras och dör, de tystas och ibland korrumperas de, men de böcker som de dessförinnan skrev, de finns kvar.

Under drygt ett år har jag arbetat parallellt med två bokmanus, romanen Uppbrott och debattboken Godhetstyranniet, som fortsätter den samhällsbeskrivning och analys som påbörjades i PK–samhället (2017) och jag fortsatte med i Efter demokratin (2019).

Uppbrott har tagit mest tid och var dyrast att producera. Det finns risk för att den går med förlust. Det kanske också gäller för Godhetstyranniet, som från och med nu finns på marknaden. När jag nu skriver, att om dessa projekt inte går ekonomiskt ihop, så lägger jag av, är det inget hot utan en ekonomisk realitet.

På den tiden jag gav ut på andra förlag än mitt eget, var risktagandet inte alls lika stort. Dels köpte biblioteken in, samma bibliotek som i dag inte vill ha dissidentlitteratur, dels bidrog staten ofta med en delfinansiering. Författarna kunde också få olika slags stipendier från Författarförbundet (som jag inte längre vill vara medlem i). Till det kom recensioner i dagspressen och när det ville sig väl också inbjudningar till radio och teve. Allt detta, som hjälpte upp försäljningen, står jag som dissidentförfattare utanför, men produktionskostnaderna – inklusive tryckningen – är desamma.

Lösningen för de flesta dissidenter är swishfinansiering. Jag är också med på det tåget och brukar få några hundra kronor i månaden – mer blir det inte, eftersom jag inte gillar att “tigga”, och därför inte är bra på det. Må vara att detta är en högst anständig form av tiggeri.

Vill du stödja mig i rollen som politiskt inkorrekt samhällskommentator så gör du det därför bäst genom att köpa mina böcker. Jag tror till exempel att romanen Uppbrott – den har redan fått flera smickrande reaktioner från läsare – är en bra julklapp. Det gäller kanske inte för de djupast godhetsfrälsta, men väl för dem som börjat förstå vad som händer med Sverige och Västerlandet. Säkert kan den också väcka en och annan, som borde ha sovit klart.

Med Godhetstyranniet tror jag mig ha blivit klar med en ganska lång ”resa”. Min dessförinnan säkerligen aningen naiva samhällssyn kraschlandade 1998 när jag släppte forskningsrapporten ”Svenskar och zigenare”. Den utlöste ett medialt drev som enligt Svenska Dagbladet gjorde mig till Sveriges mest utskällde professor. Det hjälpte föga att det var bra forskning och att den boken i dag är antikvariskt eftersökt. Jag fick syn på en förljugen svensk offentlighet som gjorde att jag under ett antal år undvek att skriva om minoritets- och invandrarfrågor. Min typ av forskning fungerade inte, men det var inte mig utan universiteten och samhällsdebatten det var fel på.

2006 kan man säga att jag fick syn på dagens Sverige, när jag fick ett manus om massinvandringens konsekvenser, betitlat Koka groda, refuserat av Symposion. De hade tidigare hade gett ut en bok av mig om det som jag då höll på med, nämligen samhällsplanering. Vi hade skrivit kontrakt och förlaget hade förskotterat 10.000 kr, men det hjälpte inte.

Därefter kommer ”de svarta åren”, efter att ett stort EU-projekt i samhällsplanering vid Stockholms universitet tagit slut och efter att jag nekats fortsatt finansiering av ett likaledes stort forskningsprojekt vid Södertörns högskola. Nu i efterhand förstår jag att det fanns politiska orsaker till att jag fick tummen ned. Kvar fanns bara en oavlönad gästprofessur på Stockholms universitet och jag hankade mig fram på akademiskt diversejobb – med det mesta stödet från Ax:son Johnsonstiftelsens tankesmedja och magasin Axess. Den ”finkulturella” framtiden verkade utstakad medan den akademiska pekade nedåt, om den inte redan hade slagit i botten. Men så slutade min supporter Kay Glans som chefredaktör på Axess och det ”finkulturella” fick ett hastigt slut.

Så startade min karriär som dissident. Jag fick mycket skrivet för jag behövde ju inte göra något annat. Ingen universitetsundervisning, inget mer ”diverse” kulturarbete, eftersom jag snabbt blev persona non grata i Åsiktskorridoren. Livet som fri skribent och forskare har med andra ord kostat mig rätt mycket, men jag kan inte säga annat än att det har varit värt det.

Godhetstyranniet kostar 250 kr och kan köpas på samma sätt som mina andra böcker. Du swishar till 123-2181931 eller för över slanten till mitt plusgiro 463 33 86-0. Sedan mailar du mig på koa@arnstberg.se och meddelar vart jag ska skicka boken/böckerna. Ange också mobilnummer. Här är en kort innehållsbeskrivning:

Alla vet vad godhet är. Goda människor vill andra människor väl och gör goda handlingar. Det är hemskt att det finns onda människor. Man kan bara hoppas att de goda är långt fler och att det är de som sitter vid makten.

Vi vet också vad ett tyranni är, ett skräckvälde. I godhetstyranniet lever medborgarna i skräck för att göra fel. Den som ifrågasätter mångkulturen, eller inte bekänner sig till den rätta värdegrunden, riskerar att förlora både sitt jobb, sina vänner och sin heder.

Det svenska godhetstyranniet styrs inte av någon tyrann utan av politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare, som är överens om att placera en gränslös godhet i förarsätet. Flyktingvän, det är fint i godhetstyranniet, medan sverigevän är ett begrepp som klassas som nazism, eller åtminstone som främlingsfientligt. De goda har tappat bort att deras uppdrag, om det nu ska definieras som godhet, är att vara goda mot det egna folket.

I det svenska godhetstyranniet har de godas godhet onda konsekvenser för det egna folket och det egna samhället.

Om någon månad lämnar jag (förhoppningsvis, det är en del coronarestriktioner) Sverige för vintern. Kan du tänka dig att göra ”två flugor på smällen”, det vill säga dels få signerade julklappsböcker att ge bort, dels stödja mig som samhällsdebattör, då är det nu du ska köpa en eller flera böcker! Under fliken “Köp böcker” här på bloggen finns instruktioner.

Tyvärr kan du dock inte få ”Godhetstyranniet” signerad, eftersom jag inte själv har hand om distributionen för den boken.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Åsa Linderborg skulle kunna ha varit dissident

[image error]

När jag för ett par decennier sedan började förstå att den svenska makteliten med mångkulturspolitiken och massinvandringen hade tagit ut en politisk riktning som absolut inte låg i medborgarnas intresse, såg jag det som ett dubbelt svek. Först politikerna, som inte förstod att deras vilja att ”rädda världen” var rena attentatet mot den egna befolkningen. Och sedan medierna, där journalisterna inte gjorde sitt jobb och förklarade för medborgarna vad det var som hände och vilka konsekvenserna skulle bli. När jag sedan upptäckte att det stod lika illa till i min egen stam – bland samhällsforskarna – blev det helt obegripligt.

Kunde folk inte tänka eller vad handlade det om? Eller var det så att de inte ville tänka – att det inte handlade om inkompetens, utan om blockeringar? Uppstod dessa bara av sig själva? Om inte, vem och vilka skapade dem? Och i så fall, varför gjorde de det och med vilka medel?

Begreppet kognitiv dissonans blev mig här till stor hjälp. Det är ett kraftfullt psykologiskt begrepp som inbjuder till en diskussion om hur människor bär sig åt för att uppnå kognitiv harmoni, eller kanske hur de/vi undviker att inkompatibla uppfattningar krockar med varandra. Det är frestande att gräva ner sig i dessa frågor, men det ska jag inte göra. Jag nöjer mig med att postulera att alla människor har kolliderande värderingar och åsikter – utan att ha det särskilt klart för sig.

För att visa hur det kan se ut ska jag ännu en gång använda mig av Åsa Linderborgs publicerade dagbok ”Året med tretton månader.” Hon praktiserar där fyra grundläggande förhållningssätt inför verklighetsflödet. Helt omedveten om hur dessa krockar är hon inte:

Jag kan vara både smartare och dummare i mitt privata tänkande än jag är i mina artiklar. Det ena skrivandet hänger inte alltid samman med det andra, ibland glappar det mellan insikterna, och det kan glappa så in i helvete.

Det första förhållningssättet är kommunistiskt – notera hennes ryska mellannamn – det är en politisk markering:

Åsa Natasja Linderborg, född Andersson, den 20 maj 1968. Jag tillhörde ju Sveriges sista generation ungkommunister, den som hamnade i existentiell kris och djupaste förvirring när Berlinmuren föll.

Åsa Linderborg är inte ett av ”de röda borgarbarnen”. Hon är stolt över att hennes föräldrar är arbetare, men inte bara det, utan de är också aktiva kommunister, i synnerhet hennes mamma:

Mamma gick med i Sveriges kommunistiska parti 1956, när hon fyllde 13 år låg partiboken på presentbrickan. Nu är partiet ett helt annat och mamma har förändrats i samma takt. Hon vet vad hon har gjort under alla dessa år: Hon har kämpat för sex timmars arbetsdag, lika lön för lika arbete och daghem åt alla. Hon har demonstrerat mot Vietnamkriget och Pinochet, hon har organiserat folkomröstningen mot kärnkraft, sålt Ny Dag och kampanjat mot EMU. Hon har varit folkvald för Vänsterpartiet i kommunen, landstinget, riksdagen och var en djupt respekterad ordförande i Lagutskottet. Hon har suttit nämndeman.

Det kommunistiska arvet går till och med ännu längre tillbaka: ”Berätta att mormor blev av med jobbet på Asea bara för att hon var kommunist.” Det stannar inte heller där. Åsa Linderborgs morfars far, Bertil, var med och byggde upp partiet på 1920-talet.

Hennes andra identitet är den som offentlig kulturperson, framför allt som skribent och kulturchef på Aftonbladet, en befattning som hon nu lämnat. Hon var och är fortfarande oerhört stolt över att få skriva i Aftonbladet. Den positionen, med tillhörande tankegestalt, ansluter till hennes kommunistiska identitet, bland annat genom att hennes far läste den tidningen. Arbetarna läste Aftonbladet, tjänstemännen Expressen. Åsa Linderborg skriver att Aftonbladet var både pappans och arbetarnas universitet. För mig producerar Aftonbladet och Expressen i det närmaste utbytbar skräpjournalistik, vilket inte hindrar att där finns en och annan bra journalist. Inte så för Åsa Linderborg, inte alls. Hon lägger sitt kommunistiska klassperspektiv på Expressen och gränsen till konkurrentblaskan är knivskarp.

Jag har funderat på om Åsa Linderborg märker när hennes kommunistiska identitet krockar med hennes kulturarbetaridentitet, som nedan – där hon bemöter sin pappa när han säger något om kriminalitet bland invandrare. Hon noterar plågsamt klasskillnaden mellan sig och sin pappa, men jag tror inte hon förstår vilket svek hon gör sig skyldig till, när hon avfärdar honom med just det mantra som kulturarbetare, med rätt att vistas på den offentliga arenan, använder sig av.

Vad svarade jag honom där jag satt i en dyr blus, med nya skattelättnader och en frasfärsk doktorsexamen i historia? Jag sa att alla vill göra rätt för sig. Att de flesta invandrare jobbar hårdare än många svenskar. Att 98 procent av dem aldrig begått något brott och att det främst är de som råkar ut för rån och överfall. Att kriminalitet har att göra med klass och fattigdom, inte kultur och etnicitet. Att Sverige är rikt, vi har råd.

Jag lät pappa förstå att han inte bara hade fel utan han gjorde också fel som sa det han tyckte och tänkte.

Hade Åsa Linderborg istället kopplat in sitt intellekt, hade hon förmodligen varit kapabel att själv göra dessa invändningar:

Nej, alla vill inte göra rätt för sig.
Kanske de flesta invandrare arbetar hårdare än de flesta svenskar, men hur vet man det?
Högst tveksamt att invandrare råkar ut för fler rån och överfall än svenskar. Preciseras påståendet till att det är vanligare att svenskar överfaller invandrare än tvärtom, så är det provokativt osant.
Att 98 procent av dem aldrig begår något brott, är osant. Det är heller inte sant för svenskar. Det är bara något hon drar till med. Enligt senaste Brå-rapporten om invandrares brottslighet (2005:17) är mellan 17,5 och 26,3 procent utrikes födda från Afrika och Mellanöstern brottsmisstänkta under en femårsperiod.
Att kriminalitet har att göra med klass och fattigdom, inte med kultur och etnicitet är inte bara osant, det är ett direkt vilseledande påstående.
Att Sverige är rikt? Ja, den svenska staten är rik. Eller, den var åtminstone det, före corona, vilket betyder att politikerna är skickliga i att beskatta medborgarna. Emellertid, svenska kommuner är fattiga, några till och med konkursmässiga. Och folket är djupt skuldsatt, i synnerhet när det gäller bostadslån.

Här kolliderar Åsas kommunistiska identitet med hennes kulturarbetaridentitet, men hon ser det inte. Hon tycker det är ok att inte bara tala om för sin pappa att han har fel utan också att han gör fel, när han tycker och tänker som han gör.

Åsa Linderborgs tredje identitet är kvinnans. Hon sörjer att hon under året blir övergiven av sin älskare. Hennes liv förmörkas av att hon går in i klimakteriet, av att hon åldras och ”doftar ur”, en formulering som hon sorgset upprepar. ”Jag doftar ur, som en bukett rosor som sakta torkar ihop.”

Åsa Linderborgs fjärde identitet är den intellektuelles. Till skillnad från de flesta journalister kan hon tänka. (Sarkastiskt men helt adekvat formulerat). Säkert hör det samman med att hon doktorerat i historia. Hon är därför, åtminstone ibland, kapabel att gå mot strömmen och tydligast gör hon det med sin skepsis över Metoo-drevets alla överdrifter.

Metoo börjar få något religiöst över sig, sa jag. Hashtaggen är som ett missionshus där predikanten med en hypnotisk uppsyn frågar: Är ni frälsta nu? Är ni riktigt härligt frälsta? Massans kraft skrämmer mig, kollektivet, med sitt kladd om systerskap och gemenskap som i själva verket bara är krav på disciplin.

Hon gör det också när hon inser absurditeten i att anordna en bokmässa med temat yttrandefrihet och tycka det är helt legitimt att bojkotta den lilla motvallstidningen Nya Tider. Hon inser att resonemanget inte håller:

Alla pratade om bokmässan: Ska ni åka ner eller bojkottar ni? Min åsikt är ju känd sedan länge och de flesta i sällskapet höll nog med, men där fanns så klart också de tvehågsna och

de med lite högre moral och godare värderingar. ”Trollen!” Det räckte med detta enda ord för att de skulle falla varandra i talet.

– Kan man verkligen stoppa en tidning som har statligt presstöd frän att komma till en bokmässa som har yttrandefriheten som portalparagraf? frågade jag. Var ska man dra gränsen, vem ska inte få komma nästa år? Vilka är ”vi” som ska ha makt att bestämma över vilka åsikter som kränker och inte kränker?

I likhet med exempelvis framgångsrika röda trubadurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström skäms Åsa Linderborg över att hon inte alls lever i enlighet med sina värderingar:

Jag brottas ständigt med motsättningen mellan att vara både socialist och höginkomsttagare. När jag har skrivit en artikel om ojämlikheten och hur viktigt det är att sådana som jag betalar mer i skatt, kan jag belöna mig själv med en ansiktskräm för sexhundra kronor. Min artikel blir inte mindre ärlig för det, inte mitt ansikte heller – men ändå. Den här ångesten upprepas i mig hela tiden. Jag blir aldrig fri från den, den håller på och håller på.

Åsa Linderborg skriver att hon har skuldkänslor, som ”en bulimiker som moffat i sig två semlor och en påse chips”. Hade Åsa Linderborg bejakat sin arbetaridentitet och likt många LO-anslutna arbetare, gått över till dissidenternas sida, vad hade hon då vunnit, istället för pengar, lyx och etablissemangets applåder? Det vet jag svaret på. Hon hade fått det vakna folkets hyllningar. Hon hade, som jag, kunnat öppna mailen varje morgon och mötas av uppskattning och stöd, istället för av förakt och ilska. Hon hade aldrig behövt läsa att hon har ett pris på sitt huvud. Hon hade aldrig behövt åka ut i någon förort och köpa sig en skottsäker väst.

Jag kollar hur mitt senaste inlägg på Swebbtelevision uppfattas, fyra dagar efter att det släpptes. Det har 27.827 visningar, 1603 tummar pekar uppåt och 21 tummar ner. Detta är förmodligen det bästa mått man kan få på hur politiskt vakna medborgare tar emot det man har att säga. Jag har inte öppnat andra och äldre inlägg, flera av dem har långt fler visningar, men jag är rätt säker på att de får ungefär samma uppskattning. I samhällsdebatten är detta fullständigt betydelselöst, men på ett personligt plan är det faktiskt värt rätt mycket.

Så jämför jag med Åsa Linderborg – hur pass intresserade är medborgarna av det hon har att säga, som det avspeglas på Youtube? Här bör man minnas att Youtube snarare står på Åsa Linderborgs sida än på min. Hon är en av åsiktskorridorens mest uppskattade kulturpersoner och det framgår förhoppningsvis av ovanstående resonemang, att också jag tillhör hennes beundrare.

Åsa Linderborgs siffror är inte ens i närheten av mina, vilket bör relateras till att jag bara är en bekant person för en liten grupp svenskar, medan Åsa Linderborg tillhör landets mest kända och intressanta kulturpersoner. När hon släpper en bok skrivs det om den överallt. Den säljer i jätteupplagor och översätts till många språk. Hon blir förmögen. När jag skriver en bok är det helt tyst i systemmedia och jag får vara tacksam om jag får mina tryckkostnader täckta.

Visningar
Tummen upp
Tummen ned för Åsa Linderborg


18222
70
17


1791
16
8


3048
24
9


1751
14
3


529
6
7


629
5
4


9247
30
5


84444
193
49


2200
17
1

Och så, mitt inlägg för fyra dagar sedan

27827
1603
21

Jag leker med tanken att Åsa Linderborgs intellekt hade spelat henne ett fult spratt, av samma slag som drabbat mig och flera andra dissidentförfattare. Hon hade mycket väl någon gång i sin karriär kunnat ”tänkt till ” på ett för etablissemanget misshagligt sätt, gått över gränsen och skrivit något som stängt henne ute från åsiktskorridoren. Då hade hon förmodligen blivit en av våra mest betydande dissidentröster, från vänster.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dessvärre

[image error]

För tio år sedan byggde min yngste son Frasse vårt första hus på Koh Lanta i Thailand. Det är en “snäll” ö, som domineras av familje- och långtidsturism. Inte rätt plats för den som helst vill vara ute och rumla om nätterna. Ön gillas särskilt av svenskar och där finns inte mindre än två svenska skolor.

Sedan det första huset har Frasse byggt ett tiotal hus och renoverat ett tjugotal, åt västerlänningar med god ekonomi och höga krav. Det vete fasen hur det gick till när dykinstruktören förvandlades till byggmästare, men det blev han – till och med en väldigt bra sådan. Säkert hjälpte det att han är gift med en thailändska, talar helt flytande thai och har ett stort nätverk på ön. Nu håller han (och jag) på att färdigställa ett nytt husbygge. För första gången ska han själv få en riktig bostad. Med fru och tre barn har han flyttat runt i hyresbostäder. Jag ska också få en lägenhet där. Vårt gamla hus hyr vi ut. Nu i coronatider blir det mest långtidsuthyrningar och då är vinsten blygsam. Thailand har näst intill bommat igen landet. Dessförinnan låg avkastningen mellan 9 och 12 procent och nästa höst räknar vi med att vara tillbaka där.

I det nya huset kommer det att finnas fem små hyreslägenheter i bottenvåningen (condos). På mellanvåningen ska Frassefamiljen och jag bo i varsin lägenhet. Där finns också gemensamma utrymmen. På översta våningen finns det fyra lägenheter. De två stora är på 160 m2, med tre sovrum. De två mindre är på drygt 100 m2, med två sovrum. Stora verandor och utsikt över havet, med fantastiska solnedgångar. Standarden är mycket hög med två badrum, fullt utrustade kök, gym, stor saltvattenspool, barnpool och gångavstånd både till havet (Long beach) och bra restauranger. En av de stora lägenheterna är redan såld, den andra finns kvar och färdigbyggs efter köparens önskemål. Det gäller också för de två mindre. Pris: 1, 7 mille för den stora och 1,3 mille styck för de två mindre. Köparen kan bo permanent, kanske över vintern, eller bara under semestern. Resten av tiden kan bostaden givetvis stå tom, men att hyra ut till kort- och långtidsboende är lönsamt. Frasse har tillsammans med sin fru Kook hand om ett tiotal sådana uthyrningar och han är bra på det också.

Detta handlar för vår del inte om att göra ett ”klipp”. Eftersom vi själva ska bo där, är det viktigt för oss att få rätt grannar. Vi har just lagt ut försäljningen på Facebook och flera intressenter har hört av sig. Känner du dig också lockad? I så fall maila mig: koa@arnstberg.se. Du kommer att få full insyn och ett schysst bemötande.

Nu över till dagens bloggtext.

I sin mycket uppmärksammade dagbok Året med 13 månader (Polaris 2020) skriver Aftonbladets förra kulturchef Åsa Linderborg om hur hon förlorade sin plånbok och mobiltelefonen, när hon den 12 april 2018 tillsammans med Göran Greider befann sig i Söderbokhandeln i Stockholm, för att signera deras nyutkomna bok ”Populistiska manifestet”:

När vi signerat klart upptäckte jag att någon stulit min mobil och plånbok. Inom tre minuter hade jag spärrat alla kort, helt blank på känslor. Gick hem med ett lån ur dagskassan på femtonhundra kronor. /…/ Fick ett svar tillbaka från nattchefen, att en kvinna i söderförort har min mobil. Hon hade passerat Söderbokhandeln och sett en man som tappat en massa plastkort på trottoaren. Hon böjde sig ner för att hjälpa honom och upptäckte mitt namn på presslegget. Då hade hon med våld slitit mobilen och plånboken ur hans händer och sedan mejlat Aftonbladet – det var modigt gjort. Dessvärre var mannen rom (s 291).

Jag fastnar på det där lilla ordet ”dessvärre”. Praxis bland de journalister och andra svenska proffsskribenter som i vår tid trängs med varandra i åsiktskorridoren är, att i en sådan här situation inte närmare ange vem tjuven är, i synnerhet inte om tjuven är av romsk härkomst. Anledningarna är flera:

Det är att spä på fördomarna om romer.

Argumentet är att detta är en otillåten generalisering, eftersom (givetvis) inte alla romer är tjuvar. Det är en invändning som fungerar i alla väder. Inte alla kristna tror på Gud. Inte alla som sitter i fängelse är skyldiga etc. Det är inte generaliseringen i sig som är problematisk utan att den kan vara så grov att den blir vilseledande. Inom forskningen kallas otillräckliga bevis för generaliseringars giltighet för anekdotiska. Det finns också varnande talesätt, som ”Lund är en djävla stad, därför att där glömde jag mitt paraply”. Emellertid, vi måste göra generaliseringar om vi vill begripa vårt eget samhälle och de människor vi delar det fysiska rummet med.

Att påstå att stöld är en viktig försörjningskälla bland romer är en helt korrekt generalisering. Det finns all anledning att vara på sin vakt i kontakten med romer.

Det är att skärpa klyftan mellan främlingsfientliga och migrationslojala medborgare, vilket på sikt kan leda till samhälleliga motsättningar.

Detta framstår som en ansvarstagande journalistik, men egentligen handlar det om en villkorslös lojalitet mot makthavarna. Det man säger är: ”Oavsett om ni fattar dåraktiga beslut eller ej, så kritiserar jag er inte, därför att samlevnadsfriden mellan medborgarna är en överordnad angelägenhet.”

Detta är misstag, konflikter ska inte till varje pris undvikas och det är framför allt inte journalistikens uppgift att göra sådana avvägningar. Mediernas (självpåtagna) uppgift är inte att rapportera selektivt och med en ideologisk bas. Som en rekommendation lyder: ”Publish and be damned”. Inte heller är det mediernas uppgift att styra den offentliga debatten mot en viss typ av åtgärder. Journalisterna ska granska och informera. Det är politikerna som ska styra samhället, på folkets uppdrag. Den här arbetsfördelningen har brakat samman i Sverige. Varken journalister eller politiker går i takt med folkviljan.

Det är att utsätta sig för risken att bli kritiserad för rasism.

Eftersom alla människor är lika mycket värda och romerna dessutom tillhör samhällets hårdast diskriminerade grupperingar är de ”fridlysta”.

Här handlar det varken om solidaritet med diskriminerade romer eller med makthavarna, utan om ett onödigt risktagande. Även om det man skriver eller säger i offentligheten är aldrig så sant, så kan det leda till en kollegial bannbulla. Säkrast är positionen: ”Jag håller med om vad som helst, bara ni inte kastar ut mig från åsiktskorridoren”. Konsekvensen blir att de skribenter som inte drar sig för att rapportera obekväma sanningar blir utkastade, eller tystnar. Kvar blir ett ryggradslöst mediakollektiv. Jag vet vad journalister som Gunnar Sandelin, Jens Ganman, Julia Caesar, Marika Formgren och Ingrid Carlqvist tycker om den svenska journalistkåren.

Således, bland journalister finns det en tyst överenskommelse om att inte peka ut vissa uppenbara samband, som kastar skulden på minoriteter. Alltså kopplar man inte samman romer med stölder. Inte heller kopplar man samman invandrare med gängkriminalitet, bilbränder eller våldtäkter, trots att tydliga samband finns och är lätta att belägga. Ett exempel: När detta skrivs meddelas det i nyhetsflödet att fängelser och häkten är knökfulla, men naturligtvis ställer ingen frågor som ”Hur har det blivit så?” och ”Vilka är det som sitter där?”

Fanns det inte något samband mellan kriminalitet och invandrare/migration, så skulle ungefär två tredjedelar procent av dem som är häktade och sitter i fängelse vara etniska svenskar. Så är inte fallet utan procenttalen är 50 procent invandrare och deras barn, 30 procent utlänningar och 20 procent etniska svenskar.

Medierna kan rapportera hur många av dem som dömts för brott som är utlänningar, men inte hur många som är invandrare. Det är förbjuden information, eftersom den berättar om ett politiskt misslyckande. Det går dock inte att dölja. Allt fler människor i Sverige har vaknat och upptäckt att den massinvandring som fortfarande omhuldas av en majoritet bland politiker, journalister och förförda medborgare, är ett katastrofalt misslyckande.

Trots alla dimridåer, lögner, förtiganden och förnekanden har de problem som hör samman med invandringen varit kända alltsedan utomeuropeiska migranter sökte sig till Sverige på 80-talet. Ja, till och med innan den så kallade flyktinginvandringen startade på allvar. Det var lätt att räkna ut att migranter från mellanöstern, Afghanistan, Somalia och Eritrea – för att ge några exempel – skulle leda till höga kostnader och samhällsproblem. Varför skulle Sverige klara en integration som andra europeiska länder misslyckats med? Se på Frankrike, se på Storbritannien.

Svenska journalister håller tyst och för detta är de värda det förakt som öses över dem. Samma förhållande gäller för mitt eget skrå, svenska samhällsforskare. De håller också tyst och på samma sätt som gäller för andra dissidenter, ostraciseras forskare som ägnar sig åt olämpliga forskningsfrågor – som exempelvis kriminalitet bland invandrare. Kära läsare, vad tror ni jag tycker om dem?

Nu började jag inte den här krönikan med att diskutera tystnaden utan med att anföra ett exempel där en av våra mest vänstergängade kulturpersoner inte håller tyst utan talar om att hon blivit bestulen av en rom. Det var information hon inte hade behövt skriva ut. Hon hade också kunnat konstatera att tjuven var rom, utan någon kommentar. Den som ville fick väl dra sina egna slutsatser. Men så, det där lilla ordet ”dessvärre” som röjer Åsa Linderborgs grundperspektiv på samhället. Hon gillar inte att tjuven är rom, eftersom det spär på de fördomar som finns om romer. Det finns i grunden tre sätt att beskriva skeendet på:

Beskriv vad som faktiskt hänt, så gott det nu går och med tron på att det finns en sanning som man ska försöka komma så nära som möjligt. Förhållningssättet är deskriptivt.

Beskriv verkligheten utifrån idén om hur den borde vara beskaffad. Här är den sanningsenliga bilden inte längre prioriterad. Det man gillar, det som stämmer med ens egen samhällsuppfattning och man ser som angeläget lyfts fram. Det som man ogillar eller som inte stämmer med den önskvärda verkligheten, trycks undan. Förhållningssättet är normativt.

Man söker förklaringar till det som sker. I den svenska offentligheten finns det två spår. Det ena utgår från att människor är ansvariga för sina handlingar och att dessa ger konsekvenser. Om många romer under flera hundra år visat sig vara tjuvar, så tycker andra människor illa om dem, behandlar dem illa och undviker dem. Förklaringen är således inte rasism och främlingsfientlighet, utan dessa former av avståndstagande är konsekvensen av att tjuveri är en försörjningsnisch bland romer.

Det andra huvudspåret för förklaringar är att det är samhällets fel, både om romer faktiskt stjäl och om andra medborgare tycker illa om dem. Det är alltid samhällets fel. Samhället har gjort fel, alternativt otillräckligt. I grunden leder detta synsätt till en terapeutisk offentlighet, där politiker, journalister och opinionsbildare måste axla ansvaret att upplysa och fostra folket. Bort med rasismen, bort med främlingsfientligheten!

Det lilla ordet ”dessvärre” pekar således inte bara på en normativ samhällsbild utan också på den typ av förklaringar som hör samman med den normativa samhällsbilden. Och nu är jag framme vid en viktig slutsats: Om vi ska klara att göra korrekta analyser, för att kunna bevara och utveckla ”det goda samhället” så får vi inte utgå från en normativ världsbild. Det är bara den deskriptiva som gäller. Receptet är vetenskapens och den upplysning som föddes under 1700-talet. Samhället byggs upp, vidmakthålles och förbättras efter två rätt enkla principer:

Först beskriver man samhället/problemet/händelsen så noga och sanningsenligt som det bara är möjligt (vetenskapen har redskapen).

Därefter söker man förklaringarna till att det blev som det blev. Om det är ”bra skeenden”, hur ska politiken utformas så att dessa bejakas? Om det är ”dåliga skeenden”, hur kan de bäst motarbetas?

Åsa Linderborg skrev dessvärre. Det är i detta sammanhang ett ord som avslöjar ett farligt förhållningssätt. Jag ska kontra med ett ord från romani: mishtó. Det kan översättas till ”så är det”. Det är ett sakligt konstaterande begrepp: ”så här fungerar livet, ibland är det rättvist ibland orättvist”. Ordet har en lakonisk klangfärg, den som säger det rycker lite på axlarna: ”Och vem är jag att göra något åt det?” Om Åsa Linderborg hade formulerat sig så att andemeningen blivit: ”Det var en rom som stal min plånbok och min mobil, mishtó”, då hade jag aldrig skrivit den här krönikan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.