Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 48

Äkta människor

[image error]

Sent på eftermiddagen torsdagen den 15 november 2018 befinner jag mig i en park som ligger mitt i den lilla thailändska staden Trangs centrum. Här finns träningsredskap, en joggingslinga, lekparker för små och lite större barn, en utställningshall med café, workout med mera samlat. Hit beger sig stadsborna gärna efter arbetsdagens slut för att träffa vänner, för bollspel och annan motion, för förströelse. Det är ett favoritställe för barnen och mitt ettochetthalvtåriga barnbarn Hanna älskar parken.

Klockan slår sex och en kortversion av nationalsången ljuder, här liksom i alla övriga offentliga högtalare runt om i landet. Det sker två gånger om dagen, klockan åtta på morgonen och sex på kvällen. Alla som befinner sig i parken, liksom givetvis på andra platser i Thailand, stannar till. Om de sitter reser de sig upp. De flesta ställer sig i givakt. Jag ser ingen som bryter mot detta mönster. Det är inte övervakat av någon polis utan är en för thailändarna självklar patriotisk handling.

Att hylla nationen och respektfullt markera sin lojalitet med det egna landet (alldeles oavsett om det är kungen eller militären som sitter vid makten) är självklart. Nog står militärjuntan för mycket skit men den skulle aldrig komma på tanken att lura sitt folk genom att säga att Thailand tillhör alla som vill bo där. Inte heller skulle de vilja eller kunna iscensätta ett folkombyte. I det avseendet är nämligen thailändarna likt majoriteten av folken runt om i världen helt friska i skallen. Thailändarna vet att Thailand är deras och är inte bara beredda att försvara landet utan gör det också, i sydligaste Thailand där det pågår ett lågskaligt krig mot muslimer som hellre vill tillhöra Malaysia.

1904 skrev den brittiske författaren G.K. Chesterson en essä med titeln ”The Patriotic Idea”. Den finns med i G. K. Chesterton: Collected Works, Volume XX (2011).

Chesterton fäster vår uppmärksamhet på att kärlek och hat handlar om något bestämt: de egna barnen, en partner, familjen, släktgruppen, grannskapet eller nationen. Den som istället påstår sig älska alla och hela mänskligheten älskar i själva verket ingen alls – i varje fall ingenting som han eller hon är beredd att försvara, slåss för. Kosmopoliten, som säger att han kan bo och finna sig tillrätta var som helst, hör i själva verket inte hemma någonstans. Anspråket på att kunna höja sig över det avgränsade och tillfälliga, det vill säga det som finns i verkligheten, har något icke-mänskligt över sig.

Medan kosmopoliterna ger oss ett enda land, i form av en enda värld, ger oss patrioterna hundra länder och alla beskrivs de som bäst i världen. Det är på samma sätt som många av oss beskriver våra mödrar, de är alltid bäst. Ingen kommer på tanken att samla dem och låta dem tävla med varandra för att se vem som verkligen objektivt sett är den bästa mamman. Patriotismen är av samma slag, den hyllar det egna, det som finns närmast både hjärtat och kroppen, inte det som ligger längst bort eller bara är en abstraktion eller en fantasi. Patriotism är den typ av kärlek som skapar mänsklig rikedom. Finns det ett egendomligt format berg på någon enslig ö, växer det någon udda frukt I någon mörk skog så nog ser patrioterna till att den får sin hyllning, att den placeras in i ett älskat sammanhang och kanske till och med blir ihågkommen med en berättelse eller en sång. Patrioten hyllar den fantastiska verkligheten medan kosmopoliten hyllar det allmängiltiga, det generella, verklighetens abstraktion.

Chesterton skriver att om du känner den mänsklighetsälskande kosmopoliten på pulsen kommer du att upptäcka att hans abstraherade kärlek slagit följe med en egendomlig kyla. Den allmängiltiga kärleken samsas med ett paradoxalt hat och förakt för äkta människor:

Kosmopoliter hatar kungar, de hatar präster, de hatar militärer, de hatar sjömän. De misstror vetenskapsmän, de föraktar medelklassen och de avskyr arbetare. Men som sagt, de älskar mänskligheten.

Kosmopoliter brukar legitimera sitt ställningstagande med att nationalismen är krigets moder. Ja, skriver Chesterton, så är det. Men vilket är alternativet till nationalism? När kärleken inte finns, när den består av tomma och falska ord, då försvarar man heller inte det man säger sig hylla. Det man hyser äkta kärlek till, det är värt att slåss för och det försvarar man. Människor kommer, när det är nödvändigt, alltid att slåss för och skydda det och dem som de älskar, och det gör de rätt i.

Vore vi allsmäktiga gudar som skulle bygga paradiset åt mänskligheten, eller poeter som med en utopi slog fast det ideala samhället, skulle vi dela in världen i små harmoniska samhällen. Skalan skulle bli ”mänsklig”. Den kosmopolitiska drömmen om att leva i en total gemensam mänsklighet är för de flesta bland oss, som inser vad det innebär, inte alls något ideal. Som Chesterton skrev för mer än hundra år sedan: det är en mardröm.

Reflektioner av det slag som Chesterton utvecklar, där man har fotfäste i verkligheten, istället för att drömma sig bort på det sätt som i synnerhet vänsterideologer har för vana, är nödvändiga för den som vill förstå varför exempelvis kampen mot diskriminering är en don quixotsk kamp mot väderkvarnar. Istället för att säga att det är fult att diskriminera borde den politiske visionären starta med att blicka in i sitt inre och konstatera: ”Jag är människa, alltså diskriminerar jag”. När denna grund är lagd kan man börja pröva vilka former av diskriminering som är särskilt samhällsdestruktiva. Kanske några av dem går att kontrollera eller styra med politikens verktyg, utan att begå våld på yttrandefrihet och demokrati.

Äkta människor slåss, äkta människor diskriminerar, äkta människor sluter sig samman i grupper och nätverk som inte är så stora att de anonymiseras, grupperingar med en känd historia, ett gemensamt öde. Äkta människor har gemensamma ambitioner inför framtiden. Äkta människor tolkar existensen med hjälp av religioner och berättelser, förstår tillvaron i termer av ålder, raser och kön … ja, det är väldigt mycket som äkta människor gör och som de är genetiskt instruerade till att göra – beteenden som de aldrig kommer att välja bort, annat än om de tvingas av en totalitär regim förstås, och i långa loppet inte då heller.

I svensk politik lanserade det politiska partiet Ny Demokrati på nittiotalet begreppet Verklighetens folk (senare övertaget av Kristdemokraterna). Det är ett politiskt hälsosamt begrepp som uppmanade makthavare att besinna sig och politiskt agera verklighetsorienterat, på det sätt som de flesta av oss vet hur det går till och tillämpar i våra privata liv, även om det är mycket svårt att fånga in med ett vetenskapligt exakt språk. Verklighetens folk blev ett begrepp som hånades och förlöjligades i den offentliga debatten. Vilka var ”overklighetens folk”? Jag kan bara konstatera att debattörer som Helle Klein och Anders Johansson åstadkom stor skada, inte därför att de inte förstod var verklighetens folk var för något, för det gjorde de nog, utan därför att det var ett begrepp som riskerade att punktera deras ideologiska zeppelinare.

När våra makthavare talar sig varma för inkludering, ett begrepp som alltmer kommit att ersätta det hårt slitna integrering, handlar det aldrig om nykomlingarna ska bli medlemmar av Verklighetens folk och äkta människor, sådana som bygger upp ett starkt civilsamhälle. Även om det inte sägs i klartext, handlar deras vision om anpasslingar, en människotyp som passar in i konsumtionssamhället och är lojal mot den politiska nomenklaturan, alldeles oavsett vilka politiska övergrepp denna gör sig skyldig till. Målsättningen är att förvandla det sociala livet till något som liknar en industriell process, där människor blir komponenter, som i en maskin. Det är en människa som bejakar överhetens påbjudna värdegrund, är jämlik och jämställd och som inte sorterar andra människor efter ras, etnicitet, kultur, familj, religion, tradition eller kön. Så insisterande är de nya normerna att även försvarsmakten, som har all anledning att betona effektivitet, gruppsolidaritet och lojalitet mot landet, anser att mångfald och inkludering måste prioriteras.

Och alla ska givetvis behandlas lika trots att människor inte är lika, och heller inte vill vara det. Med risk för att bli tjatig: Vi skiljer oss åt med avseende på ras, etnicitet, religiös tillhörighet, kön, fysisk status, intelligens, sexuell orientering etc. Det är djupt egendomligt att politiker och opinionsbildare inte riktigt tycks förstå att det är alla dessa skillnader som är anledningen till att människor bygger samhällen. Skillnader leder inte bara till konflikter, diskriminering och förtryck utan gör oss också beroende av varandra. Samhällen bygger vi därför att vi behöver varandra. Ensam är inte stark och själv är långt ifrån alltid bästa dräng.

Den individualism som ter sig så självklar att anamma i svensk politik och som i Sverige drivits längre än i något annat land, är inte bara en ”frihetsrörelse” utan grunden för ett samhälleligt sönderfall. Autonoma individer behöver visserligen ett samhälle de också, men de förstår inte att det faller på deras ansvar att skapa och vidmakthålla detta samhälle. Individualism betyder att de enbart agerar för sitt eget bästa, inte i kollektivets intresse, inte i nationens intresse. När det gäller det gemensamma ansvaret ställer de sig vid sidan av och tittar på. Och när det verkar gå att leva ett bättre liv någon annanstans, så kan de flytta dit. Varför skulle de stanna kvar och axla ansvaret för det egna samhället, om det innebär att de hamnar på kollisionskurs med den politiska nomenklaturan? Sådant kräver helt andra kvaliteter än globalister och kosmopoliter förfogar över.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Liberalerna

[image error]

När det gäller Sveriges invandringspolitik finns det två grundläggande förhållnings.sätt. Det ena är att invandringen kopplas till statsnyttan och det är vad de flesta länder gör, historiskt sett också Sverige. Det innebär att besluts.fattarna ser till nationens bästa när de uppmuntrar respektive försvå.rar invandring. Statsnyttan öppnade dörren för arbetskraftsinvandring, inte bara efter andra världskriget utan också längre tillbaka när exem.pelvis tyska köpmän och valloner lockades till Sverige. Det är samma statsnytta som dikterat USA:s, Kanadas och Australiens invandrings.politik. Utan invandringen hade dessa länder inte kunnat överleva och utvecklas. Och nu, i början av oktober deklarerar Theresa May att Storbritannien också ska reglera invandringen inte utifrån EU:s anbefallda flyktingperspektiv utan med referens till kompetens och vad landet behöver. Detta är vanlig sunt-förnuft-politik. När invandringen inte gagnar samhället brukar staten sätta stopp och det var vad som skedde när Sverige i början av 1970-talet på grund av lågkonjunkturen stängde dörren för arbetskraftsinvandring.

Det var också vad regeringen Carlsson gjorde med det så kallade Luciabeslutet i december 1989. Skälet var att ”bulgarienturkar” reste från Turkiet via Polen och dåvarande Östtyskland till Sverige för att söka asyl. De betraktades som svårintegrerade. Ett hundratal kom om dagen och läget beskrevs som ”permanent kritiskt”. Bulgarienturkarna avvisades direkt och skickades tillbaka med båt. Till detta kom att Berlinmuren fallit och ingen riktigt visste vad för slags flyktingströmmar det skulle utlösa i Europa. Svenska politiker tänkte fortfarande i de i dag så förhatliga termerna ”vi och dom” och ansåg att svenskarna måste skyddas.

Det andra förhållningssättet handlar om att ta moraliskt ansvar och utgår från asylrätten, som i modern tappning grundar sig på 1954 års Genévekonvention. De länder som undertecknat den förbinder sig att ge skydd till utländska medborgare som riskerar förföljelse i sina hemländer. Genévekonventionen handlar om flyktingar i egentlig mening och var aldrig tänkt att hårdexploateras på det sätt som skett och fortfarande sker i Sverige.

Det parti som bär ansvaret mer än andra är Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) när Sverige skiftade från att prioritera statsnyttan till att se det moraliska ansvaret som det överordnade uppdraget. Í svensk politisk debatt talar vi inte särskilt mycket om liberaler utan det är vänster och höger – förlåt moderater – som är huvudmotståndare. I USA däremot talar man om liberaler och det gör man också lite varstans i Europa. Det är liberaler och konservativa som är huvudmotståndarna. Det gäller också för de unga motståndsgrupper som under beteckningen Identitärer växer i synnerhet i det tyskspråkiga Europa. De har förstått sambandet mellan nationen och demokratin och ser liberalerna med sina globala ideal som huvudfienden.

När borgarna med Carl Bildt som statsminister 1991 tog över makten, revs Luciabeslutet upp. Det var framför allt folkpartisterna Bengt Westerberg och Birgit Friggebo som öppnade dörren för en ny våg av invandring. Det som hände var att Bengt Westerberg ställde ultimatum. Villkoret för att han och Folkpartiet skulle gå in i ett regeringssamarbete var att Sverige bedrev en ”generös flyktingpolitik” – ett begrepp som Folkpartiet hade lanserat som ett eget mantra under 1980-talet och använde som övergripande beteckning. Carl Bildt hade att välja mellan att följa moderaternas linje och därmed spräcka regeringen eller gå med på Westerbergs krav. Han gav Bengt Westerberg och Birgit Friggebo ansvaret för invandringspolitiken.

Många minns säker när Bengt Westerberg under valnatten 1991 reste sig ur TV-soffan därför att han inte ville befinna sig i sällskap med Ny Demokratis Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. 2010 kommenterade han på följande sätt: ”Hade jag varit politiker i dag hade jag rest mig med ett ännu större eftertryck!”

Det här är en av de politiska lögnerna i dagens Sverige. När man granskar klippet ser man att Bengt Westerberg reste sig, men inte som protest utan för att lämna plats för Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Han till och med skakade hand med Ian Wachtmeister. Det hindrar inte att även om händelsen som protest är en efterhandskonstruktion, blev den stilbildande. Det blev fritt fram att mobba politiker som inte har samma uppfattning som Bengt Westerberg om Sveriges invandringspolitik.

Westerberg var också den förste som tog till en dramatisk brinnande-krig-retorik när han försvarade invandringen från Balkan. Dessa människor flyr ”när bomberna faller över deras huvuden”. Det var inte sant. De hade redan lämnat krigszonerna och befann sig i flyktingläger. Det var också Westerberg som lyckades få igenom att tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) omvandlades till permanenta (PUT). Istället för att Sverige gav temporärt skydd åt flyktingar fick vi invandrare, för permanent bosättning.

När Westerberg lyckades öppna Sveriges gränser för en ny våg av invandrare genomlevde svensk ekonomi sina sämsta år sedan andra världskriget. Arbetslösheten var stor och det gällde också för underskottet i statsbudgeten. Invandringen från det forna Jugoslavien blev mycket omfattande och långt ifrån alla som sökte sig till Sverige var krigsflyktingar. I princip togs all asylkontroll bort. Alla var välkomna. Frågan är om de ledande folkpartisterna förstod vidden av sin politik. De diskuterade varken Sveriges ekonomi eller förmåga att integrera nykomlingarna. De ville ”göra gott” och flyktingpolitiken fick man inte sätta någon prislapp på.

När trycket på Invandrarverkets handläggare blev för stort löstes frågan på så sätt att alla beviljades asyl, oavsett om de hade flyktingskäl eller inte. Värt att notera är att i en SIFO- undersökning 1990 ville 67 procent av svenskarna ta emot färre flyktingar (varav 13 procent inte ville ta emot några alls), och bland Folkpartisterna var motsvarande siffra 65 procent. Det var således ett ytterst begränsat antal personer i toppen av ett parti, med stöd av mindre än en tiondel av svenska folket som, mot viljan hos en majoritet av väljarna och de egna sympatisörerna, öppnade Sveriges dörrar på vid gavel. Det gjordes varken någon konsekvensanalys eller bedömning av Sveriges mottagningskapacitet. Denna ansvarslöshet blev sedan normgivande för svensk invandringspolitik.

Bengt Westerberg hade ett finger med lite varstans. Som ordförande för Röda Korset var han aktiv i opinionsarbetet för att Sverige skulle tilldela illegala invandrare vissa rättigheter. Han var år 2010 med om att kräva att ”ensamkommande barn” inte skulle sändas tillbaka till Malta, därför att där var flyktingmottagandet undermåligt. Han är också pappa till den reform med personliga assistenter, som visade sig bli en för skattebetalarna dyrbar nisch för invandrare, med såväl bedrägerier som korruption. Så här skriver Johan Westerholm & Edwin Hillesöy i den nyutkomna lilla boken ”Efter Sverige” om den så kallade överrullningseffekten, det vill säga när staten vältrar över sina kostnader på kommunerna:

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skulle ge den enskilde möjlighet att leva som andra, trots funktionsnedsättningar. Ansvaret för personlig assistans är delat mellan kommunerna och Försäkrings.kassan. Om Försäkringskassan bedömer att behovet av hjälp med de grundläggande behoven inte överstiger i genomsnitt 20 timmar per vecka avslås ansökan. Den enskilde kan då vända sig till kommunen för att ansöka enligt LSS. Sedan 2009, då den första restriktiva domen kom, hade kommunernas kostnader för personlig assis.tans enligt LSS 2016 ökat med drygt två miljarder kronor – 150 procent. I takt med att Försäkringskassan säger nej till personlig assistans för att leva upp till regeringens sparkrav vältras kostnader över på kommunerna (s. 83).

Westerberg har aldrig bekymrat sig över kostnaderna i samband med invandringspolitiken. Inte heller har han någonsin verkat för att begränsa invandringen. När Erik Ullenhag för fem år sedan var den borgerliga regeringens integrationsminister och uttalade sig så frikopplat från verkligheten att han på nätet började kallas för Bagdad-Bob, fick Bengt Westerberg i uppdrag att leda utredningen ”Rasismen och främlingsfientligheten i skolan”. Han kom fram till förslaget att lärarna skulle utbildas att ta kampen med främlingsfientligheten och vardagsrasismen, till en kostnad av 130 miljoner per år under fem år. I utredningen skriver Westerberg till exempel att ”politisk korrekthet” är sociala regler som inte har tvingats på någon utan som har vuxit fram i medborgerlig konsensus. Bengt Westerberg anser att det är mycket viktigt att upprätthålla den politiska korrektheten, och att politiker har ett stort ansvar för detta.

Jag vet inte om Bengt Westerberg förtjänar epitetet extremliberal. Det kan räcka med att klassa honom som extremist, en politisk extremist som tillfogat landet stor skada.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare november 2018

[image error]

Att vi svenskar numera blivit mycket mera rädda (åtminstone enligt egen utsago) är också min bestämda uppfattning. Men att det skulle vara feminismens fel tror jag bara är delvis sant, och i så fall enbart i den meningen att kvinnors tankemönster och känslor blivit mer offentliga än förr, bland annat genom Facebook och diverse bloggar och kvinnliga journalister och politiker.

Istället tänker jag mig att rädslan beror på att vi känner oss så ensamma nuförtiden. Det gamla samhällets ganska täta väv av rent civila gemenskaper, såsom församling, föreningsliv, fack, har krackelerat för väldigt många svenskar. Delvis är det nog ”statsindividualismens” fel, det vill säga trygghetssystemens och lagarnas konsekventa (och helt begripliga) inriktning på individer istället för familjer och grupper. Men i ännu högre grad tror jag skulden bör läggas på liberalismen som ideologi. Varje enskild individ förväntas själv ta ställning till påstådda hot, nästan alltid utan att det från stat eller partier presenteras trovärdiga åtgärder för att hantera hoten. Man får inte ens hjälp med att rangordna hur allvarliga hoten är, varken genom att det anges sannolikheter för att de blir verklighet, eller genom skattningar av hur svåra effekterna skulle bli om hoten blir verklighet.

***

Hur säkerställer man att SD inte ges något inflytande i riksdagen? Lätt som en plätt:

Låt den preliminära regeringen lägga en proposition om att begränsa rösträtten till partiledningarna i nuvarande anständiga partier.
Låt riksdagen besluta.
Genomför extraval.
Upprepa punkt 1.

Nu hoppas jag ingen i sjuklöverns partier läser ovanstående och får dumma idéer. Fast risken är nog inte så stor, jag twittrade den och inte en kotte gillade eller kommenterade den.

***

Om man, som jag ser det, kokar ner tidens aktuella händelser till några få ord, handlar den om att Sverige blivit en sensokrati, ett känslostyrt land. (Jag vet inte att någon annan använt ordet i Sverige förut. Google hittar det inte.) Det finns såå många tecken på detta. Jag vill bara peka på några uppenbara:

Liberalernas Jan Björklund blandar in sina barn och mor i sina politiska orubbliga ställningstaganden.
Löfven skräder inte orden mot SD, kanske för att fjärma sig från sin morfar som var aktiv nazist. Han vill ställa sig på ”den goda sidan” och är övertydlig och känslomässig i sin antinazism. Vem säger emot? Ingen! Samtidigt som han kryddar detta med att vara oförskämd mot Åkesson och SD-väljarna.

Vi har dessa återkommande känslodrypande nyhetsinslagen om utvisningsärenden. Det går att grovt pricka in i almanackan när dom kommer. Känslor, känslor. Artister och skådespelare, som ju lever på känslor, verkar ha fått fnatt. T.ex Kjell Bergqvist, Malena Ernman m.fl. Dom är många och tecknen på någon form av masspsykos är inte svåra att finna. Ernman ville ju inte gå på firandet av Wagners födelse för att han var Hitlers favoritkompositör. Ska vi bojkotta Volkswagen? Mobba icke-rökare och vegetarianer? (Det var ju antirökaren och vegetarianen Hitler som gav order om att tillverka folkbilen VW).

Ofta frågar jag mig vad det är som gör dessa skådespelare, artister och kulturarbetare till så stora moraliska och politiska tänkare? Följer vissa egenskaper andra egenskaper automatiskt? Nej, det är hysteriskt, känslostyrt. Sans och balans har lämnat rummet tillsammans med nödvändiga politiska reformer. Ta t.ex en uppdatering av polisen/rättsväsendet till europeisk medelstandard. ALLLA partier är överens om detta! Sjukvårdspolitiken? Lågkonjunkturen kommer! Sätt igång!

Det värsta av allt är att demokratin förlorar på den känslocirkus som pågår. Vissa, kanske många, kan få för sig att demokrati är värdelöst och lutar sig kanske mot andra styrelseskick? Mot Koranen som enligt vissa har svar på alla frågor. Mot envälde? Det finns många i Sverige idag för vilka detta steg är kort. Att bildandet av regeringar kan ta tid, det är inte onormalt i en demokrati, men argumenten och skälen i Sverige är häpnadsväckande.

Per-Håkan Eklund, Göteborg

***

I kvällens Rapport och Aktuellt meddelades att Sveriges gränskontroller är under all kritik och en EU-rapport hade funnit brister inom 94 områden. (För att mildra upprördheten och slippa gynna “mörka krafter” följdes inslaget i Rapport av ett inslag om en förlist migrantbåt i Turkiet med två döda minderåriga). Att en rapport med liknande innehåll skulle dyka upp i Sverige är naturligtvis fullt naturligt. Den postmoderna utvecklingen i landet, och som fått fäste inom statsförvaltning och myndigheter, har gått ut på att nedmontera varje form av offentlig myndighetsutövning inom område efter område och ersättas med jämställdhetskonsulter, likabehandlingsplaner och bemötandeutbildningar med mera.

Under lång tid och fortfarande bland åtskilligt med initierade personer är uppfattningen att Sveriges gränser och även övriga länders gränser bara är “sociala konstruktioner”. Vem minns inte Reinfelds berömda “öppna hjärtan”-tal. Motioner har även lagts från Mp med liknande innehåll. Ungdomsförbund har lagt förslag om att asyl ska kunna sökas från konsulat och ambassader och att de asylsökande sedan ska kunna flygas in i “stormakten” och erhålla asyl.

Att man i detta land inte skulle intressera sig för gränskontroller ligger naturligtvis i linje med den ledande ideologin. Morgan Johansson förklarade i en intervju att problemet i första hand kunde hänföras till “myndigheterna” vilket måste tolkas som att Sverige haft en justitieminister som inte anser sig ha det minsta ansvar för landets inre säkerhet. Även moderaternas talesman på området, Tobias Tobé, intervjuades och medgav att man tagit “för lätt” på uppgiften. Fullt förståelig moderat reaktion. När deras partiledare ombetts kommentera hösten 2015 och migrantanstormningen, har han förklarat att “man borde ha sett”, vilket han tydligen inte gjorde till skillnad från varje annan nykter medborgare. Likaså ligger det i linje med att alla som uppehåller sig i landet skall, till och med när domstol beslutat att de ska avvisas, ha rätt till skolgång, bidrag och tandvård. Naturligtvis blir konsekvensen den systemkollaps som redan pågår och som kommer att förstärkas inom område efter område.

Inom sjukvården törs personalen inte bära namnbrickor och väktare måste finnas på åtskilliga av landets akutmottagningar. Vid en skjutning i ett “utanförskapsområde” måste polisen inte bara bemanna brottsplatsen utan även betydande styrkor måste även säkra sjukhuset dit den skjutne förts.  Inom skolvärlden är förfallet totalt på många ställen. Förutom kunskapsförfallet är det numera inte ovanligt att elever bär kniv och grov misshandel och till och med mord förekommer inom den svenska skolvärlden. I rättsväsendet utbildas den svenska domarkåren genom “bemötandeprojekt” och undervisas av “jämställdhetskonsulter” och den auktoritet som kännetecknar normala rättsväsenden har i Sverige ersatts av de åtalade behandlas som filmstjärnor när dom gör entré i rättssalen. Väktare finns på åtskilliga av landets bibliotek för att upprätthålla ordningen bland landets bokmalar. Rapporter börjar strömma in från landets olika kommuner med det gemensamma att omsorgsförvaltningarna dras med betydande underskott som kommer att leda till nedskärningar. Det kommer med säkerhet att drabba många äldre.

I landets riksdag råder totalförlamning. Politik handlar inte längre om vad man vill och tänker sig göra utan det viktigaste är med vem man gör det. Det är en uppfattning som ligger helt i linje med dagens identitetpolitik där det gäller att skapa sig ett “varumärke” som visar vad man “står för” något som naturligtvis går bra att syssla med då man försörjs av landets skattebetalare som man numera inte ser på annat än som röstboskap.

***

Som boende i Uppsala har jag märkt en ny företeelse; varje fredageftermiddag (kanske också andra dagar) samlas ett gäng klimathotstroende nära centrum för att sprida evangelium om koldioxidens förbannelser och den kommande domedagen. Det nya greppet tycks vara en så kallad klimatstrejk. Vem eller vad man strejkar mot och vad man hoppas uppnå med en sådan handling är inte klarlagt. Men att man vill vara med och rädda Jorden är klart; en hashtag som ”Fridays for Future” är svår att tolka på annat sätt. Snacka om godhetsmarkörer.

***

När jag senast flög med Norwegian läste jag i deras magasin: ”We need the support and conscious participation of citizens to make Copenhagen a CO2 free capital.” Vet författaren ens vad CO2 är och vilken roll koldioxiden spelar för livet på jorden? Man tar sig för pannan!

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den globaliserade människan

[image error]

1930 gav den tyske författaren Robert Musil ut första delen av sitt ofullbordade romanprojekt ”Mannen utan egenskaper”. Han är en av 1900-talets riktigt stora författare – eller borde åtminstone vara det. Född 1880, död 1942. Nazisterna förbjöd hans texter och när de 1933 kom till makten flydde han till Österrike. När Hitler 1938 proklamerade Anschsluss vid Heidenplatz i Wien tog han sig vidare till Schweiz.

Jag läste den svenska upplagan, den kom ut i två volymer på 1960-talet. Nu har jag stiftat bekantskap med den första delen igen, därför att jag har en idé om att Ulrich (man får bara veta huvudpersonens förnamn) som karaktär skulle passa utmärkt in i en globaliserad värld. Att han inte har några egenskaper betyder att han inte har några inre övertygelser, inte någon moralisk kompass och inte heller några bestämda värderingar. Han kan anpassa sig till i stort sett vilka livsvillkor som helst. Min vaga minnesbild visade sig stämma rätt bra. Han är alltså inte, vilket ibland hävdas, en av de första moderna människorna utan snarare en av de första postmoderna.

I sin egen tid går Ulrich mot strömmen. Han misslyckas som militär och ingenjör och ägnar sig till slut åt matematiken, som ju av sina utövare inte kräver några som helst moraliska ställningstaganden eller egenskaper, utöver en hög intelligens. Hade Ulrich varit född 1980 hade han motsvarat vår tids ideal.

Musil låter en av Ulrichs vänner beskriva honom som viljekraftig, fördomsfri, modig, uthållig, drivande och klok, men denna uppsättning kunde lika gärna sett helt annorlunda ut – inte olikt komikern Groucho Marx klassiska ”Those are my principles, and if you don’t like them … well, I have others.” För att fortsätta längs samma tanketråd misstänker jag starkt att det är Groucho Marx som inspirerade till pastor Jansson. I revyn Gröna Hund säger Hasse Alfredsson ”Rösta på pastor Jansson, han har inga bestämda åsikter om någonting”. Observera, 1962 är denna totala relativism ännu klandervärd. Så är det inte längre.

En amerikansk statsvetarprofessor verksam i Paris, Patrick Deneen, beskrev för några år sedan i en liten förtvivlad text hur det går till när vår tids Ulrich fostras fram vid västerländska elituniversitet.

Han inleder med att beskriva sina studenter som ytterst begåvade och studiekompetenta. De har klarat inträdet till de elituniversitet där Deneen undervisar. De är väluppfostrade och visar respekt för äldre människor. De är socialt skickliga såväl professionellt som i umgänget med sina vänner. De respekterar mångfald, dock utan att ha en särskilt klar uppfattning om vad det är. De är fördomsfria, i synnerhet i offentligheten. De är med andra ord sin generations grädda och när de har utexaminerats kommer de att hamna på toppbefattningar runt om i en globaliserad värld.

Emellertid, Deneens studenter lever i presens och vet ingenting om västerlandets historia. De ser inte sitt eget samhälle och de tillhör ingen grupp som vill någonting särskilt. Framtiden funderar de inte särskilt över, annat än om det gäller deras respektive individuella karriärer. De moraliserar inte över andra människor och är helt resistenta mot religiösa grubblerier. Deneen påstår att deras hjärnor i stort sett är tomma och att brottet mot tidigare generationers kunskaper är i det närmaste totalt. De är kulminationen av den västerländska civilisationen, en civilisation som har glömt nästan allting om sig själv. Deneens studenter har fostrats till en total likgiltighet för sin egen kultur.

Standardförklaringen när dagens studenter inte kan någonting är att de får en usel utbildning. Så är det emellertid inte alls, enligt Deneen. Utbildningen syftar till att producera just detta slag av studenter. Den är i gott skick och kör på alla cylindrar. Det är således inte av misstag som den leder till ett slags kulturell amnesi, bristande nyfikenhet och till att vuxna högutbildade människor just inte vet något om västerlandets historia. De lär sig betydelsen av signalord som ”kritiskt tänkande”, ”social rättvisa”, ”jämställdhet” och ”kulturell kompetens”, men om man frågar dem om Platon och vem som var hans lärare var, liksom vilken berömd filosof Platon var lärare till, om teodicéproblemet, om Rousseau, Voltaire och upplysningstiden, om franska revolutionen, vem Guy Fawkes var, om Lincolns emancipationsdeklaration 1863 eller snart sagt vad som helst som format den västerländska högkultur som de lever i, kan de kanske slumpmässigt svara på en eller annan fråga men mer är det inte. De känner inga sammanhang, ser inga processer eller mönster och förstår därmed heller ingenting. Deneen skriver:

Våra studenter är resultatet av ett systemiskt engagemang för att producera individer utan ett förflutet och för vilka framtiden är ett främmande land. De är kulturlösa nollor (ciphers) som kan leva varsomhelst och utföra vilket slags arbete som helst, utan att ställa frågor om varför och vad det syftar till, perfekta verktyg för ett ekonomiskt system som hyllar den geografiska, interpersonella och etiska flexibiliteten. Att i en sådan värld ha förvärvat och äga en kultur, en historia, ett arv, ett engagemang för en plats och vissa människor, specifika former av tacksamhet och sociala band, i stället för ett generellt och rotlöst engagemang för ”social rättvisa”(syftar på ”Social Justice Warriors”), liksom en stark uppsättning etiska och moraliska normer som hävdar bestämda gränser för vad man borde och bör göra (bortsett från att inte vara fördomsfull), är hinder och handikapp.

Deneens studenter är ”know-nothings” och det som gör Deneen förtvivlad är att det inte är något underbetyg åt undervisningen utan just den typen av människor som lämnar universiteten med toppbetyg och som de globala storföretagen efterfrågar. Det är den enda människotyp som kan fungera globalt – autonoma individer som binds till varandra i ömsesidig likgiltighet. De sätter sig inte på tvären men de slåss heller inte för något eller någon. De är helt enkelt idioter, i den grekiska betydelsen ”människor som inte inordnar sig i det gemensamma”. De har tagit steget från res publica (I folkets intresse) till res idiotica. Deneen kallar dem för ”masters of systematic ignorance”. Han skriver också att detta handlar om att vår civilisation med stor iver är i färd med att begå självmord. Historiens slut för studenterna signalerar historiens slut för Västerlandet.

Jag tror att Deneen fångat in den globala personligheten, men historiens slut för Västerlandet? Finns det inget hopp? En motrörelse växer – frågan är bara om den är tillräckligt stark. De jag tänker på är framför allt de identitärer som fått fäste på kontinenten med sitt ickevåldsmotstånd, inspirerat av bland andra Gandhi och Greenpeace. De har förstått att det som de kallar ”den gamla högern” har hamnat i en återvändsgränd. Den har ingen lösning utan är en del av problemet.

Det var i förhoppningen om att fånga unga svenskar som jag gav ut Martin Sellners Identitär! på svenska. Det som är bokens styrka är redogörelsen för hur ett motstånd ska byggas upp för att få den tysta majoritetens gillande, liksom hur man kan locka medierna till att rapportera. Här finns både misstagen och framgångarna rapporterade och, som ett resultat, receptet på hur unga människor ska försvara det samhälle som deras föräldrageneration med stor iver fraktar till sophögen.

Martin Sellners rapport om erfarenheterna från Österrike verkar emellertid inte få någon respons i Sverige. En utlandssvensk har erbjudit sig att skänka ett antal ex. till Allians för Sverige. Jag har kontaktat dem vid två tillfällen med erbjudandet, men inte ens fått något svar. Systemmedia har givetvis inte recenserat och inte heller har Bibliotekstjänst köpt in några ex. Det är till och med så att Adlibris har med boken i sitt utbud men anger den som ”tillfälligt slut”. Jag har skrivit till dem fyra gånger och påpekat felet, men de har varken svarat på mina mail eller korrigerat felaktigheten. Jag kan inte se det som något annat än en medveten motståndshandling. En tidning har recenserat boken, Nya Tider. Som avslutning nedan ett utdrag ur Åke Blomdahls helsidesanmälan. Det låter ju bra men bryr sig svenska studenter och andra ungdomar om att deras land tas ifrån dem? Det verkar inte så. De verkar ha noll koll på vad som pågår.

Europeiskt självförakt, ”vit skuld” och defaitism skall bytas mot etniskt europeiskt självförtroende och livsvilja. Familjen, kulturarvet, historien, traditionerna och framför allt en levande nyskapande tysk och europeisk kultur är vad den identitära högern kämpar för. Resultat och delmål kommer att vara att folkutbytet bromsas och slutligen stoppas. Främlingar som inte vill assimileras i majoritetskulturen ska uppmuntras att återvandra. ”Mångkulturen” kommer att bli en historisk parentes.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vad har Annie Lööf i kikarn?

[image error]

I dag återkommer Ingrid Björkman som gäst på bloggen

Under ett av de många mediesända samtalen veckan efter det att Stefan Löfven kastat in handduken, hördes en journalist fråga Annie Lööf hur länge de tänkte hålla på och ”tjafsa”. Bra fråga! Ännu bättre hade varit om han frågat varför de höll på och tjafsade.

Vari Centerns politik består får man inte veta mycket om i Lööfs presentationer. I stället är det fråga om hennes egna tyckanden. En fråga som osökt dyker upp då och då är i hur hög grad de åsikter som Lööf framför har stöd i partiet. Eftersom såväl politiken som hennes framträdanden är så uppenbart egofixerade, är det rimligt att i en analys av Centerns politik fokusera på personen Annie Lööf.

Man letar förgäves efter något slags förnuftsbaserad struktur i hennes resonemang. Det enda hon envetet håller fast vid är ett alltmer krampaktigt avståndstagande till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Detta avståndstagande, som förefaller bottna i ett oresonligt hat, styr uppenbarligen hela hennes politiska agerande och är också den röda tråden i hennes framställningar. Känslor, inte sakfrågor, fyller hennes budskap.

De politiska ”lösningar” som Annie Lööf för fram – och som Jan Björklund troget hänger med på – är irrationella och svårförståeliga, för att inte säga obegripliga. Några exempel: Lööf förklarar gång på gång att alliansen är viktig – för att därefter lägga förslag som skjuter alliansen i sank. Hon försäkrar att hon vill se Ulf Kristerson som statsminister – men kommer trots det att rösta ner honom. Hon lovade att aldrig sätta sig i en S-ledd regering – glömt är det löftet. Under inga förhållanden ämnar hon ta stöd av Sverigedemokraterna – men samverkade utan problem med dem när Löfven avsattes som statsminister.

Eftersom Annie Lööfs politik bygger på att aldrig ge SD något inflytande, saboterar hon i praktiken alla försök att bilda en borgerlig regering. Vad är huvudsak och vad är bisak i hennes politiska föreställningsvärld? Vad vill hon med sin politik? Varför spelar hon inte med öppna kort gentemot övriga alliansen?

När en person snärjer in sig i inkonsekvenser och motsägelser så till den grad som Annie Lööf nu gör, är det ett säkert tecken på att vederbörande har något att dölja. Vore Lööf uppriktig skulle det inte vara något problem för henne att få omvärlden att förstå vad hon menar. Hennes agerande ger nu i stället upphov till frågor och funderingar. Vilket kan syftet vara med hennes politiska manipulationer? Uppenbarligen har hon en dold agenda – och vilken är den i så fall? Vad har hon egentligen i kikarn?

Det ligger nära till hands att tro att Lööfs syfte är att manövrera ut Kristerson som alliansens statsministerkandidat, trots att hon gång på gång betonar att han är alliansens självskrivne ledare. Men det finns även alternativa agendor. Här är en av dem!

Annie Lööf har varit inbjuden till såväl Bilderberggruppen som Trilaterala kommissionen, två internationella globalistiska institutioner vars medlemmar tillhör världens finansiella och politiska makthavarelit. Deras gemensamma syfte är ekonomisk och politisk makt över världen. Därför bjuds sådana personer in som kan antas bidra till att förverkliga detta syfte. Huvuddelen av medlemmarna är amerikaner. Från Sverige har bland andra Jacob Wallenberg, Carl Bildt och Annie Lööf deltagit. Lööfs uppgift kan tänkas vara att, i egenskap av aktiv politiker på riksnivå, bidra till att Sverige inlemmas i en globalistisk politik.

Eftersom de politiska och finansiella eliterna, i Europa såväl som globalt, strävar efter ökad överstatlig makt arbetar de på att kuva nationalstaternas suveränitet. De ser utomeuropeisk massinvandring, under namn av ”flyktinginvandring”, som det i särklass effektivaste redskapet för ändamålet. I ljuset därav får Annie Lööfs obegripliga stöd för den lagvidriga ”gymnasielagen”, som öppnade Sverige för tusentals unga afganska män, en förklaring.

Efter andra världskriget utvecklades en allt starkare vänsterliberalism i västvärlden. Den kännetecknades av bland annat mångkulturalism, antirasism, doktrinen om allas lika värde samt bejakade fri invandring. Vänsterliberalismens doktriner om allomfattande villkorslös generositet gav EU-eliten ett psykologiskt försvar för den lagstridiga utomeuropeiska massmigrationen som drabbat främst Tyskland och Sverige.

Med historisk självklarhet utvecklades en motrörelse – en folkets opposition mot eliten – som fått sin politiska form i partier av konservativ karaktär i flera länder. Dessa nykonservativa partier är medvetna om sitt lands historia och kultur. De motsätter sig överstatlighet och globalism och bygger på övertygelsen att varje folk har rätt till sitt eget hemland och eget styre. De opponerar sig mot en alltför kulturellt annorlunda och snabb massinvandring som riskerar bryta ner landets nationella identitet. I Sverige har oppositionen framför allt funnit sin form i Sverigedemokraterna.

Centerpartiet, som för inte länge sedan var ett landsbygdsparti med stark nationell prägel, har under först Maud Olofssons och därefter Annie Lööfs ledarskap förändrats till ett ultraliberalt parti som bejakar globalism, mångkulturalism och öppna gränser. Annie Lööf själv är den svenska vänsterliberalismens leading lady och möjlig aspirant på statsministerposten – och samtidigt representant för den globala kapitalismen som ligger långt från socialliberalismens värderingar. Hur går den ekvationen ihop? Och hur hemma känner sig den resterande bondeförbundskärnan i det lööfska Centerpartiet?

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Valanalys

[image error]

I dag gästas bloggen av Nils-Olov Johnson

Stödet för Sverigedemokraterna utvecklades inte som man kunde vänta sig fram till valet den 9 september. Om man skall förstå vad som hände måste man känna till preference falsification-teorins (PF) beskrivning av hur sympatierna för oönskade åsikter påverkas. I tidigare artiklar (1,2,3,4) har jag diskuterat hur man skall se på opinionsmätningar, när man har en situation där PF föreligger.

En uppskattning av PF-effektens storlek kan normalt vara väldigt svår att göra. I det amerikanska presidentvalet och Brexitvalet fanns bara väldigt grova uppskattningar, vilket ledde till helt felaktiga prognoser. De dolda Trumpsympatisörerna visade sig vara så många att han oväntat vann valet. Med de speciella förutsättningar som finns i Sverige går det dock att skapa en metrik. Vi antar att det föreslagna sättet, att mäta storleken på den ”preference falsification”, som finns kring ökad/minskad invandring, ger en riktig bild av läget i Sverige. Vi kan då ställa upp följande tabell som beskriver utvecklingen av öppna och dolda SD-sympatisörer sedan 2010.

[image error]



Inför valet 2010 hade SD (minskad invandring) 4,3 procentenheter (pe) öppna sympatisörer och 1,1 pe dolda sympatisörer i de sista opinionsundersökningarna inför valdagen. Med dolda menas människor som sade sig vilja rösta för ökad invandring men som avsåg att göra tvärtom i valet. Det slutgiltiga valresultatet var ännu större eftersom det tillkom ytterligare 0,3 pe dolda, som mätningarna helt missade, och valresultatet stannade på 5,7 pe.

Inför valet 2014 var situationen liknande. SD hade 9,9 pe öppna sympatisörer och 3,0 pe dolda sympatisörer. På valdagen fick SD alla dessa röster plus ytterligare 1,0 pe och stannade på 12,9 pe.

I år var därför förväntningarna något uppskruvade. I juni hade SD 19,5 pe öppna sympatisörer och 7,8 pe dolda sympatisörer. På valdagen, när rösterna var räknade, visade det sig att SD hade tappat 9,7 pe sedan junimätningen. Detta var en sensationellt stor minskning och den skedde under en väldigt kort tid, under de sista månaderna innan valdagen.

Frågan blir då, varför stämde det inte den tredje gången? Hypotesen att telefonmätningarna plötsligt mäter rätt och webbmätningarna plötsligt mäter fel är högst osannolik. Man måste leta efter andra förklaringar.

Det är viktigt att förstå att existensen av dolda sympatisörer gör att opinionen kan svänga kraftfullt åt ena eller andra hållet beroende på relativt små händelser. Personer som offentligt stöder en positiv åsikt ( i vårt fall, ökad invandring) men egentligen tycker att den negativa åsikten (minskad invandring) är bäst, och som i valbåset avser att stödja den senare, är mycket mer lättflyktiga än de som öppet stöder åsikten.

Kan man styra sympatierna för eller mot ett visst parti så kan man utnyttja den så kallade ”bandwagon”-effekten. Detta är namnet på ett fenomen där människors vilja att sympatisera med en åsikt styrs av hur många andra människor som redan har anslutit sig till åsikten i fråga. Olika studier har visat att effekten verkligen existerar men det var först med PF-teorins tillkomst, som man fick en beskrivning av den underliggande mekanismen.

Den enskilde styrs av vad denne tror om den allmänna opinionen. När man uppfattar att fler och fler människor är för minskad invandring blir det lättare att gå över och stödja den åsikten. Personer som börjar bli positiva till den oönskade åsikten har alla, var och en, en unik jämviktspunkt. Det vill säga den fördelning av opinionen som gör den enskilde neutral. Befinner sig allmänna opinionen på ena sidan jämviktspunkten dras den enskilde mot den sidan. Om fler och fler personer blir positiva till minskad invandring kommer den allmänna opinionen att passera ett antal personers jämviktspunkter och dessa personer skiftar efterhand över till att bli dolda sympatisörer för minskad invandring. Omvänt dras den enskilde åt andra hållet om den allmänna opinionen går tillbaka till andra sidan personens jämviktspunkt. Att försöka påverka folks uppfattning om den allmänna opinionen är ett effektivt sätt att i en auktoritär miljö blockera ett skifte mot att en oönskad åsikt tar över i opinionen.

Under perioden 2007 – 2015 ökade antalet öppna SD-sympatisörer hela tiden. Detta förde också med sig ett ökat antal dolda sympatisörer. Efter en period av avmattning började antalet sympatisörer återigen att öka under 2018. Vad händer då om opinionsmätningarna plötsligt börjar visa att mängden SD-sympatisörer börjar minska? Då kommer processen att gå åt andra hållet. Fler och fler av de dolda sympatisörerna ändrar sig och går tillbaka till att fundera på att rösta för ökad invandring. Eftersom olika människor har olika jämviktspunkter gäller det att pumpa ut information om att opinionen går åt motsatt håll under tillräckligt lång tid och samtidigt underbygga med mätningar för att få den önskade effekten.

Analyserar vi nu vad som hände under augusti och september ser vi ett intressant mönster. I Sverige finns nio opinionsinstitut, som mäter partipreferenserna i valmanskåren. De gör normalt en mätning per månad vilket resulterar i 7 – 9 mätningar per månad, beroende på semester och annat. Man kan se hur de dolda sympatisörerna under 8 månader (oktober 2017-juni 2018) sakta men säkert steg med 0,6 pe/månad för att sedan under de tre sista månaderna (juni-september) falla tillbaka med -1 pe/månad. De öppna sympatisörerna visar en ännu mer accentuerad kurva. I oktober-maj steg de med 0,7 pe/månad. Därefter gick de under maj-augusti långsamt tillbaka, med – 0,2 pe/månad för att under den sista månaden innan valet rasa med -1,7 pe.

Under augusti-september gjordes totalt 46 mätningar. Tre institut svarade för 67 % av mätningarna, medan övriga sex svarade för resterande 33 %. De tre ivriga instituten var Sifo (13 st), Skop (12 st) och Initzio (6 st) som alla har mätmetoder vilka bara registrerar öppna sympatisörer. De två instituten som registrerar både öppna och dolda sympatisörer, det vill säga Sentio och Yougov, ökade från normala fyra mätningar under en tvåmånadersperiod till fem mätningar. Den långsiktiga trenden för SD var i början av perioden uppåtgående både för de ivriga och de mindre ivriga instituten. Detta förklarar varför Marcus Oscarsson på TV4 kunde komma fram till 31,4 pe för SD när han extrapolerade siffrorna fram till valdagen.

Under perioden 15/8 till och med 7/9 publicerade SKOP lika många mätningar som man hade gjort tidigare under hela perioden från valet 2014. Resultatet i deras mätningar blev en nästan monoton sänkning av SD:s värden från ”all time high” 20,7 % i juli till 17,4 % den 7 september, det vill säga 3,3 pe. De ivriga instituten har historiskt alltid legat i underkant. De publicerade mätningarna gav alla låga mätetal för SD, vilket de mindre ivriga instituten inte kompenserade för. Dessutom publicerade SvD Siforesultat varje dag. Alla tidningar talade i sina kommentarer om att nu gick det bakåt för SD. Resultatet blev att den offentliga opinionen fick uppfattningen att SD var på nedgående under de två sista veckorna före valet och i praktiken hoppade nästan alla de dolda sympatisörerna av. Helt enligt ”regelboken”. Den som följde vadslagningen kunde genom detta se hur opinionen svängde från SD till förmån för S när det gällde att spela på största parti i valet.

Man måste dessutom ha klart för sig att de dolda sympatisörerna i årets val låg mycket närmare mitten i svensk politik än i tidigare val och därför var mer lättpåverkade av vad som hände runt omkring. Det krävdes alltså mycket mindre kraft för att puffa dem tillbaka till 7-klöversidan. Både SKOP och SvD/SIFO arbetade hårt för att skapa en bandwagon från SD vilket de lyckades med.

Ytterligare en intressant vinkling är att den ändring från minskad invandring till nollinvandring som SD genomförde i sitt valmanifest var farlig om man ser världen med hjälp av PF-teorin. Man kan förstå oron för att AfS med sin nollvision skulle plocka upp ett antal SD-sympatisörer och att detta måste förhindras. Genom den här ändringen försköt emellertid SD skalan för de dolda sympatisörerna, vilka antagligen inte längre upplevde att de tog ställning till alternativen ökad/minskad invandring utan snarare till oförändrad/stoppad invandring. Detta var skillnaden mellan M och SD i årets val. SD hindrade antagligen AfS från att kannibalisera på de hängivna invandringsmotståndarna till priset av att de ljumma sympatisörerna gick tillbaka till 7-klöverpartierna. Ser vi på händelser som lättare påverkar ljumma invandringsmotståndare än hängivna sådana så finns det några andra tydliga aktiviteter att peka på.

Vissa politiker lovar guld och gröna skogar till individer som väljer att stödja det egna partiet. Det mest iögonenfallande inom detta område var att Socialdemokraterna lovade två extra ledighetsveckor till alla barnfamiljer. I en miljö, där all debatt kretsar kring problemet att resurserna inom den offentliga sektorn inte räcker till, bjöd Socialdemokraterna plötsligt 900 000 familjer på en rejäl ledighet där skattebetalarna och arbetsgivarna skulle stå för alla kostnader. Det är naturligtvis svårt att motstå om man tillhör den privilegierade gruppen.

Det finns även politiker som desinformerar om konkurrenternas förslag för att skrämma väljarna från att stödja det attackerade partiet. Här hade vi ett parti som mer än övriga partier fokuserade på negativt kampanjande under valrörelsens slutskede, nämligen Socialdemokraterna.

Efter valet har följande indikationer, som visar att min beskrivning av händelseförloppet innan valet har fog för sig, dykt upp i pressen.

SIFO gjorde en undersökning där en ovanligt stor andel av de tillfrågade beklagade att de inte hade röstat på SD i stället för på 7-klövern. Det stöder tesen att det var många dolda SD-sympatisörer som svängde tillbaka precis innan valdagen.

Det dök upp intern kritik bland S-folket att man inte hade gått ut med lediga veckorna tidigare då man såg att det verkade bita, eller med andra ord verkade SD-sympatisörerna komma tillbaka till S i slutet av valkampanjen.

I väldigt många länder, till exempel Tyskland, Schweiz och Frankrike finns restriktioner kring att offentliggöra resultaten från opinionsundersökningar alltför nära valdagen, så icke i Sverige. Detta utnyttjades av Svenska Dagbladet och den ”hemlige” SKOP-finansiären för att vrida valresultatet till SD:s nackdel. När sedan SD själva gick ut med nollinvandring var det inte mycket att hoppas på för SD.

Den här artikelns slutsats är att några, var och en för sig, relativt obetydliga händelser, raderade ut nästan alla dolda sympatisörer för SD under en väldigt kort tid. Om detta är rätt tänkt så borde SD rimligen komma tillbaka i opinionen med full kraft redan under de närmaste månaderna.

Nils-Olov Johnson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Agendan bakom dagens migrationspolitik?

[image error]

I dag är Ingrid Björkman gäst på bloggen

Under 80-talet var jag periodvis knuten till universitetet i Nairobi. Varje gång jag kom ner till Kenya saknades ytterligare någon av mina kollegor. Varför? Jo, vederbörande hade fått stipendium till ett universitet i västvärlden – London, Moskva, Uppsala. . . och sedan inte återvänt. Sakta men säkert dränerades Nairobiuniversitetet på kompetens.

Jag tänkte inte närmare på saken förrän jag en dag i början av 90-talet råkade möta en Nairobikollega på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Han berättade att han var i Sverige som flykting. Jag trodde inte mina öron: flykting från Kenya! Jo, han hade rest via Zimbabwe, där han fått flyktingstatus. Och nu väntade han sin familj till Uppsala. FN stod för deras uppehälle, förklarade han.

Den här händelsen vaccinerade mig mot den ymniga mängd myter som omger den svenska invandringspolitiken. Till exempel myten att alla asylsökande flytt för sina liv – trots att många reser till hemlandet på semester sedan de fått sin asyl, att den utomeuropeiska immigrationen är ekonomiskt lönsam för vårt land, att asylinvandringen till Sverige nu stramats åt till ”EUs miniminivå”, att många nyanlända från Syrien är högutbildade, att barn i familjer som avvisats från Sverige drabbas av apati. . . I själva verket går det mesta av mytfloran att vederläggas med offentlig statistik. Enligt Migrationsverket tar Sverige till exempel alltjämt emot mellan tre och fyra gånger så många asylsökande som övriga nordiska länder tillsammans och kommer under nästa treårsperiod att bevilja upp till ytterligare 400.000 uppehållstillstånd. Och endast cirka 10 % av syrierna har eftergymnasial utbildning.

Detta reser flera frågor, bland andra: Åtskilliga av de invandringspolitiska myterna strider mot både förnuft och erfarenhet. Vad beror det då på att folk så lätt låter sig duperas av dem? Varför denna förnekelse av verkligheten? Varför detta motstånd mot kunskap och dokumenterade fakta? Och varför har vårt politiska maktetablissemang med stöd av media drivit – och driver alltjämt – en så uppenbart förljugen invandringspolitik? Jag ska här resonera kring den sista frågan.

Den svenska ”flyktingpolitiken” har genomförts i stor partipolitisk enighet – men utan folkmajoritetens stöd. Den har drivits igenom med hjälp av lögner, vilseledanden, mörkanden, ignorering av fakta, rasismanklagelser och förföljelse av oliktänkande. Politiken har haft minimal effekt på världens flyktingproblem och förödande konsekvenser för det svenska samhället. Beror den på att våra ansvariga regeringar och riksdagar saknat kompetens? På att de målat upp en storvulet human självbild? Eller har den andra orsaker?

Att politiken inte handlat om att rädda flyktingar har stått helt klart. Om så verkligen varit fallet, hade den bedrivits betydligt mer målinriktat och kostnadseffektivt. Resurserna hade inte inriktats på mottagande i Sverige. Sannolikt har det funnits och finns alltjämt en dold agenda hos det politiska toppskiktet.

En systematisk genomgång av svensk migrationspolitik det senaste halvseklet bekräftar den misstanken. Genom ett flertal beslut i olika sammanhang – alltifrån riksdagsbeslutet 1975, där riktlinjerna för förändringen av Sverige drogs upp, fram till och med grundlagsändringen 2010 – har riksdag och regering målmedvetet och systematiskt arbetat på att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Till och med vår historia har mist sin betydelse, eftersom ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”. (SOU 1996:55)

Mycket talar för att det hela tiden funnits en tydlig avsikt bakom ”flyktingpolitiken”. Och att denna avsikt varit, och alltjämt är, att genom okontrollerad massinvandring förändra Sverige demografiskt. Att göra Sverige mångkulturellt. Detta sker i ett rasande tempo. Från slutet av millenieskiftet fram till 2018 har redan 1,8 miljoner uppehållstillstånd beviljats. Men eftersom makthavarna inte haft mandat för den förda politiken, har medborgarna lurats tro att det varit fråga om en ”human flyktingpolitik”. En sådan politik går ju lätt att få stöd för – vem vill inte räknas till de goda?

Fredrik Reinfeldt var fulllödig mångkulturalist och öppnade alla dörrar till Sverige på vid gavel. ”Det är min övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa.” (Jyllandsposten 3 november 2016) Enligt vittnesmål från moderata riksdagsledamöter tålde Reinfeldt ingen opposition, och all kritisk debatt om invandringspolitiken tystnade. Vem minns inte hans offentliga avhyvling av sin migrationsminister för ordet ”volym”?

Invandringspolitiken skapades av Reinfeldt och hans närmaste krets. Övriga politiker fick anpassa sig. Men svenska folket fick inte ens en chans att anpassa sig. De blev överhuvudtaget inte informerade. De blev indoktrinerade och grundlurade. Samtliga beslut smögs igenom beslutsprocessen utan debatt. Media sov, när de inte agerade vapendragare för den förda politiken.

Nu låter det på både borgerliga och socialistiska rikspolitiker som om invandringspolitiken skärpts och allt är på väg att ordna sig. Men det är inget annat än de vanliga dimridåerna. Retoriken är ny, men Migrationsverkets siffror visar att politiken är densamma. Enligt Reinfeldts tidigare statssekreterare Mikael Sandström är åtgärderna för att dämpa migrationsströmmarna inte tillräckliga. ”Vi måste vidta åtgärder som permanent, i varje fall för lång tid, gör Sverige mindre attraktivt för migranter, annars förvärras problemen ytterligare.” (Kvartal 2 december 2016)

I Folkvandring (Rosa Alba förlag 2016) riktar den förre tjeckiske presidenten Vaclav Klaus sökarljuset mot EU-elitens roll i dagens massmigration. Hans grepp bidrar till en djupare förståelse av migrationens bakomliggande orsaker. En analys av den svenska migrationspolitiken i en EU-kontext avtecknar ett mönster där Sveriges pågående demografiska transformering passar in som hand i handske.

2015 års utomeuropeiska massinflöde var enligt Klaus en organiserad folkvandring som utlösts av EU-eliten och sedan utnyttjats av människosmugglare. Migranterna hade reagerat på inbjudningssignalerna från Europa. Genom att nonchalera både Dublinförordningen och nationella utlänningslagar gjorde europeiska regeringar det möjligt för migranterna att obehindrat ta sig genom hela Europa upp till valfria välfärdsländer i norr. Det var ett märkligt agerande som inte endast var lagstridigt utan även destruktivt för invandringsländerna. Genom att agera som de gjorde avslöjade de aktuella regeringarna var deras solidaritet fanns. Uppenbarligen inte hos deras egna befolkningar som drabbades hårt, utan hos EU-eliten.

EU-eliten strävar, menar Klaus, efter ökad överstatlig makt. Den ser nationalstaterna som det stora hindret på vägen mot målet och arbetar därför på att bryta ner dem. Det i särklass effektivaste redskapet för ändamålet är utomeuropeisk massmigration, under namn av ”flyktinginvandring”. Att genom massinvandring från tredje världen ta makten över Europa är dock ingen unik strategi för EU-eliten. I början av 90-talet läste jag en intervju med en kvinnlig indisk marxistisk feminist, som förutspådde att västerlandet snart skulle besegras och den vite västerländske mannens hegemoni krossas. En massinvandring av flyktingar söder- och österifrån skulle välla in över Europa. Den skulle inte kunna hejdas, därför att ingen ville framstå som inhuman. Tidigare hårdföra svenska marxister, som mildrats med åren, har bekräftat för mig att ”så tänkte vi”.

Den europeiska allmänheten har duperats. De som försöker opponera sig skräms till tystnad genom att stämplas som främlingsfientliga, rasister, fascister. De straffas på mer eller mindre subtila sätt – genom att förlora anställningar och förtroendeposter, uteslutas från den offentliga debatten och frysas ut socialt. ”Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. /… / Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.” (Mikael Sandström, ibid.)

[image error]Stefan Löfven har hävdat att den ”flyktingkris” som orsakade invandringen varit omöjlig att förutse. Detta är lögn, dubbel lögn. För det första har den stora majoriteten av asylanterna inte haft gällande flyktingskäl, vilket EU-kommissionen bekräftat. För det andra har det inte varit fråga om någon ”kris”. Massinvandringen är en logisk företeelse förutsedd av många. Men beslutsfattarna har vägrat lyssna. I stället straffas budbärarna. (Priset, Debattförlaget 2018).

Misstanken att vår ”flyktingpolitik” styrs av en dold agenda får ytterligare näring av bristen på politisk konsekvens. Regeringens påstående att politiken stramats upp rimmar illa med avslöjandet att Sverige har EU:s sämsta gränsskydd. Och samtidigt som Stefan Löfven lugnar svenska folket med försäkran om kraftigt minskad invandring, går han emot sina EU- kollegor som vill förlägga asylprövningen utanför EU. Som enda regeringschef förespråkar Löfven asylprövning inne i EU och solidariskt fördelad mottagning av utomeuropeiska migranter i EUs medlemsstater. Vilken politisk linje ska man tro gäller?

Offentlig statistik visar att massinvandringen till Sverige från huvudsakligen muslimska länder de facto fortgår. Fortsätter den här demografiska utvecklingen, kommer de etniska svenskarna att om cirka 30 år vara i minoritet i Sverige. Sveriges befolkning håller helt enkelt på att bytas ut.

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Livet som hund

[image error]

Man skulle kunna tro att föreställningen om människors lika värde har sina rötter i den grekiska demokratin, men så är det inte. Idén att stadsstaten Athén skulle tillsätta sina ledare efter principen ”en man en röst”, alltså att ingen i själva röstningen var värd mer än någon annan, hade ingenting med ”lika värde” att göra. Den grekiska demokratin värnade inte individens rättigheter. Inte heller fick slavar och kvinnor, som tillsammans utgjorde en numerärt helt överlägsen folkmajoritet, rösta. Givetvis kunde de inte heller väljas till politiska ledare.

Det lika värdet var också ytterligt en främmande tanke inom stoicismen, som kom att bli det dominerande idealet i antikens Grekland. Stoicismens credo var att människan inte ska ge efter för sina känslor och klaga på det ena eller andra, utan uthärda såväl naturens prövningar som diverse orättvisor. Känsloutspel och jämmer över orättvisor, det var sådant som kvinnor ägnade sig åt, inte ett beteende som stod särskilt högt i kurs.

Vår egen känsloöverladdade tid ligger mycket långt från det stoiska livsidealet. Det betyder emellertid inte att vi blivit av med det problem som stoikerna sökte lösa: hur själen ska få lugn och sinnet ro. Det bör tilläggas att denna idé kopplade stoikerna samman med fatalism. De trodde på ödet, att spjärna emot var omöjligt. Den vise låter sig ledas av ödet medan den som gör motstånd släpas i håret. Det hindrar inte att det stoiska förhållningssättet sågs som ett frihetsbudskap. Den som med förnuftet kontrollerade sina känslor slapp ifrån lidelsernas herravälde.

Varifrån har vi då fått vår tids fixering vid människors lika värde? Friedrich Hegel, en tidig 1800-talsfilosof som folk i gemen inte vet så mycket om, men som via Marx haft ett mycket stort inflytande på vår tids tänkande, skulle ha svarat att det är ett arv från kristendomen. Det hade också efterföljaren Friedrich Nietzsche sagt, även om de i övrigt inte var filosofiskt särskilt samstämda.

Kristendomen var folkmajoritetens religiösa seger över den romerska eliten. Det var en religion som gjorde de forna slavarna inte bara till sina egna utan också – på lite sikt – till samhällets herrar. Den nya religionens kanske viktigaste budskap var att de underordnade, de svaga, är lika mycket värda som de starka. Inför Gud är vi alla lika, ja det är till och med så att det kan vara en nackdel att tillhöra samhällets grädda: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Jesus bergspredikan inleds med att enkla och ödmjuka människor prisas och där hittar man också den gyllene regeln, det vill säga ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Kristendomen ympar in skuldkänslor och dåligt samvete hos dem som har makten och de som är rika. För både Hegel och Nietzsche var kristendomens den förbittrade slavens segervapen mot sina herrar, den ideologi som gjorde slaven jämlik.

Vår tids politiska idé om människors lika värde kom till världen 1762 med den politiske filosofen Jean Jacques Rousseaus lilla bok ”Samhällskontraktet”. Inledningen är berömd: ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. Det var inte kungen och adeln som skulle bestämma vad som var rätt och fel utan det skulle folkviljan göra genom direktdemokrati:

Uppgiften för landets styrande är att ta hand om de gemensamma angelägenheterna, och bara dessa. Varje individ kan därför ses som bestående av två delar, en privat individ och en medborgare. Medborgarens uppgift är att se till det gemensamma bästa – det är alltså ”allmänviljan” som ska råda och inte privatintresset. Allmänviljan upptäcks genom röstning, och idealet är enhällighet.

Den naturrättsliga uppfattningen fördes också fram när Amerikas Förena Stater bildades år 1776. I självständighetsförklaringens inledning står det att alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter, som rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.

Lite mer än ett decennium senare omsatte den franska revolutionen idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap i praktiken. För den forna överheten blev det en huvudlös final. Medan giljotinerna arbetade kunde talkörer läsa högt ur ”Samhällskontraktet” och 1793 fick Frankrike en ny författning där man i tredje artikeln kan läsa att ”Alla människor är lika av naturen och inför lagen”.

När den revolutionäre agitatorn François-Noël Babeuf tre år senare bildade ”De jämlikas konspiration” kan det ses som det första försöket att koppla samman socialismen med naturrätten, det vill säga uppfattningen att rättigheter och skyldigheter är naturliga och universellt giltiga – i vår tids språk: alla människors lika värde. Tyvärr gick det inte så bra. Året därpå blev också Babeuf giljotinerad.

Så långt bakgrunden. Nu förflyttar vi oss till vår egen tid. Jag hoppar över FN, Sverige och ”mänskliga rättigheter”, eftersom jag skrivit om det vid flera tillfällen tidigare.

Att alla människor har lika värde kan ses från åtminstone tre olika perspektiv. Först det som är min egen första och omedelbara reaktion, att påståendet inte är sant utan en lögn, till på köpet en ganska grov sådan. Det framgår om man ställer två förödande följdfrågor: lika värde för vem och lika värde i vilket sammanhang? Det andra perspektivet är att se lika-värde-påståendet som en dogm. Samhället behöver dogmer, inte som sanningar utan som moraliska imperativ. I annat fall uppstår kaos. Detta för över till det tredje perspektivet, att lika värdet är en målsättning, ett normativt påstående – ett ideal som mänskligheten bör sträva efter.

Vänta! Är det verkligen så, att man bör kämpa för att bli ”lika mycket värd”? Det gällde för romarrikets slavar men hur kan det gälla för exempelvis moderna människor? Jag känner rätt många som kämpar för att bli bäst på någonting, men inte någon som har som målsättning att bli ”lika bra” som alla andra. Och om jag behöver hjälp av någon expert, inte letar jag efter någon som är ”jämlikt bra” utan jag vill naturligtvis engagera den som är bäst, åtminstone om inte kostnaden sätter stopp. Höjer vi sedan blicken och frågar efter mänsklighetens landvinningar, så blir det lika värdet en näst intill löjeväckande målsättning. Vad handlar världens sju underverk om? Knappast om att allt ska vara lika bra. Alla dessa konstnärer vars verk vi beundrar och som betingar ofantliga summor, är de resultatet av en strävan efter att bli ”lika bra”? Var det vad Anders Zorn ville bli? Rembrandt, Monet? Och Alfred Nobel, när han instiftade nobelpriset, inte fan tänkte han att det skulle gå till någon som var ”lika bra” eller ”lika mycket värd”.

Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system.

Låt oss pröva tanken att människan slutade upp med denna ävlan och tävlan. Istället arbetade vi precis så mycket som behövdes för att tillfredsställa våra grundläggande behov. Det är just det som djuren gör. Filosofen Francis Fukuyama skriver i ”Historiens slut och den sista människan” (1992):

Om människor vore överens om målet skulle de inte längre ha några större frågor att slåss för. De skulle tillfredsställa sina behov genom ekonomisk aktivitet, men de skulle inte längre behöva riskera sina liv i strid. De skulle med andra ord bli djur igen, som de var före den blodiga kamp som inledde historien. En hund är nöjd med att få ligga i solen och sova hela dagen under förutsättning att den får mat, för den är inte missbelåten med det den är. Det bekymrar den inte att andra hundar har det bättre eller att dess karriär som hund har stagnerat, eller att hundar förtrycks i en avlägsen del av världen. Om människan når fram till ett samhälle i vilket hon har lyckats avskaffa orättvisa, kommer hennes liv att likna hundens.

Detta är en tankelek – det är svårt att tänka sig att människan någonsin hamnar där. Det jag vill åskådliggöra är att ”människans lika värde” är skadlig också som norm. Våra politiker och opinionsbildare måste bygga upp sin kunskap om världen och sina politiska mål utifrån insikten om människors olika värde. Kristendomen har gjort sitt! Det är inte svagheten som ska regera utan styrkan, men för att styrkan inte ska bli människornas fiende måste den kontrolleras. Detta kan aldrig ske genom ett via värdegrunder, kvotering och ”lika utfall” framtvingat beteende. Resultatet blir inte något Lika-Värde-Sverige utan Det-Totalitära-Sverige.

Den franske politiske teoretikern och filosofen Alexis de Tocqueville, den kanske mest geniala och skarpsynta av det tidiga 1800-talets samhällsforskare, prövade i sin studie av Amerika tanken att demokratiernas förtryck kom att omfatta alla människor och degradera dem till ofria, räddhågade, kuvade och politiskt passiva medborgare. Han var något viktigt på spåren när han påstod att demokratins ledare inte blir tyranner, men väl medborgarnas förmyndare:

Efter att ha tagit varje enskild medborgare i sina händer och knådat honom efter sin vilja sträcker suveränen (demokratin) ut sina armar över hela samhället och täcker det med ett finmaskigt nät av invecklade, detaljerade och likformiga regler. Ett nät vars maskor inte ens de originellaste begåvningar och kraftigaste karaktärer kan forcera för att höja sig över mängden. Suveränen bryter inte viljorna. Han mjukar upp dem, böjer dem och dirigerar dem. Han tvingar sällan någon att utföra handlingar, men han hindrar ständigt att det utförs handlingar. Han förintar inte, han hindrar att något föds. Han tyranniserar inte – han besvärar, trycker ihop, försvagar, släcker, trubbar av och lyckas till slut förvandla nationen till en hjord av fogliga och flitiga får, vilkas herde är staten (Om Folkväldet i Amerika del II Norstedts 1945, s. 336).

Nu är jag framme vid det jag ville ha sagt: Tocquevilles skräckvision av det totalitära demokratiska samhället förverkligas i dagens Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ständigt detta miljöparti

[image error]

I dag gästas bloggen av Rolf Oward

Man ska ju inte sparka på en som ligger, men Miljöpartiet och dess fenomenala vimsighet och bristande verklighetskontakt inbjuder till kommentarer som lätt blir raljerande. Tyvärr, ska man nog säga, för det är faktiskt mest tragiskt. En nästan bottenlös allmäninkompetens kombinerad med förvirrad klimathotstro är ingen god grund för vettig politik. Finns det f.ö. något parti som lyckats göra så stor skada på så kort tid och på så många områden som just Miljöpartiet?

Det råder ingen brist på övertygelse och stark tro hos MP:s företrädare. Man vill ju bevars rädda världen. Tyvärr är det ett budskap som skorrar ytterligt falskt. MP vill gärna förbjuda exempelvis såväl stadsjeepar som flygresor och giftig bottenfärg till dieselbåtar, men det är förbud och pålagor som bara gäller för andra – inte de själva. En slags bombastisk moraliserande överlägsenhet som givetvis slår tillbaka när undantagen och gräddfilerna upptäcks.

När klimatminister Lövin lägger ut texten låter det som ett dåligt manus till en ännu sämre katastroffilm. Vi har enligt henne inte lång tid på oss innan världen går under. Visst för det tankarna till klassiska domedagssekter? Gemensamt för dem är som bekant att de alla haft fel – världen finns ju fortfarande kvar – så dagens domedagsprofeter i klimathotsindustrin har det inte lätt. Ända sedan Al Gore och hans faktaimmuna propagandafilm ”En obekväm sanning” (från 2006), som rätteligen borde ha hetat ”En bekväm lögn”, har det slagits på trumman för kommande av människans påstådda klimatpåverkan orsakade katastrofer – som inte ägt rum.

Jag blir inte klok på om Lövin och hennes partikamrater tror på det de säger eller om de inte gör det. Vad som är värst kan givetvis diskuteras. Det viktiga tycks vara poängknipande åtgärder utan konsekvensanalys. Det ska låta bra, men behöver alls inte ha någon effekt. Klassisk plakatpolitik. Ett exempel är den koldioxidspäkning som MP vill att Sverige utsätter sig för. Vad jag förstår uppgår världens utsläpp av koldioxid till minst 36 miljarder ton. Det ska jämföras med Sveriges på 45 miljoner ton. En miljard är ju 1 000 gånger mer än en miljon, så även om Sverige skulle sätta igång med, vad ska vi kalla det, total koldioxidavhållsamhet lär det rimligen ha ytterst försumbar effekt, om någon. Det är klimatpopulism av värsta sort; Sveriges bidrag är ju så ringa att även om vi upphör att existera kommer det inte att märkas koldioxidmässigt.

Dessutom bygger såväl Kina som Indien hundratals nya kolkraftverk. I Kinas fall beräknas de få en kapacitet på 259 GW, och redan idag står Kina för 48 procent av den elproduktion som baseras på kol. Skälet till att de bägge länderna bygger ut är enkelt – man behöver pålitlig och billig elförsörjning till sin stora och växande befolkning. Då duger inte vind och sol. Notera gärna nyckelorden ”pålitlig” och ”billig”.

En liten utvikning: Fundera gärna på ordvalet. Varför används ordet ”utsläpp”? Jo, det ska givetvis föra tankarna till miljögifter och allehanda föroreningar, som DDT, kvicksilver, kväveoxid och den typen av ämnen. Därför är det på sin plats att påpeka att koldioxid vare sig är ett gift eller en förorening. Det är Livets gas. Utan koldioxid – inget liv. Hur har MP tänkt där? Ska man stänga av fotosyntesen?

Skrönan att 97 till 98 procent av världens klimatforskare är överens om att det stadigt blir varmare och att denna uppvärmning uteslutande beror på människan och hennes utsläpp av koldioxid, brukar ibland användas av MP:s företrädare som argument för att det är, som det heter, slutsnackat. Eller ”science is settled”, som Al Gore sa. Och det låter ju bestickande. Hela 97 eller 98 procent! Den faktabaserade vill då givetvis veta vad det är för undersökning man refererar till. Och det är nu det spricker, och det rejält. Det visar sig att det finns flera undersökningar, men den som oftast används är en enkät utförd 2009 vid Illinois University. Den skickades till 10 257 medlemmar i American Geophysical Union. (Är alla dessa klimatforskare?) Av dem svarade 3 246. Redan där har vi ett stort bortfall. Sedan gjordes en minst sagt djärv filtrering av de 3 246 svaren så att bara 77 återstod. Av dem kunde 75 klassas som stöd åt hypotesen att människan är den viktigaste faktorn bakom den påstådda uppvärmningen. 75 av 77. Inte så imponerade längre, och om vi ställer 75 i relation till de ursprungliga 10 257 blir det rent av löjligt: sju promille!

Frågan blir: Varför är MP så rädd för verkligheten att man måste förvanska den?

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En annan tid, ett annat liv

[image error]

Som så många andra som intresserar sig för språkets estetik skriver jag emellanåt lyrik, med åren dock alltmer sällan. Före 1984 – orwellskt tolkat skulle det kunna förstås som ”Innan den totalitära katastrofen drabbade oss”. Emellertid, det betyder bara att alla dikter är skrivna före det året. Det är för mig en lycklig tid. Många är riktade till den kvinna jag levt större delen av mitt liv med. När vi gick skilda vägar hamnade de hos mig och hösten 2018 läste jag om dem.

Varför ge ut dem nu, 34 och ännu fler år efter att de skrivits? Svaret är enkelt: det är bra poesi. I god mening är det ett tidlöst ordsnickeri, något annat skäl finns inte. Jag törs säga det, därför att jag kan se dem befriade. Så många år av glömska mellan mig och dem. Jag har inga förhoppningar om att bli upptäckt som lyriker, inte om att bli hyllad, knappast ens om att bli läst.

”Före 1984” är tryckt i 200 ex. Hade jag tänkt mig att sälja den är det på tok för många. Då hade det nog räckt med tio. Men i dessa swish-hatets tider har jag en annan förhoppning, nämligen att du, käre bloggläsare, vill stödja den här bloggen genom att som donation köpa ett ex. Du läser nog boken på en timme – det är ett hundratal korta dikter och aforismer. Bläddrar du inte för vårdslöst kan du sedan ge den i julklapp till vem som helst – till och med till närstående som du politiskt relaterar till på samma sätt som igelkottar parar sig (med största försiktighet).

Swisha minst 120 kr till nummer 1232181931, eller sätt in slantarna på mitt plusgiro 4633386-0, och maila din adress till koa@arnstberg.se. så skickar jag denna lilla vackra inbundna bok. Vill du att jag ska signera boken – det gör jag gärna – måste det ske före den 7 november, då jag flyr den svenska vintern och överlåter bokdistributionen till en av mina vänner.

Karl-Olov Arnstberg