Gerda Antti: Adamsons III:III. Om varför männen dör före kvinnorna

[image error]

Detta är den tredje och sista av tre texter från Gerda Anttis bok.

Men själv har jag en teori om

detta, en teori som jag är ganska säker på men som jag inte vågat

prova på en enda käft, men som jag skulle vilja ta upp med

svärdottern som jag har, med Henkes fru, hon feministen. Men

aldrig att jag vågar det, att testa den på henne. För Henke har det

inte lätt, det kan jag se ibland.

Och min idé om ökad dödsorsak bland karlar, den heter jämställdheten.

Den som nu är sista skriket sedan rätt så många år, jag hann allt

själv bli lite gripen av det, och det är inte kul att minnas det, att visst

vet jag att jag blev helt enkelt simpelt otacksam mot Erik, helt

simpelt stroppig blev jag. Jag menar att jag tyckte att det var väl

inte mer än rätt allt det han gjorde när han underlätta jobbet för

mig på diverse vis. Som att han satte upp ett räcke i den branta

källartrappan, att han grejade med vattentunnorna i trädgårn

så att det blev så mycket bättre när jag vattna. Att han alltid borsta

mina skor. Och varenda vår låg han på knä och lacka farstugolvet åt mig,

han hade ändå sämre knän än vad jag hade. Och det finns mycket annat,

ja Gud så dum jag var. För jag, jag tänkte, eftersom jag var en kvinna

och han en man så var det självklart att han skulle göra allt han

gjorde för mig, och jag behövde inte tacka särskilt för det. Jag tyckte

det var självklart att karlarna ska passa upp på kvinnan, riktigt

varför vet jag inte, men inte var det nånting annat än en virussmitta

utav populära jämställdhetsbacillen som jag hade fått, det ser jag

nu hur klart som helst. Ja, all möjlig skit flyger genom luften jämt

och samt, och när det kommer nånting nytt, som låter fränt och

fräsigt, som får rubriker, nånting som kändisar nu pratar om,

om det sen är diskmaskinsmodell eller en bok eller framför allt

nån sort av rättigheter, hur lätt som helst att åka dit. Allt låter

riktigt vettigt tycker man, just om man får nytta av det själv.

Ja, jag menar alltså, och det är blodigt allvar, att

jämställdhetsdebatten som det kallas, och som nu blommar

överallt, den är för mannen som ett gift, som en förbannelse,

för som det nu har blivit, inte minsta frizon får han någonstans.

Ja, inte ens i bastun går han fri numera. Förut kunde han där ändå lugnt

och helt och hållet slippa tänka på nåt annat än att bada bastu,

men nu, nu ska kvinnor visa upp hur sakliga och fria och gu vet

allting som dom är, och då så ska dom sitta med i bastun, och då

får mannen hela tiden ha en handduk framför grejen,

och kan då inte klia sig och tvätta sig ordentligt fram och bak

som förut. Nej, det kan han inte göra alls, att klia sig och skrapa sig

som är så skönt, som kvinnor också tycker, men vi är för fina för

att göra det när nån ser på. Men nu är alltså bastun också som ett

jäkla fikarum på jobbet där mannen lärt att det är bäst att hålla

truten, och likadant i hemmen dygnet runt i allt.

Tänk på ledningsgrupper, någorlunda säkra

ställen förr, med bara karlar alltså, där kunde han få slappna av,

i meningen att jobba lugnt och i sin egen takt, och säkert veta att han

blev förstådd när han prata på det sätt som var naturligt för en man

Ja, där var språket ett gemensamt manligt språk, och farorna

som fanns, man visste var och ifrån vem de kunde komma så man

passa sig naturligtvis, men ord behövde inte väljas som med pincett

som han får göra nu när kvinnor obönhörligen ska vara med i alla

styrelser. För det är mer än lustigt verkligen hur allt man säger

tolkas så rent uppåt väggarna när det är kvinnor med?

För nu, litet slag med klubban, och Adam han blir ombedd

att frisera språket, att komma med en hartass, knappt att han

får tala högt med den högre röst som karlar ofta har, istället

nästan viska. Och sen ibland svårt att fatta varför damen hade

tagit illa vid sig, men frökenskinnet hade skrynklats utav ord med

lite grövre kanter än som passade på kafferep.

Så där försvann en fristad till, och som det nu är överallt när

sorten starka kvinnor siktar hotar rätt på veka livet, och just

hotar är det rätta ordet.

Ja, en kvinnlig storm av sedan sekler undertryckta röster hackar

nu i mannens lever, och värst att också ifrån älsklingssorten

egna kvinnan kommer gnaget. Både inifrån och utifrån har maskar

börjat med sitt grävande och undergrävt det ingen kunde tro var

möjligt, att få stora eken att betvivla sin djuprotssäkra plats

ibland kungar, den som sedan världens början varit given Adam,

ja, helt enkelt given. Men idag, vad får han höra annat än att

vanlig tall, en björk, en en, eller en asp som darrar för ett

ingenting, allt det är lika bra, och att det är detta svaga som

numer utgör värdeskalan för en Adam. Och obegripligast av allt

att nu så är det så, att allt en Eva säger det har alltid företräde,

för så skrivs och ropas överallt och det kallas då för jämställdhet.

Och det som händer då med Adam, det är att han den stackarn,

han får ryggradsspricka. Ryggradspricka! Adam!

Ja, tänk dig bara det, en Adamson som skälver. Som när du tar

en penna för att skriva, men inget syns på pappret. Du tar din

fina vassa kniv och skär i steken, men bladet viker sig.

Du äter soppa, men skeden saknar helt den goda gropen, inget

får du i dig. Ja, denna goda själva livsens grop, den grop som

på något mystiskt sätt är innerligt förbunden med allt som

kvinnligt är, som är som gropen mellan brösten, att bara inte tala

om den andra gropen. Och som den grop som handen gör när du

vill dricka vatten ifrån källan. Ja, denna goda grop har alltså inte

heller skeden kvar för gamla Adam. Så när han närmar sig pension,

i dödstyst samförstånd med sina olycksbröder säckar han ihop.

Han tänker, änteligen får jag frid från dessa hönor, som oförskyllt

och orättvist och oupphörligt kacklar hackar pickar sticker river

klöser sprätter sparkar. Jag vill nu slippa höra dessa höga

klackar dödligt smattra, slippa se dem sikta på mig, skjuta sina

salvor, slippa höra hur de skrattar när man går förbi.

Och mest obegripligt är att allting kommer ifrån dessa Evor

som vi älskat, dyrkat allra mest, de som är vårt vattenhål

ja, livsens själva källa. Hur kan detta hända? En djup förvirring

och försvagning drabbar Adam. Det är som skulle inte alfabetet

gälla längre. Men tapper som han är han gör försök att bli mer

Evalik med örhänge och halsband, men inget hjälper.

Stormen Gudrun fäller Adam, och det är som snön blev svart.

som om grisarna fick vingar. Just så obegripligt spöklikt är nu

det som händer, att en ek kan kastas ifrån tronen. Så därför,

tanken flyr till sextifemårsdagen. Han tänker att så länge jag

har jobbet går det an och sedan får man se. Och bara tanken

på att flytta in direkt i motståndsrörelsen på hemmet, det får

blodet till att klumpas, nej aldrig det. Att vara nästan ensam

karl bland idel hönor, då är Döden absolut att föredra.

Men då, det var en dag, om mig och Erik, under värsta

jämställdhetsepoken, jag såg hur lessen han såg ut, det var

ibland så jag trodde att han skulle börja grina. Och då, i mig,

det var som att i alla fall en liten glipa hade öppnat sig i

hjärtat på mig. Och jag sa, du Erik, jag är väldigt lessen.

Jag har visst varit riktigt dum och orättvis emot dig, det är

förskräckligt. Men jag hade inte mer än sagt det förrän

egna undanflyktshandtaget genast trädde in på scenen och jag då ändå

bredde på och sa, att men det är ju det att när man ser tillbaks hur

långt som helst i tiden, så har ni karlar överallt ställt till med

ena jävelskapet på det andra. Knytnäven har ni alltid haft till

hands, och självklart lätt för generalen att ta bössan uti handen

och bara börja knalla på. Så inte är det konstigt att det nån gång

 slår tillbaks, man måste ju förstå det.

Man kan ju bli förbannad när man tänker på all skit ni ligger bakom.

Ja bara tänk på alla arga tjurar som man jämt fått vara rädd för.

Så jag menar att ja, inte vet jag riktigt vad jag menar men det

menar jag. Men då blev Erik arg, och arg det blev han mycket

sällan. Han sa för fan, jag har väl aldrig slagit nån, och allra

minst att jag har bärt mig åt mot dig. Det kan du aldrig säga

annat, du får väl ändå, sa han.

Och då, då var det jag som börja grina, ja, som jag grina.

Jag skämdes som en hund, ja, som jag skämdes.

Ja, djupt i buken och i hela kroppen och i själen kändes det.

Förfärligt är det när man ser att man har varit otacksam och elak,

att man har varit så ända ini attans dum.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.