Söndagskrönika: Får man säga svart?

Jag lyssnar på journalisten Ivar Arpis podd ”En rak höger”. Han och pedagogen Anna-Marin Wyndhamn talar om hur Göteborgs stad köper in föreläsningar om osynlig rasism, samtidigt som fullt synlig kriminalitet tar över. De frågar hur teorier som förlorat varje offentlig debatt under de senaste decennierna ändå kan styra hur städer, myndigheter och institutioner arbetar. Deras samtal passar nästan alltför bra samman med en bok jag just stiftat bekantskap med, ”Får man säga svart? (Natur & Kultur 2023)”, skriven av den etiopisk-svenske statsvetaren Barakat Ghebrehawariat. Undertiteln lyder ”Från teoretisk ångest till terminologisk trygghet”.

Ghebrehawariat har i två decennier varit verksam som föreläsare i vad han kallar för ”det mångfaldsindustriella komplexet”, vilket jag misstänker är en mutation av debattören och författaren Patrik Engellaus mycket kritiska begrepp ”Det välfärdsindustriella komplexet”. Minus gifttänderna förstås.

När jag googlar Barakat Ghebrehawariat ser jag att han på sin hemsida anger att ”han är mer känd som Demokratiagenten” … eh? Vad betyder det? Någon förklaring ges inte. Hur som helst, jag förstår att Ghebrehawariat gärna vill optimera sina inkomster genom att också kunna sälja en bok under sina föreläsningsturnéer. Jag har läst den. Här följer en grinig kommentar.

Eftersom Ghebrehawariat kallar sig för statsvetare undrar jag om han har någon examen. Jag är rätt säker på att han inte har det därför att en så skrytsam person skulle absolut framhålla den – om han som sagt hade någon. Dessutom, Ghebrehawariat behärskar inte de akademiska konventionerna. På s. 11 skriver han ”Forskning visar att en av de största bromsklossarna för organisationer som vill ägna sig åt praktisk antirasism är att de saknar ett vedertaget språk för att prata om hudfärg.” En sådan formulering måste antingen följas av en not med referenser till några viktiga forskningsresultat, alternativt att man ger åtminstone ett exempel i löpande text.

Ett exempel på skrytsamheten: När jag föreläser brukar jag därför, med glimten i ögat, utbrista ’ångest är bra’. Förutom att ett sådant påstående måste följas av en relevant exemplifiering så är ”glimten i ögat” inte en formulering som man bör använda om sig själv, om man inte vill framstå som en person som är väldigt nöjd med den man är. Hur som helst, någon förklaring får vi inte utan Ghebrehawariat skriver att denna ångest inte är ”demokratiskt hälsosam när allt kommer omkring”.

Nähä, men vad var det då som var bra med ångest? Och hur kopplar Ghebrehawariat samman de tre begreppen ångest, demokrati och hälsosam? Inte heller det får vi veta. Därpå följer påståendet ”Vi måste drivas av viljan att göra rätt snarare än rädslan att göra fel”. Men … det är ju samma sak! För mig är alternativen ekvivalenta.

Bokens undertitel innehåller begrepp ”teoretisk ångest”. Vad betyder det? I förordet (s. 11) ger Ghebrehawariat. en förklaring. Han har lyssnat på en föreläsare som sa: ”Vi måste komma över vår teoretiska ångest och våga prata om de här frågorna, annars kommer vi att fastna vid ritbordet i all evighet”. Ghebrehawariat skriver ”Teoretisk ångest, slog det mig, det är det jag jobbar med. Från den stunden blev det ett inramande begrepp för hela mitt sätt att arbeta …”.

Det är så dumt så jag bleknar. Författaren, som definierar sig själv som ”språknörd”, snappar upp ett begrepp och tycker det låter bra, längre sträcker sig inte analysen. Nu kommer den granskning som Ghebrehawariat aldrig gjorde: De flesta vet vad ångest är, ett känslotillstånd. Vad kan då teoretisk ångest betyda? Ghebrehawariat förtydligar: ”Teoretisk ångest är fysiskt, det känns i magen”. Jaha? Det låter för mig som en hyfsad beskrivning av ångest. Var kommer det teoretiska in?

Teori och praktik är motställda begrepp. Teoretisk ångest, med lite god vilja kan det tolkas som att någon, på grund av det inträffade, borde känna ångest men inte gör det. Man känner inte det man borde känna, ångesten är enbart teoretisk.

Den som myntar ett nytt begrepp måste först fråga sig om begreppet alls behövs, därefter om det är analytiskt relevant. Teoretisk ångest som definition på osäkerhet om politiskt korrekt språkbruk är varken begripligt eller relevant. Däremot är det utmärkt som impression management. Publiken försätts i underläge och förhoppningsvis förstår den att den nu kommer att få lära sig något viktigt.

Jag går vidare. I förordet och i bokens baksidestext skriver Ghebrehawariat ”Om jag fick en krona för varje gång jag fått frågan ’får man säga svart?’ hade jag varit miljonär vid det här laget.”

Det hade du inte alls varit, tänker jag. Om du hade fått ihop en hundralapp så hade det varit imponerande. Visst, man kan använda våldsamma överdrifter, det har jag ingenting emot, men då måste det finnas någon poäng, något som får läsaren att dra på munnen. Ok, jag drar lite på munnen, dvs. mina mungipor dras nedåt. Det var nog inte den effekt som Ghebrehawariat ville framkalla. Här är uttrycket bara platt och förstärker min uppfattning att den här författaren är en språkslarver. Eftersom jag är övertygad om att han fått rätt mycket draghjälp av en förlagsredaktör kan jag undra varför denna poänglösa överdrift inte blev bortgallrad.

Mot slutet av den korta inledningen (jag har ännu inte hunnit längre) skriver Ghebrehawariat

Vi lever i en kultur som har bannlyst rasbegreppet och där många värjer sig för att prata om hudfärgens sociala betydelse i vårt samhälle, det vill säga som en källa till strukturell diskriminering av svenskar som bryter mot vithetsnormen.

”Bannlyst rasbegreppet”, så kan man väl skriva men det har inte resulterat i att många har svårt att prata om hudfärgens sociala betydelse. Anledningen till att de flesta inte gärna pratar om hudfärg är att om de gör fel, så kan det få förödande konsekvenser. Jobbar du på SVT eller Sveriges radio och råkar säga ”neger” så är oddsen dåliga för att du får behålla ditt jobb. Samtidigt är rasism/rasist ett av den offentliga debattens vanligaste invektiv. Det delar sig – de som inte är smittade av PK och Woke undviker både ordet ras och temat rasism, medan andra, som Ghebrehawariat, kan tjäna sitt uppehälle genom flitig användning.

Jag går vidare med den också för mig – som behärskar det här sektspråket – obegripliga avslutningen och frågar varför rädslan för att säga fel är en källa till strukturell diskriminering? ”Strukturell” anger att diskriminering är något som genomsyrar samhället. Här vill jag direkt protestera. Ställt i relation till andra länder, så hamnar Sverige topp fem bland de länder som har minst strukturell diskriminering. Enligt World Population Reviews senaste siffror är Sverige det fjärde minst rasistiska landet i världen. För den som vill veta mer rekommenderar jag en krönika i tidskriften Fokus (mars 2022) med rubriken ”Så grundmurades bilden av Sverige som genomrasistiskt”.

Problemet är snarare det motsatta, att svenskarna har lite för lätt att vika ner sig inför högröstade minoriteters krav. Det som på Ghebrehawariats lingo kallas för white guilt.

Vi går vidare. Vad betyder det att svenskar bryter mot vithetsnormen? Vithetsnormen är en föreställning om vita personers överlägsenhet. Nu blir det knepigt med prepositionen av: Sverige påstås vara genomsyrat av diskriminering ”av svenskar som bryter mot vithetsnormen”. Är det svenskar som diskriminerar? Eller är det svenskar som blir diskriminerade? Språkligt går det faktiskt inte att avgöra. Man måste veta att det är Ghebrehawariat som står för formuleringen. Då blir det självklart att det är svenskarna som diskriminerar. Men det är ändå obegripligt därför att det Ghebrehawariat faktiskt påstår är att det är vita svenskar som inte känner sig överlägsna (bryter mot vithetsnormen) som står för diskrimineringen.

I min kritik har jag nu inte kommit längre än till förordet (s. 14). I sista stycket skriver Ghebrehawariat:

Min inställning är att du får säga vad du vill, men det finns konsekvenser. Kanske inte alltid för dig som person utan för de människor som är mottagare av dina ord.

Ghebrehawariat är en tvättäkta språktyrann. Det är precis tvärtom mot det han skriver. Den som inte klarar det politiskt korrekta språkbruket kan råka ut för högst reella konsekvenser medan den som möts av vår tids ”fula ord” borde bli påmind om att ”Sticks and stones will break my bones, but words will never hurt me”. Jag längtar efter den dag då språket avsensitiviseras.

Jag börjar läsa första kapitlet men slutar när jag får läsa att Vägen till helvetet är asfalterad med goda intentioner” heter det ju … Nej det heter det inte. Kan inte karln googla? Och vad är det för värdelösa förlagsredaktörer som inte bistår författaren? Det heter: Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser”. Det är som någon som försöker spela piano och spelar fel men inte tycker att det gör något.

Jag tänker inte citera mer ur den här boken. Och inte vill jag ha något så vanhedrande i min bokhylla. Jag tar den i nypan och bär ut den till den gröna av mina båda soptunnor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.