Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 88

Massinvandringens gåta

När det gäller den västerländska invandringspolitiken i allmänhet och den svenska i synnerhet, kan den förklaras med att det handlar om denationalisering, en kamp mot nationerna och nationalismen. Birgitta Ohlsson, förra regeringens demokrati- och EU-minister, uttryckte detta skrämmande tydligt i en uppmärksammad artikel i Expressen, publicerad på Sverige nationaldag år 2001. Rubriken var ”Avskaffa Sverige!” Hon sa bland annat:

Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis. Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt. Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederationen är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik. Kanske är jag en naiv världsförbättrare. Men den politiker som inte vågar tro på visioner, så även avlägsna sådana borde istället syssla med rörmokeri. 

Förmodligen är det bättre med politiska ledare som har fötterna på jorden (rörmokare) än elitistiska politiker som vill ge en utvald skara makten över hela världen (Birgitta Ohlsson).

En näraliggande förklaring till Birgitta Ohlssons positionering är givetvis de båda världskrigen och den massdöd som kampen mellan de involverade nationerna förorsakade. Den förklaringen vore trovärdig om Birgitta Ohlson också åtminstone snuddade vid demokratiproblemet. Hur ska ett demokratiskt styrelseskick inrättas? Och än viktigare: hur ska det utmanas och avpolletteras? Var finns den folkliga förankringen? Hur ska det gå till att skapa en ”världsidentitet”, så att folk i gemen tycker det är viktigare att vara världsmedborgare än nationella medborgare?

Invändningarna står som spön i backen. Om man utgår från att Birgitta Ohlsson är en normalintelligent person, så finns det bara två förklaringar. Antingen har hon en dold agenda, är budbärare åt andra intressenter än Sveriges medborgare, eller också handlar detta om något som hon så intensivt känner för, att vi kan tala om ett religiöst förhållningssätt.

På religiösa övertygelser biter som bekant inga sakliga argument. Religiösa människor är kunskapsresistenta, de måste vara det. Det är en lockande förklaring för i synnerhet oss dissidenter, som in på bara huden vet att det i invandringspolitiska frågor är lönlöst att vädja till makthavarnas förnuft.

Det räcker emellertid inte med att konstatera religiositeten utan den fråga som i så fall pockar på ett svar är varifrån den här religionen kommer. Det är ju inte bara Birgitta Ohlsson som omfattar den – i så fall hade hon knappast kunnat ta plats i Sveriges borgerliga regering. Var hittar vi de ideologiska rötterna?

Svaret är: i diket.

Liknar man förnuftet vid en väg, så är det möjligt att hamna i diket såväl till vänster som till höger om vägen. I vänsterdiket hittar vi framför allt Frankfurtskolan, som Gunnar och jag skrivit om i ”Invandring och mörkläggning II”. Där finns också kulturrelativismen, tesen om alla människors lika värde, rättvisefixeringen, skuld-och-offertänkandet, extremfeminismen, postkolonialismen och postmodernismen (Puh! Ändå en ofullständig lista).

I högerdiket kravlar nyliberaler som Johan Norberg omkring och drömmer om en bantad eller obefintlig välfärdsstat. Där är de övertygade om att invandringen är nödvändig och argumenterar med mer än lovligt krystade lönsamhetsresonemang. De ser nationella gränser som handelshinder och allra bäst vore det med fri invandring. De vill ha ett samhälle med större lönespridning och global tillgång till billig arbetskraft. När de på så sätt med andra argument styr mot samma mål som vänsterdikets resenärer, ger det den förda invandringspolitiken så stark politisk kraft att till och med Sveriges grundlag kan åsidosättas (DÖ-överenskommelsen).

Båda dessa förklaringar behöver i sin tur förklaras. Hur kommer det sig att just dessa tankegestalter – som har det gemensamt att de förespråkar massinvandring – har fått ett sådant gehör just i västerlandet? De finns inte, eller är i varje fall politiskt kraftlösa, i den muslimska kulturkretsen, i Afrika, i Ryssland, i Kina, i Japan, i Indien.

Två möjliga förklaringar finns. Den ena är att det finns inneboende drag i den västerländska kulturen som gör att vi hamnar i något av de båda dikena. Om vi inte lyckas ta oss upp på förnuftets väg igen leder det inte bara till det svenska välfärdssamhällets utan också den västerländska högkulturens undergång. Jag har varit inne på de tankegångarna när jag i tidigare blogginlägg diskuterat bidragskulturen och Arnold Toynbees uppfattning att högkulturer går under genom självmord. Men det behövs mycket mera kött på benen.

Den andra förklaringen är den konspiratoriska. Den påstår att det finns en grupp mäktiga familjeklaner som styr mot en världsregering, en ny världsordning och global makt. Jag har i synnerhet varit inne på den tankegången i blogginlägget ”Maktens män”. Här finns det ett stort material på webben, men också starka meningsmotsättningar. De som inte riktigt förstår eller vill erkänna att det existerar en ”massinvandringens gåta” menar att det här är foliehattarnas hemmaplan. Med bristfälligt underlag uppfinner de diverse teorier om olika grupperingars kamp för världsherravälde. Tvivlarnas huvudargument är rätt lamt, de hävdar att det bara inte kan vara så. Om det alls finns en sådan grupp skulle det inte vara möjligt att hålla den hemlig. Alldeles för många är inblandade.

Med detta sagt ägnar jag resten av detta blogginlägg åt det konspiratoriska spåret. En bloggläsande professor ger mig bra avstamp:

Finns det då underlag och några fakta som tyder på att en sådan dystopi kan vara planerad eller sker allt bara av en slump? Jag tror inte på det senare. Som Franklin D. Roosevelt uttryckte det: I politiken händer ingenting av en slump. Om det händer, så kan du ge dig fasen på att det var planerat på det sättet.

I ett blogginlägg som ännu inte är skrivet tänker jag återkomma med ett resonemang kring ”självmordspåret”. Där rör jag mig mera inom mitt eget kompetensområde. Men i dag blir det ”konspiration i kubik”. Så här löper resonemanget:

Rockefeller är en av de familjeklaner som anses inte bara ligga bakom tanken på världsherravälde utan också har tillräckligt mycket makt och pengar för att kunna sätta betsel på världspolitiken. Så här skrev David Rockefeller i sina memoarer år 2002, efter att han konstaterat att hans familj under mer än ett århundrade attackerats av det han kallade för ideologiska extremister (min översättning):

Några tror till och med att vi deltar i en hemlig sammansvärjning som arbetar mot USAs intressen. De karakteriserar min familj och mig som ”internationalister” och påstår att vi konspirerar med andra runt om i världen i syfte att skapa en bättre integrerad politisk och ekonomisk struktur, låt oss säga en enad värld. Om det är så anklagelsen lyder, så erkänner jag mig skyldig.

Det har sitt intresse att det är en Rockefeller som säger detta. Det finns två familjeklaner som hela tiden återkommer i diskussionen om vilka som äger mest och har mest makt i världen. För USAs del Rockefeller och för Europa Rothschild. Det är ingen tillfällighet att det just är familjeklaner och inte individer som förs fram. Familjeklanen är det starkaste kollektiv som mänskligheten känner. Den är starkare än nationen, den etniska gruppen och den religiösa gemenskapen. Det är en gemenskap man föds eller gifter sig in i. Banden är således biologiska och med avseende på historia så löper släktträdets rötter så långt tillbaka som det är möjligt att följa.

Det andra som man bör inse – och det är här kritikerna nog gör sitt största misstag – är att för klanernas medlemmar framstår det egna målet och agerandet inte som ondska. Dessa människor vill med all sin makt mänsklighetens bästa. Målet är gott och även om medlen ibland ter sig skrämmande så uppfattas de som nödvändiga. Hade målen bland aktörerna framstått som onda, så hade vi fått se avhopp och bekännelser. Släktklanernas agerande hade inte kunnat hållas hemligt.

Jämför vi David Rockefellers uttalande med Birgitta Ohlssons så uttrycker de ungefär samma önskan, med den skillnaden att familjen Rockefeller kan sätta makt bakom orden. Här behöver vi gå tillbaka lite i historien, för att förstå vad det handlar om.

Närmare bestämt till år 1913 då USA fick sin centralbank. Ett antal bankirer skapade Federal Reserve, en sammanslutning av tolv privata banker som fortfarande har ansvaret och kontrollen över USAs ekonomi. En del kritiker anser att detta är världshistoriens största och mest lönsamma skurkstreck någonsin. En privat centralbank fick rättigheter att trycka pengar och mot ränta låna ut dem till USAs regering. De inte bara snodde åt sig landets pengasystem utan också pengarna. Och som Henry Kissinger konstaterat i ett ofta citerat uttalande:

De som kontrollerar tillgången på föda kontrollerar folket, de som kontrollerar energin kan kontrollera hela kontinenter, de som kontrollerar pengarna kan kontrollera världen.

Det som hände när Federal Reserve skapades, var att bankirerna inledde den process som gjorde att världens centralbanker och därmed världsekonomin i dag ligger i privata händer.

Såvitt jag kan förstå är det fyra banker som styr världsekonomin: Bank of America, JP Morgan Chase, Citigroup och Wells Fargo. De tillhör de tio största ägarna i samtliga av världens femhundra största företag De kontrollerar också de fyra största oljebolagen: Exxon Mobil, Royal Dutch/Shell, BP Amoco och Chevron Texaco. De familjer som äger och kontrollerar bankerna påstås kontrollera större tillgångar än någon nation, inklusive USA.

Om vi fortsätter med att intressera oss för det internationella kapitalets viktigaste kassako, riksbankerna, så sägs Sveriges riksbank vara oberoende av staten, en myndighet underställd Riksdagen. Det sägs också att den är fristående. Vad betyder det? Vart går de räntor som riksbanken betalar för statsskulden? I en diskussion på nätet kan man läsa:

Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Riksbanken är dock i praktiken en lydorganisation till Europeiska Centralbanken som i sin tur är väl insyltad med det internationella kapitalet.

Kanske är det inte så viktigt med själva ägandeskapet, eftersom Sveriges riksbank agerar i samklang med övriga riksbanker. Här är en fråga som är värd att fundera på, men som jag inte tänker gå vidare med: Varför måste länder som Sverige låna pengar av det internationella kapitalet (statsskulden)? Varför inte bara låt bli, lägga upp en buffert och rätta mun efter matsäcken?

Nu återvänder jag inte bara till USA och Federal Reserve utan också till vad som möjligen är foliehattarnas hemmaplan.

De 4 juni 1963 gav JF Kennedy order om att USA skulle klippa relationen med Federal Reserve och trycka egna dollarsedlar (Executive Order 11110). Dessa skulle ersätta valutan från Federal Reserve, som skulle dras tillbaka. Några månader senare, den 22 december 1963 blev han som bekant ihjälskjuten. Lyndon Johnsson, Kennedys efterträdare på presidentposten, upphävde omedelbart beslutet. Tänker man konspiratoriskt ligger det nära till hands att tro att Kennedy blev mördad på grund av beslutet att byta från privat till statligt kontrollerad valuta.

Efter denna miniutredning så är jag framme vid konspirationsspårets slutsats:

Massinvandringen är planlagd och avsiktlig, ett av flera händelseförlopp som leder mot några finansfamiljers kontroll över världen. De kontrollerar redan ekonomin, men det räcker inte. De vill också få kontroll över politiken och då är denationaliseringen nödvändig. En bloggläsare får sista ordet:

I detta blir migrationsfrågan central, eftersom det ultimata sättet att bryta ner alla nationalstater är genom att bryta ner hela deras kulturella och historiska arv. Och detta gör man lättast och på kortast tid genom massinvandring. De sociala spänningar som per automatik kommer är önskvärda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den ideologiska offermaskinen

De flesta människor lever sina liv utan att krångla till det och utan att låta det styras av någon särskild ideologi. Efter en arbetsdag som inte kräver några större djupsinnigheter kan de gå hem och koppla av på det sätt som de flesta gör. Ta en öl och snacka fotboll med kompisarna, läsa läxor med ungarna, gå på bio, ligga med någon, titta teve, kolla FB, läsa en deckare. ”Så gör folk”, på samma sätt som ”Så gör djur”.

Det är detta förhållningssätt som det för länge sedan avsomnade ”Ny Demokrati” ville komma åt när de myntade begreppet ”Verklighetens folk”. På samma sätt med KD-ledaren och socialministern Göran Hägglund när han prövade att väcka liv i begreppet. Det borde han inte ha gjort. Så här skriver Wikipedia:

Hägglunds utspel gav upphov till en debatt om det verkligen existerade en skillnad mellan verklighetens folk och den av honom påstådda kultureliten. Begreppet verklighetens folk bemöttes på många kulturredaktioner med misstro och bland andra Helle Klein och Anders Johansson frågade retoriskt vilka som var verklighetens folk och även vilka som då var ”overklighetens folk”. Begreppet gavs av vissa kritiker i det närmaste en förlöjligad innebörd och bland andra Anders Johansson anklagade Hägglund för populism.

När Ny Demokrati och Göran Hägglund tog upp begreppet ”verklighetens folk” blinkade de lite mot väljarna men framför allt vände de sig till andra politiker och opinionsbildare. De försökte säga att det finns folk som lever i andra och mer direkta verkligheter än de som silats och tolkats genom en politisk ideologi.

Jag och många med mig förstår omedelbart vad som avses med ”Verklighetens folk”. Har man en färdig ideologi för att tolka verkligheten kan det vara svårare, kanske rentav omöjligt. Helle Klein et alii insåg att det handlade om en kritik som riktades mot dem, men de kunde inte ta den till sig, därför att då skulle de vara tvingade att pröva en annan förståelseform än den ideologiska, kanske ”tänka på riktigt”. Det ville de inte. Därför avvisade de begreppet. De begrep inte att de trampade i klaveret när de sarkastiskt frågade vilka som var ”overklighetens folk”. Det var ju de själva! Däremot hade de bättre kläm på begreppet när de anklagade Hägglund för populism, eftersom populistiska politiker med sin politik vänder sig just till verklighetens folk.

Ideologier fungerar som förklaringar, men de är inte resultatet av ett förutsättningslöst tankearbete. Forskare och filosofer lär sig (i bästa fall) ett systematiskt tänkande. Det betyder att de ständigt ifrågasätter inte bara varandras utan också sina egna analyser och tolkningar. De vrider och vänder på sina hypoteser och teorier. När det är möjligt så experimenterar de. Detta gör de i syfte att kunna formulera lagar och hållbara påståenden: ”Jag vet visserligen inte mer än någon annan vad verkligheten är, men så här fungerar den”.

De som processar sina upplevelser genom en ideologi ägnar sig däremot åt ett slags pseudotänkande. Ideologin är en maskin som de stoppar in data i, och så kommer det ut standardiserade tolkningar på andra sidan. Färdiga och rätt förpackade. Har man exempelvis en ideologisk offermaskin så producerar den offer.

Det är viktigt att skilja forskning och ideologi åt. På ytan kan de se ut som alternativa tolkningar, där det inte är så lätt att säga vilken som har högst förklaringsvärde. Att det inte förhåller sig så ser vi när de hamnar i konflikt med varandra. I Sverige vinner ideologin alldeles för ofta över forskningen.

Under samlingsbegreppet ”sanning” försöker jag begripa vad människor av olika slag håller på med. Det har resulterat i att jag med åren blivit alltmer allergisk mot ideologier – dessa medvetet deformerande filter som makthavare och opinionsbildare är så förtjusta i. Varje dag stönar jag över mediernas ideologiserade verklighetsbeskrivningar, de flödar som mjölk som kokar över. Ett färskt exempel är Jackie Jakubowskis inlägg den 18 maj i DNs debatt om ”Det förödmjukande tiggeriet” (redan det en ideologisk formulering). Under rubriken ”Dags att romerna får ’leva stående’ i Europa” skriver han bland annat:

På många sätt kan den romska identiteten, som värnar om sin kulturella särart men inte bryr sig om territoriell hemvist, ses som en förebild för andra européer. De är ju, i ordets rätta betydelse, sanna kosmopoliter, ”de som känner sig hemma i hela världen”.

För inskränkta nationalister är denna gränsöverskridandets filosofi den mest hotande och hatade tanken. För dessa enfaldens ideologer är mångfald likvärdig med hot och oreda, kosmopolitism lika med rotlöshet.

Detta gränsöverskridandets folk förtjänar respekt för deras (språkfel: sin) ihärdiga överlevnadskamp – både på den rumänska landsbygden och i svenska städer – där de tigger i brist på arbete eller släpar sina svarta säckar fyllda med ölburkar att panta och klädgåvor till sina barn i utfattiga byar på Balkan.

”Kosmopolit” är ett smickrande och positivt begrepp. Vi tycker om att läsa författare som är kosmopoliter. Också för utrikeskorrespondenter är det ett attraktivt förhållningssätt. Emellertid, samhälleligt sett är kosmopoliter inga lämpliga förebilder. Det är ständiga främlingar, människor som kommer i dag och reser i morgon, människor som betraktar världen men knappast axlar ett ansvar och deltar i den. Ett bra samhälle behöver väldigt få kosmopoliter men desto fler platsbundna människor som förhåller sig ansvarsfullt till sitt eget samhälle. Det gäller såväl för medborgarna som för makthavarna.

Samma dag som jag läser Jakubowskis artikel om romerna har jag ett längre samtal med en polis, som är medlem av en elva man stark polisiär enhet i Vårgårda utanför Alingsås. De sysslar enbart med stölder och rån som begås mot åldringar. Jag har dessförinnan läst ett tjugotal domar i ämnet. Leif G.W. Persson sa i något sammanhang att åttio procent av åldringsbrotten begås av romer. Det stämmer inte här. Samtliga gärningsmän är romer. Domarna är inte utvalda för att det är brott som romer begått, utan så ser verkligheten ut. Brott mot åldringar är en romsk specialitet.

Utan att det finns något samband läser jag samma dag i min lokaltidning ”Mitt i Söderort Skärholmen” om att sju äldre personer svindlats i Skärholmen och Hägersten – Liljeholmen.

Den 8 maj ringde det på hos en 94-årig man i Bredäng. Utanför stod en man som sa att han skulle kontrollera balkongdörren.

-Det lät ju inte så otroligt, så jag släppte in honom. Han var väldigt förtroendeingivande, säger 94-åringen.

De gick ut på balkongen och mannen kontrollerade dörren, sedan slog de sig ner vid köksbordet. När mannen hade gått upptäckte 94-åringen att plånboken var borta.

-Det kändes väldigt obehagligt, säger han.

Medan han letade fick han ett samtal från ”banken”. En man sa att någon hade försökt ta ut pengar på hans kort och att han behövde koden för att spärra det. Dessvärre var samtalet inte från banken. En stund senare försvann 7.000 kronor från kontot.

Polisen misstänker att en kumpan var inne i lägenheten medan de var ute på balkongen.

Enbart i Sverige begås varje år flera tusen brott mot äldre. Polisen jag talar med säger att det inte bara är Sverige som är drabbat utan så här ser det ut i större delen av Europa. Lägger man ut brottsplatserna på en karta kan man se hur gärningarna följer det svenska vägnätet. Det verkar sträcka sig över Sveriges gränser också. Gärningsmännen (och kvinnorna) kan beskrivas som kosmopoliter. Dessa seriebrott är av två slag och i båda fallen handlar det om resande romer som förövare.

Det ena slaget är när man låtas vara ett blomsterbud, en fastighetsskötare, ett barnbarn och tar sig innanför den äldre personens dörr och stjäl pengar, smycken etc. Sådana rån begås bara av personer som talar bra svenska, annars lyckas de inte. Det andra slaget är när man står i köer i affärer och kollar in när äldre personer slår in sina koder vid köp. Därefter stjäl man plånboken med bankkort och tar ut så mycket man kan från bankomaten. Detta är verkligheten och verkliga brott. Här är frågorna om romerna som offer frånvarande. Också svenskarna. Offermaskinen är inte byggd för att processa svenskar.

Jag frågar polisen om Niklas Orrenius har hört av sig någon gång, den hyllade DN-journalist som drog igång mediadrevet mot polisregistret med romer. Men nej. Inte heller Maria Leissner, Erik Ullenhag eller Thomas Hammarberg. Dessa i frågor om förtrycket av romer så högljudda aktivister har inget intresse av att få sin ideologiska bild av verkligheten hotad. De kör hellre verkligheten genom offermaskinen. För dem är romerna alltid offer. Det är ju på det sättet de tjänar sitt levebröd. Jag kan undra om de förstår att de därmed också ger en beskrivning av romerna som enfaldiga.

Jackie Jakubowski skriver om romer som förebilder för andra européer. Han döljer inte sitt förakt för vanliga människor, sådana som gillar sin hembygd och sitt land och lever i sina platsbundna gemenskaper. Han skriver om romerna som förtjänar respekt och i brist på arbete släpar på sina säckar med ölburkar och klädgåvor. ”I brist på arbete?” Han vet ingenting om romers motstånd mot att bli gadjos ”slavar”. Det är så demagogiskt att man storknar.

Låt mig ge en ”oideologisk” bild från det kosmopolitiska livets konsekvenser. Den är hämtad från Högdalen för ett drygt år sedan.

I februari hade romerna lämnat ett läger i Högdalen, en förort till Stockholm. Projektledare Ulf Erikson från Hifab, det bolag som anlitades för att röja upp, intervjuades i april av lokaltidningen ”Mitt i Stockholm”. Han berättade att de ännu efter sju arbetsdagar inte var klara. Då hade de samlat ihop och fraktat bort 121 ton skräp. Där fanns cyklar, soffor, byggmaterial och bildäck. Kostnaden var då en halv miljon, men mer skulle det kosta att slutföra jobbet.

Det Jackie Jakubowski skriver har föga med verkligheten att göra. Han är inte bara okunnig, hans bild av romer är totalt förljugen. Med offermaskinens hjälp skapar han en fantasivärld. Om han har en dold agenda lär jag aldrig få veta. Oavsett hur det förhåller sig faller skammen inte bara på honom utan också på DNs kulturredaktion som publicerat denna ideologiskt oklanderliga text, denna smörja.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Min plan för att förstöra Sverige

På en konferens i Washington om invandring och överbefolkning gjorde förre Coloradoguvenören Richard D. Lamm år 2005 reklam för en bok som kritiserade invandringen från Mexiko till USA, ”Mexifornia”, skriven av collegeprofessorn Victor Davis Hanson. Lamm beskrev i åtta punkter hur det skulle gå till att sänka USA. Det tog tre minuter. När han var klar spred sig en isande tystnad bland åhörarna. Han fick inga applåder. Inledningen lyder så här (min övers.):

Jag har en hemlig plan för att förgöra Amerika. Är du en av dem som anser att Amerika är för självbelåtet, för vitt, för självtillräckligt och för rikt så låt oss förstöra Amerika. Det är inte särskilt svårt. Historien visar att alla nationer är mer ömtåliga än medborgarna förstår. Ingen nation i historien har lyckats motstå tidens härjningar. Arnold Toynbee observerade att alla stora civilisationer stiger för att sedan gå under. Obducerar man dem visar deras historia att de alla begår självmord. Så här ser min plan ut.

Därefter följer de åtta punkterna, som finns både att lyssna till och att läsa på nätet.

Jag inspirerades och gjorde en liknande uppställning för Sveriges del, i 15 punkter:

Jag skulle tillsätta politiker som alltid riktade sig till medborgarna som individer. De skulle bygga upp ett finansiellt trygghetssystem som gjorde det möjligt för unga människor att kapa banden till sina familjer, gjorde ensamboende attraktivt och skilsmässor enkla. Systemet skulle också befria medelålders människor från att ta hand om sina åldrande föräldrar och anhöriga. Barnen skulle genom förskolor och lång skolgång fostras till att vara lojala mot staten, inte mot landet. Jag skulle konsekvent kalla staten för ”samhället”. Jag skulle se till att de förstod att nationalism var fult och farligt. Denna samhällsordning skulle jag presentera med positiva begrepp som trygghet, välfärd och socialt skyddsnät. Invånarna skulle på så sätt förmås att, hellre än att bygga upp starka familjeband, relatera till, känna förtroende för och bli beroende av staten. Systemet skulle finansieras via skatter, dvs. medborgarna skulle själva få betala för detta.
 
Därefter jag skulle bygga upp ett stort och starkt nät av myndigheter som fostrade och tog hand om medborgarna. Detta system skulle ha som mål att befria medborgarna från ansvar för sina egna handlingar. Varje gång en medborgare gjorde fel skulle detta, när det alls var möjligt, korrigeras utifrån axiomet att samhället på något sätt hade brustit i sin hantering. Medborgarna skulle få vänja sig vid att rikta sig till myndigheterna för att få hjälp och stöd med att leva sina liv och på så sätt fostras in i rollen som ”samhällets barn”. Vissa kritiker har längre tillbaka kallat detta system för social ingenjörskonst. Jag skulle föra in ”omsorg”, som ett tydligare positivt begrepp. Svenska myndigheter skulle visa en långt gående omsorg om medborgarna, för att ytterligare binda dem till samhället. Jag skulle se till att samhället försåg medborgarna med de nödvändiga bostäderna och via ett hyressystem tog betalt för dem. För de medborgare som ville bygga och äga sina egna bostäder skulle jag införa ett hårt bygglovssystem, som gjorde projektet dyrt och dessutom djävlades med dem så att så många som möjligt tappade lusten. För att ytterligare förebygga medborgarnas felsteg skulle jag komplettera landets lagar med ett informellt regleringssystem som jag skulle kalla för värdegrunden.
 
Jag skulle verka för att medborgarna blev mycket vaksamma på sina rättigheter och fokuserade på jämlikhet och rättvisa, i synnerhet mellan kvinnor och män. Jag skulle hävda att det var dags att förpassa det patriarkala samhället till historien. Med starka och självständiga kvinnors hjälp skulle jag se till att Sverige i samhällsbygget satsade på känslor istället för förstånd. Ambitionen skulle vara att göra Sverige gränslöst empatiskt. Eftersom medelålders män snarare litar till sitt intellekt än till sina känslor, gällde det att åstadkomma ett paradigmskifte. Kärntruppen i samhällets uppbyggnad och vidmakthållande måste tvingas bort från sina maktpositioner och vilka skulle kunna genomföra det om inte de orättvist hanterade och förtryckta kvinnorna? Det skulle därför vara nödvändigt med turbofeminism. Den skulle saluföras så hårt och effektivt att alla landets ledande politiker oavsett kön kallade sig för feminister. Jag skulle förklara att det för ett bättre och rättvisare samhälle var nödvändigt att de mer empatiska kvinnorna fick makten. Männen skulle tystas, alternativt skulle deras protester lämnas utan åtgärd. Jag skulle också införa kvotering i landets bolagsstyrelser. Bolaget som inte hade minst 40 procent kvinnor i styrelsen skulle försättas i konkurs.
 
Jag skulle se till att det vid högskolor och universitet infördes normkritik och en relativistisk syn på vad som är sanning. Studenterna och lärarna skulle läras inse att det inte finns oberoende sanningar. Vad som räknas som sanning beror på vem som saluför åsikten. Jag skulle förklara att hegemoni och sanning var ett begreppsligt tvillingpar. Strålkastarljuset skulle förflyttas till alla de minoriteter som tidigare varit förtryckta av majoriteten. In med kvinnorna istället för männen, givetvis. Ut med de tråkigt ”strejta” och in med de sexuella minoriteterna i form av bögar, lesbianer, transor och andra. In med prideparader! In med de religiösa i form av kristna minoriteter och muslimer. In med landets egna minoriteter som samer, romer, judar, tornedalsfinnar etc. och kalla dem för ursprungsbefolkningar. Jag skulle påstå att de varit diskriminerade och kränkta under århundraden. In med minoritetsspråk. Det spelar inte så stor roll om det nästan inte finns några som talar dem, som sydsamiska och jiddisch. In med dem bara! Rättvisefixeringen skulle kompletteras med ett kränkthetsperspektiv. In med minoriteters skyldighet att känna sig kränkta, med hets-mot-folkgrupp-lagar och diskrimineringsombudsmän, poster som företrädesvis skulle tillsättas med kvinnor. Och alla ”nysvenskar” måste lära sig att om de misslyckas med ett eller annat i det svenska samhället så beror det på att svenskarna diskriminerar dem.
 
Nu är det dags för den största av reformer, men jag skulle smyga in den så att ingen ens fattade att den ägde rum. In med det mångkulturella samhället. Jag skulle låta riksdagen rösta fram ett nytt slags samhälle som prioriterade mångfald och inte satte etniska svenskar i första rummet. Ett samhälle som genom kvoteringar och särskilda hänsyn förde fram minoriteterna och deras behov. Jag skulle om och om igen upprepa att alla människor är lika mycket värda och att det är orättvist om människor som är födda och uppvuxna i andra länder inte får samma eller bättre villkor som infödda svenskar. Det är heller inte mer än rätt att de lockas hit och får kompensation för alla de historiska oförrätter de har blivit utsatta för. Jag skulle också göra det klart att anhöriga är välkomna. Har de inga pengar och misslyckas med att finna ett jobb, så skulle jag se till att skattebetalarna försörjde dem.
 
Jag skulle kalla den glesa skaran av protesterande medborgare för fascister, nazister, rasister, främlingsfientliga och islamofober. Så skulle jag ivra för ett orwellskt nyspråk. Illegala invandrare blir papperslösa flyktingar. Ja, alla som söker sig till Sverige blir flyktingar. Tiggande romer blir EU-migranter. Jag skulle förvirra den ursprungliga monoetniska majoritetsbefolkningen genom att också kalla alla nykomlingar för svenskar eller nysvenskar. Om de kommer från Kina, Somalia eller Bangladesh, alla är de svenskar så fort de beviljats asyl. Särskilt svenska blir de när de beviljats medborgarskap, vilket bör ske så snart som möjligt. Jag skulle inte kräva någon prestation av dem, i form av språkprov eller kunskaper om Sverige.
 
Jag skulle upplysa de medborgare som var kritiskt inställda om att Sverige numera inte bara är ett mångkulturellt land utan också en humanitär stormakt. Det är nämligen vad man får om man gifter samman mångkultur med gränslös empati. Jag skulle införa politisk korrekthet som ett krav vid tillsättningen av statliga, kommunala och landstingstjänster. Eftersom Sverige blivit ett land som hyllar mångfald och gränslös empati, skulle jag markera att antalet asylsökande var ett bra mått på våra humanitära framgångar. Jag skulle acceptera dubbla medborgarskap.
 
Jag skulle inte tillåta begreppet massinvandring men jag skulle försvara fenomenet i sig, med motiveringen att invandring är lönsam därför att det har den ju tidigare visat sig vara. Jag skulle hävda att Sverige exempelvis är i stort behov av analfabeter från Somalia. Jag skulle påstå att massinvandringen också är nödvändig demografiskt, därför att svenskarna föder för få barn. Jag skulle se till att kontrollerande myndigheter i humanismens namn gravt misskötte kontrollen av vilka som beviljades asyl. Också skurkar och terrorister måste få rätt att leva i ett välfärdssamhälle! Om muslimska terrorister återvänder till Sverige efter väl förrättat värv, skulle jag se till att de fick experthjälp och ekonomiskt stöd när de på nytt måste anpassa sig till samhället.
 
Jag skulle prioritera asylsökande som aldrig levt i en demokrati, är lågutbildade (helst analfabeter) och själva misslyckats med att bygga upp fungerande samhällen. Jag skulle hävda att det är viktigt att vi ger de svagaste, mest förtryckta och lidande människorna i världen en chans. På så sätt får vi ett nytt och vitalt skikt av en undre underklass.
 
Jag skulle kräva av svenskarna att vara gränslöst toleranta, samtidigt som jag ekonomiskt skulle ge möjlighet för migranterna att bygga upp etniska minoritetsstrukturer. Jag skulle stödja hemspråksundervisning, egna moskéer och kyrkor samt på alla sätt uppmuntra invandrarna till att minnas, bejaka och odla sina ursprungskulturer och tillhörigheter. Jag skulle säga att också deras historia tillhör det svenska kulturarvet.
 
Skolan skulle jag förstöra genom att ösa reformer över den och utsätta den för ständigt nya förändringar och läroplaner. Jag skulle kämpa mot betyg och hemläxor. Lärarna skulle få släpa efter i löneutvecklingen och jag skulle ta ifrån dem deras auktoritet och sanktionsmöjligheter mot elever som saboterar undervisningen. Deras klasser skulle ständigt fyllas på med ”nysvenska barn” som inte kan svenska och inte har förutsättningar för att hänga med i undervisningen.
 
När ändå en liten skara av kritiker protesterar – det blir inte så många eftersom förtroendet för staten är så stort och svenskarna endast agerar individuellt – skulle jag bygga upp system för repression och folkfostran. Jag skulle ge kontroll- och informationsorgan som Expo en schysst budget och instruera medierna, i synnerhet kvällspressen, att hålla vakt och skända de medborgare som visade sig oförmögna inte bara till att tänka korrekt utan också att hålla tungan rätt i mun. Jag skulle kalla dem som inte förstått fördelarna med mångkultur för bondläppar och ”white trash”. Samtidigt skulle jag tala om hur berikande mångkulturen är genom alla de sorters mat och musik som Sverige får del av.
 
Jag skulle ge medierna tre uppgifter: 1. Slå larm om någon känd person gör eller säger något olämpligt med referens till mångkultur, massinvandring eller yttrandefrihet. 2. I konflikter mellan svenskar och invandrare, respektive mellan svenska myndigheter och invandrare, hävda alltid att det handlar om svenskarnas rasism och främlingsfientlighet. Invandrarna är alltid offer. 3. När ett avvisande eller en utvisning ska ske, visa alltid i teves nyhetsprogram hur sorgligt det är att dessa människor inte får stanna i Sverige. Helst ska skolbarn gråta och demonstrera för sina kamrater som riskerar att utvisas.
 
Jag skulle se till att inga etablerade förlag gav ut dissidentlitteratur. Om den kom ut på deras egna småförlag så skulle jag förhindra positiva recensioner. Sådan litteratur skulle inte köpas in av de offentliga biblioteken. Inga annonser i pressen skulle tillåtas. Det skulle bli en gemensam uppgift för alla goda krafter att skända dissidentförfattare, alternativt aldrig nämna dem, annat än om det var möjligt att påvisa deras rasismfascismnazismantisemitismfrämlingsfientlighetislamoafrofobi.
 
När jag lyckats förvandla Sverige till ett land utan bildningsideal och utan tillit mellan medborgarna, ett land med utbredd fattigdom, hög arbetslöshet, fortsatt höga skatter men usel välfärd, med många och svåra konflikter mellan svenskar och olika grupperingar, med muslimska terrordåd, med hög kriminalitet, ja då är processen fullbordad. Då är det dags för dig som varit lojal mot mig och min insats för Sverige att glädjas över resultatet. Torka krokodiltårarna. Ta ditt pick och pack och flytta till ett annat land, där du kan leva ett bättre liv. Kanske kan du också där vara behjälplig med den kreativa förstörelsen?

Tycker du att min plan är lite mossig, att mycket av det jag föreslår redan är genomfört? Jag kan bara svara: Jovisst är det så!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Romer och rituell renhet

Julia Caesar (snaphanen.dk) skrev ett mail och tyckte att jag på bloggen borde förklara hur romer tänker om renhet. Då gör jag väl det. En lydig man är en lycklig man.

Jag stirrar på en bild av ett läger som tiggande romer byggt upp. Kommunen har placerat en bajamaja där, men tydligen har romerna inte använt den utan föredragit mindre lämpliga ställen att förrätta sina behov på. Om någon frågat mig, så hade jag kunnat tala om att det förmodligen skulle gå så. På grund av renhetsreglerna får inte romer besöka en toalett så att andra romer ser det. Nedan ges en liten översikt.

Alla folk har regler för vad som är rent och orent. I moderna västerländska samhällen brukar vi inhägna dessa system med ett rationellt och medicinskt tänkande, vilket gör att reglerna inte är särskilt synliga. Och när de syns är de vanligen lätta att försvara. Vi skall hålla våra kroppar rena, annars blir vi sjuka. Det vi äter ska vara rätt komponerat utifrån kostcirkeln eller någon annan ideologi, som presenteras som vetenskapligt underbyggd. När vi tvättar kläder, gör vi det med referens till de gradtal som textilierna tål. Men vi har också föreställningar, som vi kan förstå som kulturellt grundade. Exempelvis att menstruationsblod är mera orent än näsblod, och att svett är mera orent än tårar.

Vissa folk har enkla och förhandlingsbara regler för rent och orent. Jag vill t.ex. tro att det förhåller sig så i moderna och urbana livsformer. Med avseende på hur folk väljer att leva medger reglerna en stor variationsbredd. Och motsatt finns det exempel på folkgrupper med omfattande, ovillkorliga och näst intill förslavande system. Vilket inte innebär att de är oföränderliga eller eviga.

Utan undantag anpassas alla system efter vad som är möjligt att leva med. Blir det för besvärligt kan folkgrupper göra revolution mot sina egna tabusystem. Det gjorde exempelvis polynesier på Hawaii år 1819, efter att de upptäckt att européer som bröt mot tabun inte blev straffade av de lokala gudarna. Det förefaller ha varit ett mycket krävande system som polynesierna övergav. Kvinnorna fick varken äta bananer eller föda gjord på kokosnöt. Män och kvinnor fick absolut inte äta tillsammans. Kungen måste bäras över andras ägor, eftersom han med sina fötter hade kraft att göra marken tabu. Under vissa religiösa högtider måste befolkningen stanna inomhus.

Romer har ett eget regelsystem för vad som är rent respektive orent. Enkelt uttryckt, så får det som befinner sig nedanför livremmen inte beblandas med det som är ovanför. Man får t.ex. inte luta ändan mot ett bord, därför att bordet är en plats där man sitter och äter. Bordet, porslinet, kokkärlen, ätredskapen, maten och övrigt som ingår i ”matens sfär” kan också förorenas på andra sätt. Om en hund nosar på en skål blir denna oren och kan inte användas av människor längre. Frånsett hästar är djur orena. Om man tappar en kniv, så måste man göra sig av med den. Vidare kan inte grytor, bunkar och baljor blandas hur som helst. Diskbaljan kan t ex inte användas för att tvätta kläder i.

När det gäller mat är praktiskt taget allt som har att göra med kroppen orent. Att få ett hårstrå i en maträtt fördärvar den. Likaså är allt tabu som har med sexualitet och kroppens utsöndringar att göra. Det får aldrig nämnas eller ens snuddas vid i social samvaro. Den som behöver gå på toaletten bör t.ex. inte tala om det för de övriga, vilket ju svenskar gärna gör. Så informativa är inte romerna. Den som besöker ett romskt hem, behöver gå på toaletten och måste fråga var den finns, bör göra det diskret och helst rikta sig till en person av samma ålder och kön. Det kan finnas fler toaletter i bostaden, varvid en är för de äldre och en för de yngre. Att till exempel fråga var man kan få tvätta händerna gör att man blir visad till rätt ställe. När man sedan stänger dörren om sig bör man göra detta diskret. Att smälla igen den och låsa så det hörs, innebär en annonsering av att man minsann inte alls bara tänker tvätta händerna. Inte för att det är någon dödssynd när gadjo gör det, men det är ändå att onödigtvis dra uppmärksamheten till orena handlingar.

Romerna tabuförklarar allt som har med sexualia att göra i en utsträckning som kan te sig hart när obegriplig för gadjo. Det är till exempel fel att fråga en rom eller romni hur många barn han eller hon har eller när ett barn är fött, därför att det vet man ju, hur barn kommer till. Det är likaledes fel att fråga vem någon är gift eller tillsammans med, i synnerhet bland finska romer, där barn inte ens kallar sina föräldrar för mor och far. Graviditeter låtsas man inte om och den som fått barn gratuleras inte. När barnet är tillräckligt gammalt, bortåt ett halvår eller mer, så finns det helt plötsligt, som ett naturligt inslag i den större gemenskapen. Då, men inte gärna förr, kan man rituellt bekräfta medlemskapet, exempelvis genom att samla till något klädesplagg eller de första skorna.

På grund av sitt kön har kvinnor större kraft att orena än män har. Därför måste en kvinna vara både tvättad och klädd när hon går in i köket på morgonen. Hon får inte lägga strumpor eller byxor på bordet, även om de är nya och oanvända. Hennes förmåga att ”göra orent” är starkare än mannens. Hon får t ex inte kliva över olika saker. Männen däremot kan kliva över. Ligger det en sladd på golvet och en kvinna kliver över den istället för att gå under eller runt den, så blir den oren och den som tar i sladden därefter blir också oren. Den som är oren kan smitta andra. När t.ex. en man misstänks för att ha druckit från samma mugg som en oren kvinna, är romerna rädda för att denna smitta kan spridas vidare.

Många av reglerna rörande rituell renhet avser att reglera förhållandet mellan romska män och kvinnor. I stort sett gäller de därför inte för kvinnor som inte är rom. Dessa faller – liksom gadjo överhuvud – utanför reglerna för rituell renhet. Om exempelvis en romsk kvinna passerar framför en man får han otur. Hon måste gå bakom honom. Denna regel gäller emellertid knappast för svenska kvinnor. Däremot, om en svensk kvinna tappar ett hårstrå i maten, så blir den lika oren som om en romni skulle göra det. Den avgörande skillnaden kanske kan beskrivas som att såväl romer som gadjo har förmåga att ”göra orent” och skapa otur, men det får inte några sociala konsekvenser när gadjo gjort orent.

Att respektera renhetsreglerna blir till ett slags eget språk, som bidrar till att upprätthålla gränsen mot gadjo, samtidigt som det vidmakthåller interna gränsdragningar mellan såväl könen som mellan olika grupperingar.

Renhetssystemet är sammanflätat med ett system för vördnad, som har en viss betydelse för boendet, i synnerhet i lägenhet. Sociala myndigheter som ordnar med bostäder bör tänka på att romer inte gärna bor staplade på höjden, i synnerhet bör inte någon som är yngre hamna ovanför en äldre.

Reglerna för att upprätthålla renhet styr romerna i deras vardag. Vissa grupper är mer rigida än andra. Till exempel är finska romer mycket strikta, vilket brukar förklaras med att de inte har ett eget språk utan talar finska och således inte är ”språkligt” skyddade. När en romsk symbol är svag, så kan man försöka väga upp detta genom att göra en annan stark.

Den rom eller romni som avsiktligt eller oavsiktligt bryter mot renhetsregler riskerar att bli förklarad marimé, oren, och domen ska idealt sett utdelas vid en kris, ett slags romsk domstol. En person som är marimé kallas magerdo, vilket betyder oberörbar. Den här smittan betraktas som epidemisk, i den meningen att varje rom som berör en magerdo eller något som han/hon har berört, automatiskt blir marimé själv. Det strängaste straffet är att bli förklarad för marimé på livstid. Det är liktydigt med att vara ”levande död”, och längre tillbaka slutade sådana fall vanligen med självmord.

När de är för sig själva kan varje romsk familj hantera renhetssystemet som de själva finner gott. Det finns säkert romer som betraktar renhetsreglerna som besvärliga och föråldrade och struntar i dem. Det finns också ungdomsgrupper där man kan ta lätt på dem. Men detta är inte detsamma som att det rituella regelsystemet håller på att lösas upp. I socialt umgänge där vuxna romer är närvarande fungerar de närmast som ett socialt diktat. Risken för orenhet hänger över samtligas huvuden.

Dessa renhetsföreställningar har inte sin kraft från någon Gud därovan, utan uppstod som ett slags ordningsinstruktioner, för att undvika kaos bland nomadiserande romer. Vid sidan av språket utgör renhetsreglerna det viktigaste instrumentet för att dra en gräns mot omvärlden. Gadjo kan inte tala romani chib, sanningens språk, och känner inte heller till renhetsreglerna. Även om gadjo på grund av sitt utanförskap inte har kraft att besudla romerna, så är de ändå såväl riskabla som ibland rent äckliga.

Samhällsfunktionärer som gjort sin hemläxa lyfter gärna fram renhetssystemet som något gadjo bör lära sig att respektera och helst också behärska (kulturkompetens). Därigenom blir systemet sakrosankt, vilket knappast varit romernas avsikt. En av poängerna med renhetsreglerna är ju att de skiljer ut gadjo. Dessutom finns det en glidning i uppfattningen av hur detta system fungerar. Det blir till något som romerna aldrig kan välja bort, vilket får det att framstå som samtidigt såväl stelnat som mera eroderat än det i verkligheten är. Tag t.ex. lägenhetsboendet som närmast blir till en fråga för experter. Med tanke på hur romer bott under olika tider blir det närmast kuriöst.

Katrin Goldstein-Kyaga har skrivit om ”Rituell renhet bland zigenare i Sverige” (Botkyrka 1990). Hon konstaterar att sedan romerna bosatt sig i lägenhet har de förändrat sina regler och anpassat dem till livet i ett urbaniserat samhälle.

Numera dricker man vattenledningsvatten, och inom familjen använder man samma toalett, om det inte finns mer än en. Man kastar sällan föremål som ramlat ner på golvet, om det inte är fråga om mat, och orenhetsperioden efter födsel och död har förkortats resp. förenklats (s. 58).

Det som Katrin Goldstein inte nämner är att reglerna för renhet har olika betydelse i olika sammanhang. För att ge endast ett exempel: Två finska romer, en man och en kvinna, blir bjudna till ”Den Gyldene Freden”, en trots sin enkla inredning i gadjos ögon mycket fin och traditionstyngd restaurang i Stockholm. De anvisas att sitta på samma bänk, något som skulle varit otänkbart tillsammans med andra romer. De ger varandra en blick. Inga andra romer är närvarande, så de riskerar ingen förkastelse. Alltså kan de denna gång överse med renhetsreglerna.

På detta sätt spelar romer oavbrutet med regelsystemet, såväl i förhållande till varandra som i förhållande till gadjo. Renhetsreglerna är ingen döende, ärvd och till nöds anpassad sedvänja, utan ett fenomen som ser olika ut i olika situationer. I vissa hårda tider kan det leva sitt liv ”under ytan”, medan det i andra tider, som i vår egen, kan tillåtas att blomma upp.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ny statistik: Sverige fortsatt extremt

Här kommer uppdaterad nordisk asylstatistik som en påminnelse om vilken lögn det är när politiker och media påstår att det inte går att styra flyktingströmmarna:

Våra nordiska grannländer lyder under samma konventioner och har utlänningslagar som liknar de svenska. Men medan 81.300 sökte asyl i Sverige under 2014 sökte 3.600 asyl i Finland (Danmark respektive Norge mellan 10 -15.000 var).

Under årets första fyra månader var proportionerna likartade. Mellan januari och april sökte drygt 17.000 asyl i Sverige medan det rör sig om 1.300 i Finland, 1.500 i Danmark och 2.200 i Norge. Tre gånger så många söker asyl i Sverige som i övriga nordiska länder TILLSAMMANS!

Siffrorna fördubblas sedan ungefärligen med den påföljande anhöriginvandringen.

Sverige sänder till skillnad från andra länder ut signalen: ”Kom hit!”. Och ju fler som kommer, desto fler vill komma efter. Hur vore det om media och politiker diskuterade vår extrema och självdestruktiva asylpolitik istället för att mörka den, demonisera dess kritiker och försöka uppfostra resten av EU?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

På vems uppdrag?

Tänk er att ett gäng svenska politiker sitter i en konferenslokal i Västerbotten. Det är vinter och termometern kryper ner mot minus trettio. I den stora öppna spisen brinner torr björkved och det är gott att vara där inne i det vackra rummet. Men precis när de ska hugga in på sillen, löjrommen och nubben börjar en av politikerna bekymra sig över alla småfåglar som ”lever i utanförskap” (politikerspråk) där ute i kylan. En annan politiker förslår då att de ska öppna ett fönster, så att de stackars bevingade vännerna får det lika varmt och skönt som de själva har. Sagt och gjort. Det största fönstret öppnas, för ingen vill ju knussla med värmen åt småfåglarna. Efter en stund säger en av politikerna att ”hörni, det blir djävligt kallt, det här är bestämt ingen bra idé”. Då stirrar småfågelspolitikern på honom och säger: ”Du är bestämt en ond människa som inte vill att småfåglarna ska få en drägligare tillvaro”.

En bloggläsare skickar mig en länk som går till Gotiska Klubben. Han skickar också med följande kommentar:

I ett friskt land hade den här nyheten stått på löpet eftersom den så tydligt åskådliggör att vår styrande elit drivs av lojalitet mot något annat än just Sverige.

Jag öppnar länken och läser följande under rubriken ”Sverige tar över Israels afrikaner – på vems order?”

I en artikel i Fria Tider berättas att Sverige tar emot de afrikanska migranter som Israel inte vill ha. Att svensk media ignorerar nyheten förvånar tyvärr inte. Att tro att Fredrik Reinfeldt är annat än en marionett åt starkare krafter är naivt. De som inte reagerar med avsky på dessa nyheter förtjänar inte att ha ett eget land. Bäst info om denna nyhet hittar ni antagligen på Twitter och Flashback.

Eftersom Fredrik Reinfeldt tydligen fortfarande sitter vid makten letar jag efter en datering. Av ett inlägg i kommentatorsfältet framgår att den är från den 8:e januari 2014. Där kunde jag givetvis ha stoppat. Det här är visserligen nyhetsmaterial, men eftersom det är en gammal nyhet så kan man släppa det hela. Det gör jag emellertid inte utan googlar Gotiska Klubben, som jag aldrig har hört talas om tidigare. Jag hittar en länk från juni 2007 och får veta att Gotiska klubbens mål för åtta år sedan var att bilda en ny götisk stat, Gotia. Om det fortfarande är klubbens mål får jag inte klart för mig. Däremot är det tydligt att den ser sig som en fortsättning på Götiska förbundet. De stackars göterna hade först tvingats att avskaffa sig själva och bli svenskar. De fick till och med ge sitt land till, svenskarna som skapade Sverige.

För att bryta ned göternas identitet och motståndsvilja använde sig centralmakten i Stockholm av kristendomens klassiska metodik: urgamla götiska former av kult och naturdyrkan förbjöds eller omvandlades till kristna plagiattraditioner, vilka styrdes med järnhand från Stockholm.

I vår tid, när 08-makten är på väg att byta ut invånarna och avskaffa ”svenskar” som ett avgränsat folk med egen historia och egna traditioner, då anser sig göterna naturligtvis dubbelt lurade: De tvingas att bli avskaffade ännu en gång, nu i ett annat folks namn, ett folk utan historia, ett folk som knappt ens vill finnas: svenskarna.

Nej, det där är inte ett spår jag vill följa men jag är intresserad av eritreanerna och klickar på den Fria Tider-länk som artikeln refererar till. Där finns en saklig och informativ artikel från den 7 januari 2014. Det framgår att den svenska regeringen slutit en överenskommelse med Israel om att ta emot afrikaner som kastas ut ur Israel. Ett dussintal eritreaner har fått betalt med 3.500 dollar var för att flytta till Sverige. Det visar sig att de eritreaner som Sverige förbundit sig att ta emot bara är en rännil. I Tel Aviv har det varit stora demonstrationer och det handlar om 50.000 afrikaner som ska deporteras.

Enligt det israeliska inrikesdepartementet innebär det bara början på ”en pågående process av frivillig deportation av infiltratörer till Sverige”, rapporterar Jerusalem Post.

”Detta är första gången som infiltratörer har skickats till Sverige. Avresan har koordinerats med den svenska regeringen efter ett avtal med inrikesminister Saar och UNHCR”, skriver departementet i ett uttalande.

Den svenska ambassaden vägrade att ge en kommentar till Haaretz.

I Sverige får medborgare i Eritrea automatiskt uppehållstillstånd och flyktingstatus, enligt ett beslut av Migrationsverket.

Jag läser om eritreanerna i de båda engelskspråkiga israeliska tidningar som Fria Tider hänvisar till och nyheten är helt korrekt återgiven. Eftersom jag vill veta vad som hänt sedan dess googlar jag ”Israel eritreaner Sverige” och hittar först en artikel i Expressen från den 13 januari 2014 där man kan läsa att femtio kvinnor kommit, efter en begäran från UNHCR. Jag vill veta lite mer, om det bara är kvinnor och hur den formella motiveringen ser ut, men nu har vi ju flyttat över till svensk press och här prioriteras offerperspektivet. Vi får veta att eritreanerna har torterats av utpressare i Egypten, vilket låter lite konstigt eftersom de ju kommer från Israel. Vi får också veta att 27-åriga Asmeret Merach skakar av vrede när hon tänker på Israel, ”den där omänskliga apartheidstaten”.

Om jag vill skriva om detta i något sammanhang och inte bli ifrågasatt, så får jag inte referera till Fria Tiders sakliga artikel. Det är en i mainstreammedia förbjuden källa. Däremot är det helt OK att hänvisa till Expressen, vars artikel journalistiskt sett är ren smörja.

Jag fortsätter att söka efter färskare material och hittar en artikel i Göteborgs-Posten från den 9 september samma år. Det är en TT-notis och där står just inte något nytt utom att 79 eritreaner under 2013 och 2014 klassats som kvotflyktingar och ”fått en fristad här”. Något nyare material hittar jag inte. Däremot en del äldre, som har tortyren i Egypten som bärande tema.

Hur har det gått för dessa eritreaner? Är de med eller mot regimen i Eritrea? Kanske är de verkligen infiltratörer, som de kallades i israelisk press. Har de fått bostäder och arbete? Har de släktingar här som de kan relatera till? Hur fungerar integrationen? Om sådant får man inget veta. Det känns som om svenska journalister numera mest häckar på sina redaktioner, varifrån de ägnar sig åt att söka trigga sina läsare känslomässigt så att de inte ska ställa besvärliga frågor om invandringspolitiken. Här hade journalisterna chansen att följa en grupp där skälen för att fly inte behövde ifrågasättas, även om man kan undra varför just Sverige ska axla ansvaret. De hade kunnat gå direkt till följdfrågorna och tala om inte bara hur det hittills har gått utan också varför det gått bra (om det nu gjort det) eller om det inte var så lyckat. Gillar dessa eritreaner bättre att vara i Sverige? I så fall varför? Beror det på att de är glada över att vara bidragsförsörjda (om de nu är det) eller på att de fått goda och nära relationer till andra invandrare respektive svenskar? Vad gör de? Och om de är arbetslösa: vad gör de?

Sådana frågor är inte viktiga för svenska journalister. Kanske kan det väcka aningens intresse om dessa eritraner klarat sig rätt bra. Då går det att tota ihop en solskenhistoria. Men om det inte blev så bra? Nej, sådant vill ingen journalist rota i.

Jag fortsätter med att fundera lite över de politiker som tog beslutet att dessa eritreaner skulle få komma till Sverige. Fanns detta som ett politiskt uppdrag, något som de gjorde för att bejaka sina väljares önskemål? Fanns det med i något av de borgerliga och regerande partiernas program? Och om det inte gjorde det, fanns det någon reflektion över hur mottagandet kunde gagna Sverige? Detta med tanke på att eritreaner är den näst största gruppen av asylsökande, efter syrierna. Ja, jag vet att det anses cyniskt att ställa en sådan fråga, liksom att fråga vad mottagandet av eritreanerna kostar. Men ingen har på ett godtagbart sätt förklarat varför det är Sveriges uppgift att ta ansvar för människor som flytt till Israel från Eritrea, ett land som inte ens ligger i samma världsdel som Sverige.

Eritrea beskrivs som Afrikas Nordkorea. Det är säkert för djävligt där men för mig räcker det inte som argument att de har haft det svårt. Det svenska oskicket att transformera ner frågor som gäller hur landet styrs på bästa sätt till att det gäller att minska på lidandet runt om i världen är ett svårt politiskt misstag. Det är som att öppna ett fönster så att småfåglarna ska få det lite varmare.

Förlåt att det blir lite tjatigt men ännu så länge är världen uppdelad i nationalstater. Medborgarnas betalar sina skatter till nationalstaten, inte någon annanstans. Demokratin som styrelseform är också knuten till nationalstaten. Därför gäller alltid svenska politikers ansvar i första hand Sverige, svenska medborgare och svenska skattebetalare.

Med tanke på att välfärdsstaten Sverige inte bara släpper in människor från andra länder utan också tar ekonomiskt ansvar för dem, så är det nödvändigt med en ständigt pågående diskussion om vad som är nyttigt respektive skadligt för landet, liksom vad som är ekonomiskt försvarbart. Jag tror inte ett ögonblick att svenska folket får det bättre av att svenska politiker tänker med hjärtat (läs: på sina karriärer). Min rekommendation är att de tänker med hjärnan.

Självklart? Ja, i många länder. Men inte i Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare om invandring och lönsamhet

I bloggtexten Lönsam invandring skrev jag om hur bankerna inte längre bör ses som förmedlare av sparares pengar. När de beviljar lån så sker det Ex nihilo, de skapar köpkraft ur tomma intet. Utifrån detta skissade jag med en bloggläsares hjälp på ett resonemang där invandringen framstod som lönsam. Eftersom nationalekonomi inte precis är min starkaste gren efterlyste jag kommentarer från bloggläsare. Det kom in ett antal sådana, varav ett urval redovisas nedan.

Jag tog också kontakt med en nationalekonom som behärskar dessa frågor och frågade hur resonemanget höll. Det första jag fick veta var att frågor om pengamängd och krediter är en av de mest abstrakta och svåraste att förstå även för nationalekonomer. Därför är det lätt att gå fel.

Men bankerna bestämmer inte penningmängden ex nihilo. Orsaken är att de måste ha en viss andel eget kapital som staten styr över, något som kallas ”Fractional-reserve banking”. Riksbanken kan med precision kontrollera hur mycket kredit det finns i ekonomin.

Ekonomen menade att bankerna inte lägger sig i invandringspolitiken. Invandrare har inte speciellt mycket pengar och är inte för dem några åtråvärda kunder. Bankernas främsta koppling till invandringspolitik är att invandring driver upp bostadspriserna. Att sedan Svenskt Näringsliv propagerar för invandring beror på att de som styr organisationen är ideologiska nyliberaler, influerade av 68-värderingar. De tror att de kan slå sönder facket genom att överbelasta välfärdsstaten.

Min källa sa också:

Det finns ett extremt starkt psykologiskt behov av att rationalisera invandringspolitiken. Någon måste tjäna på det här! Det måste finnas en logisk förklaring. Så är inte fallet. Det är en kult, en kvasireligion som marxismen. Ett fåtal tjänar på det privat men överlag är det en förlustaffär för ekonomin. När det realekonomiskt finns hundra öppna dörrar så bör man fokusera på dessa och inte dra in krediter eller andra perifera förklaringar.

Första Kommentaren:

Fler invandrare höjer inte efterfrågan i ekonomin (liksom en högre penningmängd). Enligt Says lag ifrån 1803 är det ett ökat utbud som ökar efterfrågan i ekonomin (det är inte tvärtom att en ökad efterfrågan ökar utbudet). Utbudet (produktionen) i ekonomin måste alltid komma före efterfrågan (konsumtionen). Först måste utbudet öka (genom investeringar) innan efterfrågan kan öka (människor kan öka sin konsumtion).

Says lag: ”En individ måste först producera något som en annan individ efterfrågar, innan individen kan efterfråga en annan individs produktion.” Denna lag säger att invandrare endast är lönsamma om de arbetar, sparar och investerar (i utbildning, i en större produktion etc.).

Är det någon som tjänar på dagens höga invandring? Kanske det handlar om att avveckla kapitalismen och införa en socialistisk planekonomi av något slag? Jämför vi med Keynes ekonomiska teorier går dessa ut på att förstöra det kapitalistiska systemet (genom ständiga ökningar av penningmängden). Keynes var medlem i Fabian Society redan när han var 19 år. Enligt stadgarna ska på längre sikt en socialistisk planekonomi införas. Men detta kräver ett omfattande missnöje med dagens system.

Andra kommentaren:

En enkel reflektion kring kortsiktig lönsamhet är väl att man skapar en konstgjord ekonomisk stimulans genom att låna upp pengar som pumpas in i samhällsekonomin. Detta leder ju till vinster inom bostadsbolag och försörjningsindustrin, pengar som kan återinvesteras i byggjobb etc. Till de för Sverige mer positiva delarna hör att man tar av biståndspengar och köper saker i Sverige som mat och bostäder för invandrare istället för att satsa på relativt meningslösa projekt inom biståndet.  Detta leder till att kommunerna tillfälligt lever upp ekonomiskt. Det är därför något ljushuvud har beskrivit detta som att glesbygdskommunerna lever tack vare invandring.

Problemet är här att pengarna används till konsumtion av basvaror. Traditionellt när man gör detta i en lågkonjunktur förutsätter man att högkonjunkturen kommer att medföra jobb för de tillfälligt arbetslösa, vilket inte är troligt här och lånen kan inte betalas tillbaka. Det förutsätter också att lågkonjunkturen leder till strukturomvandling av industrin till modernare och framtidsanpassad industri. Det förutsätter ju utbildad och anpassad arbetskraft som kan ta vid, vilket dessa inte heller kan göra.

Beträffande bankerna så tror jag att dessa fungerar som politikerna. Stora vinster idag ger höga löner och bonusar och i ett samhälle som mer och mer styrs av den individuella lyckomoralen så är det viktigare än att ta hänsyn till samhället. Banken skyddas av samhället som får ta smällen när bostadskrisen till slut kommer. Chefens resonemang är nog, ”och då har jag mitt sommarställe i skärgården”. Mot stupet till musik både för banker och politiker, och idag är musiken viktigare än att undvika stupet, precis som i politiken. Jag tror ju alltid att egennyttan finns främst och dagens liberalfeministiska (eller nå’t) ideologi är ”allt till alla men mest till mej”, dvs. dagens individuella lyckomoral är boven.

Detta apropå bankernas agenda. Det är inte bankerna som har en agenda, det är cheferna och jag tror inte agendan sträcker sig mycket längre än ett litet stycke utanför dem själva. Deras agenda är av samma slag som medias. Inga hemliga möten och hemliga protokoll utan en intressegemenskap, i detta fall av att sko sig själva. Det är självklart vad som krävs och vad som tillåts. Ingen nestor som styr utan alla gör sin grej efter sitt behov.

Tredje kommentaren:

Givetvis så snurrar hjulet bättre ju fler som springer i det. Men svenska folket sitter med mycket pengar på banken, till idag nästan ingen ränta alls. Varför lånar inte staten av svenska folkets på banken sparade pengar, mot t.ex. 1 – 2 % ränta (Man får in skattpengar också på räntan)? Nu lånar man pengar utomlands och bygger upp en utlandskuld istället för att skulden stannar i landet. Någon lånar nog ut luftpengar för att ta tillbaka dem i naturavärden. Skog, järn, antikviteter, ja allt av värde.

Lars-Erik Eriksson står för den avslutande kommentaren:

Vet förstås ingenting matnyttigt om nationalekonomi så jag borde inte yttra mig. Är dock en sturig, självöverskattande typ. Tror att omsorgsinvandringen Sverige bedriver mer än andra västländer, likt ett pyramidspel, ett tag kommer att generera ett högre BNP-tal i absoluta siffror.

BNP per capita sjunker dramatiskt men blott Tino Sanandaji, Jan Tullberg och du bloggar om det. ”Vi är rika, vi har råd”, är Maria Wetterstrands bevingade ord om hur riksdagens lagstiftare tänker med hjärtat.

När vi inte längre har råd har vi hjärterum som blott moraliska supermakter och då kommer självaste Astrid upp ur brunnen i Bullerbyn och räddar oss.

Annars vete fåglarna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Totalitära verktyg

Som forskare är jag fostrad till att göra noggranna avgränsningar av såväl forskningsobjekt som frågeställningar. Detta är svårare att göra inom samhällsforskning än inom naturvetenskap, som med vetenskapens krav på exakthet landat i olika slags ”specialspråk”, ofta oläsliga för utomstående. Samhällsforskningen är föga avancerad därför att den är så svår. Och motsatt, naturvetenskapen är avancerad därför att den är så lätt. Matematik är lättast av allt och svårast är kvalitativ forskning, som inte bara vänder sig till andra forskare utan också – som det heter – till en bildad allmänhet.

Tyvärr är den bildade allmänheten inte lika bra på att läsa texter, som forskare vanligtvis är. Det gäller särskilt för debattörer och kulturskribenter. Om de ogillar en text, så är de ofta inriktade på att dräpa skribenten, men de gör det inte genom att gå in i en kritisk sakdiskussion – vanligen därför att de inte klarar av en sådan – utan med hjälp av tillmälen. Första gången jag minns att jag blev utsatt för detta var 1998 då Jackie Jakubowski (kanske) hade läst ”Svenskar och zigenare”. I en stort uppslagen kulturartikel i Dagens Nyheter kallade han mig för en ”övervintrad nazist”. Jag hade då en forskarprofessur på Södertörns högskola och satt i en korridor med diverse mångkulturalister. Det var inte så väldans kul att vara den ”övervintrade nazisten”. Vad skulle jag säga till mina kollegor? Flera av dem var förresten judar.

Mig veterligt fanns det inte en enda passage i min bok som kunde föra tankarna till nazism. Inte heller var det så att jag hade några politiska lik i garderoben. Jag hade inga kampradiska ungdomssynder, inga tveksamma diskussionsförlöpningar. Den enda orsaken till denna skändande etikett var att jag utifrån eget fältarbete skrivit om romer. Resultatet var inte precis till fördel för romerna. Så fick man förmodligen inte göra, eftersom många romer hamnat i nazisternas koncentrationsläger. Det blev legitimt att kalla mig nazist. Löjligt? Javisst, men det är den enda förklaring jag kan komma på till Jackie Jakubowskis påstående.

Naturligtvis borde jag ha stämt DN för förtal och krävt upprättelse och skadestånd. Men det var kanske bra att jag nöjde mig med att vara förbannad/förtvivlad. En vän som är jurist och verkligen vet vad han talar om, säger att det är helt utsiktslöst att vinna ett sådant mål. Man kan ha hur rätt som helst, det spelar ingen roll. Inte i Sverige.

Några år senare gjorde journalisten Jonas Hållen och jag en intervjuundersökning med avhoppade skinnskallar/nynazister. Det var Fryshuset och Anders Carlberg som ordnade fram pengar från Skandia. Fint och en stark medvind. Vi fick till och med träffa prinsessan Christina. När rapporten var klar var det inget problem alls med att få in en stor sammanfattande artikel på DN Debatt. Applåder från diverse håll. De före detta nynazistiska vildingarna och deras förlöpningar var visserligen politiskt av perifert intresse, men det var sådant som media gillade att blåsa upp.

Jag borde naturligtvis lärt mig läxan och fortsatt att skriva så att det behagade etablissemanget. Men så gick det ju inte. Nästa gång jag minns att media demonstrerade sin skändningskapacitet var när Gunnar och jag gav ut första delen av ”Invandring och mörkläggning”. Aftonbladet illustrerade en totalsågande och föraktfull recension – det framgick att recensenten inte ens brytt sig om att läsa boken – med en bild på marscherande nynazister. Det var en närmare tio år gammal bild och vi hade inte skrivit om nynazism. Tidningen ville givetvis ge sken av att det var vi som var nynazister. Återigen var glappet totalt, såväl mellan vilka vi var samt det vi hade skrivit och det som Aftonbladet med sin bild ville få läsarna att tro.

Nu senast för en vecka sedan hände ungefär samma sak, i liten skala och på Facebook (där jag inte är med). Blogginläggen ”Maktens män” och ”Ingens hund” fick en Barbro Bergner dels att påstå att det var ”klassisk antisemitism” och att den bärande idén var ”en judisk konspiration”. En Kenneth Karlsson skrev:

/…/ det där är en gammal ”lek” som blivande och varande antisemiter håller på med; man framlägger hypoteser om ”judisk konspiration”, fast man skriver kanske inte rakt ut så, utan ungefär som Arnstberg gör i sin artikel – ”kosmopolitisk” är ett bra ord i sammanhanget – och så kan man när kritik kommer, vilket det gjorde mot Arnstbergs förra artikel, säga att man inte vet, man bara testar en tanke. Vilken uselhet.

Jaha, så var man antisemit och dessutom usel som inte vågade tala om att det förhåller sig på det sättet. Att jag inte skrivit om någon judisk konspiration och att jag med kosmopolitisk menade just det och inget annat, vad spelade det för roll? Barbro Bergner och Kenneth Karlsson, som jag inte känner, hade ingenting att tillföra i sak. Men eftersom de ogillade texterna, så var det OK att skända mig så grovt som de bara förmådde. Jag antar att de kände sig som goda och ansvarstagande medborgare.

Så går det till i Sverige.

Detta handlar inte främst om Barbro Bergner och Kenneth Karlsson utan det handlar om debattetik och respekt för meningsmotståndare. Eftersom jag – så gott det nu går – är en vän av det exakta och strävar efter att skriva på och inte mellan raderna, så är det kanske bäst att fästa några kommentarer på pränt om antisemitism och nazism, dessa obehagliga och onda ord.

Jag börjar med det enkla ordet antisemitism, som egentligen betyder att man ogillar både judar och araber, men i praktiken blivit ett begrepp för judefientlighet. Det borde väl vara så att det handlade om just det, att man ogillar judar för att de är judar. Men att ställa frågor om judar är att röra sig på ett verbalt minfält.

Varför finns det så många judar på Wall Street?
Usch det var en antisemitisk fråga!
Vad betyder det att de svenska mediahusen i så hög utsträckning ägs av judar?
Nej men så får man väl inte fråga. Det är ju antisemitism.
Det som beskrivs som ”den judiska lobbyn” är ju i realiteten en mycket väl organiserad och aggressiv lobby för Israels ockupationspolitik.
Antisemitism!
Det är vänsterpartiets partiledare som påstår det.

När det gäller judar så är bara ett slags vetgirighet tillåten, nämligen den som handlar om hur denna folkgrupp förföljts under olika tider. Plus förintelsen givetvis. Förlåt, den senare ska stavas med stor bokstav, Förintelsen. Ja, så där håller det på.

Går vi vidare till nazism, så är det för mig en tysk politisk ideologi som dog 1945, när Hitler begick självmord och andra världskriget slutade. Mig veterligt finns det nu inget land med en nazistisk ledning och inte heller något betydande politiskt parti som kallar sig självt för nazistiskt. Inte någonstans i världen. Nazismen är historia och de som har egna minnen av dess förbrytelser försvinner också de snabbt in i historien.

Varför är då nazism ett så levande begrepp i vår egen tid? Svaret är att det handlar om tillskriven nazism. Den vänsterpolitiska blicken naglar nazister och nazistiska partier runt om i Europa. Också Sverigedemokraterna beskrivs som nazistiskt – åtminstone anses det ha nazistiska rötter trots att det är ett präktigt tidsglapp mellan nazismens död och Sverigedemokraternas födelse som parti. Misshaglig politik benämns nazism.

Att kalla dem som med besvärliga frågor gräver i hyckleriet och förljugenheten för antisemiter och nazister är ingenting mindre än ett angrepp på det västerländska förnuftet. Såvitt jag vet finns det exempelvis inga svenska kulturforskare efter mig som valt romer och romsk kultur som specialisering. Risken för att skändas är för hög. Som en följd är kunskapen om denna folkgrupp skrämmande låg. Kostsamma och verkningslösa politiska beslut blir följden.

Och hur många har inte med naziststämpelns hjälp förhindrats från att förutsättningslöst bekanta sig med Sverigedemokraternas politiska program? De tror att Sverigedemokraterna är nazister och röstar därför inte på dem. De ser inte att det välfärdssverige som de vill behålla håller på att gå under, på grund av de övriga riksdagspartiernas invandringspolitik. De röstar hellre på partier som inte tillvaratar deras intressen än de röstar på nazister. Det skadar Sverige men är inte så svårt att förstå.

Visst finns det antisemiter, i synnerhet bland muslimer. Visst finns det människor som tycker att Hitler borde ha vunnit. Det finns alla möjliga åsikter i de breda folklagren. Men om vi håller oss till Sveriges offentliga debatt så är inte begreppen antisemitism och nazism onda på det sätt som påstås. De är onda ord därför att de sätter stopp för den vetgirighet och det rationella och logiska tänkande som ligger till grund för Europas exempellösa framgångar alltsedan 1700-talet. De är onda och farliga ord, på samma linje som islamofobi. Tänk inte, var inte förutsättningslös, ställ inte besvärande frågor. Var tyst! Lyd!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Lönsam invandring

De första mynten präglades under antiken i silver och guld och metallinnehållet bestämde värdet. Eftersom Sverige med Falu koppargruva hade gott om koppar så blev det Sveriges viktigaste myntmetall under 1600-talet. Det svenska tiodalermyntet från 1644 är världens största och tyngsta, det vägde 19,7 kg. Sveriges Riksbank grundades sexton år senare och är värdens äldsta fortfarande existerande centralbank. De gav ut världens första banksedel, som alltså är en svensk uppfinning. Snart fick de konkurrens från privatbanker som också gav ut sedlar. Riksbanken blev ensam om att ge ut svenska sedlar först år 1904.

När sedlarna uppfanns måste en stat garantera att de gick att växla in i motsvarande guldvärde, den så kallade guldmyntfoten. 1931 fick depressionen Sverige att överge guldmyntfoten och istället tog staten på sig att garantera penningvärdet mot en fast växelkurs.

1990 inleddes en bankkris som förvärrades av att regeringen genom en skattereform minskade ränteavdragen för fastigheter från 50 till 30 procent. Den svenska kronans värde garanterades av staten genom en fast växelkurs i relation till en ”korg” av andra valutor. När värdet försvagades såg ett antal spekulanter sin chans, bland dem den amerikanske finansmannen George Soros. Han spekulerade i derivatpapper att den svenska kronan ska förlora i värde. Detta skapade ett tryck på den svenska valutan som riksbanken, enligt reglerna för den fasta växelkursen, måste försvara genom att köpa utländsk valuta till sin valutareserv. Situationen blev ohållbar och Sverige tvingades släppa sin valuta fri.

Under åren 1991 till 1993 gick nära tvåtusen fastighetsbolag i konkurs. De drog med sig cirka tvåhundra finansbolag som hade sina investeringar i fastigheter och aktier. De totala kreditförlusterna i den svenska bankkrisen åren 1990 till 1993 uppskattas till cirka 200 miljarder kronor.

För att återvända till den grundskolenivå där jag känner mig mest hemma: Pengar var först liktydigt med mynt, därefter sedlar och huvudfrågan blev hur dessa sedlars värde ska kunna garanteras. Det som i dag har hänt är att mynten näst intill försvunnit och att sedlarna blivit något av ett andra rangens betalningsmedel. Vi använder våra plastkort istället. Vi får lön och vi betalar våra räkningar med pengar som vi aldrig ser. Kontantlösa bankkontor blir allt vanligare och den som av en eller annan orsak har en större summa pengar i kontanter och vill sätta in den på en bank kan få problem med det. Varifrån kommer dessa oregistrerade kontanter? Är det något skumt med dem?

Kontrollen över pengarna har därmed förskjutits. Först från medborgare, som kunde spara sina pengar i madrassen (eller kanske i en skottkärra), till stater som kunde trycka upp de pengar som de behövde, till bankerna. Pengar har på så sätt gjort en historisk resa från något synnerligen konkret till något väldigt abstrakt.

Detta är bakgrunden till ett spår som en bloggläsare skissat på. Bland annat citerar han ekonomen Adair Turner som på ett seminarium 2013 i tankesmedjan ”Global Utmaning” konstaterade att den traditionella definitionen av banken som institutioner som lånar ut pengar andra har satt in, numera är vilseledande. Banker är inte längre mellanhänder.

I själva verket skapar bankerna pengar i samma sekund som de beviljar nya lån. Därmed uppstår också ny köpkraft. Detta sker Ex nihilo, ur tomma intet.

Kontrollen över pengarna ligger som sagt numera hos bankerna. Det är till dessa senare som stater vänder sig när de behöver pengar, dels för att klara ”oförutsedda utgifter” dels för att öka tillväxten och på så sätt inte bara upprätthålla medborgarnas välstånd utan också minska beroendet av bankerna. Tyvärr verkar det som om det senare receptet inte riktigt fungerar. Många länder har försatt sig i en situation med ständigt stigande skuldsättning utan att det leder till att tillväxten tar fart. I Sverige stod BNP stilla mellan åren 2007 och 2012. Under samma period steg de totala skulderna enligt Statistiska Centralbyrån från 429 procent av BNP till 490 procent. Det stämmer med den bild som nationalekonomen Tino Sanandaji nyligen gett:

Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. /…/ Den verklighetsbild som Nya Moderaterna använder för att försvara sin migrationspolitik liknar mest fria fantasier. Shulte pratar exempelvis om den “högsta produktivitetsökningen” bland jämförbara länder trots att produktivitetsökningen låg på patetiska 0.2% och var under OECD-snittet.

När pengar pumpas in i ett lands ekonomiska system växer risken för hyperinflation. Meningen är att denna ska bromsas genom tillväxt. När tillväxten inte inträffar finns en risk för bubblor och krascher, se vad som hände med Sverige under början av 1990-talet. Risken för bubblor, i synnerhet en bostadsbubbla, är ett återkommande tema också i mediernas nutida ekonomirapportering.

Nu släpper jag detta spår och övergår till invandringens storlek, för att sedan med bloggläsarens hjälp komma fram till vad som kanske kan betecknas som en kvalificerad gissning. Först två citat, det första från Jens Kittel:

Mellan 1984 och 2014 har Sverige beviljat uppehållstillstånd för 1 867 953 personer. 56 326 (2,9 %) av dessa uppfyller FN:s flyktingkonvention, samma konvention som alla andra länder följer. 16 år efter kommunplacering har vi lyckats ordna arbete åt 63 % av de nyanlända, vi kan alltså utgå ifrån att de övriga 37 % inte kommer att få något arbete utan tvingas leva på bistånd fram till sin ofinansierade pension efter 20-40 år.

Och detta som Johan Westerholm konstaterar i samma artikel:

Definitionen ”I arbete” är enligt SCB att personen i fråga arbetar minst en timme per vecka. Det finns inga villkor kring om detta arbete sker med lönebidrag eller inte. Konkret innebär det att det räcker med 4,3 timmars arbete per månad för att kvalificera sig till att tillhöra ”i sysselsättning”.

Nu tillbaka till bloggläsaren:

De som investerar i invandringen får pengar till detta genom lån från bankerna. Vilka investerar? Alla de olika företag som sedan får betalt av staten via de bidragsförsörjda invandrarnas konsumtion, bostäder, utbildning etc. Varje invandrad individ representerar således en summa pengar som härrör ur intet, ex nihilo, utbetalad i form av lån till invandringsindustrin.

Den statliga och kommunala arbetsstyrka som engageras för att hantera invandringen betalas med skattepengar. Dessa skatter har inkommit från företag som betalat sina anställda löner. Dessa företag har också lånat pengar i bankerna för att kunna bedriva sina verksamheter. Även där kan invandringen ses driva fram pengar ex nihilo. 

Förenklat blir bilden således att varje invandrad individ framkallar en summa pengar. Detta kan slutligen vara vad som dväljs underst i talet om den lönsamma invandringen. Mängden pengar i rörelse i den svenska ekonomin ökar.

Nu piggnar det konspiratoriska sinnet till hos mig – jag övade upp det i ett tidigare blogginlägg, ”Maktens män”. Så här:

Det internationella banksystemet behöver inte äga de pengar som de öser in i invandringsindustrin. De skapar dessa efter behov. Problemet är om de öser in för mycket pengar, då uppstår bubblor. Men om dessa pengar de öser in förbrukas av invandrarna, så blir inflödet inget problem. Dessutom, trots att invandrare har lägre sysselsättning och lägre löner, vitaliserar de genom såväl produktion som konsumtion Sveriges ekonomi. Invandringen blir lönsam.

Men! I bakgrunden lurar det monster som ger energi åt systemet, nämligen det eller de maktcentra som äger bankerna. Europas och världens stater blir alltmer skuldsatta och som till exempel förre statsministern Göran Persson alldeles på egen hand kom fram till är ”den som är satt i skuld icke fri”. Skulder kan knäcka vem som helst, också stater.

I en studie som den globala konsultfirman McKinsey gjort (de har kontor också i Sverige, både i Stockholm och Göteborg) och som bland annat presenteras på Europaportalen konstaterades i februari i år att Europas skuldberg växer

Studien är ovanlig i sitt slag eftersom den inte bara tar med staternas skulder utan även hushållens, företagens och finanssektorns skulder vilket ger en bredare bild över hur landets finanser ser ut. Den slår fast att de sammanlagda skulderna i 22 utvecklade länder och 25 utvecklingsländer sedan 2007, året innan finanskrisen, växt med motsvarande 470 biljoner kronor till att under andra kvartalet 2014 sammanlagt uppgå till drygt 1,6 biljarder kronor. Det motsvarar 286 procent av de 47 ländernas samlade bruttonationalprodukt, BNP./…/

I Sverige har de totala skulderna ökat med 50 procent – långt efter krisande euroländer som Irland och Grekland som mer än fördubblat sina skulder. Den största ökningen av skuldsättning i Sverige står företagen för, näst högst av de 20 länderna. Även de svenska hushållens och finanssektorns skuldsättning har ökat näst mest i Europa.

Det kan ju vara så att bankernas enda idé med det växande skuldberget är att bli rikare och rikare. Det kanske inte spelar dem någon roll att risken att de inte får tillbaka sina pengar växer, eftersom det inte handlar om ”riktiga pengar”? Eller finns det en helt annan agenda? Det som händer är ju att Sverige i en snabbare takt än politikerna vill erkänna fyller på och byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha nationens bästa som målsättning. Med särskild adress till alla som ogillar konspirationsteorier: Varför vill dom det?

Hur som helst, för välfärdsstaten verkar bidragsförsörjningen av nya och gamla invandrare inte vara en så dyrbar affär som det ter sig, om man använder sig av ett privatekonomiskt perspektiv. Tvärtom, kortsiktigt sett kan det vara sant att det är lönsamt. Är det så här de som behärskar ekonomisk teori resonerar? Eftersom det dessutom för mångkultursivrarna är det enda rätta så finns det inget politiskt motstånd från vänster. Som annan bloggläsare skriver:

Dessa resonemang är på något sätt förhållandevis logiska och ”lätta att svälja” just för personer som undervisats både i liberal ekonomisk teori och kulturmarxismens reduktionistiska syn på kulturell identitet.

Nog tycker jag mig med bloggläsares hjälp lyckats sätta samman ett resonemang som hänger ihop. Men det kanske bara betyder att mina nationalekonomiska kunskaper inte ens räcker till för att jag ska förstå att jag cyklat väldigt långt ute på den hala och tunna isen. Jag är därför denna gång extra angelägen om att få kommentarer från bloggläsare som bättre än jag vet hur det ekonomiska tänkandet fungerar på hög nivå.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den tolfte imamen

Finns det något område där den svenska kunskapsresistensen är så kompakt som när det gäller islam (retorisk fråga)? Tidigare har jag hävdat att islamofobi är Sveriges farligaste och fulaste ord. Här är motiveringen i repris: Det är en utdömande klassificering och sjukdomsförklaring som de okunniga och vilseledda förlänar oss som förstått att här gäller det att värja sig.

När jag häromdagen lyssnade till en youtubeföreläsning av Robert Spencer trillade myntet plötsligt ner när det gällde Irans kärnvapen. Jag har nämligen aldrig riktigt begripit varför Iran skulle vara en farligare kärnvapenmakt än till exempel Pakistan, som ju är rena drivbänken för islam, med den ena gruppen mer fanatisk än den andra. Det blir ju inte precis bättre av att militären skyddar och hjälper flera av landets rebellgrupper med träning och strategi. Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner, senare mördad på öppen gata i Kabul, rapporterade 2006 om kravallerna efter de danska Muhammedkarikatyrerna:

I Pakistan deltog över 70 000 människor i våldsamma demonstrationer mot Muhammedkarikatyrerna på onsdagen. Tre personer dödades och många skadades. Det är tredje dagen i rad som Pakistan sett våldsamma upplopp på flera håll. En åttaårig pojke fick en kula i ansiktet och dog, och två unga män dog av skottskador. Många andra skadades vid flera demonstrationer i dag, de största hölls i städerna Lahore och Peshawar. Biografer, västerländska snabbmatskedjor och en busstation var bland det som brändes ner, och hundratals fordon skadades. Norska mobilföretaget Telenors kontor plundrades.

Pakistanierna verkar inte precis vara ett folk av det mjäkiga slaget. Nå, det var inte om Pakistan jag tänkte skriva utan om Iran. Jag vill inte påstå att jag är särskilt insatt i det storpolitiska spelet men min tolkning av spänningen mellan Israel och Iran har varit den sedvanliga, att om Iran utvecklar kärnvapen kommer det att på ett olyckligt sätt stärka deras makt i området. Det handlar med andra ord om maktbalansen. Det finns också risk för att iranska kärnvapen får Israel att anfalla Iran. En del av förståsigpåarna har till och med hävdat att Israels kärnvapenhot mot Teheran är långt större än Irans mot Tel Aviv.

Frågorna om huruvida Iran kommer att utveckla kärnvapen och huruvida Israel kommer att attackera Irans misstänkta kärnvapenanläggningar är utan tvekan ödesfrågor för vår samtid på ett sätt som många i Sverige inte riktigt verkar förstå eftersom de här frågorna sällan ges något större utrymme i den svenska debatten. Just därför att insatserna är så höga och riskerna så stora, måste de här frågorna diskuteras mycket mer i Sverige än vad som hittills varit fallet.

Nu har jag emellertid hittat ett tankespår av helt annat slag. Mig veterligt är inte heller det diskuterat i svenska media. Så här:

För Shiamuslimer, som bara är tio till femton procent av alla muslimer i världen, är det enbart den som bevisligen i rätt nedstigande led är sprungen ur Muhammeds hushåll som kan vara den rätte ledaren. Shia är Irans officiella religion och år 874 var Mahdi (den som är vägledd av Gud) den senaste och tolfte av de shiitiska imamerna. Att han bara var fem år gammal var i sammanhanget irrelevant. Tyvärr trillade han ner i en brunn i Qom och dog. Emellertid, de muslimer som fanns vid hans sida ville behålla makten så de påstod att han fortfarande levde. De blev trodda. Den tolfte imamen hade gömt sig nere i brunnen och han meddelade sig med de rättrogna därifrån. Han anses fortfarande finnas där.

110 år senare, en tisdag i februari, stötte en man vid namn Jamkarani samman med Mahdi som var där, tillsammans med profeten Al-Khidr. Jamkarani blev upplyst om att marken de befann sig på var helig och att ägaren skulle sluta odla på den och använda de pengar han tjänat på sitt tidigare jordbruk till att bygga en moské. Det gjorde han men eftersom han inte hade tjänat särskilt mycket pengar blev det en rätt blygsam moské.

När president Mahmoud Ahmadinejad kom till makten år 2005 lät han omgående uppföra en enormt pampig moské med minareter, bönehallar, bilparkeringar och badrum för religiösa tvagningar. Han lät också bygga en motorväg till Teheran för 18 miljoner dollar. På så sätt kunde han enkelt åka till källan och tala med imamen och när denne var beredd att komma upp ur brunnen så kunde han bege sig direkt till Teheran och börja styra landet. Det här tar shiamuslimerna på största allvar.

Tisdagar är särskilt populära eftersom det sägs vara den veckodag uppenbarelsen ägde rum och därför den dag då imamen, trots att han är osynlig, tar emot pilgrimernas böner. Förutom den religiösa ritualen, har sammankomsterna också betydande sociala och ekonomiska inslag med försäljare på parkeringsplatserna, familjer som breder ut sina picknick-mattor på marken och tusentals människor som vandrar omkring som om de väntade på en speciell händelse. Vid vissa tillfällen kan över hundratusen pilgrimer delta i kvällsbönen utanför den överfyllda moskén. För att uppfylla Islams regler om separation av könen, har kvinnor sin speciella avgränsade plats som också har sin egen brunn.

När tänker då den tolfte imamen komma upp ur sin brunn? Jo, när shiamuslimerna är väldigt illa ute. När de drabbas av krig och allt tänkbart elände och är på väg att dödas allesammans, då är tiden mogen. Då kommer Mahdi upp och leder shiamuslimerna i strid mot sina fiender. Och de segrar givetvis under denne fantastiske imams ledning.

Koranen omnämner inte denna ljusgestalt, men enligt muslimsk tradition kommer han att samarbeta med Jesus, som antas rädda den kristna och den judiska delen av världen.

Det här är den religiösa bakgrunden till att Iran möjligen kan vilja kärnvapenbomba Tel Aviv. De gör det i så fall därför att de vet att Israel kommer att svara med kärnvapen, vilket är liktydigt med massdöd bland shiamuslimerna. Det är efterlängtat bland de troende eftersom då, för att rädda världen, hoppar den tolfte imamen Muhammad al-Mahdi al-Muntazar upp ur brunnen. Äntligen! Tiden är mogen och han leder sitt folk till seger.

Det lär finnas högt uppsatta iranska muslimer som vill utlösa det blodiga kaos som tvingar den tolfte imamen att komma upp ur brunnen och ta ledningen. Det resulterar visserligen i massdöd men en härlig sådan eftersom slutet ju blir gott. Shiamuslimerna besegrar alla sina fiender, inte minst den majoritet av sunnimuslimer som de sedan ungefär 1400 år tillbaka ligger i en konstant och total konflikt med.

Under kalla kriget upprätthölls freden genom att varken USA eller Sovjet ville se sina medborgare dö. Men det kanske inte fungerar när det gäller Irans shiamuslimer? För att spetsa till det så vill de dö, därför att om tillräckligt många muslimer dör så leder det som sagt till att den efterlängtade tolfte imamen kommer tillbaka. Döden blir på så sätt ett offer i det godas tjänst.

– I Iran och för shiamuslimerna finns det religiösa föreställningar som kan utlösa ett tredje världskrig.

– Uj, det där var islamofobiskt sagt!

– Hur då? Menar du att det bara handlar om en rasistisk missuppfattning?

– Ja det är klart! Islam är ju som andra religioner, en fredens religion.

– Hur vet du det? På vilken grund vilar ditt påstående?

– Jamen, det vet ju alla! Det är de där islamisterna som bär sig dumt åt. Vanliga muslimer är naturligtvis som alla andra.

Etnocentrismen passar i Sverige samman med den politiska korrektheten som leran med långhalmen. Svenskar utgår från att människor från andra kulturer i grunden är likadana och tänker likadant som vi svenskar. Om muslimer försäkrar oss att islam är fredens religion så är det givetvis så. Varför skulle de ljuga?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.