Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 92

Samhällsdemens

Psykologer intresserar sig för hur individer fungerar och söker dra generella slutsatser om beteendet, typ ”så gör djur”. Sociologer har samma grundambition, att frilägga beteenden, med den skillnaden att det gäller olika slag av kollektiv: ”nu har vi gjort en enkät som riktar sig till ett representativt urval av alla landets ensamstående mammor med fyra barn. Så här har dom svarat och det här kom vi fram till”. Det kan tilläggas att sociologer givetvis har flera metodiska urvalsinstrument. Ett av dem, som också psykologer gillar, är sociala nätverk. Sådana kan göras på olika sätt men oftast utgår man från en person och frilägger de människor som personen i centrum relaterar till, liksom hur dessa i sin tur relaterar till varandra (om de nu gör det).

Etnologer – inte alla men det slag som jag tillhör – intresserar sig också för kollektiv, med den skillnaden att medlemmarna måste känna eller åtminstone känna till varandra. Vi kan till exempel inte göra en undersökning med urvalet ”marknadschefer med slitna knäleder” eftersom de inte ens känner till varandra. De kan därför inte utveckla kollektiva beteenden. Däremot kan vi givetvis välja marknadschefer som yrkesgrupp och söka frilägga livsstilar, värderingar etc. som är förbundna med yrket. Vi kan också använda sociala nätverk som urskiljningsinstrument. Där handlar det ju om människor som känner varandra.

Det andra slaget av kollektiv, det som vi idealt sett hellre väljer än sociala nätverk, har vi ärvt från antropologerna, som studerar etniska grupper och stamsamhällen. Vi har fört över deras metoder och perspektiv till svenska och västerländska samhällen. På engelska finns ett bra begrepp, communities, som täcker själva undersökningsobjektet. Det finns inget riktigt bra motsvarande begrepp på svenska – men det som vi kanske oftast använt är ”lokalsamhällen” eller det mer abstrakta ”gemenskap”.

Det jag vill lyfta fram med denna inledning är inte bara två inom samhällsforskning viktiga urskiljningsinstrument utan huvudfrågan är hur dessa förhåller sig till varandra – liksom konsekvenserna.

Historiskt sett är det svenska kungariket uppbyggt av ”communities” – geografiska sådana i form av byar och små städer, etniska som exempelvis samer och svenskar, yrkesgemenskaper som möbelsnickare och fiskare, egendomsbaserade som kronobönder och daglönare, stånd som adel och präster.

Alla dessa grupperingar utvecklar olika kompetenser, ideal och värderingar. Traditionellt har etnologer talat om tre olika slags kultur för de grupper som studeras: social, andlig och materiell kultur. Exempelvis utvecklas i Ovansiljan en jämlik social kultur som dagens jämlikhetsivrare nog skulle gilla, om de var historiskt intresserade. Det är den kulturen som ligger till grund för skämt som dalmasens ord till kungen: ”Jag säger du till alla utom till dig eftersom du är kung”. Andra exempel på social kultur är barnuppfostran, sedvänjor, årets olika fester etc.

Den andliga kulturen likställs ofta med det förindustriella bondesamhällets skatt av sagor, sägner och magiska föreställningar. Det handlar emellertid inte enbart om skogsrån och tomtar utan också om hur man botar olika sjukdomar, renhetsföreställningar, kontrollen av kvinnornas sexuella utstrålning etc.

Den materiella kulturen, slutligen, handlar om sådant som redskap, kläder och byggnadsskick. När dagens sigtunabor är stolta över de vackra husen i sin lilla fina stad så är de stolta över en gången tids materiella kultur. Sverige är precis lika rikt som andra länder när det gäller historiska rötter. Den rikedomen är emellertid förslösad av svenska makthavare som under närmare ett sekel odlat ambitionen att skapa världens modernaste land. Svenskarna är ett folk som inte ser bakåt särskilt ofta, utan hellre framåt. Det är därför framgångsrika politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har kunnat kläcka ur sig att det inte finns någon svensk kultur. Det är okunnigheten som talar, en medvetet framodlad okunnighet som de tyvärr delar med en majoritet av svenska folket. Till det typiskt svenska hör att just inte veta ett smack om svensk kultur och svenska folkseder (”det är väl bara små grodorna och sådant där”).

När vi inte kommer ihåg vilka vi är så blir det möjligt att få gehör för totalt orimliga påståenden som att alla människor är lika mycket värda och att det inte finns någon skillnad mellan ”vi och dom”. Historielösheten gör oss lätta att manipulera och vi kan påstås vara likadana därför att vi glömt vilka vi är. Den danske idéhistorikern Michael Böss kom förra året ut med en bok med titeln ”Det dementa samhället”. Den handlar om hur historielösheten och framtidstänkandet får samhället att rasa ihop. Det är en skrämmande iakttagelse. Vi vet vad demens gör med individer. Det börjar med att man får svårt att minnas, därefter ändrar man sin personlighet och till sist känner de nära och kära inte igen den person man omvandlats till.

Historielösheten drabbar för övrigt också mig som etnolog. Jag skulle kunna skriva om det svenska kulturavet och berätta om svenskarnas rika kultur men det skulle ju enbart bli en beskrivning av det som gång var, om det som kunde ha varit, inte av det som är. Man kan inte plantera ett träd i luften. Svenskarna har genom överhetens ambitioner och med skolan som främsta instrument gjort sig urarva. Här finns en av de viktiga rottrådarna till föraktet inför svenskheten, till och med den extrema uppfattningen att det inte finns något som kan kallas för svenskt.

Det finns också annat som gick i graven när nätverkssamhället besegrade communitysamhället och skapade ett av de mest individfokuserade folk som världen någonsin skådat. I det svenska ståndssamhället skulle som bekant skomakaren bli vid sin läst och alla skulle leva i Herrans tukt och förmaning. Det var med andra ord ett samhälle som höll sina medlemmar i ett järngrepp. De som föddes in i välbeställda kretsar kunde räkna med att förbli rika och de som föddes fattiga och egendomslösa, det spelade inte så stor roll vilka ambitioner och talanger de hade. De föddes och dog i samma fattigdom. Det är medaljens baksida.

Framsidan är att mycket av det som i dag plågar inte bara svenskar utan många fler i vår rotlösa värld helt enkelt inte var möjligt. Det var nog djävligare att bli gammal än det är i dag men åldringsbrott var en omöjlighet som samhällsplåga. Det gäller generellt den kriminalitet och otrygghet som växer i dagens samhälle. Arbetslöshet och lösdriveri fanns praktiskt taget inte. Främlingar kunde absolut inte snylta på det som bönderna producerade. Svenska byar var också samhällen där socknens präst visserligen predikade den kungalojalitet och moral som ansågs lämplig, men mycket längre sträckte sig inte inflytandet. Generellt gäller att svenska folket inte var överhetens moraliska projekt på det sättet som är fallet i dag. Om det beror på att överheten var klokare än i dag eller helt enkelt inte hade dagens resurser och teknologi ska jag låta vara osagt.

Förflyttar vi oss till nutid, närmare bestämt till folkhemmets guldålder, de första tre decennierna efter andra världskriget, så har vi ett annat samhälle. Överheten har visserligen förlorat sina historiska rötter, men den har i gengäld en folklig förankring som den aldrig hade i ståndssamhället. De politiska partierna, i synnerhet socialdemokraterna, har under denna tid höga medlemstal, LO har jättemuskler och såväl överhet och myndigheter som en lojal befolkning har siktet inställt på modernitet och välstånd. Det gick alldeles förbålt bra, inte minst eftersom Sverige hade sina industrier intakta efter världskriget. Sådana personer som jag fick en chans. Vi är många som kom från ingenstans – Sveriges begåvningsreserv – och fick möjlighet att göra en klassresa.

Men ingenting varar som bekant för evigt, hur bra det än fungerar. Folkhemmet tillhör redan gårdagen och vi har numera en maktelit som inte bara målat in sig själva i ett hörn genom sin invandringspolitik (såväl till höger som till vänster) utan hellre än att ta sitt förnuft kör samhället i sank.

Det myndighetssverige som hölls i strama tyglar av bland annat folkrörelserna har idag ingen motkraft. Det finns inga folkrörelser utom kanske idrottsrörelsen. Vi som, anonymt eller under egna namn, för fram relevant kritik mot invandringspolitiken och har ett mycket gott underlag för våra undergångsprognoser, vi får inget gehör. Sverige har ingen mobiliserbar intelligentia. Det finns heller inget folk som låter sig mobiliseras till försvar för det svenska välfärdssamhället.

Ett annat sätt att formulera det förändrade Sverige på är att säga att så gott som alla lever i ett individualiserat nätverkssamhälle. Medborgarna blir inte bara politiskt utan också kulturellt svaga. De stolta sigtunabor som en gång byggde en vacker stad kan inte mobiliseras i den typen av projekt, därför att sådant gör inte längre de stolta sigtunaborna, om de nu alls finns. Nu är det makten som sätter upp spelreglerna och då blir det betongförorter. Och notera, samtidigt som alla som ivrar för fortsatt hög invandring påpekar hur rikt Sverige är, så är man ganska överens om att det blivit dags att börja bygga nödbostäder.

Det skapas heller inga gemensamma berättelser om det förflutna. Vår tillvaro har blivit materiellt rik men när det gäller folkets kultur och kulturarv är kostnaden hög. Vår typ av samhälle – det individualiserade nätverkssamhället – styrs uppifrån, inte nerifrån. Makthavarna tar sig exempelvis rätten att parkera nykomlingarna varhelst det passar dem. De behöver inte bry sig om eventuella protester. När Norberg i Västmanland med femtusen invånare mer eller mindre tvingas att ta emot 700 asylsökande så behöver inte regering och myndigheter ens argumentera för sitt agerande. Kommunalrådet brister i gråt när hon berättar för reportern i Sveriges Radio om situationen. Vem bryr sig? Bryr sig ens norbergsborna? Säkert muttras det, säkert är många förbannade men längre sträcker det sig inte.

Och när Söderhamns köpmän kopplar samman butiksstölderna som rasat i höjden med det läger med romer som finns alldeles utanför stan, vad gör söderhamnsborna kollektivt? Ingenting. Och vad gör polisen? Inte heller någonting för då kanske de blir omskrivna som rasister.

Visst, medborgarna lever fortfarande i välmåga. De konsumerar så det står härliga till men de producerar inte mycket att vara stolta över. Inte någon gemensam historia och inte heller någon materiell, social eller andlig kultur. Det verkar mera angeläget att identifiera sig med en fotbollsklubb än med sitt lokalsamhälle. Sverige har tappat sin historia och som en följd är svenskarna politiskt desarmerade som kollektiv. Den förtvivlan som många av oss känner leder varken till motstånd eller något kollektivt uppror.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bättre och sämre folk

Rasism är inte bara en ideologi utan också en överspelad vetenskaplig positionering. Den som är rasist, i ordets egentliga betydelse, anser att mänskligheten kan delas in i biologiskt definierade kategorier och att dessa kategorier har olika egenskaper, intelligens och läggning. Rasismen ger på det sättet underlaget för diskriminering och exploatering, exempelvis kolonialism, nazism och apartheidsystemet. Biologiskt sett håller inte rasismen, eftersom mänskligheten är genetiskt enhetlig. Med det konstaterandet brukar forskningen i dag sätta punkt, trots att frågan inte är fullt så enkel. I synnerhet när det gäller intelligens finns det skillnader, men jag tänker inte trassla in mig i ett resonemang kring raser. Historien övertygar mig om att det politiska priset för att diskutera mänskliga skillnader i termer av ras är för högt.

Begreppet rasism används inte enbart med biologiska referenser utan det är också ett av vår egen tids mest potenta politiska begrepp. Det är i sanning en ödets ironi att samma begrepp som användes för att sortera mänskligheten under stora delar av 1800- och 1900-talet i dag fungerar på samma sätt, om än med omvända förtecken. Begreppet ”rasist” är nu ett diagnostiskt begrepp som används för att klassificera vissa människor som sämre än andra.

Det handlar emellertid inte längre om biologiskt grundade egenskaper, utan den praktiska tillämpningen är en social banbulla. Rasistbegreppet kan föras samman med ett antal beskyllningar och utmanande oförskämdheter av typen skitstövel, idiot, getknullare etc. Skillnaden är att de tre nämnda förolämpningarna brännmärker individer medan ”rasist” refererar till ett tänkt kollektiv av onda människor. Den som beskylls för att vara rasist blir klassificerad som tillhörig en mindervärdig kategori. Det betyder att det kan föras en samhällelig kamp mot rasism. På så sätt kan utvecklingen stoppas och åtminstone en del rasister räddas, det vill säga förena sig med de upplysta och högre stående. Det känns däremot inte möjligt att dra igång politiska kampanjer mot idioti, trots att det tveklöst är ett större samhällsproblem än den påstådda rasismen.

Den som beskylls för att vara rasist brukar, antagligen för att språkbruket inte ska bli för enformigt, emellanåt också kallas för främlingsfientlig. Det är ett begrepp som bara kan tolkas negativt i denna speciella koppling. Det borde inte utlösa stort mer än en gäspning när man konstaterar att de flesta människor är fientliga mot – åtminstone ger fasen i – främlingar. Ett exempel: kommer jag hem efter jobbet och hittar en främling i min favoritfåtölj framför teven så är det väl inte förvånande om jag blir en smula fientlig, i synnerhet om han eller hon inte kan ge någon acceptabel förklaring till sin närvaro.

Kulturrasism, ytterligare ett begrepp i genren, betyder att kulturer i stort sett är oföränderliga och styr individen, som inte kan kasta loss från den egna kulturen. På så sätt blir frågan om kulturrasism en diskussion inte bara av individens frihet utan kulturrasismen utsäger också att social förändring inte är möjlig. Det är en absurd positionering och det finns därför inte och har aldrig funnits någon vetenskaplig riktning som kallar sig själv för kulturrasism. Det är enbart ett pejorativt begrepp, en beskyllning.

Begreppen strukturell rasism och strukturell diskriminering är – för att inte krångla till det – ytterligare två skitbegrepp. De avser att peka ut att det inte bara handlar om individer utan om en samhällelig kraft. För att citera en sublim formulering på Wikipedia:

”Strukturell diskriminering kan vara helt omedveten och oberoende av enskilda personers preferenser; den existerar bara på samhällsnivå”.

Med andra ord, den finns också när den inte finns.

När denna begreppsapparat kompletteras med politiska beteckningar som högerextremism, fascism och nazism har vänsterideologiskt skolade politiker och samhällsdebattörer fått, eller kanske snarare ”försett sig med”, en diagnostisk verktygslåda, lite av samma slag som bokstavsdiagnoserna ADHD, ADD och DAMP (begrepp som inte används internationellt). Det är oftast, men inte alltid, en lättnad för i synnerhet föräldrar när deras barn får en bokstavsdiagnos. Det sociala misslyckandet och de dåliga skolresultaten beror inte på att barnet lever i en undermålig social miljö. Inte heller beror de på att föräldrarna har misslyckats med sin uppfostran utan barnet bär på en sjukdom och sjukdomar kan behandlas. Faran med denna typ av diagnosticering är att den blir ett universalinstrument och därmed också omtolkar sociala konsekvenser till psykisk sjukdom.

Här finns en parallellitet med rasismen som diagnostik. När de diagnostiska instrumenten väl är installerade i det kollektiva medvetandet ser man det man vill se, vilket betyder att andra fenomen hamnar i skugga. Man bestämmer sig: här har vi felet! Ett konkret exempel: nyligen hölls en manifestation mot högerextremismen på Kulturhuset i Stockholm. Ett antal kända namn medverkade, bland andra självaste kulturministern Alice Bah Kunhke, DNs kulturchef Björn Wiman, den disputerade historikern Hélene Lööw och den diskutabla historikern Henrik Arnstad. I deras perspektiv är högerextrema krafter inte bara en skrämmande och djupt problematisk förföljelse av författare, poeter och bild- och formkonstnärer utan också ett allvarligt samhällshot. Om högerextremismen verkligen handlar om ett samhällsproblem av den dignitet som här hävdas vet vi inte. Det påstås men det syns inte särskilt tydligt. Vad som däremot syns mycket tydligt är ett annat samhällshot, som inte är lika lätt att lägga in på en vänster-höger-skala: islam och de terrorhandlingar som återkommer i dess namn. Samtidigt med kulturelitisternas manifestation mot högerextremismen utsattes som bekant Köpenhamn för ännu ett terrordåd, med tre döda som följd. Det var inte det första och heller inte det sista terrordådet av detta slag i Europa. Olika experter är dessutom eniga i att det bara är en tidsfråga innan också Sverige drabbas.

Här finns ett betydande samhällshot, vars existens är skrämmande tydlig över hela världen. Dessutom, om det nu är rasismen som ska bekämpas så är den av en helt annan dignitet bland muslimer än bland de icke-muslimer som utgör majoriteten i Sverige. Men aldrig någonsin har man sett Alice Bah Kunhke, Björn Wiman, Hélene Lööw och Henrik Arnstad arrangera manifestationer mot rasismen inom islam, inte ens mot muslimsk terror. Då måste de nämligen inte bara överge sin ideologiska positionering till vänster utan också diskvalificera den diagnostiska verktygslåda med vars hjälp de tolkar sin omvärld. Och svårast av allt, de måste vända sig mot en kategori som de uppfattar som diskriminerad, utsatt och förföljd: muslimerna. Det kommer de aldrig någonsin att göra därför att de axiomatiskt anser att förföljda minoriteter är goda och oskyldiga. Det är förfärligt synd om muslimerna som drabbats av alla dessa extremister. Den uppfattningen kommer liksom i samma paket. De vet också att om de tog ställning mot det samhällshot som islam bevisligen utgör så skulle de som islamofober bli utsparkade ur de upplysta och bättre människornas stugvärme.

Därmed är vi framme vid något som de som kämpar mot den svenska rasismen aldrig har förstått och kanske heller aldrig kommer att förstå, nämligen att de har gått vilse i sin tolkning av det svenska motståndet mot den extrema invandringspolitiken och dess konsekvenser. Det är deras fel (inte förtjänst) att så många inleder sina protester med ”Jag är inte rasist men …”.

När ideologiskt skolade personer tolkar motståndet mot det mångkulturella haveriet i politiskt ideologiska termer (dvs att det handlar om högerextremism och rasism) uppvisar de en form av sociocentrism. Eftersom de själva resonerar i termer av ideologi så måste också deras motståndare göra det. Men det är inte rasismen som ligger som grund för motståndet. Den är inte ens en viktig ingrediens. Motståndet beror på att människor som drabbas av invandringspolitikens konsekvenser och inser vad som händer med Sverige inte vill acceptera skeendet. Bland de mest högljudda kritikerna finns givetvis ideologiska virrpannor men majoriteten av Sverigedemokraternas växande väljarskara är inte högerextremister, lika lite som de är rasister. Möjligen kan man säga att de är missnöjda men då bör man tillägga att det finns skäl för dem att vara missnöjda (och oroliga).

Min prognos är att kuttingen kommer att vändas ännu en gång. Rasism som begrepp kommer att få ytterligare en samhällelig roll. Den första var att legitimera kolonialism, nazism och apartheid. Den andra är den som vi lever i nu, rasism som en klassificering av samhällelig ondska – vilket utlöser ”kampen mot rasismen”. Den tredje funktionen kan, i brist på bättre beteckningar, rubriceras som anti-antirasism. Vi kan redan urskilja paradigmskiftets första tecken. Det sker omvändelser och avhopp. Ännu saknas de riktigt stora elefanterna men där finns ett växande antal journalister och samhällsdebattörer som har tillgång till gammelmedia:

Thomas Gür

Skånskans chefredaktör Lars J Eriksson

Expressenjournalisten Ann-Charlotte Marteus

DNs Richard Schwartz

och Affärsvärldens Erik Hörstadius

Avhoppen kommer att bli flera och den dag när risken att förlora jobbet, anseendet och vännerna inte längre hotar kommer vi att få se massavhopp, av den enkla anledningen att man mår och sover bättre när man talar sanning än när man ljuger. Den dagen kommer också ett antal ledande politiker och namnkunniga försvarare av Sveriges dekonstruktion att få känna på hur politiskt potent begreppet rasism är, även om det sker på ett sätt som de aldrig kunnat föreställa sig.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vanmaktens språk

De som skickar kommentarer till Gunnars och min blogg är antingen berömmande och stödjande eller, om de har invändningar, mycket noga med att inte formulera sig förolämpande. Nu tror jag inte alls att det beror på att texterna är invändningsfria utan det är ett uttryck för segregationen på nätet. De som ogillar vårt synsätt läser helt enkelt inte det vi skriver, antingen det nu beror på att de inte vill eller att de inte känner till bloggens existens. Jag har till exempel svårt att tro att Thomas Hammarberg, Soraya Post och Erland Kaldaras någonsin kommer att läsa följande mail:

Jag har själv kommit hem till min 87-åriga mamma och hittat henne liggande på sängen (förmodligen drogad av juice som hon blivit bjuden på) medan två romska kvinnor stod och gick igenom hennes byrå. När jag kom in genom dörren och gav till en svordom blev jag nedslagen och de försvann ut med min mors vigselringar samt några andra ringar. Den ena pratade bra svenska utan brytning (annars hade nog min mor blivit mer på sin vakt trots att hon sa sig komma från socialtjänsten). En vecka senare kom en man (talade dålig svenska) och propsade på att få komma in och visa bilder, men min mor stod på sig och han fick inte komma in. När jag fick höra detta kollade jag med grannarna, personer i medelåldern men där hade han inte ringt på men när jag kontaktade mors vänner, 86 och 90 år, på samma gata så hade han varit där.

Numera vågar vi varken ha rullator eller rullstol utanför dörren, inget som visar att det bor en äldre funktionshindrad person där. Mor vågar inte ha något av värde hemma utan har placerat allt i bankfacket, så nu kan hon inte längre använda några av de smycken hon alltid tidigare använde när hon skulle vara ”fin”. Vi har installerat larm och är ständigt oroliga för att det skall komma någon mer och försöka ta sig in.

Om samhället tog dessa brott på största allvar och bekämpade dem med kraft skulle jag inte vara så förbannad, men nu tycks man nonchalera dem totalt. Så är det inte någon stor fråga i gammelmedia heller och då förvandlas det till en ickefråga direkt.

Våra politiker tycks styras huvudsakligen från de större mediaredaktionerna och visar inget större intresse för oss ”vanliga människor” förutom när vi får veta vilka rasistiska, fördomsfulla, okunniga, latmaskar vi är som inte har bidragit på minsta vis till det här samhällets uppbyggnad. Sedan har man mage att förvänta sig skattevilja, solidaritet och respekt tillbaka! Det är otroligt!

I dagens politiska klimat växer sig känslan att det gäller att se om sitt eget hus och att det gemensamma är ett överspelat kapitel allt starkare.

Det finns också en särskild kategori förtvivlade kommentarer som gör att jag inte lägger av med att skriva om invandringspolitiken (i varje fall inte ännu) trots att det känns helt meningslöst att år efter år attackera etablissemanget. Ett mail som fungerar på det sättet kom häromdagen:

Jag vill bara tacka för dina kloka och insiktsfulla inlägg! De gör mig övertygad om att det inte är jag som håller på att bli tokig tillsammans med ett ”gäng galna rasister”, utan att det faktiskt är verkligheten som är ”lite” tokig.

Det är som om en stor del av samhället drabbats av galenskap eller masspsykos, och jag förstår det helt enkelt inte. Jag är inte mer rasistisk än de flesta andra, och jag har aldrig sett mig som vare sig smartare eller dummare, godare eller ondare än genomsnittet. Jag älskar/älskade Sverige för demokratin, åsiktsfriheten och välfärden, men nu är jag mest rädd att jag ska säga för mycket, bli av med mitt jobb eller förlora mina ”vänner”. Jag vill inte bo någon annanstans. Jag är svensk. Men ibland blir jag så rädd för framtiden och för mina barns framtid att jag gråter.

Jag får också länkar som går åt alla möjliga håll på nätet. De flesta är på ett eller annat sätt menings- eller värdefulla. Samtidigt, det är där jag emellanåt möter det så kallade näthatet. Häromdagen fick jag en länk till en blogg med många kvalificerade inlägg.

Det är skrivkonst på hög nivå. Flera av inläggen är koncentrerade och mättade som buljongtärningar – en formuleringstalang helt överlägsen den man till vardags möter i gammelmedia. Exempelvis kan man i ett alldeles färskt inlägg läsa följande om Margot Wallströms deklaration av Sveriges utrikespolitik i en riksdagsdebatt:

Det är alltid lika intressant när socialistiska förbudsfundamentalister och lagstiftningsextremister använder ord som demokrati, jämlikhet och frihet som vore de verkliga. Alla vet att det enda som är liktydigt och kompatibelt med svensk statssocialism är förbud, tvång, övervakning, åsiktskontroll och hot.

En av de käcka uppdateringar som denna deklaration innehöll var bland annat att utrikespolitiken numera är feministisk. Öh, jaha, det måste väl vara den lilla ynkliga rest av utrikespolitiken som fortfarande ligger under svensk jurisdiktion, enär utrikes angelägenheter och säkerhetspolitik till 99,9% är en EU-angelägenhet. Därav den synnerligen omfångs- och ordrika deklaration som innehöll allt utom utrikespolitik. Den pinsamma deklarationen påminde om en tioårings skoluppsats med drömmar om en rättvis, snäll och fredlig värld.

Den som vill avvisa detta inlägg som högerretorik kan balansera det med följande kommentar på samma blogg:

Neoliberalers livselixir är samhällen som är fulla av motsättningar, folk som kör armbågar i ögat på varandra, går över lik, säljer sin morsas löständer, pratar vinstmaximering och i övrigt ägnar sig åt samhälleliga raseringsarbeten.

Det är dräpande och roligt. Man skulle önska att det lät så här när politiska meningsmotståndare utmanade varandra i riksdagen, men det gör det ju inte. Det här är ett tonläge och en debattkultur som skulle kunna rensa upp i såväl riksdagens som regeringens fraseologi, men …

Ytterligare ett klipp, ett snäpp elakare – antagligen har det i gammelmediajournalisternas ögon passerat anständighetsgränsen och uppfyller kriterierna för det så kallade näthatet. Ämnet som avhandlas är SAP:s avtal om militärt samarbete och omfattande vapenexport till Saudi, något som passar sällsynt illa samman med den humanitära stormaktsambitionen, eller som det heter i Margot Wallströms ovan nämnda tal till riksdagen (av bloggskribenten klassificerat som pompöst dravel): ”Det är regeringens fasta vilja att Sverige, i en orolig tid, ska ta globalt ansvar genom att vara en stark röst i världen.”

Bloggskribenten anser att Löfven är skicklig i att tillämpa socialistisk retorik: ”prata, men säg för fan ingenting!” Om Margot Wallström jämförs med en uppsatsskrivande tioåring, så får Löfven en släng av samma slev när han jämförs med en kissnödig skolpojke som helst vill räcka upp handen och be talmannen om lov att få gå på toaletten, när det kommer besvärande frågor från vänsterpartiets Jonas Sjöstedt:

I går hölls löjliga timmen i riksdagen, eller som det officiellt heter: statsministerns frågestund i riksdagen. Och jodå, han var sannerligen patetisk vår bleke och stammande trainee till statsminister, Stefan Löfven, och särskilt imbecill var han när han ordbajsade i syfte att svara utan att svara.

Det går att tagga upp ytterligare. Det finns ett antal ständigt råförbannade kommentatorer och aktivister. En av dem är Kenneth Sandberg som skickar ut en ström av mail om vad som händer i Sverige. Ett av de senaste handlar om en vansinneskörning i Malmö. Fyra inte fullt samhällslojala unga män med rötter i en annan kultur än den svenska (där fick jag väl till det!) försöker i en bil smita undan polisen, som tar upp en jakt. De kör på två kvinnor, den ena en småbarnsmamma med sin bebis i barnvagn. Skadorna för mamman och bebisen är livshotande. I sitt utskick citerar Kenneth Sandberg i sin helhet ett mail till Malmös politiker från malmöbon Sandor Herold. Han har sett bilder på nätet där en kvinna ligger med vad som ser ut som ett avkapat högerben och bredvid henne ligger en omkullvält barnvagn.

Jag kan inte annat än kalla er för ynkliga kräk!!!!! Efter allt som dom mångkulturella vildarna har ställt till med under årens lopp i vår stad med allt från skjutande, brännande, sprängande, rånande, misshandlande och ihjälkörande mm mm, så vore det väl inte för mycket begärt att ni någon gång kunde presentera ett avståndstagande och fördömande. Eller har det gått så långt i ert sjuka hyllande av allt som är mångkulturellt och osvenskt att ni inte ens bryr er om era egna landsmäns situation och allt vad dom utsätts för, tack vare er politik?

Även om jag inte formulerar mig som Kenneth Sandberg eller Sandor Herold – andra mycket upprörda bloggare att förtiga – så vill jag försvara dem. Ja, de går ofta över gränsen för inte bara en anständig utan också meningsfull dialog, men de gör det därför att de har koll och därför att de är upprörda över vad som händer i och med Sverige. Detta är inte hatets utan förtvivlans och vanmaktens språk. Även om jag håller igen i mitt språkbruk så reser sig också min ragg när jag tar del av den svåruthärdliga kombinationen av överlägsenhet, floskelglädje och kunskapsresistens, som utmärker den svenska makteliten.

Det som är viktigt är inte i första hand att tala vackert utan sakfrågan, den förödande invandringspolitiken. Den som lockas att stänga till öronen och skräpmarkera så kallade hatmail bör minnas att dessa ”näthatare” har det gemensamt att de bryr sig om Sverige, mer än de politiker de riktar sig till. Som det heter på den ovan nämnda bloggen:

De politiska kreaturen spelar taskig amatörteater och önskar de grundläggande fri- och rättigheterna åt helvete. Media försvarar enbart pressfriheten och ser gärna, som vi vet, att yttrandefriheten stryps helt.

Det bästa sättet att få de upprörda nätdebattörerna att lugna ner sig, att bli mindre förtvivlade och mindre aggressiva, är att normalisera invandringspolitiken. Som jag tidigare nämnt är det emellertid inte på det sättet som regeringen vill hantera vad de rubricerar som ett problematiskt näthat. De vill bara få tyst bland medborgarna, förhoppningsvis genom lagstiftning.

Jag tror att det finns ett direkt samband mellan tonläget i den enda fria debatt som finns i Sverige – den som äger rum på nätet – och den förda politiken. De som har makten och tillgång till svenska medier står för en oanständig invandringspolitik. Den upprör medborgare som förstår vad som sker. Kort sagt, det är inte medborgarna det är fel på. Det är politiken.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Enkla frågor

På ”Expo idag” kan man läsa att Thomas Hammarberg utkräver ansvar för det polisregister över romer som DNs Niklas Orrenius skrev spaltkilometrar om vintern 2013. Thomas Hammarberg säger det han brukar säga, nämligen att antiziganismen är djupt rotad i vårt samhälle. Han får stöd av FI:s europaparlamentariker Soraya Post som sitter i samma kommission. Hon säger: ”Antiziganismen handlar om att avhumanisera människor, att ta bort deras mänsklighet”. Vad detta betyder är lite oklart men man behöver inte tvivla på att de båda tycker att det är alldeles väldigt synd om romerna i Sverige.

Polismyndigheten visar än i dag med detta register att det är legitimt att registrera och diskriminera romer. Myndigheten visar också idag en total nonchalans mot kommissionens frågor och uppdrag att granska registret. Konsekvenserna av detta register är att romers misstro mot myndigheten har ökat markant, sa Erland Kaldaras, ledamot i Kommissionen mot antiziganism på presskonferensen.

Erland Kaldaras, tänker jag, det var ju han som krävde att varje rom som fanns med i polisens register skulle ha ett skadestånd på 250.000 kr av svenska staten. Däremot gillar han inte romska tiggare. Så här berättar en granne till honom i en text jag fått per mail:

I somras tog jag kontakt med Erland Kaldaras i en helt annan angelägenhet som här i sammanhanget saknar betydelse. Jag passade då på att fråga honom om vad han tyckte om sina rumänska-bulgariska ”systrar och bröder” och deras tiggeri här i landet. Svaret blev inte vad jag hade förväntat mig. Han tyckte att ”dom kunde ge sig av tillbaka till sina hemländer och att dom bara förstörde för dom här i Sverige boende romer.” Vidare tyckte han att ”svenskarna var dumma i huvudet som gav dom pengar och att dom skulle sluta med detta för detta var enda sättet att bli av med dom.”

Min enkla fråga är varför svenskarna inte skulle vara ”dumma i huvudet” om de gav var och en av polisregisterromerna en kvarts miljon?

Efter att lite förstrött ha tagit del av Expos text går jag vidare till ett mail från en bloggläsare inom rättsväsendet. Han berättar upprört om romer och åldringsrån. Den här gången är det en rättegång i Finland men den kunde lika gärna ha ägt rum i Sverige. Falska telereparatörer har ringt gamla människor och sagt att för 39 kr ska de korrigera deras kanalutbud. Betalningen sker med kort och när kortet kommer fram så antingen försvinner man med kortet eller åker och tömmer kontot på pengar och lämnar igen det. Ett annat sätt som är väl känt i Sverige är “felaktigt utdelad post”. En åldring blir uppringd av någon som uppger att denne fått den gamla personens post och vill komma och lämna den. När alla uppgifter, portkoder med mera lämnats ut kommer ett gäng romer och plockar med sig vad de finner lämpligt. En polis som är specialiserad på den här typen av brott bedömer att hundratusentals kronor dagligen försvinner ut ur Sverige genom dessa personer. Och så kommer det:

Vi var båda eniga om att i Sverige rör det sig om högst tjugotalet personer som känner till det hela och meningen är naturligtvis att detta skall undanhållas våra medborgare.

Den enkla frågan är: varför det?

Därefter läser jag ännu ett mail där skribenten avslutar med en fråga:

En sak har jag tänkt på vad gäller Sverige nu: Det måste vara första gången i världshistorien som majoriteten av ett lands partier är mer intresserade att lösa i landet icke-boendes problem än dess egna invånares. Förstår de (partiledarna) vad de håller på med?

Jag misstänker att de faktiskt gör det.

Ännu en bloggläsare tycker det är konstigt med svenskt flyktingmottagande. Han skriver:

Det måste vara ett helvete att få asyl i Sverige. Ok, man blir försörjd, men får bo i getton med gängkriminalitet. Man har ingen chans egentligen till ordnat liv med jobb och roll i samhället. Dom får genom TV, SR, AB, Expressen och DN veta att 13 procent av Sveriges befolkning hatar dom och vill de mest hemska saker. Alla andra (utom de partianslutna) kommer att motarbeta dom med strukturell rasism, så dom kommer inte ha en chans. Sedan är det kallt, mörkt och djävligt och dessutom försöker de enda som” bryr sig” om dessa, det vill säga PK-eliten, pådyvla dom ett levnadsätt med splittrade familjer, feminism och HBTQ, dagis och fan och hans moster. Om det inte vore för gemenskapen och tryggheten i (exempelvis) moskén så hade man nog undrat om det inte hade varit bättre att stanna hemma.

Mot denna bakgrund undrar han varför svenska politiker är så stolta över Sveriges flyktingmottagande. Det är en bra fråga, som han knappast kommer att få något svar på. Här är några till:

Om feminister sätter kvinnors intressen främst, varför säger de aldrig något kritiskt om islams kvinnosyn?
Varför bryr sig överheten inte om vilka som genomför de stöldraider som drabbar svensk lands- och glesbygd?
Om miljöpartiet ska fixa en bättre miljö varför förespråkar de fri invandring?
Varför ska människor som inte är svenskar och inte känner sig som svenskar ändå kallas svenskar?
Varför ska romska barn som inte får stanna i Sverige längre än tre månader gå i svensk skola?
Varför ska ensamma svenska pensionärer inte som en självklarhet få svenskspråkig hjälp under de sista skröpliga åren?
Varför får man inte koppla samman dåliga skolresultat med invandring?
Varför får man inte tycka illa om islam?
Varför sitter så många invandrare i fängelse?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Inlärd dumhet

Några av dem som mailat kommentarer till mitt föregående blogginlägg om det obönhörliga förnuftet tycker att jag har felaktiga förväntningar/förhoppningar på mina medmänniskor. Så här skriver en bloggläsare:

En stor del av oss är

– osmarta/ointelligenta

– naiva

– ointresserade

– eller en kombination av dessa …

Det är ju dessa som är lättpåverkade och fortfarande litar på det som sägs i Gammelmedia.

Om man förstår att dumhet är en normalitet, så behöver man inte bry sig. Man kan läsa tidningarna och, utan att låta sig provoceras, inse att det som pågår är den sedvanliga och reguljära dumheten. Hittar man en och annan gång något klokt, så är det bara en statistiskt sett ”normal” avvikelse. Som en bloggläsande filosofiprofessor kommenterar:

Personligen har jag svårt att förstå varför du känner samhörighet med det slaget av människor och institutioner som dominerar Sverige eller att du reagerar så starkt på deras dumhet. 87 % av folket röstar på dem och de andra 13 % har andra slags anfäktelser. Kan du verkligen läsa en enda svensk tidning eller läsa en debattartikel, skriven av en makthavare, och känna ”Det är mitt land som de skriver om?” Eller kan du se framsidan av Expressen eller Aftonbladet med sportnyheter och TV-idoler och känna ”Detta är min kultur och mitt folk?”

Han konstaterar att Sverige, som under några decennier styrdes av en alldeles utmärkt reformbyråkrati, inte bara återvände till den sedvanliga dumheten utan vi fick till och med ännu dummare makthavare än andra länder. Vi fick ideologituggande floskelmaskiner. Han skriver:

Jag tror att det vände med den romantik som blommade upp runt -68 och som exploaterades av Palme. Efter honom har det funnits en mängd politiker som kört sentimentalistiska slogans, en del cyniskt, andra med egen inre övertygelse.

Här passar det att inflika en kommentar från en bloggläsande socialdemokrat som inte heller kan förstå det som hänt:

Var på ett möte häromdagen för s-pensionärer. En riksdagskvinna informerade. Jag tog upp varför partiet inte har mer än 30 %. Pekade på invandringsfrågan – men nej det spelade ingen roll. Men erkände att 400.000 – 500.000 till 2020 blir ”jättesvårt”, men man skulle lyckas ändå !?!

Övriga 20 på mötet satt tysta, få vågar utmana, men lyssnade intresserat på vår ”debatt”. Riksdagskvinnan blev i alla fall pressad och högröd i ansiktet. Det märkliga är att de inte kan några fakta om invandringen, och hon sitter ändå ganska högt upp.

Ekonomidocenten Jan Tullberg är inne på samma fråga och prövar följande förklaring i en text med rubriken ”Politiker med noll koll”:

En naturlig fråga är om dessa partiföreträdare är så genuint dumma och okunniga som deras kommentarer ger skäl att tro. Min misstanke är att det är medveten dumhet. Ett klokt och genomtänkt resonemang kan ses som nära det smarta och det sluga, medan dumheten har en air av ärlighet över sig. Vill man visa sin inställning och sina värderingar kan det tokiga vara instrumentellt användbart.

Ett helt bristfälligt resonemang kan tolkas som att personen har hjärtat på rätt ställe, även om hjärnan inte hängde med. Dessa sällsynt dumma kommentarer hånas på nätet, men accepteras i Sveriges offentliga media. Partiledarna har inte pressats till att pudla eller förtydliga. Så länge den intellektuella nivån i den svenska debatten är så låg och ensidig lär vi drabbas av fler sådana här ”huvudet under armen”-inlägg.

Jag känner varmt för den förklaringen, eftersom den säger att de dumma bara är smarta på ett sätt som vi, som resonerar mindre kringelikrokigt, inte riktigt greppat. Det Jan Tullberg säger är att de inte är så dumma som de verkar. Men tänk om det rakare och samtidigt mer skrämmande svaret är: jo, de är precis så dumma som de verkar!

I sådana fall måste man fråga vilken orsaken är. Är de genuint korkade, typ IQ fiskmås, eller handlar det om inlärd dumhet?

En äldre generation av makthavare och kulturpersoner hade sina rötter i det vetenskapliga förnuft som praktiserades och lärdes ut på svenska högskolor. I dag har detta förnuft tappat sin ledande position inom samhällsvetenskap och humaniora. Den postmodernism som sitter i högsätet har ingen markkontakt och därmed förlorar också den svenska statsbyråkratin källan till sitt förnuft. De behärskar inte längre det jordnära tänkandets tekniker.

Jag satsar på denna senare förklaring, därför att den åtminstone någorlunda svarar på frågan varför så många lågutbildade svenskar förstår vad som händer med Sverige medan de högutbildade alltmer antar rollen av en försvarskultur. Garden är mycket hög. Gud nåde den betydande medlem av kultur- och makteliten som börjar ställa besvärliga frågor. För Marcus Birro räckte det med att svara på frågor från personer som man absolut inte får tala med samt luncha med några sverigedemokrater för att han inte bara skulle få löpa gatlopp i media utan också på Facebook bli uppläxad av sin egen fru:

Jonna Vanhatalo: Som offentlig person får man tänka efter ett varv extra. Det är tråkigt månhända men så är det. Och med allt som hänt borde konsekvenstänkandet kickat in nu. Du har redan fått sparken från en tidning för att du deltagit i en rasistisk pod och att då som motdrag efter att du fått jobb på en annan gå och luncha med toppar ur ett rasistiskt parti kanske inte är att föredra. Faktiskt. Oavsett vad du eller flera andra här tycker om saken.

Marcus Birro: Mest sorgligt att läsa sin egen hustru markera mot mig, tack.

Jonna Vanhatalo: Marcus, jag markerar inte, bara säger vad och hur jag tror det är. Du måste tänka efter före. Sorry att jag skriver här men du lyssnar inte annars.

Observera särskilt hustruns konstaterande ”men så är det”. För henne är det självklart att ifrågasättandet av normaliteten är liktydigt med rasism. Jonna Vanhatalo refererar till en normalitet (läs: normal dumhet) som absolut inte får granskas förutsättningslöst. Därmed ställer hon Marcus Birro inför ett svårt val: ska han fortsätta att leva med en kvinna som så tydligt demonstrerar sin enfald?  Och ännu svårare: han ska inte bara acceptera att hans hustru är enfaldig utan också att hon är övertygad om att hon bättre än han förstår vad som händer med Sverige? Hon är dessutom så benhård och okänslig i sin övertygelse att hon inte drar sig för att läxa upp sin man offentligt.

Men som sagt, det handlar ju inte enbart om en eller annan person utan om hela makteliten och en förkrossande majoritet av Sveriges befolkning. Hur ska man förhålla sig till en så kompakt dumhet? Filosofiprofessorns lösning är att istället för att stanna kvar i den mer eller mindre imaginära gemenskapen, så kliver man av:

Detta med att tillhöra en gemenskap har åtminstone för mig en kontraktsaspekt. Om motsidan sjunker moraliskt och intellektuellt, så stiger jag av gemenskapen i så många avseenden som jag kan välja, även om jag måste förbli svensk medborgare, skattebetalare m.m. Det är faktiskt befriande för samvetet att inte ha varit den part som förverkade det gemensamma förtroendet och den ömsesidiga respekten. /…/ Det som händer i Sverige är visserligen beklagligt, men det är inte ”mitt” folk som drabbas och de har ju själva valt sina företrädare och framtid. Visserligen kanske valet inte skett med särskilt mycket insikt – som du nyligen påpekat. Men insikten stod dem till buds och de valde att blunda för den.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det obönhörliga förnuftet

För många år sedan sprang vår hund bort när vi skulle lämna den på ett hundpensionat på Öland. Det var i januari, blåste och var tio grader kallt. Trots att vi var många som letade hittade vi inte jycken. Pensionatets ägarinna och några till föreslog att vi skulle betala ett öländskt medium ett par tusen kronor. Då skulle vi få veta var hunden befann sig. Jag och min fru tittade på varandra. Inte en chans. Det var inte pengarna det handlade om utan något med att träda över förnuftets gräns. Anledningen till att vi ändå tvekade lite var att det kändes förolämpande mot dem som letat och nu föreslog att vi skulle kontakta mediet. Men det var omöjligt. Förnuftet satte obönhörligen tummen ner. (Efter en vecka sökte sig hunden själv tillbaka till hundpensionatet).

Så har det för min del alltid varit, jag har aldrig överlåtit bedömningarna till andra, vare sig personer eller makter. Inte heller kollektivet får råda över mitt tänkande. Att många tycker samma sak är ingen garanti för att det är rätt. Förmodligen har denna tro på att det bara är förnuftet som gäller stärkts genom min forskarutbildning. Om till exempel självaste statsministern försäkrar mig och alla andra medborgare att invandringen är lönsam (det skulle han väl ändå inte göra?) så tror jag honom inte, därför att jag vet annat om lönsamhet som inte stämmer med hans påstående. Det spelar ingen roll att han är statsminister. Vem han än hade varit så hade jag inte trott honom. För att jag ska ändra min uppfattning behövs bevis, dvs. en lång argumentationskedja där varje steg tål hård kritik. Argumentationen måste också handla om den invandring som sker till Sverige i dag. Det duger inte med ett historiskt perspektiv (Dick Harrison). Det duger inte med att tala om hur bra det varit för Nordamerika (Fores) eller kanske för Europa sett över tid och generellt, som OECD gör.

Men, om det är sant att invandringen är lönsam så går det att få mig att ändra uppfattning. Jag viker mig inför sakargument, till skillnad från alla dem som, trots att de så uppenbart har fel, återkommer med illa underbyggda påståenden om lönsamhet.

Förnuftet fungerar också på ett sätt som många inte skulle acceptera. Om jag fick en text i mina händer med uppmaningen att läsa den och jag samtidigt fick veta att den hade Hitler skrivit, så hade jag säkert läst den extra kritiskt men om det var en bra text, så var det en bra text. Om mitt förnuft säger mig att det är klokt så förhåller det sig så, trots att det är Hitlers ord. Det gör mig kanske till en förnuftsfundamentalist, men inte till nazist, lika lite som ”mera” nazistisk.

Detta betyder också att när jag har fel i en eller annan fråga, vilket jag givetvis har i samma utsträckning som de flesta andra, så beror det inte på att jag tror något särskilt utan på att jag har bristande kunskaper.

Man kan testa hur man själv fungerar i detta avseende genom att ha koll på vilka uppfattningar andra har och som är provocerande. Jag blir nästan aldrig provocerad av dem som har andra uppfattningar om svensk invandringspolitik än jag har. Det vanligaste är att jag blir tyst. Till en del, men bara till en del, förklaras det av att om man hugger på allt har man snart inga vänner kvar. Jag kan bli föraktfull eller kanske besviken men inte provocerad. Provocerad är ganska nära men ändå inte riktigt samma sak som att bli förbannad. Jag blir inte provocerad av maktpersoner som ljuger, därför att de hotar inte min egen uppfattning. Däremot blir jag förbannad. Jag vet att maktens lögner skadar samhället.

Det finns människor som överhuvudtaget inte bryr sig om maktens lögner. De vänder dem ryggen och lever sina liv som om det inte fanns någon koppling mellan deras liv och makten. För mig är dessa människor inte riktigt vuxna. De är som barn, dvs. oansvariga. De förstår inte sambandet mellan det privilegierade liv som är förunnat de flesta svenska medborgare och hur makten fungerar. De är också oansvariga och ”ovuxna” i den meningen att de inte bryr sig om vilket samhälle de fått som ett slags gåva från tidigare generationer. De bryr sig därför heller inte om vilket arv de lämnar till nästa generation. Frågan är om de ens förstår att de har ett samhällsansvar inför sina barn. Ludvig XV förstod det inte när han yttrade de berömda orden ”Efter mig syndafloden”. Hans son Ludvig XVI blev avrättad under franska revolutionen.

För att ta den svenska versionen bryr sig dessa ”ovuxna” inte om att bevisen tornar upp sig för att de till sina barn lämnar ett samhälle med höga skatter, hög arbetslöshet, sviktande välfärd, hög kriminalitet, många utanförskapssamhällen, dåliga skolor, konflikter mellan olika befolkningsskikt och bristande tillit mellan medborgarna.

Ytterst är skulden för det frånvarande samhällsansvaret delad mellan föräldrar och skola. Men det är också så att skolan bör ta ansvar för sådant som ungarna inte självklart får via sina föräldrar. Precis som man får lära sig att läsa, skriva och räkna i skolan borde man där få lära sig att alla som lever i Sverige har ett förvaltningsansvar för det samhälle vi lever i (brukar dömas ut med rubriceringar som patriotism och nationalism). Finns inte samhällsengagemanget utan enbart den privata välfärden (i en kuriös symbios med gränslös empati), så finns snart heller inte det välfärdssamhälle vi ännu så länge har förmånen att få leva i. Detta säger mig mitt förnuft och den som vill övertyga mig om att det inte förhåller sig så har en lång och hård mental uppförsbacke.

Om man sätter förnuftet i första rummet, så kan man inte tro på någon religion. Bibeln är en samling fantasier, likaså koranen. Jesus och Muhammed förtjänar ingen som helst tilltro, åtminstone inte när deras påståenden kolliderar med förnuftet. Det betyder emellertid inte att ett religiöst förhållningssätt enkelt kan avfärdas. Religioner är inte enbart sagosamlingar utan de tar också vid där förnuftet tiger. Det finns en mängd frågor som förnuftet inte ens vill formulera. Det betyder naturligtvis inte att religionen har svaren, men det betyder att religionen fångar in det specifikt mänskliga, nämligen att vår egen existens är en gåta. Förnuftet kan inte besvara frågor kring människans vara, men likväl finns inte bara vi utan också de frågor som vi ställer kring just detta att vi finns (och att vi så småningom inte finns).

Jag ska inte gå långt in i detta, utan tar upp religionen därför att det finns också troende människor när det gäller invandringspolitiken. De tror på dogmer som inte har religiös karaktär. Dessa tar inte upp frågor om människans existens utan enbart om moral och etik. Dessa troende ersätter det obönhörliga förnuftet med försäkrande fraser och dogmer. Det är ett nederlag när tro får ersätta vetande inom områden där förnuftet klarar att leverera svaren.

Många av oss som genomskådat invandringspolitiken – dock utan att förstå den därför att förnuftet sätter hinder i vägen – möter människor som blir provocerade av våra uppfattningar. Det är exempelvis därför som de etiketterar oss som rasister, trots att våra ställningstaganden inte alls har något med rasism att göra. Och när vi har förnuftig kritik gentemot islam kallas vi för islamofober.

Vi blir inte alls förstådda när vi säger att det handlar om samhällsansvar. Det är som om vi som vuxna försöker övertyga barn om något som de inte vill veta något om. De kan inte vinna en debatt gentemot oss, men de blir provocerade, vilket visas av att de tar till invektiv och slår oss i huvudet med sina åsikter.

Ett exempel är en videosnutt som en bloggläsare skickade mig. Det är två Sverigedemokrater som i smyg spelade in ett samtal de hade med en ganska ung och mycket vänsterorienterad man. Han hävdar att de är rasister därför att de gör skillnad på folk. Man ska inte dela upp världen i vi och dom utan att alla har lika värde. De frågar honom då hur han skulle göra om det var någon människa någon annanstans i världen som behövde en njure samtidigt som hans mamma behövde en. Skulle han då inte hellre välja att donera en njure till sin mamma än till vem som helst? Antagligen inser han att hans argumentering blir rätt ihålig men det vill han absolut inte erkänna. Hans vänsteridentitet måste vara stålhård mot dessa för honom vidriga sverigedemokrater. Hans röst blir mer och mer inte bara upphetsad utan också ansträngd, argumenten absurda och han övergår till slut till hotelser.

Först kommer jag att ge dig en djävla smäll på käften! Och sen pissar jag på dig! Ja … och sen!

Då ingriper ett par poliser och tycker han ska lugna ner sig. Han säger till poliserna att ”dom är Sverigedemokrater” och verkar med det mena att det är helt ok att uppföra sig som han gör. En av poliserna svarar: ”Dom är ett politiskt parti och dom har rätt att vara här”.

Den som har förnuftet på sin sida behöver inte höja rösten, inte bli särskilt provocerad och det blir heller inte de båda sverigedemokraterna. De verkar tycka det är rätt kul att vinna diskussionen med en sådan dumskalle, trots att han, när argumenten tryter, börjar hota dem.

Dessvärre är det här jag, med min förnuftsdyrkan, bildlikt talat, dammar rätt in i bergväggen. En tumregel inom kvalitativ samhällsvetenskap säger att när man förstår att man under samma betingelser skulle kunna handla på samma sätt som de människor man studerar gör, då har man begripit. Den fråga jag skulle vilja ha besvarad är varför inte bara våra makthavare och journalister utan också en majoritet av befolkningen agerar som om invandringen handlade om en religion och därför bör styras av dogmer. Jag kan säkert leverera ett tiotal förklaringar och ändå begriper jag det inte. Mitt förnuft räcker inte till. Allra längst där inne blir jag nog trots allt provocerad. Jag mumlar tyst för mig själv: Djävla idioter!

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gunilla von Hall

En bloggläsare låter mig ta del av en mailväxling han har haft med Svenska Dagbladet-journalisten Gunilla von Hall. Den utlöstes av en nyhetsartikel där hon skrev om att FN:s råd för mänskliga rättigheter för andra gången skulle göra en granskning av hur Sverige följer FN-konventionen för mänskliga rättigheter:

”Det är oroande med alltfler rapporter om hatbrott mot minoriteter som muslimer, afrosvenskar, romer och judar i Sverige, särskilt från högerextremistiska politiker. Det omfattar även fysiska attacker och attacker mot deras religiösa platser. Bekymrande är också ökningen av hatbrott i medierna och på internet”, enligt FN.

FN-rapporten konstaterar att rasistiska partier ökat sin aktivitet i Sverige. Det finns politiska partier som förespråkar en striktare asyl – och invandringspolitik, och ”diskriminerande uttalanden i den politiska debatten är inte ovanliga”. Man är kritisk till att hatbrott ökar medan utredningar och åtal mot hatbrott minskar.

Bloggläsaren retar sig på att Gunilla von Hall inte tydligt redogör för att underlaget för kritiken inte kommer från FN utan från Svenska FN-förbundet, som inte är något FN-organ. Han skriver:

Om SvD är okunniga om detta, går inte att veta, det kanske vi får reda på så småningom, men att SvT läser en artikel i Svenska Dagbladet och bara slår upp den i Rapport och på Text-TV utan att reflektera är häpnadsväckande. Bland det grövsta i vilseledningsväg jag har sett på länge. Trovärdigheten har fått sig en allvarlig knäck till och är numera så gott som förbrukad. Ringde det inga varningsklockor alls?

Han mailar till Gunilla von Hall och får följande svar:

Rapporten är från FN, inte från Svenska FN-förbundet. Detta står tydligt i artikeln: ”Inför förhöret lägger FNs kontor för mänskliga rättigheter fram en sammanställning av läget från olika FN-kommittéer.” Du kan själv gå in och läsa FN-rapporten som vi hänvisar till på vår hemsida. Svenska FN-förbundet och många andra frivilligorganisationer har bidragit med uppgifter som tagits upp av vissa av kommittéerna sedan 2010.

Detta är både rätt och fel, eftersom FNs råd för mänskliga rättigheter för Sveriges del uteslutande utgår från Svenska FN-förbundets kritik. Bloggaren kommenterar, samtidigt som han konstaterar att i FN-rådet för mänskliga rättigheter sitter en hel del ”äkta skurkstater”: ”Jag tycker i alla fall att hon har skruvat till det rätt ordentligt. Får man så mycket, konkret kritik direkt från FN som hon påstår, så är man ju inte mycket bättre än en skurkstat.”

När jag läser denna mailväxling erinrar jag mig en text jag skrev i augusti 2013. Den bar rubriken ”Undermålig journalistik” och om jag minns rätt så skickade jag den dels till Svenska Dagbladet som refuserade den utan kommentar och till Gunilla von Hall, som aldrig svarade. Gunilla von Hall hade under rubriken ”Apartheid har nått alplandet” skrivit om hur asylsökande behandlas i Schweiz. Så här lyder min artikel, in extenso:

Jag funderar en del över den ”upplysta” svenska kulturelitens oförmåga att skilja mellan ett lands invånare, dvs. de som har sina samhälleliga rättigheter bekräftade genom medborgarskap, och resten av världens befolkning. Nedanstående krönika avhandlar ett ämne som vi mött i svenska och säkert många andra europeiska tidningar under den senaste veckan. Den utgör ett typexempel på hur medlemmarna av den svenska kultureliten tänker och skriver. Den som läser den noga ser säkert samma saker som jag ser. Eller? Först Gunilla von Halls artikel, därefter mina kommentarer.

Asylsökande ska hållas borta från offentliga simbassänger och lekplatser, portas från bibliotek och bannlysas från skolgårdar. De kan utgöra en fara för andra, uppträda hotfullt mot unga flickor eller sälja droger. Om inte annat muckar de säkert gräl med lokalbefolkningen.

Håller du med? Då har du något gemensamt med myndigheterna i schweiziska Bremgarten.

De införde häromdagen dessa drakoniska regler för asylsökande som flyttat in i stadens nyöppnade flyktingförläggning. I ett detaljerat dokument listas ett 30-tal ”känsliga zoner” där asylsökande inte får vistas utan särskilda tillstånd. Det gäller bland annat skolgårdar, idrottshallar, lekplatser, stadens offentliga simbassäng och kasinot. Och förvånande nog: asylsökande får inte sätta sin fot i kyrkan eller på äldreboendet i den lilla staden 20 kilometer utanför Zürich.

De asylsökande från Eritrea, Sudan, Sri Lanka och Tibet som hittills kommit till förläggningen känner sig knappast särskilt välkomna. Halva staden är ju tabubelagd för dem. Nåde de asylsökande barn som vågar närma sig en gunga på en lekplats eller kasta längtande blickar mot en skolgård. För att inte tala om de flyktingar som vill besöka biblioteket eller be en bön i kyrkan. Håll er borta, stanna inne på förläggningen, spela kort eller gör vad helst bara ni inte visar er bland vanliga hederliga medborgare. Det är budskapet.

Myndigheterna slingrar sig med att man är orolig för konflikter med lokalbefolkningen, och att vissa asylsökande är potentiella kriminella. Därför behövs dessa regler. Men bakom argumenten finns en växande främlingsfientlighet, lika närvarande i Schweiz som i Sverige och andra europeiska länder. Den beror i sin tur mycket på asyltrycket som hör till Europas största. Schweiz har en asylsökande per 332 invånare, betydligt högre än Europagenomsnittet på en asylsökande per 625 invånare. Just nu söker 48000 människor asyl i alplandet.

Oron kring asyltrycket må vara en begriplig förklaring till att man vidtar åtgärder som i Bremgarten. Men det är ingen ursäkt. Stadens aparta regler är intoleranta, omänskliga och kan klassas som rasism. Dessutom för de tankarna till Europas mörka förflutna där judar förbjöds besöka restauranger, sitta på parkbänkar och åka buss. Obehagligt.

Hur tänkte man egentligen i kommunhuset i Bremgarten? Dessa människor berövas sin rörelsefrihet utan att ha begått något brott, och utmålas som skurkar och banditer bara för att de har sökt politisk asyl. Många är kvinnor och barn som flytt brinnande krig, våldsamma konflikter och förföljelse med hopp om att hitta en trygg fristad. I stället har de hamnat rakt i armarna på ett skamligt apartheidsystem i hjärtat av Europa.

Medan Gunilla von Hall är intresserad av hur man tänkte i kommunhuset i Bremgarten, så är jag intresserad av hur hon själv tänker. Kritiken är utformad som tolv frågor och citat, med svar och kommentarer.

Säger Gunilla von Hall något nytt eller fördjupat med tanke på att de flesta som tar del av mediaflödet redan känner till Bremgartens restriktioner för asylsökande?

Svar: Nej, hon befinner sig mitt i flocken. Restriktionerna är så väl kända att om man slår i Wikipedia på Bremgarten, så får man veta ungefär samma sak som det Gunilla von Hall rapporterar.
 
Har Gunilla von Hall gjort någon egen research?

Svar: Har hon gjort det, så syns det inte i hennes artikel. Gunilla von Hall bor i Geneve och har nästan tre timmars bilresa framför sig om hon ska besöka Bremgarten, som ligger 260 km från Geneve.
 
Innebär hennes uppfattning något som helst risktagande?

Svar: Om Gunilla von Hall hade ansett att det var rimligt med restriktioner för asylsökande så hade det givetvis utgjort ett medialt risktagande. Då hade hon behövt motivera sig och kanske hon också hade fått en uppläxning från Svenska Dagbladets ledning.
 
Kostar denna krönika något för Gunilla von Hall?

Svar: Nej inget alls. Diskuterar vi pengar så gäller det motsatta. Det är för henne betalt arbete att förse en ledande svensk morgontidning med den här typen av texter.
 
Är rubriksättningen rimlig? Är detta verkligen en form av apartheid?

Svar: Det här är ett allvarligt sakfel som visar att Gunilla von Hall (eller rubriksättaren) inte förstår att apartheid är en åtskillnadspolitik som delar upp ett lands invånare i första och andra klassens medborgare. Det är inte apartheid att skilja mellan invånarna och utlänningar.
 
Gunilla von Hall skriver om ”drakoniska regler”.

Kommentar: Drakoniska regler vet jag inte vad det är. Antagligen syftar Gunilla von Hall på den grekiske lagstiftaren Drakon. Hans lagar, från Athén ungefär 600 år före Kristus, utmärks av att vara extremt stränga. Mindre förseelser ledde ofta till dödsstraff. Att kalla ett förbud för asylsökande att exempelvis besöka en kyrka för drakoniskt är orimligt överdrivet. Men antagligen vet inte Gunilla von Hall riktigt vad ”drakonisk” betyder. Det är bara ett ord som låter bra i sammanhanget.
 
Gunilla von Hall skriver: ”Dessutom för de tankarna till Europas mörka förflutna där judar förbjöds besöka restauranger, sitta på parkbänkar och åka buss. Obehagligt.”

Kommentar: Ja, judar var diskriminerade men exemplet är så allmänt att det lika gärna och kanske snarare för tankarna till svarta och apartheid i USA. Det lilla tillägget ”Obehagligt” sitter som hand i handske. Det är regel bland svenska journalister att man väver samman sakupplysningar med åsikter och att åsikterna kanske är den allra starkaste motiveringen till att man skriver. Exemplen flödar. Flyttar vi oss från Dagens SvD till den andra av Stockholms morgontidningar, Dagens Nyheter, så kan man på dagens DN Debatt ta del av hur en för mig obekant skribent läxar upp USA för att de inte i tillräcklig utsträckning använder sig av fotboja som straff inom kriminalvården. Några timmar senare lyssnar jag på Ekot i radion om allvarliga oroligheter i Egypten. En svensktalande egyptier berättar, sakligt och detaljerat men utan att särskilt visa sin egen upprördhet. Det är en exemplarisk rapport. Reportern avbryter honom med frågan: ”vad tycker du om händelserna?” Så här pågår det dag ut och i dag in i svensk journalistik. Jag misstänker att om Gunilla von Hall läser den här kritiken så blir en av de första frågorna hon vill ställa till mig: ”Nå, vad tycker du då?”
 
Gunilla von Hall skriver: ”De asylsökande från Eritrea, Sudan, Sri Lanka och Tibet som hittills kommit till förläggningen känner sig knappast särskilt välkomna. Halva staden är ju tabubelagd för dem.”

Kommentar: Varför skulle Bremgarten välkomna dessa asylsökande? De är inte turister och som sagt inte schweiziska medborgare. De kommer heller inte till Bremgarten därför att staden och dess invånare vill att de ska göra det. Asylinvandringen till Europa är ett politiskt problem av första rangen och inte ens Sverige, som ändå förmodligen är världsledande när det gäller generös behandling av asylsökande, är särskilt välkomnande. Jag rekommenderar Gunilla von Hall att besöka en svensk flyktingförläggning. Där kan folk bli fast i åratal om det vill sig illa, och det vill det sig inte så sällan. Även om ingen svensk kommun ens skulle drömma om att utfärda restriktioner av det slag som Bremgarten gjort, så råder i praktiken en stenhård segregation. Eller, åk till Finland, där de unga asylsökande, som i svenska media regelmässigt kallas för barn, blir inlåsta i väntan på besked.
 
Gunilla von Hall skriver att asyltrycket i Schweiz tillhör Europas hårdaste och tillägger: ”Schweiz har en asylsökande per 332 invånare, betydligt högre än Europagenomsnittet på en asylsökande per 625 invånare. Just nu söker 48.000 människor asyl i alplandet.”

Kommentar: Plötsligt en sakupplysning där det finns alla skäl i världen utveckla temat att asyl är djupt problematiskt och att det inte är särskilt överraskande att det utlöser en del illa övertänkta politiska beslut. Här döljer sig ett riktigt och viktigt ämne för en journalist som vill göra research och berätta något för en svensk publik om en schweizisk verklighet. Men det förstår inte Gunilla von Hall. För henne är det viktigast att vara snäll och tycka någonting bra. Det är överordnat alla andra frågor.
 
Gunilla von Hall skriver: ” Många är kvinnor och barn som flytt brinnande krig, våldsamma konflikter och förföljelse med hopp om att hitta en trygg fristad.”

Kommentar: Jag betvivlar starkt att Gunilla von Hall vet något om dem som söker asyl, deras bakgrund, deras uppdelning i åldrar och kön, liksom hur de kommit dit. Hon repeterar bara en sliten medieklyscha. Det är klart att det slags asylsökande som hon nämner också finns, men det typiska är att det handlar om människor som har tillräckligt välordnade förhållanden för att ekonomiskt klara att köpa en flyktingsmugglares tjänster. Majoriteten av de asylsökande är det mest rättvisande att beskriva som ekonomiska migranter.
 
Gunnilla von Hall skriver: ”Stadens aparta regler är intoleranta, omänskliga och kan klassas som rasism.”

Kommentar: Nej, detta är inte rasism. I likhet med andra medlemmar av den svenska kultureliten vet inte Gunilla von Hall vad rasism är för något. Begreppet har blivit en stämpel man kan sätta på allt möjligt som man ogillar. De schweiziska restriktionerna handlar inte om hudfärg och heller inte om att de som söker asyl tillhör raser som schweiziska myndigheter definierar som underlägsna. Restriktionerna handlar om att ansvariga myndigheter inte alls vet vilka de asylsökande är, innan deras ansökningar behandlats (om ens då). Det kan handla om allt från behjärtansvärda flyktingärenden över drogförsäljare till tungt kriminella som flyr undan upptäckt och straff. Det finns därför inga länder står med öppna armar och säger välkomna! Inte ens Sverige, hur hett än svenska journalister önskar det.

Den dag den svenska journalistkåren upptäcker att de tappat kontakten med verkliga samhällsproblem och förlorat fotfästet i vanliga människors vardag, finns förutsättningarna för en journalistik värd namnet. Frågan är om den dagen någonsin kommer i Sverige. Gunilla von Hall är en typisk medlem av den svenska journalistkåren, det vill säga en skribent som inte förstår att hon gör ett undermåligt jobb. Anledningen? Att hon aldrig någonsin behöver riskera att från andra journalister bli utsatt för en granskning som ovanstående.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om en lokal SD-ordförandes tragiska frånfälle

För några dagar sedan fick jag ett samtal från en trovärdig källa i Båstad som berättade att den tidigare lokala SD-ordföranden Mattias Philipson just hade skjutit sig. Den utlösande faktorn ska vara att Bert Karlssons asylboende med 500 platser gränsar till hans egen tomt.

Jag har nu pratat med en närstående till Mattias Philipson.

Denne person berättar följande:

Det har varit en lång kedja av händelser som avlöst varandra som bidrog till att Mattias Philipson tog sitt liv. Han började må dåligt i somras när Expressen / Resarchgruppen stämplade honom som rasist och vissa sajter följde efter. Han hade i sin ungdom haft kontakter inom vit-makt rörelsen, men lämnat det bakom sig för 20 år sedan.

Som näring drev han i sitt hem en aktivitetsgård med verksamhet för olika grupper kallad ”Gårdskampen” i den lilla orten Eskilstorp med 50 invånare, fem kilometer utanför Båstad. Detta levebröd försvann i stort när det blev klart att herrgården som gränsade till hans tomt skulle bli asylmottagning. Han ville också hyra ut odlingslotter på sin mark och bygga småskaliga bostäder där, men ingenting fungerade efter att han exponerats i media. Dessutom drabbades han av inbrott, varav ett i december tog honom särskilt hårt.

Mattias Philipson hade tidigare varit ordförande för SD i Båstad, men efter skriverierna blev han istället kassör och partiet blev utan lokal ordförande. Den 28 januari 2015 avsade han sig alla politiska uppdrag i samband med att det blev klart med asylboendet. Han ville istället försöka vända på steken och få ett kontrakt med Migrationsverket och/eller Bert Karlsson för att sysselsätta de asylsökande. Men ingen var intresserad.

- Han var ingen rasist, men upplevde att han var hatad. Han fick inte vara ifred. Han var jagad, säger hans vän

Mattias Philipson lämnar en liten dotter efter sig.

Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om de goda vore goda på riktigt, då skulle de

Bry sig både om äkta flyktingar och Sveriges invånare. Ett kontrollerat urval av ”legitimerade” flyktingar med klarlagd identitet skulle beviljas asyl. Det skulle vara så många som Sverige klarade av, vilket betyder att utbildning, vård, arbete och bostäder skulle vara någorlunda säkrat åt dem, utan att svenska medborgares egen välfärd hotades. Bedömningarna skulle överlåtas till forskare och specialister, inte göras av politiker – även om det givetvis är politikerna som har det yttersta ansvaret och tar besluten.

Sluta skönmåla, mörklägga och ljuga för Sveriges invånare, om exempelvis volymer, asylbedrägerier, våldskriminalitet, organiserad brottslighet och flyktinginvandringens kostnader.



Styra och reglera invandringen så att framtida konflikter dels mellan svenskar och invandrare, dels mellan olika invandringsgrupper minimeras.



Redan vid gränsen avvisa dem som inte på ett tillfredsställande sätt kan styrka sin identitet.


Utöka systemet med tidsbegränsade uppehållstillstånd.


Kunna ta och ignorera en hel del kritik från journalistkåren i vetskap om att det politiska uppdraget inte är att behaga journalisterna utan att vidmakthålla och bygga ett bra fungerande samhälle.


Differentiera sin kunskap om olika invandrarkategorier – främst nationaliteter, etnicitet och religion. Hålla koll på hur det går för dem i Sverige när det gäller integration, arbete och kriminalitet. Anpassa asylmottagningen efter dessa kunskaper.


Införa fungerande system för arbetsinvandring. Dessa ska framför allt inte resultera i att arbetslösa svenska invånare – i synnerhet ungdomar – får ännu svårare att hitta ett jobb. Arbetsinvandring är inte biståndsverksamhet utan skall styras av den svenska arbetsmarknadens behov.


Införa ett system med arbetsplatskontrollanter.


Dra en fungerande åldersgräns för så kallade ensamkommande flyktingbarn i vetskap om att dessa nästan aldrig är flyktingar utan ungdomar som av sina familjer skickats iväg till Europa och chansen till ett bättre liv.


Inte med skattemedel eller på annat sätt finansiera ideologiproducenter och aktivister som exempelvis Expo.


Skrota alla värdegrundssystem och vara uppmärksam på och motverka organisationer och aktiviteter som hotar eller begränsar yttrandefriheten.


Sanera utbildningssystemen, i synnerhet universiteten där slagsidan mot ideologiproduktion inom samhällsvetenskap och humaniora är djupt problematisk.


Lägga ner journalisthögskolorna och med internationell hjälp bygga upp nya och mer professionella journalistutbildningar.


Ge seriösa och trovärdiga förklaringar motiveringar och redovisningar till Sveriges invånare om invandringspolitikens kostnader, volymer och prioriteringar.


Införa regelverk som motverkar uppkomsten av så kallade utanförskapsområden.


Inte mobba, demonisera och beskriva sina politiska motståndare som rasister etc.


Lyssna till kritik och prestigelöst förbättra urvals- och mottagningssystemet.


Förutsättningslöst optimera stödet dit där man får mest flyktinghjälp för pengarna, vilket betyder att flyktingar först och främst får hjälp på plats, utvalda flyktingläger ges finansiellt stöd, ett urval organisationer som bevisligen gör ett bra jobb premieras etc.


Inte finansiera anhöriginvandring.


Inte kalla alla, dvs. ekonomiska flyktingar, kriminella, krigsförbrytare, illegala immigranter etc. för flyktingar utan använda sig av relevanta icke-ideologiska klassificeringar. I internationella konventioner finns klara definitioner av flyktingbegreppet som vi struntar i.


Absolut inte på några villkor bygga upp mottagningssystem som gynnar asylsökande som anlitar flyktingsmugglare.


Genom ett kontrollerat och väl fungerande urvals- och mottagningssystem visa omvärlden hur en humanitär stormakt modell Sverige fungerar.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Pekariatets diktatur

Varje mänskligt samhälle är inte bara hierarkiskt utan också uppdelat i en över- och underklass. Överklassens storlek bestäms av hur mycket överskott ett samhälle kan producera. Om det, som exempelvis jägarsamhällen, bara klarar att producera föda för just överlevnaden och inget mer, blir överklassen liten. Är överskottet stort, som i industrisamhällen, blir överklassen större. Över- och underklass är ömsesidigt beroende, till överklassens fördel. De har makten och det goda livet. Därmed uppstår givetvis en orättvisa och ett spänningsförhållande. Underklassen har inte bara slitet, fattigdomen och det hårda livet utan också medvetenheten om det orättvisa i detta. Ingen kan ju själv bestämma vilken klass man föds in i.

När underklassens villkor blir oantagbara revolterar den. Den franska revolutionen är här det klassiska exemplet. Ju tåligare en befolkning är för överhetens exploatering, desto blodigare bli revolutionen – om den kommer. Särskilt bonderevolter brukar bli blodiga eftersom bönder tål mycket exploatering. Hellre dra åt livremmen ännu ett snäpp än att sätta hela existensen på spel. Men till slut går det inte längre.

Problemet med dessa revolutioner är att även om det finns karismatiska revoltörer så förfogar underklassen inte över någon alternativ samhällsorganisation och snart är status quo återupprättat. Religionen får bli den stora utjämnaren. Belöningarna finns inte i detta livet utan i nästa. Döden blir porten till rättvisa. På ett benhus i Norberg kan man läsa detta 1600-talspoem:

Döden gör oss alla lika

Skåda här de dödas ben

Skilj sen ut bland arm och rika

En förnäm och en gemen

Med industrialismen ändras villkoren mellan under- och överklass. Marx stora insats är hävdandet att orättvisan är ett lösbart problem. Han pekar på att styrkeförhållandet kan beskrivas i termer av produktionsmedel (som överklassen, kapitalisterna, förfogar över) och arbetskraft, som är underklassens (arbetarnas) tillgång. Via en revolution kan underklassen ta makten över produktionsmedlen och skapa ett annat samhälle. Istället för överklassens diktatur skapas en proletariatets diktatur. Genom att överklassen på sikt utrotas eller ställs i arbetsklassens tjänst så blir proletariatets diktatur på sikt obehövlig. Vi får det klasslösa och rättvisa samhället.

Observera att något demokratiskt tänkande inte finns med i denna ideologis grundkonstruktion. Det är orsaken till att vänsterns demokratiska ambitioner inte känns särskilt trovärdiga. Det kan tilläggas att inte heller högern historiskt sett framstår som någon genuin försvarare av demokratin utan i första hand som ett politiskt organiserat klassintresse. Skillnaden är att högern inte förfogar över någon ideologi som kan utrota orättvisan. Det kan visserligen ingen ideologi, men vänstern gör anspråk på att kunna det. Vänster erbjuder en fantastisk ideologi till människor som antingen känner sig förtryckta eller – som de röda borgarbarnen – vill kämpa för en mer rättvis värld.

Det finns framför allt två svagheter med marxismen som samhällsteori. Den första är att den underkänner kapitalismens inneboende kvaliteter, nämligen kunskapsproduktion och utveckling/kreativitet. Hur gärna man än önskar att så vore fallet, så är det inte arbetarna som utvecklar det alltmer avancerade västerländska samhället utan det är överklassens högt utbildade specialister och forskare som gör det. Medan vänstern genom fördelningspolitik vill skapa rättvisa och trygga samhällen, så vill överklassen skapa mervärden och för detta finns inga andra fungerande samhällssystem än kapitalismen.

Den andra svagheten är att vänstern inte förstår det som jag började med att konstatera, nämligen att det alltid finns en överklass och en underklass. Det samhälle som uppstår efter revolutionen får nya ledare som idealt sett hämtas från arbetarklassen, men med detta följer inte klasslöshet utan en ny form av diktatur som inte alls leder fram till något klasslöst samhälle. Kampen om makten ger dessutom psykopater ett övertag. Jag ska inte bli utförlig utan det räcker med att hänvisa till maktgalna massmördare som Lenin, Stalin och Mao. De visste att nya revolutioner måste förhindras med alla medel. Dissidenter avrättades och befolkningarnas hjärntvätt började redan i småskolan.

I stort sett parallellt med industrialismen föds som bekant den moderna formen av demokrati. Därmed kuggar ideologi och verklighet i varandra på ett sätt som aldrig tidigare skett. Ledare röstas fram och om de inte håller sina löften, så avsätts de i nästa val och ersätts med nya ledare. Insikten om att makt korrumperar gör att man också kan skapa ett regelsystem som gör att ledare, oavsett hur framgångsrika och populära de än är, inte får stanna vid makten annat än under en begränsad period.

Demokratins kärnfråga är legitimitet. Diktaturens ledare kan vara hur onda som helst men demokratins ledare får inte vara onda – i varje fall inte framstå som sådana. Godheten och vackra löften är vägen till makten. De måste presentera en trovärdig godhet och moralisk resning.

Kombinationen av vänsterpolitik och demokratiska spelregler blir från 1930-talet och ett halvsekel framåt ett fantastiskt välfärdsrecept för Sverige och flera andra europeiska stater. Socialdemokratin – en vänsterideologi som, utan att göra för stor sak av det, för samman kapitalismens kvalitéer med skattefinansierade välfärdsprojekt (blandsamhället) – blir mycket lyckosam. Många politiker har egna yrkesliv innan de blir politiker och den svenska välfärdens organisatörer. Till skillnad från den språkkunnige och internationellt orienterade Palme så är Per Albin Hansson, Tage Erlander och Gunnar Sträng till hundra procent inriktade på Sverige och svenskarna. De siktade inte på några internationella karriärer och behövde därför inte ens klara att tala särskilt bra engelska.

Men ingenting varar för evigt. När det politiska receptet fungerar och välståndet höjs, när arbetarna får löner som gör att de inte bara kan överleva utan också käka kyckling, bo bra, köpa bil, ta semester och skicka sina barn till högre utbildningar så sjunker deras upprördhet. När sedan högern ideologiskt lägger sig jämsides med socialdemokratin och påstår att de också verkar för välfärdssamhället, rentav klarar det bättre än socialdemokraterna, försvinner vänsters stora projekt: rättvisan. Det blir inte längre lika självklart att socialdemokraterna har den största kompetensen i att leda landet. I vänsterns språk så förborgerligas arbetarna. Men inte bara det, arbetsplatserna automatiseras och läggs ner, för att återuppstå i andra länder med billigare arbetskraft. Tekoindustrin går under, varvsindustrin likaså. Sverige fortsätter att vara en industrination men industrialismens massamhälle går i graven.

För konkurrensen om platsen vid köttgrytorna behöver vänstern nya orättvisor. Det behövs också medborgare som är upprörda över den stora orättvisan. Vänsterpolitikerna längtar efter en väljarkår som ställer upp på att deras utjämningspolitik fortfarande är nödvändig.

Den invandring som tar fart under 1960-talet och som under nästa decennium växer i omfång och skiftar fokus från arbetsinvandring till flyktinginvandring, förser vänstern inte bara med legitimitet utan också med möjligheten att demonstrera sin moraliska överlägsenhet, sin godhet. Hurra! Här kommer de nya välfärdsobjekten, de nya svenskarna, de nya väljarna! Högern ser andra fördelar med denna invandring: en ny och exploaterbar låglönebefolkning.

Det saknas ett tredje maktfokus: ett politiskt parti som sätter Sveriges intressen i första rummet. Men det finns inte politiskt utrymme för nationalism. Första världskrigets galna nationella yra och masslaktande i skyttegravarna är det första knivhugget i nationalismens hjärta i modern tid. Andra världskriget och nazismen gjorde därefter nationalismen totalt omöjlig. Såväl till höger som till vänster anser man därefter att nationalister är farliga. Vänstern och högern kan förenas i sina globala ambitioner. Folkhemsprojektet är inne på sin final. Ett nytt samhällsprojekt tar form: det mångkulturella samhället. Och den globala rättvisan blir vänsterns nya projekt, det som ger politisk legitimitet.

Högern kämpar för välståndet, de redan välbeställdas välstånd, vänstern för rättvisan. Detta är en kamp som vänstern på sikt kommer att vinna, eftersom de importerar ständigt nya väljare. Till skillnad från högerns barn, som alltmer ser hela världen som en arbetsmarknad, blir dessa nya väljare de mest bofasta av alla. Så länge den svenska välfärden fungerar vill de absolut inte flytta. Det är för övrigt inte särskilt gott om andra länder som välkomnar dem. Denna tanke ska jag emellertid inte gå vidare med utan nu är vi framme vid det jag vill kalla för Pekariatets Diktatur.

Vänster och höger förenas i sitt med-hela-handen-pekande. Titta på alla flyktingar! Världen är en förfärlig plats. Vi svenskar som är bäst i världen på allt möjligt, i synnerhet välstånd, har nu chansen att tagga upp vår godhet, att skaffa oss internationell legitimitet! Alla etablerade politiker pekar åt samma håll och säger: vi måste hjälpa dem! Med hjälp från en lojal tredje statsmakt (gissa vilken) så ser en majoritet inte handen som pekar utan det utpekade: orättvisor och elände! Stackars syrier, stackars somalier, stackars irakier, stackars stackars romer! Miljarder människor lider i vår ofullkomliga värld och Sverige är landet som ska göra mer än alla andra för att vi alla ska få en bättre värld.

Flax, flax flax, nu flyger det jordnära förnuftet all världens väg. Den mångkulturella ideologin kapar trossarna till verkligheten och vi får ännu en variant på den havererade marxismen. Det är mänsklighetens förbannelse att vilken galen ideologi som helst kan vinna över det verklighetsbaserade förnuftet. Och detta, detta blir nog det mest fantastiska samhällsprojektet någonsin! Det gäller att övertyga det egna landets invånare om att något så otroligt som att:

A. Deras land inte är deras utan allas.

B. Du måste gilla främlingar lika mycket som du gillar dina närstående.

C. Det finns inga skillnader mellan svenskar och andra människor.

D. Alla som släpps in är flyktingar, även när vi inte vet vilka de är.

E. De skatter som svenskarna betalar in måste komma alla behövande till del.

F. Det finns ingen svenskhet, Sverige har alltid varit mångkulturellt.

G. Bidragsförsörjda migranter är lönsamma och skapar välstånd.

H. Den svenska kompetensen räcker inte för att upprätthålla välfärden.

I. Utan invandring kommer svenskarna att dö ut.

För att gå iland med denna hjärntvätt av första graden behövs det en helt lojal press, en maktens devota tjänarkår. Och de ställer upp, vad gör man inte för att få vara kompis med makten? Tillsammans ska man peka så kraftfullt på jordens alla förtryckta och västerlandets skuld att landets egna invånare glömmer att det är dom som inte bara får ta konsekvenserna utan också betala notan. Den som inte vill släppa in vem som helst i landet är ond. Den som inte delar med sig till vem som helst är ond. Den som gör skillnad mellan oss och dom är ond. Den som ställer besvärliga frågor om den förda politiken är ond. Vill du förlora jobbet, vill du förlora ditt sociala anseende? Du vill väl inte vara rasist, fascist, nazist eller islamofob? I så fall, ställ upp på detta gemensamma nya härliga projekt! Eller, ställa upp? Du ska inte tro att du har något val utan det är bara att gilla läget. Tänk som vi beordrar dig att tänka, annars går det käpprätt åt helvete för dig.

Det är nu de kloka sållas från de dumma, aningslösa och hycklarna. De dumma, aningslösa och hycklarna flyter med strömmen, följer Pekariatets fetpekande. De kloka granskar Pekariatet. Det måste vara något galet med detta djävla pekande! Kan det möjligen vara så att Pekariatet inte alls vill hjälpa jordens förtryckta utan enbart säkra och legitimera sin egen makt? Möjligen ger de helt faderullan i hur det går för Sverige? Möjligen ger de också helt faderullan i världens nödställda? De är ju överklass och hur skulle det se ut om överklassen blandade sig med den nya underklassen? Bestämt handlar detta enbart om att demonstrera sin godhet, om maktens i en demokrati nödvändiga legitimitet. Ganska snart klarnar det: Pekariatets diktatur är det mest skamlösa legitimitetsprojekt som svenska makthavare någonsin genomfört.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.