Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 91

När statsministern ljuger

Tänk dig följande situation: Ett brev kommer från Skatteverket som påstår att du – en vanlig inkomsttagare – har betalat för låg skatt. Myndigheten har därför beslutat att du ska betala in 250.000 kr till inom en månad. I annat fall kommer Kronofogden att driva in skulden. Du ringer dem omedelbart och säger att de måste ha räknat fel och att du vill ta del av deras underlagsmaterial. De svarar att de aldrig gör fel och att materialet är sekretessbelagt. Det åligger dig att bevisa att du inte har de inkomster som gör att du måste betala in ytterligare en kvarts miljon till dem.

Du kanske tror att omvänd bevisbörda inte förekommer i svenska domstolar? Exemplet ovan är konstruerat och antagligen orimligt men det är faktiskt så att i skattemål gäller omvänd bevisbörda. Se följande kommentar från en bloggare. Det gäller en upptaxering med 6.000 kr för skönhetsprodukter.

Du kan ju skaffa en bra advokat och dra igång en process, om du nu har råd. Troligtvis kostar det mer än det smakar och motparten i processen har precis alla ekonomiska resurser som krävs för att du inte ska ha en chans. Det spelar dem ingen roll om det skulle kosta 6 000 000 kr att få in de där 6 000 kronorna, det är en principsak att inte ge sig.

Nu förflyttar vi oss till den politiska arenan och ingen mindre än vår statsminister Stefan Löfven som, alldeles innan han åkte till Brasilien för att delta i den omvalda presidenten Dilma Rouseffs installationsceremoni, i en intervju med Aftonbladet bland annat sa:

Människor kommer till Sverige för att söka skydd. Det som händer i Syrien och Irak säger allt. Alla förstår det. Vår arbetsmarknad fungerar inte tillräckligt bra för att vi ska ta tillvara på all den kraft som finns hos dessa människor. Många är ju akademiskt utbildade. Ungefär en fjärdedel.

Av en statsminister kan man förvänta sig två saker. Den första är att han aldrig ljuger, i varje fall inte i frågor av stor politisk betydelse. Det är helt enkelt för riskabelt. För att inte detta ska ske måste det finnas medier som ständigt är beredda att hårdgranska statsministerns uttalanden, i synnerhet när det finns misstankar om att han slirar på sanningen. Dessutom – vilket är krav nummer två – när journalister eller medborgare vill ta del av underlaget för statsministerns påståenden, så kan hans pressekreterare leverera ett förklarande och trovärdigt underlag.

Nu fungerar det som bekant inte så i Sverige. Om statsministern sa något om exempelvis invandring och volymer skulle det antagligen ta hus i helvete. Därför gör han inte det. Men när han säger någonting som flyter medströms i det allt ruttnare medieflödet, så behöver han inte upp till bevis på något sätt. Han blir inte granskad av medierna och om medborgare ställer frågor så kan de vara rätt säkra på att inte få svar något svar alls, alternativt svepande retorik. Den medborgare som tycker det är viktigt att det blir rätt och som tar på sig jobbet att visa att statsministern inte talar sanning (den omvända bevisbördan) kommer inte att påverka det politiska maskineriet, eftersom backventilerna är stängda. Politiker vill inte veta hur det förhåller sig – se det tidigare blogginlägget om politiska bebisar.

Om vi nu läser vad statsminister faktiskt säger, så innehåller det två diskutabla påståenden:

Syrier och irakier kommer hit för att söka skydd
Ungefär en fjärdedel har akademisk utbildning

För den som följer vad som sägs på nätet är det högst tveksamt om de syrier och irakier som kommer hit i första hand gör det för att söka skydd. De måste nämligen redan befinna sig i Europa och i synnerhet syrier vet att i bidragslandet Sverige kan de få asyl även om de inte varit i Syrien på flera år. Så här skriver Merit Wager på sin blogg:

Sverige har, som enda land i EU, lovat alla syrier (!) permanenta uppehållstillstånd om de tar sig till Sverige. Varje syrier vet det, både den som sedan länge bor någon annanstans och inte alls flyr från krigsliknande situationer (som heller inte råder i hela landet) och den som klarar att ta sig hit från Syrien och faktiskt har skyddsskäl. Syrier, som vi träffade på Blinkarps asylboende, berättade att det annonseras i tidningar och i andra sammanhang i Syrien att den som vill ha permanent uppehållstillstånd och allting betalt ska ta sig till Sverige. De menade att det skapat ett enormt tryck på Sverige eftersom det kommer så många som inte har något här att göra.

Och så här berättar en handläggare på migrationsverket:

Det vi märker är att många ”syrier” har dubbla medborgarskap! Många är även armenier. Sedan har också många levt i andra länder än Syrien de senaste åren. Vi har till exempel haft en hel del fall där personerna varit bosatta i Grekland under många år. Den ekonomiska situationen där gör att de utnyttjar möjligheten att få uppehållstillstånd – och försörjning – i Sverige med hjälp av sitt syriska pass eller id-kort. Eftersom den grekiska asylprocessen inte fungerar tillfredsställande så skickar vi ju inte heller människor dit för att få sin sak prövad där.

Ja, så är det: Vi beviljar asyl till syrier som om de hade skyddsbehov gentemot ett land de inte ens är bosatta i och därmed alltså inte har skyddsbehov gentemot!

Det förekommer även att människor söker asyl här, som arbetat i andra arabiska länder som Dubai och Saudiarabien men även i Ryssland. Vi har som sagt begränsade möjligheter att kontrollera identitet och asylberättelser, men det gäller ju inte bara syrier. Gissningsvis är mörkertalet stort.

Den som googlar frågan om syrier och bistånd kommer fram till att det är en mer trovärdig hypotes att syrier kommer hit därför att Sverige är ett land som tryggar försörjningen för dem som beviljas asyl, än för att de har ett omedelbart skyddsbehov. För att testa den hypotesen krävs ett betydande arbete. Om det alls går att genomföra vet jag inte, men låt oss säga att det går och jobbet görs av en seriös granskare (knappast en journalist i tjänsten). Vilken tidning vill publicera resultatet? (Ingen) Kommer regeringen att tacka för informationen? (Nej) Kommer oppositionen att använda informationen för att diskreditera sina politiska motståndare (Nej). Är detta en stor politisk fråga? (Ja, till och med mycket stor).

Statsministerns andra påstående är att ungefär en fjärdedel av dem som kommer har akademisk utbildning. En bloggläsare tog på sig jobbet att kolla om det verkligen är sant. Han visste att Arbetsförmedlingens statistik visade att över 60 procent av de nyanlända flyktingarna och deras anhöriga högst har förgymnasial utbildning.”

Han visste också att regeringen 2010 hade gett Migrationsverket i uppdrag att ”förstärka kartläggningen av asylsökandes utbildnings- och yrkesbakgrund”. Enligt Riksrevisionsverkets rapport från 2012 ”Början på något nytt …” skulle informationen inhämtas på följande sätt:

Enligt regeringen bör kartläggningen genomföras systematiskt och vid ett eventuellt uppehållstillstånd kunna utgöra underlag för Arbetsförmedlingens etableringsinsatser. Kartläggningen ska också öka möjligheterna till sysselsättning under tiden asylärendet prövas. Kartläggningen genomförs under mottagningsenhetens utredningssamtal med den asylsökande

När han frågar Migrationsverkets statistikenhet om var de här uppgifterna finns får han 2015 till svar att:

Uppgifterna om yrkestillhörighet och utbildning är inte obligatoriska att fylla i. Bara ett fåtal asylsökande anger dessa uppgifter. Varför det är så får du fråga de som handlägger ärendena.

Han frågar Arbetsförmedlingen och får till svar att Migrationsverkets ovan citerade svar stämmer eftersom

Uppgifterna om yrkestillhörighet och utbildning är inte obligatoriska att fylla i. Bara ett fåtal asylsökande anger dessa uppgifter. Informationen är inte tvingande att lämna. Det innebär att redovisningen av kartläggningen kan bli väldigt mager.

Han vänder sig till SCB och får veta följande:

När det gäller invandrade personer så behöver vi på SCB skicka ut en enkät till nyanlända och fråga vad de har för utbildningsbakgrund. De flesta från Syrien kom ju under 2012 och 2013 (2014 också säkert men det har vi ännu inte statistik på) och jag är inte säker på att vi har hunnit få in dessa uppgifter för just personer från Syrien. /…/ På SCB utgår vi från den folkbokförda befolkningen. Men visst har vi uppgifter om varför man invandrat till Sverige. Vi kallar den variabeln för grund för bosättning och med hjälp av den kan vi dela upp utrikes födda som kommit som t ex flyktingar, anhöriginvandrare, studenter och arbetskraft. /…/  Statistik som inte redan finns tillgänglig på webben måste vi ta fram på uppdrag och således ta betalt för den. Men som vi pratat om tidigare så har den ju viss eftersläpning, när det gäller utbildningsbakgrund, eftersom vi måste samla in uppgifterna via en enkät för de nyanlända. Men visst går det att ta fram utbildningsbakgrund efter grund för bosättning för personer som invandrat från olika länder.

I sin återrapportering till regeringen i maj 2014 skrev Arbetsförmedlingen om granskningen av personer med högskoleutbildning bland annat att

Arbetsförmedlingens uppdrag är att bidra till att tillvarata den kompetens och erfarenhet som personer med utländsk utbildning har. Andelen personer i etableringsuppdraget med en längre eftergymnasial utbildning ökar. För att kunna ge en bild av hur Arbetsförmedlingen tar tillvara dessa personers kompetens har myndigheten inför denna återrapport genomfört en granskning av 200 etableringsplaner för personer som har en eftergymnasial utbildning längre än två år.” /…/ ”Urvalet var 200 personer (varav 100 män och 100 kvinnor) som har haft en etableringsplan i minst 18 månader och där personerna inte varit frånvarande på grund av sjukdom eller föräldraledighet. Granskningen genomfördes kring månadsskiftet mars/april 2014 och ger en ögonblicksbild av ärendet vid den tidpunkten.

Bloggläsaren skrev därför till Arbetsförmedlingen och bad att få en redovisning av hur dessa 200 personer fördelar sig på olika högskoleutbildningar (t.ex. läkare, sjuksköterskor, tandläkare, civilingenjörer etc) och en redovisning av fördelningen på olika ursprungsländer. Svaret han fick var dels att

När det handlar om ursprungsland redovisar vi inte det

dels att

Din fråga om vi har uppgifter om deras högskoleinriktning har vi av tidsåtgång inte möjlighet att svara. Granskningen sammanställdes nämligen utifrån andra variabler, där fokus inte var på utbildningsinriktning eller ursprungsland. För att reda ut din fråga måste man gå igenom rådatan, men det skulle tarva en oförsvarlig stor arbetsinsats för våra handläggare. Vi kan heller inte skicka över rådatan till dig då den innehåller individdata.

Bloggläsaren har begärt ett myndighetsbeslut på sekretessfrågan och avser att överklaga det till Kammarrätten. Det kan inte vara något problem att avidentifiera uppgifterna i rådata så att de kan lämnas ut. (Ref Tryckfrihetsförordningen 2 kap, 12§  /…/ Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.) Bloggläsaren skriver:

Summan av kardemumman tycks vara att Migrationsverket inte har brytt sig om regeringens uppdrag och alltså inte har uppgifterna. När det gäller Arbetsförmedlingen är bilden oklar. SCB tycks kunna ta fram uppgifterna med ett par års eftersläpning ur befolkningsregistret – mot betalning.

Allting tyder på att statsministern inte vet vad han talar om när han säger att syrier och irakier som söker asyl i Sverige har skyddsbehov och att en fjärdedel av dem har akademisk utbildning. Han fabulerar. Eller för att använda ett rakare språk: Han ljuger.

Men vem bryr sig?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Välfärdens patologi

Det här är det fjärde och sista i en serie av blogginlägg som kretsar kring de i svensk debatt alltför lite problematiserade bidragen, i synnerhet socialbidrag och transfereringar mellan skattebetalare och bidragsförsörjda invandrare. På så sätt flyttas betydande summor över från den arbetande till den icke-arbetande befolkningen. Den typen av transfereringar är moraliskt försvarbara endast så länge bidragen

är kopplade till nödvändighet och misär
reserveras för kvotflyktingar och landets egna medborgare
folket har en hög arbetsmoral
den allmänna uppfattningen är att det är skamligt att få sin försörjning via bidrag

Så är inte längre fallet.

Huvudskälet till att jag intresserar mig för bidragen är att jag prövar olika förklaringsvägar till den extrema svenska invandringspolitiken. Som jag ser det, finns det tre vägar att gå.

Den första och mest näraliggande är att man – eftersom detta är höljt i dunkel – försöker frilägga vilket samhällsideal och vilka målsättningar svenska politiker har, när de anser att de bör utsätta Sverige och medborgarna för de prövningar som följer med massinvandringen, segregationen och att det anmärkningsvärt höga svenska tillitskapitalet rinner iväg. Denna väg har Gunnar och jag framför allt prövat i del II av ”Invandring och mörkläggning”.

Som jag tidigare konstaterat är det inte särskilt framgångsrikt. För mig är det i grunden fortfarande obegripligt vad svenska politiker sysslar med, när det gäller invandringspolitiken. Det blir inte bättre av att de saknar förmåga att argumentera för den förda politiken. Vem som helst som är någorlunda påläst kan göra slarvsylta av deras argumentering. Den tål inte kritik därför att den är lögnaktig, floskelfylld och nedskalad till ren propaganda

En annan förklaringsväg är att utgå från att svenska politiker faktiskt inte alls vet vad de sysslar med utan att de verkligen är de politiska bebisar de presenterar sig som. Då blir frågan: hur blev det på det viset? Är det något virus som härjar? Förmodligen inte. Då måste det handla om att de skolas till detta sätt att tänka och resonera. Det stämmer med konstaterandet att det framför allt är de högskoleutbildade som förlorar markkontakten. Som jag tidigare påpekat, men som jag tycker förtjänar att repeteras i denna sammanfattande sista artikel, handlar det om ett i grunden marxistiskt tänkande som får sin påbyggnad i form av:

Kulturrelativismen som säger att det inte går att gradera olika kulturer. Alla är lika mycket värda, ingen är sämre än de andra. I förlängningen legitimeras på så sätt tesen om alla människors lika värde (vilket bör uttolkas som att det bara är offren och de som tycker ”rätt” som är lika mycket värda).
Postmodernismen som säger att majoritetens och den stora berättelsens tid nu är förbi. Det är dags att för samhället att engagera sig för de (axiomatiskt) förtryckta minoriteterna (detta har i synnerhet svenska romer haft ekonomiskt utbyte av).
Postkolonialismen som hävdar att västerlandet, också Sverige, har en skuld att betala till sina hårdexploaterade kolonier (Det har visserligen aldrig varit så mycket bevänt med den svenska kolonialismen, men i det här sammanhanget axlar vi solidariskt den västerländska skulden).
Genusteori, som diskvalificerar den samhällsbyggande ”vite mannen” och anser att ett kvinnligt och gränslöst empatiskt förhållningssätt bör sättas i första rummet. (Den som ger sig in på det här fältet får det svårt att ta sig fram bland alla trampminor),
Frankfurtskolan som anser att traditionell hypotetisk deduktiv vetenskap inte fungerar som samhällsteori. Därmed undermineras ett vetenskapligt synsätt till förmån för ett rättvisetänkande.

En tredje väg är att intressera sig för välfärdsideologins ”feltänk”. Det mest grandiosa ideologiska feltänket är givetvis kommunismen, som trots en mycket övertygande retorik ofelbart leder till ett totalitärt förtryck och till att medborgarna behandlas som statlig egendom. Jag läste häromdagen en artikel om Beria och påmindes åter om ett av alla dessa kommunismens monster som svensk vänsterrörelse helt förträngt.

Kan det vara så att välfärdsideologin också innehåller en ingrediens som leder till det goda samhällets undergång? För att uttrycka sig lite kryptiskt: den godhetens hyperversion som nu lägger sin välvilliga men förlamande hand över det svenska samhället leder till att det omhuldade välfärdssamhället går under. Nå, om man mera precist letar efter feltänket, vilket är det?

Det är då jag landar på bidragen och offertänkandet. Det som en gång var stoltheten för socialdemokratin, att samhället kunde erbjuda alla medborgare ekonomisk trygghet, har gått överstyr. För vårt välfärdssamhälles legitimitet har offerrollen blivit nödvändig. Om det inte finns tillräckligt många offer behöver vi ju inte detta gigantiska och kostnadsdragande välfärdssystem. Vi behöver inte alla dessa politiker, inte alla dessa myndigheter och anställda funktionärer som har som uppgift att hjälpa offren. Vårt samhälle är kort sagt hungrigt på offer, inte olikt en törstig motor som behöver en jämn bränsletillgång.

När det inte erbjuds tillräckligt med ”lidande arbetare” finns det två vägar att gå. Antingen skrotar man välfärdssamhället och säger att det faller på envars ansvar att försäkra sig mot undergången. Vi får en eller annan variant av nattväktarsamhället, där invånarna tvingas ta ansvar. Den som inte har förstånd eller vilja att själv utforma och bekosta sin välfärdsgaranti riskerar att gå under.

Man kan säga att även om något egentligt val aldrig presenterades, valde Sverige att importera offer, när den inhemska offerpotentialen hotade att ta slut. I annat fall hade många politiker- och välfärdsjobb varit i fara. Ytterst handlar det om maktens legitimitet. Om de goda inte får chansen att genom att visa sin godhet och därmed legitimera sin makt, så är makten i fara. Varför ska medborgarna hålla sig med en mängd politiker om dessa inte behövs? Varför ska vi ha alla dessa myndigheter som med migrationsverket och socialtjänsten i spetsen ska hjälpa medborgare som inte själva klarar av sina liv? Det handlar som sagt inte om att hjälpa utan om maktens legitimitet och makten finns inte där borta i Somalia eller Afghanistan utan här hemma. Därför växer Migrationsverket medan SIDA får dra åt livremmen.

Välfärdssamhället säger sig ta ansvar för samhällets alla medborgare, i synnerhet de svagaste, vilket i dag bör uttolkas som asylinvandrare med anhöriga. Välfärdssamhället omvandlas till bidragssamhället. Därmed har ett patologiskt tillstånd inträtt och den hypotes jag kommer fram till är att välfärdssamhället är i färd med att via bidragsivägsprättandet gå sin undergång till mötes. Min uppfattning är att bidragen

Demoraliserar befolkningen. I grunden är de flesta jobb tråkiga och slitsamma. Kan man få pengar utan att jobba så är det naturligtvis attraktivt. Allt fler medborgare har i allt högre utsträckning upptäckt detta.
Skapar beroenden av samma slag som droger bland befolkningen. Bidrag eroderar kompetenser och kapaciteter. Den som lever på bidrag har ingen stark motivation för att skaffa sig en utbildning. Den som under en längre tid tagit emot bidrag är inte längre attraktiv på arbetsmarknaden.
Är en av de viktigaste orsakerna till främlingsfientlighet. Varför ska arbetande och skattebetalande medborgare försörja invandrare som inte är flyktingar och heller inte varit med om att skapa det svenska välståndet?
Är också en av de viktigaste orsakerna till politikerförakt. Varför importerar politiker människor som saknar förutsättningar att genom eget arbete bidra till välståndet? Varför ljuger politikerna och kallar alla dessa nykomlingar för flyktingar?
Bygger upp en kostsam hjälpverksamhet i behov av offer. Inga offer och myndigheten eller verksamheten måste läggas ner. Samhällsfunktionärer blir arbetslösa.
Utgör en alltför stor andel av statens kostnader. Fördelningen har bidragit till att landet har en växande kategori av fattigpensionärer. I dag är de flera än tvåhundratusen.
Producerar offer, inte minst genom invandringen eftersom denna inte prioriterar människor som landet kan ha glädje av utan de asylsökande som det är mest synd om.

Det är därför den grova lögnen att invandringen i själva verket är lönsam gång på gång kommer tillbaka. Observera också att när offerproduktionen hotar att bli för kostsam, så vill politikerna inte göra nerdragningar där, utan det är annat som får stryka på foten. Framför allt är det viktigt att offerproduktionen inte vägs mot andra kostsamma samhälleliga aktiviteter (”solidaritet med flyktingarna får inte mätas i pengar”). När sjukvården blir för dyr kan det inte kopplas till invandringens kostnader. När SJ får fem miljarder mindre för underhåll av järnvägarna och tänker lägga ner 42 järnvägssträckor, vilket är ytterst allvarligt för godsjärnvägen, så kopplas det givetvis inte samman med invandringens kostnader. Men allt hör ju samman! Samhället har bara en plånbok. Det är den arbetande befolkningens skatter som betalar allt.

Jag vet inte om denna tolkning håller. Det är en hypotes och som sådan kan den kännas krystad. Jag är ändå övertygad om är att den förtjänar att diskuteras. Så sätt igång bara, alla ni gammelmedias samhällsdebattörer och opinionsbildare som tagit för vana att knipa ihop näbben när de riktigt stora frågorna kommer upp på bordet. Lägg era selfie-aktiviteter åt sidan och visa att ni är vuxna att ta ansvar för samhällsutvecklingen!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

De politiska bebisarna

Jag hade tänkt att skriva ett fjärde och sista i en serie av blogginlägg som kretsar kring de i svensk debatt alltför lite problematiserade bidragen, men det får mogna lite. Jag får inte riktigt ihop det jag vill ha sagt. Istället en humördipp.

Bland oss dissidenter och förmodligen bland majoriteten av dem som läser denna blogg finns en ständigt återkommande förväntan på att den bisarra svenska invandringspolitiken ska få markkontakt. När det någon gång emellanåt dyker upp en vettig artikel i ”gammelmedia” så tänker vi att bestämt, håller det inte på att vända nu? Förnuftet måste väl segra någon gång?! Vi kan också tänka att verkligheten måste drabba politikerna och att det är mer än dags nu. De asylsökande är fler än någonsin och Sverige har varken jobb eller bostäder att erbjuda. Men inte nog med det, en majoritet av dem som söker sig till Sverige har aldrig levt i vare sig en demokrati eller ens i ett fungerande samhälle. De går rätt in i ett flerårigt, kanske livslångt, bidragsberoende. Många är eller blir kriminella. En jurist berättar att svenska namn börjar bli undantag på svarandesidan i domstolarna.

Så skickar flera bloggläsare mig en länk till nättidningen Dagens Samhälle, som kallar sig för ”Tidningen för beslutsfattare på den offentliga marknaden.” Där kan man läsa att endast en av tio lokala toppolitiker vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar. Oj då! Där tjongade visst verkligheten till mig, istället för politikerna.

De ledande kommunpolitikerna lyfter fram det svåra läget i omvärlden, och tycker att Sverige som ett rikt land måste kunna stå för generositet och öppenhet. Några representativa kommentarer som avspeglar en tydlig viljeinriktning:

– Vi kan inte styra antalet människor som lider nöd och är i behov av stöd, säger Ann-Katrin Järåsen (S) i Torsby.

– När situationen i världen är svår ska Sverige ställa upp, den typen av land ska vi vara även om det blir påfrestningar på vårt samhälle, framhåller Per-Samuel Nisser (M) i Karlstad.

– Mängden flyktingar vi ”bör” ta emot beror på flyktingsituationen i världen, fastslår Henrik Nilsson Bokor (S) i Torsås.

– Vi ska uppfylla våra åtaganden när det gäller skydd till människor som söker sig till oss från det ökande antalet oroshärdar i världen, säger Mikael Thalin (C) i Orsa.

– Vi får helt enkelt ta vårt medmänskliga ansvar och hjälpa till! manar Meeri Wasberg (S) i Haninge.

Efter att Gunnar och jag för ett par år sedan gav ut första delen av ”Invandring och mörkläggning” och alltsedan jag började skriva på den här bloggen för något halvår sedan har vi fått många tusen mail från läsare som tackat och uppmuntrat oss. Vi behöver aldrig vara oroliga när vi går igenom den dagliga skörden. Inga hot och inget hat utan mest bara hatten av.

Emellertid:

Aldrig ett livstecken från någon svensk makthavare.
Aldrig att något politiskt parti tar kontakt.
Aldrig någon kommentar från en betydande journalist, i varje fall ingen som vi får citera, lika lite som att tala om vem som skrivit den
Aldrig något medhåll från en enda kulturperson eller ”kändis”
Aldrig någon organisation som vill ha vår hjälp med att utforma en bra värdegrund (kanske inte så träffande men det där var roligt att skriva!)
Aldrig något medieföretag som frågar om jag eller Gunnar vill jobba för dem.
Aldrig att någon av oss skulle få sommarprata, skriva krönikor eller på annat sätt ta plats bland de accepterade opinionsbildarna
Aldrig något förlag som frågar om vi vill skriva en bok som de kan ge ut
Aldrig något universitet, något bibliotek eller någon myndighet som frågar om jag vill hålla en föreläsning om invandringspolitik, romer eller mångkultur (något som jag är bra på)

Alltid från ”det goda Sverige”: helt och totalt dödstyst. Men det är klart, har de inget annat att säga än det som kommunalpolitikerna meddelar Dagens Samhälle, så blir det inte särskilt angeläget med kontakt.

2007 deltog antropologen Jonathan Friedman och jag i ett radioprogram om politisk korrekthet (Tendens i P1). Det blev ett av de där små små hålen i Sveriges Radios PK-väv. Där konstaterade Jonathan Friedman att

Sverige präglades av en politisk korrekthet som var så dominerande att det inte ens gick att jämföra med andra västerländska länder.

Året därpå avgick han från sin tjänst som professor i Lund. Nu har åtta år gått och det har bara blivit djävligare hela tiden.

Läs kommunalbjäbbet ovan en gång till. Detta är hjärnverksamheten hos de politiker som svenska folket röstat fram. De vet ingenting och vill heller ingenting veta. Som den moderata politikern Katja Larsson i Hylte kommun svarar folkbildaren Håkan Karlberg när han på ett sakligt och oaggressivt sätt utnyttjar sin medborgerliga rätt att informera politiker: Undanber mig vänligt men bestämt sådan här propaganda!

De flesta bemödar sig inte ens om att svara. Dialogen mellan väljare och politiker har upphört, åtminstone i invandrarfrågor. Det är bara tyst – som sagt: helt och totalt dödstyst. Dessa våra valda politiker verkar inte ens förstå att tystnaden är en dödskyss för demokratin.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Godhet ifrågasatt

Såsom torde ha framgått av tidigare blogginlägg har jag svårt att tro på de godas godhet. Som jag ser det finns det tre kategorier av godhetsivrare:

De medvetna
De naiva
De som inte bryr sig

De medvetna är de som mycket väl förstår vad som händer och gillar det. För att förtydliga: om de inte behövde visa sig goda, om det inte fanns vinster att göra, så skulle svenska makthavare inte satsa så hårt på godheten som de gör. Maktutövning i ett modernt samhälle är en rationell process där man väljer mellan alternativa lösningar, inte minst med referens till vad de kostar. Det är knappast en process där känslorna tillåts ta överhanden. Den som är uppenbart känslostyrd diskvalificerar sig själv som makthavare. Varför de medvetna vill ha ett katastrofalt illa fungerande mångkulturssamhälle har jag inte riktigt fått kläm på.

Kanske de medvetna betraktar vårt nuvarande kaos som en övergång mellan välfärdssamhället och en nattväktarstat? Det senare är åtminstone libertarianernas ”önskesamhälle”. Det finns emellertid allvarliga invändningar mot den tolkningen. Bara ett exempel, som en bloggläsare påpekat: i nattväktarstatsidealet ingår ett starkt försvar. Varför har Reinfeldt och Borg skrotat försvaret, om det är en nattväktarstat de eftersträvar?

Ett annat slags svar är att de medvetna, till en kostnad som inte drabbar dem själva, köper sig ett gott internationellt rykte. Efter att den politiska karriären är över i Sverige kan detta goda anseende växlas in i topposter i FN och EU – förmodligen också i näringslivet. Det är rimligt att tro att det förhåller sig så, men det gäller i så fall bara ett tunt skikt av toppolitiker. Varför hela makteliten är så ivrig att demonstrera sin godhet är fortfarande oförklarat. Vi kan naturligtvis också tolka det som ett instrumentellt hyckleri, att den som inte visar sig vara god, riskerar såväl karriär och inkomst som rykte, men det känns ändå inte tillräckligt som förklaring. Alla kan inte vara oärliga och korkade. En del är smarta också och det är dessa som sätter agendan.

Den andra kategorin, ”de naiva”, utgör den stora massan och om det inte var ett så stötande begrepp så skulle jag lika gärna kunna skriva ”de hjärntvättade”. Det är den här kategorin som stoppar en slant i tiggarens pappmugg och på så sätt köper sig en bra känsla, en bekräftelse av att vara generösa och goda personer, trots att de därmed inte bara göder det samhällsproblem som tiggarna utgör, utan också förlänger tiggarnas slumtillvaro. Deras godhet liknar den behagliga värme som sprider sig när man pinkar i kalsongen. De förstår inte att de via sin ”godhet” skapar och vidmakthåller något som är ont.

De naiva har vilseförts av våra journalister och opinionsbildare. De har lurats till att tro att alla som ifrågasätter den nuvarande invandringspolitiken är rasister. Här är faktaresistensen den stora gåtan. Det handlar ju inte om ett särskilt svårtillgängligt eller avancerat tänkande för att förstå att Sverige med sin nuvarande invandringspolitik obevekligt och spikrakt fortsätter mot avgrunden. Varför frågar de sig inte om det verkligen är ett skitsamhälle de vill lämna i arv till sina efterkommande? Fast den frågan kan man ju egentligen inte ställa därför att de tror att det mångkulturella samhället inte bara är ett bra utan också ett fungerande ideal. När jag urskiljer denna kategori så är det dessa svenskar jag tycker sämst om (inbegripet en del av mina vänner och kollegor). De framstår som idioter, välfärdsskadade, die dumme Schweden … you name it.

Den tredje kategorin är de som inte bryr sig. De är goda därför att det ännu inte kostar dem själva något. Även om de inte påstår det och ingen på allvar tror det, så framstår det ändå som godheten är gratis. De kan fortsätta att leva ett gott liv. De som inte bryr sig behöver inte byta ut sina chartersemestrar mot cykel-och-tält-semestrar i Sverige. De behöver inte skippa torskryggen till förmån för falukorven och inte hyra ut halva villan eller våningen för att klara månadsräkningarna. Fortfarande är kronan en hyfsat god valuta, även om den med ett långsiktigt perspektiv stadigt försvagas i värde. Hur många vet att schweizerfrancen och kronan låg lika så sent som på 1960-talet?

Även om jag inte kan förklara varför svenskarna är så angelägna om att vara goda, så går det att ”gå bakvägen” och säga att om de var goda på riktigt, så skulle de sysselsätta sig och försöka hantera nedanstående frågor.

Den första och största är den rimliga reflektionen att vi istället för att släppa in en massa människor som är illa förberedda för ett liv i Sverige, borde hjälpa flyktingar på plats. Detta dels därför att det är avsevärt mer kostnadseffektivt, dels därför att det går emot den lönsamma och vidriga flyktingsmugglingen. Den har dock inte tänt någon svensk debatt utan mötts med likgiltig tystnad. Ett och annat inlägg finns dock i ”gammelmedia”. Så här skriver Karl Lallerstedt i Svenska Dagbladet den 7:e januari i år:

Endast människosmugglingen från Syrien till Sverige under 2014 omsatte miljarder. Förra året sökte 30 583 syrier, och 7 863 statslösa (varav merparten kommer från Syrien), asyl i Sverige. Det genomsnittliga priset för resan till Sverige uppskattas ligga närmare 150 000 kronor per person. Brottssyndikat med förgreningar inom EU, och i Sverige, styr denna miljardindustri. Dessa “entreprenörer” värnar knappast om sina “kunders” välmående. Enligt den Internationella Organisationen för Migration (IOM) dog över 3 000 flyktingar som försökte korsa Medelhavet de första nio månaderna i år.

EU:s gränssäkerhetsorgan Frontex uppger att syrier utgjorde 24 procent av alla upptäckta havsflyktingar under årets första hälft. Extrapolerar man utifrån IOM:s och Frontex:s siffror kan man anta att omkring 1 000 syrier kommer ha dött under sina försök att korsa Medelhavet 2014.

Då en tredjedel av syriska asylsökare inom EU tar sig till Sverige kan man anta att över 300 av de som dog i Medelhavet förra året hade Sverige som slutdestination. Detta innebär att för varje 100 asylsökande syrier som togs emot i Sverige, dog minst en på vägen hit.

Om vi tar fasta på att det kostar kring 150.000 kronor för den syrier som vill söka asyl att ta sig till Sverige, så förstår man att det inte är de mest nödlidande som kommer, av det enkla skälet att de inte har råd. Man förstår också att de som per buss förs ut i någon svensk glesbygd, för att där tillbringa en obestämd väntan i vad som är näst intill en fängelsetillvaro, tycker att de får dålig utdelning för sin höga insats.

Det allra mest drabbande är konstaterandet att den svenska asylpolitiken leder till hundratals förhoppningsfulla migranters död. Vill Sverige och Europa få ett slut på dessa dödsseglatser så finns det bara en lösning, nämligen att som Australien sätta totalstopp för denna väg mot asyl. Det är inte bara ett svagt Europa som visar sin oförmåga utan också ett grymt Europa. Och till de grymmaste hör de ack så goda svenskarna. Det är en godhet som kostar människoliv!

Om de goda verkligen ville minska lidandet i världen så finns det redan en myndighet som har detta som huvuduppgift, SIDA. Som konstateras i deras budgetunderlag för åren 2015-17 har anslaget sjunkit flera år i rad.

När myndigheten fick sitt regleringsbrev i december förra året, visade det sig att anslagsminskningen fortsätter.

Vi kommer för år 2015 att ha 1.5 miljarder mindre att planera och genomföra verksamhet för. Det är en stor skillnad och framför allt innebär det att vi får skjuta på insatser som är planerade att göras men som inte är avtalade, säger generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka till SR

Den enda rimliga slutsatsen är att asylanterna med sitt (illa) dokumenterade lidande behövs här på hemmaplan, i Sverige. I annat fall legitimeras inte godhetsindustrin. Det är av samma skäl som alla som söker och beviljas asyl regelmässigt kallas för flyktingar trots att det inte sant. Det är inte bara ekonomiska migranter som seglar under falsk flagg utan det gäller också för diverse skurkar.

Ett annat tecken på att asylanterna i första hand är till för att legitimera makten är konsensustyranniet. Varför leder inte det mångkulturella samhället till ett härligt brett åsiktsflöde? Så här skriver en bloggläsare:

En fundering jag bär på är hur det kan komma sig att åsiktskorridoren i dagens Sverige känns smalare än någonsin då den egentligen av yttre skäl borde vara dess motsats. Oavsett vad man tycker, lever vi trots allt i ett mångkulturellt samhälle där människor från alla jordens hör kan påträffas i landet. Vi har muslimer, syrier, syrianer, somalier, sydamerikaner, romer, vitryssar mm. Dessutom verkar området för det sexuella utövandet vara enormt. Vi har bögar, transpersoner, feminister, queerpersoner och alla har naturligtvis samma “värde” och “mänskliga rättigheter” och inte ett ont ord får yttras om dessa fenomen. I denna värld kunde man nu tänka sig att toleransen borde vara stor, där man likt vandrande över en blommande äng konstaterar en enorm mångfald. I denna värld vore det naturligt att olika grupper hade olika åsikter om varandra utan att det för den skull skulle kännas märkligt eller att grupperna skulle behöva känna sig “kränkta” för att någon annan grupp inte gillar deras egenart eller uttrycker sig över detta. I dagens Sverige lever vi dock i dess motsats. Varje påpekande om detta skall obönhörligen slås tillbaka med kraft. Att kritisera eller uttrycka sig negativt om någon eller några inom olika kategorier idag tillhör nog det absolut grövsta man kan göra. /…/ Toleransen för avvikande åsikter borde snarast vara enorm eftersom man kan förvänta sig att den bör florera vilt bland alla diverse individer.

Samme bloggläsare har i ett antal mail redogjort för en mängd statliga styrda insatser för att förbättra tjänstemännens värdegrund. Det han senast tog upp var JIM, vilket ska uttolkas som ”Jämställdhetsintegrering i myndigheter”

Man kunde naturligtvis fråga sig om det inte vore mer angeläget att göra något åt de 70.000 “svenska” flickor som riskeras giftas bort mot sin vilja. Man kunde naturligtvis fråga sig om man inte borde försöka agera mot det “hedersvåld” och “hedersförtryck” som förekommer i många svenska förorter. Man kunde naturligtvis fråga sig hur man i Sverige ställer sig till uppfattningen att muslimer anser det är fullt ok att ha flera fruar och att sådana arrangemang även förekommer här? Vad man anser om att en man enligt koranen kan skilja sig genom att tre gånger uttala den önskan medan det i princip är omöjligt för en kvinna? Här tycker man det finns en del “obearbetat” inom jämställdhetsproblematiken men tystnaden är total.

Det finns flera kraftiga frågetecken att sätta för godheten. Trots alla vackra och ivriga försäkringar om att snart ska integrationen fungera, så fortsätter segregationen att öka i Sverige. Vi fortsätter att ta emot ”flyktingar” trots att vi inte kan erbjuda dem en fungerande framtid, inte jobb och inte ens rimliga bostäder. Nedan en skräckversion av vad som väntar, inte om många år utan nu. Den börjar med att konstatera att enbart byggandet av en tillräcklig mängd nödbostäder för att möta det omedelbara behovet drar en kostnad av fyra miljarder.

För kåkstäder med en mycket begränsad livslängd och inte med en standard som kommer medge längre boendetider. Och än så länge har vi inte byggt vare sig vägar, skolor eller några vårdcentraler. Detta är bara siffran för 2015. Under åren 2016-18 kommer volymerna tredubblas om vi räknar lågt. Vi landar då, exklusive vägar, skolor och vårdcentraler på 12 MDR SEK per år utöver Migrationsverkets behov. Utöver vad Arbetsförmedlingen, som redan idag har konstaterat att de inte har tillräckligt resurser för arbetsmarknadsetableringen som dessutom har misslyckats och utöver de kostnader som efter två års kommunplacering vältras över på mottagande kommun. /…/ Detta, mina damer och herrar, är en social bomb som Boverket nu lade i regeringens knä. Något de flesta anat länge men som varit omöjligt att lyfta utan att bli kallad rasist. Nu betalar vi priset för detta och det är onekligen något tragiskt över det. Vi är på väg in i ett nytt Fattig-Sverige. Där högern blir tillfredsställda av tydliga klassmarkörer i form av bostäderna. Där vänstern får en ny grupp att tycka synd om och i smyg se ner på när munnen pladdrar ett annat språk. Och där libertarianerna till slut lyckats riva ner några stenar till i det svenska folkhemsbygget. Det vi trodde skulle leva för evigt.

Listan över invändningar mot de godas godhet kan göras avsevärt längre, men för att inte trötta läsarna begränsar jag mig. Bara ett sista avslutande exempel, hämtat ur socialantropologen och professorn Unni Wikans bok från 1995, ”Mot en ny norsk underklasse”. Hon konstaterar att respekten inför främmande kulturer krockar med individens rättigheter och på så sätt blir de godas överdrivna respekt för andra kulturer rasistisk (min översättning):

Det föräldrarna säger till barnen är: Ni måste reproducera föräldrarnas kultur. Stick i stäv med premissen att antirasism är att arbeta för individens rättigheter slår kulturfundamentalismen mot barnen och gör dem till kollektivister, hänvisade till att föra vidare föräldrarnas identitet. Och eftersom denna modell enbart används för barn med invandrarbakgrund blir modellen rasistisk i sina konsekvenser. Den handlar om att göra ont i godhetens namn.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nio sidor i VG Helg: Norsk press förundras över läget i Sverige

Lördagen den 7 mars hade Verdens Gang (VG), Norges näst största tidning, ett långt reportage om Sveriges bisarra klimat när det gäller invandringspolitiken. Våra nordiska grannländer förundras och förfasas över Sveriges extrema hållning och hur det är lågt i tak. Som bekant är en öppen debatt om denna på alla plan genomgripande förändring av samhället inte möjlig. Vid ett flertal tillfällen har därför vi som författare uppmärksammats av media i våra grannländer, men utan att det fått något gehör i svensk media. Den svenska eliten anser, som Migrationsverkets GD nyligen uttryckte det, att Sverige gör rätt och resten av EU fel när det gäller asyl- och anhöriginvandringen.

Nedan följer ett översatt utdrag. Tyvärr finns artikeln inte åtkomlig på länk för allmänheten, eftersom man måste prenumerera på VG för att kunna logga in och läsa den i sin helhet.

VG:s reporter tror emellertid att en sådan länk kommer att läggas ut om några dagar och då återkommer vi med information om det.

Det citerade stycket nedan ur reportaget behandlar turbulensen kring våra böcker och det repressiva svenska förhållningssättet, där det mesta av kritiken mot invandringspolitiken och tillämpningen av utlänningslagen avfärdas enligt ”rasim-fascism-nazism-fobi”-konceptet. Därför är det viktigt när andra länder reagerar på den invandring och mörkläggning som sker i Sverige.

Gunnar Sandelin

Reaktionerna är typiska för klimatet i Sverige, menar den norske högskolelektorn och debattören Elin Örjasaeter:

- För mig är det bara exotiskt och lite skrattretande. Men jag tycker så innerligt synd om hederliga svenskar som får uppleva att bli kallade för nazister och Breivik-sympatisörer. De kan inte le, som jag kan. De kan mista jobben och bli socialt utfrusna om de försöker att diskutera problem i samband med invandringen.

Örjasaeter syftar bland annat på författarna Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg. När de gav ut boken ”Invandring och mörkläggning” som var byggd på statistiskt material om invandringen, var det som ett snöskred utlöstes.

- Det råaste som jag har sett, var då boken omtalades som ”samma gamla rasism” i Aftonbladet. Artikeln illustrerades med nynazister som marscherade under hakkorset, säger Örjasaeter, som har utgett boken som e-bok på sitt förlag.

Stor ökning

I en lägenhet på Södermalm i Stockholm möter VG Helg de två författarna. Arnstberg är professor i etnologi, Sandelin socionom och journalist.

En av uppgifterna som de publicerade i en av böckerna är att antalet invånare med utländsk bakgrund i Sverige har ökat med 875 819 personer från 2000 till 2013.

Antalet med endast svensk bakgrund hade under samma period minskat med 113 747.

Med UNHCR som källa visar de också att Sverige har flest asylsökande per

100 000 invånare i Europa: 2620 i perioden från 2007 till 2013. Det är långt före Norge, med 1630, Danmark har 540, Frankrike 520, Tyskland 460.

Hösten 2013 trycktes en annons för den första boken i Dagens Nyheter. Men då tog det hus i helvete:

”Dagens Nyheter publicerade en annons med rasistiska myter om invandring”, dundrade skribenten Tanvir Mansur i ett inlägg på SVT:s nätutgåva.

Läsarstormen reste sig mot DN. Abonnenter sa upp tidningen. Chefredaktör Peter Wolodarski skrev ett brev till dem som hade sagt upp prenumerationen och förklarade varför annonsen trycktes.

”Jag känner stor sympati för din reaktion och vet att personer blivit sårade av budskapet i annonsen”, skrev redaktören.

Det två författarna menar att de har publicerat forskningsbaserade fakta:

- Enligt Migrationsverkets beräkningar kommer Sverige att ta emot cirka

100 000 asylsökande per år. Vi ger uppehållstillstånd till cirka 60 procent av dem. För varje asylsökande kommer det i genomsnitt ungefär en anhörig per person till följd av familjeåterförening. Det innebär att det kommer hit 120 000 varje år (till följd av asylprocessen, vår anm.) På några år innebär det stora demografiska förändringar. Den som påpekar detta blir beskylld för att ha ett rasistiskt förhållningssätt, säger Sandelin.

- Det vi ser är en befolkningsförändring som saknar motstycke i den moderna svenska historien, säger den norske historikern Öystein Sörensen.

Han menar att det är ett osunt drag i den offentliga svenska debatten, när svenskarna inte vill diskutera detta utan hellre tar till beskyllningar om rasism.

- Det har varit debatter i de flesta land om invandring. Fakta har lagts på bordet, därefter har det varit både nyanserade och mindre nyanserade debatter om invandring och integration. Genom att inte ta en sådan debatt, är Sverige ett undantag i Europa, säger han.

Beskyllningar för hets mot folkgrupp

I Sverige är det inte accepterat att använda begreppet ”massinvandring”, hävdar författarna Arnstberg och Sandelin. De reagerar också mot att islamkritiska röster omnämns som islamofobi.

- Genom att kalla islamkritik för en ”fobi”, stämplas kritikerna som sjuka människor, säger de.

Ur VG Helg 2015 03 07

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Norsk press förundras över läget i Sverige

Lördagen den 7 mars hade Verdens Gang (VG), Norges näst största tidning, ett långt reportage om Sveriges bisarra klimat när det gäller invandringspolitiken. Våra nordiska grannländer förundras och förfasas över Sveriges extrema hållning och hur det är lågt i tak. Som bekant är en öppen debatt om denna på alla plan genomgripande förändring av samhället inte möjlig. Vid ett flertal tillfällen har därför vi som författare uppmärksammats av media i våra grannländer, men utan att det fått något gehör i svensk media. Den svenska eliten anser, som Migrationsverkets GD nyligen uttryckte det, att Sverige gör rätt och resten av EU fel när det gäller asyl- och anhöriginvandringen.

Nedan följer ett översatt utdrag. Tyvärr finns artikeln inte åtkomlig på länk för allmänheten, eftersom man måste prenumerera på VG för att kunna logga in och läsa den i sin helhet.

VG:s reporter tror emellertid att en sådan länk kommer att läggas ut om några dagar och då återkommer vi med information om det.

Det citerade stycket nedan ur reportaget behandlar turbulensen kring våra böcker och det repressiva svenska förhållningssättet, där det mesta av kritiken mot invandringspolitiken och tillämpningen av utlänningslagen avfärdas enligt ”rasim-fascism-nazism-fobi”-konceptet. Därför är det viktigt när andra länder reagerar på den invandring och mörkläggning som sker i Sverige.

Gunnar Sandelin

Reaktionerna är typiska för klimatet i Sverige, menar den norske högskolelektorn och debattören Elin Örjasaeter:

- För mig är det bara exotiskt och lite skrattretande. Men jag tycker så innerligt synd om hederliga svenskar som får uppleva att bli kallade för nazister och Breivik-sympatisörer. De kan inte le, som jag kan. De kan mista jobben och bli socialt utfrusna om de försöker att diskutera problem i samband med invandringen.

Örjasaeter syftar bland annat på författarna Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg. När de gav ut boken ”Invandring och mörkläggning” som var byggd på statistiskt material om invandringen, var det som ett snöskred utlöstes.

- Det råaste som jag har sett, var då boken omtalades som ”samma gamla rasism” i Aftonbladet. Artikeln illustrerades med nynazister som marscherade under hakkorset, säger Örjasaeter, som har utgett boken som e-bok på sitt förlag.

Stor ökning

I en lägenhet på Södermalm i Stockholm möter VG Helg de två författarna. Arnstberg är professor i etnologi, Sandelin socionom och journalist.

En av uppgifterna som de publicerade i en av böckerna är att antalet invånare med utländsk bakgrund i Sverige har ökat med 875 819 personer från 2000 till 2013.

Antalet med endast svensk bakgrund hade under samma period minskat med 113 747.

Med UNHCR som källa visar de också att Sverige har flest asylsökande per

100 000 invånare i Europa: 2620 i perioden från 2007 till 2013. Det är långt före Norge, med 1630, Danmark har 540, Frankrike 520, Tyskland 460.

Hösten 2013 trycktes en annons för den första boken i Dagens Nyheter. Men då tog det hus i helvete:

”Dagens Nyheter publicerade en annons med rasistiska myter om invandring”, dundrade skribenten Tanvir Mansur i ett inlägg på SVT:s nätutgåva.

Läsarstormen reste sig mot DN. Abonnenter sa upp tidningen. Chefredaktör Peter Wolodarski skrev ett brev till dem som hade sagt upp prenumerationen och förklarade varför annonsen trycktes.

”Jag känner stor sympati för din reaktion och vet att personer blivit sårade av budskapet i annonsen”, skrev redaktören.

Det två författarna menar att de har publicerat forskningsbaserade fakta:

- Enligt Migrationsverkets beräkningar kommer Sverige att ta emot cirka

100 000 asylsökande per år. Vi ger uppehållstillstånd till cirka 60 procent av dem. För varje asylsökande kommer det i genomsnitt ungefär en anhörig per person till följd av familjeåterförening. Det innebär att det kommer hit 120 000 varje år (till följd av asylprocessen, vår anm.) På några år innebär det stora demografiska förändringar. Den som påpekar detta blir beskylld för att ha ett rasistiskt förhållningssätt, säger Sandelin.

- Det vi ser är en befolkningsförändring som saknar motstycke i den moderna svenska historien, säger den norske historikern Öystein Sörensen.

Han menar att det är ett osunt drag i den offentliga svenska debatten, när svenskarna inte vill diskutera detta utan hellre tar till beskyllningar om rasism.

- Det har varit debatter i de flesta land om invandring. Fakta har lagts på bordet, därefter har det varit både nyanserade och mindre nyanserade debatter om invandring och integration. Genom att inte ta en sådan debatt, är Sverige ett undantag i Europa, säger han.

Beskyllningar för hets mot folkgrupp

I Sverige är det inte accepterat att använda begreppet ”massinvandring”, hävdar författarna Arnstberg och Sandelin. De reagerar också mot att islamkritiska röster omnämns som islamofobi.

- Genom att kalla islamkritik för en ”fobi”, stämplas kritikerna som sjuka människor, säger de.

Ur VG Helg 2015 03 07

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bidragssamhället

För mig och förmodligen många andra är ”välfärdssamhället” ett monolitiskt begrepp. ”Välfärdssamhället är hotat” och ”vi är på väg att förlora välfärdssamhället” är uttryck som är ganska vanliga i dissidenternas värld. Jag misstänker att många, om de blev tillfrågade, skulle översätta välfärden till det välfärdspolitiska mantrat ”vård, skola, omsorg”.

Efter att ha tänkt denna tanke borde jag gå till facklitteraturen och nätet, antagligen Wikipedia, och se vad som står där om välfärdssamhället, vad man kan och inte kan lägga in i begreppet. Men jag undviker det, därför att jag vill diskutera den här diffusa och ”värdefulla” uppfattningen som jag tror är typisk svensk.

Jag är övertygad om att folk i gemen (liksom jag) lägger in ett antal helt olika komponenter. En är att välfärdssamhället har en bra fördelningspolitik. Alla ska få del av välfärden. Det ska inte finnas någon underklass och överklassen ska vara hårt beskattad och inte alltför fritt få förfoga över sina tillgångar. Kanske någon statsvetare protesterar och säger att det där är helt fel, att det inte har något med just välfärd att göra. Jag tror dock att många, om de fick detta formulerat för sig skulle säga att ja, just så ska ett välfärdssamhälle fungera! Om detta tänker jag inget mer säga, än att Sverige i den meningen inte är särskilt framgångsrikt. Klyftorna är större och växer snabbare än de flesta förstått och visst har Sverige fått en underklass, som till på köpet växer den också. Väsentligen är det en importerad underklass.

Nästa komponent kretsar kring ”lön för mödan”. I välfärdssverige måste lönerna vara tillräckligt höga för att vara möjliga att leva på. Arbetare kan strejka och har rättigheter. Arbetstiden är reglerad, arbetet får inte vara för farligt och när man är för gammal eller av annan orsak inte kan arbeta så ska man få pension. Den ska vara så väl tilltagen att man ska kunna leva på den. Avsiktligt har jag här utelämnat sjukpenningen, som jag menar tillhör kategorin bidrag och som är det jag vill diskutera i detta inlägg. Ännu så länge befinner vi oss bara på blogginläggets transportsträcka.

Infrastrukturen är en viktig komponent: kollektivtrafik och andra kommunikationer, bostäder, vägar, el-, vatten, sophantering, livsmedelsförsörjning varutillgång etc. Alla dessa kvaliteter är oerhört viktiga i alla samhällen men här har jag inte så mycket att säga, även om jag givetvis som de flesta andra kan klaga över att i Sverige är det för ont om bostäder, vägarna illa underhållna, tågtrafiken opålitlig och dyr, bensinen ohederligt beskattad, elen för dyr etc.

Nästa välfärdskategori är vård, skola och omsorg. Här är det extra tydligt att det inte handlar om ett antingen-eller utan gradskillnader. Är åtta timmars väntan på en akutmottagning och årslånga vårdköer för vissa krämpor acceptabelt för ett välfärdssamhälle? När skolan är så usel som den är, håller den ändå en tillräckligt hög nivå för att kvala in under välfärdsbegreppet? Och äldrevården, den finns mycket att säga om och det mesta är inte hedersamt för ett samhälle som gör anspråk på att leverera välfärd.

Så är vi då äntligen framme vid kärnan i detta blogginlägg: bidragen.

För många år sedan gjorde jag ett längre fältarbete på en socialbyrå med ett tiotal anställda. De hade enbart ansvar för romer i sitt bostadsområde och fungerade ungefär som en bank. Den som hade ett insatt kapital i form av många och många olika slags problem, kunde göra flitiga uttag. Men det gällde också att komma med rätt argument. Efter trial-and-error-metoden så lärde sig romerna vad de skulle säga. Också socialarbetarna lärde sig. ”Tappat-plånboken-argumentet” funkade exempelvis inte särskilt länge. Det gav varken förskott eller extrapengar. Emellanåt vände romerna på argumenteringen och ”hotade” socialsekreterarna. De kunde säga ”Du, kom ihåg att det är du som lever på oss! Om inte vi zigenare (man sa inte romer på den tiden) kom hit så skulle ni snart få lägga ner och du skulle bli arbetslös”. Det uppstod en bidragsexploaterande symbios. Romerna fick kompetent hjälp med att mjölka välfärdssamhället, men inte bara det utan socialarbetarna fick betalt av samhället för att såväl i sin utbildning skaffa sig erforderlig kompetens samt praktisera denna bidragsexpertis. Samma synsätt kan utan svårighet appliceras på romernas talespersoner som Maria Leissner, Erik Ullenhag, Thomas Hammarberg och Soraya Post, avsevärt bättre betalda än socialsekreterarna.

Det under lång tid upp- och utbyggda välfärdssamhället har skapat ett ömsesidigt beroende. I dag genomsyrar det Sverige och kan hittas i alla möjliga sammanhang, till och med i rättssamhället. En jurist skriver till mig om en dag inom rättsväsendet. Det visade sig vara enbart fall med invandrare: ett antal bulgarer, en eritrean, en somalier, två libyer etc.

Under kvällen talade jag med en studiekamrat som är verksam advokat i Enköping. Hans kollega hade varit i Svea Hovrätt och där kommenterat en hel uppropslista “svårlästa namn” med orden “tur att dom finns för ens försörjning”.

Så fick man absolut inte säga. Ett antal pk-styrda stockholmsadvokater reagerade mot den olämpliga sanningen. Det må vara att det förhåller sig så, men att så plumpt påpeka det är att rikta intresset åt fel håll. Man ska inte bita de händer som föder en, inte ens om de sitter på kriminella invandrare.

Hur blev det så här? Hur skapades detta ömsesidiga beroende? Låt oss gå tillbaka i tiden, närmare bestämt till välfärdssamhällets gryning. Den arbetarfamilj som drabbades av arbetslöshet och/eller sjukdom skulle i bokstavlig mening inte behöva gå under. Inte heller skulle den som var för skruttig för att orka arbeta svälta ihjäl. Den hjälp som samhället bistod med var dock en marginell företeelse. Oändligt mycket viktigare var att en arbetare skulle kunna leva på sin lön och inte behöva arbeta all sin vakna tid. Lönen, arbetstiden, pensionen och semestern var det som stod i fokus.

Hjälpen till dem som riskerade att gå under byggde på två premisser. Den första skulle man kunna kalla för arbetets ära. Den som smet undan förtjänade ingen hjälp. Som det står någonstans i Gamla Testamentet, men som också är ett känt Lenincitat: Den som inte arbetar skall heller inte äta. Den andra premissen var att det ändå var de närstående som i första hand skulle rycka in. Samhället bistod enbart den som varken kunde arbeta eller hade några andra källor för att klara livhanken. Det var självklart för såväl samhälle som bidragstagare att detta var en ”yttersta-nöd-lösning”.

Det går emellertid inte att komma ifrån att samhället med sitt ansvarstagande skapade en problematisk förhandlingssituation. Till skillnad från arbetskamrater, familj och andra närstående har samhället ingen djup insikt i den situation den befinner sig i som söker bidrag. Det viktiga blir att den nödställde kan leverera en tillfredsställande och trovärdig beskrivning – något som de ovan nämnda romerna givetvis var väl medvetna om.

Nu gick det som bekant väldigt bra för Sverige under i synnerhet efterkrigstiden. Snabbare än förmodligen något annat land nådde vi inte bara ett högt välstånd utan politikerna lyckades också med sin fördelningspolitik. Detta betydde att de tidigare nödställda arbetarna inte i tillräcklig utsträckning fortsatte som välfärdens klienter. Deras bindning till socialdemokratin kanske också var hotad?

Samtidigt: den gamla värderingen av socialhjälp som skamlig var fortfarande giltig och hjälparna riskerade att drabbas av klientbrist. Inte tillräckligt många medborgare var intresserade av att ta det hjälpande samhällets insatser i anspråk. Förödmjukelsen var för stor. Själv är jag uppvuxen i ett sådant samhälle, som ett av två barn till en ensam mamma. Hon tillbringade nästan all sin vakna tid på jobbet, arbetstid som övertid. När pengarna ändå inte räckte hyrde vi ut vår lilla tvårummare och flyttade till en lånad sommarstuga. Jag vet inte om vi hade kunnat få socialbidrag, det var aldrig något alternativ.

Paradigmskiftet skedde under sjuttio-talet, under Palmes era. Samhällets radikalisering gick hand i hand med välfärdens utbyggnad. Det ansågs som ett problem att medborgare i behov av samhällsstöd – det som i dag kallas ekonomiskt bistånd – inte i tillräcklig utsträckning utnyttjade förmånerna. Det handlade inte längre om arbetare som stod med kepsen i handen, om hjälp till människor i nöd. Nu slår ett marxistiskt synsätt igenom bland makthavarna. Det markerades att bistånd inte var en allmosa utan en medborgerlig rättighet. Socialsekretaren bytte roll från en representant för samhället som misstänksamt och motvilligt prövade biståndsbehovet, till en person som aktivt hjälpte den biståndssökande att få ut ett maximalt belopp (”Glöm inte att du kan söka stöd för nya glasögon också. Jag ska hjälpa dig!”). Det är den situation som för övrigt råder i dag. Via sina funktionärer letar stat, kommun och myndigheter efter klienter som kan tänkas uppfylla kriterierna för ekonomiskt bistånd.

Det är ett generellt problem att alla verksamheter som handlar om att ge samhällets hjälp till utsatta grupper inte bara leder till medborgare som hamnar i beroendeställning gentemot samhället utan också till samhällsfunktionärer som är beroende av att klienter flödar till. Vi får ett samhälle med en mängd beroendeförhållanden mellan en bidragsivägsprättande stats funktionärer och bidragsutkvitteringskompetenta medborgare. Det lockar också potentiella bidragstagare som inte har något som helst ansvar gentemot Sverige eller svenska skattebetalare:

Paret Adrian Otelea och Maria Rosata reste från sitt hemland Rumänien till Lund i Sverige för att tigga. Väl här tipsade någon dem om att de kunde skriva in sig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen och sedan söka socialbidrag. Lunds kommun avslog dock ansökan som det försök till social turism och snyltande på svenska skattebetalares pengar det är.

Paret lyckades dock få en handläggare på Arbetsförmedlingen att falskt intyga att de har goda chanser att få jobb i Sverige, trots att de inte kan ett ord svenska, trots att de helt saknar utbildning, trots att de enligt egen utsago sökt över 50 jobb utan att kallas till någon anställningsintervju, trots att Sverige har massarbetslöshet och konkurrensen om de lediga jobben är stenhård, även för dem som talar svenska och har utbildning. Med hjälp av detta papper och benägen assistans från någon kunde paret författa ett överklagande av kommunens beslut till Förvaltningsrätten.

Och det gav utdelning. Detta uppenbart felaktiga utlåtande från en inkompetent eller medvetet tjänstefelande anställd på Arbetsförmedlingen har Förvaltningsrätten nu tagit fasta på och ger därför Lunds kommun bakläxa. Adrian Otelea och Maria Rosata har rätt till svenskt socialbidrag.

Nu fick de inga pengar därför att paret hade registrerat ett företag genom vilket de erbjöd sig att utföra trädgårdsarbete och städning, långt under vad som motsvarar avtalsenliga löner. Min poäng här är emellertid inte att diskutera deras rätt att få socialbidrag utan mer begränsad. Jag vill lyfta fram bilden av ett samhälle som befinner sig väldigt långt från den ursprungliga ambitionen – att erbjuda svenska arbetare ett stöd när de befinner sig vid vägs ände. Vi har byggt upp en omhändertagandeindustri som söker och behöver sina offer lika väl som järnmalmsindustrin behöver sina gruvor.

Eftersom det strider mot det sunda förnuftet (i varje fall medborgarnas) att staten ska vara aktivt sysselsatt med att åt olika håll skänka bort (förslösa) medborgarnas skattemedel, så krävs ett annat slags moral – en ny och helt annorlunda moral!

Nu får klassmedvetandet sällskap och bekräftelse av inte mindre än fem olika ideologier som under vetenskaplig täckmantel lärs ut vid socialhögskolor, journalisthögskolor och universitet:

Kulturrelativismen som säger att det inte går att gradera olika kulturer. Alla är lika mycket värda, ingen är sämre än de andra. I förlängningen legitimeras på så sätt tesen om alla människors lika värde.
Postmodernismen som säger att majoritetens och den stora berättelsens tid nu är förbi. Det är dags att samhället engagerar sig för de (axiomatiskt) förtryckta minoriteterna.
Postkolonialismen som hävdar att västerlandet, också Sverige, har en skuld att betala till sina så hårdexploaterade kolonier.
Genusteori, som diskvalificerar den samhällsbyggande ”vite mannen” och anser att ett kvinnligt och gränslöst empatiskt förhållningssätt bör sättas i första rummet. Också här är det dags att förtryckta minoriteter, nu de sexuella, får sina samhälleliga rättigheter.
Frankfurtskolan som anser att traditionell hypotetisk deduktiv vetenskap inte fungerar som samhällsteori.

Företrädarna för den kritiska teorin såg sin teoribildning i motsatsförhållande till traditionell borgerlig och positivistisk teori. Denna typ av traditionell samhällsteori ansågs nöja sig med att beskriva verkligheten som den var, och beskriva detta befintliga tillstånd som naturligt och nödvändigt. Den kritiska teorin utmärkte sig däremot genom att vara kritisk till den rådande ordningen, och fokuserade på möjligheten till förändring. Detta innebar ett aktivt ställningstagande för ett socialistiskt samhälle som företrädarna för Frankfurtskolan såg som präglat av demokrati och med frigjorda samhällsmedborgare.

För att ta ett yrkesmässigt begränsat exempel: Den som lagt ner flera år på att utbilda sig till socionom och fått ett jobb på en socialbyrå har ofta gjort sitt livs viktigaste satsning. Den har förmodligen också sin upprinnelse i en vilja att hjälpa människor i nöd. Med utbildningen följer en stark vänstermoral (märk yrkesbeteckningen socialarbetare). Vi är alla arbetare och vi hjälps åt i kampen mot kapitalismen! Vi är de som fått samhällets uppdrag för att minimera överklassens exploatering och utsugning av de nödställda. (Ja … eller nå’t av det slaget).

Det är nu den så egendomligt gränslösa godheten tar form. Det är inte en specifik svensk rörelse men den blir hegemonisk i Sverige, mer än förmodligen i något annat land. Det blir med andra ord inte bara en föredömlig handling att hjälpa och vara god, utan det blir också en politiskt sett nödvändig kvalitet. Den som inte vill hjälpa alla dem som Frantz Fanon kallade ”Jordens fördömda” är inte kompetent på sin post som en av den humanitära stormaktens månghövdade skara av funktionärer.

Vi får nu makthavare av ett slag som var totalt otänkbara i Sverige före 1970-talet. Den nuvarande generaldirektören för det gigantiska Migrationsverket med närmare sextusen anställda säger på fullt allvar så här:

När jag träffar utländska kolleger säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda. Ni alla.

Här träder också en annan instans, internationell och med högre prestige, in och bidrar med en legitimerande turboeffekt: FN. Är det något som svenskarna älskar och respekterar sedan Hammarskjölds dagar så är det FN! Där finns det som blivit en annan godhetsindustri: FNs deklaration för mänskliga rättigheter och dess råd för mänskliga rättigheter. När FN nyligen kritiserade Sverige för rasism och diskriminering och uppmanade Sverige att förbjuda rasistiska organisationer – vilket betyder att de nog gärna skulle se att Sverigedemokraterna blev förbjudna – så får vi inte veta att FN bygger sin kritik på material som levererats av Svenska FN-förbundet, en vänsterorganisation som inte har sitt uppdrag från FN. Vi får heller inte veta att i FNs råd för mänskliga rättigheter sitter föga demokratiska stater som Kuba, Kina, Pakistan, Saudiarabien och Nordkorea.

Godhetsindustrin tar sig fram där det går och Sverige är tacksamt att rikta kritik emot, eftersom en svensk vänsterorganisation levererar underlaget och svenska politiker krattar manegen. Det är en helt annan sak att hoppa på Kina eller kanske Saudiarabien. Detta är emellertid ingen fråga som svenska media skriver kritiskt om, eftersom FNs kritik sanktionerar det som är kärnan i den svenska godhetsindustrin. Man drar ju åt samma håll, även journalisterna. Så skapas en win-win-situation där svenskar som gillar bättre att vara goda än onda kan hänga på. Alla, såväl bidragstagarna som bidragsivägsprättarna och de ack-så-goda blir glada (det finns ju de som inser att det här leder käpprätt åt helvete förstås, men där behöver man inte bry sig. Världen är full av folk som ropar att vargen kommer).

Det blev långt det här inlägget med. Det kommer därför ett par inlägg till på samma tema. För dig som inte tycker om att läsa långa texter på skärm, observera att det också finns en utskriftsvänlig PDF som bilaga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Survival of the weakest (and meanest)

Denna vinter befinner jag mig på en turistö i Södra Thailand. Hit kommer många för en vecka fjorton dagar av sol och bad men här finns också västerlänningar som bor under längre tider. Det är pensionärer som flyr den svenska vintern, unga familjer som vill pröva ett helt annat liv under ett friår och sätter sina barn i någon av de båda svenska skolor som finns på ön, ungdomar som försörjer sig på att leda dyk- och snorkelturer och lära andra unga människor att dyka. Dykning i korallreven är inte bara den största sporten på ön utan också den som drar in mest pengar. Dessutom stöter man på äldre västerlänningar som av olika anledningar flyttat hit för gott. Värmen gör gott åt deras allt stelare leder.

Ön och även landet mår ekonomiskt bra av turismen. På ön finns absolut inga tiggare och inte heller några desperata försäljare som förföljer turisterna med sina erbjudanden. Infrastrukturen funkar bra. El, mobilnät och internet är stabilt, vattentillgången är god och vägarna ok, åtminstone innan monsunen slår till. Man skulle kunna tänka sig att detta samhälle inte bara värnade om sina turister utan också om dem som bor här under längre tid. Och kanske allra mest intresserade sig för de för turistnäringen så gott som helt nödvändiga västerlänningarna. Med det senare syftar jag i första hand på dykinstruktörer och dykguider. Dessa är så gott som alltid västerlänningar. Om de inte fanns skulle dykningen inte fungera.

Detta är emellertid ett land som inte på något sätt underlättar vare sig västerlänningars bosättning eller försörjning. Medborgarskap går rent tekniskt att få, men det är mycket svårt och dyrbart. Ingen jag känner till har ens försökt. Stora svårigheter gäller för permanent visum och arbetstillstånd. Det är också såväl svårt som riskabelt för västerlänningar att förvärva mark. Det är till och med så att om du driver något slags verksamhet och gör upp ett kontrakt med någon person, thailändare eller västerlänning, så måste det vara avfattat och godkänt på thailändska. Kontrakt skrivna på engelska är inte juridiskt giltiga.

Det finns västerlänningar som bott här i tio år eller mera och stadigt bidragit till turistnäringen och aldrig på minsta sätt varit det thailändska samhället till besvär. Går det illa för dem, så är det ändå helt och fullt deras eget problem. En engelsman som vi kände fick besvär med spriten och blev sjuk. Övriga ”expats” samlade ihop så att han kunde resa hem. Att thailändska myndigheter ens skulle resa ett lillfinger för att hjälpa honom fanns inte på kartan. En annan kille, en fransman som driver en liten restaurang, klarar sig så dåligt under lågsäsongen att han ber sina facebookvänner att skicka honom en slant så att han inte svälter ihjäl. Han är väldigt mager men än så länge lever han.

Vill du jobba här för att kunna stanna kvar? Hitta på något själv eller ha något att erbjuda turistnäringen. Ett stående skämt bland expats är att om du vill fixa till en mindre förmögenhet så är det säkrast att börja med en stor. För två svenska kvinnor jag känner räckte inte ens det. Efter att i en rättstvist blivit av med en ”resort” värd åtskilliga miljoner och därutöver ytterligare ett antal miljoner svenska kronor i advokatkostnader återvände de hem till Sverige.

Lämnar vi västerlänningarna så finns det burmeser som jobbar för svältlöner här och var, inte minst med byggjobb. Det finns också burmeser som i praktiken är slavar inom fiskeflottan. Bekymrar det thailändarna? Inte vad jag vet.

Thailändarna har det naturligtvis bättre. Språk, familj och fulla rättigheter betyder mycket. Och även om Thailand inte är något välfärdssamhälle finns det några få former för samhälleligt stöd, de flesta går genom det rika kungahuset.

Vad jag vill ha sagt med denna korta översikt är att thailändska staten bekymrar sig föga över hur det går för invånarna. Och när det gäller invandrarna (västerlänningarna) så har de inget annat än svårigheter att erbjuda, även när dessa invandrare bevisligen drar ett rätt stort strå till landets välståndsstack. Sammanfattningsvis gäller Spencers gamla devis om ”survival of the fittest”.

Thailands invandringspolitik är betydligt vanligare än Sveriges, om man jämför med andra länder runt om i världen. Jag har gjort snabbskissen ovan för att skapa en kontrast till Sverige, där parollen ”survival of the weakest” är en viktig uppgift för staten, så viktig att det inte räcker med de behövande som redan finns innanför landets gränser utan det gäller också att importera människor med behov – och ta fullt ansvar för dem. Sveriges synnerligen kompetenta armé av välfärdsfunktionärer sköter om massimporten och lägger gärna ner sin själ på att se till att nykomlingarna får det ekonomiskt så bra som möjligt. Permanent uppehållstillstånd, tillstånd att arbeta och medborgarskap går både fort och enkelt att förvärva. Det är så roligt att få hjälpa andra människor! Och går det inte att få ett jobb, vilket det oftast inte gör, så finns det bidrag av olika slag som gör livet inte bara tryggt utan till och med välfinansierat. DN, den i invandrarfrågor vanligtvis illa underrättade ledande morgontidningen, har granskat invandrarnas integration och blivit upprörd över sakernas tillstånd. Ledarskribenternas reaktion liknar lite Hasse Alfredssons spex i lunchrevyn ”Under dubbelgöken” där han gång på gång utbrister om sådant som de flesta svenskar känner till: ”Det hade jag ingen aaaning om!” Alltnog, DN skriver om det de fått reda på genom intervjuer:

Vissa berättelser ger upphov till missmod. Som när man obekymrad lämpar över ansvaret för sin egen försörjning på det allmänna. När man tackar nej till SFI-undervisning, vilket i praktiken innebär ett nej till möjligheten att bli självförsörjande. Det med svenska mått mätt blygsamma socialbidraget ger plötsligt en högre levnadsnivå än i det tidigare hemlandet. Och öppnar för möjligheten att stanna hemma och läsa bibeln eller koranen.

Det är givetvis möjligt, kanske rentav troligt, att den som var arbetslös före flykten till Sverige kommer att ha stora svårigheter också på den svenska arbetsmarknaden. Men det är provocerande om man inte ens försökt. Och det är provocerande att vi i praktiken har ett system som ger individen möjligheten att själv bestämma om han eller hon ska leva på andras eller eget arbete.

Det nymornade DN till trots, för en majoritet av svenskar är den politik som leder till massinvandring normal och bra. Det har den varit i många år – i annat fall skulle de väl inte fortsätta att rösta på de politiker som byggt upp detta bidragssystem. De tänker att Sverige är ett rikt land och att vi bör dela med oss till människor som har det sämre, i synnerhet flyktingar.

För thailändare är Sverige helsnurrigt. Berättar man för dem hur det går till i Sverige så möts man av stora runda ögon, ibland människor som skrattar så de får ont i magen. De mer ansvarsfulla skakar bara sorgset och deltagande på huvudet. Berättar man sedan att Sveriges myndigheter till och med tar visst ansvar för illegala invandrare, att de inte hamnar i fängelse utan, om det är behövligt, hos tandläkaren. Ja då kan de peka på sitt huvud, en internationell gest som är svår att missuppfatta.

- Who pay?

– Everybody, the taxpayers

– Must be very expensive?

-Yes, more than half of the incomes goes to taxes

Det blir inte bättre när jag förklarar att de flesta som just nu importeras inte har någon utbildning och att de är muslimer. Vi är rädda för att de ska radikaliseras och bli farliga i Sverige. Det som nyligen hänt i Paris och Köpenhamn kan mycket väl snart hända också i Sverige. Det stoppar dock inte importen. Sedan, när jag lägger till att Sverige inte utvisar krigsförbrytare, mördare och grova brottslingar som fått avslag på sina asylansökningar, att de får stanna i alla fall och att vi försörjer dem också (survival of the meanest), då är det slut på gestförrådet.

Nu tar det också slut på det här blogginlägget, lite abrupt. Men det kommer en fortsättning under rubriken Bidragslandet.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Så länge skutan kan gå

Bloggläsarna och mina dissidentvänner är skrämmande överens om att den nuvarande invandringspolitiken kör Sverige i sank. Vad kommer att hända? Det här är alla frågors moder för invandringspolitiken och som jag förstår det finns det sju svarsalternativ:

Dissidenterna har fel. Massinvandringen visar sig på sikt lönsam och rentav räddningen för det åldrande Sverige. Sverige blir världens första lyckade bevis på att den mångkulturella ideologin kan fungera.
Svenskarna håller ut till nästa val. Sverigedemokraterna blir då Sveriges största parti och lyckas – på gott och ont – komma till makten. Stor politisk turbulens väntar. Ett antal politiker och journalister sätts i skamstocken och blir bespottade. Det finns ingen väg tillbaka och någon lätt tid väntar inte.
Alla skutor vänder alltid, frågan är bara hur. Blir det bogsprötet i en ny riktning eller blir det botten upp? När politikerna sent omsider upptäcker/erkänner att de kör Sverige i sank och att de absolut inte har väljarnas stöd för att göra detta, så sätter de stopp. Sverigeskutan kommer på rätt köl (nå, metaforiken funkar inte alltid) och det misslyckade massinvandringsexperimentet kan föras till handlingarna. Efter en dip så seglar Sverigeskutan åter stolt för fulla segel.
Politikerna tar sitt förnuft till fånga och sätter stopp men det är för sent. Sverige med sin nuvarande blandbefolkning klarar varken svansföring, ekonomi eller världsmarknadens konkurrens utan går i kvav. Välfärdssamhället går till historien, likaså den extremt höga tillit som fanns mellan folkhemssveriges invånare. Kriminalitet och all möjlig skit ökar. Begåvade och välutbildade svenskar lämnar landet. De enda som aldrig kommer att vilja åka någon annanstans är de som lever på bidrag. Sveriges nuvarande enfaldiga politikerkår ersatts med politiker som är ännu dummare, av den enkla anledningen att en dåligt utbildad och bidragsberoende befolkning röstar fram politiker som ger de löften de vill höra, men som politikerna inte kan uppfylla. Ingen vet hur Sverige ska komma på rätt köl igen.
Efter att ett terrordåd genomförts i Sverige förbjuder övriga riksdagspartier Sverigedemokraterna, eftersom det är ett parti som anses skapa motsättningar och göda oron bland invånarna, såväl de legala som illegala. Svenskarna gör äntligen uppror och landet kastas in i motsättningar som riskerar att landa i ett inbördeskrig. Hur det slutar vetefan men Sverige blir ett väldigt annorlunda land.
Dito men svenskarna gör inte uppror. Välfärdsdemokratin ersätts också på pappret med det som vi redan i praktiken har: ett totalitärt orienterat och repressivt statsskick. Diverse rättigheter går med Davids höns under isen och de allt fattigare medborgarna ska bara hålla käften.
Sverige agerar som Nazityskland i slutet av andra världskriget. En bloggläsare tipsar mig om den brittiske historikern Ian Kershaws ”The End?” (Nej, jag har inte läst den). Han skriver:

 

Den behandlar Nazitysklands sista år. Kershaws utgångspunkt är att det är mycket ovanligt att den förlorande sidan i ett krig låter det gå så långt som till det egna landets totala förstörelse. När man inser att man kommer att förlora försöker man nästan alltid komma till någon form av överenskommelse med motsidan. Men inte så för Nazityskland. Våren 1944 var det helt uppenbart att kriget var förlorat, men krigsansträngningarna fortsatte oförtrutet och till och med intensifierades (bl.a. genom Albert Speers skickliga ledning). Men det var inte bara inom statsledningen (som ju naturligtvis inte hade mycket att hoppas på efter ett nederlag) som man intog hållningen att fortsätta kriget till varje pris, utan den attityden genomsyrade hela samhället. Och även på lokal nivå, också i gränsstäder i vilka man kunde förstå att de allierade skulle stå på stadens torg inom några dagar, frodades angiverisystemet och förföljelserna av de som menade att man skulle upphöra med motståndet, om inte annat för att undvika att staden förstördes. Man kunde ju tycka att folk borde ha haft annat att tänka på i det läget än att ange sina grannar.

För många år sedan sa en kollega till mig att om man ville förstå mentaliteten i Sverige skulle man dra en linje rakt söderut på kartan. På den tiden hamnade man då i DDR. Och utan några jämförelser i övrigt, så råder samma mentalitet här idag, som i Tyskland 1944. Alla kan se att massinvandringen kommer att medföra vårt samhälles undergång, men man arbetar ihärdigt på för att lösa en omöjlig uppgift. Och ju värre situationen blir desto högljuddare blir också propagandan. Och man förföljer dem som vågar yppa att den inslagna vägen leder till landets sammanbrott.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Islamofili är en sjukdom

Under en tid har jag funderat över vilket som är Sveriges fulaste och farligaste ord och stannat vid att det måste vara islamofobi. Det är en utdömande klassificering och sjukdomsförklaring som de okunniga och vilseledda förlänar oss som förstått att här gäller det att värja sig. I en ganska färsk krönika i Aftonbladet skriver t.ex. Jan Guillou så här:

/…/ Men samtidigt har vi ett politiskt parti i vår riksdag, med mer än tio procent av befolkningen bakom sig, för vilket islamofobin är en politisk hörnsten. Partiledare Jimmie Åkesson har klart och tydligt deklarerat att islam är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. De elektroniska medierna översvämmas dagligen av arabhat och islamofobi och denna form av rasism är på väg att bli rumsren i vårt land.

Jan Guillou är en bland många som gärna stämplar sina meningsmotståndare som rasister. Problemet är att de som brännmärker kritiken på det sättet aldrig lyckats förklara vad som är bra med islam. De lyfter fram religionsfriheten men det är inte i rollen som religion islam är farligt utan i rollen av samhällsideologi. Muslimerna vill skapa en global gudsstat med sharialagar. Islamofilerna lyfter också fram den mångkulturella samvaron men muslimer är ungefär så långt ifrån mångkulturellt toleranta som man bara kan komma. Islamofilerna blåljuger också ibland om islam som en fredens religion och är därvid ungefär lika övertygande som om de hade rekommenderat oss dela säng med ett gäng kobror: ”de bits inte bara ni låter dem vara i fred”.

Jo mors! Inga kobror i min säng tack! Har islamofilerna verkligen läst Koranen, en skrift som ger detaljerade instruktioner för hur avfällingar och medmänniskor som vuxit upp i en annan religiös tradition bör behandlas? Om de läst men inte förstått, ska vi då inte kritisera dem? Om de läst, förstått och gillat, ska vi då inte ta oss i akt? Om de säger: ”Toppen, det där är just det som vi ska göra – och sedan gör det” är då verkligen islamofobi rätt beteckning på oss som nackhåren reser sig på? För mig som faktiskt läst på (även om det var några år sedan) framstår det mer berättigat att sjukdomsförklara dem som gillar islam än dem som viftar med varningsflaggan. Har man vuxit upp i ett land som Sverige finns det tusen skäl att vara kritisk och inte ett endaste ett för att vara positiv.

”Döda de otrogna var du hittar dem.” Koranen 2:191

”Gör krig mot de otrogna som bor i ditt grannskap.” Koranen 9:123

”När tillfälle ges, döda de otrogna var du fångar dem.” Koranen 09:05

”Någon annan religion än islam är inte acceptabel.” Koranen 3:85

”Judarna och de kristna är perversa, slåss mot dem.” Koranen 9:30

”Stympa och korsfäst de otrogna om de kritiserar islam” Koranen 05:33

”Straffa de otrogna med kläder av eld, hakade järnrör, kokande vatten, smält deras hud och bukar.”  Koranen 22:19

”Muslimer får inte ta de otrogna som vänner.” Koranen 03:28

”Terrorisera och halshugg dem som tror på skrifter andra än Koranen.” Koranen 08:12

”Muslimer måste uppbåda alla vapen för att terrorisera de otrogna.” Koranen 8:60″

Jan Guillou, vill du ha buken smält (hur det nu går till)? Eller tror du bara att det handlar om hatpropaganda, att koranen inte är aktuell längre? Iså fall, kanske de radikala IS-muslimerna har kommit på något annat som fungerar lika bra som att smälta magen på de otrogna? (Ja, jag vet att det här blir lite larvigt, men hur för man en vettig diskussion med sådana som Jan Guillou?)

Nasrin Sjögren heter en kvinna som vuxit upp med islam, frigjort sig och hatar den religionen över allt annat. Hon kan definitivt inte klassas som okunnig, som en som inte har förstått. Är hon ändå islamofob? Följande skriver hon på Facebook och det är ett mått så gott som något på hur sjuk vår politiska och mediala elit är, när inte ens den svenska kvinnorörelsen kratsar sina kastanjer ur den elden:

Jag har det renläriga islam i mitt DNA. Det flyter i mitt blod. Bokstavligt talat, som ättling till islams profet, om vi ska tro muslimerna själva.

Erfarenhetsmässigt, efter en uppväxt fylld med berättelser om Mohammed och andra muslimska profeter som godnattsagor: Jag älskade att höra om Jesus. Trots att jag fick den förvanskade muslimska versionen av honom, var han ändå den enda som stack ut som sympatisk och kärleksfull.

Jag gick i slöja som barn. Motvilligt och i uppror. Under vilda protester, där jag deklarerade att jag hellre rakade av mig håret om det nu var så frestande för vuxna män med en nioårings mörka lockar. Drog av den så fort tillfälle gavs bortom familjens blickar.

Jag hyste den djupaste respekt för Koranen. Vågade knappt snudda vid den, av rädsla för Allahs vrede om jag gjorde fel.

Jag kämpade med att begripa varför jag skulle tvingas be till en tyrannisk gud jag fann motbjudande, enligt rörelser jag inte valt själv och på ett språk jag inte begrep ett ord av. Jag bad för att jag tvingades till det efter att ha släpats fram från under soffan där jag hade gömt mig. Jag bad med mumlande läppar, ilskna tårar och ett upproriskt hjärta.

Jag släpades, med fötterna i backen, med till källarmoskéer och bönemöten i miljonprogrammens anonyma lägenhetskomplex.

Jag frågade rakt ut om kvinnorna var dumma i huvudet som gick med på att gömmas i köket och passa upp på männen som satt i ensamt majestät i vardagsrummet.

Jag blev slagen efter med käppar och ilsket åthutad på arabiska av gamla bittra tanter i heltäckande svarta tygsjok när jag vägrade finna mig i könsapartheiden i moskén och gick för att finna rätt på min pappa för att kräva att bli hemkörd från det sammanhang som så kokade av hat och sekterism.

Jag har lyssnat, pratat, diskuterat och bråkat med muslimer ända sedan jag föddes. Ett är bortom allt tvivel: de menar allvar, de föraktar den västerländska civilisationen med dess demokrati och mänskliga rättigheter, och har inte den minsta tillstymmelse till respekt för den fria världens medborgare. Alla åtgärder som missar detta kommer oundvikligen att misslyckas. Alla. Du måste känna fienden för att ha en chans att bemöta den på ett seriöst sätt.

Det enda hopp som finns i sammanhanget är att muslimer är människor. Med ett hjärta, samvete och förnuft. Alltför många har avtrubbats och stängt av både samvete, tänkande och empati. Men inte alla.

Alla islamofiler som läser ovanstående borde givetvis omedelbart förpassa begreppet islamofobi till Svenska Akademins ordgiftskåp, samtidigt som de sällade sig till islams kritiker. Men det sker ju inte. De vårdar sin kunskapsresistens och läser inte det som Nasrin Sjögren skriver. Förmodligen klassar de henne som rasist. De läser troligen inte heller andra initierade kvinnliga vittnesmål om islam från olika delar av världen, som exempelvis de som kommer från Ayaan Hirsi Ali (Somalia) och Wafa Sultan (Syrien).

Man skulle givetvis kunna inta en superrelativistisk hållning och säga att världen förändras hela tiden. En gång i tiden, innan svenskarna ens var svenskar, så var vi som bodde i detta norröna land vikingar och trodde på asaläran. Sedan blev vi kristna. Därefter, i modern tid blev det allt vanligare att vi inte trodde på någonting alls. Och nu verkar vi vara på väg att bli muslimer. Det kanske är kul det med?

Nej det är det inte, åtminstone inte för oss som gillar att leva i en västerländsk högkultur. Den amerikanske författaren Mike Konrad har gjort en genomgång av vad som är avgörande för högkulturers uppbyggnad respektive fall, ett ämne som intresserar mig.

Han konstaterar att det inte bara är nordeuropéer som är kapabla att bygga en modern civilisation utan att det gäller också för exempelvis japaner. Det är inte heller av avgörande betydelse om landet styrs av en kung eller president. Inte heller med en fri ekonomi. Det totalitära Nazityskland var under mellankrigstiden betydligt mer framgångsrikt än exempelvis Sydamerika. Är det då bara kristna samhällen som lyckas? Nej, inte det heller.

När Mike Konrad på det sättet prövar ett antal frågor så kommer han fram till något absolut giltigt med avseende på islam. Det är en religion som helt enkelt inte är förenlig med en högkultur. Där islam tar makten dör civilisationen. I Mike Konrads egna ord (min översättning):

Islam är rena giftet. Judendomen, hinduismen, buddhismen, katolicismen, protestantismen, shintoismen har alla sina problem och tillkortakommanden. Inte desto mindre är samtliga kapabla att skapa och härbärgera högkulturer. Islam skapar inget, lånar allting och förstör därefter allt som det lånar. Till och med deras hyllade matematiska genier – de som sägs ha skapat siffrorna och algebran – visar sig främst ha varit förmedlare av det som hinduer, de klassiska grekerna och Persiens zoroastrier skapat.

Islam uppfattar all historia före Muhammed som Jahiliyyah (okunnighet) och tillåter inga tillägg utifrån. Islam har inget begrepp för framåtskridande.

Det finns ingen religion som har företräde när det gäller att skapa en högkultur, utom att kristendomen är att rekommendera på grund av sin etik. Men det finns en religion som förstör all högkultur: islam.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.