Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 89

Ingens hund

Mitt senaste inlägg, ”Maktens Män”, har utlöst en del reaktioner. Några twittrare på yttersta vänstern betecknar mig som stolle och nazist. Andra mer sansade läsare på Facebook anser att jag fallit för en konspirationsteori och antingen inte alls borde ha skrivit om ”makten bakom makten” eller också redovisat resonemanget men mycket tydligare tagit avstånd och förhållit mig skeptiskt fri.

Min egen uppfattning är att det vi vet om de kretsar, som bakåt i historien strålar samman till Cecil Rhodes har tyngd, i synnerhet därför att dessa organisationer faktiskt finns. Den som läser på lite vet dessutom att det är den ekonomiska världselitens och toppolitikernas egen lekstuga. Kärnfrågan är vad det är för lekar som de sysslar med där. Att de är kosmopoliter och globalister är så uppenbart att det inte är värt en diskussion. I vissa avseenden har de också redan förverkligat sina ideal. Pengar rör sig fritt över nationsgränser. En majoritet av världens största företag är transnationella och EU är en överstatlig organisation som strävar efter att optimera sin makt över Europas nationer. Det är inte en särskild orimlig tanke att det i dessa kretsar diskuteras en ny världsordning och möjligheten av en världsregering. Det finns ju inte bara kapitalistisk ondska i en sådan tanke utan också mycket gott: fred på jorden, ett jämnare fördelat välstånd etc.

Anledningen till att jag alls ger mig in på detta område är att det både till vänster och höger saknas sjukdomsinsikt. Som jag ser det har det västerländska idealet visat sig sårbart och politiskt sett kommer anfallen från både vänster och höger. Vänstern attackerar tänkandet och högern tar till sig deras postmoderna favoriter i form av normkritik, värdegrundsidéer etc., men har i grunden ett annat ideal, nämligen att jämna marken för det fria förtagandet och få tillgång inte bara till kvalificerade kunskaper, utan också arbetskraft och högteknologisk expertis till ett attraktivt pris. Om indiska dataingenjörer slår ut svenska, såväl när det gäller kompetens som löner är det ju jättebra! Och att väst kan optimera sina krafter och på så sätt undvika att slås ut av asiatisk ekonomi och intelligens, det är också livsviktigt. När det gäller vår tids högteknologiska produkter så finns det en global konsumentkompetens som gör att ”winner takes it all”. Se hur det har gått för Nokia. Och se på framgångarna för Samsung.

För att återvända till försvaret för mitt eget skrivande, så utgår det från en sjukdomsinsikt som jag tillsammans med ett antal andra ”dissidenter” anser mig förfoga över. Att nationerna inte kan överleva som en kombination av nationella inkomster (skattemedel) och gränslösa utgifter, det kan ett barn förstå. När svenska makthavare och politiker inte gör det, är det ett av flera mycket tydliga sjukdomstecken. Att vi inte heller, trots att bevisen är såväl skrämmande som tydliga, vill värja oss mot en fientlig ideologi som islam, är ett ännu tydligare sjukdomstecken. Det tar sig till och med så extrema uttryck som att Svenska kyrkan öppnar dörrarna på vid gavel för islam, trots att företrädare för samma religion jagar och dödar kristna i andra länder. Flera sjukdomstecken? Att vi inte kan förbjuda tiggeri, trots att Sveriges städer är näst intill ockuperade av romska tiggare. Våra makthavare verkar inte ens tycka det är fel med illegala invandrare, utan tilldelar dem vissa skattefinansierade rättigheter och kallar dem ”papperslösa”. Och värst av allt, svenska journalister och politiker har skapat en näst intill östtysk repression, där den som ifrågasätter dagens extrema invandringspolitik och dess konsekvenser, riskerar att förlora såväl jobbet som sin heder och sin vänkrets.

Så länge de som kritiserar mig och andra ”dissidenter” inte äger denna sjukdomsinsikt utan tycker att ovanstående exempel bara är rasism (eller nå’t sådant) förtjänar de ingen tilltro när de försvarar massinvandringen och den förda invandringspolitiken. Jag bemöter därför inte deras kritik utan den rinner bara av mig. De vill inte ha någon dialog. De vill bara smäda och mobba sina meningsmotståndare, så att de tystnar. De företräder ett samhälleligt sett destruktivt ”åsiktstyranni” och yttrandefrihet är för dem liktydigt med att de själva har möjlighet att yttra sig, men ingen annan. Det enda jag kan göra är att lägga den typen av kritik till en redan respektingivande symtomsamling.

Däremot, den miljöpartist eller libertarian som börjar med att säga: ”OK, Västerlandet i allmänhet och Sverige i synnerhet har ett allvarligt politiskt problem”, kan få mig att spetsa öronen. Om vi därefter är någorlunda överens i vår definition av ”problemet”, då kan vi börja diskutera analyser och tolkningar – hur blev det så här? Då kan vi också börja diskutera hur man politiskt på bästa sätt kan komma tillrätta med situationen. Det är inga små frågor. Det handlar om hur Sverige ska kunna behålla sin välfärd. Det handlar också om hur vi ska undvika allvarliga motsättningar mellan olika grupperingar, kanske rentav ett framtida inbördeskrig.

När vi är någorlunda överens om diagnosen, då finns det hur mycket utrymme som helst för kritik gentemot det jag fört fram i mina bloggtexter. Om någon säger att jag totalt är ute och cyklar när jag lägger så stor vikt vid Frankfurtsskolan och förklarar att ”så här är det nog istället”. Då lyssnar jag och lär. Uppriktigt sagt struntar jag fullständigt i Frankfurtsskolan, om det visar sig att den inte har någon större betydelse. Och om någon kan lägga upp ett trovärdigt resonemang som visar att det där med Cecil Rhodes är rena fantasierna och att Bilderbergsgruppen inte alls diskuterar någon ny världsordning. Så bra! Med andra ord, det finns inga hjärtebarn i mina resonemang. Det finns heller ingen ideologi bakom mina reflektioner, jag är inte kär i mina egna resonemang. Det enda som finns är en längtan efter att förstå vad det handlar om, en diagnos och helst också förslag på läkemedel och en terapi. Varför har Västerlandet drabbats av denna sjukdom, som allt fler tänkare och skribenter utanför etablissemanget börjar beskriva i termer av ett pågående självmord? Man bör därvid minnas att det inte är något perifert självmord det handlar om. Det som drabbats är utan jämförelse den förnämsta högkultur som världen någonsin ägt.

En forskare som ligger i frontlinjen för etablissemangets repression heter Kevin B. Macdonald. Han är en amerikansk psykologiprofessor som skrivit två böcker som också kommit ut på svenska: ”Kritikkulturen” och ”Att förstå det judiska inflytandet”. Han är politiskt engagerad. 2010 blev han medlem i det högerextrema American Freedom Partys partistyrelse.

Nyligen var MacDonald i Stockholm och på inbjudan av Logik förlag höll han en föreläsning som också finns utlagd på nätet. Titeln var “The Psychological Mechanism of White Dispossession”. Jag har läst de två böcker som finns översatta till svenska och jag har lyssnat i datorn till MacDonalds föreläsning. Att han är politiskt engagerad långt ut på högerkanten intresserar mig inte ett skvatt och jag har dålig koll på vad American Freedom Party står för. Det är inte helt olikt att jag med stor behållning lyssnar på Cornelis Vreeswijk, trots att jag vet att han politiskt närmast bör betecknas som en snurrpotta, i likhet med så gott som alla i hans trubadurkretsar. Visserligen är jag inte jätteförtjust i Mikael Wiehe, men jag har inget politiskt problem med att lyssna till hans musik. På samma sätt har jag inget politiskt problem med att läsa och ta till mig Kevin B. MacDonalds forskning, så länge han följer reglerna för hur man forskningsmässigt bygger under sina påståenden – vilket han gör.

På denna föreläsning sa MacDonald just ingenting om judisk makt, förmodligen anser han sig klar med detta ämne. Det som låg i fokus för hans intresse var istället något som karakteriserade västerlandet, i synnerhet norra Europa, och som migranter tagit med sig till USA, nämligen moralisk universalism. Medan en majoritet av jordens befolkning bygger sina gemenskaper och sin moral efter släktskapsprinciper så fungerar inte det västerländska livsideal, som sätter agendan, på det sättet. Vi har en idé om en universell moral. Bland annat tar den sig uttryck i att väst sänt ut missionärer över världen, inte bara för att sprida kristendomen utan för att skola och lyfta medmänniskor ur sitt mörker och sina vanföreställningar. Västerlandet är ensamt om denna vilja att frälsa världen. Istället är den förhärskande principen som det heter i ett muslimskt talesätt: ”Jag mot min bror, min bror och jag mot vår kusin, min bror, jag och vår kusin mot våra fiender”. Solidariteten är inte kopplad till någon generellt giltig moral och föreställningar om rätt och fel utan till gruppen och dess moral.

Dessa två principer syns och kolliderar mycket tydligt när det gäller mordet på Fadime år 2002. Hon blev som bekant skjuten av sin far därför att han ansåg att hon vanhedrade familjen och släkten genom sin vilja att leva västerländskt och också ha en icke-kurdisk pojkvän. Att en fader skjuter sin dotter är givetvis ett mycket svårt brott mot den universella moralen. För fadern handlade det också om moral, men av ett annat slag, nämligen att återerövra vad han ansåg vara en förlorad heder. Han tillhörde med andra ord ett moralsystem som bygger på släktskap.

För att återgå till MacDonald, så är hans tankar om en universell moral kontra en släktskapsbaserad en viktig inkörsport när man vill diagnosticera den västerländska sjukdomen. Jag kommer så småningom att utveckla dessa tankar. Inte vet jag om de kommer att löpa i enlighet med vad MacDonald gillar eller ogillar, om de stöder hans politiska engagemang eller inte. Lika lite som jag bryr mig om Frankfurtskolan eller Bilderberggruppen så bryr jag mig om MacDonald. Jag vill veta, det är det som forskning handlar om. Så ser också det tänkande ut som följer forskningens regelbok. Om spåren leder till helvetets port, så nog fasen kommer jag att banka på.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Maktens män

Efter att jag skrivit om det fiktiva mötet mellan Carl Bildt och Skavlan och Bilderberggruppens betydelse fick jag ett mail från en bloggläsare som ville veta mer om det maktspel och de konspirationer som styr världen. Jag svarade att jag just inte visste någonting. När det gäller ”makten över tanken” så går det att utreda vad exempelvis Frankfurtskolan, politisk korrekthet och kulturmarxism är för något, men när det gäller frågan om riktig makt, makten över pengarna och politiken, om de hemlighetsfulla och oändligt rika familjeklaner vars huvudmän kanske drar i trådarna, är det ett ämne som liknar religiösa spörsmål. Antingen tror man på det som påstås eller också avfärdar man dem som mer eller mindre absurda konspirationsteorier. Jasså, är det Bilderbergarna, Illuminati, Tavistock, Skull and Bones, Jesuiterna, Judarna, Påven eller kanske Frimurarna som har makten här i världen? Hur ska man veta sådant?

Nu har jag emellertid hittat en grupp och ett sammanhang som känns trovärdigt. Det betyder inte att jag på något sätt är övertygad utan bara att så här skulle det faktiskt kunna hänga ihop. Anledningen till att det är relevant att ta upp på den här bloggen stavas NWO – New World Order. I den här maktkonstellationen föddes och vårdas tanken på en ny världsordning och en världsregering.

Mitt sökande på nätet – för det är där som ledtrådarna finns – gjorde att jag lite av en slump kom att lyssna till en föreläsning av historikern G. Edward Griffin. Den lades upp på Youtube 2012 och handlar om en annan amerikansk historiker, Carroll Quigley. Till honom ska jag återkomma men först är det dags att göra en tidsresa.

Vi förflyttar oss till vintern 1891, en eftermiddag i London. Då träffades tre mycket mäktiga män. En var diamantbaronen Cecil Rhodes, en av världens absolut rikaste män och imperiebyggare i Sydafrika. Den andra var William T. Stead, redaktör för Pall Mall Gazette och världens då förmodligen mest kände journalist (han omkom på Titanic). Den tredje var Reginald Baliol Brett, adlad till Lord Esher. Han var drottning Victorias vän och förtrogne och senare också en mycket inflytelserik rådgivare till Edward VII och George V.

Det som förenade dessa tre män var övertygelsen om att den engelska rasen (ja, man använde rasbegreppet) var mänsklighetens förnämsta och att det därför var dess plikt att styra över världen. På så sätt skulle världen bli en bättre plats för alla folkslag. För de tre männen handlade det nog mera om ansvar än om personlig makt, eftersom de, i synnerhet Cecil Rhodes, hade så mycket makt någon kunde drömma om, och mer därtill. De skapade embryot till det namnlösa hemliga sällskap som i konkurrens med andra maktcentra i dag styr världen.

Nu gör vi ett tankesprång hundra år framåt i tiden och den blivande presidenten Bill Clintons presidentkampanj. I ett tal i Georgetown nämner han historieprofessorn Carroll Quigley som en person som betytt mycket för hans politiska tänkande. När han året därpå utsågs till demokraternas presidentkandidat nämnde han återigen Quigley som en viktig inspiratör.

Som tonåring hörde jag John Kennedys uppmaning till medborgarskap. Och sedan, när jag var student i Georgetown, hörde jag den uppmaningen förtydligad av en professor vid namn Carroll Quigley, som sade till oss att Amerika är den största nationen i historien därför att vårt folk alltid har trott på två saker – att morgondagen kan bli bättre än idag och att vi alla har ett personligt moraliskt ansvar att se till att det blir så.

Detta kan givetvis förstås som en liten ”hommage” till en lärare som betytt mycket för Clinton. Men det kan också ses som en signal till medlemmarna av ett hemligt sällskap som Clinton tillhör. Carroll Quigley, som varit död i fjorton år när Clinton första gången nämnde honom, var nämligen inte vilken historieprofessor som helst. Han undervisade inte bara vid School of Foreign Service vid Georgetown University utan var också handledare vid både Harvard och Princeton. Han hade en mängd politiskt betydelsefulla uppdrag. Bland annat var han rådgivare till USAs försvarsdepartement och det är inte bara Clinton som minns honom som en fantastisk inspiratör och lärare.

Quigley ägnade tjugo år av sitt liv åt att studera ovan nämnda namnlösa och hemliga sällskap. Två år på 1960-talet fick han också tillgång till deras arkiv. Han skrev två mycket viktiga böcker i ämnet, båda ganska akademiska, inga kioskvältare precis. Den första är en riktig tegelsten med den likaledes mäktiga titeln ”Tragedy and Hope”. Den gavs ut i en första upplaga 1966 och finns åtkomlig på nätet.

I en lång introduktion från år 2009 berättar utgivaren Michael L. Chadwick om hur han 1971 hittade boken i ett antikvariat och hur han köpte den och började läsa. Håren reste sig på hans huvud och han beslöt sig för att undersöka trovärdigheten i det som Quigley skrev. Chadwick påstår sig, i likhet med Quigley, ha ägnat frågan mer än tjugo år av sitt liv och gjort mer än tusen intervjuer med inflytelserika ledare i världen, regeringsmedlemmar, militärer, bankirer, finansmän, forskare och affärsmän. Han har gått igenom 25.000 böcker och över 50.000 dokument och samlat ett stort antal viktiga böcker så att de är tillgängliga på nätet.

Det Chadwick kom fram till var att det som professor Quigley rapporterade var sant. Chadwick skriver, och håll i er nu:

Det finns verkligen ett världsomspännande privatägt system för finansiell kontroll, det vill säga ett system som klarar att dominera alla politiska och ekonomiska system i världen. Jag kallar detta system för ”The World Trade Federation”. Det är en ultrahemlig grupp av världens mäktigaste män. De kontrollerar nu alla betydande internationella institutioner, varje större multinationellt och transnationellt företag, såväl offentligt som privatägt, alla större nationella och internationella banker, alla centralbanker, alla jordens nationer, naturresurserna på alla kontinenter och genom komplicerade sammanbundna nätverk som liknar gigantiska spindelnät, alla folk. Denna grupp är sammansatt av ledande familjedynastier i Kanada, Förenta staterna, Storbritannien. Tyskland, Frankrike, Italien, Japan, Ryssland och Kina. Det är en självförevigande grupp som har utvecklat ett sinnrikt system för kontroll som möjliggör för dem att manipulera statschefer, konsumenter och folk runt hela världen. De har hunnit långt i utvecklandet av ett världsherravälde, större än det forna romerska riket.

Detta nya imperium kommer att styra hela världen, inte enbart en stor del av den, som Rom gjorde för länge sedan. Detta sker från deras superhemliga högkvarter i Tyskland. Detta sällskap är ansvarigt för över 180 miljoner män, kvinnors och barns död och lidande. De var ansvariga för första världskriget, andra världskriget, Koreakriget, Vietnam etc. De har skapat perioder med inflation och deflation i syfte att konfiskera eller befästa världens rikedomar. De var ansvariga för att över två miljarder människor förslavades i alla kommunistländer – Ryssland. Kina, Östeuropa etc. – på samma sätt som de var direkt ansvariga för skapandet av kommunism i dessa länder. De byggde upp och underhöll dessa onda totalitära system för sin egen vinnings skull. De förde Hitler, Mussolini, Stalin och Roosevelt till makten och styrde deras regeringar för att kunna plundra dessa stater på ett sätt som saknar paralleller i världshistorien. De får hunnernas Attila att se ut som ett dagisbarn, i jämförelse med vad de själva åstadkommit. /…/ Deras tillgångar används nu för att skapa och upprätthålla ett världsherravälde vars bildande befinner sig i sin slutfas. Detta världsherravälde är i dag delvis synligt och delvis osynligt.

Medan Quigley beskriver ett hemligt sällskap som han beundrar, framstår Chadwicks beskrivning av samma grupp som navet i ett ondskans imperium. Dessutom, jag har visserligen inte gjort tusentals intervjuer, lika lite som läst tusentals böcker i ämnet, men för mig känns det inte trovärdigt med denna totala maktkoncentration. Utan att ha särskilt mycket på fötterna förmodar jag att det finns såväl ett kinesiskt/asiatiskt som ett ryskt maktcentrum. Detsamma gäller för judiska intressen. Likaså är det svårt att tro att arabländerna skulle gå i västs ledband, ett antagande som leder vidare till Iran som en egen maktsfär. Anledningen till att jag ändå tar med Chadwick är att det är denna länk som ger hela texten i ”Tragedy and Hope”.

Den andra av Quigleys böcker, ”The Anglo-American Establishment”, hittade ingen förläggare förrän efter Quigleys död. Också den finns utlagd på nätet. I förläggaren Stephen A. Zarlengas introduktion från 1981 kan man läsa att detta är en bok som för läsaren förklarar världen på ett nytt sätt. Den löper visserligen inte längre fram än till 1949 men är giltig också för dem som vill förstå dagens maktspel.

Quigleys motiv för att skriva dessa båda böcker var att han beundrade detta hemliga sällskap. Han var övertygad om att den engelsk-amerikanska livsstilen och att det brittiska imperiet, senare med USA inkluderat, trots fruktansvärda misstag, var historiens största landvinning. Han ansåg att deras insats för mänskligheten borde offentliggöras. Därmed bröt han hemlighetsfullheten och sällskapet förstod till en början inte att de hade gjort ett misstag när de släppte in Quigley. De försökte stoppa ”Tragedy and Hope” men det visade sig inte möjligt. Säkerligen är det också de som såg till att den andra boken inte hittade någon förläggare medan Quigley fortfarande levde.

Nu hoppar vi tillbaka till 1902 och de sju testamenten som Cecil Rhodes lämnade efter sig. Dessa ger anvisningar om hur Rhodes förmögenhet skulle garantera projektets fortlevnad. Ett av dem är särskilt intressant, det som förverkligade ”Rhodes scholarships”, vilka gav möjlighet till det engelska imperiets, USAs och Tysklands unga begåvningar att gratis studera vidare vid Oxford University. Men inte bara det, där tränades och tränas de alltjämt i att tänka kosmopolitiskt och globalt. Därifrån kan de mest lämpade rekryteras till andra gemenskaper som gruppen kontrollerar. Åtminstone en av dessa grupper – Bilderberggruppen – arbetar för en världsregering.

Världens mest inflytelserika finansfamiljer engagerade sig. Exempelvis blev familjen Rotschild förvaltare av Rhodes efterlämnade förmögenhet och bankiren Leopold de Rotschild medlem av den innersta cirkeln i det hemliga sällskap som anser sig stå över partipolitik och politiska ideologier. Det är ju de som verkar bakom scenen, som styr världens mäktiga. Demokrati betraktar de närmast som ett spel för gallerierna. Låt medborgarna i världens demokratiska nationer rösta om de små frågorna, låt dem avgöra om det är de konservativa eller liberala, höger eller vänster, som ska styra. Låt dem ha sina partilojaliteter och favoritfrågor. De kan vifta med sina halmhattar, sprida sina banderoller och hålla sina demonstrationer. Låt dem bekämpa varandra, om det är det de vill. Det är ändå inte där de stora besluten tas. Det sker i detta sällskaps kärna, ”The Junta of ’Three”. Där startades Boerkriget år 1899, där skapades Sydafrikanska unionen och Förenta Nationerna. Kretsen hade också ett avgörande inflytande över den brittiska politiken gentemot Irland, Palestina och Indien under perioden 1917-1945. Det är detta sällskap som stod fadder till Runda Bordet, en i sin offentliga presentation harmlös och opolitisk förening för unga män. Den finns i dag finns i 64 medlemsländer. Emellertid, Runda Bordet har en inre krets varifrån viktiga ämbetsmän och nya medlemmar rekryteras till den internationella finansvärlden.

Den inre kretsen skapade i USA The Council of Foreign Relations (CFR). Det är en icke-kommersiell medlemsorganisation som idag har bortåt femtusen medlemmar. Huvudkontoret ligger i New York och det finns också ett kontor i Washington DC. De verkar för globalisering och frihandel och påverkar NAFTA och EU. De ger ut tidskriften Foreign Affairs och driver tankesmedjan ”David Rockefeller Studies Program” som bland annat har betydelse för USAs utrikespolitik. Bill Clinton är medlem men listan på medlemmar är lång, med namn på presidenter, statsministrar. utrikesministrar, försvarsministrar, CIA-chefer, ledare för världens största företag, inkluderande ledarna av världens största medieföretag, FN, männen och kvinnorna (mest männen) som styr de stora elituniversiteten, Aspen Foundation, Bilderbergguppen, Romklubben och de flesta av alla andra betydelsefulla västerländska tankesmedjor.

I Storbritannien startade Round Table The Royal Institute of International Affairs, som är en engelsk tvilling till den mäktiga amerikanska organisationen. En av de mest betydelsefulla medlemmarna har jag för övrigt skrivit om i bloggtexten ”Befrielsens patologi”, historikern Arnold Toynbee. Round Table skapade också Bilderberggruppen.

Quigley delade in medlemmarna av detta hemliga sällskap i en gemenskap med två kretsar. Den första är Round Table som till en början fick namnet ”The Association of Helpers”. Medlemmarna i denna yttre krets – uppdelade i sin tur i en yttre och en inre krets – fick veta att de blivit invalda i ett prominent och elitistiskt sällskap men just inte mer.

I den inre kretsen, ”The Society of the Elect”, som är närmast den absoluta maktens centrum, är medlemmarna medvetna om att de tillhör ett sovrat urval av världens elit. Där finns vetskapen om sällskapets uppgift, nämligen att skapa en ny och bättre värld, The New World Order (NWO). Den som tackar ja till att bli medlem (förmodligen händer det inte att någon tackar nej) behöver aldrig mer i sitt liv vara orolig för att inte få ett toppjobb.

Rimligen finns vår före detta statsminister Fredrik Reinfeldt med någonstans i detta nät av mäktiga elitgrupperingar. Kanske är det en delförklaring till hans bristande solidaritet med det svenska folk som valt honom till statsminister? Jag har dock svårt att tro att han befinner sig nära den innersta kretsen.

Den innersta kretsen med sin ledare, Rhodes döpte den till ”The Junta of Three”. 1891 till 1899 var Cecil Rhodes själv ledare. Finns denna innersta grupp fortfarande? Bär någon av medlemmarna namnet Morgan, Rotschild eller kanske Rockefeller? Ingen aning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dialog med makten

Jag har flera gångar tagit upp Håkan Karlbergs envisa försök att övertyga i synnerhet moderaterna om att de måste ändra sin invandringspolitik. Han formulerar sig alltid informativt och respektfullt, men det går inte att ta miste på att han är förtvivlad. Vid ett tillfälle gjorde han ett massutskick till 1600 moderata kommunpolitiker i 129 kommuner. Några exempel på de fåtaliga svar han fick ges nedan.

Anette Åkesson:

Själv är jag positiv till invandring men det bygger på det faktum att jag förutsätter att människor kommer till oss för att arbeta och bidra till det svenska samhället. Inte minst Svenskt Näringsliv visar på att vi faktiskt är beroende av människor som flyttat till Sverige.

Det betyder att vi redan nu behöver invandring – gärna i arbetsför ålder – för att se till att klara den demografiska utmaningen vi står inför.

Senare stöter Håkan Karlberg ihop med Anette Åkesson på torget i Båstad. De kommer i samspråk och han rapporterar:

Jag förstod snabbt att hon saknade elementära kunskaper om invandring. Hon trodde liksom Ådahl, C, i SvD häromdagen att invandrarna är i arbete efter tre år. Hon ansåg att invandringen är lönsam och visste inget om vad som döljer sig bakom ”dom flyr för sina liv”. Det är skrämmande att en person som är med om att fatta beslut om vår framtid helt saknar förutsättningar för detta.

Så här avslutade den moderate skaraborgspolitikern Magnus Hammar Borsch sitt svar till Håkan Karlberg efter att ha kallat hans upprop för lögnaktig propaganda:

Så ta din förvrängda verklighetsuppfattning, ditt i opinionsundersökningarnas glans triumferande högmod och – vänligen – hör aldrig av dig till mig igen. Välkammade nationalister med unkna värderingar sprungna ur tvivelaktiga rörelser har inget hos mig att hämta.

Om det är så här Magnus Hammar Borsch uttrycker sig när han är vänlig, hur blir det då när han vill vara ovänlig? Ytterligare ett smakprov, denna gång från Kenneth Simonsson, moderat kommunpolitiker i Borensberg:

Jag tycker faktiskt du är helt fel ute när du är rädd för kostnaderna. Ett land behöver en växande befolkning. Att få den ökningen med till stor del vuxen befolkning med utbildning gör att de snabbare kommer in i samhällets försörjning än nyfödda. Nyfödda tar det ca 30 år i snitt att ha jobb och bidra till samhället. Innan dess har de kostat många miljoner. Vi bidrar ju med pengar för att hålla uppe födelsetalen.

Det värsta som kan hända ett land är att befolkningen krymper, men ju snabbare den växer ökar priser på bostäder och företags vinster och möjligheterna till bättre jobb för de som redan är etablerade i samhället. Detta bidrar dubbelt till ökad köpkraft och ökad BNP.

Sedan kan man ju diskutera takten på immigrationen, men det är ju svårt när krigen styr mycket. /…/ Jag ser invandringen som en ren investering. Sverige skulle nog vara effektivare med en befolkning på 50 miljoner än 10.

Den moderate Linköpingspolitikern Paul Lindvall skriver:

Behöver vi fortsatt invandring? Svar: Ja. Har det skett någon form av ”mörkläggning”? Svar: Nej. Det blir ju närmast ”tramsigt” när du påstår att det inte förekommit någon debatt och diskussion kring invandring och integration. 

De har därefter en kort mailväxling som slutar med att Paul Lindvall skriver att han gärna avstår från gruppmejl från Håkan Karlberg framöver.

Med den moderate kommunordföranden Krister Berg blir mailväxlingen vassare. När denne inte är benägen att förstå någonting av vad invandringspolitiken gör med Sverige och avslutar med mailtexten ”Är detta ett spex från Konstfack eller?” brister tålamodet hos Håkan Karlberg och han skriver till svar:

Jag har länge misstänkt att man måste vara både feg och korkad för att platsa som politiker. Ditt svar motsäger inte detta. Du är politiskt verksam som ordförande i Strängnäs Moderata partiförening inom kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, m.m. Det man kunde vänta sig av en person med din politiska bakgrund är att du antingen förklarade för mig varför Sveriges invandringspolitik är bra för landet eller också inte svarat alls. Ditt svar är nog svårt att slå när det gäller tarvlighet!

Katja Larsson, moderat och förtroendevald i Hylte kommun svarade ”Undanber mig vänligt men bestämt sådan här propaganda”.

I ett annat sammanhang fick Håkan Karlberg nedanstående svar från Michael Wernstedt som är VD för Raoul Wallenberg Academy. Han tillhör dem som okritiskt tagit till sig OECD-rapporten om invandringens lönsamhet. Eftersom denna lämnar Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens kostnader utanför, är den direkt osann. I beräkningarna av invandringens kostnader kan givetvis inte kostnaderna för flyktingmottagningen uteslutas. Jag ska ändå referera svaret, eftersom det är intressant i sitt stereotypa försvar för invandringspolitiken. Det är så här man måste formulera sig om man vill sitta kvar vid köttgrytorna:

Jag har en grundsyn om öppenhet och av alla människors lika värde. Sverige är ett rikt land och för mig är det självklart att vi ska hjälpa till när vi nu ser de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget.

 Men man behöver inte bara stirra sig blind på de rent humanitära skälen. Både organisationer och samhällen blir mer dynamiska och livskraftiga av mångfald. Ett exempel på det är USA som har fördubblat sin befolkning sedan Vietnamkriget tack vare framförallt generös invandring. Under samma period har Sveriges befolkning ökat från 7 till 9 miljoner.

Vad gäller ekonomin så visar en rapport från OECD att invandring i OECD i snitt ger en ekonomisk vinst på € 3 000 om året per invandrarhushåll.

 Sanningen är att Sveriges befolkning skulle minska om det inte vore för invandringen och det skulle i så fall bidra till att det blev ohanterligt att behålla vår välfärd med en åldrande befolkning.

Låt oss gå igenom vad Wernstedt faktiskt säger, något han kanske/kanske inte tror på men alldeles oavsett, något som han måste säga för att kunna ha det välbetalda prestigejobb som han har.

1. Jag har en grundsyn om öppenhet.

Kommentar: Detta är en form av självberöm. Innehållsligt betyder det naturligtvis ingenting, men det han vill ha sagt är att han tycker det är helt ok med invandring. Eftersom Wernstedt levererar ett standardiserat svar misstänker jag att det är mera rättvisande att se honom som trångsynt än som öppen.

2. Alla människors lika värde.

Kommentar: Ingen människa som har tänkt igenom vad detta betyder kan rimligen ställa upp på att det är sant, eller ens ett bra förhållningssätt till andra människor. Med andra ord inte bara tom utan också lögnaktig retorik.

3. Sverige är ett rikt land

Kommentar: Rikt för alltid? Betyder det att vi kan fortsätta att importera bidragstagare och ändå förbli rika? Hur relaterar rikedomen till invandring? Blir vi fattigare eller rikare när vi optimerar importen av lågutbildade muslimer från dysfunktionella stater? Under rubriken ”Det går inte bra för Sverige” skriver Tino Sanandaji:

Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. Att kolla upp detta är trots allt inte mer invecklat än att klicka på en tabell på SCBs hemsida och se hur BNP i fasta inflationsjusterade priser utvecklas.

4. Hjälpa till när flyktingströmmarna är så stora.

Kommentar: Människor flyr inte till Sverige. De flyr först från länder där de anser att det inte längre går att leva. Därefter väljer de Sverige som en av flera möjliga destinationer. I arabvärlden är åtta länder i krig med varandra, i åtta länder pågår ett inbördeskrig och åtta länder är diktaturer. Vilket är Sveriges ansvar? Vi är inte ett muslimskt land och heller inget grannland. Hur lyder de argument som kan övertyga svenska skattebetalare om att invandrare från dessa länder är en klok politik? Som en av Merit Wagers miggor frågar med samma enkla klarhet som barnet som säger att kejsaren är naken:

Varför är svenska politiker så angelägna om att skänka bort skattebetalarnas pengar till utlänningar som inte har rätt till dem? Staten ansvarar i första hand för sina medborgare, i andra hand för utlänningar med uppehållstillstånd.

5. Både organisationer och samhällen blir mer dynamiska och livskraftiga av mångfald.

Kommentar: Detta kan vara (men är inte alltid) sant för organisationer. För samhällen är det osant, när mångfalden består av människor med olika kulturer och religioner. Den så kallade mångfalden är liktydigt med skillnader. Folk av olika slag segregerar sig och hamnar ofta också i motsättning till varandra. Hur många afghanska islamister har Michael Wernstedts värvat till sociala nätverk för att göra det mer dynamiskt och livskraftigt? Om svaret är att där inte finns några, vem tror att han aktivt tänker arbeta för en ”komplettering”?

6. Ohanterligt att behålla vår välfärd med en åldrande befolkning.

Kommentar: Vad betyder ohanterligt? En åldrande befolkning är problematiskt men inte i sig ett hot mot välfärden. Se exempelvis på Japan som upprätthåller sin välfärd trots en skev åldersfördelning och en näst intill försumbar invandring. En ung befolkning garanterar inte välfärden. Det enda vi med säkerhet vet är att om vi importerar människor som inte har något att erbjuda den svenska arbetsmarknaden utan måste försörjas via bidrag så kan vi säga farväl till den välfärd som alla politiker säger sig vilja värna.

I mitt minne finns någon liten historia om en politiker som råkade lämna kvar sitt föreläsningskoncept i talarstolen. I kanten på ett ställe hade han skrivit ”Argumenteringen svag, höj rösten och se arg ut”. Såvitt jag kan se relaterar svenska moderatpolitiker till sina medborgare på något av följande sätt (jag har inga illusioner om att det ser annorlunda ut för andra politiker):

1. Tystnad (att inte svara på frågor eller tilltal, överlägset vanligast).

2. Arroganta och oförskämda avvisanden

3. Svar som visar på en skrämmande okunnighet

4. Floskelsvar (antingen hyckleri eller enbart enfald)

5. Inlyssnande, eftertänksamma och respektfulla svar (nej, jag bara skojade)

Journalister kan räkna med ett helt annat bemötande. Jag misstänker starkt att svenska politiker resonerar som Churchill en gång gjorde när han myntade uttrycket: ”There is no such thing as public opinion. There is only published opinion”. Det skulle glädja mig om väljarna i nästa val visar att Churchill hade fel. För politiker bör, precis som för andra yrken, gälla att de som visar sig inte klara av jobbet sparkas av sina uppdragsgivare, dvs. väljarna. Det är nog det enda sättet att skapa och upprätthålla yrkeskompetensen inom den politiska klassen. Sedan får vi väl kolla hur de har det med värdegrunden, om de fortsätter att relatera till medborgarna på ett föraktfullt sätt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Barnuppfostran

Om man intresserar sig för hur makteliten beskriver de människor som importeras till Sverige, blir man förvånad över likgiltigheten och ointresset för skillnader. De sinovietnamesiska båtflyktingar som efter ett regeringsbeslut 1979 fick chansen till ett nytt liv i Sverige är givetvis inte på något sätt lika de somalier som kommer i dag. Ändå ryms de under samma invandringspolitiska foliehatt. Det påstås att de alla behövs på den framtida svenska arbetsmarknaden, de föryngrar den svenska befolkningen och på sikt kommer de givetvis att vara ”lönsamma”. De är nödvändiga för välfärdssamhället och vilka annars ska ta hand om ”våra gamla”? De skillnader som eventuellt finns är individuella.

Tar vi de romska tiggarna, som avhandlas både på tvären och längden, på grund av att de ofta bedriver sin näringsverksamhet i de välbeställdas bostadskvarter, så finns de över hela Europa och integrationsproblemen är i grunden desamma, om än värre i vissa länder. I svenskt maktmedvetande handlar det alltid om majoritetsbefolkningarnas förtryck och romerna som offer. Att den romska kulturen rymmer de avgörande förklaringarna får inte sägas. Det är ett intellektuellt Terra Incognita. Man får därför exempelvis inte skriva som en bloggläsare gör i en text som egentligen handlar om Zambia:

Det viktiga budskapet är att den kultur vi bär på betyder mycket och att den är mer eller mindre lämplig för det liv vi försöker leva i skilda majoritetskulturer. Det finns ”toxiska” (giftiga) kulturer, som skadar dem som ”drabbats”. Och om vi tror att ”åtgärder” skall lösa allt blir vi grymt besvikna. /…/ Det är lätt att kasta pengar på problem, men svårt att ändra en inre kompass. Det tar tid. Ibland flera generationer. Och dessutom måste man erkänna att vissa kulturer är bättre på att ge sina ”anhängare” det som vi i vår värld ser som ett gott liv, vilket i stort sett är omöjligt i nuvarande debatt. 

Detta med alla människors likhet är så stötande lögnaktigt. Om man säger att det finns raser, så är man rasist. Men visst finns det raser! Om man säger att olika kapaciteter ser olika ut för olika raser så är man ännu mera rasist. Men så är det ju! Om man sedan säger att det finns olika kulturer, ja då är man också rasist … kulturrasist. Men vafan?! Om man säger att det finns etnicitet, exempelvis att det finns etniska svenskar. Gissa, vad är man då?

Istället för att börja från scratch och fördomsfritt (just det!) frilägga mänsklig variation, så anser den svenska eliten att man ska börja med axiomet att vi alla är lika och att alla kulturer är lika mycket värda. Sedan kanske man tvingas backa men då gör man det med motvilliga myrsteg.

Barnuppfostran är ett viktigt fokus för kulturforskare. Olika slags barnuppfostran ger olika slag vuxna individer. I Sverige, trots alla försäkringar om att vi har ett öppet sinnelag, är toleranta för avvikelser och goda kulturrelativister, så är vi övertygade om att svensk barnuppfostran ligger i frontlinjen, det vill säga vi har trosuppfattningar av samma slag som evolutionister från 1800-talet. Vi kopplar inte samman vår typ av barnuppfostran, som vi kallar för fri, med de problembilder som exempelvis finns i skolan. Vi skulle aldrig drömma om att återinföra fysiska bestraffningar hur många bevis det än finns på att sådana kan vara av godo. Missförstå mig inte. Jag propagerar inte för att ungar ska ha stryk – jag är ju svensk och vet vad som är rätt och fel i barnuppfostran. För säkerhets skull trosbekännelsen: Jag har aldrig slagit mina barn och anser heller inte att jag borde ha gjort det.

Nedan ges exempel på fyra olika slags barnuppfostran och dess konsekvenser. Det första har jag tidigare varit inne på i blogginlägget ”Miljöpartiets bedrägliga charm” (september 2014). Det handlar om de tibetanska Sherpas, som är ett harmoniskt folk, med ett öppet och fredligt socialt liv. När den amerikanska antropologen Sherry Ortner bedrev sitt fältarbete bland dem upptäckte hon emellertid att de hade avsevärda svårigheter att hantera ilska och inbördes konflikter.

När en konflikt uppstår är en sherpa så gott som alltid övertygad om att det är han eller hon som har gjort fel. Det är således inte den andre som är skuld till konflikten. När två personer råkar i krakel med varandra och båda börjar klandra sig själva, så bryts kontakten. Om de är berusade kan det bli ganska dramatiskt med vredesutbrott, som dock aldrig riktar sig mot ”den andre”.

Sherpas är med andra ord inte särskilt bra på att vare sig förstå sig på konflikter eller att lösa dem genom inbördes överenskommelser. På så sätt kan vuxna heller inte lära barnen att begripa konflikter och oförmågan förs vidare till nästa generation. Ortners huvudfråga är varför detta problem finns kvar bland sherpas. Om nu konflikter är problematiska, vilket de är, varför lär sig inte Sherpas att hantera dem?

Hon söker svaret inom ett helt annat område än det vardagliga sociala livet: religionen. I likhet med andra nepalesiska folkgrupper har Sherpas en imponerande och månghövdad gudavärld, som ständigt är närvarande i deras vardag. Ortners ambition är emellertid inte att visa att sherpas släpper taget om vardagskonflikter och istället söker sin tillflykt till en andlig värld utan det hon vill visa är hur konflikter förs över till en av sherpas religiösa ritualer och löses där. Det finns en säkerhetsventil till gudavärlden, men det hjälper ju inte Sherpas att utveckla tekniker för att hantera inbördes konflikter.

Ett annat exempel på konflikthantering kan hämtas hos den engelska socialantropologen Barbara Ward som gjorde fältarbete i en liten kinesisk fiskeby och på femtiotalet skrev en berömd uppsats: ”Temper Tantrums in Kau Sai”

Barbara Ward frågar hur det kommer sig att kineser klarar av ett intensivt kollektivt liv utan att kraschlanda i sina sociala relationer. Hon intresserade sig för hur de vuxna och barn hanterade andra barns vredesutbrott. Det var exempelvis ganska vanligt att pojkar i åldern fem till tio år låg på något golv eller trottoaren, skrek och sparkade för att få igenom sin vilja. Det var inte framgångsrikt utan slutade med att ungen lugnade ner sig och snyftande lade av. Kanske han då blev upplockad av något äldre syskon. Hon urskilde följande tre slag av vredesutbrott (temper tantrums):

Ungarna hade blivit på efterkälken och/eller kände sig övergivna av sina föräldrar eller andra närstående. De skrek för att visa att de fanns och var de fanns. Det här var ganska lika för pojkar och flickor från ungefär tre till åtta år.
Ungar som blev rasande när de inte fick det som de begärde. Exempelvis en liten flicka som skrek och stampade för att av sin pappa få en slant till godis. Denna typ av utbrott var inte särskilt vanliga.
Det här är den typ av vredesutbrott som intresserar Barbara Ward mest. Tänk er en liten kille som får en slant att köpa kakor för. Han gör det men på väg ut ur affären kolliderar han med en annan unge och tappar en av kakorna. Killen tappar självkontrollen och skriker och gapar men får inget stöd från någon vuxen. Så kommer hans äldre syster och tar två av kakorna ifrån honom. Han protesterar inte. Tjugo minuter senare leker han med några andra ungar och verkar ha glömt sitt vredesutbrott. Barbara Ward ger fler exempel, bland andra ett där äldre barn tar ifrån ett yngre en boll han leker med. De äldre bara skrattar istället för att ingripa. Poängen är att den som söker konflikt får inget stöd. Det är helt enkelt ingen framgångsrik metod att mista tålamodet och bli förbannad. De vuxna tycker att barnens inbördes kontroverser inte är särskilt viktiga och tror inte de lämnar just några skador, det är ju bara barn det handlar om. Man kan säga att barnen lär sig att aldrig förlora kontrollen (ansiktet).

Att detta är ett sätt att tänka bland kineser fick jag bekräftat i en intervju jag gjorde för många år sedan med en svensk affärsman i Manilla. Han hade blivit lurad av två kineser i en ganska stor affär, far och son. Inför sonen kritiserade han fadern. Senare fortsatte han att ha affärskontakt med sonen. Denne ansåg att den svenske affärsmannens kritik av hans far var en större synd än det lurendrejeri som fadern hade utsatt svensken för. Detta trots att svensken nästan gick i bankrutt på grund av pappan. Man utsätter inte en kines för risken att förlora ansiktet offentligt, i synnerhet inte inför dennes son.

Om vi fortsätter med svensk barnuppfostran, så drar ett svenskt barn genom att skrika och gapa över minsta missöde till sig de vuxnas uppmärksamhet. Det som sedan vanligen sker är att den vuxne försöker klara ut vad det är som har hänt och vem som är skyldig. Skulden kan mycket väl landa på det egna barnet som då får en reprimand eller en förklaring av vilket fel han eller hon begått. Här gäller det alltså för barnet att lära sig se sin egen roll i skeendet. Det finns både bra och dåliga sidor i denna typ av barnuppfostran. Den som är bra är givetvis att man tränar barnen att möta svårigheter förutsättningslöst. Den dåliga är att man därmed triggar igång intresset för den egna personen. Jag tror inte någon annan kulturkrets kan tävla med den västerländska i ”egoboosting”. Det är ingen tillfällighet att Facebook med sitt ”likes-system” är en västerländsk uppfinning.

Muslimska barn lär sig inte att den som blir upprörd och ilsken begår ett fel. Blir man förolämpad eller illa behandlad, så är aggression det rätta svaret. En man ska hellre ta strid än att låta sig förolämpas. Som det heter i ett somaliskt talesätt så är det bättre för en man att bli ihjälslagen än förolämpad. På vardagssvenska kan man säga att man som muslim lär sig att vara lyhörd för förolämpningar och om man vill vara en riktig man så ska man aldrig ta skit. Ett sådant samhälle blir inte bara fyllt med konflikter utan kriget finns ständigt där som ett alternativ, när klaner, trosfränder och andra grupperingar hamnar i konflikt med varandra.

Det är emellertid inte alltid möjligt att reagera med aggression. Alternativet är offerrollen. Ser man till hur olika muslimska organisationer relaterar till svenska myndigheter, så är offerrollen ständigt relevant. Muslimer är så gott som alltid orättvist behandlade och förfördelade. Den som är ett offer är inte ansvarig, utan skulden ligger hos den andre. Den som är ett offer bygger också upp en fientlig bild av dem som gjort honom eller henne till offer. Detta är en grogrund för terrorism. Den som odlar offerrollen tillräckligt intensivt kan också få nog och slå tillbaka mot dem som gjort/gör henne/honom så illa.

Hur ska konflikter hanteras? Ovan har jag skissat på fyra olika system, som alla ger olika konsekvenser.

1. Man låter gudarna lösa dem (sherpas)

2. Man förnekar dem, ingenting av vikt har hänt (kineser)

3. Man bejakar dem och söker förklaringen också hos sig själv (kristet-västerländskt)

4. Man bejakar dem och söker förklaringen hos omgivningen (muslimer)

Detta är förhållandevis enkla iakttagelser. Det problematiska är att den här typen av viktiga skillnader må diskuteras inom den akademiska världen men de slipper alltför sällan ut därifrån så att de kan påverka den offentliga debatten. Konsekvenserna är tydliga för envar. Svenska debattörer blir ungefär lika (o)skickliga som Sherpas i att hantera konflikter. De skyller alltid på svenskarnas rasism och främlingsfientlighet. Emellertid, det är inte automatiskt svenskarnas fel när det skär sig mellan dem och andra folkgrupper i det mångkulturella Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vilka är populister?

I en tidigare bloggtext skrev jag om populism. Att populistiska politiker ger farligt enkla svar på svåra frågor, är en bland de politiker, som företräder gamla och etablerade partier spridd och allmänt omfattad uppfattning. Ser man på hur dessa politiker förhåller sig till invandringspolitiken blir slutsatsen den motsatta: de är de verkliga populisterna. Det är visserligen lite si och så med den folkliga förankringen men i övrigt kan man säga att de gör just det som de beskyller sina motståndare för. De levererar enkla, vilseledande och felaktiga svar på svåra frågor. Detta gör de på följande sätt:

1. De ger en felaktig och gravt förenklad bild av dem som beviljas asyl och permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Till att börja med kallas alla som söker asyl för flyktingar. Sjuklöverspolitikerna håller sig också med en standardiserad uppfattning som säger att alla människor inte bara har lika värde utan också är likadana. Den som säger att det exempelvis är skillnad på norrmän och albaner har börjat diskriminera och därmed gjort sig skyldig till främlingsfientlighet och rasism. Alla är lika kompetenta till alla jobb. Anledningen till att det i snitt tar närmare ett decennium för de nyanlända att få ett jobb är svensk segregation, bristande integration, arbetsmarknadens främlingsfientlighet etc. Man får inte, när så är fallet, säga att de nyanlända inte har något att erbjuda som lockar på arbetsmarknaden och att det är huvudskälet till att ”flyktingarna” är och förblir arbetslösa under mycket lång tid.

Om de asylsökande själva uppger yrkesutbildningar och akademiska studier så granskas dessa helst inte. Det kan vara en kort utbildning, som inte går att jämföra med motsvarande svenska utbildningar (läkare till exempel). Det kan vara utbildningar som inte alls är tillämpliga i Sverige därför att här är förhållandena helt annorlunda (exempelvis en juristutbildning). Det kan också handla om rena bedrägerier och köpta betyg, som i följande exempel från en bloggläsare:

Läste artikeln om godhet angående alla syrier som är ”högskoleutbildade” etc. och jag har ett sådant exempel på mitt jobb. En man som bott i Berlin i fyra år, kommer från en privilegierad familj som hade råd att muta militären för att han skulle slippa göra militärtjänsten. Kommer hit som ”syrier” för 3 år sen och får allt betalt nu, körkort, möjligheter att läsa vidare på universitetet etc.

Jag hade förmodligen gjort samma sak om jag var i samma sits, jag är själv en autodidakt och överlevare som arbetat med all från städning, hårfrisörska, och nu senast är jag IT-konsult och tjänar bra. Kontentan är att min käre kollega påstår sig ha pluggat ”IT och Datanätverk” och kallar sig ”Dataingenjör” när han föreläser på universitetet för andra. Sanningen är att han har ungefär lika stora IT-kunskaper som en tonåring som vet skillnaden på inställningar och olika sorters kablar.

Vederbörande har en examen från ett universitet i Dubai daterat för några år sen men kunskapsnivån är obefintlig för en som skall ha pluggat nätverk och IT teknik i fem år. Slutligen så ställer jag mig frågan om inte sanningen är den som är uppenbar, att många av alla ”välutbildade syrier” har fina utbildningar på pappret som dessa köpt då han själv berättat att det varit vanligt att man köper sig certifikat i Dubai och sedan reser till Europa och framställer sig som ”akademiker”.

För min del så känner jag att det inte finns något behov att slå någon på fingrarna, jag är inte chef och inte ansvarig. Han gör de enkla uppgifterna jag inte hinner göra då jag har en betydligt högre kunskapsnivå. Samt att jag känner att det är bättre att han har ett jobb nu när han är här, och att han kan betala skatt och bidra. Att döma är inte upp till mig utan mina tankar gå till det märkliga systemet som inte har några kontroller, utan som blint tror på det som människor säger. Att man fritt får kalla sig dataingenjör med ett certifikat som med största sannolikhet är köpt, stå och undervisa på ett universitet. Komma hit när man bott i Berlin i fyra år utan någon som helst krigshot och få allt serverat på ett fat bara för man är ”syrier”. Jag tycker det är märkligt och som jag säger så hade jag säkerligen kanske gjort samma sak om jag var som han, så jag ifrågasätter egentligen detta märkliga system som jag har börjat kalla den eviga lögnen.

I svenska myndigheters ögon är vem som helst hjärnkirurg eller teoretisk fysiker som säger sig vara det. Då blir det en skam för det svenska samhället att en sådan person, när han eller hon äntligen får ett jobb, blir satt att köra buss.

2. De beskriver svenska folkets motstånd i moraliskt klandervärda termer.

Det här temat tänker jag inte utveckla – det är alltför välkänt. Svenska folket och då i synnerhet medelålders män med utbildning och ledande befattningar råkar illa ut om de drabbas av maktens bannbulla. Rimligen måste man kunna ha en kritisk uppfattning av svensk invandringspolitik utan att det alls är relevant att diskutera rasism, främlingsfientlighet etc. Så här formulerar krönikören Shadé Jalali sig på fackföreningen Unionens hemsida (språkfel rättade). Observera sammankopplingen med hat och Breivik. Budskapet är kristallklart: ni som är kritiska är vidriga, så håll för fan käften!

Att skifta fokus från rasism till invandringskritik är ett viktigt verktyg för att komma in i gemene mans hem. Begreppet hänvisar till att ”man är bara kritisk till invandring”. Men de rasistiska partierna bär fler budskap än så. De verkar för att skapa ett vi och dem samhälle baserat på människors ursprung, etnicitet, kön, sexuell läggning, könsidentitet och religion. De är inte bara kritiska mot invandring. De styrs av hat mot väldigt många olika grupper i samhället och de vill att samhället ska styras av en hatretorik som utesluter och pekar ut. Precis som terroristen Breivik. Hat är inte kritik.

Antirasismen i det svenska samhället har nått sådana dimensioner att det är befogat att tala om en religion.

3. De demoniserar sina politiska motståndare och ger en felaktig bild av deras företrädare och politiska program.

Detta gäller främst Sverigedemokraterna, som av samtliga övriga riksdagspartier betraktas som en huvudfiende. Det spelar ingen roll vad Sverigedemokraterna vill och vad de säger i sitt partiprogram. Rötterna sägs vara nazism och ingenting av alla våldsamma felaktigheter och mobbningar som media frossar i, ges någonsin en rättelse. Partiledaren är givetvis var mans villebråd. Att hata Sverigedemokraterna är helt ok och ingen tongivande vare sig politiker, kulturpersonlighet eller journalist behöver någonsin riskera att i gammelmedia av den orsaken få ett drev emot sig. Däremot, även om man inte sagt ett ont ord om svensk invandringspolitik utan nöjt sig med att ifrågasätta den svenska yttrandefriheten – och därefter äter lunch med några sverigedemokrater, då triggar drevet igång. Det vet Marcus Birro:

Författaren och Världen idags krönikör Marcus Birro åt på torsdagen lunch i Stockholm med några företrädare för Sverigedemokraterna, däribland vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Expressen kom dit med reportrar och fotograf och även konkurrenten Aftonbladet bedömde nyheten så intressant att man lät den ligga överst på sin webbplats en bra stund under torsdagen.

4. När ilskan över den förda politiken breder ut sig på nätet därför att de viktiga frågorna förvägras plats i ”gammelmedia” anser de att näthatet blivit ett så stort problem att politikerna påbörjat ett lagstiftningsarbete.

Det behövs inte någon större tankemöda för att se sambandet mellan det så kallade näthatet och den i det närmaste totala frånvaron av debatt av volymer, asylbedrägerier och den havererade asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser i ”gammelmedia”.

Nu tillsätts en utredning, och utredaren lagman Gudrun Antemar ska presentera sina förslag den 31 januari 2016.

Antemar ska titta på straffbestämmelserna för olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning, liksom hur spridning av exempelvis nakenbilder utan samtycke ska bedömas. Ask påpekar att ansvaret är oklart när personer kränks i kommentarsfält på webbsidor.

Mårten Schultz, ordförande i Juridikinstitutet, anser ”helt klart” att det behövs ny lagstiftning och välkomnar utredningen

Det är inte lagstiftning som behövs, i varje fall inte för det ”näthat” som refererar till invandringspolitiken. Det som behövs (mer än så: är helt nödvändigt) är en radikal politisk kursändring.

5. Också om de har förstått att den nuvarande invandringspolitiken är katastrofal (inget överord) så tiger de, såväl externt för väljarna som internt mot sina respektive partier.

En som gett upp hoppet är den förre moderate kommunalpolitikern Björn Schaerström. En av hans salta kommentarer:

Det är märkligt. Här har vi utdragna och sanningssökande KU-förhör om statliga bolag som gör taskiga företagsaffärer, vapenexport och insideraffärer! Här har vi demokratistärkande folkomröstningar om kärnkraft, EU och Euron! Och här har vi en regering som för en invandringspolitik som utgör ett av den svenska historiens största politiska bedrägerier. En omstöpning av vårt samhälle med ekonomiska och sociala implikationer som inte finns i några partiprogram, som ingen av oss fått ta ställning till och som ingen beställt. Bortförklaringar, svepskäl och lögner står som spön i backen! Och ingen namnkunnig intellektuell, delansvarig eller domare vågar tala ur skägget! Här pågår en stöld av svenska folkets resurser och framtida generationers möjligheter. Vissa menar att regeringen borde åtalas för trolöshet mot huvudman. Andra att de borde ställas till svars för en ansvarslöshet större än så!…

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kulturmarxism

I Sverige har begreppet politisk korrekthet funnit sin plats i det offentliga samtalet trots att det är subversivt, irriterande och illa omtyckt inom den elit som kontrollerar medierna. Däremot får inte ett ord som massinvandring användas, även om det är en aldrig så rättvisande beteckning på det som makteliten utsätter Sverige för. Naturligtvis är inte heller begreppet kulturmarxism tillåtet. Nationalencyklopedin ger inga träffar på det sökordet men Wikipedia ger nedanstående beskrivning, insorterad under kategorin konspirationsteorier.

Kulturmarxism (ibland kulturbolsjevism), från engelskans Cultural Marxism (och Cultural Bolshevism), är en pejorativ politisk term och konspirationsteori som används av tänkare och opinionsbildare inom den radikala högern och extremhögern. Dessa grupper menar att politisk korrekthet och multikulturalism som fenomen, liksom också ett antal progressiva tänkare runt Frankfurtskolan och inom kritisk teori, försöker förstöra det västerländska samhället genom kulturkrig och en kulturell erövring. Detta betecknar man som kulturmarxism. Anhängare av denna teori menar att ”kulturmarxister” kontrollerar mycket av Hollywood, massmedia och akademiska institutioner genom vilka de försöker popularisera marxismen. /…/

Begreppen kulturmarxism och kulturmarxister fick stor uppmärksamhet i samband med terrorattentaten i Norge 2011 då Anders Behring Breivik såg kulturmarxismen som en av sina största fiender.

Observera särskilt kopplingen till Breivik. Man förstår att den som använder begreppet är i färd med att begå politisk harakiri. Även om man är en mycket typisk kulturmarxist så får man inte kalla sig det. Däremot får man vara marxist. Den som är en ivrig och framstående sådan kan rentav föräras Jan Myrdalssällskapets stora pris, Leninpriset. Mikael Wiehe är årets stolte pristagare och så här kommenterade han utmärkelsen:

Det är en väldigt förnämlig samling människor som har mottagit det här priset. Äldre rävar och yngre förmågor som alla har det gemensamt att de bedriver ett gerillakrig mot etablissemang och överhet.

Gerillakrig? Smyger Mikael Wiehe och hans meningsfränder runt i det svenska musiklandskapet med kalasjnikovs och iförda kamouflagemundering? Etablissemanget och överheten? Men det är ju dina polare, herr Wiehe! Har du inte förstått att ni har vunnit?

Kulturmarxister kallar som sagt absolut inte sig själva för kulturmarxister. De är vänster, vänsterpartister, miljöpartister, feminister, antirasister, antikapitalister etc., men inte kulturmarxister. Detta beror emellertid inte på att de aktivt har tagit avstånd. De är helt enkelt okunniga. Så därför, käre bloggläsare, känner du någon kulturmarxist så är det bra om du sticker den här texten under näsan på honom eller henne (på kulturmarxistiska: ”hen”). Det kan ju inte vara fel att veta lite om det egna tänkandets rötter.

Jag startar med att i giftskåpet rota rätt på temat judar. Inom vissa politiska läger är det i dag helt ok att vara kritisk mot Israel och israelisk politik men att kritisera judar är fortfarande tabu och liktydigt med fördomar och rasism, närmare preciserat till antisemitism. Västerlandet har en evig skuld till judarna, vi vet alla varför. Antisemitism betraktas i dag som en mental avvikelse, ett slags sjukdom, vilket vi framför allt kan tacka Frankfurtskolan för.

Under 1920- och 30-talet var situationen emellertid annorlunda och det fanns tre huvudanledningar till att vara judefientlig. Den första, som i dagens avkristnade värld är lätt att glömma, var att judarna inte trodde att Kristus var Messias och att Judas Iskariot förrådde Jesus. Europa var fortfarande en kristen världsdel och judarna var sedan urminnes tider klassade som förrädare.

Den andra anledningen, inte heller den i dag särskilt uppmärksammad, var att bolsjevismen ansågs vara ett judiskt påfund. Inte bara Marx och Trotskij var judar utan Lenin hade en judisk morfar och talade jiddisch. Därutöver fanns det en klar överrepresentation av judar med i Sovjetunionens toppskikt. Västeuropas maktelit betraktade efter den ryska revolutionen 1917 bolsjevismen som den stora faran för Europa.

En tredje anledning var att även om det i synnerhet i Östeuropa fanns en stor fattig judisk befolkning så fanns det också en förmögen och välutbildad europeisk och amerikansk judisk elit som av den icke-judiska europeiska överklassen uppfattades som konkurrenter. Den politiska situationen var med andra ord komplicerad, vilket är viktigt att veta när man diskuterar Frankfurtskolan.

Frankfurtskolan bildades på 1920-talet. Jag ska inte upprepa dess historia, den finns lättillgänglig på nätet. Så gott som alla hade judisk bakgrund och alla var marxister: Max Horkheimer, Theodor Adorno, Wilhelm Reich, Eric Fromm och Herbert Marcuse, för att nämna de största namnen i den första generationen. Alla var på det klara med att bolsjevismen hade misslyckats. Visst, i Ryssland hade en revolution genomförts men Västeuropas arbetare var kallsinniga. De valde treenigheten nationen (framför klassen), religionen (opium för folket) och familjen (kapitalismens och patriarkatets fundament). De valde också den socialdemokratiska revisionen framför den kommunistiska revolutionen.

För Frankfurtskolans medlemmar, som alla var intellektuella med överklassbakgrund var det antagligen inte särskilt smärtsamt att skifta fokus från arbetarna till medelklassen. De var mera bokmalar och teoretiker än revolutionärer och praktiker. Trots att de var marxister hade de dessutom väldigt blandade känslor inför det unga Sovjetunionen. Alltnog, de blev på det klara med att det var den statsbärande medelklassen som måste erövras. För dem handlade det inte om att byta ekonomiskt system (från kapitalism till planekonomi) utan om att förändra den europeiska kulturen. Marxismen skulle vinna genom att det västerländska samhällets institutioner erövrades. Om Frankfurtskolan hade kommit på begreppet hade de förmodligen benämnt sig själva för kulturmarxister. Det var nämligen det som de var, mer än något annat. Emellertid, för dem var beteckningen okänd. De kallade sig själva för marxistiska samhällsteoretiker.

För oss som sitter med facit och inser Frankfurtskolans betydelse för dagens förödande västerländska mångkultursideologi och invandringspolitik är det lätt att vara kritiska. Sett med sin egen tids ögon är det inte alls så enkelt. Med deras marxistiska förståelse av samhället, så var kapitalismen inte bara något teoretiskt ont, utan en realitet som förtryckte och förslavade mänskligheten. Det fanns all anledning att sträva efter ett annat och bättre samhälle. Det var också ett samhälle med ett kvinnoförtryck, som hade sina rötter i familjen och mannens/faderns överhöghet. Och – framför allt – inte bara Tyskland utan hela Europa var en rasistisk världsdel, där inte bara judar utan alla minoriteter ständigt var hotade och ifrågasatta av majoritetsbefolkningarna. När sedan Nazityskland visade att den europeiska eliten inte bara var beredd till folkmord utan också iscensatte ett sådant, så är det lätt att föreställa sig vilken skräck detta injagade i judarna. Det måste finnas någonting denna etniska minoritet med alla sina begåvningar kunde göra för att för all framtid eliminera det västerländska hotet. Det gällde att tänka till!

När Frankfurtskolans medlemmar efter att nazisterna kommit till makten 1933 såg sig tvingade att fly till USA och fick möjlighet att återupprätta sitt forskningsinstitut vid Columbia University i New York, så fick de visserligen en fristad, men de var helt på det klara med att också USA var ett rasistiskt samhälle med starka judefientliga strömningar. Den samhällskritik som de förde fram fick därför omedelbart gehör i USAs politiskt liberala kretsar, i synnerhet de judiska. Frankfurtskolan föreföll att ha ett recept för framtidens samhälle, befriat från kapitalet, nationen, patriarkatet, religionen och rasismen. De hade också en individuell befriande terapi att erbjuda medelklassen: psykoanalysen. Med andra ord: full pott! I förordet till ”The Authoritarian Personality” från 1950 med Theodor Adorno som huvudförfattare skriver projektets ledare Max Horkheimer:

Vårt mål är dock inte bara att beskriva fördomarna utan även att förklara dem, i syfte att bidra till deras utrotning … Utrotning innebär omskolning, vetenskapligt planerad på basis av vetenskapligt uppnådd förståelse och skolning är i strikt mening till sin natur personlig och psykologisk.

Till detta ska läggas den dolda agendan: att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Här kommer skuldtänkandet in. Europas och USAs västerländska makt- och kulturelit hade en skuld till alla jordens förtryckta. Aldrig mer skulle någon minoritet inom det västerländska majoritetssamhällets domäner behöva riskera marginalisering, förföljelse eller utplåning. Den europeiska överklassens möjlighet att förtrycka sina medmänniskor måste förstöras.

Frankfurtskolan hade inte någon vision om framtiden typ ”det klasslösa samhället” utan uppgiften var mer begränsad, att bekämpa kapitalismen och borgerligheten. Deras huvudinstrument, Kritisk Teori, var inte verktyg för att utveckla någon egen humanvetenskaplig kunskap, utan ett redskap för kunskapsdestruktion. Med kritisk teori som vapen såddes fröet till det borgerliga förnuftets självförstörelse.

I USA gick marxismen bankrutt på femtiotalet. Kapitalismen gav folket mera välstånd än något annat ideologiskt system tidigare i historien hade gjort. Man kan säga att västerlandet, konservatismen och kapitalismen vann det kalla kriget mot Sovjet, och därmed också mot det slags samhälle som Sovjet gestaltade. Kommunismen var en yttre fiende. Västerlandet hade också tidigare vunnit kampen mot nazismen och fascismen, som var riktiga krig, inte bara ”maktkrig”.

Ändå, i det tredje kriget förlorar det västliga kapitalistiska förnuftet. Anledningen är att detta inte ens uppfattas som ett krig. Det är ett inre krig med fronten förlagd till universiteteten och med ungdomsgenerationen som det ”territorium” som skulle erövras. En liten grupp av tyskjudiska intellektuella drar upp riktlinjerna för det som kommer att bli en dominerande tankegestalt i intellektuella kretsar. I Frankfurtskolans efterföljd skapas de utopiska målen: ett jämlikt samhälle, ett mångkulturellt samhälle, ett antirasistiskt och fördomsfritt samhälle, ett individualiserat samhälle, det vill säga ett samhälle där individen står fri gentemot familjen och framför allt det långsiktiga målet: en värld utan nationer.

Friheten är naturligtvis berusande, i synnerhet när det propageras för sexuell befrielse och att man ska ha kul, inte bara arbeta. Kulturmarxismen blir på så sätt en parasitär rörelse eftersom den tar form i en värld som är skapad och upprätthållen genom hårt arbete. Hippies bygger inget välstånd, lika lite som lattedrickande journalister och kulturskribenter som bor i Södermalms innekvarter i Stockholm, utan det gör man genom ett tråkigt och slitsamt liv, där belöningarna är få och där arbetet framhålls som sin egen belöning.

Amerika är först med ungdomsupproret och kulturmarxismen får sitt genomslag på amerikanska campus under 1960-talet. Eftersom den baseras på i grunden europeiska tänkare ur Frankfurtskolan blir den tillgänglig och relevant för Europa. Detta är förklaringen till att den proteströrelse som idag tar form i västvärlden inte börjar på universiteten. De är alltjämt kulturmarxistiska drivbänkar och växthus.

Vanliga medborgare har inte något större intresse av ideologier och samhällsskick, så länge som de har tillräckliga inkomster och klarar sig någorlunda. De har aldrig överhuvudtaget engagerat sig i detta krig. De begriper inte ens att det äger/har ägt rum. De noterar att man inte längre får säga neger och zigenare och ändrar sitt språkbruk. De är allmänt hyggliga och vill givetvis inte vara rasister och förtrycka andra människor. Alltså ställer de upp på vänsterns olika honnörsbegrepp, utan att särskilt engagera sig. De är ju bra allesammans och det finns ingen anledning fördjupa sig i vad dessa faktiskt leder till, i varje fall inte om de inte är särskilt drabbade.

Kulturmarxismen är på så sätt en användarvänlig form av marxism. Den vill skapa ett bättre samhälle och den vänder sig främst till ungdomar ur medelklassen. Den talar inte om proletariatet och än mindre om en diktatur. Den talar visserligen om revolution men den revolterar mot sådant som ungdomen kan tycka det är ok och bra att revoltera mot: förtrycket.

Familjens förtryck, nationens förtryck, religionens förtryck. Det finns inga skäl att vända sig mot kulturmarxismen, lika lite som det finns anledning för mer än ett försvinnande litet antal medborgare att intressera sig för matematikens skalärprodukter och substitutionsmetoder.

Var och när begreppet kulturmarxism föddes har jag inte klart för mig, men jag vet att det i 1960- och 70-talets marxistiska sekter ofta föraktades som ett slags degenered version av den äkta marxismen. Kulturmarxisterna förrådde revolutionen. Det dröjer till 1998 innan begreppet fick en förnyad aktualitet, när den amerikanske kulturkonservative debattören William S. Lind började använda det. Han menar att begreppen kulturmarxism, politisk korrekthet och mångkultur i stort sett är olika beteckningar på samma totalitära tankegestalt.

Mångkultur skiljer ut sig som en mer avgränsad och ideologiskt positiv term. Däremot är det riktigt att betrakta politisk korrekthet och kulturmarxism som samma sak. Kulturmarxism är den bättre termen av flera skäl. För det första rent språkligt därför att man kan tala både om fenomenet – tankegestalten – och bärarna, dvs. kulturmarxisterna. För det andra därför att det visar på var de historiska rötterna finns och vad ideologin egentligen handlar om.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Invandring och demografi

Politiker, journalister och andra invandringsförespråkare har bytt huvudargument i sitt försvar för Sveriges extrema invandringspolitik. Trovärdigheten för lönsamhetsargumentet är helt körd i botten, så nu är det dags att tala demografi. Det vanligaste är påståendet att svenskarna inte föder tillräckligt många barn och att befolkningen därför åldras. Det betyder att relationen blir skev mellan den arbetande befolkningen och de som är för gamla för att arbeta. Vi måste alltså fylla på med invandrare och på så sätt dels föryngra befolkningen, dels, genom deras förhoppningsvis högre barnafödande, behålla föryngringen över tid. Huvudargumentet är alltså återigen ett lönsamhetsresonemang – en nygammal vals.

Miklo – som gör undersökningar åt kommuner och myndigheter – ställer rentav frågan ”Tål Sverige så här lite invandring?”

Ur vårt perspektiv har Sverige en liten invandring, och övriga Europa en ännu mindre. Sveriges befolkning skulle minska utan invandring och mellan 2010 och 2060 fördubblas antalet invånare över 80 år, säger Sohrab Fadai på Miklo och menar att med mindre invandring hotas vår framtida välfärd där allt fler pensionärer ska försörjas.

Nu är det inte så enkelt som Miklo och Sohrab Fadai vill göra gällande. Eftersom snittet för att få jobb för nyanlända invandrare ligger på minst sju-åtta år och eftersom invandrarna kommer hit vid vuxen ålder, så hinner de inte arbeta tillräckligt länge för att själva få pensioner som det går att leva på. På lite sikt kommer de alltså inte att minska utan öka på samhällets försörjningsbörda. Sydsvenskan gör ett schysst journalistiskt jobb när de inte bara sväljer Miklos argument utan frågar Tommy Bengtsson, Lundaprofessor i demografi och ekonomisk historia, vad han anser. Han svarar att

även om dagens invandring var tre gånger så hög, och alla invandrare fick jobb direkt, skulle det inte lösa utmaningarna av en åldrande befolkning.

Resonemanget bygger också på att de invandrare som beviljas asyl i Sverige ser det som självklart att fylla de luckor på arbetsmarknaden som blir lediga på grund av att svenskarna blivit så gamla. Det återstår att se vilka som vill det. Dessutom, nationalekonomiskt sett är äldrevård en kostnad också när den medför att fler kommer i arbete. Gör tankeexperimentet att hälften av Sveriges invånare måste vårdas och den andra hälften gör just detta jobb. Hur ska då välståndet skapas?

Senast är det Mikael Sjöberg, nytillträdd generaldirektör för Arbetsförmedlingen som med en hemsnickrad och skruvad rapport i ryggen påstår att Sverige behöver upp emot 100.000 nya invandrare per år för att klara välfärdens finansiering. Argumenteringen presenteras stort uppslagen och helt okritiskt i DN. Det är deras policy när det gäller invandringspositiva utspel. Man kunde ha hoppats på att DN åtminstone ifrågasatt att myndighetschefer ägnar sig åt politisk agitation, men inte ens det händer.

Många av bloggens läsare känner säkert till att nationalekonomen Tino Sanandaji fullkomligt krossat generaldirektör Sjöbergs argumentering. Han konstaterar:

Att finansiera framtidens välfärd är en fråga om skatteintäkter. Även om det vore så att invandrares sysselsättning gradvis närmar sig sverigeföddas så skulle förslaget på nettoinvandring på 90-100.000 per år att leda till en ekonomisk katastrof för välfärdens finansiering. Orsaken är att invandrare i genomsnitt betalar in ca 40 % mindre skatt per person. I takt med att gruppens befolkningsandel ökar skulle skatteintäkterna kollapsa i relation till befolkningsstorlek och välfärdsbehov.

Håller inte påståendet att invandringen räddar välfärden, så kan man försöka med omsorgsvinklingen. Den har bland annat anförts av förre SVT-chefen Eva Hamilton med frågan ”vilka som ska ta hand om våra gamla?”

Det är en av flera skäl både obehaglig och avslöjande fråga. För Eva Hamilton och många med henne är ”de gamla” en särskild kategori som ”vi” har skyldighet att bry oss om, på samma sätt som exempelvis ”vilka som ska ta hand om våra krukväxter” eller kanske ”vilka som ska ta hand om våra katter?” Eva Hamilton sa nämligen inte ”Vilka som ska ta hand om oss när vi blir gamla?”

I Sverige är det inte familjen utan samhället som har ansvaret för äldre familjemedlemmar. Det är sådant vi bland annat betalar skatter för, vilket betyder att det handlar om ett nödvändigt men minimalt ansvarstagande. ”Våra gamla” åtnjuter tyvärr inte den empatiutlösande offerstatus som tillkommer exempelvis unga män från Afghanistan (nyspråk: ensamkommande flyktingbarn) rumänska romer som tigger (nyspråk: EU-migranter) och illegala immigranter (nyspråk: papperslösa). För ”våra gamla” gäller hard facts, vad kostar det samhället när medborgarna blir lastgamla? Hur stor del av skattemedlen får tas i anspråk?

De gamla måste få mat, de måste hållas rena, De måste få sina mediciner och de får inte dö av vanvård. Om maten sedan är äcklig industrimat, om stimulantia består av en teve som står och mal, om medicinen huvudsakligen är ångestdämpande och bedövande, om personalen inte talar svenska och för övrigt är så tidspressad att det spelar ingen roll vilket språk de använder, ja det är sekundära frågor.

Det kunde också ha varit så att barnens och familjens ansvarstagande för den äldsta generationen var en självklarhet. Det är den överlägset vanligaste modellen om vi ser oss om i världen. Äldre medborgare processas inte genom skattesystemet utan är fram till sin död på gott och ont medlemmar av sina familjer och hushåll. Med ett sådant system blir det bara konstigt att koppla samman invandring och äldrevård. Möjligen kan man säga att överklassfamiljer med tjänstefolk kan städsla en piga från utlandet för att ta hand om en äldre anförvant. Men det har ju inte så mycket med den svenska massinvandringen att göra.

Det första obehaget med Eva Hamiltons fråga är således att den är exkluderande och att ansvaret inte är hennes utan samhällets. Den andra har med klassperspektivet att göra. ”Vi” behöver en underklass som kan ta hand om våra gamla. Men även om man bortser från det stötande i att importera en ny underklass, så måste rimligen behovet relateras till verkligheten.

Ok, Sverige behöver invandrare i åldringsvården. I så fall, hur många behövs det? Hundratusen om året, färre eller ännu fler? Och vilka behövs? Vilka kan lära sig svenska tillräckligt snabbt för att klara jobbet och rent allmänt finna sig tillrätta i Sverige? Analfabeter från Somalia eller någon annan grupp? Kan vi möjligen locka över personal genom att betala högre löner, på det sätt som Norge gjort med svenska sjuksköterskor? Kanske kan vi göra en direktkoppling mellan uppehållstillstånd och arbetsplats och tillämpa metodiken ”learning by doing”? Sedan måste vi givetvis vara medvetna om att detta också är jobb som kan minska svenskars arbetslöshet. Eurostat har beräknat att bara två och en halv procent av jobben på den svenska arbetsmarknaden är till för helt outbildade. Sådana verklighetsfrågor ställer aldrig politiker och andra makthavare. De frågar inte hur invandring och åldringsvård ska kopplas samman för att fungera. De gör som vanligt, de bara pratar på och om de själva tycker att det låter bra så är det väl så.

Höjer vi blicken och frågar hur det står till med välståndet i världens länder, relaterat till gamla och unga befolkningar, är det inte så att länder med en påfallande ung befolkning visar upp ett större välstånd än länder med en åldrad befolkning. Det är tvärtom. Jag har skrivit några rader om det tidigare, i blogginlägget ”Varför är där ingen is till punschen?”.

Japan har väldens snabbast åldrande befolkning som till på köpet minskar. Men i Japan är det inget argument för invandring. Det är snarare så att invandringen minskar parallellt med att befolkningen minskar. De invandrare som finns i Japan kommer mest från gamla japanska kolonier som nordöstra Kina och Korea, alltså med förhållandevis näraliggande kulturer och språk. Ändå utgör de mindre än två procent av landets invånare.

Haiti utgör demografiskt den motsatta extremen. 1950 hade Haiti 3,1 miljoner invånare. I dag är haitierna fler än tio miljoner trots naturkatastrofer. Levnadsåldern för män ligger på 61 år och 64 för kvinnor. Hälften av landets invånare är under tjugo år. Med svenska invandringsförespråkares sätt att argumentera borde Haiti med andra ord ha utmärkta villkor för att skapa ett välfärdssamhälle. Många unga människor och glest med medborgare i svensk pensionsålder. Så är emellertid inte fallet. På Haiti kan man titta i månen efter välfärd. Utrikesdepartementet har under de senaste tio åren avrått svenska medborgare från att resa dit:

Vårdkapaciteten är otillräcklig och av mycket låg standard, särskilt utanför huvudstaden Port-au-Prince. Den hygieniska standarden är också mycket låg och risk för utbrott av smittsamma sjukdomar föreligger. Malaria och tuberkulos förekommer och för närvarande även kolera. Utöver gott grundskydd mot stelkramp, difteri etc. bör man absolut ha tagit koleravaccin (Dukoral) samt vaccination mot hepatit A. Vid längre besök behövs också skydd mot hepatit B och vid besök utanför huvudstaden även profylax mot malaria. Ute på landet bör man skydda sig mot myggor som kan ge både malaria och denguefeber. Vid sjukdomsfall eller olyckor blir evakuering ofta nödvändig. Endast vatten på flaska bör drickas.

Det finns med andra ord inget självklart samband mellan ett lands välstånd och befolkningens ålder. Det blir helt enkelt inte bra när utgångspunkten är att invandringen är positiv och man därefter med ljus och lykta söker efter argumenten.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Korrupta politiker

Runt om i Europa växer de partier som brukar buntas samman under beteckningen ”populistiska”. De som får hårdast kritik i svenska medier är Greklands ”Gyllene gryning” som, trots att de inte definierar sig själva på det sättet, kallas för nynazistiskt. Ungerns ”Jobbik” skälls för att vara nyfascistiskt. Nazist eller fascist, det är hugget som stucket. Om dessa beteckningar är rättvisande vet jag inte. Vad jag däremot vet är att dessa, liksom resten av Europas så kallade populistiska partier är nationalistiska. Dessutom förenas de i sin kritik av det egna landets politiska elit. EU-motståndet växer också inom dessa grupper och kan ses som en minsta gemensam nämnare.

Så kallade populistiska partier anklagas för att torgföra alltför enkla lösningar på komplicerade politiska frågor. De sägs vända sig till okunniga och lågutbildade medborgare i det egna landet, de som inte förstår glädjen med invandring, EU och globalisering. Till exempel skriver DNs ledarskribent Amanda Björkman så här, samtidigt som hon utnämner Jimmie Åkesson till populistproffs:

Den vite sänkte mannen, ofta förväxlad med sin kränkte broder, är inte sällan arbetslös, bor utanför storstäderna och saknar högre utbildning. Till skillnad från den vite kränkte mannen är hans klagan sprungen ur en förståelig och verklighetsbaserad hopplöshet i ett samhälle där hans roll blivit marginaliserad. Tillsammans bildar de en grupp vars frustration och besvikelse har uppmärksammats av Jimmie Åkesson och som han – i sann populistisk och uppoffrande anda – uppger sig representera. En man av vanlighetens folk. Beskyddare gentemot det stora stygga etablissemanget.

Populisterna beskylls också för att vara tillbakablickande, vilket skall uttolkas som att de är oförmögna att ta till sig det nya Europa och den nya världsordning som växer fram. Om det som växer fram verkligen är en förbättring, sägs det emellertid inte mycket om. Det hanteras som en självklarhet och den som vill återvända till en tidigare samhällsmodell har inte hängt med. Att inte begripa det fina i kråksången om den politiska utvecklingen och framåtskridandet kan jämföras med att inte hänga med i teknikutvecklingen. De som röstar på populisterna har nått sin (låga) intellektuella kapacitetsgräns. Det är ju trist att de är så många – och fler blir det visst, i takt med att Europas politikervälde växer och världsdelen går ekonomisk kräftgång:

Fremskrittspartiet fick 16 procent i valet i Norge förra året och sitter nu i regeringen

Dansk Folkeparti och Sannfinländarna ligger kring 20 procent

UKIP fick 23 procent i förra årets brittiska lokalval

I Österrike fick Frihetspartiet 21 procent

Andra partier i Europa som skälls för att vara populistiska är Nationella Fronten i Frankrike, Vlams Belang i Belgien och Gert Wilders PVV i Nederländerna.

Philippe Legrain heter en ekonom jag ogillar därför att han forskningsfuskar. Han utgår från att invandringen är lönsam och därefter letar han rätt på sådan empiri som stöder hans tes. Det gör att han nogsamt undviker att diskutera det verkligt relevanta för Sveriges del, nämligen den pågående invandringen där en majoritet är lågutbildade muslimer. Det är huvudanledningen till att han har såväl mediernas som politikernas öra i Sverige. Det överlägset viktigaste i dagens svenska samhällsdebatt är nämligen inte att man säger det sanna utan det rätta. Ingen svensk dagstidning, radio- eller tv-kanal skulle i dag exempelvis släppa in någon av nätets välformulerade dissidenter, alldeles oavsett om det de skriver och säger är såväl sant som intressant. Det räcker med att säga fel saker. Nå, Legrain säger det rätta och det var honom jag skulle citera:

Även om extremisterna (läs: populisterna) har fel både vad gäller analys och lösningar är deras framgång ett symptom på djupare problem. Endast en av två européer är nöjd med hur demokratin fungerar i det egna landet, mindre än hälften med hur den fungerar på EU-nivå. Bara en av fyra litar på sin regering och en liknande andel litar på landets parlament. Den goda nyheten är att Sverige är det enda större europeiska land där en tydlig majoritet (60 procent) litar på regeringen (och 70 procent på riksdagen). Svenska politiker bör göra allt de kan för att det ska förbli på det viset.

Legrain har noll koll på den svenska verkligheten. Sanningen är att svenska folkets förtroende för sina politiska och mediala makthavare sjunker med rekordfart. Ett mått på det är Sverigedemokraternas snabba tillväxt, trots att det är det utan jämförelse mest demoniserade politiska partiet i Sveriges historia. Eller tag den opinionsundersökning över väljarnas förtroende för sina politiker som Aftonbladet gjorde i december förra året.

I den senaste, publicerad tre dagar före valet, uppgav 49 procent att de hade stort eller mycket stort förtroende för Stefan Löfven. Nu, 85 dagar och en regeringskris senare, har förtroendet rasat med 10 procentenheter. Samma sak gäller för Miljöpartiets språkrör: 40 respektive 31 procent av de tillfrågade uppgav den 11 september att de hade stort eller mycket stort förtroende för Åsa Romson och Gustav Fridolin. Motsvarande siffror i dag är 30 och 18 procent. /…/ Även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt rasar i förtroendeligan, från 37 till 30 procent.

Frågan är om det är svenska folket som inte hänger med i modern europeisk och svensk politik. Eller kan det vara så att politikerna allt sämre klarar att tillvarata medborgarnas och sina väljares intressen? Jag sätter en hundring på att det handlar om det senare.

För en tid sedan intervjuades en aktad näringslivsman i TV om någon ekonomisk fråga, vilken det nu var. Reportern avfärdade då ett påstående i den allmänna debatten som ”populism”. – ”Ska man inte bry sig om vad folk tycker då?” frågade näringslivsmannen. Reportern blev svarslös. Något så konstigt hade hon tydligen aldrig hört förut.

Detta reser i sin tur frågan vad det är för skillnad på populism och demokrati. Populism har sin rot i latinets populus som betyder folk. Demokrati kommer från grekiskans demos som också betyder folk. Varför är då populism någonting dåligt medan demokrati är bra? Svaret är chockerande när man inser dess konsekvenser. Populism är att servera medborgarna den politik som de säger sig vilja ha. Demokrati är mer avancerat, det är att höja kvalitetskraven och ge folk det som de inte visste att de ville ha, en ideologi eller en vision om ett framtida samhälle.

Frågan är hur man ska få folk att förstå att det som de inte vill ha är bättre än det som de vill ha. Svaret är att folket måste fostras. Medborgarna måste ledas åt rätt håll. Det är politikernas uppgift att få väljarna att förstå att en politik som de inte vill ha därför att de inte förstår hur den ska kunna resultera i ett bättre samhälle, är bättre i alla fall.

Upplysning/folkbildning och hjärntvätt/repression är ett annat intressant begreppspar. Det ena är väldans vackert och det andra alldeles oerhört skrämmande och fult. Ett sätt att skilja begreppsparen åt är att säga att det första är något som medborgarna är tacksamma för att få del av medan det andra begreppsparet hotar dem. Men man kan också säga att dessa begreppspar relaterar sekventiellt till varandra på så sätt att funkar inte det ena så får väl politikerna ta till det andra.

Är det inte där vi befinner oss med avseende på svensk invandringspolitik? Folket tror inte på politikernas försäkran om att massinvandringen är nödvändig och till godo för landet. Anledningen är att det inte är sant och att politikerna därför saknar övertygande argument. Det är då lögnerna kommer trillande (hjärntvätten) och hoten om att mista jobbet och vänkretsen blir verkliga (repressionen).

Frågan är vad man ska kalla de politiker som sprider desinformation istället för att agera i folkets intresse? Att de har förlorat rätten att kalla sig själva demokratiska är självklart. Den rätten har förflyttats till de så kallade populistiska partierna. Kanske är det korrekt att kalla dessa politiker för korrupta? Korruption är ett begrepp som vi förknippar med att ta mutor, men det finns en vidare definition, nämligen att

korruption är missbruk av ämbete eller annan förtroendeställning till egen vinning.

Då är vi framme vid den svåra frågan varför sjuklöverns politiker ljuger och lurar Sveriges folk. Vad har de att vinna med det? Det är en fråga som jag varit inne på upprepade gånger. Den här gången tänkte jag göra det enkelt för mig genom att i poppersk anda istället svara på frågan vad de riskerar att förlora. Svaret är: väldigt mycket, utom sin heder.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kriget mot nationerna

Skavlan (reser sig och sträcker fram handen för att hälsa): Välkommen Carl Bildt, före detta statsminister och utrikesminister, Sveriges kanske meste politiker. Under många år for du kors och tvärs över världen för att gagna svenska intressen. Som det hette: ”A medium sized dog with a big dog attitude”.

Carl Bildt (efter att ha satt sig på anvisad plats, torrt och med sitt karakteristiska lite sneda leende): Gagna Sveriges intressen? Det tål att diskuteras. Jag kallar mig inte längre politiker. Det där har jag lämnat bakom mig.

Skavlan: Vad ska man kalla dig då, dissident kanske, med tanke på vad du tänker tala om för oss i dag?

Carl Bildt: Tja, beteckningar spelar mindre roll. Det är lite omodernt. Inte ens kommunister kallar sig för kommunister längre. Vad som är mer väsentligt är det jag har att säga om …

Skavlan (avbryter): säga om den hjärntvätt som svenska folket utsatts för?

Carl Bildt: Ja, så kanske man skulle kunna uttrycka det. Man kan också säga att jag numera är nationalist, eller patriot, som mina nära vänner i Amerika säger. Jag har varit delaktig i att driva Sverige mot stupet, men inte nu längre. Jag tänker berätta att det svenska välfärdshaveriet är resultatet av en strategi, en plan som syftar till att upplösa all världens nationer.

Skavlan: Det låter som Bilderberggruppen?

Carl Bildt: Ja, och bakom dem de verkliga makthavarna, men dom kallar sig förstås ingenting. Dagens makthavare undviker beteckningar. Dom är som Odysseus, när han kallade sig Ingen och lurade Polyfemos.

Skavlan: (osäkert, hans klassiska bildning är så gott som försumbar): Polyfemos, han med bara ett ben?

Carl Bildt: Nja, inte riktigt, men om du vill kan vi hålla oss till Bilderbergsgruppen.

Skavlan: (på lite säkrare mark): Ja, annars trampar vi nog ner oss totalt i konspirationsteoriernas träsk. Vad skulle Bilderberggruppen ha för intresse av att exempelvis bli av med Sverige som nation?

Carl Bildt: Sverige framstår som en mönsterstat i världen och sådana har Bilderberggruppen ett särskilt ont öga till. Att släcka förebilder är viktigt. Det handlar om makt naturligtvis, världsherravälde.

Skavlan (misstroget): Och målet är?

Carl Bildt: En värld utan nationer, en värld helt utlämnad åt storkapitalet. Nationen är den maktlöse medborgarens viktigaste skydd och dessutom en förutsättning för demokrati. Hur skulle det gå till att utöva demokrati i en värld utan nationer? Vem skulle styra?

Skavlan (lite ointresserat förstrött): Ja vem ska styra … Själv är jag kosmopolit.

Carl Bildt: Naturligtvis … och antirasist, säkert feminist också. Du behöver inte säga det. Jag har också ställt upp på de där dumheterna. Den strategi vi lagt upp i Bilderberggruppen behöver nyttiga idioter och vem är en mer effektiv nyttig idiot än en kosmopolit? En person som inte tar något ansvar utan bara tittar på. Inom Bilderberggruppen kallar vi dem för softheads.

Skavlan (oroligt och avfärdande): Starka ord, starka ord! Men låt oss inte slösa tid med att tala om mig. Berätta istället om Bilderberggruppens strategi.

Carl Bildt: Ja, det är ju inte hela gruppen, det skulle aldrig gå, utan det är en inre kärna på ett tiotal personer. Jag har varit med som suppleant.

Skavlan: Och vem leder denna mäktiga inre grupp?

Carl Bildt: Peter Sutherland givetvis. Det är bara att du googlar honom. Han har inte precis gjort någon hemlighet av vad han vill göra med Europas länder. Men detta handlar inte om personer, det handlar om ett krig. Kriget mot nationerna! Och för att vinna ett krig behövs en strategi, en plan för hur man ska vinna.

Skavlan: Det låter som Jönssonligans ”Jag har en plan!” Sverige har ju inte varit i krig på mer än tvåhundra år (Ser sig demonstrativt omkring). Jag ser inget krig, var är kriget?

Carl Bildt: Det effektivaste kriget är det som bedrivs utan att motståndaren ens förstår att det pågår. Det första fältslaget var det som Bilderberggruppen kallar för the ideological subversion.

Skavlan: Ideologisk underminering?

Carl Bildt: Ja, och det var ett mångårigt fältslag. I Sverige kan man säga att det på allvar inleddes år 1968. Det gällde att lära studenterna ett nytt sätt att tänka. Allt fokuserades på rättvisa. De lurades att tro på möjligheten att skapa en rättvis värd. En värld utan nationer, utan gränser. En värld med fria människor. Låter attraktivt va?

Skavlan: Yes!

Carl Bildt: Ja, fy fan! Kanske kan man säga att det slaget var framgångsrikt slutfört kring 1990. Det mångkulturella matriarkatet, så skulle resultatet kunna benämnas. Ropen skalla: rättvisa åt alla!

Skavlan: Va?

Carl Bildt (på pidginsvenska): F’låt men jag också vara tvättad i min hjärna. (Fortsätter med sin vanliga lite knarriga överklassröst) Men sådant visar man ju inte därför att det har man ju inte ens fattat själv, det är det som är kriteriet på att vara hjärntvättad. Sedan, för mig som moderat, var inte vänsterns slagord tillåtna. Jag hade ett dubbelförbud kan man säga. Men, visst …

Skavlan: Du också?

Carl Bildt: Ja, jag också.

Skavlan: Du sa att det första fältslaget var över. Hur vet man att det är över? Hur vet man vilka som vann?

Carl Bildt: När makteliten är oförmögen att se vilket samhälle som blir resultatet av rättvisefixeringen. När den ideologiska undermineringen är genomförd så är det ytterst svårt att påverka dem som blivit utsatta för den. De finns i maktpositioner överallt, i synnerhet inom media, politiken och på universiteten. Softheads är totalt kunskapsresistenta, de tar inte sakskäl utan allting som inte stämmer med deras världsbild omtolkas till vanföreställningar och propaganda. När de inte klarar att argumentera blir de oförskämda och klipper helt enkelt av samtalet. Varför skulle de vilja prata med alla snusförnuftiga bondläppar, dementa pensionärer, mansgrisar, rasister, islamofober och andra som inte verkar ha förstått den nya värld som träder fram? Vad ska man lyssna på dom för? De pratar ju bara skit!

Skavlan (ivrigt och lite lättat): Ja, så är det ju. Nu talar vi samma språk du och jag!

Carl Bildt: Visst, enfaldens språk. Nu är det hur som helst gjort, det tog ett par decennier att demoralisera den svenska nationen, men som sagt, nu är det gjort. Första fältslaget vanns för tjugofem år sedan ungefär. Låt oss gå vidare till steg nummer två som handlar om att göra jobbet. Det räcker inte med att tänka korrekt utan nationens två viktigaste fundament måste försvagas, för att på sikt upplösas.

Skavlan: Och dessa är?

Carl Bildt: Det första är nationens ekonomi.

Skavlan (med framskjuten haka, tror sig på säker mark nu): Och hur går det till, om jag får fråga? Sverige har ju jämfört med de flesta andra europeiska länder lyckats bra med sin ekonomi.

Carl Bildt: Ja, det är sådant som alla dessa softheads brukar säga. Men det man gör är att importera mängder av bidragstagare. Helst kravfyllda lågutbildade muslimer som aldrig levt i en fungerande nation. Det är nämligen så fiffigt att det är en irreversibel process. När Sveriges medborgare sänkt sin arbetskapacitet från åttio till femtio procent, det är på väg att ske, så fortsätter det bara nedåt. Vi får ett högskattesamhälle med en girig stat som inte längre levererar den utlovade välfärden. Och i valen vinner vänstern för varför skulle bidragstagarna rösta mot sina egna intressen? De högutbildade sticker! De ser ju sig själva som kosmopoliter. Fiffigt va! (Carl Bildt tycks ha blivit förtjust i ordet fiffigt).

Skavlan (som nu ser förvirrad ut, han är inte van att hålla mer än en tanke i huvudet i taget): Nej men så kan det ju inte gå! Sverige är ett rikt land och vi måste hjälpa världens flyktingar. Det har aldrig någonsin varit fler på flykt. Lidandet är oerhört.

Carl Bildt (tyst och ser ut att fundera på om påståendet är värt att bemöta): Ja, just så resonerar hjärntvättade softheads. Offertänkandet! De vräker ut skattebetalarnas pengar över människor som de tycker synd om. Men när krubban är tom då börjar hästarna bitas. Så det kommer att bli en hel del konflikter framöver i konsensuslandet. Sådant gillar Bilderberggruppen!

Skavlan (beslutar sig för att lämna frågan): Och vad är det mer som kommer att förstöras, utöver ekonomin?

Carl Bildt: Det är också redan gjort. Det vi pratar om nu kallas för destabiliseringsfasen. Makteliten har skrotat Sveriges försvar, utan att ens fråga medborgarna om det var så de ville ha det. Utan försvar och med en rutten ekonomi. Med en synnerligen medioker och backande välfärd och en mängd grupperingar som är förbannade över allt möjligt, i synnerhet på andra grupperingar, då är Sverige inte längre någon förebild utan ytterligare en skitnation som världen gärna kan vara utan.

Skavlan (med låg röst): Och sedan?

Carl Bildt: Där är vi inte ännu, men det kommer. När de hjärntvättade upptäcker att de är lurade, ja, en del kommer naturligtvis aldrig att göra det, då får Sverige förhoppningsvis sin kris. Det är därför jag tackat ja till att vara med i det här programmet. Det finns nämligen en påtaglig risk för att den svenska makteliten aldrig vaknar, att vi aldrig får någon kris, därför att medborgarna aldrig riktigt förstod destabiliseringen. Sverige löper allvarlig risk för att bli ett land som går ner i bottenligan utan att ens försöka mobilisera något motstånd. Som det heter i psalm 31: ”går vi till paradis med sång”. Sedan kan vi ju konstatera att det paradiset kommer att bjuda på en del överraskningar. Här kanske vi ska tala om det religiösa tillståndet, det som Sverige befinner sig i nu. Feminismen har blivit religion, likaså antirasismen. Ropen skalla, rättvisa åt alla!

Skavlan: Förlåt … är vi där nu igen?

Carl Bildt: Mittåt, mittåt, det ska inte upprepas! Vill du veta vilket det fjärde och sista stadiet är?

Skavlan: Jag tror att tittarna sitter på helspänn nu!

Carl Bildt: Det är normaliseringen. Sverige har blivit ett land med en förfärande majoritet av bidragstagare och ett par miljoner svenskar som lever nedanför fattigdomsstrecket. Det finns etniska oroligheter och våldsamma motsättningar mellan islamistiska grupper. Offergrupperna börjar ställa konkurrerande krav. De etniska svenskarna är en cynisk och militant grupp. Det finns inga mer förbannade än de som fått sina ideal krossade. De goda kör över i det onda diket. Det är Hegels tes-antites- resonemang bara det att vi inte kan se någon syntes.

Skavlan (som inte hört det sista): Och nu säger vi tack till Carl Bildt för denna öppenhjärtiga, spekulativa och kreativa redogörelse för vad som väntar oss i framtiden! Kan vi få en applåd från publiken?

(Några spridda handklapp). Skavlan reser sig upp och beledsagar Carl Bildt till den trappa som leder bort från offentligheten. Han välkomnar nästa gäst, Ulf Bjereld, professor i statskunskap. I bakgrunden hörs ambulanssirener, först starkt, sedan allt svagare. Efter en artig presentation av det som Skavlan påstår är en av Sveriges främsta statsvetare går han in med den avgörande frågan.

Skavlan: Vad säger du, ska vi sätta någon tillit till det som Carl Bildt berättar?

Ulf Bjereld: Absolut inte. Det är ren gallimatias!

Skavlan: Vet du något om Bilderberggruppen?

Ulf Bjereld: Inte mer än någon annan. Men jag vet alltid vad som är rätt och fel. Det har jag lärt mig av Sveriges enda anständiga politiska parti, socialkrumelurerna , eh … demokraturerna … förlåt! Socialdemokraterna menar jag.

Skavlan: Nu behöver vi nog lätta upp stämningen lite. Vem tror du vinner ”Mästarnas mästare” i år?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Under ytan

Efter att Gunnar och jag skrivit del 1 av ”Invandring och mörkläggning” fick vi fem eller kanske sex beställningar där köparna skrev att de genom att följa nätdebatten, som komplement eller ersättning för gammelmedia, redan kände till merparten av det vi skrev. Anledningen till att de ändå köpte boken var att de ville ha en sammanställning, en ordnad översikt. Helt stämde väl inte uppfattningen att det mesta var känt, i synnerhet inte när det gällde statistik som Gunnar grävt fram och kollat både på tvären och längden, men frånsett detta var omdömet ganska rättvisande.

När vi skrev del två var det därför viktigt att inte leverera ”more of the same” utan att söka förklaringar och fördjupa analyserna. Vi skrev om värdegrunden, vi skrev om nationalism med ett historiskt perspektiv, vi skrev om kulturrelativism, Frankfurtskolan etc. I mycket är det detta senare perspektiv som främst jag fortsatt med på bloggen. Det blir ett slags essäistik, som inte till ringa del bygger på länkar och material som bloggläsarna och andra dissidenter förser oss med.

Detta leder till en del nya vinklingar (förhoppningsvis) och ett och annat i det material som kommer fram är givetvis nytt, men i grunden är det av det slag som statsvetare brukar föra åt sidan som ”anekdotiskt”. Någon forskning i egentlig mening handlar det inte om. Jag blir påmind om detta när en bloggläsare i England skriver, efter att ha läst det senaste blogginlägget:

Jättebra att du tar skott på Anne Ramberg. Advokaterna är en viktig del i det migrationsindustriella komplexet. Detta nätverk av politik, business, byråkrati och organiserad brottslighet borde belysas mer. För i Sverige är det större som lobby än exempelvis det militärindustriella komplexet. Och säkert farligare och skadligare.

Det handlar om extremt giriga och hänsynslösa personer. De skor sig hämningslöst på skattebetalarna i ”den humanistiska stormakten.” Samtidigt intar de en Moral High Ground. Denna måste erövras av kritikerna om man ska kunna ändra politiken.

1. Advokater

I England kunde jag följa hur Cherie Blair drev på lagstiftningen, så att den optimerar utfallet för ”Human Rights Lawyers”. Hon var då Founder Partner och QC i Matrix Chambers, som specialiserade sig på diskriminering och invandring. Lagstiftningen i England blev en ”honey pot” för jurister då hennes och Tony´s mentor Lord Derry Irvine var Lord Chanchellor. Han genomdrev Human Rights Act. Denna innebar att ECHR blev slutinstans, så att alla fall med invandrare som skulle avvisas kunde genomgå minst fyra processteg. Vissa fall har gått fram och tillbaka i olika domstolar i mer än 10 år. Som barrister och QC fakturerade Cherie Blair £400 per timme då för 12 år sedan (med den växelkurs som gällde blev det 6.000 svenska kronor per timme). Daily Telegraph skrev om det.

2. De som driver flyktingförläggningar – som Bert Karlsson.

1990 var jag med och redde ut en del av Nordbankens svindlande affärer. Det handlade bland annat om flyktingförläggningar som drevs av skojare och bedragare. En del avtal med Invandrarverket var fullständigt surrealistiska. Så det måste har förekommit mutor i en ovanlig omfattning. Nedlagda övergivna mentalsjukhus hade köpts till priser per rum som om det varit fråga om fyrstjärniga hotell. Och Invandrarverket hade i vissa fall betalat priser på upp till 1.000 kr per rum. Sedan kom det in någon handläggare som hade andra preferenser – och sade upp kontraktet. Då hade banken lånat ut 40 miljoner till ett 50.000 kr AB, där fastigheten kanske var värd högst 10 miljoner – om inte man fick in 1.000 kr per rum stadigvarande.

3. Alla de handläggare som arbetar i omhändertagandeindustrin:

Migrationsverket, svenskundervisning etc. Det är en byråkrati där Parkinsons lag verkligen gäller. Mer problem – mer tjänster – fler chefsbefattningar.

4. De professionella nätverken av flyktingsmugglare.

5. Politiker som är inblandade och som tjänar på systemet.

I Italien omsätter nu flyktingsmugglingen mer än narkotika.

6. Charities – allt från Röda Korset till Oxfam.

Stora delar av deras finansiering kommer från stater och EU för att de ska lobba för en ännu generösare lagstiftning.

När jag läser denna sammanställning så inser jag, vilket rimligen gäller också för majoriteten av dem som följer denna blogg, att här behövs en helt annan insats än den som Gunnar och jag är mäktiga. Jag ser framför mig en av tre möjliga insatser, vilka alla har det gemensamt att de kräver såväl en respekterad institutionell grund som en kontinuerlig försörjning under flera år

Några som skulle kunna göra jobbet är ett gäng muckrakers, av det slag som gjorde stor nytta i USA från sekelskiftet fram till första världskriget. Tyvärr finns det inte sådana mediehus i dagens Sverige (eller gör det?) och inte heller sådana journalister (eller gör det?)
Ett gäng forskare med säker långsiktig finansiering, under en ledning som absolut aldrig någonsin ens skulle drömma om att backa så mycket som en millimeter inför PK-trycket. Men sådana forskare finns inte i dagens Sverige. Frånsett några enstaka tvärviggar ser jag bara anpasslingar som i första hand värnar om den egna karriären och platsen i kollektivet (har jag fel?).
En statlig utredning. Inget underfinansierat enmansjobb utan en riktig utredning med kompetenta och elaka jurister som är beredda att under en omutlig ledning gräva fram det migrationsindustriella komplexet. Antagligen måste den vara politiskt tillsatt men de enda nödvändiga direktiven ska vara:

A. Ta reda på sanningen!

B. Bryt inte mot Sveriges lagar

Så vaknar jag ur mitt dagdrömmeri och inser att en sådan god cigarr, det letar man förgäves efter i Sverige. Det migrationsindustriella komplexet kan lugnt fortsätta att expandera.

2014 var antalet asylsökande till EUs 28 medlemsländer sammanlagt 626.065, vilket var en ökning från förgående år med 44 procent. 123.000 av dem var syrier och åtminstone hälften sökte asyl i Tyskland och Sverige. Varken Tyskland eller Sverige har som bekant gräns mot Syrien, vilket betyder att när asylerna väl är beviljade, så har ett antal blanka lusidorer bytt ägare. Men den finansiella processen tar givetvis inte slut där. Asylen är bara starten på en lång process. Här finns pengar att tjäna! En jurist som tidigare citerats på bloggen får sista ordet:

Då jag kom till tingsrätten var rättstolken Ullei på plats. Vi känner varandra sedan många år och här råder inga försköningar och omskrivningar. Ullei anser arabvärlden komplett galen och att islam är idioti. Tydligen hade han skaffat ny bil för utanför stod en Audi av nyaste slag. /…/ Jag påpekade att hans arbete som rättstolk var oerhört lönsamt med tanke på bilen jag sett och han uppgav att han och en kollega kan arbeta dygnet runt, hur mycket som helst.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.