Slavmoralens seger

Friedrich Nietzsche hade sin kreativa period under endast två decennier. År 1868, vid 24 år ålder, blev han professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. År 1889, när han var som mest produktiv, drabbades han av ett slaganfall och blev därefter sinnessjuk. Det är i sin sista och ofullbordade skrift, Viljan till makt, som han tydligast skiljer mellan herremoralen – med de homeriska grekerna som främsta exempel – och den judisk-kristna slavmoralen. Herremoralen skapas ur kontrasten mellan vad som är bra och dåligt, som yttre och konkreta tillstånd. Slavmoralen skapas utifrån vad som är gott och ont, som inre och moraliska tillstånd. De kristna ser medlidande och offervilja som de viktigaste dygderna.

Nietzsche menar att detta är att förneka livets grundläggande kraft. Gott är det som säger ja till livet och livets krafter. Det är den starka människan som bör forma världen.

Den judisk-kristna religionen kom till som en överlevnadsstrategi, efter att judarna på grund av en hungersnöd flytt från Kanaans land till Egypten. De mottogs som flyktingar, men under en ny faraos herravälde gjordes de till slavar. Där utformade de den moral som syftade till att ”Israels barn” skulle överleva.

Är du slav måste du lyda din herre. Du måste hålla tillbaka dina naturliga impulser – tiga och lyda. Du ska vara undergiven, oaggressiv, tålmodig, förlåtande och tolkande av vad din herre vill. I annat fall riskerar du livet. Det blev den moral som judiska föräldrar tränade sina barn i. Villkoren förändrades visserligen när Moses ledde sitt folk tvärs över Röda havet och ut ur Egypten, men då var den judisk-kristna moralen redan implementerad. Underkastelsen flyttades över från Farao till Gud. Uppfattningen att vi är alla Guds barn skulle lika gärna och kanske ännu mer trovärdigt kunna ersättas med konstaterandet att de kristna inte är Guds avbild utan Guds slavar. Ett sådant synsätt löser framför allt teodicéproblemet, där frågan är varför ondska och lidande alls finns, med tanke på att Gud både är allsmäktig och god. Svaret blir då att om slavar lider eller inte, det spelar ingen roll. De är ju bara slavar.

De flesta människor anpassar sig till att vara slavar utan något starkt inre motstånd. Men det gäller inte alla utan det finns alltid en minoritet som inte accepterar slavmoralen och vill göra uppror. De hatar inte bara sina herrar utan de hatar också sig själva, eftersom de för att överleva tvingas göra det som deras herrar befaller.

En slavmoral innebär inte enbart att man lever under yttre förtryck utan också att det skapas ett inre förtryck – det som vi känner igen som ”samvetets röst”. När vi, istället för att lyda och göra det föreskrivet goda, följer våra omedelbara impulser och sätter olydnad eller den egna njutningen i första rummet, så slår samvetet till. Vi mår inte bra. Enligt Nietzsche blir de som har svårast att acceptera slavmoralen, men som inte tycker sig ha något val, den nya religionens prästerskap, förkunnarna och uttolkarna av Guds budskap, den ideologi som alla måste underkasta sig.

Detta skulle jag nog tycka var ett rätt krystat resonemang, om jag inte övertygats om att det var just det som skedde. När kejsar Konstantin år 313 lät sig döpas, var det efter kristendomens oavbrutna tillväxt, trots flera hundra år av förföljelser. Men det är inte så att det nya narrativet slår ut ett äldre och livskraftigt. Den romerska religionen hade redan stelnat till ritualer och var döende.

År 385 blev kristendomen statsreligion i det romerska riket. Andra religioner förbjöds. Kristendomen vann genom att ta avstånd från en oansvarig romersk njutningsmentalitet och på så sätt fånga in folkmajoriteten. De kristna företrädde inte bara en överlägsen moral utan lyckades undvika en del konfrontationer genom att definiera om flera förkristna trosföreställningar. Goda andar blev änglar och de onda blev demoner, som samarbetade med djävulen. Det som väntade den västerländska världen var ett och ett halvt årtusende av den judisk-kristna slavmoralens herravälde.

1800-talets mitt är en intressant tid. Då utformas två sätt att förstå tillvaron på, som fortfarande är mycket övertygande. Den ena är kommunismen. Karl Marx och Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet” ges ut 1848 i London. Det andra är evolutionismen. Första upplagan av Darwins ”Om arternas uppkomst” ges ut 1859. Båda ”lärorna” är starka berättelser som angriper och underminerar kristendomen.

1882 deklarerade Nietzsche att Gud är död. Det finns ingenting bortom vår verklighet, inte någon platonsk idévärld, inte något kristet himmelrike. Jorden är människornas enda hem. Kommunisterna ansåg detsamma, men medan Nietzsche framför sig såg ett samhälle där människorna själva axlade ansvaret och makten, ville kommunisterna sätta in Staten som den nya gudomen.

Såväl kristendomen som kommunismen lyfter fram och glorifierar svaghet och behov. Båda vänder sig bort från världen som den är, dvs hård, ojämlik och orättvis. Båda flyr till en utopi där framtiden ger de kuvade rättvisa. I det ena fallet är det Gud och i det andra Staten som skapar det goda samhället. Också kommunismen är en slavideologi. Den säger att man ska underkasta sig och lyda, men som sagt inte Gud utan Staten.

Medan kristendomen är upptagen med att frälsa eller fördöma syndarna, så angriper kommunisterna de herrar som de kallar för kapitalister och placerar sin totalitära utopi på jorden. Den är minst lika världsfrånvänd som kristendomens himmelrike. I novellen Harrison Bergeron berättar Kurt Vonnegut Jr om det jämlika samhälle som år 2081 äntligen blivit verklighet. Människorna där är inte bara lika inför Gud och lagen, de är lika på varje tänkbart sätt. Ingen är smartare än någon annan. Ingen ser bättre ut än någon annan. Ingen är starkare eller snabbare än någon annan. All denna jämlikhet är lagfäst i tilläggen nr 211, 212 och 213 till den amerikanska Konstitutionen och det åligger The United States Handicapper General att se till att jämlikhetslagarna efterlevs. Vonnegut målar upp det absolut jämlika samhället som en mardröm. De som är starka får släpa runt på tunga vikter. Folk gör sig dummare än vad de är, eller så döljer de sina förmågor, av rädsla att bli straffade. De som ser bra ut tvingas bära förfulande masker, de som är intelligenta måste lyssna på radio i hörlurar så att oväsendet hindrar deras tänkande. Äntligen är jämlikheten förverkligad, men till priset av frihet och individualism.

Den som tycker att satiren här går för långt bör veta att i Nordkorea delar regimen till medborgarna gratis ut radioapparater, som inte går att stänga av. Propagandan strömmar ut dag och natt och den som drar ur kontakten riskerar att straffas mycket hårt.

En äldre författare, K.G. Chesterton, var inne på samma tema när han i Christendom in Dublin skrev om vilken konsekvensen blir när alla är befriade från det egna könets tyranni. Det kommer varken att finnas kvinnor eller män utan bara fria och jämlika kamrater. Den enda tröstande tanken var att detta idealtillstånd inte skulle kunna sträcka sig längre än en generation.

Inte heller den satiren är helt orealistisk. I feminismens Sverige föder de etniska svenskarna inte tillräckligt många barn för att reproducera sig. På samma sätt ser det ut i många andra västerländska länder.

Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att också se demokratin som en form av slavideologi. Det är inte några förtryckande herrar som ska ha makten. Endast de ledare som folket väljer har legitimitet. Att jämlikhet och jämställdhet är dessa folkvalda ledares överordnade prioriteringar är självklart.

Än mer gäller slavmoralen för den välfärdsideologi som är statsreligion i Sverige och många andra västländer. I postmodernismens tidevarv blir den dessutom, med sin fokusering på alla axiomatiskt förtryckta minoriteter, rent patologisk. Mönstret är tydligt: Egyptierna/Romarna/De otrogna/Kapitalisterna/De vita männen. Det är sannerligen hög tid att folket – i jämlikhetens namn – gör sig kvitt sina förtryckare. Eller?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version