Fredrik Backman's Blog, page 40

Call me maybe

Annan förälder på förskolan: (Tittar på min sons arm, ser glad ut) Åh, jag ser på armbandet att ni var på lekland i helgen!

Jag: Ja. Men jag vill helst inte prata om det.

Annan förälder på förskolan: (Tittar på de svaga resterna av telefonnumret som är skrivet med tuschpenna på min sons arm) Oj, vad är det här?

Jag: Äh, det var en idé jag hade, bara. Att om han kom bort på leklandet så kunde han säga till någon vuxen att ringa mig.

Annan förälder på förskolan: Åh.

Jag: Mmm.

Annan förälder på förskolan: (Tittar på min arm) Och…det där…är…

Jag: Min frus telefonnummer. Hon tänkte att om jag fick ett nervöst sammanbrott inne i piratskeppet så kunde någon ringa henne.

(Tystnad)

Jag: Det har hänt en gång förut. Eller typ. Det var inte ett nervöst sammanbrott kanske…men…ett sammanbrott kan man väl kalla det. I parken. Det är en lång historia.Så hon tänkte väl att det här med telefonnumret var bra.

(Tystnad)

Jag: Hon ligger ju visserligen som ett sånt där ICE-nummer i min telefon men jag glömmer ju alltid den överallt. Så i alla fall: Det var därifrån jag fick idéen att skriva mitt nummer på vår son.

(Tystnad)

Jag: Men sen kom jag på att det smartaste hade ju varit att skriva min frus nummer på vår son. Ifall att jag får ett nervöst sammanbrott i piratskeppet. För då hjälper det ju inte så mycket att ringa mig.

(Tystnad)

Jag: Och sen glömde jag min telefon i bilen. Och sen fastnade jag i en av rutschkanorna och försökte få min son att tillkalla hjälp men det gick ju av förklarliga skäl åt helvete då.

(Tystnad)

Jag: Jag sa ju att jag inte ville prata om det.

Jag är inte tråkig. Jag har bara kraftig tröttstomme.

Vän: Okej, så det är alltså så långt vi har kommit i planeringen. Men det viktiga är alltså att vi hittar ett bra sätt att hämta honom på utan att han direkt fattar att det är en svensexa, fattar du? Så kanske inte som på Jontes svensexa, när vi skulle sno hans bil och vänta på honom på parkeringen och han såg dig från balkongen. Okej?

Jag: Jag satt bakom en mur!

Vän: Nedanför hans balkong.

Jag: Okej men då kan väl du bygga en jävla vågrät mur då till nästa gång!

Vän: Mmm, vi kommer snacka om det, men det är viktigt att du inte…du vet. Kanske inte håller i planeringen den här gången.

Jag: Jag tar illa upp av det här.

Vän: Okej, whatever, men hur som helst: Hur ställer du dig till fallskärmshoppning?

Jag: Aldrig i livet.

Vän: Det blir fett!

Jag: Jag är för fan rädd för att flyga inuti ett FLYGPLAN!

Vän: Okej, men du behöver inte vara med på det. Skjutbanan då?

Jag: Med pistol?

Vän: Ja.

Jag: Om jag inte litar på främlingar med fallskärm så kan du vara jävligt säker på att jag inte litar på främlingar med vapen.

Vän: Gokart?

Jag: Jag har dålig rygg.

Vän: Okej…men vafan…du får väl stå bredvid och filma eller nåt då. På kvällen efter alla aktiviteterna tänkte vi i alla fall att vi kanske kunde varva ner några timmar på ett bra förvärmställe innan vi drar till en bra klubb.

Jag: Vad är det?

Vän: Vilket?

Jag: Värmställe?

Vän: Förvärmställe, du vet…någonstans att ta ett par öl och några drinkar innan vi går vidare.

Jag: Vadå? Som en förfest hemma hos någon?

Vän: Nej, alltså, ett bra förvärmställe. En bar.

Jag: Varför säger du inte bara ”bar” då?

Vän: För att jag tänkte att du inte var 85 år gammal.

Jag: Vad fan ska DET betyda?

Vän: Men lägg av nu, skit samma, vi går till en bar. Tar ett par öl och ett par drinkar innan vi går vidare.

Jag: Och det är ett förvärmställe?

Vän: Ja.

Jag: Ett par öl och ett par drinkar, och sen…vidare?

Vän: Ja, vi kör nån bra klubb.

Jag: Du, jag vet att du är singel och ett par år yngre än jag, så vi kanske lever i olika världar, men jag är snart 33 och har två barn och har inte varit ute sen fotbolls-EM, så om jag tar ett par öl och ett par drinkar så är inte det förstället, då är det stället.

Vän: Vad menar du?

Jag: Jag menar att jag inte går ut så ofta. Så jag är mer av en sprinter än en långdistansare nuförtiden.

Vän: Okej. Men du får väl dricka lite långsammare då.

Jag: Visst, men jag pallar ändå inte vara ute hela natten. Jag föredrar att bli full så tidigt som möjligt och placerad i en taxi så att jag kan gå upp tidigt nästa morgon och  maximera tiden för att ligga ihopkurad på den mjuka mattan i vardagsrummet och gnälla och äta jordnötsringar och lova mig själv att inte göra om det här på ett år.

Vän: Alltså…jag tror inte att nattklubbarna som vi ska till öppnar förrän typ tolv…

Jag: TOLV!? Det går fan inte. Jag är sjukt effektiv när jag går ut och har roligt. Jag kommer vara klar vid typ halv nio.

Vän: Alltså, de flesta bra förvärmställena har inte ens öppnat halv nio.

Jag: Om jag ska vara ärlig brukar jag effektivisera mina kvällar när jag går ut och har roligt så mycket att jag har börjat outsourca dem på min fru. Så hon går ut och har roligt åt mig så att jag kan vara hemma och kolla på film och surfa skrivmaskinsauktioner istället.

(Kort eftertänksamhet)

Vän: Okej, jag vill inte vara otrevlig här Fredrik, jag vet att du är asbra polare med brudgummen, men skulle du ta illa upp om vi tar med din fru på svensexan istället för dig?

Jag: Jag börjar tro att det skulle vara den bästa lösningen för alla.

Sluta kalla mig ”dramaqueen”!

De hade slut på min tisdagschoklad.

De vet mycket väl att det är min tisdagschoklad. Jag har handlat den här varje tisdag sen vi flyttade hit för tre och ett halvt år sedan.

Så när det är tisdag och jag frågar efter den och de säger att den är ”slut” och jag frågar när den kommer komma in igen och de rycker på axlarna och säger ”vet inte”, då är det fan INTE en ”barnslig” reaktion att påpeka att jag kunde förlåta när de flyttade ostbågarna till fel sida av butiken och jag kunde förlåta när de slutade sälja de där små vita yoghurtkokosgrejerna med nötter i men det här förlåter jag fan aldrig. De förstörde min tisdag. Och jag kommer få min hämnd, i det här livet eller nästa.

Jag accepterar inte att min egen fru kallar mig dramaqueen bara för det.

Mitt namn är dramagladiator.

Okej

Men jag är på toaletten.

Och min son skriker från vardagsrummet att ”pappa ja hitta inte Lego-Iron Mans huve!!!”

Och jag ropar tillbaka att mmm, pappa kommer och hjälper dig strax.

Tio sekunder senare vrålar han från vardagsrummet att ”pappa dinosaurikrern har inge ficklampa!!!”

Och jag ropar tillbaka att mmm, super hörru, pappa kommer STRAX!

Femton sekunder senare gapar han från vardagsrummet att ”pappa prinsessans slott har gått trasigt på tv!!!”

Och jag ropar tillbaka att ja, ja, JA. Pappa är på VÄG!

Då är han tyst i kanske en halv minut. Och sen ropar han: ”Pappa. Jag har tappat mitt öga.”

Och jag ropar tillbaka: ”OKEJ! MEN KAN DU VÄNTA I EEEN MINUT ELLER? VA!?

Och då blir allt tyst.

Om han verkligen har tappat sitt öga är jag alltså världens sämsta förälder.

Jag skiter i vad mina barn säger

Om det var meningen att man skulle bygga Lego tillsammans som en familj utan att bråka så hade inte tre fjärdedelar av ”Lego” varit ”ego”.

There is no crying on the pirate ship

I ett av rummen på leklandet fanns det ett stort sjörövarskepp. Ovanpå det fanns det små tryckluftskanoner som man kunde skjuta mjuka bollar på varandra med.

Det var, med en enkel överslagsräkning, kanske en miljon barn därinne.

Ljudvolymen var av det slaget så att babianerna på Köpenhamns Zoo hade krävt resning i arbetsmiljödomstolen om de hade blivit lämnade där i en kvart. Det var som en firmafest på Harry’s med öppen bar och en armé av en meter höga mellanchefer med slipsarna runt huvudet.

Beväpnade.

Ni fattar.

Helms jävla klyfta.

Hur som helst. Vi hade varit därinne i kanske en halvtimme. Min son sköt iväg ett dussin av de där mjuka bollarna så att de rullade in under sjörövarskeppet. Så jag kröp in där och skulle samla ihop dem. Det var mörkt och varmt och lite tystare därunder.

Men det var alltså det jag gjorde. Jag samlade ihop bollarna.

Det kan ha sett ut som att jag låg i fosterställning.

Visst, det var väldigt snällt av den där andra pappan att krypa in och fråga ”ursäkta…men är du okej?”. Men jag tycker att jag hanterade det här efter omständigheterna godkänt. Det gör jag faktiskt.

Men okej. Jag känner mig redo att gå hem nu.

Play hard

Ja. Jag förstår att klockan 14.00 en söndag rent allmänt kan anses som lite tidigt för att sitta ensam med låst dörr i ett hörn i ett nedsläckt badrum och dricka whisky och lyssna på liveskivor med Norah Jones.

Men jag har varit på Andy’s Lekland idag.

Med två treåringar.

I varsin Spidermandräkt.

Sista dagen på sportlovet.

Lönehelg.

Eller, som den där inre rösten man har i sitt huvud när man är på väg att göra något livsfarligt, uttryckte det:

”Varning! Varning! Du lämnar nu din bekvämlighetszon! Om möjligt, gör en u-sväng!”

Det inte helt kategoriska imperativet

Jag vill bara säga nu direkt att jag är principiellt emot all form av kollektiv bestraffning.

Eller jag kan i alla fall med hundra procents säkerhet säga att jag är hundra procent emot all form av kollektiv bestraffning där jag är en del av kollektivet.

För att göra det lättare för alla kan vi kanske sammanfatta det som att jag är emot bestraffning av mig.

Men låt oss ta det här från början.

När du kom in här och sa ”vet du möjligen vem som åt upp all glassen, Fredrik?”, var det en anklagelse eller bara en fråga då?

Nänä

Jag sa bara att en sjukt jobbig grej i mitt liv som jag tänker mycket på är när man ska hälla balsamvinäger ur precis den här typen av flaska på mat och det liksom är omöjligt att hälla i ett jämnt strilande flöde, utan antingen så kommer det liksom en eller två droppar eller så dränker man hela tallriken och så droppar det ner på golvet och håller på.

Det var bara ett påpekande.

Jag sa inte att det var material för en inspirerande dokumentärfilm om att överkomma alla odds i livet.

Jag sa bara att det var jobbigt. För mig.

Men nu när du tittar på mig sådär så är jag helt ärligt glad att jag bad om kepsen innan vi åt och inte efter.

True colors

Visst. Allt är väl relativt.

Men när jag kommer in på restaurangen där jag glömde min keps, och berättar för en medlem ur serveringspersonalen att jag har glömt min keps, och medlemmen ur serveringspersonalen då ser ytterst tankfull ut i en ganska lång stund innan medlemmen ur serveringspersonalen till sist frågar: ”En röd?”

Då tycker jag faktiskt att det var ett enastående steg framåt för min impulskontroll att jag inte vrålade ”DU FÖRSTÅR MIG!!!” och började kramas.