Fredrik Backman's Blog, page 39

Brödtext

Alltså, jag fattar att alla föräldrar har lite väl höga tankar om sina barn. Övertolkar grejer och tror att de är genier för att de kan klappa händerna utan hjälp och sådär.

Så det är liksom inte som att jag försöker vara dramatisk här. Inte alls.

Men ni vet hur religiösa förgrundsgestalter alltid får så sjukt mycket credd för att de tar fem bröd och två fiskar och mättar femtusen män?

Jag säger bara att jag gav min sju månader gamla dotter EN liten baguettebit och nu ser vårt köksgolv ut som ett skumparty på Flamingo Club i Ayia Napa. När jag höll baguettebiten i handen var den en liten boll i mitten av min handflata men när min dotter hade hållit i samma baguettebit i en halv minut så fick jag vada ut härifrån som en tjock livvakt i en sirapsbassäng. Vi hade kunnat förvandla ett dussin ekorrar till Biggest Loser-deltagare på fem minuter härinne.

Vi är något på spåren. Det är allt jag säger.

Rom byggdes inte på en dag men någon kanske borde kolla hur lång tid det tog att riva

Alltså. Min fru får säga att jag ”inte har några riktiga problem och därför tydligen måste uppfinna problem som inte finns” hur förbannat mycket hon vill.

Men vår bredbandsleverantör har flyttat runt kanalplatserna på Viasat Sport. Vår bostadsrättsförening har bytt portkod. Min pappa har lånat vår bil och ändrat mina radiokanaler. Och någon har lurat i vår son att Iron Man heter Eminem ”på engelska”.

Man åker till Norge i TJUGOFYRA TIMMAR och man kommer hem till ANARKI.

Resan som är mödan

Jo. En annan grej som hände i Norge på det norska hotellet var att jag fick för mig att uppsöka gymmet. Eftersom min läkare har sagt att jag behöver motionera och min kiropraktor har sagt att det är bra om jag får igång blodcirkulationen när jag har flugit så att jag slipper ringa honom och gnälla för att jag har ont i ryggen när jag kommer hem.

Så jag frågade den trevlige unge norske mannen i receptionen efter vägbeskrivning till hotellets gym. Han förstod inte vad jag sa. Så jag sa det lite tydligare. Han förstod fortfarande inte vad jag sa, så han gick och hämtade en kollega. Jag ställde frågan jättejättejättetydligt. De gick och hämtade ytterligare en kollega. Jag påpekade det absurda i att ett hotell i Oslo år 2014 ens lyckades ha tre anställda utan att MINST en av dem var svensk. De förstod inte vad jag sa. Så jag förklarade på engelska. De nickade och sa att ja, jo, det jobbar ju mycket svenskar i Norge, det gör det. Vi pratade lite om finanskrisen och Oslos höga bostadspriser och sådär. Det höll på en stund. Sedan sa jag ”but, yes, I was alltså here to ask about the gym! You know, the fitness center”.

”ÅH! Du mener GUM!” utbrast de tre norska anställda på det norska hotellet glatt. På norska.

Och sedan förklarade de.

Och jag gav mig av.

Jag heter Fredrik Backman och det här är min historia:

Det började med att jag fick åka hiss. När jag kom ut ur hissen stod jag i en korridor. ”Gå rakt fram i korridoren” mindes jag att mannen i receptionen sa. Fast på norska. Så jag mindes det mer som att det lät ”gåe rackte framme!”.

Vid korridorens slut stod två stolar och en kista. I efterhand ångrar jag förstås att jag inte tittade i kistan. Den innehöll kanske ledtrådar. Eller guldmynt. Eller en liten roterande stjärna som viskar ”You have unlocked the bonus level”. Tänkte inte på det.

Så jag gick vidare. In i ny korridor. ”Gåe rackte framme”, tänkte jag att jag mindes. Så jag gjorde det.

Jag nådde ett vägskäl. Det kändes avgörande. Jag gicke rackte framme.

Korridoren ledde till en vägg. Så jag gick tillbaka. Noterade att alla dörrar hade siffror. Utom den här.

Jag öppnade den. Den ledde till en trappa. Jag mindes att receptionen sagt något om att jag skulle gå nerför trapporna. Eller jag mindes det mer som ”jaaamen smiiil bare flinke og raske nerfoooer deres trapperne deras bara jajaja?”

Jajaja, tänkte jag.

I slutet av trappan fanns en dörr. Med siffran ”3″ skrivet på väggen bredvid. Vilket jag fann förvirrande eftersom jag började den här resan med att ta en hiss till våning tre. Och sedan gick jag nerför en trappa. Och nu var jag tydligen här. Någonstans på Hogwarts.

På andra sidan dörren: Ny trappa.

Förbi ett skitstort tomt rum med en skitstor svart flygel. Vem spelar på den? Finns det en annan väg in? Är det här en bana i Hitman? Är det en ironisk arkitekts sätt att sända mig den subtila signalen att jag inte ska bli stressad på min väg till gymmet utan ta det piano?

Ingen vet. Men det fanns en till trappa.

Och en till.

Och en till.

Och en till. Men receptionen sa faktiskt något om att jag skulle ner till källaren. Eller, som jag mindes det, ”umpalumpalumpaumpaKÄLLERENDERERSJAJAJA?”.

Jajaja, tänkte jag.

När trapporna tog slut dök det upp en ny korridor. Den såg ut som något zombies gillar att vandra runt lite planlöst i medan de väntar på att en lagom tjock skåning ska dyka upp och leta efter gymmet. Eller, som jag mindes det, ”GUMMET!”.

En av dörrarna såg ut som en dörr till en hiss. Men det var det inte. Det var en dörr till en sväng.

Svängen fortsatte runt en ganska bra bit. Jag hann tänka ut flera bra skämt om att det här gymmet låg vid en lyktstolpe i en snödriva på andra sidan en garderobsdörr. Tyvärr fick jag syrebrist och glömde bort allihop.

MEN SÅ! I slutet av svängen. I änden av korridoren. Nedanför alla trapporna. Utanför hissen. Ovanför receptionen.

Gummet.

Och gummet hade tre (3) träningsmaskiner. En cykel, en maskin som jag inte begrep hur den funkade, och ett löpband.

Cykeln var trasig. Maskinen som jag inte begrep hur den funkade begrep jag inte hur den funkade. Och ovanpå displayen på löpbandet satt den här lappen:

 

Så jag vill bara ta det här tillfället i akt att hälsa både min läkare och min kiropraktor att jag försökte.

Jag. Fucking. Försökte.

Ingen av kvinna född på denna jord gicke rackte framme mer än jag.

Men efter det här gick jag till baren. Det tog 45 minuter att hitta dit.

Ta sig vatten under huvudet

Jag har alltså varit i Norge och bott på hotell. Det blev problematiskt. Vilket för all del inte hade med min relation med Norge att göra utan bara med min relation med hotell att göra. Jag är inte speciellt hotellkompatibel. Det beror för all del lite på att jag är inte är utrustad med en fungerande volymkontroll när jag är berusad och är en smula socialt utmanad även när jag inte är det, men framför allt beror det på att jag är för stor för hotell. Är man drygt 90 kilo tung och knappt en och nittio lång så upptäcker man nämligen ganska raskt att majoriteten av världens hotell har byggts för människor i storlek medium. Framför allt hotellbadrum fungerar i relation till mig ganska exakt som Gandalf hade fungerat i relation till att ha fått ett presentkort på Fylke Spa. Badkaren är så trånga att två silverfiskar inte kan mötas på botten utan att en måste backa och maxhöjden på duschmunstycket är helt perfekt när jag till exempel vill djuprengöra min navel.

På det norska hotellet hade man dessutom lyckats addera ytterligare ett utmaningselement till ekvationen: Snedväggen.

Det enda sättet för mig att duscha blev således att stå lutad i en omvänd backhopparposition, vilket försvårades en hel del av att vattentemperaturen på norska hotell fungerar enligt principen jättekallt-jättekallt-jättekallt-JÄTTEVARMT-jättekallt. Jag brände mig på magen.

Det var den sämsta limbotävlingen någonsin.

Men annars var Norge trevligt.

Meddelande till mina barn i vuxen ålder

Det har varit en GANSKA stökig morgon här i er barndom, det ska ni ha klart för er. Så om ni sitter där nu i vuxen ålder och tänker att jag var en skitdålig förälder så kan ni kanske komma ihåg det här om när pappa hade svinbråttom till flyget och en av er kräktes i bilen och den andra av er INSISTERADE på att åka pulka till förskolan när det var 12 jävla plusgrader ute.

Ni kan kanske försöka komma ihåg det då, när ni är vuxna, att pappa offrade sina bästa år för er!

Eller inte sina bästa kanske. Men pappa offrade NÅGRA år för er.

Eller kanske inte några år.

Men pappa gav upp Grand Theft Auto 5 för er.

Kom inte och säg att jag inte ansträngde mig.

Reklam

Jo, hej, imorgon åker jag till Oslo. Det ligger i Norge. Jag kommer vara på Cappelen Damm-huset från klockan 19. Jag ska säkert prata om jätteintressanta grejer men till att börja med blir det nog mest prat om mina böcker, så om man bara vill ha de intressanta grejerna kanske man ska komma en kvart sent eller så. (Intressanta grejer garanteras ej.) Det är gratis. Jag ritar ponnys i böcker om man vill men respekterar ett nej om man inte vill.

Mer info här om man är intresserad. (Länken innehåller bild där jag ser mätt ut.)

Det var bara det.

Jag säger bara att när jag reser så vill jag faktiskt uppleva den genuina lokala kulturen lite också!

Fru: (I telefon) Hej! Nejnej, du stör inte, Fredrik och jag håller på att planera resan lite bara.

(Tystnad)

Fru: Nej, det blir inget exotiskt eller så, verkligen inte. Vi kommer ju vara i storstäder hela tiden. Men man måste planera resor ganska noggrant om man ska göra dem med någon som allti…förlåt, kan du vänta två sekunder bara?

(Tystnad)

Fru: (Vänder sig mot mig) Vad gör du, Fredrik?

Jag: Jag markerar grejer på kartan som vi kan…du vet. Sevärdheter. Och sådär.

Fru: (Pekar på kartan) Vad är det där? Det ligger ju jättelångt från allt annat vi ska göra.

Jag: Det är en sevärdhet.

Fru: Vadå för sevärdhet?

Jag: Det är…alltså…vad menar du?

Fru: Vad menar du?

Jag: Det är en sevärdhet. Värt att se. Alltså.

Fru: Men vad ÄR det för nåt?

Jag: Det är en stadsdel. Gamla fina hus och så. Tror jag. Annars är det säkert nya fina hus. Eller nåt museum eller så.

(Tystnad)

Fru: Det här är en familjesemester, Fredrik.

Jag: Det vet jag väl!

(Ganska mycket längre tystnad. Långa andetag. Såna grejer.)

Fru: Om vi åker tvärs över hela stan för att leta upp det där kvarteret och det visar sig att det ligger en affär som säljer skrivmaskiner där så kommer ja…

Jag: Det finns för fan ANDRA GREJER där också! Nästan helt säkert!

Fru: (Den onödiga sortens utandning) Du fattar att vi inte kan ta med oss en 20 kilo tung skrivmaskin på flyget hem?

Jag: Det vet jag väl! Jag skulle ändå inte kunna använda den eftersom den inte kommer ha å, ä och ö!

Fru: (Pekar på kartan) Så du vill åka hela vägen härifrån till…hit…för att du vill t-i-t-t-a… på en skrivmaskin.

(Plats för harkling och förberedelse av strategiskt försvar)

Jag: Ja. Alltså. Om butiken har några kul maskiner inne, alltså. Och om de har öppet. Det vet jag ju inte. De verkar ha rätt flexibla öppettider. Och det är inte helt säkert att affären finns kvar för hemsidan har inte uppdaterats på ett tag.

Fru: (Massera-tinningarna-grejen) Så det är helt och hållet möjligt att vi lägger en halv dag på att åka dit och titta på en stängd butik?

Jag: (Möjligen onödigt konfrontativt) Ja! Det är liksom därför det kallas SE-värdhet!!!

Fru: (Suckar genom näsan) Men herregud, kolla på kartan. Det kommer ta flera timmar för oss att oss dit. Jag fattar att det är din hobby, älskling, men vi kan inte planera hela familjesemestern runt att du vill gå på nåt slags Disneyland med skrivmaskinstema!

(Lite för lång eftertänksamhet, eventuellt, men jag har en aktiv fantasi)

Jag: Du skämtar om det där va? Det finns inget Disneyland med skrivmaskinstema? För om det FINNS det så säger jag nu direk…

Fru: (I telefon) Hallå? Ja, förlåt att det tog lite tid, Fredriks och mitt äktenskap skulle tydligen bara passera en till av de där ”gränserna” som folk som har varit gifta väldigt länge brukar prata om.

Om igår

Det var den 8 mars igår, och det var den första 8 mars i min dotters liv. Jag gör mig inga illusioner, hon har inte tilldelats en särskilt allmänbildad eller påläst pappa. Det enda jag egentligen kan lära henne om livet är att för de flesta av oss handlar det om att man växer upp, och att man förändras, och att man försöker lära sig vara lite mindre av en skitstövel längs vägen, och att det projektet upptar större delen av vår tid på jorden.

Det här var min första 8 mars som pappa till en dotter och jag hoppas att hon växer upp och trampar upp sin egen riktning. Att hon inte låter andra människor diktera villkoren för vad 8 mars ska betyda för henne. Att hon ger mig huvudvärk och ont i hjärtat. Jag hoppas att hon skäller på mig och skriker åt mig, att hon tycker att jag är gubbig och omodern. Jag hoppas att hon lär mig saker. Att hon inte ger mig möjligheter att komma med bortförklaringar. Att hon går före, så att jag kan komma efter.

Jag är medveten om att hon kommer bli så oändligt mycket smartare än jag så plågsamt snabbt, men jag vet också att det åtminstone kommer ta ett par år innan hon kan läsa själv. Så jag ägnade igår åt att prata lite mindre och lyssna lite mer och försöka ge mig själv ett försprång.

Det här är några av människorna jag läste saker av. De går utmärkt att läsa även om man inte håller med om precis allt de skriver. Det var en bra dag igår för att läsa saker av människor som man inte håller med om allt, jag tror att det är en bra dag för det idag också. Jag tror att det, dagen efter att människor hugger ner människor med kniv i Malmö, faktiskt är en extra bra dag för det. Jag tror att det är så man lär sig att respektera andras åsikter när det behövs och att byta sina egna åsikter när det är dags, och jag tror att det är så man lär sig att vara lite mindre av en skitstövel.

Ni som har andra texter som ni vill lyfta fram får gärna göra det i kommentarsfältet.

Nedjma Chaouche



Seher Yilmas intervjuad av Elin Fredrikson

Vanessa Lopez

Debattartikel: Kvinnor ska inte behöva jobba gratis

Sara Abdollahi intervjuad av SVD.se

Gudrun Schyman

Amie Bramme Sey

Johanna Frändén intervjuad av Politism.se

Elin Almestad, Nina Åkestam och Rawda intervjuade av Politism.se

Katarina Bosetti Kristoffersson



Maria Ramnehill



Irene Wennemo



Åsa Petersen

Therese Bohman

Sveriges kvinnolobby: Lön hela dagen

Okej

Min läkare har sagt till mig att jag behöver fortsätta skära ner kolesterolvärdet eller vad det nu är, och en av sakerna han rekommenderade mig att pröva var att sluta använda öl och smör när jag steker saker och istället kanske använda till exempel kokosfett.

Det här inträffade samma vecka som jag fick nackspärr.

Jag vill bara påpeka att det kanske var en dålig vecka för dessa två saker att kombineras.

Det är allt jag säger.

Men absolut.

Jag verkar ha stekt den här halloumin i Tigerbalsam, du har helt rätt i det.

Cover me

Jo, hej. Jag tänkte bara säga att om någon av er bor i Oslo och är väldigt trött på mig så kan det vara värt att veta att jag kommer dit på tisdag 19.00 och pratar om grejer. Mer detaljer om det här om man vill ställa in GPS:en på plats att undvika i så fall.

Om man inte bor i Oslo men kanske däremot i England, Frankrike eller USA (trötthetsnivå inför mig valfri) så kan det, helt orelaterat, numera definitivt säkerställas att bristande publicistisk ansvarskänsla hos bokförlag inte alls är ett exklusivt skandinaviskt fenomen, eftersom min första bok kommer ges ut där via mindre nogräknade återförsäljare de närmaste månaderna. Och eftersom mitt inflytande över den grafiska formgivningen av bokens omslag i respektive land är ungefär lika stort som mitt inflytande över om min tre och ett halvt-årige son tycker att det är dags att äta, sova eller fylla sin pappas skor mycket noggrant med lika delar Lego, trälim och vaniljyoghurt, kommer de se lite olika ut från plats till plats.

I de nordligare delarna av Europa har ”En man som heter Ove” nämligen ganska konsekvent getts ut med Nils Olssons (han bor i Katslösa, så ni förstår ju att det är ordning och reda) omslag (förutom i Finland där titeln byttes ut till något som min vän N:s svartbältade google fu översätter till ungefär ”Mannen som älskade ordning”), men England, Frankrike och USA är ju nu inte länder där man bara knallar in i Mordor glad i hågen och tror att man ska komma här och komma bara för att man har ritat något.

Så de har gått en annan väg, så att säga.

Och framför allt det franska och det engelska förlaget valde lite olika…grundkänslor. Att utgå ifrån. Så kan man kanske uttrycka det.

Hur som helst:

Svenska omslaget.

Amerikanska omslaget

Första och andra engelska omslaget (det andra med skillnaden att det har mer färg och att någon på förlaget vid något tillfälle eventuellt harklat sig och sagt ”okej, jag vill inte lägga mig i, men ska vi inte ta och googla hans namn i alla fall?”)

Och så fransmännen. Vars vägval är aningen mer…dramatiskt.

Jag vet inte exakt vad det betyder och jag har om jag ska vara helt uppriktig inte vågat googla än.