Fredrik Backman's Blog, page 38

Kort geopositionering

Jag har ätit kanelbullar stora som mitt ansikte från frukostbuffén sedan gryningen. Min fru säger att ingen kompressionsstrumpa i världen kan hjälpa mig härifrån.

Nu ska vi köra till Las Vegas.

För inte alls så lång tid sedan som jag egentligen skulle önska körde jag fel motorväg från Helsingborg och hamnade i Örkelljunga innan jag upptäckte att jag inte var på väg mot Lund.

Ingenting kan ju rimligtvis gå fel mellan Kalifornien och Nevada då.

Mina defensiva reaktioner. En evolutionshistorik.

(Morgon)

Min läkare: Så, om du ska flyga långa sträckor så skulle jag rekommendera att du använder stödstrumpor.

Jag: Va?

Min läkare: Det är bra av många hälsoskäl. Du börjar bli äldre. Dina värden har inte varit de allra bästa. Det här motverkar (något om blodproppar och något med många k och t efter varandra som jag inte helt begrep). Män över 35 är dessutom överrepresenterade när det gäller hjärt- oc…

Jag: Jag ska fylla 33! Jag är inte över 35!!!

Min läkare: Hur som helst. Det här är vad jag rekommenderar.

Jag: (Googlar) Okej. Du menar såna här kompressionsstrumpor alltså? Som elitlöpare har?

Min läkare: Jag menar stödstrumpor.

Jag: Som gamla tanter har?

Min läkare: Det är inte bara gamla tanter som har dem.

(Förmiddag)

Min fru: Vad sa läkaren då?

Jag: Han sa att han tyckte att jag skulle använda kompressionsstrumpor. Som elitlöpare har.

Min fru: Gå och köp det då.

Jag: Okej, egentligen sa han att jag skulle använda stödstrumpor. Men det är typ samma sak. Jag har googlat.

Min fru: Varför sa du kompressionsstrumpor då?

Jag: För att det bara är gamla tanter som har stödstrumpor.

Min fru: Men herregud, sluta fjanta dig. Det är inte alls bara gamla tanter som har dem.

(Eftermiddag)

Personal i sportbutik: Hur kan jag hjälpa dig?

Jag: Jag skulle vilja köpa stödstrumpor.

Personal i sportbutik: Du menar kompressionsstrumpor? Som löpare använder?

Jag: Nej. Jag menar stödstrumpor.

Personal i sportbutik: Som gamla tanter har?

Jag: DET ÄR FÖR HELVETE INTE BARA GAMLA TANTER SOM HAR DEM!!!

Inte för att det har med något särskilt att göra

Men att sätta på sig själv strumporna medan man håller ett sju månader gammalt hungrigt och svinargt barn i famnen borde vara en olympisk gren.

Jag hade visserligen varit lika värdelös på det ändå men det hade åtminstone känts som att jag tränade inför något.

I know it was you, Fredo. You broke my heart. You broke my heart.

Jag: Så i alla fall, en av bloggläsarna tipsade om ett jättefint museum som man ka…

Fru: Det är skrivmaskiner, eller hur?

Jag: Alltså, det är kanske mer en ”utställning” än ett ”museum” men man ka…

Fru: Det är en skrivmaskinsutställning?

Jag: Det skulle väl vara trevligt med en familjeaktivitet, tänkte jag.

Fru: Barnen och jag tänkte gå till poolen.

Jag: Men det här är något KULTURELLT, som vi kan göra tillsammans som en FAMILJ!

Fru: Du använder ”kulturellt” som argument för allt du vill göra på den här resan.

Jag: Gör jag ju INTE!

Fru: Du använde det som argument för att vi skulle äta frukost, lunch och middag på House of Pancakes.

Jag: Om du slutade ha så mycket fördomar så kanske vi skulle få chansen att upptäcka att det kanske är ett KULTURELLT pannkakshus!

Fru: Snälla älskling, du förstår att det inte är ett hus som är gjort av pannkaka, va? Det är en restaurang.

Jag: Jag är inte dum i huvudet!

Fru: Självklart inte, älskling. Självklart inte. Jag älskar dig. Här, jag har köpt kakor till dig.

Jag: Va? Vad för slags kakor?

Fru: Tre olika sorter. De här är med choklad och de här är med nötter och de här är med både nötter och choklad.

Jag: Finns det kaffe?

Fru: Självklart, älskling. Självklart.

Son: Här pappa. Chips!

(Tystnad)

Jag: Ni försöker distrahera mig från vad vi pratade om, eller hur?

Fru: Absolut inte.

(Tystnad)

Jag: Jag kommer komma på det alldeles strax. Jag är inte dum i huvudet.

Fru: Självklart, älskling. Självklart. Barnen och jag går till poolen så länge bara.

Jag: Nej, vänt…

Son: Hej då pappa!

(Dörr som slås igen)

Jag: SKRIVMASKINER! VI PRATADE OM SKRIVMASKINER!

Business and pleasure

Jo, det har flugits. Det gick bra, tackar som frågar. Visst, flygningen var väl möjligen inte helt okomplicerad, av naturliga orsaker, men efter att min fru hade lyckats få tag på en bit choklad och en stor kaffe åt mig och den Famous Grouse-utmanade mannen bakom oss hade slutat kommentera varje replik i Bilbo högt för sin kompis så ordnade det upp sig. Jag är visserligen lite stel i nacken eftersom vår dotter somnade balanserad mellan det lilla brickbordet och mitt nyckelben, vilket fick en av flygvärdarna att föreslå att jag skulle lägga en filt på golvet mellan stolarna och låta henne sova där, varpå jag fick förklara att jag vid flera tillfällen har öppnat en läsk som legat och rullat runt på ett golv och vår dotter hade precis ätit och jag är ingen expert på sju månader gamla barn men jag hade helt enkelt inte tillräckligt med kontanter på mig för att ha råd med risken att övriga passagerare skulle gå fullständigt Gamla Testamentet och kasta mig till valarna. Och sen visade det sig att det inte alls var det flygvärden hade föreslagit, och sen var det JAG som var sjuk i huvudet för att jag tydligen hade frågat om det var coolt att jag la mitt barn på golvet tvärs över Atlanten. Så, ja. Vår dotter sov där hon sov och jag sov som om jag hade blivit skjuten med bedövningspil mitt i en sidledsheadbangning sittandes i bakluckan på en Honda Accord.

Men, ja. Nu är vi hur som helst i Kalifornien, utan större missöden. Min fru ska hälsa på släktingar, vår dotter ska äta frukt, vår son ska gå på Disneyland och jag ska köpa keps. Jag ska även köpa en resväska som rymmer all keps. Än så länge har vi förstås mest gått runt och pekat på olika klockor och konstaterat att nu är det mitt i natten i Sverige, samt konstaterat att det finns väldigt många andra svenskar här och att de allra flesta av dem tycks ägna sig på heltidsbasis åt att ringa vänner och bekanta i Sverige för att få trycka in ”mmm, okej, men i alla fall: Här i ELLÄY så…” så många gånger som möjligt på fyrtiofem sekunder.  Vår son har under tiden ätit den största glass han har sett i sitt liv nere på stranden runt hörnet från Hank Moodys lägenhet i Californication. (Själv har jag förstås sett större glassar, eftersom jag växte upp tjugo minuter från Helsingör där det fanns glassar som var vägarbeteskonsstora strutar täckta med choklad invändigt fyllda med gräddglass toppade med mjukglass toppade med jordgubbssylt som i sin tur hade begravt en sjukt stor gräddbulle som man hittade halvvägs, men om jag berättar det för vår son kommer hans hjärna smälta.)

Vår sons höjdpunkt på hela resan var annars passkontrollen när vi landade i USA, eftersom han fick träffa svinmånga uniformerade poliser där. Det var nu rent händelsevis min minstfavoritdel av resan av exakt samma anledning. Inte för att jag någonsin haft en enda anledning att vara nervös i just den situationen men jag är helt enkelt inte jättebra på passkontroller. Jag börjar svettas som om jag fått stryk med björkris och förlorar kontrollen över mitt centrala nervsystem och just den här gången hade min fru dessutom frågat mig på flygplanet om jag visste vad ”X” stod för i flygplatsnamnet ”LAX”. Jag visste inte, så hon frågade tulltjänstemannen när vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen. Han tittade ganska nedlåtande på oss och svarade ”International”.

Det hade förstås varit en utmärkt tid och plats för mig att hålla käft på.

Men nu gör ju säkerhetskontroller mig jävligt nervös, och när jag blir nervös vill jag liksom hålla konversationen flytande, så jag sa ”but excuse me, but there is no X in international”. Varpå tulltjänstemannen tittade på mig lite som om jag tilltalat honom med sifferkombinationer. Varpå jag blev ännu mer nervös och lite för ivrigt började förklara att a funny thing i Sverige är att ”Lax” kan betyda ”tusen” om man till exempel bor i Stockholm och kanske eller kanske inte säljer narkotika. Och sen förklarade jag att ”it is also a fish”. Och sen var jag i full färd med att gå in lite mer i detalj på de språkliga finurligheterna kring ”en lax lax” men då frågade tulltjänstemannen helt enkelt min fru om vi hade ”something to declare” och hon pekade på mig och frågade ”does that one count?”.

Men nu är vi i alla fall här.

Och glassen är helt okej.

Vad mitt liv har bestått av de senaste dagarna

Fru: Vilken tid det tog. Hämtade du den svarta resväskan ur förrådet?

Jag: Den stod absolut LÄNGST in i förrådet! Bakom ALLT! Hur kan det komma sig att ALLT vi behöver ta upp från förrådet inför den här resan står bakom ALLT?

Fru: Tog du upp resväskan eller inte?

Jag: Det var liksom inte bara att ”ta upp” den. Jag fick börja med att lyfta ut en jävla garderob, och ett dussin frikking flyttlådor, och visste du att vi har tre olika grillar? Vi grillar ju aldrig ens!

Fru: Var är resväskan?

Jag: Och här är förresten de där böckerna som jag letade efter förra året. Och en lampa. Ganska fin. Är den vår?

Fru: Och resväskan?

Jag: Du! Jag ska tala om för dig att jag var tvungen att dra ut ALLT som fanns inne i det där förrådet för att komma åt den där förbannade resväskan! Pulkor och möbler med jättevassa hörn och cyklar och nio skrivmaskiner och det tog fan en HALVTIMME att bara dra ut alltihop i korridoren! Sen drog jag ut den svarta resväskan! Och den var full av böcker! Så jag öppnade den och plockade ut alla böckerna och hämtade en ny flyttkartong från översta hyllan i förrådet. Och för att kunna göra det var jag tvungen att hämta trappstegen. Och den låg under säcken med julpynt och skitmycket leksaker och en snowracer och en gammal tv som jag inte ens tror är vår. Och sen fick jag till slut ut den jävla trappstegen. Och så hämtade jag ner flyttkartongen. Och så vek jag ihop den och la ner alla böcker i den. Och när jag var färdig så såg hela källaren ut som om någon hade kastat in en handgranat på en loppis.

Fru: Hur många skrivmaskiner…sa du?

Jag: Va?

Fru: Har du köpt n-i-o skrivmaskiner?

Jag: Nej. Alltså. Nu kommer vi ifrån ämnet.

Fru: Vad är ämnet?

Jag: Att vi hade jättemycket grejer i vårt förråd och det var jättejobbigt att få ut dem så att jag kunde komma åt resväskan.

Fru: Det är jättemycket grejer i förrådet för att du har NIO SKRIVMASKINER där ja!

Jag: Men i alla fall.

Fru: Vad menar du med det?

Jag: Nu vänder vi blad.

Fru: Men herregud. Jag orkar inte. Ge mig resväskan då.

Jag: Det är ju det jag säger. Jag hade dragit ut allting ur förrådet. Det tog sjuuukt lång tid. Och jag var jättesvettig. Och arg. Och så stod jag där och insåg att det här var ju bara halva jobbet. Fattar du?

Fru: Det var då du insåg att nu var du tvungen att sätta in alltihop i förrådet igen?

Jag: Det var då jag insåg det, ja.

Fru: Hur kan det här hända varje gång?

Jag: Går du aldrig in i ett rum för att hämta något, och så precis när du kommer in så bara ”vad fan var det jag skulle hämta nu igen?”. Hela mitt liv är så. Kan man säga.

Fru: (Med ansiktet i handflatorna) Så när du skulle sätta in allting i förrådet igen så började du med att sätta in den svarta resväskan.

Jag: Den passade perfekt längst in! Det fanns liksom en liten lucka för den där. Man måste tänka Tetris.

Fru: Och sen satte du in alla andra grejer framför den. Och låste förrådet.

Jag: Jag kan eventuellt har gjort det, ja.

Fru: Och nu är det proppfullt igen.

Jag: Man får fan inte in ett A4-ark där nere nu.

(Tystnad)

Fru: Vi behöver den där resväskan.

Jag: JamenJAAA! Jag går väl ner och HÄMTAR den då!

Fru: Snälla, kan inte du ta barnen den här gången så går jag ner och hämt…

Jag: Nej. Du förstår inte mitt system. Det är ett väldigt invecklat system.

Fru: Du har mer än nio skrivmaskiner där nere, eller hur?

Jag: Jag har inte tid att älta det här nu. Jag måste faktiskt hämta resväskan!

(Repetera från början. I oändlighet.)

Desktopp

Min vän och kontorskollega N är tillfälligt bortrest. ”Rör inte något på mitt skrivbord”, sa han innan han åkte.

Ni förstår ju.

Ibland är det faktiskt som om han aldrig ens har SETT dog-is-not-allowed-on-bed på Youtube.

Men absolut

Han är fyra år gammal. Det här är inte första gången han flyger. Förra gången freakade han ur lite när vi inte fick plats med alla hans gosedjur i handbagaget, så att vi var tvungna att lägga dem i en resväska och checka in den på flygplatsen. Och sen såg han hur väskan åkte på ett band in genom en lucka in i ett svart hål och försvann. Och jag bara ”men herregud lugna dig, den står och väntar på oss när vi kommer fram!”. Och sen kom vi fram och så stod inte väskan där och väntade på oss. Och så visade det sig att den hade råkat lastas på ett annat plan. Så vi fick inte tillbaka den förrän efter typ två dagar.

Han var rätt arg då, det var han. Och det var liksom inte ens hans favoritgosedjur som låg i det där bagaget.

Så absolut.

Idag när jag skulle förklara för honom att vi skulle packa inför resan, och jag sa att nu när han har fått en lillasyster så kommer saker och ting funka lite annorlunda och han måste ta lite mer eget ansvar, så den här gången kommer han få en egen väska.

När han då inte genast förstod vad jag menade så borde jag ha varit avsevärt tydligare när jag sa ”jo du förstår, det finns resväskor för barn”.

Det äktenskapliga förtroendet

God vän: (Någonstans mitt i en gottrådlavin inför vår resa) Och så kom ihåg att man måste dricksa på allt! Det är inte som i Sverige, så lägg på 15% på taxiresor och 20% på restaurangnotor. Och om ni får väskorna uppburna på hotellet så dricksar man per väska!

Min fru: Okej. Hur gör man med medpassagerare på flygplanet då?

God vän: Hur menar du?

Min fru: När Fredrik till exempel öppnar en läsk som har legat och rullat runt på golvet. Räknar man ekonomisk ersättning per passagerare då eller delar man ut en klumpsumma?

Jag: En gång, har det hänt. EN. GÅNG!

Min fru: Det hände senast i fredags.

Jag: EN. GÅNG. DEN. HÄR. HELGEN. JA!

Time flies like an arrow, fruit flies like a banana

Min familj och jag ska alltså snart ge oss ut på en resa som involverar en ganska lång flygresa. Eftersom jag är utrustad med en paranoid natur som enligt några av mina närstående får den nervösa hamstern i den animerade klassikern Bolt att framstå som Kung Leonidas räknar jag förstås alltid med att alla flygresor oavsett om de pågår i 13 sekunder eller 13 timmar kommer leda till att jag vid en eller annan tidpunkt börjar gråta och rullar in mig själv i en matta och vägrar komma ut.

Men just den HÄR gången har jag faktiskt länge haft en, hur ska vi säga? ”Bra känsla”.

Jag har varit positiv. Jag har varit optimistisk. Jag har ta mig fan nästan varit entusiastisk. Jag har gått runt här och varit någon sorts franskt uttryck som beskriver att äh, vafan, det ordnar sig, låt oss vissla lite en stund och kanske dricka en jätteliten kopp kaffe och kanske ha någon form av hatt och bara njuta av livet. Ni vet.

Saken är nämligen den att vår son precis har nått den ålder då man kan distrahera honom under längre stunder med film, och vår dotter har inte riktigt nått den åldern än då hon kräver oavbruten stimulans och obegränsat manöverutrymme och skriker och gapar i en handfull miljoner decibel om hon inte får båda delar. Hon har bara varit tyst och glad och på sin höjd jollrat lite då och då när andan fallit på.

Så jag har tänkt att, ni vet. Det här löser sig, va? Folk flyger ju med barn hela tiden. Vad är det värsta som kan hända?

Men, tja.

Vi åkte alltså bil hela familjen imorse. Och min fru sprang in i mataffären medan barnen och jag satt kvar utanför och väntade. Och vi hade kanske suttit där i ett par minuter eller så. Och helt plötsligt tittade min dotter på mig från sin bilstol, drog ett djupt fokuserat andetag, och Katlavrålade rakt ut i 30 sekunder. Sedan skrattade hon euforiskt. Och sedan gjorde hon samma sak igen. Jag höll inte exakt räkningen, eftersom mitt huvud exploderade, men jag tror att detta upprepades ungefär tusen gånger i rad. Sedan skrattade hon överlyckligt. Som om hon precis hade upptäckt en gömd skatt.

Och när hon äntligen var färdig tittade min son allvarligt på mig och sa ”pappa, vet du, jag gillar inte film längre, jag vill bara springa”.

Och sen tappade min dotter den enda leksaken som avledde hennes uppmärksamhet från att Katlavråla igen, så då Katlavrålade hon igen. Och när jag lutade mig ner mot golvet för att plocka upp den så petade hon mig i ögat. Och då skrek jag. Och då blev min son svinrädd och började också skrika. Och då blev min dotter ledsen och började gråta. Och medan jag var på golvet så hittade jag en burk läsk. Och jag behöver socker när jag får panikångest så jag öppnade den. Och just precis då hoppade min fru in i bilen och såg alltihop och skrek ”nej! Vänta! Den har legat och rullat runt på golvet, den komme…”, men då var det för sent.

Så…ja. Alla fick åka hem och byta kläder efter det.

Ni vet de där historierna om hur småbarnsföräldrar går ombord på ett flygplan och delar ut små presenter och en gullig lapp och öronproppar till andra passagerare för att be om ursäkt på förhand för att barnen kanske kommer väsnas lite?

Jag känner att familjen Backman nu har kommit till punkten där vi kanske får skippa det steget och gå rakt på att dela ut kontanter istället.