Fredrik Backman's Blog, page 35

Han stjäl min åska. Det är vad fan han gör.

Jag: Okej, vet du vad? Nu tycker jag att du och jag hjälps åt att städa upp här i köket tills mamma kommer hem. Okej?

4-årig son: Nä.

Jag: Jo, kom igen nu. Var inte sådär. Vi hjälps åt och städar köket.

4-årig son: Nä.

Jag: Jo, säger jag!

4-årig son: Nä. Säger. Ja.

Jag: Men kom igen nu! Vi städar upp här ordentligt så blir mamma jätteglad när hon kommer hem.

4-årig son: Vill inte.

Jag: Men vadå VILL inte? Tror du jag GILLAR att städa eller? Skärp dig och hjälp till nu!

4-årig son: Nä.

(4-årig son går in i vardagsrummet och sätter på teven)

(Jag plockar undan leksaker från köksgolvet i 45 minuter)

(Nycklar skramlar i ytterdörren)

4-årig son: (Tittar mot hallen, tittar mot köket) PAPPA!

Jag: Ja?

4-årig son: Fixa teven!

Jag: Va? Vad är det för fel på teven?

(Jag går ut i vardagsrummet och börjar trycka på teven)

(4-årig son rusar ut i köket)

Jag: Vafan…det är ju inget fel alls på teven, vad menar d…

Fru:  (Stiger in i hallen, tar av sig skorna, går vidare in i lägenheten, tittar in i vardagsrummet och ser mig framför teven)

4-årig son: (Springer ut från köket, tittar surt på mig) Kom pappa! Vi städar! Mamma blir glad!

Fru: (Tittar på vår son) Men lilla gubben, har du städat köket?

4-årig son:  (Nickar självgott)

Fru: Ååå!

Jag: (Tittar på teven, tittar på vår son) Vänta lite här nu.

Fru: (Tittar på mig, pekar på min son) Varför kan du inte vara mer som hono…

Jag: Jag ÄR som honom! HAN ÄR BARA BÄTTRE PÅ DET!

Look if you had one shot or one opportunity to seize everything you ever wanted would you take it would you capture it or just let it slip yo?

Ja.

Jag är fullständigt medveten om min tidigare skeptiska inställning till den här bärselen. Jag får klaustrobi, ”det är som att ha en tvångströja gjord av ormar”, jag minns mycket väl att det var så jag sa. Du behöver inte påminna mig om det. Jag förstår på alla sätt att jag framstår som en hycklare nu.

Men vi har en dotter som är nio månader och en son som är fyra år. Och sonen har lånat sin kusins gamla cykelhjälm som liksom går ner över öronen och har ett stort munskydd i hårdplast så att man bara ser hans ögon, och dessutom har han krävt att få ha på sig en stor mantel OCH de där handledsskydden med plastskenor som sticker ut över fingrarna som han fick till sin sparkcykel, så nu springer han runt här maskerad och swishar händerna i luften framför sig som om de var flugsmällor.

Och jag ser TYDLIGT här på bilden på kartongen till bärselen att man på något sätt kan vända på den så att jag skulle kunna gå runt med vår dotter hängande på magen så att hon har ansiktet framåt.

Jag kommer inte få chansen att gå till Ica och låtsas att mina barn är Shredder och Krang igen.

Visa mig hur man gör!

Mata barn

Det är som att försöka hälla smält stearin ner i hålen på en påslagen vattenspridare.

Vår lokala Ica-butik har öppnat en ny delikatessdisk. Jag var inte beredd. Vem som helst kan för fan ta lite dåliga beslut om man inte är beredd.

God vän: (Tittar på bordet) Oj. Det var en stor ost!

Jag: Den är ekologisk. Det är en jättebra ost.

God vän: Vad fint.

Jag: Det är alltså ingen vanlig ost, jag vill bara att du förstår det. Det här är en ekologisk specialost. Den vanliga osten, som du äter, den är full av dåliga grejer. Men den här osten är bara full av bra grejer. Det är en högkvalitetsost.

God vän: Okej.

Jag: Den tillverkas på en alptopp nånstans och det är bara naturliga råvaror och kossorna är specialkossor. Och alptoppen är också special. Den har ett speciellt lufttryck. Så att osten blir högkvalitetsost. Det är inget man bara gör i en fabrik. Det är ett hantverk.

God vän: (Ser inte alls vederbörligt imponerad ut) Det är en jättefin ost.

Jag: Det är den jävla Navy Seals av ostar.

God vän: Den är väldigt stor.

Jag: Man måste köpa den i block för annars kommer det in luft i skärytorna och då oxiderar pastöriseringen.

God vän: Va?

Jag: Eller nåt sånt. Det var nåt sånt.

Fru: (Onödigt lång utandning) Det är en helt vanlig ost, men Fredrik har lite svårt att säga nej till försälja…

Jag: Har jag ju INTE! Det här är en SPECIALOST!

God vän: (Nickar intresserat) På vilket sätt?

Jag: INTE FAN VET JAG!

God vän: Men jag tyckte att du sa at…

Jag: Kossorna har väl legat på nåt jävla spa och blivit masserade med guld eller nåt sånt skit JAG VET INTE.

(Tystnad)

God vän: Var den dyr?

Jag: (Extremt tålmodigt) Alltså, det man måste göra är att se det här som en investering.

God vän: Vad betyder det?

Jag: SLUTA PRESSA MIG!

Fru: (Till god vän) Du vet hur man hör talas om folk som åker till Kanarieöarna och blir blåsta av nån gubbe som övertalar dem att köpa en andelslägenhet i en semesterby som sen visar sig inte existera? Fredrik är så med ost.

Till eventuella andra gäster på det lokala Burger King i eftermiddags

Alltså.

Jag var själv med barnen idag. Jag är ingen värdelös pappa. Jag är i alla fall inte en helt och hållet värdelös pappa. Jag är bara organisationsutmanad. Det är ett handikapp. Det är därför jag skriver böcker, säger mina vänner, eftersom enda sättet för mig att ha en fungerande relation till kollegor är att hitta på dem.

Så, nej. Jag är väl inte så jävla bra på projektledning. Det är jag väl inte. Och min son insisterade på att han skulle ha Spidermandräkten på sig. Och han hade lärt sig en ny sång på förskolan, och han ville att jag skulle lyssna på den. Så jag försökte göra det. Men han kunde inte texten, så han ville att jag skulle sjunga sången för honom. Och jag förklarade att jag inte hade en förbannad aning om vilken sång han menade och han tyckte inte alls att det var en fullgod anledning att inte göra som han begärde. Så han började nynna låten. Och han är fyra, så det är lite som att höra en normal vuxen människa nynna under vatten. Så jag förklarade det. Så han blev sur.

Och medan allt det här hände så satt min dotter i en sån där matstol i plast från Ikea eller vad det nu är. Och hon har den här grejen för sig som barn i hennes ålder håller på med att hon alltid sparkar av sig ena strumpan. Jag vet inte vad det handlar om, men jag förmodar att hon är medlem i ett våldsamt gatugäng som har beslutat sig för att viga all sin fritid åt väpnat uppror mot symmetrin.

Hur som helst: Hon sparkade av sig strumpan. Och det var sista reservstrumpan. Så jag begav mig ner på golvet för att leta efter den. Och min son blev förbannad för att jag inte lyssnade på honom så han ställde sig på bordet och hoppade upp och ner medan han gav sig in på ett väldigt arg och helt objektivt inte speciellt väl framfört medley av alla sånger han någonsin lärt sig på förskolan.

Och medan det hände hade jag slagit huvudet i en annan barnstol. Med ett annat barn i. Som också bara hade en strumpa. Och jag hittade tre strumpor på golvet. Förvirring uppstod. Andra föräldrar ifrågasatte vad jag höll på med. Den passivt aggressiva formen av invektiv utväxlades. Personal började röra sig mot platsen.

Så. Ja. I alla fall.

Om någon av er  råkade stiga in på Burger King i eftermiddags och såg en flicka med rosett i håret sittandes i en hög plaststol och en tjock skåning som kravlade runt på golvet nedanför och svor och försökte få på henne en strumpa och mumlade ”den här då? Passar den här jäveln?”, alltmedan en 100 centimeter hög Spiderman stod på ett bord och sjöng, så var det alltså inte den sämsta Askungenremaken någonsin.

Det var bara familjen Backman som hade kvalitetstid.

Anledning till frånvaro av närvaro: Tillvaron

Jo. Hej. Jag har tyvärr inte kunnat blogga så mycket om mina barn de senaste dagarna eftersom mina barn av en serie för dem olyckliga logistiska omständigheter blev tvungna att faktiskt umgås med mig de senaste dagarna.

Imorse, till exempel, skulle jag ge båda barnen frukost och klä på dem och köra den ena till förskolan och sedan göra vad man nu gör hela dagarna med den andra. Och ja, jag vet vad ni tänker. Han fuckade säkert upp det. Han är ju inte kapabel att ta hand om barn den där människan.

Men nej. Det har gått alldeles utmärkt, tack så mycket.

Jag har bara glömt ett barn i en hiss en enda gång. Jag upptäckte det nästan genast. Och dessutom var det glömda barnet det minsta barnet så det var liksom inte som att hon kunde trycka på några knappar eller springa därifrån eller någonting. Grannarna hittade henne ju direkt när dörren öppnades. Ingen panik alls.

Däremot var det väl möjligen en smula kontraproduktivt för framtiden att min fru hörde mig ringa och ställa in lunchen med en vän, fikan med en annan vän och badmintonen med en tredje vän tidigt imorse med förklaringen: ”Jag har fått skitmycket att göra idag så jag hinner fasen inte”.

Det här kommer vara oerhört dåligt för mina möjligheter till motargumentation nästa gång hon frågar: ”Så, älskling, vad är det du egentligen GÖR på ditt kontor hela dagarna, lite mer exakt?”

Men, ja.

Nu måste jag i alla fall gå för nu lät det som om något ramlade ner i badkaret.

Putting my foot in it

Jo. Jag var på en sån här barnteatergrej med min son och några andra av hans kompisar. Det kan nu eventuellt vara så att någon som också var där, nu när vi har internet och sådär, går runt och sprider rykten i efterhand om att jag medan jag var där sparkade ett barn i huvudet.

Det kan finnas bilder.

Jag vill bara ta tillfället i akt att dementera dem.

Barnteatergrejer har som policy att man ska sitta på golvet. Jag är ingen jävla Playmobilfigur. Jag fick kramp. Jag vet inte om ni har fått kramp i låret någon gång, men om ni har sett en fotbollsmatch som går till förlängning så vet ni att i pausen innan straffsparkarna ligger hälften av spelarna på marken med benen i luften medan den andra hälften håller i deras fötter och försöker stretcha ut musklerna.

Det var det jag försökte åstadkomma.

5-åringar kollar åt helvete för lite på Champions League.

Föräldrarna borde faktiskt ta lite ansvar.

Andra berättelser från en USA-resa

Sedan min familj och jag kom hem från vår semester har en hel del vänner och bekanta ställt en hel del frågor kring hur det egentligen funkade rent familjefridsmässigt att flyga ganska långt och vara borta i tre veckor och köra rätt mycket bil i flera olika etapper. Två barn och packning och rusningstrafikköer och luftkonditionering av varierande kvalitet och en smula bristande bakgrundskunskaper i de lokala traditionerna för påfyllning av bränsle i hyrbilen och…ja. Alla som har varit på bilsemester med sina egna föräldrar i sin barndom utan att ha en Walkman befriad från övre volymbegränsning eller hörlurar med exceptionell bakgrundsbrusreducering vet ju att FN understundom kunde behöva stå redo med militära insatser innan en blå Volvo 850 ens kört av färjan i Puttgarden.

Så, för att enkelt illustrera hur min fru och jag tydligen löser konflikter när vi suttit i en bil hela familjen på en amerikansk landsväg i en jättelång kö och jag har spillt läsk över GPS:en så att vi inte helt exakt vet var vi är, och min fru vecklar ut kartan för att försöka ta reda på det medan jag är inne på en bensinmack och letar efter baseballkepsar (eller truckerkepsar, jag är inte den som är den det är jag sannerligen inte), och jag kommer ut och ska visa min nya keps och råkar spilla glass över hela kartan, och försöker lösa det genom att äta upp glassen med munnen tryckt direkt mot kartan, precis innan jag råkar få vägdamm i näsan så att jag nyser rakt in i bilen, så kan man väl säga så här:

Jag tyckte att den bästa formen av konfliktlösning var att sjunga ”Vad funkar bäst? Teamwork!”-sången från Wonderpets. Ganska högt. Flera gånger.

Våra barn föredrog att titta på mig, titta på sin mamma, utvärdera situationen, dra ner solskydden över rutorna och ögonblickssomna i någon form av protest.

Min fru däremot satt helt tyst tills vi kom till nästa stad, där vi stannade och gick in hela familjen på en Starbucks. Där frågade min fru lugnt och sansat vad jag ville ha, och jag förklarade ganska ingående hur jag ville ha en latte med fettfri mjölk och en extra espressoshot och hur viktigt det var att hon insisterade på den där extra shoten även om personalen började babbla om att de redan haaar dubbla shots i latten för jag vill ha trippla shotar så det var viktigt att hon insisterade och fick det här rätt, och sen hade jag väl möjligen en lite onödigt lång utläggning om hur det blev fel i San Francisco och hur jag fortfarande var lite kränkt över det för det kändes liksom som att killen på Starbucks där gjorde det med flit för att han inte gillade mig, och då nickade min fru bara en liten aning sammanbitet och sa åt mig att vänta med barnen och så gick hon fram och beställde. Och medan hon stod där började jag ropa ut lite andra spontana grejer som jag under den senaste tiden hade kommit på att jag ville ha. Chokladbitar (om de hade de där med liksom kex i mitten), bagels (fast utan lax om det gick), såna där smoothies (fast utan proteinpulvret som smakar sand). Såna saker.

Och Starbucks har ju det där systemet med att de skriver ens namn på kaffemuggen och så ropar de ut namnet när beställningen är färdig.

Och det var ganska mycket folk därinne. Så när de ropade upp ens namn var man tvungen att armbåga sig igenom en människoskog av individer som just i den del av Kalifornien som vi just då befann oss i ganska konsekvent såg ut som om Ricki Lake-publiken alldeles nyligen hade gått med i Sons of Anarchy, vilket föranledde att man inte hade en chans att hinna fram innan personalen ganska irriterat ropade ens namn igen fast i versaler.

Min fru noterade detta. Gick uppenbarligen tyst för sig själv igenom alla gånger hon räknat till 10 under dagen som gått. Pekade sedan på det hon och barnen skulle ha och gav kassörskan sitt namn och sa: ”This is for me”. Och sedan pekade hon på min kaffemugg och sa: ”And the triple nonfat latte is for Beyoncé. B-e-y-o-n-c-é.”

Jag sjöng inte teamworksången så många gånger efter det. Det gjorde jag inte.

Lånar och snor

Jo, snabb fråga bara: Om ni och jag har växt upp under någotsånär ungefär samma årtionden och har någonting fundamentalt personlighetsmässigt gemensamt över huvud taget så tillbringade ni en hel del av er ungdom åt att detaljstudera Steve Irwin när han brottade ner krokodiler. Jag vill minnas att han i ett avsnitt någonstans hjälpte några läkare att ge ett alldeles särskilt välutfordrat grönt flodmonster en bedövningsspruta så att de kunde flytta den till en annan flod, där jag får anta att risken att den okynnesåt golfspelare var aningen mindre än i den första floden.

Hur som helst: De oskadliggjorde krokodilen genom att slå en ögla av ett tjockt rep runt käkarna på den, varpå ungefär tio beväpnade vakter kastade sig ovanpå, så att veterinären kunde ge den sprutan. Och sedan somnade den.

Är det någon som händelsevis vet om Steve Irwin vid något annat tillfälle spelade in ett avsnitt på liknande tema fast där det handlade om en åtta månader gammal jättearg krokodil som var asförkyld och inte kunde sova för att den var täppt i näsan men frikkin VÄGRADE snyta sig eller ens bli torkad på överläppen (vilket det hade behövts en vertikal ismaskin till vid det här laget) utan bara vrålade grejer och stoppade in sitt finger i sin farsas öga så att han på fullt allvar förmodligen har förlorat djupseende och all förmåga till avståndsbedömning nu?

Tips mottages.

Jag försökte använda den där nässköljsgrejen från Apoteket på henne och nu ser jag inte i färg på högerögat.

Om jag hade varit en lite känsligare person så hade jag tagit illa upp av det här

Påsk.

God vän: (Ringer på dörren)

Min fru: (Öppnar) Hej! Välkomna!

God vän: Hej! Förlåt att vi är så sena.

Min fru: Det gör inget, vi väntar ändå på barnen. De är ute och gömmer sina påskägg.

God vän: Åh! Gud vad gulligt, kör ni den där traditionen när ni gömmer påskäggen och så får barnen springa runt och leta upp dem?

Min fru: Nej, alltså. Jag menar att barnen är ute och letar efter bra gömställen.

God vän: Just det! Just det! De letar efter påskäggen!

Min fru: Alltså. Jag vet inte hur det är i din familj. Men de här barnen har sett Fredrik äta godis. Så tro mig: De gömmer sina påskägg.