Fredrik Backman's Blog, page 31

Meddelande till nationen

Tyvärr måste den här bloggen i kraft av oinskränkt auktoritet ogiltigförklara gårdagens omröstning angående korrekt organisationsordning i besticklådan. Detta eftersom flertalet läsare påpekat att de förhindrats att avlägga sina röster på det enda rätta alternativet.

Dessutom försökte jag själv fuska igår genom att rösta från min frus telefon och ungarnas jävla surfplatta och det gick inte. Vilket bara kan betyda att någon starkt lierad med de mörka makterna fuskat så att jag inte ska kunna fuska.

Jag tolererar inte den sortens fusk i min demokrati, det ska ni ha jävligt klart för er.

Läsar-Harald, jag vet inte var du är, men det är dags att sätta upp en ny omröstning.

RECOUNT!

Men OKEJ då!

Låt oss då reda ut detta.

En. Gång. För. Alla.

Den alldeles osedvanligt demokratiskt sinnade läsaren Harald har satt ihop en omröstning. Så gör er plikt och rösta. (Om ni tänker rösta rätt, annars får ni inte rösta.) Antingen röstar ni på gafflar-knivar-skedar eller så hatar ni frihet och rättvisa. Så är det bara.

Lägg en röst genom att klicka på bilden:

Om du tänker felrösta får du inte klicka på bilden.

 

Min genpool. Lite om hur den är att leva med.

Jag: (Står i badkaret och skriker ut genom badrumsdörren) Älskling! Kan jag få en handduk?

(Tystnad)

Jag: ÄLSKLING! KAN JAG FÅ EN HANDDUK?

(Tystnad)

Jag: ÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKLING KAN JAG FÅ EN HAAAAAANND…

Vår son: (Står i dörröppningen) Mamma sa du vill ha handduk.

Jag: Ja! Tack gubben! Du förstår, pappa glömmer alltid sin handduk på sängen efter att han har duschat, och sen står han här i duschen nästa gång och kommer på det och…varför skrattar du?

Vår son: (Håller fram en skitliten kökshandduk, fnittrar hysteriskt) Mamma sa ja ger dig den hära!

Jag: Okej. Jättekul. Kan du gå och hämta en större handduk är du snäll?

Vår son: (Viftar med kökshandduken, skrattar så att han låter som om man spelar upp honom på Spotify med dålig 3G-täckning) Fö…vi…mam…oc…LURA DIG!

Jag: Ni lurade mig ja. Med en liten handduk. Jättetokigt. Kan jag få en stor handduk nu?

Vår son: (Viftar mer ihärdigt med kökshandduken) Fö…du…HANDDUK och mamma…ja…LITEN handdu…ja…mam…LURA DIG!

Jag: Jag fattar. Jag fattar. Jag fattar. Snälla gubben. Kan du hämta en stor handduk till mig nu?

Vår son:  (Skrattar så att han måste lägga sig ner på golvet. Pekar frenetiskt på handduken.)

Jag: Snälla gubben. Jag fattar. Jag fattar. Men kan du bara hämta en sto…

Vår son: (Slutar plötsligt skratta. Reser sig. Skakar argt på huvudet) Mäh! Lyssnarå pappa! Du sa handduk å mamma sa ta LITEN handd…

Jag: (Börjar frysa) Jaaaa gubben! Pappa hööör dig! Jag förstååår! Ni lurade mig och kom hit med en liten handduk och det var jättetokigt oc…

Vår son: (Med hastigt accelererande irritation) NÄÄÄJ pappa! Vi tog LITEN handduk oc…

Jag: Men det var ju precis det jag sa!

Vår son: Näj!

Jag: Jo!

Vår son: NÄÄÄJ!

Min fru: (Kommer springande till dörröppningen) Men snälla nån vad händer? Vad skriker ni om härinne?

Vår son: (Skitförbannad) VI LURA PAPPA!!!

Min fru: (Nickar pedagogiskt) Vi lurade pappa, ja. Med den lilla handduken. Det var tokigt.

Vår son: (Slänger handduken på mig och skrattar) Vi lura dig pappa!

Jag: Ni lurade mig, ja. Det var jätteroligt.

Vår son: (Nickar glatt. Springer iväg.)

Min fru: (Räcker mig en stor handduk.) Är du klar snart så att vi kan åka?

Jag: Det är roligt det där med att barn måste förklara poängen med sina skämt i efterhand, eller hur?

Min fru: Ja. Är du klar snart?

Jag: Alltså först sprang han in med den lilla handduken, men sen var han liksom tvungen att förklara skämtet också, fattar du? Han var liks…

Min fru: (Tittar på klockan) Ja. Jättekul, älskling. Men vi måste åka nu alltså.

Jag: Jomen alltså jag bara menar att, du vet. Jag tror väl att jag måste erkänna att han har ärvt det lite från mig. För ja…

Min fru: På riktigt, alltså. Vi har bråttom.

Jag: Jomen jag bara menar att jag är ju också lite så att jag drar ett skämt, och sen vill jag liksom förklara det utifall att folk kanske bara skrattade utan att förstå v-a-r-f-ö-r det var roligt, fattar du? Alltså jag är ju lit…

Min fru: (Med ansiktet helt onödigt begravt i handflatorna på ett sätt som jag faktiskt hade kunnat ta lite illa upp av om jag var en känsligare sorts person) Jag fattar. Jag har varit tillsammans med dig i sju år. Tro mig. Jag fattar.

Jag: Men sluta avbryt mig då! Jag menar att det är ju roligt att han också är sån, att han måste få känna att han får förklara sig för annar…

Vår son: (Skriker från vardagsrummet) MAMMA! VET DU? JA LURA PAPPA!

Min fru: (Möjligen en aning mer rättfärdigat dramatiskt den här gången) Gode Gud jag har dem i stereo.

Nu säger jag det här för SISTA gången

Gafflar.

Knivar.

Skedar.

I.

Den.

Ordningen.

Antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna.

Reklam om en bok. Nu igen.

Jag har skrivit en ny bok. Den heter ”Britt-Marie var här” och kommer högst sannolikt ges ut av bokförlaget Partners in Stories runt 3 oktober i höst, om jag inte spiller Fanta Exotic i min dator eller blir osams med någon på tryckeriet innan dess. Den handlar rätt mycket om fotboll och om hur man ska sortera en besticklåda om man är en riktig människa (gafflar-knivar-skedar, i den ordningen) och hur många olika sorters grejer som man kan rengöra med bikarbonat (nästan alla grejer). Om man vill ha ett ex aningen tidigare än 3 oktober kommer den säljas på Bokmässan i Göteborg sista helgen i september (som frivilligt tillval kommer jag sitta strax bredvid och sänka andrahandsvärdet  genom att skriva något som ser ut som ”MBL” med bläck i dem).

Det var egentligen bara det jag ville säga. Om man har väldigt mycket fritid kan man titta på omslaget och läsa baksidestexten här nedanför. (Om man händelsevis inte vill vänta till oktober utan behöver något att pressa fyrklöver i redan idag så släpps min förra bok ”Min mormor hälsar och säger förlåt” som pocket i slutet av den här veckan. Om man händelsevis skulle vilja ha ett signerat ex av den så kan man köpa det för 45 spänn på Adlibris.)

Britt-Marie var här.

En roman om förälskelse, andra chanser och att sparka på det som rullar.

Britt-Marie är faktiskt inte passivt aggressiv. Det är bara det att smuts, repor och felaktigt organiserade besticklådor får henne att skrika på insidan. Hon har just lämnat ett 40-årigt äktenskap och liv som hemmafru, och det enda arbete hon kan få finns i Borg, ett finanskrisdrabbat litet samhälle vid en väg där allt utom den ölstinkande pizzerian är nedlagt eller till salu. Britt-Marie avskyr fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. Det är sannerligen inte början på en underbar vänskap.

Men när byns ungdomslag behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. När Britt-Marie dessutom blir utbjuden på dejt av en polis och bryter handen i ett solarie finns det ingen återvändo.

Britt-Marie var här är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring. Om en kvinna som väntat ett helt liv på att hennes ska börja, och om samhällen vid vägar där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna.

Fredrik Backman, 33, bor i Solna med fru och två barn. Att han håller på Manchester United är bara en av hans många, många karaktärsbrister.

Weekendenders

Jag firade min födelsedag i helgen. Jag fyller 33, och som alla vet som växt upp med NHL-hockey på Sega 16-bitar på den där sortens tv som man fick klättra ner från saccosäckberget i sin polares källare för att springa fram och sparka på när den började tappa färgen i ena hörnet är ju 11, 22, 33, 44, 55, 66, 77, 88 och 99 de enda siffror som faktiskt är coola nog att fira.

Min fru och mina barn frågade mig vad jag önskade mig, och eftersom jag har barn önskade jag mig att få gå på toaletten i fem minuter utan att någon av dem bankade hysteriskt på dörren. De kompromissade kring två minuter och klarade ungefär nittio sekunder. Det var var verkligen nittio fantastiska sekunder. Väldigt mindfulness.

Igår kväll tog min fru dessutom med mig till Friends Arena för att se Sverige-Belgien. Vi drack öl och hon avbröt inte mig en enda gång när jag gick igenom Romelu Lukakus säsong i Everton match för match, eller när jag förklarade att Marouane Fellainis frisyr enligt all rimlig logik måste ha med någon sorts viktfördelningsprincip inte helt olikt en kängurus balanserande på svansen att göra, eller när jag berättade att Andreas Isaksson faktiskt har ägt en Volvo XC90 en gång, eller när jag jämförde den samtida tätheten i det svenska försvarets skäggväxt med historiska skägg som det klassiskt Mellbergska. Hon suckade inte ens när jag blev sur på främlingar på andra platser på läktaren som instagrammade sig själva vända bort från spelarna med planen i bakgrunden medan matchen p-å-g-i-c-k eller när jag bara en aning passivt aggressvit förklarade GANSKA HÖGT att det faktiskt är oartigt på samma sätt som att skramla med besticken medan någon håller tal på bröllop. Hon ställde till och med följdfrågor när jag berättade om mina känslor för den nuvarande svenska landslagströjan jämfört med till exempel den mörkblå från 2011 eller den vita från 1994.

Så hon älskar mig faktiskt verkligen. Det gör hon.

Matchen i sig var väl visserligen inte så särdeles spännande, men den tände till lite när min fru och jag slog vad om resultatet när Erkan Zengin blev utbytt. Min fru hade nämligen påpekat under första halvleken att Zlatan satt för sig själv på avbytarbänken, en bit från alla andra, och såg sur ut. Så hon frågade vem hans bästa kompis i landslaget var. Och jag sa att jag vet inte hur det är nuförtiden när Mellberg och Majstorovic inte är med längre, men att jag har fått för mig att han hänger en del med Zengin. Så när Zengin blev utbytt slog vi vad om huruvida han skulle gå och sätta sig bredvid Zlatan. Det blev en extrem nagelbitare, eftersom Zengin först gick längs hela avbytarbänken och lowfajvade alla, stannade bredvid Zlatan och snackade lite, men sen gick VIDARE och satte sig längst bort i andra hörnet.

Min fru, oh she of little faith, fick ju förstås omedelbart rookiehybris och krävde in pengarna för segern. Men jag höll i. Och höll i. Och höll i. Och höll i.

Och höll i.

Wait. For. It.

Och så, efter lite drygt en minut, reste sig Zengin sakta, sakta. Rättade till ett veck i shortsen. Såg sig omkring som om han inte hade något särskilt att göra och bara tänkte ta en avslappnade promenad runt arenan. Och så tog han några steg, och satte sig ner igen på en annan stol. Bredvid Zlatan. Och de log mot varandra.

Jag vann hundra spänn. Jag tänker använda dem till att köpa en ny keps till mig själv.

Grattis Fredrik.

Visst. Okej. OKEJ.

Den här flaskan som stod i kylskåpet och som jag trodde innehöll någon sorts sån där mangosmoothie innehöll alltså inte alls mangosmoothie.

Den innehöll någon sorts senapsvinegrette.

Så nu vet vi det.

Och det var ju faktiskt bara ren tur att inte fler hann göra det här misstaget. Det är faktiskt det vi borde fokusera på här.

Så jag tycker fortfarande att det var lite onödigt av dig att spotta ut alltihop på mina byxor och springa och skvallra för din mamma.

Let me entertain you. Men du kan väl åtminstone sänka din kravtröskel litegrann först.

Visst. Min son är fyra år. Jag fattar att han har nått den åldern nu då det börjar bli aningen svårare att imponera på honom.

Och jag fattar att det här kanske inte direkt är ”actionladdat” enligt ordets mest klassiska bemärkelse. Men man erbjuds andra saker här. Man lär sig geografi. Det finns en underliggande dynamik i att vad som helst kan hända. Vad som helst kanske redan har HÄNT. Vi vet inte. Vi kan bara sitta här och vänta.

Så man får spänning. Man får kartor. Man får episka resor och äventyr. Vi sitter här, far och son, och kan dela den här upplevelsen tillsammans.

Jag har beställt en keps från andra sidan jordklotet och via mitt paketnummer kan vi på fraktbolagets hemsida genom en liten digital plupp på en virtuell jordglob se exakt var min keps befinner sig. Eller vi kan se nästan var den befinner sig. Vi kan i alla fall se var den befann sig igår. Förmodligen.

Och visst. Jag fattar att smaken är som baken, men när en fyraåring säger att ”det här är sämsta spelet nååånsin” så tar jag faktiskt lite illa upp.

Och nu kommer min fru in här och säger att det är dags för hela familjen att gå och sova.

Min keps är helt ensam någonstans mitt ute på det här världshavet och vad som helst kan hända, tyfoner eller pirater eller precis vad som helst, och hon vill att jag bara ska strunta i det och gå och sova.

Vad är det för exempel att sätta inför våra BARN?

Kallt prat. Varmt hjärta.

Telefonsamtal. Möjligen ganska sent på kvällen.

Min vän N: Hallå?

Jag: Tjena!

(Tystnad)

Min vän N: Vet du vad klockan är?

Jag: Mmm, sorry. Ser det nu. Jag ville bara kolla läget!

Min vän N: Okej.

Jag: Läget?

(Tystnad)

Min vän N: Har det hänt något?

Jag: Nej nej nej. Med mig är det också jättebra, tack!

Min vän N: Skönt att höra.

Jag: Annars då? Familjen och så? Katten mår bra?

(Tystnad)

Jag: Några planer inför sommaren eller så?

Min vän N: Fredrik, vi träffades på kontoret tidigare idag. Och vi kommer träffas där imorgon igen.

Jag: Visst visst visst. Jag ville bara höra av mig.

(Tystnad)

Min vän N: Fredrik. Var är din familj?

Jag: Nämen du vet. De gick och la sig.

(Tystnad)

Jag: De lyssnar inte på mig längre, min familj, vet du det? De förstår inte mig som du gör.

(Avsevärt längre tystnad)

Jag: Nämen så i alla fall. Jo! Förresten! En grej jag precis kom att tänka på: Har jag berättat för dig att jag har beställt en ny keps? Jag har beställt en ny keps!

(Plats för helt och hållet utebliven entusiastisk respons)

Min vän N: Du ringde alltså mig mitt i natten för att berätta om din nya keps?

Jag: VI PRATADE OM EN MASSA ANDRA GREJER FÖRST!!!

Nu får du faktiskt ge dig

Ja. Jag vet att det är en tallrik specialtillverkad för små barn. Jag vet att det är vår dotters tallrik. Jag är inte dum i huvudet.

Men du ser faktiskt precis lika väl som jag att det är en tallrik som är uppdelad i fyra olika små fack. Och dessutom är den gjord i hårdplast.

Om man tillverkar en sådan tallrik, och inte tänker att den här ÄVEN kommer funka perfekt om man vill äta olika sorters ost i sängen utan att blanda ihop dem och utan att riskera att tallriken går sönder när man somnar med den på magen och den glider ner på golvet, då ska man ta mig fan inte jobba som tallrikstillverkare.

Det står jag för.