Fredrik Backman's Blog, page 32

En gång förhandlade jag UPP priset på en matta på marknaden i Marrakech så ALLA vet att jag inte är pålitlig med sån här skit

Läggdags. För minst en av oss.

Fyraåring: Jag vill inte sova.

Jag: Nänä. Men det ska du. Lägg dig ner nu.

Fyraåring: Jag vill inte sova om du inte läser bok.

Jag: Jag har redan läst tre böcker. Nu ska du sova.

Fyraåring: Jag vill INTE sova om du inte läser bok.

Jag: Men sluta nu, säger jag åt dig! Nu sover du!

Fyraåring: Nej.

Jag: Men tror du att det här är en förhandling eller? Jag är din pappa, du kan inte vinna över mig. Sov!

Fyraåring: Nej!

Jag: Jo!

Fyraåring: Neeej.

Jag: J…

Fyraåring: Nej!

(Tystnad)

Jag: Okej EN bok då!

Fyraåring: (Pekar på bok om en apa som åker skateboard eller vad det nu är) Den!

Jag: Absolut inte, den där jäveln åker runt och stimmar på en skateboard. Vi läser nåt om en unge som sover!

Fyraåring: Nej. Den!

Jag: Aldrig i livet. Här är en om en unge som drömmer skit. Den tar vi.

Fyraåring: Nej.

Jag: Det här är ingen förhandlin…äh. Fan. Vem försöker jag lura. Ge mig en kompromiss då.

Fyraåring: Okej. Den! (Pekar på bok om en unge och en måne.)

Jag: Ja! Det här blir skitbra! Månen är bara ute på natten. På natten sover man, eller hur?

Fyraåring: Mmm.

Jag: Deal. Den tar vi.

Fyraåring:  (Öppnar boken)

(Läsande av bok)

(Mer läsande av bok)

(Ännu mer läsande av bok)

(Bläddrande till slutet av bok för att se hur mycket bok det är kvar)

Jag: Tjock bok det här, hörru.

Fyraåring: Mmm.

Jag: Kan vi kompromissa och inte läsa hela ikväll?

Fyraåring: Neeej.

Jag: Jag är din pappa, du måste göra som jag säger!

(Tystnad)

Fyraåring: Nej.

(Tystnad)  

Jag: Skit också.

(Mer läsande av bok)

(Ännu mer läsande av bok)

(Fyraåring väcker mig efter att jag har somnat)

(Ännu mer läsande av bok)

Jag: Äntligen. Sista sidan. Okej. Här ligger den här pojken i sin säng och väntar på att månen ska komma fram. Ser du? Han ligger i sin säng precis som du och nu ska han sova och du ska sova. Så nu sover vi. Godnatt.

Fyraåring: Jag vill se månen.

Jag: Va?

Fyraåring: Jag vill se månen.

Jag: (Pekar i boken) Den är ju där. Sov nu.

Fyraåring: (Skakar på huvudet. Pekar på fönstret.) Nej. Jag vill se riktiga månen.

(Plats för eftertanke)

Jag: Alltså…det är maj. Det är fortfarande ljust ute vid den här tiden. Månen kommer inte fram förrän det är mörkt…

Fyraåring: (Nickar allvarligt, gör det bekvämt för sig, pekar på fönstret) Vi väntar, pappa.

Jag: Förlåt?

Fyraåring: Vi väntar. När vi ser månen, DÅ sover vi.

(Plats för mer eftertanke)

Jag: Skit också.

Fru: (Står i dörröppningen. Tittar på vår son. Tittar på mig.) Hur går läggningen?

Jag: (Harklar mig) När går solen ner idag?

Fru: Vad pratar du om?

Jag: Jomen, alltså, läggningen går egentligen jättebra. Det är alltså bara den lilla detaljen att han vägrar sova innan han har sett månen.

Fru: (Onödigt jättehöjda ögonbryn) I maj!?

Jag: Jag vill bara säga nu direkt att inget av det här är mitt fel. Jag är fan värdelös på att förhandla, så han har INTE ärvt det här från mig!

Jag vill inte lägga mig i de marknadsekonomiska förutsättningarna om tillgång och efterfrågan här

Men när en blomsterbutik skyltar hela fönstret med budskapet ”VI HAR ÖPPET PÅ MORS DAG!”, och det sedan visar sig att deras uppfattning om ”öppet” är att de öppnar klockan e-l-v-a på förmiddagen.

Då upplever faktiskt inte jag att butiksinnehavaren riktigt har begripit hur tidigt på morgnarna mammor går upp ur sängen nuförtiden.

Eller hur tidigt på morgonen mammans familj eventuellt kan ha hunnit råka göra grejer som familjen ifråga behöver be om ursäkt för med blommor.

Förfrysningsskador

För några år sedan gjorde jag illa mig i benet och fick gå på kryckor ett par månader. Det ledde till någon slags snedbelastning i några kotor eller vad det nu var, så sedan dess har jag haft en överdriven benägenhet att sträcka mig i ryggen och få olika typer av ryggskott. Det är faktiskt ett sjukdomstillstånd. Jag går hos en kiropraktor. Det är faktiskt en sorts läkare. Det här är allvarliga grejer.

Jag vill bara göra det klart.

Det finns vissa icke namngivna delar av den här familjen som då och då kommer hävda att det här bara beror på att jag inte är 20 längre, men jag vill bara göra klart att det inte är min ålder det beror på. Jag gick på kryckor. Snedbelastade. Det skulle kunna hända jättemånga jättevältränade människor som till exempel är maratonlöpare eller navy seals. Nu hände det mig. Själva grundorsaken till alla sträckningar och ryggskott är alltså inte alls TVUNGET jätteocool.

Det är väl bara, ja. Ni vet. Själva följdskadorna som kan framstå som saker som kanske inte normalt händer 20-åringar. Eller navy seals.

Den bloggläsare som eventuellt haft det högst tveksamma omdömet att följa den här bloggen under ett par år kan möjligen till exempel dra sig till minnes ryggskottet jag fick av att trilla av ett löpband på gymmet. (Det var efter det som min vän N, i sin bottenlösa ondska, köpte nybakade kanelbullar till mig.) Eller ryggskottet jag fick av att böja mig ner och sträcka mig efter popcornskålen längst in i det låga köksskåpet. Eller ryggskottet jag fick när vi var på Disneyland.

Och ja. Jo. Så att. Nu har jag alltså inte bloggat på två dagar och det har lite att göra med att jag inte har kunnat sitta i en stol ordentligt eftersom luckan till glassfacket i vår frys hade hoppat ur sitt fäste. Så jag skulle trycka tillbaka den så att jag kunde stänga dörren till frysen. Och sen låg jag på golvet och skrek i trettiofem minuter med ett frysfacksluckeformat blåmärke i pannan.

Så nu har jag lärt mig min läxa.

Och den är att jag helt enkelt inte är 20 längre. Jag kan inte göra alla saker som jag kunde göra då. Jag måste helt enkelt svälja min stolthet och lära mig att anpassa mina sätt att lösa problem efter min ålder och mitt hälsotillstånd.

Nästa gång det här händer kommer jag äta upp all glassen och lämna frysen öppen tills min fru kommer hem.

Reklam

Hej. jag ska inte störa länge. Jag förstår att det finns onsdagsglass att äta, Corona Clipper-skrivmaskiner från sent 1940-tal att rengöra och kepsar att färgsortera, precis som hemma hos mig. Men alltså:

Förra året skrev jag en bok som heter ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. Den släpps i pocket första veckan i juni. Om man händelsevis skulle vilja ha ett signerat ex så har Adlibris 500 stycken nu som de har låtit mig kladda i och som man kan förhandsboka för samma pris som den vanliga pocketen (45 spänn).

Eller, ja. Det är alltså 45 spänn för en bok. Man behöver inte oroa sig för att de ska skicka alla 500. (Men om de skulle råka göra det så rekommenderar jag att man använder dem för att bygga ett fort.)

Böckerna säljs här: https://www.adlibris.com/se/kampanj/backman-signerad 

Som bonus eller straff (beroende på allmän inställning till min skriftliga närvaro) finns det även ett brev på sajten där jag berättar lite om boken och de recensioner den har mottagit. Nästan som med en riktig roman.

Och jo, en sista grej: Skulle länken inte funka är det något med cookies eller något annat som jag inte helt och hållet lyssnade på när it-avdelningen förklarade, och det ska tydligen skärpa till sig om man längst upp till vänster på sajten klickar där det står ”privat” istället för ”organisation”. (Och skulle länken ändå inte funka kan man testa den här länken istället, och då slipper man dessutom läsa mitt brev.)

Nu: Onsdagsglassen.

Sakta i backarna nu och lyssna på vad jag säger

Det är inte som att jag har sagt att jag tänker tvinga i barnet farliga kemikalier eller någon form av artificiella färgämnen.

Det enda jag sa var att med tid och tålamod och omfattande nyansexperimenterande så borde man förr eller senare kunna hitta det perfekta antalet mosade blåbär i varje vällingflaska för att säkerställa att nyansen på det barnet eventuellt kräks upp igen matchar färgen på min skjorta.

Alla skulle vara vinnare då.

Fan

Alltså. Min dotter kräktes på axeln och lite på ryggen på min skjorta någon gång under morgonen. Det är lite oklart exakt när. Jag åkte hur som helst till kontoret utan att märka det, för när jag kom tillbaka till bilen i eftermiddags så skulle jag precis sätta mig när jag tittade på ryggstödet och bara ”uuäh, vad är det DÄR?”.

När jag nu försöker återskapa minnet av den här dagen vet jag att jag har suttit med i två möten, på två olika platser. Jag har även ätit lunch på en restaurang och druckit kaffe på ett kafé.

Jag vet alltså inte exakt på vilka platser i Stockholm min dotters dna kan vara utspritt vid det här laget.

Men om jag var en seriemördare skulle det här kunna vara ett jättekonstigt sätt för poliserna i en detektivserie att spåra mig.

Och om jag var en excentrisk miljardär skulle det vara ett jätteäckligt sätt att inleda Jurassic Park.

Men hur som helst.

Jag ber om ursäkt, Stockholm.

En annan grej

Jag vet att det finns flera läsare av den här bloggen som på ett eller annat sätt har anknytning till Balkan, jag har ganska många människor i min vänskapskrets som har det också. Jag behöver givetvis inte berätta för varken er eller någon annan hur fruktansvärt hårt översvämningarna i Serbien och Bosnien-Hercegovina har slagit mot befolkningen där.

Så den här bloggen kommer förstås precis som vanligt alldeles strax återgå till att jag skriver dumma ordvitsar eller försöker göra reklam för mina böcker, men om ni vill ta några ögonblick först att överväga att skänka pengar till exempelvis Röda Korsets arbete i de krisdrabbade regionerna vore det fint. Hjälpen behövs akut.

Om någon av er vill göra reklam för andra organisationer eller insamlingar i området just nu får ni gärna göra det i kommentarsfältet.

Tack.

Turn on, tune in, drop out.

Det enda man kan konstatera när man har ett drygt halvår gammalt barn som nyligen har börjat kommandosoldatåla sig fram genom lägenheten som en sex kilo tung Slinky i jakt på vad som helst att bita på är att den SÄMSTA möjliga jävla placeringen av ett eluttag är tio centimeter ovanför golvet.

Jag tror att vi vid det här laget kan konstatera att personen som bestämde att alla eluttag ska sitta där hade inga egna barn.

Eller så hade personen inga sladdar.

Eller så hatade personen sladdar och ville att de skulle förgöras.

Eller så hatade personen barn.

Eller så hatade personen Appleprodukter.

Nu när jag tittar på golvet i vår lägenhet så är faktiskt det sistnämnda kanske det mest troliga.

Well played, i så fall.

Föräldraskap. Man lär sig bit för bit.

När barn får tänder är det tydligen en väldigt stor påfrestning på immunförsvaret. Så de får ofta väldigt hög feber. Då kan de bli lite gnälliga och får ett extra stort behov av närhet och omtanke, och eftersom gommen blir väldigt irriterad av hela tandprocessen kan det hända att de försöker bita och gnaga på saker i sin omgivning.

Det var så de sa på barnavårdscentralen.

Och nu håller min dotter på att få tänder. Och hon har feber. Och vägrar sluta skrika om hon inte blir buren med sitt ansikte mot min hals. Så nu har jag gått runt här i tre timmar med henne i bärselen. Och hon bits. Ashårt. Eller kanske inte ashårt då, för hon har typ fyra tänder och de är stora som flingsalt. Men man har faktiskt väldigt tunn hud på halsen. Det är därför det gör så ont att tatuera sig på halsen. Eller jag har i alla fall läst det. Och grejen är liksom inte att de här små betten gör så ont, utan att man inte vet när hugget kommer. Tatueraren förvarnar fan i alla fall, men det här är som det där spelet där fyra personer ska hålla i varsitt handtag och plötsligt ska man trycka och den som trycker långsammast får en liten stöt. Det är inte stöten som gör ont utan överraskningen, om ni förstår hur jag menar. Och barn bits liksom inte hela tiden, så att man kan undvika det, utan lite då och då, utan förvarning. Inte så att man kan räkna ut när hon ska göra det, som en lite normal boss i ett Nintendospel på den gamla hederliga tiden, utan helt jävla osymmetriskt som de där nya skurkarna på Playstation och sånt skit håller på.

Jag älskar henne, alltså.

Jag fattar att det här är en fas.

Men nu gjorde hon det igen.

Så låt den här dagen för evigt vara markerad i kalendern som den dag då hennes pappa gick över till Team Jacob.

Nature calling

Alltså, det är ingen stor grej. Inte alls. Det var bara något min son och jag pratade om idag. Vi var ensamma hemma och han har nyligen fyllt fyra så han är ju stor nog ha det där snacket nu. Om naturen och biologin och hur allting funkar. Det var dags, liksom.

Så vi kollade på Discovery Channel och Animal Planet.

Han ställde alla frågor. Jag googlade som fan.

Och det är ju inte det att vi ska göra det här till en religiös diskussion eller så, verkligen inte. Men oavsett hur livets uppkomst gick till från allra första början så måste man ju ändå få undra hur själva processen utvecklades. Varför inte någon tänkte på det helt och hållet uppenbara. Visst, allting funkar väl i någon sorts symbios, en sak hänger på tusen andra saker, och det är Darwin och det naturliga urvalet och allt det där. Men ändå.

Med tanke på HUR många olika sorters djur det finns. Hur många olika kombinationer som borde ha varit möjliga. Ligern finns ju redan. Och vi har ju redan sedan tidigare avhandlat drindeln, den potentiella blandningen av en drake och en spindel.

Så min son och jag har pratat om det här hela kvällen nu.

Elefinen.

Det finns outnyttjad potential där, naturen.