Fredrik Backman's Blog, page 29

Stockholmare, alltså.

Min fru och jag har ju, som långtida läsare av den här bloggen möjligen snappat upp, ganska stora geografiska avstånd i våra respektive uppväxter. Hon är född i Iran, jag är född i Sverige. Hon växte upp i Stockholm, jag växte upp i Skåne.

Det här leder förstås då och då till vissa kulturella komplikationer. I hur vi ser på saker. Hur vi talar. Vad vi äter. Hur vi uttalar saker. Allra, allra tydligast blir det faktiskt då godissorten Kexchoklad kommer på tal.

Jag vet givetvis inte om det har direkt att göra med vår respektive geografiska och kulturella bakgrund, eller om det är något annat i våra uppväxter som helt enkelt var fundamentalt skilda från varandra. Men det blir helt enkelt aldrig lika tydligt hur otroligt olika min fru och jag är som personer än när vi ska prata om Kexchoklad.

Jag säger nämligen ”Kexchoklad” med ch-ljud. Som ”kedja” eller ”Che Guevara”.

Min fru envisas däremot in i döden med att säga ”nej du får INTE pröva att fritera det!”.

Sassa brassa pappersmassa

Nu skickar ett förlag fullt av människor som verkligen borde veta bättre mitt manus till ett tryckeri. Så nu går jag hem. Alla eventuella frågor kring vad jag tänker ägna de närmaste dagarna åt besvaras genom texten till Billy Curringtons ”Pretty good at drinkin beer”.

Eller, ja. Jag kommer ju ändå blogga och instagramma och sådär. Så för er som eventuellt läser det här blir det egentligen ingen större skillnad. Det är, som min familj uttrycker det, mer som att förlaget går på semester från Fredrik.

Men jag kommer i alla fall inte skriva några böcker på ett par veckor.

Och jag ska köpa en ny campingstol med ölhållare.

Men först: Lego Batman.

Om ett äpple faller från ett träd och ingen finns där för att…ja. Vad det nu är man säger. Något om träd.

Jag säger bara att alla föräldrar till barn som har visat sig vara genier måste ha haft ett första ögonblick där de verkligen FATTADE att barnet var ett geni, fattar ni? Helt plötsligt satt fyraåringen där och spelade orgel på gehör eller läste latin flytande eller löste ekvationer eller spelade schack eller var ute i trädgården och sköt volleyskott så hårt att grannbarnen fick skaffa tandprotes.

Det måste ha funnits ett magiskt ögonblick i alla de där föräldrarnas liv där de bara ”shiiit, vårt barn är ett underbarn”.

Jag säger bara att det var ett sånt ögonblick jag hade.

Jag satt här i tio minuter och bara ”vafan, inte ens JAG vet det där” och tänkte ”min son är ett frikkin geni” och började oroa mig för saker som ”men herregud vilken skola ska vi skicka honom till?” och så till slut skrek jag ”ÄLSKLING KOM HIT FÖR FAN!!!”.

Men, ja. Okej.

Visst.

Sen visade det sig att han bara hade sett det här Team Umizoomi-avsnittet förut.

Reklam

Jo. Hej och hå. Jag tänkte bara säga att jag har Instagram nu, om någon av er verkligen lider akut brist på mer kvalitativt internet.

Instagram.com/backmansk, för den som så önskar. Men jag vill varna redan nu för att det mest kommer vara bilder på kepsar och skrivmaskiner.

Skulle man händelsevis ha tröttnat på den här bloggen men ändå vill ge mig en chans i ett annat socialt medium så finns jag även på Facebook (Facebook.com/backmanland) och på Twitter (Twitter.com/backmanland). Men det är inte direkt något bra där heller. Jag rekommenderar det inte.

Om man skulle vilja läsa en bok, eller behöver en bok som man kan använda som bokstöd medan man äter kalaspuffar och läser en annan bok, så finns ”Min mormor hälsar och säger förlåt” ute i pocket lite varstans nu.

Om man vill ha den signerad av mig finns det fortfarande några ex kvar på Adlibris för 49 spänn, tror jag, om man klickar HÄR. (Om man vill ha boken signerad av någon annan än mig går det säkert utmärkt också, det är bara att fråga vem som helst.)

Jag var lite trött och hungrig i slutet så några av er kan eventuellt råka få böcker som jag har signerat två gånger, och där jag sedan med en handstil som skvallrar om alarmerande lågt blodsocker har försökt bortförklara mig som om det var meningen.

My bad, i så fall.

 

Om man inte vill köpa mina böcker går det precis som vanligt bra att köpa bättre böcker.

Låt oss tala om elefanten i rummet. Det är du.

Jag älskar dig.

Jag vill börja med att etablera det.

Jag älskar dig översvallande och himlastormande. Jag älskar allt med dig. Jag älskar dig med allt jag har. Jag tror att du älskar mig också. Jag älskar det så mycket, att du älskar mig, jag vill att du ska veta det. Din kärlek blåser alla tak av alla mina hus. Den välter mig. Jag tror att du vet det. Och det är just därför jag känner att jag kan säga till dig helt ärligt att du måste släppa mig nu. Du måste låta mig gå.

För den man verkligen älskar låter man gå.

På toaletten.

Den man verkligen älskar låter man gå toaletten.

Jag vet att du bara är tio månader gammal och att det här är svårt att förstå MEN DEN MAN VERKLIGEN ÄLSKAR LÅTER MAN GÅ PÅ TOALETTEN!!!

Rocky Road rage

Jag var ganska varm, och det var ganska mycket folk, och jag är inte så jättebra på att hantera trängsel. Eller värme. Och jag höll i glass. Och visst, visst, jag kanske borde ha sett henne komma. Men det blev liksom en lite död vinkel där. Och jag girade för en kille med Johan Mjällby-frisyr och Eric Cantona-krage som helt plötsligt tvärvände och började gå mot pilarna i höjd med glödlamporna. Man får fan inte gå mot pilarna. Alla vet för fan det. Om du missar någonting vid glödlamporna så får du fan GÅ RUNT varuhuset och börja om från början. Det är reglerna.

Så jag girade. Och då såg jag henne inte komma snett bakifrån. Det gjorde jag inte.

Och jag sa en del saker som jag inte borde ha sagt. Och jag är nästan helt och hållet säker på att hon i efterhand känner att hon ångrar några saker hon sa också. Jag var arg för att jag spillde min glass och hon föreföll upprörd för att jag spillde den på henne.

Det var en utmärkt glass. Den var liksom det enda som höll mig flytande därinne. Jag tänkte oavbrutet att så länge jag har den här glassen så kommer jag klara mig. Eller, alltså, det gjorde jag ju inte. Glassen hade ju tagit slut om jag hade fått ha den kvar. Men det var själva prinicpen. Att den hamnade på den där kvinnans mage istället för inuti min mage.

Jag är säker på att hennes tröja också var utmärkt. Den var säkert ny och säkert sydd av ull som en kungskobra kräkts upp efter att ha ätit en sån där Alpaccaget eller något. Finns bergis inte på Zalando. Så jag förstår. Jag har full empati för den där kvinnan. Hon gick säkert runt och tänkte ”så länge ingen jävel spiller glass på min tröja så kommer jag inte döda någon härinne”.

Jag är nästan helt säker på att hon inte menade att kalla mig ”tjockis”.

Men absolut. Visst.

Nu med lite perspektiv på det här så känner jag att det verkligen är dags att Ikea inför nationella regler med en extremt tydlig straffskala för exakt hur och när det egentligen är tillåtet för en barnvagn att köra om en annan barnvagn därinne på söndagar.

Hon hade syskonvagn. På en söndag.

Jag hävdar fortfarande att det gör det här till mest hennes fel.

Och kom fan inte och håll på om att ”määäh varför tog du inte bara en av Ikeas vagnar och satte barnet i korge…” för min fru sa när vi gick in att vi bara skulle köpa några smågrejer OCH DET VAR MENINGEN ATT DET HÄR SKULLE VARA ÖVER PÅ NÅGRA MINUTER!!!

Jag bara säger

När det kommer till det här äktenskapet så tycks ju folk alltid ta för givet att det är jag som är skitstöveln och min fru som är den trevliga. Alla tar liksom alltid för givet att jag är den fördomsfulla och dömande, och att det är min fru som är den här himla leva-låta-leva-figuren som bara dansar genom livet och är kompis med alla och tror på alla likas värde och all sån där skit.

Och det kanske är sant. Det kanske det är.

Det kanske oftast är jag som drar förhastade slutsatser och dömer andra på förhand och är skeptisk till nya intryck och erfarenheter. Det kanske oftast är jag som anlägger ett perspektiv om ett ”vi” och ett ”dom” och delar upp ”dom” i grupper innan jag ens egentligen har lärt känna dem. Det kanske det är.

Det kanske oftast är jag som är skitstöveln. Det kanske oftast är min fru som måste påminna mig om att man ”inte ska döma efter utsidan” eftersom det är ”insidan som räknas”.

Men det är fan inte JAG som delar upp mina jordnöts-M&M:s i olika burkar i olika färger innan jag ENS BÖRJAR ÄTA DEM!!!

Min fru. Inte så fördomsfri som ni tror.

Det är faktiskt innehållet som räknas. Alla vet det.

Jag: Har du sett den där svarta plasttermosen?

Fru: I glasskåpet.

Jag: Vad gör den i glasskåpet?

Fru: Vad pratar du om?

Jag: Den är gjord av plast. Vad gör den i glasskåpet?

Fru: Men herregud, vi har ju inte bara glas i glasskåpet!

Jag: Vafan heter det då glasskåpet för?

Fru: Men alltså…jag orkar in…snälla älskling, vi kallar det inte ”glasskåpet” för att det bara innehåller saker som är gjorda av glas. Vi kallar det glasskåpet för att skåpsluckan är gjord av glas!

Jag: Jaha.

Fru: Ja.

Jag: Hur skulle jag kunna veta det?

Fru: Vi har kallat det ”glasskåpet” sen vi flyttade hit för fyra år sen.

Jag: Hur skulle jag kunna veta att det betydde att vi hade plasttermosen där!?

Fru: Du kunde ju ha börjat med att titta i glasskåpet för att se om plasttermosen stod där.

Jag: Jag kan för fan inte gå runt och öppna a-l-l-a luckor i a-l-l-a himla skåp varje gång jag letar efter något!

Fru: Alltså…du behövde ju inte öppna skåpet, eftersom skåpsluckan till glasskåpet alltså är gjord av g…

Jag: JAG VET ATT DEN ÄR GJORD AV GLAS!

Meddelande till mina barn

Det finns faktiskt en gräns för hur många gånger man kan bli kallad ”bajskorv” innan man börjar ta det lite PERSONLIGT.

Jag har faktiskt också känslor. Jag är faktiskt inte gjord av sten.

Och om en enda av er skriker ”näää, för du är gjord av baaajs!!!” nu så kommer jag stanna den här bilen och lämna er vid sidan av vägen, det ska ni ha förbannat klart för er.

Samtal med sjukvårdsrådgivningen. Så som det eventuellt kan ha uppfattats från deras håll. Är jag rädd.

Jag: Jo, hej! Det här är kanske en konstig fråga, men jag har fått en smäll på foten och nu har jag liksom en bula på själva benet i foten som gör asont. Hur vet man om man har brutit foten?

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Hur gick själva smällen till?

Jag: Min dotter ramlade och slog huvudet i min fot.

(Tystnad)

Jag: Alltså, det var inte den foten. Hon ramlade och slog huvudet i min fot och jag blev så jävla förvånad så att jag på ren reflex sparkade min andra fot rakt i bordet i vardagsrummet.

(Den sortens tystnad som jag uppfattar som att jag förväntas utveckla mitt svar.)

Jag: Jag har väldigt bra reflexer. Tydligen.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: (Hostar. Låter det som.) Kan vi…ta det här från början. Du…din dotte…

Jag: Okej, nej, fan. Alltså, jag kanske borde ha tagit det här i omvänd ordning. Men jag ville inte få det att låta fel.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: (Låter inte helt och hållet som att det är okej) Okej.

Jag: Min dotter är okej. Alltså. Vi har kollat med en barnläkare.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: (Låter inte helt och hållet som att hon förstår) Jag förstår.

Jag: Men barnläkaren sa bara ”äh, det där är inget” om min fot.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Men din dotter är okej, alltså? 

Jag: Jajaja. Hon sitter här och tuggar på en av mina kepsar. Hon mår skitbra.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Såatte…du ringer för att…

Jag: Min fot gör ASONT.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Okej. Jag förstår.

Jag: Hur vet man om den är bruten?

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Kan du gå på den?

Jag: Ja. Men inte utan att min fru kallar mig ”gnällig”.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Då är den nog inte bruten.

Jag: Det är en bula på den. Ska det vara så?

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Förlåt att jag frågar, men din dotter är helt okej alltså?

Jag: Jaaa, säger jag ju. Barnläkaren sa att det inte var någon fara alls. Hon fick inte ens en bula. Jag fick en jättestor bula. På foten.

(Ömsesidigt rensande av luftvägar)

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Hur gammal är din dotter?

Jag: Snart elva månader.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Okej. Och hon verkar inte ledsen eller så?

Jag: Hon är på hur bra humör som helst.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Okej.

Jag: Nu känns det faktiskt inte som att du tar mig på allvar.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Jo. Jo. Jo. Självklart gör jag det.

Jag: Jag är 33.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Jaha.

Jag: Eller det var kanske bara min dotters ålder som var viktig.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: (Låter faktiskt inte alls som att hon menar det) Nej. Nej. Din ålder är självklart också viktig.

Jag: Jag fyllde år alldeles nyligen.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Grattis i efterskott.

(Faktiskt, om jag ska vara helt uppriktig, en ganska ansträngd tystnad)

Jag: Du tror inte att jag har brutit foten, alltså?

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Inte direkt. Nej. Men grattis på födelsedagen.

(Kort paus för ömsesidiga harklingar.)

På alla sätt jättetrevlig kvinna: (Låter faktiskt lite som att hon har vänt sig till en kollega och börjat göra gester mot telefonluren som insinuerar att jag är en smula dum i huvudet.) I efterskott. Grattis i efterskott!

Jag: Min dotter satt alltså på golvet när hon trillade. Hon trillade egentligen inte ens. Hon liksom mer…välte. Barnläkaren sa att det inte var någon fara alls. Han verkade alltså inte tycka att jag var en dålig förälder eller så.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Okej.

Jag: Han verkade mer bara tycka att jag var lite av ett dumhuvud.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: (Låter inte helt och hållet säker) Nej, nej, det är jag säker på att han inte tyckte.

Jag: Okej. Tack i alla fall då. Det känns lite bättre nu, det ska jag erkänna. Jag har haft frusna ärtor på foten medan vi har pratat.

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Vad härligt. Ha en fin födelsedag nu då!

(Tystnad)

På alla sätt jättetrevlig kvinna: Eller i efterskott!

(Ljudet av något som faktiskt helt bestämt låter som någon som liksom frustar ”amen herregud” ner i sitt skrivbord )

(Telefonlur läggs på.)

Min fru: (Tittar på mig. Skakar på huvudet jätteonödigt länge.) Myndigheterna kommer snart komma och ta våra barn ifrån oss om du fortsätter ringa sjukvårdsrådgivningen, du fattar det va?

Jag: Det känns mer som att de förr eller senare kommer komma och ta mig ifrån den här familjen.

Min fru: (Skiner upp som om hon inte tänkt på detta) Åh…

Jag: (Möjligen onödigt upprört) Visa lite SYMPATI!

(Tystnad)

Min fru: Det finns glass i frysen.

(Tystnad)

Min fru:  (Tittar på min fot. Tittar på frysen. Tittar på mig.)

Jag: Det här är ett test, eller hur?