Fredrik Backman's Blog, page 33

Man vill bli älskad. I brist därpå åtminstone bestulen eller blåst.

Jo. Jag har ju talat en del tidigare om mina känslor kring att det nyligen var inbrott i några av källarförråden i huset där vi bor, men inte i VÅRT källarförråd. För våra grejer var tydligen inte fina nog för inbrottstjuvarna. Trots att vi har ett jättelitet hänglås som man förmodligen kan öppna med en tandpetare och några komplimanger. Dessutom sitter hänglåset på en dörr bestående av två tvärslagna träribbor och ett NÄT. Visst, vi kanske inte har guld och sällsynta holländska Beatlesvinyler liggandes därinne, men det är å andra sidan inte direkt Gringottsnivå på inbrottets arbetsinsats heller. Någon kunde fan i alla fall ha brutit upp dörren och kikat in, det är allt jag känner. Någon av inbrottstjuvarna kunde ha gjort en minimal ansträngning för att få mig att tro att de i alla fall brydde sig. Jag tycker inte att det är orimligt att få begära.

Men ja. Vi har ju pratat om det tidigare. Så hur som helst.

Alldeles nyss ringde det en telefonförsäljare till mig. Ung man. Trevlig och artig. Presenterade sig med företaget han arbetade på, tystnade sedan tveksamt ett par sekunder, innan han bad om ursäkt och lät som om om han bläddrade i några papper. Sedan frågade han vem han pratade med. Jag sa mitt namn. Han frågade om jag hade ett företag. Jag sa att jag hade det. Han frågade vad det hette. Jag berättade det.

Då ursäktade han sig igen. Var jättetrevlig. Jätteartig.

Och sedan sa han: ”Jag måste verkligen be om ursäkt, men då har jag ringt fel.”

Och jag vill inte låta kränkt.

Men jag är faktiskt lite kränkt.

Drömmen om att ha en affär

God vän som jag har känt i kanske tio år: (Tittar på barnvagen som min dotter sover i) Är du föräldraledig?

Jag: Nej. Men min fru har ett par grejer hon gör varje torsdag, så då brukar jag ta lilltjejen och skrota runt lite i stan och gå i affärer och sådär.

God vän: Ah. Har du handlat något?

Jag: (Pekar på påse innehållande en blå skjorta) En blå skjorta.

God vän: Åh. Är det den du har på dig?

Jag: Nej. Den här skjortan som jag har på mig köpte jag förra torsdagen. Idag köpte jag en annan skjorta.

God vän: Som också är blå?

Jag: Det har visat sig att jag gillar blå skjortor.

God vän: Tydligen. Hur många har du köpt?

Jag: Alltså, nu låter du som att du dömer mig lite. Det känns osoft.

God vän: (På ett dömande och osoft sätt) Hur många blå skjortor har du köpt?

Jag: Alltså, för det första var det ganska nyligen jag över huvud taget började klä mig i skjorta. Men alla gnällde asmycket på att jag alltid gick runt i t-shirt, så då började jag ha skjorta istället. Och jag hade typ inga skjortor. Så jag köpte några. Och sen gick jag ner lite i vikt så då kunde jag inte ha några av dem, så då behövde jag köpa några till för att ersätta dem.

(Tystnad)

God vän: Så hur många blå skjortor har du köpt?

Jag: Jag har varit med vår dotter varje torsdag i fyra veckor nu…så…fyra blå skjortor då. Fast en torsdag köpte jag två skjortor, men då var en typ mörkblå på gränsen till svart, så den måste nog räknas som svart. Så det kan inte räknas.

(Tystnad) 

Jag: Och jag hade kanske tre blå skjortor innan dess. Eller fyra. Eller kanske tre. Max tre.

(Tystnad)

God vän: (Faktiskt lite med en sån där ton så att man känner sig lite anklagad) Samlar du fortfarande på skrivmaskiner?

Jag: Mmm.

God vän: Och hur många skrivmaskiner har du?

Jag: Alltså…det beror ju på hur man räknar. Jag har ju mest specialiserat mig på amerikansktillverkade reseskrivmaskiner från 1940-talet nu och om man bara räknar dem så har jag kanske tio. Eller möjligen tolv. Max tolv.

God vän: (Med den onödigt skeptiska tonen) Och om man räknar alla skrivmaskiner som du har totalt?

Jag: Då har jag väl kanske lite fler. Men så kan man för fan inte räkna.

God vän: Du börjar inte känna att du kanske har något slags psykiskt problem som gör dig manisk på det här sättet?

Jag: Vad vill du ha sagt med det?

God vän: (Jätteonödig ton) Om du går på föräldraledighet på heltid så kommer du ha…hur många blå skjortor?

Jag: Alla kommer för fan kanske inte vara BLÅ!

God vän: Men du skulle ha rääätt många skjortor, va?

Jag: Du fattar inte det här för du har inte barn.

God vän: Men lägg av. Vad har barnen med dina skjortor att göra?

Jag: Alltså, när jag är med min dotter så har vi rutiner. Det är viktigt för barn med rutiner. Så först leker vi. Sen går vi på toaletten och sådär. Sen går vi på stan och dricker smoothie. Och sen somnar hon. Och då blir jag uttråkad. Och om det inte finns någon skrivmaskinsaffär i närheten så brukar jag köpa en skjorta.

God vän: Okej. Så om det här med bokskrivandet går åt helvete så kan du åtminstone falla tillbaka på att öppna en skjort- och skrivmaskinsaffär…

Jag: (Möjligen överdrivet entusiastiskt eftersom jag eventuellt väckte min dotter) EN SKJORT- OCH SKRIVMASKINSAFFÄR!!!

God vän: Jag skämtade.

(Tystnad)

Jag: Det fattade jag väl.

God vän: (Suckar, jätteonödigt) Du står och tänker på en skjort- och skrivmaskinsaffär just nu, va?

Jag: Men hörru, seriöst, det är inte en skitdålig idé.

God vän: Det är en skitdålig idé.

Jag: Om man inte tar den på ALLVAR ja, men jag skulle kunna göra bra grejer här. Jag kan vara en kille med visioner. Det skulle finnas skjortor och skrivmaskiner. Och kepsar. Vi skulle kunna ha kepsar också, keps passar asbra till skjorta.

God vän: Du fattar att jag skämtade, va?

Jag: Men allvarligt? Skärp dig. Skjortor, skrivmaskiner och kepsar. Och korv! Vi skulle kunna sälja korv! Och kanske ha folk som kom och spelade livemusik. Det skulle bli asmysigt.

God vän: Det låter som en blandning av Carlings och Kiviks marknad.

Jag: Exakt! Det skulle vara som en blandning av Carlings och Kiviks marknad!

(Den sortens tystnad som tio år långa vänskaper kan hinna ta slut under)

God vän: Du säger det som om det vore något positivt.

Jag: Du säger det som om det vore något negativt!

(Plats för lång eftertänksamhet)

God vän: Du vet hur vänner som har känt varandra jättebra i tio år plötsligt kan upptäcka att de har växt ifrån varandra?

Jag: NEJ!

Livet är fyllt av de riktigt svåra valen

Tre män väntar på en hiss. Vi står på sjätte våningen i ett åtta våningar högt hus. Vi har alla tre, i tur och ordning, tryckt på knappen och muttrat ”mevafan” högt och demonstrativt. De andra två männen är klädda i kostym. Vi har alla tre en generell fysik som insinuerar en avslappnad relation till motion men en i gengäld desto högre personlig expertis inom glass. Min uppenbara expertis inom glass får möjligen anses vara högst i sällskapet, men de andra två männen kompenserar detta genom att ha exceptionellt snålt tilltagen lårvidd på sina byxor.

Displayen ovanför hissen berättar att hissen befinner sig på våning sju. En av de kostymklädda männen trycker på knappen igen. Displayen blinkar till. Berättar sedan att hissen nu befinner sig på våning åtta. Den andra kostymklädda mannen trycker på knappen. Displayen blinkar till. Berättar att hissen fortfarande befinner sig på våning åtta.

Vi står där vi står i drygt tre minuter.

Jag trycker på knappen. Displayen blinkar.

Våning åtta.

Tre män väntar på en hiss. Två har kostym. Vi har alla sagt ”mevafan” så många gånger som kan anses försvarbart i en social situation utan att känna varandra och utan att ha möjlighet att ge någon av de närvarande skulden för att vi måste stå här och vänta.

Så vi väntar en minut till.

Displayen blinkar. Våning åtta.

Tre män väntar på en hiss. Åtminstone en av oss äter för mycket glass. Åtminstone två av oss har lite för tajta byxor.

Alldeles strax kommer en av oss besluta sig för att gå nerför sex trappor. En annan av oss kommer besluta sig för att gå uppför två trappor och skälla ut de människor som håller hissen däruppen. Och en av oss kommer bara stå kvar och vänta.

Ibland tänker jag mig att det måste ha varit i ungefär den här sortens situation som Robert Frost skrev den där dikten om att stå vid ett vägskäl och välja ”the one less traveled”.

You can tell everybody this is your song

Min fru hörde låten ”Seek and destroy” med Metallica för första gången i bilen idag.

Hon frågade om den handlade om en kille som går runt i lägenheten mitt i natten och skriker att han tänker hitta chokladen som hans fru har gömt om det så är DET SISTA HAN GÖR.

Antingen behöver hon lyssna mer på musik eller så behöver hon umgås mindre med mig efter att läkaren har klagat på min vikt.

Det är hugget som stucket.

Småbarnsförälderns chicken race

Jag antar att man kan jämföra det här en aning med de där historierna som mer vältränade män än jag brukar berätta om hur de då och då råkar hamna mitt i en grupp män som inte känner varandra och sitter kvar i bastun på gymmet tills de nästan kräks bara för att ingen av dem vill ge upp först och tvingas visa för de andra att de inte pallar trycket.

Fast just i det här fallet är det tre inte så särskilt vältränade män alls. På det här lilla gymmet i kvarteret där vi bor. Och vi bor ju som sagt i kvarteret alla tre så vi har ju sett varandra med barnvagnarna. Så det är ju inte så att vi pratar med varandra, men vi tar ju allihop väldigt väldigt väldigt god tid på oss att byta om i omklädningsrummet. Låtsas leta efter den andra strumpan. Knyter skorna tre gånger. Går in i duschrummet och fyller vattenflaskan. Kommer tillbaka ut och blir besvikna i omgångar för att de andra två fortfarande är där. Knyter skorna igen. Fipplar lite med mobilerna och sneglar på varandra.

Förr eller senare måste två av oss ge upp. Det är ju så vi tänker. Men det bara pågår och pågår. Så vi fattar ju till sist att vi måste bete oss som vuxna människor här.

Antingen erkänner vi att vi egentligen kom hit bara för att få gå på toaletten och läsa tidningen i lugn och ro eller så måste minst två av oss faktiskt gå ut och träna.

Livet är bara en metafor för fotbollen

Söndag, nådens år 2014.

Fru: Vad glad du ser ut. Vinner ditt lag?

Jag: Ja! Eller alltså, nej. De spelar oavgjort.

Fru: Åh. Varför är du så glad då? Är inte det dåligt?

Jag: Jo, alltså,det är det ju. Men nu har ju United haft jordens jävla skitsäsong, så man är liksom glad för allt som är ett steg framåt.

Fru: Så det är bra att de spelar oavgjort?

Jag: På sätt och vis. Eller idag är det bra.

Fru: Möter de ett väldigt bra lag alltså?

Jag: Nej, alltså, de möter Southampton. De är rätt kassa.

Fru: Men det är ändå bra att de inte vinner?

Jag: Ja. Eller nej. Eller…vafan. Det har varit en svindålig säsong. Man måste liksom se relativt på det här.

Fru: Jag trodde att det var de du hejade på som vann hela ligan idag. Jag såg på Facebook att Manchester hade vunnit, är det inte de du hejar på?

Jag: Det var Manchester City. Jag håller på Manchester United.

Fru: Åh. Är det dåligt att de andra vann?

Jag: Det är obeskrivligt jävla avgrundsdåligt, ja.

Fru: Men du är ändå glad för att ditt lag spelade oavgjort?

Jag: Jag börjar bli mindre och mindre glad över det ju längre den här konversationen pågår faktiskt.

Fru: Men egentligen är de du hejar på bra?

Jag: Ja. Eller nej. De är svindåliga just nu. Det har varit en svindålig säsong. Det är svårt att förklara.

Fru: Okej.

Jag: Du vill att jag försöker förklara?

Fru: Du får göra som du vill.

Jag: Det känns som att du vill att jag försöker förklara.

Fru: Det är helt upp till dig själv.

Jag: Men…herregud, det är relativt, kan man säga. Det är lite som att du blir sur på mig när jag lämnar en blöt handduk på badrumsgolvet, men det är ändå relativt sett bättre än när jag lämnar en blöt handduk på sängen.

Fru: Har du lämnat en blöt handduk på sängen?

Jag: Nej, vafan, det var ett exempel. Jag försöker säga att man kan tycka att en sak är jättedålig tills man upplever en annan sak som är ännu sämre, och då börjar man förstå att den första saken kanske inte var så dålig som man trodde. Relativt sett.

Fru: Men varför kan du inte bara hänga upp handduken när du har duschat?

Jag: Jo men det är inte jag pratar om nu, jag pratar om Uniteds säsong. Det var en jämförelse.

Fru: Men varför? Hur svårt ska det behöva vara? Handduk: Möt krok. Vad är problemet?

Jag: Det var ett exempel. Jag försökte förklara att allt är relativt. United har legat slängda på sängen hela jävla året så det är ett litet steg framåt att de ligger slängda på badrumsgolvet nu istället, förstår du?

(Lång tystnad som inte helt och hållet signalerar förståelse)

Fru: Men v-a-r-f-ö-r kan du inte bara hänga upp handduke…

Jag: VI HAR KOMMIT VÄLDIGT LÅNGT BORT FRÅN SAKFRÅGAN NU!

Man kastar inte sten i glashus för sten ska fan slängas separat

De har bytt plats på tunnorna vid källsorteringen. Det kanske inte låter som en stor grej men det är som att någon byter plats på alla bokstäverna på din telefon när du ska skicka sms. De har ställt tidningstunnan och plasttunnan mellan glastunnan och metalltunnan.

Fucking MELLAN.

Så när man ska slänga syltburkar så måste man gå hela vägen från ena änden av raden av tunnor till andra änden för att kunna slänga locket. Och sen slänger man tidningarna, och under tidningarna ligger det en till syltburk. Så man slänger locket. Och sen måste man ta sig från andra änden av raden av tunnor till den första änden för att kunna slänga syltburken. Och tunnorna står i två rader mittemot varandra och det är astrångt i mitten, och man ska manövrera förbi skäggiga killen som slänger pizzakartonger och surroundsystemförpackningar och mellan kattmatsburksmannen, dyr-whisky-flaska-mannen (vi ser dig bara släng den så att vi allihop kan gå vidare med våra liv) och tidnings- och diskade-glasburkar-tanten (vem diskar av etiketterna? Vem gör det? Försöker du få oss andra att se dåliga ut eller?) och liksom skruva sig runt han som står och viker varenda himla mjölkförpackning till himla servettsvanar asdemonstrativt framför kartongtunnan (du är bättre än oss VI FATTAR!) och sen försöka kroppsfinta sig förbi hon som uteslutande slänger vinflaskor och tvättmedelsförpackningar (du kanske skulle spilla lite mindre om du inte var f-u-l-l hela tiden) och pratar i sitt headset som om det ledde till ett fyra kilometer långt plaströr i vars andra ände den hon pratar med satt med örat tryckt och ropade ”va? Va?” tillbaka. Det är som om producenten av det där programmet där två arga engelska tanter åkte runt och städade hos hoarders hade fått producera Gladiatorerna.

Man ställer inte bara tidningstunnan och plasttunnan mellan metalltunnan och glastunnan. Man gör bara inte så. Det är som att bygga en rondell i slutet av åtta enkelriktade gator eller försöka gipsa en orm. Det är att be om problem. Folk har en bana. Man måste respektera banan. Man kan inte bara börja flytta runt tunnorna när folk har en bana utan att ens överväga hur det påverkar deras mojo. Det kommer bli sylt överallt.

Det kanske inte låter som en stor grej om man inte fattar hur man källsorterar. Om man inte tar det på allvar. Om man bara gör det som en kul grej på helgen. Men jag har fan fru och två barn, jag tillbringar fan 15 procent av mitt liv vid källsorteringsstationen, det här är mer rättfärdigat att kalla ”hobby” än de flesta golfare kan kalla sin golf.

Så nej, det kanske inte LÅTER som en stor grej. Och det kan absolut ha varit en smula överdrivet av mig att referera till det här som ”civilkurage”. Jag tycker faktiskt bara ta mig fan att någon på kommunen borde svara i telefon när en bekymrad medborgare engagerar sig lite även om det är söndag. Det är faktiskt valår.

Men visst. För att göra en lång historia kort så spillde jag sylt på en av våra grannar och nu kanske vi måste flytta.

Barn och jag. En grundkurs i kommunikation.

Barn: Kan vi åka och bada nu då?

Jag: Strax.

Barn: Vi vill åka och bada nu.

Jag: Vi ska åka strax.

Barn: Vi vill åka och bada nu!

Jag: Jag hör er. Vi ska åka strax.

Barn: Vi vill åka och bada NU!

Jag: Jag hör er! Vi ska åka strax säger jag!

Barn: När strax?

Jag: Strax!

Barn: Kan vi åka och bada nu?

Jag: Ja! Strax!

Barn: Vi vill åka nu.

Jag: Nu vill jag att ni slutar tjata.

Barn: Vi vill åka NU!

Jag: Sluta tjata.

Barn: Kan vi åka nu?

Jag: Vi ska åka strax.

Barn: När strax?

Jag: Om ni inte slutar tjata nu så åker vi inte och badar alls.

Barn: Vi tjatar inte.

Jag: Okej.

Barn: Vi tjatar inte.

Jag: Jag hör det.

Barn: Vi tjatar inte.

Jag: Vi ska åka alldeles strax, så fort vi har packat alla grejerna, men om ni fortsätter tjata så åker vi inte och badar alls.

Barn: Vi vill bada.

Jag: Jag vet. Det är därför vi ska åka och bada.

Barn: Vi tjatar inte.

Jag: Sluta nu.

Barn: Sluta vad?

Jag: Sluta tjata.

Barn: Vi tjatar inte.

Jag: Okej.

Barn: Vi tjatar inte.

Jag: Tysta.

Barn: Får vi bada om vi inte tjatar?

Jag: Ja.

Barn: Vi tjatar inte.

Jag: Okej.

Barn: Vi. Tjatar. Inte.

Jag: (Möjligen överdrivet aggressivt med hela kastandet av alla simkläderna in i väggen och allting) NI TJATAR TAMEJFAN LITEGRANN!!!

(Lång tystnad)

(Mer tystnad)

(Aningen mer tystnad)

(En smula tveksamhet)

(Aningen mer tystnad)

Barn: Vi tjatar inte.

(Kortare tystnad)

Barn: Kan vi åka och bada nu?

(Repetera från början)

Everybody hurts sometimes

Fru: Ge tillbaka barnens glass!

Jag: Det är allas glass.

Fru: Det är barnens glass! Du hade din glass, de hade sin glass, och du åt upp din glass!

Jag: Ja. Det är ju det jag säger. Deras glass är deras glass och min glass är min glass. Tills jag har ätit upp min glass. Då är deras glass vår glass.

Fru: Ge tillbaka glassen.

Jag: Jag försöker lära barnen något om solidaritet här.

Fru: Du försöker ta deras glass.

Jag: Jag är lika stor som typ sju barn. Jag borde få proportionerlig mängd glass.

Fru: Ge tillbaka glassen. Nu.

Jag: Det här är precis som när vi är på restaurang och du äter pommes frites från min tallrik.

Fru: Nej. Det är det inte. Ge tillbaka glassen.

Jag: Okej, det är mer som att dina kuddar är dina kuddar och mina kuddar är mina kuddar. Tills dina kuddar har blivit helt varma och ramlat ner på golvet. Då delar jag ju mina kuddar med dig. För det är vad familjer gör för varandra.

Fru: Nej. Det som händer när du snor mina kuddar är att jag går och hämtar dina kuddar från golvet och försöker kväva dig med dem tills du ger tillbaka mina kuddar.

Jag: Ja! Och då har alla kuddar!

Fru: Ge. Tillbaka. Glassen.

Jag: Jag säger bara att barnen måste lära sig att värdera olika situationer beroende på den materiella tillgången. Ibland måste man dela med sig.

Fru: Av glass?

Jag: Till EXEMPEL av glass. Man behöver inte dela med sig om ALLA har glass men om någon INTE har glass och man själv har JÄTTEMYCKET glass, då måste man dela med sig.

Fru: Just nu har inte barnen någon glass alls. För du har tagit den.

Jag: För att de ska lära sig att värdera situationen ja! Det är precis som när jag lär dem att vissa saker får man absolut inte göra. Och vissa saker får man absolut inte göra inomhus. Och vissa saker får man göra inomhus ibland men absolut inte när du är hemma.

(Plats för viss retorisk eftertanke) 

Jag: Inga saker. Det finns inga såna saker.

Barn: Maaamma?

Fru: Ja?

Barn: Pappa åt glassen.

Fru: Jag vet. Men pappa ska gå till affären nu genast och köpa mer glass.

Jag: Visst. Visst. Det är ju en fin grej att lära dem. Att jag ska ställas till svars varenda gång jag äter deras glass!

(Tystnad)

Jag: Nu när jag hör mig själv säga det så, visst. Jag går väl till affären då.

(Plats för effektfull sorti ur lägenheten)

Jag:  (Glömmer min keps, öppnar dörren igen)

Barn: (Viskar högt i hallen) Mamma? Får vi äta hemligglassen nu som man får när pappa inte är hemma nu?

Jag: JAG VISSTE DET!!!

What you see is what you get. Mer eller mindre. Fast mest mindre.

”Kolla vad vi har fått, pappa!” sa de.

”Kolla vilka fina robotar vi har fått, pappa!” sa de.

”Bygg robotarna åt oss, pappa!” sa de.

”Zum modellieren” stod det på förpackningen. Så hur jävla svårt kan det vara, tänker man? Det är väl som ett Kinderägg, tre-fyra olika delar som man trycker ihop bara.

Så tänker man.

Och sen öppnar man lådan och då ligger det några små plastgrejer med hjul och tio såna här klumpar i olika färger inuti och det är ALLT som ligger inuti lådan:

”Bygg roboten på lådan!” sa de.

”NEEEJ! Bygg roboten på LÅDAN sa vi!” sa de.

”MAAAMMAAA! PAPPA HAR FÖRSTÖRT ROBOTARNA!!!” sa de.

”Zum modellieren”, sa de.

Ni kan zum åt helvete. Det är vad ni kan zumma.