Fredrik Backman's Blog, page 30

Hämnd är en rätt som serveras bäst kall. För annars bränner man sig som fan på tomatsåsen.

Jag matar min tio månader gamla dotter.

Jag vet inte om jag är bättre eller sämre än andra föräldrar på det. Jag minns däremot att när hon var runt sex månader så kastade min treårige son mat på henne i köket, varpå jag blev sjukt arg och skickade ut honom ur rummet. Sen gav jag henne lunch. Och sen kom min son tillbaka in i rummet, stirrade på hennes ansikte och kläder, stirrade anklagande på mig och vrålade ”Men DUrå!?”.

Hur som helst.

Jag tror att min dotter och jag nu har kommit till något av ett vägskäl i vår relation, för härom veckan listade hon ut hur hon ska vänta på sin chans att kunna rycka skeden ur min hand och snabbt som ögat skjuta tillbaka all mat på mig.

Så om grannarna ser in i vår lägenhet runt matningstid den här veckan kommer de kanske lägga märke till att jag skiftat taktik från att ta av barnet alla kläder innan jag matar henne till att helt enkelt ge fan i hennes kläder och ta av mig alla mina egna istället.

Så här sitter hon nu, fullt påklädd, och blir matad av en vuxen man klädd i badbyxor som ser ut som om han varit fullast på svensexepaintballen.

”Maktförskjutning”, kallas det väl inom politiken.

Respect my authoritah

Visst. Jag är inte världens bästa förälder. Jag är den första att erkänna det. Jag är tankspridd och inkonsekvent och jävligt grinig på morgonen och svär alldeles för mycket och jag har rätt många dåliga idéer och vid åtminstone två tillfällen var det mitt fel att popcornskålen började brinna och jag har satt ner båda mina barn i snö under deras första levnadsår och först då upptäckt att jag glömt sätta på dem skor och…ja. Det är väl ett par andra grejer också.

Jag begriper att man inte väljer sina föräldrar. Att det kanske kommer finnas ett och annat att peka på i efterhand som jag inte skötte helt klockrent.

Jag fattar.

Men alldeles nyss skrek ett av mina barn ”DU FÅR INTE SÄGA ÅT MIG VAD JAG SKA GÖRA FÖR DU ÄR INTE MIN MAMMA!” till mig.

Jag börjar mer och mer tro att när alla mina vänner alltid har sagt att jag har problem med auktoriteter så menade de främst att jag har problem med att vara en.

Afraid to shoot strangers

Jag sitter och tittar igenom videobiblioteket i min frus telefon. Det visar sig att VARJE gång hon har filmat ett av våra barn medan de gör något helt ointressant så hör man mig berätta något i bakgrunden.

Och det beror förstås på att VARJE gång jag börjar berätta något jätteintressant så slutar min fru lyssna och går iväg och börjar göra något helt annat.

Det är den enda rimliga förklaringen.

Om ni hör henne försöka bortförklara det här med att ”Nä, nä, nä, men Fredrik börjar ju alltid prata så fort jag försöker filma barnen för han klarar inte av att inte få exakt all uppmärksamhet exakt hela tiden” så är det en L-Ö-G-N.

Hon lyssnar inte på mig. Det är vad det här handlar om.

Så mycket uppmärksamhet behöver jag faktiskt inte.

Det enda jag sa var att ljudkvaliteten på hennes kamera är jävligt dålig för i flera av klippen måste man skruva upp volymen jättehögt för att höra vad jag säger eftersom barnen håller på och för oväsen mitt i bilden.

Tills döden skiljer oss åt. Eller Netflix.

Hon förnekar det, förstås.

Kommer med undanflykter.

Säger att jag inte har några bevis.

Men jag vet. Hon vet att jag vet. Hon vet att jag inte är dum i huvudet. Och jag tänker fan vara ärlig och säga att jag vet inte om det finns en väg tillbaka från den här sortens svek. Andra sorters svek, visst. Man kanske kan förlåta. Gå vidare. Men det här? Jag vet inte.

Det värsta är inte att hon gjorde det. Det värsta är lögnerna. Att man måste fundera över hur länge det har pågått bakom min rygg. Tänkte hon på mig när de gjorde det? Va? Betydde mina känslor över huvud taget någonting?

Fan.

Det kanske är mitt fel. Jag kanske har varit ouppmärksam. Men FAN, alltså, jag sitter och kollar på fotboll i t-v-å timmar och sen sitter vi här och kollar på Orange is the new black och hon bara ”du behöver inte pausa, jag ska bara hämta något att dricka” och sen blir hon inte FÖRVÅNAD när allt sjukt händer, och när jag bara ”du har sett det här utan mig, eller hur?”, då börjar det.

Förnekelsen. Undanflykterna. Kraven på ”bevis”.

Men jag vet. Hon vet att jag vet.

Hon har sett det här avsnittet med myntan.

Vita ark. Onda blad.

Jaha. Nu har min fru läst kommentarsfältet under förra inlägget. Så nu har hon hållit på helt ”jamen hur många HAR du egentligen då? Va!?” hela kvällen. Så tack så jävla mycket, allihop.

Jag har fyra skrivmaskiner i bilen. Det står jag för. Och så har jag åtta stycken på kontoret. Eller kanske tio. Lite beroende på hur man räknar. Till exempel beroende på om räknar alla eller om man bara räknar åtta. Hur som helst står det kanske sex stycken i vårt förråd. Möjligen sju. Absolut max sju. I alla absolut max ungefär sju. Och sen har jag två i lägenheten men den ena får barnen leka med så den har vi faktiskt för barnens skull. Någon måste faktiskt tänka på barnen. Och sen står det två hos mina föräldrar men det räknas inte för jag kanske har gett bort dem. Det kan inte ni veta. Det här är fan ingen domstol. Och sen har jag en hos en skrivmaskinsreparatör i Hägersten. En röd. De röda kan inte rimligtvis räknas.

Men tack så mycket. Verkligen.

Och jag skiter i vad min fru säger, om man ska jämföra det här får man fan räkna antalet BLAD på myntan.

Svinmånga blad. 

Inte för att jag är svartsjuk. FÖR JAG ÄR INTE DEN TYPEN FAKTISKT!

Min familj och jag var hemma hos några goda vänner i helgen, som händelsevis har en ganska stor trädgård där det bland annat växer mynta. Eftersom min fru tycker orimligt mycket om mynta i såväl matlagning som drinkar fick hon med sig en hel kruka hem.

Och då menar jag alltså en hel kruka. Med jord i. Som det växer ett helt jävla träd av mynta i. Den är stor som ett barn. När vi skulle ta hem dem började min fru klaga på mig för att jag har så många skrivmaskiner i bakluckan. Men att hon skulle hasa hem en hel himla regnskog som luktar tandkrämsfabrik det var minsann inget problem. Och sen spillde myntan jord på mina skrivmaskiner. Och då var det skrivmaskinernas fel för de hade tydligen ”stått för nära”.

Idag när jag bestämde mig för att jobba hemifrån och satt på balkongen och kollade på tredje säsongen av Vita Huset istället för att göra det på kontoret så kom min fru ut och skällde på mig för att jag hade flyttat stolen, för den var tydligen placerad så att inte myntan skulle stå direkt i solen.

Att jag hamnade direkt i solen istället, det spelade förstås ingen roll alls. Och när jag råkade sparka till krukan när jag reste på mig så att krukan slog till min kaffekopp som jag hade ställt på balkonggolvet så att den välte och jag fick svinvarmt kaffe på hela min fot, då kom min fru utspringande och började skrika ”akta myntan!!!”. Trots att det var den fucking myntan som VÄLTE kaffet.

Nu sitter jag i köket istället. Och min fru står ute på balkongen och vattnar myntan. Och när jag ropar och frågar vem hon pratar med så hyssjar hon mig.

Jag tror att hon pratar med myntan.

Det känns som att de snackar skit om mig.

Reklam

Jo, hej. Det är jag igen. Min bok ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har släppts i pocket idag. Eller i förra veckan. Eller vad det nu blev. Jag tror att det beror lite på var man köper böcker. Men nu borde den i alla fall finnas ute där man nu köper böcker och om man inte vill ha min bok kan man förmodligen köpa en annan mycket bättre bok från hyllan precis bredvid min bok. Eller kanske en påse chips. Beroende på var man köper böcker.

Om man händelsevis skulle vilja ha ett signerat ex tror jag att det finns några kvar på Adlibris. Men jag har ritat i dem också, så kom inte och säg sen att jag inte varnade er.

Ja, det var bara det. Tack för er tid.

Delad glädje är dubbla problem

Min fru och jag har två barn. Efter att hela familjen hade varit på utflykt under större delen av förmiddagen idag inträffade något som händer ungefär lika ofta som månförmörkelser, fungerande milkshakemaskin på Burger King Odenplan och lyckade glidtacklingar i det svenska fotbollslandslagets centrala försvarslinje:

Båda barnen somnade. Samtidigt.

Min fru och jag är ju nu sannerligen inte sena att gripa ett sådant tillfälle i flykten, och gjorde oss därför omedelbart redo att göra det som alla småbarnsföräldrar längtar efter allra mest av allt under evighetslånga veckor av möglande regnkläder och hysteriska Legobråk: Se en hel film. I sträck.

Tyvärr insåg vi raskt att vi var tvungna att använda hörlurar för att inte väcka barnen. Och vi hade bara ett par hörlurar. Och, ja. Det visade sig att min fru och jag under sju års relation verkligen inte alls har utvecklat det där ”en själ i två kroppar” som folk snackar om. Det är visserligen lite oklart exakt vem som skallade vem först men jag står faktiskt fast vid att det inte kan räknas som mer mitt fel bara för att jag har ”större huvud!!!”.

Så, ja. Ni vet. Det är alltså inte det att jag på något sätt vill försöka sammanfatta hela vårt äktenskap med den här lilla incidenten. Inte alls.

Men den goda nyheten är alltså att vi faktiskt har sett nästan hela Avengers nu.

Den dåliga nyheten är att om vi hade varit två tonårstjejer som brukade åka buss ihop så hade vi fan slutat vara kompisar.

Jag vill inte lägga mig i världsekonomin här eller så

Men omfattande research på den fokusgrupp som består av min tio månader gamla dotter och en annan jämngammal unge samt vår grannes hund har verkligen fått mig att ifrågasätta varför inte Ray Ban och Apple bara börjar tillverka bitleksaker.

Det hade sparat mycket tid för oss allihop.

One omröstning to rule them all

Okej.

Andreas, som inte bara är en trogen bloggläsare utan även en sanningens och ljusets riddare, har satt upp en ny omröstning.

Så nu gör vi det här en sista gång.

Gör mig inte besviken.

Rösta här.