Fredrik Backman's Blog, page 26

Hur det är att äta lunch med mig nuförtiden. Tydligen.

Jag: Du vet den där filmen med den där draken som de ska döda genom att lura den att äta en bomb, så att den sprängs inifrån?

God vän som inte har barn: Nej.

Jag: Jo! Du vet, det är en drake. Och så ska de döda den. Med en bomb.

God vän som inte har barn: Vilka ska döda draken?

Jag: Det kommer jag inte ihåg. Men det är en drake och de ska få in en bomb i den.

God vän som inte har barn: Okej…vart vill du komma?

Jag: Nu när jag tänker efter så kanske det inte är en drake.

God vän som inte har barn: (Suckar ganska djupt) Spelar det någon roll?

Jag: De ska i alla fall lura den att äta en bomb. Känner du inte igen det här? Det är en film. Tror jag.

God vän som inte har barn: (Suckar så djupt att han hade blåst ut alla värmeljus på bordet om det här hade varit en sån där restaurang som hade värmeljus på bordet) Har du börjat äta någon form av receptbelagda läkemedel?

Jag: Men vafan…du vet! Det är en drake! Eller typ en drake. Och de ska lura den att äta en bomb, så de måste komma på hur de ska göra för att draken inte ska fatta att det är en bomb och hinna svälja den innan den begriper att den har blivit lurad. Förstår du?

God vän som inte har barn: (Med pannan mot bordsskivan.) Nej. Jag fattar inte ett skit.

Jag: Okej. Men det är i alla fall så det känns när jag försöker mata min dotter nuförtiden. Varje sked måste levereras med taktiken som om jag försökte få en drake att äta en bomb! Förstår du?

God vän som inte har barn: (Slår sig själv långsamt i bakhuvudet med menyn)

Jag: Ska vi beställa? Du verkar uttråkad.

God vän som inte har barn: JA!!!

Jag: Ja till vad? Att du vill beställa eller att du är uttrå…

God vän som inte har barn: (Börjar vifta efter servitören) Får vi beställa? Snälla?

Servitör: Absolut, ge mig en minut bara så kommer jag!

God vän som inte har barn: (Ganska exakt som han lät och såg ut när Roberto Baggio sköt den där straffen i VM 1994 åtta meter över mål) Neeej…

Jag: Vet du en annan grej jag har tänkt på?

God vän som inte har barn: (Lägger pannan mot bordsskivan igen. Mumlar ohörbart.)

Jag: Du vet det där bläcket som de har i värdeväskor på bankerna? Så att om någon rånar en värdetransport och bryter upp väskorna så får de en massa blå färg över sig själva och alla sedlarna som inte går att tvätta bort?

(Tystnad. Följt av dova dunsar då bordskant möter panna. Följt av ohörbart mumlande.)

Jag: De borde göra den där färgen av barnmat! Barnmat är fan helt OMÖJLIGT att tvät…

God vän som inte har barn: (Sätter hakan på bordskanten. Tittar på mig lite som en labrador tittar på någon som har lovat att ta med den till en baconfabrik och istället tagit med den till en broccoliodling.) Du vet när du ringde mig idag och frågade om jag ville äta lunch? Och du sa att du ”verkligen längtade efter att få träffa någon som man inte bara behöver prata om barn med hela tiden”? Och jag ställde in golfen för det här?

Reklam

Jo. Hej. Den 17 augusti signerar jag böcker i Stockholm på Kulturfestivalen. Den 17 augusti är en söndag. Stockholm är, för de av er som bor lite mer centralt, en lite mindre tätort som ligger lite avsides på den svenska östkusten. Det är asfalterade vägar nästan hela vägen fram och hotellen är okej, även om maten tyvärr är ganska dyr och lokalbefolkningen har lite problem med språket.

Viktigt att påpeka är att Kulturfestivalen alltså i alla andra hänseenden förutom min signering är väldigt fokuserad på kultur. Kulturintresserade personer behöver alltså inte bli oroliga.

Själva signeringen är mellan klockan 14 och 16 i Adlibris bil (jag tror att det är en bil, det kan vara mer av en ”monter”, men det märker vi när vi kommer dit) vid Drottninggatan 34. Min agent har konsulterat Google Maps och påstår att det är ungefär vid Kulturhuset, men han och jag körde en gång vilse i Örebro för att han ”faktiskt är född i Örebro och för helvete vet bästa vägen då!” (det var den bästa vägen om man ville att resan skulle ta tre gånger så lång tid som om man hade följt gps:en) så jag skulle inte rekommendera att man litar blint på det.

Jag kommer i alla fall ha praktiska shorts och keps. Förmodligen min fiskekeps som är i truckermodell och liksom brun-orange på framsidan och vit i själva bakstycket. Min fru säger att jag är jättelätt att hitta om jag har den på mig för det är bara att leta efter den fulaste kepsen man har sett i hela sitt liv.

Det KAN bli så att jag har en annan keps. En blå. Men i så fall hör jag av mig i förväg.

Här är en professionell flyer med all viktig information som min son och jag tillverkade inför själva eventet. Eftersom alla som arrangerar själva eventet har slutat svara i telefon när jag ringer.

Kom gärna! Det blir trevligt!

 

Min fysiska form. I sammanfattning.

Idag gjorde jag situps på golvet i vårt vardagsrum, och medan jag höll på kröp min ettåriga dotter upp på min bröstkorg och somnade.

Antingen är det mitt föräldraskap eller så är det situps, men jag är rätt säker på att jag gör en av dem fel.

Handen som gungar kundvagnen

Det händer stup i kvarten. Du kan fråga vem som helst. Det är faktiskt inte ett dugg ovanligt att till exempel personer som har fått en kroppsdel amputerad upplever smärtor i den ändå, efter att den är borta. Det finns till och med ett ord för det. ”Fantomsmärtor”, heter det. Och det är faktiskt inte alls ovanligt att småbarnsföräldrar upplever en slags motsvarighet till det när de är vana vid att vara med barnet 24 timmar om dygnet och plötsligt står i mataffären själva.

MASSOR av småbarnsföräldrar har vid något tillfälle stått och letat efter något på en hylla i matbutiken och under tiden av gammal vana gungat kundvagnen fram och tillbaka med den andra handen innan de skamset har kommit på att det inte är barnvagnen, och att de inte ens hade barnet med sig till butiken.

Det är jättevanligt.

Det är inte bara jag.

Visst, det hade kanske sett lite mindre konstigt ut om jag inte liksom hade skakat kundvagnen från sida till sida samtidigt för att få in den där vaggande rörelsen som jag brukar ha med barnvagnen. Och om jag inte samtidigt hade tittat skitargt på alla som gick förbi och pratade i vanlig samtalston med varandra. Och om jag inte hade sjungit ”Lille Katt” högre och högre och högre.

Och om det hade varit vår kundvagn.

Det hade väl framför allt varit bra om det hade varit vår kundvagn.

Men jag är inte van vid att vara på Ica Maxi utan barn. Ge mig lite tid.

Att samtala med en fyraåring

– Varför?

– (Djupt andetag) Därför.

– Men varför?

– Tyst nu.

– Meh! Säg varför då!

– (Djupare andetag) För att…alltså…för att det ska vara så bara.

– Men vaaarfööör?

– Men…för att…den röda gubben måste vara där.

– Varför?

– (Andetag av den sortens djup som har konverterat till zenbuddhism när det är färdigt) Men därför! Därför bara! Det ska bara vara så!!!

– Vem är han?

– Tyst nu.

– Meh! Säg vem han är!

– (Tålmodig suck) Den blå gubben.

– Vad gör han?

– (Väldigt tålmodig suck) Han hämtar stjärnorna.

– Är det roligt?

– (Väldigt, väldigt tålmodig suck) Ja.

– Varför det?

– (Långa, långa, långa blinkningar) För att det är det.

– Men varför?

– (Inte så tålmodig suck) Därför!!!

– Varför blir du så sur?

– MAAAMMAAAA! PAPPA STÖR MIG IGEN!!!

– Jag försöker bara vara en intresserad och närvarande FÖRÄLDER här!!!

The Dark Knight Rises

Bloggen har inte uppdaterats under helgen eftersom min dotter har lärt sig att gå.

Det är ett stort ögonblick, givetvis. Gigantiskt. En av livets verkligt världsomvälvande stunder. Känslorna översvämmar en. Man blir en hel människa. Man gråter. Man fotar och filmar. Man ringer alla man känner.

Med första barnet.

Med första barnet gör man allt det där. För man begriper inte bättre. Med första barnet l-ä-n-g-t-a-r man efter den här stunden.

Men nu är alltså det här vårt andra barn. Så nu vet man ju vad som väntar.

När det första barnet lärde sig gå jublade man som när T.C Williams High School vinner sista matchen i Remember the Titans. Men när det andra barnet lär sig gå är det ärligt talat lite mer som när Knifehead-monstret i Pacific Rim reser sig ur vattnet och forskaren skräckslaget stirrar på militären och med darrande underläpp viskar: ”The Kaiju are learning our defenses. They’re adapting. Evolving.”

Dessutom vägrar min fru inse allvaret i situationen och erkänna för min son och mig var hon har gömt alla de bra kakorna. Det enda hon gapar om är att vi ”bara kommer äta upp allihop direkt i så fall”. Hon har fan ingen riskvärdering i sig över huvud taget, den människan.

Fienden. Är. I. Rörelse.

Om du inte berättar var kakorna är kommer INGEN AV OSS kunna äta upp kakorna!!!

På inte speciellt allmän begäran alls: Frågor och svar angående mitt ringbärande.

När du sprang nerför trappan under vigseln, var du då helt säker på att ringarna verkligen låg i 7-Elevenpåsen på golvet bland alla bröllopsgästerna och inte någon annanstans?

Alltså. Det var väl mer en kvalificerad gissning, kan man säga. Jag hade rätt ont om tid. Jag hann tänka att det hade varit typiskt mig att lägga ringarna i en 7-Elevenpåse på min bästa väns bröllop, just eftersom det är beviset för min bästa väns osvikliga förmåga att se det bästa i människor att han gör mig till best man på sitt bröllop trots att han har känt mig i 20 år och mycket väl VET att sånt här skit händer varje gång någon ger mig ansvar. Så jag sprang på den instinkten. Jag har lärt mig genom åren att när jag tappar bort saker så är det absolut bästa sättet att hitta dem oftast att fråga mig själv: ”Var hade en komplett idiot lagt dem?”.

Så du visste inte att ringarna låg i påsen? Du sprang bara nerför trappan mitt under vigseln på vinst och förlust?

Det visade sig faktiskt i efterhand att brudgummens bror, som stod precis bredvid mig, hade sett när jag la ringarna i påsen och tänkt ”shit, det där är ingen bra idé”. Så när jag började visitera mig själv under vigseln viskade han till mig att de nog låg i påsen. Tyvärr lyssnade jag inte. Min fru säger att jag aldrig lyssnar på folk. Eller hon brukar säga något i den stilen. Vad var frågan?

Vad hade du gjort om ringarna inte låg i påsen?

Då hade jag nog fortsatt springa.

Vart då?

Ut genom dörren. Ut på parkeringen. Jag hade min bil där. Jag hade kunnat lämna den här vänskapskretsen bakom mig och börjat om någon annanstans.

Men din fru var väl på vigseln?

Hon är ung. Hon hade kommit över mig.

Till sist: Vad önskar du dig mest av allt just nu?

Att min bästa väns äktenskap håller för evigt, så att vi inte behöver riskera att allt det här upprepas. Och en glass. Om det inte är för mycket begärt så önskar jag mig en glass.

Kanske inte den bästa mannen, då. Men topp tre av de som var där.

Den hände sig som så en helg i juli, vi kan till exempel anta att det var nu i helgen, att min fru och jag gick på bröllop. Det råkade vara min bästa vän R som gifte sig, och han hade därför utrustat sig själv med tre best men: Sin bror, vår vän O, och jag. Bruden hade i samma process tagit ett exekutivt beslut att samtliga best men skulle ekiperas i svart kostym och fluga, och att denna fluga skulle gå i tema med bröllopets temafärger. Denna temafärg råkade vara mintgrönt.

Ni kan givetvis lita på att brudgummens bror, vår vän O och jag gjorde vårt allra yttersta för att få detta att kännas som en fullt trovärdig spinoff på den amerikanska militära superelitstyrkan ”De Gröna Baskrarna”, men det visade sig tyvärr ganska snabbt att streetcredden runt nordvästra Skåne för De Mintgröna Flugorna var avsevärt mindre än vi hade hoppats på. Jag, som av Gud råkar vara given ett huvud av den storlek som gör att jag har förbjudits att prova t-shirts i flertalet klädaffärer om jag inte lämnar en kontant deposition i kassan först och som därmed inte direkt förefaller mindre om det ekiperas med en knuten rosett strax under hakan, kände mig i början av dagen som om jag var klädd för att vara servitör på en avtackning för nypensionerade oompa loompier.

Jag kom över det, givetvis, med en blandning av min gränslösa kärlek för brudparet och den lokala tillgången på Jägermeister. Så på väg till vigseln var jag avslappnad nog att direkt svara ”jajaja, inga problem” när brudgummen bad mig att ansvara för vigselringarna.

Vi kan stanna till lite och fundera över det.

”Allt du behöver göra är att ta upp dem när kvinnan i blå klänning har sjungit färdigt sitt operastycke i början!”, sa brudgummen. ”Allt du behöver göra”, sa han. Och det hör väl nu eventuellt till saken att brudgummens bror agerade ena halvan av värdparet och att vår vän O var toastmaster, varför övrigt medlemmar ur elitstyrkan DMF redan hade väsentliga ansvarsområden för bröllopet. Att jag skulle hålla i ringarna på den 20 minuter långa vägen från brudgummens hem till själva vigseln framstod därför inte direkt som en överväldigande tyngd att bära.

Och jag vill faktiskt att vi stannar till en gång till nu och konstaterar att min uppgift, ordagrant, var att stå redo med ringarna ”när operastycket sjungits färdigt”. You heard the man. Och några timmar senare den här dagen, när operastycket hade sjungits färdigt på vigseln, när den sista tonen klingat ut i tornrummet av det medeltida slott där vi befann oss, då stod jag på plats bakom brudparet på den mest romantiska och perfekta dagen i deras liv. Med ringarna i handen.

Jag vill att det är det vi fokuserar på här.

Att jag fullföljde mitt uppdrag.

För det är sånt jag gör.

Fullföljer.

Visst. Jag var en smula svettig. Det var jag kanske. Det kan jag erkänna. Men jag hade svart kostym och fluga på mig och det var fruktansvärt varmt inne i slottet. Dessutom hölls själva vigseln högst upp på en liten platå ovanför en spiraltrappa, där brudparet och bröllopsföljet stod, medan de 70-80 gästerna stod en trappa ner. Och det blev liksom extra varmt uppe på den där platån eftersom värme faktiskt stiger uppåt och alla som inte skolkade från fysiken i högstadiet ELLER har hängt med lite i Kalle Anka pocket vet liksom det. Och dessutom hade hela bröllopsföljet blivit fotat i en massa olika konstellationer runtom i slottet hela förmiddagen och vid ett tillfälle ombads vi hoppa, för det blir tydligen fräckt på bild. Och då tog jag ut ringarna ut fickan, för jag är liksom ingen idiot så jag fattar ju att om man hoppar med vigselringarna i kavajfickan så BER man ju liksom om att tappa dem på golvet och sedan stå där som ett förbannat fån när det är dags för vigseln och Arlandavisitera sig själv med stigande panik och höra brudgummen väsa ”you had o-n-e job!”.

Så jag la ringarna på golvet. I en 7-Elevenpåse där jag även förvarade min läsk och mina solglasögon.

Och sedan hoppade vi. Och jag hoppade asbra.

Jag hoppade like a fucking champ.

Jag gjorde ”jag-når-mina-tår”-hoppet. Jag gjorde ”kolla-jag-hoppar-högre-än-pyramiderna”-hoppet. Jag gjorde ”åneeej-jag-faaalleeer”-hoppet och jag gjorde ”kanonkulan”-hoppet. Jag gjorde till och med ”höhö-jag-svävar-i-skräddarställning”-hoppet.

Och jag gnällde inte en enda gång över att jag blev jättevarm av det. Inte en enda gång. För jag är inte en sån som gnäller. Aldrig, liksom.

Och sedan gick hela bröllopsföljet uppför spiraltrappan till den där lilla platån, och då tog inte jag med mig min 7-Elevenpåse för det hade faktiskt inte passat sig att stå med en 7-Elevenpåse i handen mitt under vigseln för 7-Elevenpåsen är faktiskt inte mintgrön. Det är mer vanligt grön. Mainstreamgrön. Baskergrön. Så den hade inte matchat DMF. Jag tänker på sånt. För jag är ett helhetskoncept.

Och sedan kom alla gästerna in och fyllde lokalen nedanför spiraltrappan. Och sedan steg brudparet fram. Och sedan började kvinnan i blå klänning sjunga ett fullständigt förkrossande vackert operastycke och alla grät. Och ungefär halvvägs in i det började jag klappa mig själv överallt på kostymen som om jag hade gått arton-nitton verser för långt in i sången om Fader Abraham.

Brudgummens bror stirrade på mig.

Vår vän O stirrade på mig.

Brudgummen stirrade på mig.

Så jag sprang. Det gjorde jag. Jag sprang så att min fru (som nu händelsevis stod bland gästerna nere på golvet och inte såg det minsta lilla förvånad ut, oh she of little faith) i efterhand påpekade att om jag hade varit sådär snabb och smidig när hon ber mig att inte väcka barnen på vägen till kylskåpet på nätterna så hade hon inte haft lika stora problem med att jag äter upp hennes choklad. Jag sprang som vinden. Mina fötter bars av molnen.

Och när det där enastående operastycket klingade ut mellan stenväggarna och fyllde våra hjärtan så stod jag där bakom brudparet med ringarna i handen. Och jag trampade inte ens på brudens klänning en enda gång. Jag hoppade ö-v-e-r klänningen på vägen till trappan med vigheten av en frikkin panter, det gjorde jag, för det är så DMF rullar. Vi får jobbet gjort.

Visst, jag var lite svettig. Det var jag kanske. Men pantrar kan bli svettiga.

Och en av bröllopsgästerna, vi kan kalla honom ”Danne” för han ser alltid väldigt sur ut när jag kallar honom det eftersom han heter Dan, hann precis luta sig fram och väsa ”you hade o-n-e job” när jag var på väg uppför trappan med ringarna i handen. Och sen var alla bröllopsgäster svinsura hela kvällen för att inte de hade kommit på att ropa det först.

Men ringarna var på plats. När operan var slut så var ringarna på plats. För jag är en problemlösare. Jag är möjligen också en problemskapare, men jag är inte en sån som håller på och fokuserar på det negativa hela tiden. Jag är en förbaskad himla solstråle, det är vad jag är.

Så det här att alla mina vänner håller på och sms:ar mig nu med insinuationer om att jag var en dålig ringbärare är faktiskt både kränkande och orättfärdigt. Vet ni vem som var en ringbärare, eller? Frodo! Och vet ni vad han gjorde? Han fumlade ner ringen i en vulkan. Det gjorde inte jag.

De gröna baskrarnas motto är ”De oppresso liber”. Det betyder ”Att befria från förtryck”.

De Mintgröna Flugornas motto är ”cum cantu, ea est in”.

Det betyder ”när låtjäveln är SLUT!”.

Dixie Chicks borde göra låtar om sånt här

Jo, godkväll.

Familjen Backman har alltså varit på semester. Och eftersom jag glömde min dator hemma och ett barn tappade min telefon i havet så blev blogguppdaterandet därefter. Eller, ja. Barnet tappade väl egentligen inte telefonen i havet utan mer i en pool. Eller ja, alltså, jag tappade åtminstone telefonen på ett barn. Ett barn som satt i en pool. Eller jag tappade den väl om vi ska vara riktigt exakta i en drink. Det var inga barn i närheten. Jag drack åtminstone drinkar och glömde min telefon i en taxi. Men låt oss nu inte klyva hår.

Idag körde vi i alla fall hem. 66 mil eller så.

Och för att nu vara helt tydlig med förutsättningarna så är alltså min fru extremt värmetålig. Jag hanterar däremot värme väldigt, väldigt, väldigt dåligt. Hon är som silvertejp, jag är mer som ost. Jag lämpar mig bäst för temperaturer mellan 7 och 13 grader. Eller okej, förutom halloumi då. Jag är inte halloumi. Jag är mer till exempel en herrgårdsost. En ganska gnällig herrgårdsost som får utslag och måste gå hem till hotellet om det inte finns parasoller och extrema mängder kall vattenmelon på stranden. Min dröm är att bygga ett panic room som fungerar som en vinkyl med olika tempererade zoner. Den sortens herrgårdsost är jag.

Så, jo, hur som helst. Våra barn är alltså till hälften konstruerade med min DNA-stege. Och halvvägs mellan Skåne och hemma gick luftkonditioneringen i vår bil sönder. Jag vet inte om ni har suttit en svart bil i 30-gradig utomhustemperatur med trasig luftkonditionering och tre personer som till minst 50% består av skåning, men det blev rätt…varmt. Jag skulle uppskatta att det var kanske niotusen grader varmt men jag kan inte säga något med exakthet. Jag vill inte låta som att jag överdriver, men mina ögonlock smälte och byäldsten från en uråldrig civilisation dök upp och försökte kasta ner oskulder i golvmattan för att blidka bergets gudar.

Och sedan blev det bilkö på motorvägen. I några mil. Och jag vet väl inte exakt hur jag ska förklara situationen efter det, men jag har febriga minnesbilder av att min dotter grät, och att min son skrek, och att jag satt med naglarna inborrade i gummit på ratten och vrålade ”THIS IS SPARTA!!!” i drygt 15 mil.

Strax söder om Stockholm stannade vi och tankade. Min fru gick på toaletten och var borta i nästan en halvtimme.

Hon säger nu att det bara var ”mycket folk” men barnen och jag är rätt säkra på att hon stod på långtradarparkeringen på andra sidan macken i åtminstone en kvart och övervägde hur lätt det vore att bara starta ett nytt liv.

I’m southern and it ain’t my fault

Så vi har tagit oss till Skåne. Händelsevis inte den del av Skåne där jag är uppvuxen utan den del av Skåne där mina föräldrar numera bor. Och idag skulle min fru och jag cykla till den lokala mataffären. Väl där skulle vi köpa mjölk och en liten luftpump till den uppblåsbara badpoolen i mina föräldrars trädgård och lite andra grejer. Det visade sig nu tyvärr att pumparna var slut i affären, så vi fick cykla tillbaka till huset och hämta bilen och köra till stan några mil bort. Min mamma passade på att be oss att köpa lite andra grejer. Några av dem skulle kräva att vi körde förbi blomsteraffären och Systembolaget. De ligger i olika ändar av stan, på varsin sida av gågatan. Vi skulle även behöva åka förbi en trädgårdsbutik. Den ligger utanför stan. ”Längs stora vägen”. Min pappa frågade om jag visste vägen. Jag sa att det var klart att jag visste vägen, för annars skulle han ha stirrat på mig och utbrustit ”vet du inte VÄGEN?”. Vår bil var full av grejer som jag inte packat ur när vi kom hit, så vi fick låna mina föräldrars bil. Den har ingen gps.

Vi fick en vägbeskrivning. Min fru höll i den. Jag körde. Vi hade med oss en lista på allt vi skulle handla. Min fru frågade om jag visste vägen. Jag sa att det var klart att jag visste vägen, för annars hade hon sagt ”men varför SA du då att du visste vä…”. Sen åkte vi.

Det tog fyra och en halv timme för oss att komma tillbaka.

Och jag ska alltså absolut inte säga att vi ”bråkade” hela vägen, inte alls. Min fru och jag älskar varandra väldigt mycket. Väldigt, väldigt, väldigt mycket.

Verkligen väldigt mycket.

Men vi hade fan åkt ut först av alla i Amazing Race.