Fredrik Backman's Blog, page 22

Gränsen mellan ”tappa bort” och ”trolla bort” behöver faktiskt inte alltid vara så knivskarp som folk tror

Vi var på en restaurang. Och de hade ett lekrum. Och min son var på det där humöret där han beter sig som Sonic the Hedgehog hade gjort efter en flaska Jägermeister och ett halvt flak danska Red Bull-kopior sista natten på campingområdet på Roskilde. Men nu visade det sig alltså att just den här restaurangen hade tänkt på just den sortens eventualiteter, så de hade ett lekrum. Så min son och jag gick dit. Och inne i det där lekrummet fanns det ett litet tält. Och min son kröp in i det och stängde dörren och skrek: ”TROLLA BORT MIG PAPPA!”

Så jag gjorde vad alla ansvarsfulla vuxna hade gjort i den situationen. Jag såg till att dörren till tältet, eller vad nu dörrar till tält heter, var ordentligt stängd. Och sen sa jag högt och tydligt: ”Simsalaborta, trolla bort alla korta!”. För det var vad jag kunde komma på med så lite tid för förberedelser. Och efter det hade jag en liten dans. För jag tänkte att det behövde vara lite mer ceremoniellt, om man nu ska låtsas att man ska trolla bort insidan av ett helt tält.

Och sen väntade jag. Och andades väl ganska tungt, eftersom jag inte dansar ceremoniellt så värst ofta.

Och sen blev allt oroväckande tyst.

Och sen öppnade jag tältet och då var min son borta.

Och då gjorde jag det som alla ansvarsfulla vuxna hade gjort i den situationen. Jag tänkte: ”Shit. Jag är fucking Harry Potter.”

Men, jo, sen visade det sig alltså att min son hade krupit ut genom ett hål i baksidan av tältet. Och smugit ut ur lekrummet bakom en massa kuddar. Och sen var det några minuter där när vi inte visste exakt var han var.

Så det har visat sig att jag inte är Harry Potter. Jag är bara en dålig förälder. Det är faktiskt en ganska vanlig förväxling. Jag tror i alla fall att det är en ganska vanlig förväxling. Jag tror bara inte att folk vill prata om det.

Det kan faktiskt vara en dold folksjukdom.

Ja. Jag skrek. Och jag är ledsen för det.

Jag förstår att du satt och pratade i telefon med kundtjänsten hos vår internetleverantör.

Jag förstår att det var olämpligt. Jag förstår att vi kanske inte framstår som en helt perfekt familj här.

Men om killen i kundtjänsten som du pratar med har barn själv så kommer han förstå.

Ibland måste man få höja rösten som förälder. När barnen verkligen, verkligen, verkligen har gått över gränsen. Så är det bara.

Jag kanske tog i lite. Det kanske jag gjorde. Men jag har också känslor. Barn måste få lära sig att föräldrar också har känslor.

Killen i kundtjänsten kommer förstå det.

Pratar du med honom fortfarande?

Har du frågat honom om han vet hur man ändrar tillbaka menyspråket i Lego Batman från mandarin eller inte?

Sämsta. Ridern. Någonsin.

Jag har haft ganska mycket tid att tänka den senaste veckan. Det är möjligt att det inte är bra för mig.

Ibland när jag känner att det är för lite rock’n roll i min tillvaro så stryker jag över ”Inköpslista” på blocket vid kylen och skriver ”Fredriks Rider” istället. Och så skriver jag dit saker som ”ett exemplar av Ben & Jerry’s i alla smaker som finns” och ”ostbågar som legat i öppen påse i minst två dygn” och ”det får bara finnas choklad med sånt där krisp inuti i logen” och ”Please remember that Mr Backman ONLY drinks Dr Pepper cherry vanilla!!!”.

Min fru säger att det är dags för mig att åka tillbaka till kontoret imorgon.

Ocool under press

Så nä, okej.

Visst.

Vår dotter har alla sina kläder antingen ut och in eller bak och fram. Och jag vet inte exakt var hennes hårband är. Eller hennes gosedjurskanin. Men det var en nödsituation, och när skiten träffar fläkten så måste man fatta ett beslut på en tusendels sekund, så jag tog vår dotter och rafsade ihop så många av hennes tillhörigheter som jag kunde bära, och sen sprang jag.

Det gjorde jag.

Jag skäms inte över det.

Det är jävligt lätt att stå här i efterhand och hålla på om att ”varför tog du inte bara det lugnt?” och ”var är barnvagnen?”, men det var inte DU som stod upptryckt mot väggen inbackad i ett hörn fullständigt medveten om att allt kunde gå åt helvete på ett ögonblick. Det var JAG som gjorde det. Jag stod mitt i skiten och jag försökte bara överleva. Jag fick lita på mina instinkter, för det är allt man har när man står öga mot öga med katastrofen. Så jag fattade ett beslut. Jag tog vad jag kunde bära, och jag sprang. Det är jävligt lätt nu i efterhand att bara ”men herregud, det är bara BVC-sköterskor, de har sett föräldrar klä på sina barn förut” men vår dotter är i en s-k-i-t-j-o-b-b-i-g ålder just nu.

Så när de hade vägt och mätt henne och BVC-sköterskan sa ”du kan klä på henne igen nu”, och vår dotter genast började bråka och sparka av sig byxorna och hålla på, och jag inte fattade på vilket håll den där förbannade tröjan skulle sitta för vissa barnkläder har lappen där fram och vissa barnkläder har lappen där bak och det är inte frikkin rimligt att någon civiliserad männsika ska kunna hålla reda på vilket som är vilket, då kände jag mig lite pressad!

Och jag jobbar inte jättebra under press!

Och nä. Visst.

Det är lätt att stå här nu och himla med ögonen och säga att ”det är ju tur att du inte jobbar som minröjare i alla fall”.

MEN JAG ÄR KANSKE BRA PÅ ANDRA GREJER.

Jag älskar dig.

Kan du hämta barnvagnen? Jag är inte redo att gå tillbaka.

Reklam

Godlunch.

Jag har skrivit en bok. Den heter ”Britt-Marie var här” och handlar ganska mycket om fotboll. Och bikarbonat. Och lastbilar. Och hur man ska sortera besticklådor. Min farmor har läst den och hon tyckte att den var ”väl okej”, men att det ”väl ändå var lite onödigt mycket svärande hit och dit hela tiden? Var det inte det, Fredrik? Varför måste alla du skriver om svära så mycket? Det går väl att förklara saker och ting ändå?”. Så jag ber om ursäkt på förhand för det.

Boken släpps 2 oktober, men går att förhandsbeställa från Adlibris nu om man vill. Vill man ha ett signerat ex går det också bra, men i så fall tar jag i vanlig ordning inget ansvar sen när ni måste hålla på och försvara er mot era föräldrar när de undrar hur ni kan läsa böcker av någon med så här dålig handstil. Och om min mamma ringer er och säger att ni ska sluta uppmuntra mig att hålla på och rita i främmande människors böcker utan att fråga först så får ni hantera den diskussionen själva. Det säger jag nu med en gång.

Med det sagt: De signerade exen går att beställa HÄR.

De icke-signerade helt vanliga exen som jag inte har fått gå i närheten av med vare sig smörgåspålägg eller bläckpennor går att beställa HÄR.

Om man händelsevis har vägarna förbi Bokmässan i Göteborg sista helgen i september så släpper mitt förlag Partners in Stories de första exen av boken för försäljning redan där. Jag kommer sitta i deras monter och skriva mitt namn i böckerna också, om man vill. Eventuellt kommer min mamma vara där och kritisera mig för att det inte syns vad det står och gå runt och muttra ”ibland undrar jag verkligen vad jag gjorde för fel”. Det kommer bli trevligt.

Ja, det var bara det.

Tack för att ni lyssnade.

 

 

 

Vid nödsituation, placera syrgasmasken över ditt eget ansikte först, innan du börjar leta efter Lego-Darth Vader under flygstolarna.

En god vän som inte har barn frågade idag hur det var att flyga med barnen hem från semestern. Så vi pratade en hel del om tv-shop. Eftersom jag förklarade att under start och landning, när man har ett ettårigt barn i knät som är förbannat för att det måste sitta fastspänt i knät och ett fyraårigt barn i stolen bredvid som är förbannat för att det där plastbordet i stolen framför (som helt UPPENBART är ditsatt för att man ska leka med sitt Lego på det) måste vara uppfällt, då är det tjugo minuter av konstant dubbelvikande av överkroppen i vinklar som hade fått Sting att tycka att nu har väl ändå det här gått litegrann till överdrift medan man försöker plocka upp leksaker från golvet samtidigt som man försöker få båda barnen att ge fan i att ta av sig sina bälten samtidigt som barnen tar varandras leksaker som man precis har plockat upp från golvet och kastar dem på golvet igen samtidigt som man med högst varierad framgång försöker undvika att bli påkörd i huvudet av drinkvagnen och utskälld av kabinpersonalen för att man helt UPPENBART skallade drinkvagnen med flit.

Hur som helst.

Det fanns ett träningsredskap för magmusklerna på tv-shop ungefär när jag var gammal nog att komma hem full och vänta på att M*A*S*H skulle börja som utgick ifrån att man skulle kunna träna magen medan man satt i soffan. Det såg ut som en cykelpump med en stor fjäder på som man placerade mellan knäna, och så lutade man sig framåt och tryckte ner handtaget med bröstkorgen i olika vinklar medan man satt och kollade på tv, så att det blev som en upp-och-ner-vänd situp.

Min vän som inte har barn kollade tydligen aldrig på tv-shop. Men jag vet att den fanns där.

Och den uppfanns av någon som har flugit med barn, det kan jag fan garantera.

Parken med en dotter

Kan svenska domstolar döma små barn till besöksförbud?

Jag frågar åt två ekorrar, en schäferhund och ganska många ankor.

Och en handväska som tillhörde en kvinna i övre medelåldern som blev ganska arg.

Och min glass.

Boy on a diet. Don’t try it.

Alltså. Det är inget personligt mot något av de inblandade barnen. Verkligen, verkligen inte. Det är sympatiska och utmärkta barn på alla sätt, allihop. Det är jag nästan säker på.

Men jag bara säger att jag har suttit vid det här matbordet i 20 minuter nu, och jag har själv två barn så jag är ändå ganska van, men jag har svårt att tänka mig en mer effektiv diet för drastisk viktminskning för någon som inte har barn än det här.

Det kan helt enkelt inte rimligtvis finnas ett bättre sätt att sluta vara sugen på något onyttigt än att sitta och titta på när fyra förkylda ettåringar äter det först.

Nu slickade ett av barnen på sin hand efter att ha rört ett annat barn i ansiktet efter att det barnen precis hade nyst.

Viktväktarna borde använda det här som infomercial.

De har på fullt allvar nästan fått mig att vilja sluta äta chokladglass.

Vad jag verkligen lärde mig på den här semestern

Om man är själv med båda barnen vid poolen, och ska duscha av dem i den där svinkalla duschen bredvid poolen och klä på dem alla deras kläder efteråt innan man går till restaurangen, då är den korrekta handlingsordningen denna:

Först duschar man det lilla barnet i den svinkalla duschen och klär på henne. Sedan sätter man henne i vagnen. Sedan duschar man själv i den svinkalla duschen och sätter på sig kläderna. SEDAN ropar man på det stora barnet, lurar upp honom ur poolen, skiter fullständigt i att duscha honom och tar bara på honom kläderna och tar med honom till restaurangen.

Det man INTE gör är att börja med att ta upp det stora barnet, duscha honom så att han upptäcker att vattnet är svinkallt, sedan sätta på honom alla hans kläder och säga till honom att stå still, för att sedan vända ryggen åt honom och börja duscha och klä på sig själv, för att allra sist duscha och klä på det lilla barnet.

För vid det laget har det stora barnet fattat att han kan springa fram och sätta på duschen medan du och det lilla barnet står påklädda under den.