Fredrik Backman's Blog, page 23

Hur det gick till när vi gick till poolen

Min son: Jag vill gå till poolen.

Jag: Först ska vi äta frukost.

Min son: Först vill jag gå till poolen.

Jag: Vi går inte till poolen förrän vi har ätit frukost.

Min son: Men jag vill gå till poolen.

Jag: Ja, och det ska du få, EFTER att vi har ätit frukost.

(Tystnad)

Min son: (Mycket eftertänksamt) Är frukost mat?

Jag: Va? Ja, jo…frukost är mat.

Min son: Men det är inte glass?

Jag: Nej, eller…hur menar du?

Min son: Mat är inte glass.

Jag: Nej…glass är inte mat. Eller jag menar, mat är inte glass.

Min son: Man får bara äta glass om man har ätit mat.

Jag: Ja. Exakt.

(Lång tystnad)

Min son: Jag ska inte äta glass.

Jag: Va?

Min son: Jag ska inte äta glass för man får bara äta glass om man har ätit mat.

Jag: Va? Eller…jag menar…ja! Det är helt rätt. Det är ju det jag har försökt lära dig hela veckan!

Min son: Man får bara äta glass om man har ätit mat.

Jag: Just det! Vad duktig du är!

Min son: (Nickar mycket allvarligt) Jag vill inte äta glass för jag har inte ätit mat.

Jag: Just det. Just det.

Min son: Så nu kan vi gå till poolen, pappa.

(Kortare tystnad)

Jag: Va?

Min son: Man får bara glass om man har ätit mat och om man inte äter mat så får man inte äta glass och om man inte äter glass så äter man inte mat.

(Plats för viss eftertänksamhet)

Jag: Alltså…jo…eller…vafa…

Min son: Om man inte äter mat kan man gå till poolen.

(Tio minuter senare)

Jag: (I telefon med min fru) Mmm. Nää. Vi är vid poolen nu. Nej, vi har inte ätit frukost. Ja, jag vet att vi kom överens om det. Ja, jag VET det, älskling, men något hände här. Nej, det vet jag inte. Vadå ”vad menar du?”, jag menar att något hände, bara. Jag pratade och han pratade och sen…ja, sen hände något. Men jag VET ju inte säger jag ju! Vafan jag försöker ju förklara för dig att JAG VET INTE! Vadå ”varför?”. För att jag vet inte om det är HAN SOM ÄR SJUKT SMART ELLER OM DET ÄR JAG SOM ÄR HELT DUM I HUVUDET!!!

Jag skiter i vad de säger

Om man bor på ett hotell så är det faktiskt fullt rimligt att man någon gång under veckan går ner i receptionen och ber om en extra kudde.

Och om man då får en extra kudde så är det faktiskt fullt rimligt att man blir lite upprörd över att städpersonalen som städar rummet dagen efter inte lämnar en extra chokladbit på den extra kudden.

Vad skulle jag annars ha bett om en extra kudde för!?

Blowing in the wind

Nu är det faktiskt så här att familjen Backman har en hel del uppblåsbara badleksaker med oss när vi är på semester. Det är bollar. Det är båtar. Det är Blixten och det är Spider-Man och det är en delfin och en massa jävla fiskar för delfinen är faktiskt inte en fisk. Och de här leksakerna tar en rejäl stund att blåsa upp i början av semesterveckan, det gör de, men det är fan INGENTING mot hur lång tid det att tar att få UT luften ur dem när veckan är slut och man ska åka hem.

Och nu är det faktiskt bara så här att det inte är vilken klåpare som helst som kan få ut luften ur alla den här sortens badleksaker på ett effektivt och genomtänkt vis. Babyflotten, till exempel, har fyra olika numrerade ventiler som man måste släppa ut luften ur i tur och ordning. Annars går allting åt helvete. Så man måste faktiskt koncentrera sig. Jag tänker absolut inte sträcka mig så långt som att kalla det en ”konstform”, men det är banne mig någonstans i närheten av ”hantverk” i alla fall.

Och det jag gillar att göra är att börja med att helt enkelt låta naturen ha sin gång. Så jag öppnar ventilerna och så leker jag och barnen med leksakerna tills de har släppt luften av sig själva. Leksakerna alltså. Huruvida barnen släpper luft lägger jag mig inte i. Det handlar om integritet, faktiskt. Men hur som helst: På nya badleksaker finns ju de där nymodiga ventilerna i hårdare plast som man måste hålla ihoptryckta för att de ska börja pysa, så för att man ska kunna leka med leksakerna samtidigt som de pyser så brukar jag sätta på en sån där påsklämma från Ikea. En del människor skulle säkert få för sig att använda klädnypor. Jag dömer ingen. Jag vet bara inte var klädnyporna ligger på Ikea.

Och, ja. Sen leker man som vanligt tills leksaker har släppt så mycket luft av sig själv att de inte går att leka med längre. Helt naturligt. Det känns ekologiskt och sådär, ungarna gillar sånt.

Men sen återstår alltså den sista och absolut svåraste tredjedelen luft eller så som liksom ligger och skvalpar på olika ställen i leksakerna och inte riktigt vill ge sig av på egen hand. Och då är min erfarenhet att det absolut bästa sättet att få ut den är att lägga alla leksakerna i en hög på balkongen och sedan lägga sig själv ovanpå. ”Använda den egna kroppsvikten som motstånd” som folk säger på gym. Men det funkar ju inte bara att ligga still, utan man måste rulla runt. Inte som om man försöker transportera sig, heller, utan som om man är jävligt nöjd. Som om man bara ligger och nöjesrullar lite. Som en labrador som precis har ätit lasagne och blivit utsläppt på en blöt gräsmatta. Och sen när det bara är lite, lite, lite luft kvar så måste man liksom gå över till att mer böka runt än rulla, som man gör när man är bakfull i ett varmt rum och försöker hitta en uthärdlig position att ligga och tycka synd om sig själv i. Och när bökandet inte längre ger effekt så sätter man sig upp och kramar alla leksakerna i ett stort bylte i famnen som om det var NK-rea. Eller som om byltet var en person som Steven Seagal höll på att ta livet av i kabyssen på ett amerikanskt hangarfartyg.

Det tar en stund, det här. Absolut. Men det måste det få göra. Luften är fri, så den har nästan aldrig bråttom.

Och det är så man gör för att få ut luften ur alla badleksakerna.

Jag tycker faktiskt rent ut sagt att det är oförskämt av min fru att gnälla om att hon ”har packat alla väskorna själv medan ni har lekt på balkongen i en och en halv timme!”.

Det var fan vi som gjorde allt det RIKTIGA jobbet här.

Evolutionen av en superhjältesolbränna

Det började förstås tidigt i somras, som det börjar för mig varje sommar, med pikétröjesolbrännan. Den lämnade mig med en överkropp som såg ut som om jag hade armbågshöga röda handskar matchade med en röd scarf knuten runt halsen.

Detta högst sporadiska kräftkamouflage utökades sedan med pilotsolgasögonsolbrännan och den klassiska sandlådesvanktatueringen, som möjligen är okänd för de läsare som ännu inte fortplantat sig men alltså i all enkelhet är resultatet av att vara en smula överviktig och sitta framåtlutad på kanten av en sandlåda i tre timmar runt midsommar iklädd jeans. Det blir en slags rosa triumfbåge, kan man säga. Tänk en rörmokare som jobbar utomhus.

Nu har jag ju dock lyckligtvis åkt på charter, och har därför fått den gyllene möjligheten att sola bort sandlådesvanktatueringen med hjälp av det enda kända botemedlet mot den: Barnpoolsmanteln.

Man får den genom att hasa runt, runt, runt framåtböjd i barnpoolen i knappt knähögt vatten samtidigt som man försöker styra en överentusiastisk ettåring att undvika att dränka andra ettåringar.

Så nu har jag en röd hjälm i hela ansiktet med en vit mask runt ögonen, armbågshöga röda handskar och en mantel från nacken ner till halva röven komplett med en liten oregelbunden trekant på halsen där manteln ser ut att vara knäppt.

Superhjältesolbrännan.

Eller, om man ska hålla på och vara NEGATIV: ”Haha pappa, du ser ut som om du är helt röd och har ett vitt förkläde på dig!”.

Om man ska vara negativ kan man hålla på så.

Men jag är en positiv person. Det kan vara min superkraft, nu när jag tänker efter. Jag är Har-dåliga-pigment-men-är-positiv-mannen.

Min alternativa superkraft är det oroade ansiktsuttrycket för att någon av alla de här ungarna förr eller senare kommer bajsa i poolen.

Jag har sett Orange is the new black. Jag skulle aldrig klara mig. Jag har inte den sociala kompetensen och jag hatar gröt.

Alltså, jag är verkligen inte den som skvallrar. Golare har inga polare och så vidare och då vidare. Men jag vill bara göra klart och tydligt här och nu att det var min son som vände på alla skyltarna. Jag hade ingenting med det att göra.

Det handlar inte om att skvallra. Det är bara sanningen. Man ska lära barn att respektera sanningen, faktiskt. Sånt är viktigt.

Och det finns alltså en massa små skyltar i form av pilar överallt på hotellet där vi bor, som visar var allting ligger. Och de går att snurra på. Och personalen på hotellet blir verkligen svinförbannad om man gör det, men de kan inte riktigt förmå sig att skrika på små barn, så när de kom och frågade ”who did this?” så sa jag sanningen. För hela familjen tjänade faktiskt på sanningen i det läget. Så jag pekade på min son och sa ”it was that guy”.

Och då behärskade personalen sig, och gav oss bara en ganska skarp tillsägelse att inte göra om det. Och sen var allt lugnt.

Men sen kom alltså min fru och började fråga vad som hade hänt, och när hon fick veta att jag hade ”skvallrat” på mitt eget barn så vände hon sig mot mig och sa med en jätteonödigt sarkastisk ton: ”Jaha, DIG skulle man ju inte direkt vilja planera ett bankrån med”.

Och det är faktiskt sjukt orättvist. För jag är faktiskt verkligen inte den som skvallrar. Golare har inga polare och så vidare och så vidare.

Men bara så att det inte uppstår några missförstånd i efterhand så vill jag alltså bara göra klart och tydligt här och nu att min fru planerar ett bankrån.

Och jag har ingenting med det att göra.

Jag hatar när de börjar tänka själva

Min son gjorde en grej som han inte får göra. Han vet mycket väl att han inte får göra den. Jag har sagt till honom tusen gånger.

Så jag blev jättearg och skrek: ”VARFÖR GJORDE DU SÅDÄR!?”.

Och då tittade han lugnt och pedagogiskt på mig och svarade: ”För att jag är ouppfostrad, pappa.”

He’s got me there. Måste jag erkänna.

Absolut. Okej.

Visst.

Vi skulle kunna välja att se det här som att jag tappade bort min dotter på flygplatsen.

Absolut.

Men vi skulle ÄVEN kunna se det här som att min dotter lämnade sin pappa helt oövervakad i lekrummet på Arlanda.

Och i så fall är det faktiskt HON som ska ha den här utskällningen!

Meddelande till min dotter

Ja, i naturen finns det exempel på fågelarter där förälderfågeln tar mat ur sin egen mun och matar barnfågeln med den.

Men nej, det spelar ingen roll hur många gånger du försöker.

Du kommer INTE få det omvända att börja trenda.

Jag bara säger

De har jättelåg tyngdpunkt. Springer med kroppsspråket som om de var båtar med fötter. Verkar alltid stressade. Och så fort de ser något av värde så hoppar de allt vad de orkar på det.

Jag älskar min dotter.

Men att ha en ettåring är att vara pappa till Super Mario.

Den fortsatta jakten på de perfekta skötväskeshortsen

Jo, tack för all er hjälp angående lämpliga transportkonstruktioner för barntillbehör på chartersemester. Generellt är hantverkare, båtägare och jägare tydligen de livsstilskategorier som bäst har fattat min kravspecifikation. Speciellt jägarnas funktionskläder tycks överlappa småbarnsförälderns behov då den som skrivit reklamtexterna för dem helt uppenbart är samma person som skriver reklamtexterna för tvättmedel: ”HATAR du inte bara när dina barn kommer hem med fläckkombinationen gräs-blåbär-jod-smörjolja-blod nu IGEN? Lugn bara, här är produkten för dig!”.

Tyvärr jagar man tydligen inte så värst mycket älg på all inclusive-hotell i södra Europa i augusti, så materialen i jägarbyxor ger mig litegrann intrycket av att jag på barnvagnspromenad i 30-gradig värme skulle kunna stoppa sand, soda, dolomit, kalksten och nefelin i fickan och komma tillbaka till hotellet efter trekvart med Orrefors höstkollektion i byxbenet.

Leveranstiden på kilt och fotografväst, som har varit överlägset bästa förslag hittills, föreföll tyvärr också lite långa för att hinnas med innan vi åker på semester. Eller möjligen, möjligen, möjligen så skulle man kanske om man nu är DEN sortens person kunna hävda att det var jag som borde ha varit ute i lite bättre tid med den här sortens research.

Men ingen ska säga något om Fredrik Backman annat än att Fredrik Backman löser problem.

Så:

Jag tänker mig att jag klär min ettåriga dotter i en väldigt tunn overall som är i exakt hennes storlek. Och utanpå den overallen sätter jag på henne en annan overall, som är gjord för typ femåriga barn. Då kommer det bli svinmycket plats i benen och armarna för olika grejer som nappflaskor och servetter och blöjor och sådär. Och då behöver vi ingen väska.

Det kommer funka lite som när man var ung och skulle flyga med Ryan Air och inte ville betala extra för att checka in sin väska och åkte till London med alla ombyten för sex dagar på sig på planet. Min dotter kommer VARA ryggsäcken i Dora Utforskaren. Hon kommer älska det. Jag är fan en asbra förälder.

Det är antingen det eller så kommer jag gå all in på medelålders-svensk-man-cyklar-till-Ica-på-semestern-looken: Flipflops, shorts av juniorfotbollslagsmodell och öppen skjorta med bar överkropp under (för ventilationens skull) och kombinera det med ryggsäck och midjeväska. Eventuellt kommer jag klippa av ärmarna på min skjorta. För det är så Rambo hade gjort.

Nu har min fru läst det här och nu säger hon plötsligt att hon inte kan hitta mitt pass. Men jag vet att hon ljuger.

Jag är nästan helt och hållet övertygad om att hon ljuger.