Fredrik Backman's Blog, page 19

Note to self

ALLA bvc-sköterskor kommer inte reagera helt och hållet konstruktivt på att du ringer och förklarar att din dotter är i en ganska ”stökig fas” just nu och att du därför undrar om det finns någon möjlighet att den här inplanerade vaccinationen om ett par dagar möjligen kan utföras med hjälp av blåsrör.

Det finns nämligen bvc-sköterskor som kommer tro att du skämtar.

Och de kommer skratta och lägga på luren innan du hinner förklara att du är jävligt, jävligt, jävligt allvarlig.

Ett äktenskap. Söndag.

Fru: Har du ätit upp min choklad?

Jag: Låg den i köket?

Fru: Ja!

Jag: Då har jag ätit upp den.

Fru: Varför det!?

Jag: För att jag var på väg ut ur köket. Och jag har samma motto som amerikanska marinkåren. ”Leave noone behind.”

Fru: Leave noones CHOCOLATE behind, ja! Det är ditt motto!

(Tystnad)

Jag: Du insinuerar att jag har missförstått mottot?

Fru: Jag insinuerar att det var min choklad!

Jag: Ja. Och jag lämnade inte den bakom mig.

Fru: När de säger ”noone behind” så menar de m-ä-n-n-i-s-k-o-r.

Jag: Jaha. Men om du hade varit i köket och jag hade vetat att du hade choklad så hade jag inte lämnat dig bakom mig heller.

Fru: Och om du redan hade chokladen?

(Tystnad)

Jag: Hur menar du?

Fru: Om du redan hade chokladen, hade du lämnat mig bakom dig då eller hade du försökt rädda både mig och chokladen?

Jag: Nu är jag förvirrad. Hur menar du? Om jag hade haft chokladen så hade jag ätit upp chokladen. Sen får väl du göra som du vill.

Fru: Du är fruktansvärd.

Jag: Du menar att jag skulle vara fruktansvärd som soldat?

Fru: Jag menar att du är fruktansvärd som människa.

(Tystnad)

Jag: För att jag inte hade räddat dig från köket?

Fru: FÖR ATT DU ÅT UPP MIN CHOKLAD!

Jag: DET HÄR BÖRJAR BLI EN VÄLDIGT KOMPLICERAD DISKUSSION!!!

(Tystnad)

Jag: Finns det mer choklad?

Jag skiter i vad ni säger

Ni sa ”kurragömma”.

Ni sa ”göm dig pappa! Så letar vi!”

Ingen sa var man fick och inte fick gömma sig. Det sattes inga såna gränser. Ni kan inte bara komma i efterhand och ändra reglerna. Ni sa ”göm dig pappa!”. Och ingen sa att man inte fick gömma sig i till exempel källarförrådet.

Ingen sa att man inte fick ta med sig mobiltelefonen och öl.

Ni sa ”göm dig pappa!”.

PAPPA GÖMDE SIG!!!

Om ni inte tänker prata om elefanten i rummet tänker elefanten prata om sig själv

Det är fredag kväll, så jag förstår att ni har bättre saker för er, men om ni mot alla sorters rimliga rimligheter och resonligheter skulle vilja veta mer om vad jag tycker och tänker och känner (jag KÄNNER en hel del, det ska man ha klart för sig, jag går och känner saker mest hela dagarna) så har två i övrigt rationella och begåvade bokbloggare tillfälligt frångått sina krav på innehållskvalitet och intervjuat mig istället.

Mitt förlags PR-ansvarige säger att mina svar ”väl åtminstone var på den nivån som vi kan förvänta oss av Fredrik nuförtiden”. Och först trodde jag att det var en komplimang men sen suckade hon så djupt att hon släckte två värmeljus, så jag antar att det kanske mer var som en trea i betyg. Eller så. Tvåa plus, eventuellt. Hon himlade rätt mycket med ögonen när jag frågade men det kan ha varit skräp under kontaktlinsen, tänker jag. Allting behöver faktiskt inte handla om mig.

Hur som helst, intervjuerna ligger här:

Med Bokhuset.

Med Books on my mind.

Det var bara det.

Tack för att ni frivilligt väljer den här bloggen som en del av er internetupplevelse.

My true north

Jo, hej. Det är jag igen.

Jag tänkte bara säga att om någon av er händelsevis bor i Kiruna (eller för all del på pendlingsavstånd, jag har förstått av människor som bor i Kiruna att ”pendlingsavstånd” i den delen av landet kan vara runt 60-70 mil eller så, enkel resa) så ska jag dit nu på onsdag 15 oktober (jag skrev tisdag förut, men det var tydligen fel, för den 15:e är på onsdag och det är då jag är där, tydligen) för att vara med på Kiruna bokfestival (Scandic Hotell, börjar 18.30). Jag vet inte exakt vad jag ska göra, men det blir någon form av frågor (från andra människor) och någon form av svar (från mig) på någon form av scen (eller åtminstone upphöjning, eller i alla fall en stol tror jag). Jag ritar ponnys om man vill. Eller så kan vi prata om Nascar eller Zlatans häl eller San Francisco Giants chanser att slå St Louis Cardinals i Major League-slutspelet. Jag kommer förmodligen gå runt och fråga folk sjukt mycket störiga detaljfrågor angående det här med att ni ska flytta hela stan också. Det blir trevligt. Kom gärna.

Och jo, om någon av er nu händelsevis bor i Kiruna får ni förresten gärna inkomma med någon form av väderleksrapport för de närmaste dagarna och instruera en aning i hur man förväntas vara klädd. Jag växte upp i Skåne och det längsta norrut jag har varit i Sverige någonsin var när jag åt hamburgare i Ytterån utanför Östersund för några år sedan (man kan läsa om det här, om man skulle råka ha för mycket fritid) och såvitt jag förstår av Google Maps har jag i runda slängar halva Sverige kvar då innan jag är i närheten av Kiruna.

Kan jag ha sneakers? Behöver jag en extra varm keps?

Jag säger inte att Sverige kommer missa EM men om de missar EM så kommer jag säga att jag sa det här

Min vän E och jag ska gå och titta på Sverige-Ryssland ikväll. Jag använder ordet ”kväll” högst motvilligt eftersom min vän E och jag redan har bråkat om det här ganska länge eftersom min vän E inte har barn.

Men matchen börjar alltså 20.45. På en torsdag.

Jag visste inte det när vi köpte biljetterna. Men så är det tydligen.

Tjugo. Fyrtio. Fem.

På en torsdag.

Och nu håller min vän E på om att jag ”borde ha vetat” men jag kommer minsann inte in i det här som nån jävla rookie, jag har läst på! Jag har gjort min research! Så jag VET att m-a-s-s-o-r av spelarna som är uttagna till matchen också är småbarnsföräldrar. Det är inte bara JAG!

20.45!

På en torsdag!!!

Jag kan för fan inte hålla mig vaken genom ett halvt avsnitt Modern Family 20.45 på en torsdag.

Ingen lyssnar på mig. Ingen.

Min fru och jag träffade några goda vänner, och det är möjligt att jag inte var helt och hållet uppmärksam, men på något vis kom någon i sällskapet in på någon form av personlighetstest eller vad det nu var som någon hade gjort, och en av frågorna var tydligen: ”Vilken är ditt enskilt mest livsförändrande ögonblick?”

Och jag vill bara förtydliga att de sa ”livsförändrande”.

Som i ”förändrade ditt liv”.

De sa inte ”viktigaste” eller ”lyckligaste” eller ”mest dramatiska” eller ”mest känslosamma”.

De sa ”livsförändrande”.

Som i ”innebar drastisk förändring i ditt liv”.

Det var vad de sa. Och jag tog för givet att man inte fick svara något om sina barn. För alla svarar liksom något om sina barn. Barn är utom tävlan, tänkte jag. Så jag förutsatte att det var underförstått att man skulle säga det mest livsförändrande ögonblicket e-f-t-e-r ögonblicken då man fick sina barn.

Men min fru väntade givetvis tills e-f-t-e-r att jag hade gett mitt svar, innan hon gav sitt svar. Och hennes svar var ”barnen”. Så där stod jag och såg ut som en okänslig jävel, liksom. Helt orättvist. Och jag vill att ni ska veta att oavsett vad någon försöker sprida rykten om i efterhand så sa jag inte att mitt mest livsförändrande ögonblick någonsin var när jag fick reda på att grejen med Toblerone är att man ska knäcka bitarna inåt. Inte försöka bryta av dem utåt.

Jag sa att det var en av kandidaterna.

Jag sa att det kanske var topp-3.

Ny höst. Gamla sanningar.

Ännu en oktoberdag har passerat i Solna och ännu en gång har det konstaterats att det tydligen inte finns något som heter ”dåligt väder”.

Det finns bara dåliga kläder.

Och dåliga föräldrar.

Som sätter på sina barn dåliga kläder.

Och det är tydligen jag.

Som vanligt.

Att ha barn med mig. En grundkurs.

Fru: (Stiger in i köket. Tittar sig omkring. Tittar upp i taket. Tittar på vår dotter som sitter i sin matstol. Tittar på mig. Tittar upp i taket.) Hur…alltså…vad…alltså, hur i hel…vad har…alltså, snälla Fredrik, vad har hänt här?

Vår dotter: (Säger inget, men tittar helt UPPENBART på sin mamma med ”det var pappas fel”-blicken. Jag är inte dum i huvudet. Jag SER sånt.)

Jag: (Pekar möjligen med hela handen åt dem båda två, men inte med flit, i alla fall inte helt och hållet) Okej, innan någon börjar anklaga mig här så vill jag bara säga att det här hade inte hänt om jag hade varit en dålig förälder!

(Paus för viss eftertänksamhet.)

Jag: Eller det hade åtminstone inte hänt om jag inte hade haft ambitioner att vara en bra förälder.

(Paus för visst rensande av luftvägar.)

Jag: Eller, du vet. Du fattar vad jag menar. Dåliga föräldrar har ju inte ambitioner att vara bra föräldrar. Det är därför de är dåliga föräldrar. Det är så jag tänker.

(Paus. I största allmänhet.)

Jag: Jag har ambitioner!

Fru: (Tittar upp i taket. Tittar på vår dotter. Tittar på mig.)

Jag: (Känner mig faktiskt lite trängd, inte för att jag vill låta dramatisk men det var så det kändes för mig.) Okej. Okej. Okej. Jo, men alltså, det som hände här var att jag skulle ge henne mat. Okej? Så jag använde den där tallriken med sugproppar, som liksom sitter fast i bordet på matstolen, så att hon skulle kunna öva på att äta själv men inte skulle kunna kasta iväg tallriken mitt i alltihop så att det skulle komma mat på alla väggar.

Fru: (Tittar på väggarna. Som händelsevis befinner sig strax bakom maten som är överallt på dem. Tittar upp i taket.)

Jag: (Pekar inte med hela handen, men använder möjligen handen lite liksom som ett aerodynamiskt hjälpmedel för att liksom fösa luften åt sidan mellan oss.) Bra föräldrar använder tallrikar med sugproppar. Så att barnen lär sig äta själva. Eller vad det nu är det där handlar om. Men jag var i alla fall en jävligt bra förälder. Så jag använde den. Satte fast sugproppen som ett jävla berg i bordet på på matstolen gjorde jag.

Fru: (Tittar på matstolen. Som händelsevis inte sitter fast i en tallrik.)

Jag: (Pekar möjligen lite anklagande med båda händerna på vår dotter i en slags sten-sax-påse-variant av Kennet Andersson-pistolerna) Men så började hon hålla på och rycka i tallriken ändå. Som ungar gör. Och då hade jag kunnat vara en dålig förälder och bara struntat i det, men jag var en BRA förälder så jag satte gränser. Var lite pedagogisk med konsekvenserna och sådär. Så jag sa ”om du rycker i tallriken en gång till så tar jag den ifrån dig!”. För annars hade hon förr eller senare kanske dragit så hårt i tallriken så att den hade lossnat från bordet, och då hade det blivit mat på alla väggar!

Fru: (Andas genom näsan. Eller det är i alla fall så det känns.)

Jag: (Pekar på vår dotter. Hon pekar tillbaka. Den lilla skvallerbyttan.) Och då fortsatte hon bara rycka! Och då var jag en bra förälder och satte gränser, för annars hade det blivit mat på alla väggar! Så jag sa ”en gång till så tar jag tallriken ifrån dig!” och då drog hon i den en gång till, och då tog jag tallriken ifrån henne. För annars hade det blivit mat på alla väg…

Fru: Men herregud Fredrik det ÄR ju mat på alla väggar. OCH i taket!

Jag: FÖR ATT JAG ÄR EN BRA FÖRÄLDER JA!!!

Fru: (Masserar tinningarna. Jätteonödigt.)

Jag: (Använder Kennet Andersson-pistolerna för att klia mig under hakan) Eller jag har i alla fall ambitioner. Och det är det som är skillnaden mellan bra och dål…eller vafan. Skit samma. Men du vet vad jag menar. Jag hade sagt ”jag tar tallriken ifrån dig”, så jag var tvungen att stå för vad jag hade sagt. Konsekvenser. Och sådär. Vi måste ju uppfostra barnen. Så jag gick fram och skulle rycka tallriken från bordet på matstolen. För att det inte skulle bli mat på alla väggar. Men den satt ju fast ashårt. Så jag fick ta i…ashårt. Och så ryckte jag lite för hårt och så lossnade den och nu…ja. Nu är det mat på alla väggar.

Fru: Och i take…

Jag: Och LITE i taket också, ja. Jag ser det.

Fru: Och allt det här för att du…

Jag: För att jag har AMBITIONER, ja.

(Ganska lång paus för en ny sorts eftertänksamhet.)

Jag: (Harklar mig) Jag tycker att det här är ett utmärkt tillfälle för oss båda att komma ihåg att nu var det faktiskt en himla tur att vi inte köpte den där andra lägenheten med jättehögt i tak som vi var och tittade på precis före den här och som du tyckte så mycket om.

Fru: (Jättejätteonödigt långt andetag) Kanske int…

Jag: Kanske inte ett UTMÄRKT tillfälle då!

Om man ser filosofiskt på det så är det lite som den lilla människans kamp mot systemet. Faktiskt.

Alltså. Vi har ett inbrottslarm i vår lägenhet. Och varje gång man slår på larmet så börjar det pipa, som om det räknar ner till en raketuppskjutning i ett hemligt underjordiskt forskningscenter i en film där folk kör Jaguar och jagar varandra på skidor med väldigt små pistoler. Och så har man typ tio sekunder på sig att ta sig ut ur lägenheten och stänga dörren innan det börjar tjuta. Och jag blir alltid jävligt stressad av det, för precis när jag har stängt ytterdörren så kommer jag alltid på att jag har glömt något. Och då måste jag öppna dörren och gå in och larma av, och hämta det jag har glömt, och sen larma på igen.

Och VARJE gång det händer så ska min fru börja hålla på om att ”det här händer VARJE gång vi ska gå någonstans varför kan du inte bara ta med dig ALLT du ska ha med dig från början?”. Och då måste jag förklara att det händer inte alls VARJE gång, det händer bara när HON är med för att hon STRESSAR mig genom att slå larmet innan jag är FÄRDIG.

Ja. Ni fattar.

Men nu råkar det alltså vara så att larmet är kopplat till hennes mobiltelefonnummer, så varje gång larmet kopplas på eller av så får hon ett sms. Och den här helgen är hon bortrest. Och jag skulle gå ut med barnen. Så jag slog på larmet och gick ut. Och sen kom jag på att jag hade glömt en grej. Så då fick jag gå in igen och larma av. Och sen fick jag skicka ett sms till min fru och skriva ”barnen råkade få igång larmet men jag hann slå av det innan det gick igång, om du undrar varför du fick två sms”.

Och sen fick jag och barnen stanna hemma i fyra timmar för att hon inte skulle tro att jag hade fejkat det.

Så vi missade bion.

Men det viktiga här är att jag INTE har problem med att erkänna att jag har fel. För det har jag faktiskt fan inte.

Jag vill bara så långt det absolut är möjligt undvika att erkänna att hon har rätt.